Valfrihetssystem hos Arbetsförmedlingen

Anf. 1 Berit Högman (S)

Fru talman! Under decennier har borgerligheten planerat för det systemskifte man nu är i full färd att genomföra. Borgerlighetens vision har varit och är en framtid där samhället mer är som en enda stor marknad och människor kunder. Vi socialdemokrater och rödgröna tror dock inte att marknaden alltid är den bästa lösningen om vi vill nå ett bra och jämlikt samhälle där varje människa har rätt att förverkliga sina drömmar. Vi tror mycket mer på ett samhälle som sätter människor, individer, mer än företag i fokus och där den enskildes behov av stöd och hjälp är avgörande för vilken insats han eller hon också får med samhällets hjälp. Konkurrensutsättning har för borgerligheten blivit ett mål i sig, inte ett medel för att nå något annat. Där ligger den stora skillnaden mellan oss. Apoteket har privatiserats och bilprovningen är på väg. Inga tydliga vinster för konsumenten kan skönjas. Efter omsorgens valfrihetsreform har nu turen kommit till Arbetsförmedlingen. Shopping around ska bli de arbetssökandes nya modell. Med ett som vanligt slarvigt framarbetat förslag med remisstid över jul och nyår har regeringen nu lagt fram propositionen om valfrihetssystem hos Arbetsförmedlingen. Vi tror att fältet lämnas öppet för en privatisering av hela förmedlingsverksamheten. Det är helt i linje med de bärande idéerna hos borgerligheten att marknad går före människa. Ännu en gång läggs det fram en proposition trots Lagrådets invändningar. För vilken gång i ordningen? Vi har för länge sedan tappat räkningen. De fackliga organisationerna ska heller inte göra sig besvär med synpunkter på detta. Ett antal leverantörer ska utifrån Arbetsförmedlingens uppställda kriterier kunna anmäla sitt intresse. Uppfyller de kriterierna blir de en del av Arbetsförmedlingens tjänsteutbud. Det finns alltså efter beslut om denna proposition inget politiskt ansvarstagande att utkräva vare sig för den arbetssökande eller för det företag som händelsevis inte kommer med på denna marknad. Politiken ska inte längre ta ansvar för ett sådant centralt område för tillväxten som arbetsmarknadspolitiken. Man står utan tydliga mål, utan tydlighet i hur myndighetsutövningen ska ske och utan tydlighet i rollfördelningen mellan beställare och utförare. Man saknar också analys av förslagen. Sverige är ett ganska avlångt land med mycket olika förutsättningar och med hundratusentals människor som inget hellre vill än att ha en effektiv arbetsmarknadspolitik och arbetsförmedling som gör snabba insatser och sätter den arbetssökande i fokus och inget annat. Nej, nu ska den arbetssökande utifrån vad han eller hon bedömer vara bra för den egna personen välja en aktör som är behjälplig att finna ett jobb. Det finns dock inget som säger vilka kvalitetskriterier som ska gälla. Det finns inget som visar hur den arbetssökande ska ha möjlighet att bedöma kvaliteten på dem som erbjuder tjänsten. Har man som arbetssökande känt sig maktlös tidigare lär det definitivt inte bli bättre med detta system. Det är ett hafsverk från början till slut. Det är bara i Sverige som den amerikanska drömmen kan bli verklighet, skriver Unionens Daniel Lind när han beskriver vad det är som har varit framgångsrikt för Sverige och våra människor. I vårt land har människor kunnat göra klassresor. Vi har kunnat utbilda oss och ha stor rörlighet tack vare en trygg arbetslöshetsförsäkring, en bostadspolitik som fungerat något så när, en stimulans för rörlighet från tid till annan men framför allt tack vare en arbetsmarknads- och utbildningspolitik som har haft alla, inte bara några, för ögonen. Det har varit viktigt för Arbetsförmedlingen att ha en överblick över lediga jobb över hela landet och att Arbetsförmedlingen kunde delge den arbetssökande denna överblick. Det har också varit viktigt för arbetsgivarna att kunna få information om vilken arbetskraft och kompetens som finns att tillgå över landet eller i arbetsmarknadsområdet. Regelverket i arbetslöshetsförsäkringen har stimulerat krav på rörlighet och samtidigt gett en trygghet i förändring. Fackliga organisationer och kommuner har kunnat bistå med kunskap och information som har underlättat matchning och utbildning av arbetskraft som har efterfrågats. Arbetsgivarna har till Arbetsförmedlingen kunnat signalera behov som Arbetsförmedlingen kunnat hjälpa till att tillfredsställa, själva eller med andra aktörer. På grund av regeringens experimenterande har Arbetsförmedlingen fått ett oförtjänt dåligt rykte och ett legitimitetsproblem. Regeringen styr i detaljer, och det som tidigare kanske var arbetsförmedlarens kapital i form av själva hantverket har reducerats till att bli en kontrollfunktion och en byråkratisk apparat. I rask takt har nya direktiv och nya idéer kommit från regeringen som ska verkställas. Arbetsförmedlingen har i dag många frustrerade medarbetare som man riskerar att förlora om inte framtiden hanteras rätt. Att då fortsätta med en utbudsfixerad arbetsmarknadspolitik enligt modellen hungriga vargar jagar bäst tror vi inte är rätt väg att möta framtiden. Det föreslagna systemet är en fortsättning på denna utbudspolitik. Man lägger ännu mer ansvar på den enskilde som nu också ska kunna bedöma sitt behov av insats och dessutom med hjälp av en katalog finna den som är bäst skickad att hjälpa. I propositionen förs ett allmänt resonemang om hur det skulle kunna fungera med ersättningen till utförarna utifrån de arbetssökandes behov, men det finns inga tydliga direktiv och mål för vad som arbetsmarknadspolitikens uppgift. Med otydliga direktiv och obefintliga mål kan heller inte den arbetssökande rättmätigt ställa de krav som han eller hon har rätt att ställa, och skulden för arbetslösheten blir lagd på individen i än större utsträckning. Finns det något som talar för att modellen blir mer kostnadseffektiv? Knappast. Redan i dag vet vi att de arbetssökande byter coach för att de är missnöjda, men ersättningssystemet följer individen, så att säga, så coacherna tjänar egentligen på att individen shoppar runt bland en rad coacher. Incitamentet för att få ut en människa i jobb är väldigt litet jämfört med att ta in henne en vända till på en ny kurs i att skriva cv. Det är knappast kostnadseffektivt att låta kvalificerade arbetsförmedlare bli kontrollanter, som ska kontrollera företag och arbetstagare. Vart tar kreativiteten och utvecklingslusten vägen i en sådan organisation? Nu ser vi tydligt behovet av utbildad arbetskraft. Såväl Almega som Svenskt Näringsliv och Företagarnas företagsbarometer visar att företagen är bekymrade över hur de ska få tag i kompetent arbetskraft. I ett sådant läge, också med tanke på den kommande generationsväxlingen, är det rent kontraproduktivt att, som regeringen, lägga så mycket kraft på själva matchningsuppdraget när det är behovet av utbildning och fortbildning som från näringslivets horisont är det viktiga i arbetsmarknadspolitiken. Ännu märkligare blir det när arbetsmarknadsministern applåderar att Arbetsförmedlingen ska lämna tillbaka 2,7 miljarder i överskott. Jag har varit verksam i offentlig verksamhet i nästan hela mitt vuxna liv. Överskott i offentlig verksamhet är ofta ett tecken på att hemläxan inte är gjord. Det man är satt att göra är ogjort. 9 procents arbetslöshet är väl ett annat exempel på att Arbetsförmedlingen, och arbetsmarknadspolitiken i synnerhet, har havererat. Och vi har en minister som gläds över ett överskott. Det är inte mer experimenterande på kort sikt hos Arbetsförmedlingen som löser framtidens utmaningar på arbetsmarknaden. Hittills har utvärderingar om kompletterande aktörer visat att de inte har nått bättre resultat än Arbetsförmedlingen. På flera håll är det tvärtom, trots att andra förutsättningar har gällt för dem när det gäller antal arbetssökande per anställd. Arbetslösheten är fortfarande alldeles för hög - oacceptabelt hög - men detaljregleringen av insatser och mängden insatser är fel och otillräcklig. Det är detta som är det stora problem som måste rättas till - inte att göra Arbetsförmedlingen till en marknad. Vi vill också se kompletterande aktörer i samarbete med en statlig arbetsförmedling. Vi vill se en dörr in men väldigt många dörrar ut. Nu riskerar vi att det blir väldigt många dörrar in och en rundgång utan kvalitetskontroll eller kontroll i förhållande till försäkringen, och en än större maktlöshet hos de arbetssökande. Med detta, fru talman, yrkar jag bifall till vår reservation. (Applåder)

Anf. 2 Josefin Brink (V)

Fru talman! Den borgerliga regeringen har behandlat Arbetsförmedlingen med hårdhandskarna under sin tid vid makten. Först var det en omfattande omorganisation som genomfördes parallellt med stora nedskärningar av anslagen. Arbetsmarknadsutbildningar och anställningsstöd drogs in och ersattes med nya arbetsmarknadspolitiska program som skulle sjösättas med extremt kort varsel. Förändringarna av regelverket i a-kassan har genomförts slag i slag med extremt kort tid för förberedelser för dem som ska tillämpa de nya reglerna. Nu ser vi hur tiotusentals långtidssjukskrivna utförsäkras från sjukförsäkringen och i stället skrivs in hos Arbetsförmedlingen, vilket utvidgar Arbetsförmedlingens ansvar till ytterligare en stor grupp med stora problem på arbetsmarknaden. Detta sker i ett läge då vi precis har genomgått en historisk finanskris och arbetslöshetsnivån inte kan beskrivas som annat än katastrofal. Med tanke på allt detta är det snarast förvånande att det inte är fler som är missnöjda med Arbetsförmedlingens insatser än vad som faktiskt är fallet. Det tyder på att arbetsförmedlare runt om i landet trots allt gör ett bra jobb i ett minst sagt utsatt läge. Där finns yrkeskunskap, engagemang och en stark vilja att hjälpa människor in i arbetslivet. Det ska sägas att det finns väldigt mycket som skulle kunna förbättras i hur Arbetsförmedlingen arbetar och i hur arbetsmarknadspolitiken fungerar. Men det är faktiskt ingenting som talar för att det är den grundläggande strukturen, med en sammanhållen arbetsförmedling med nationellt ansvar, som i sig skulle vara problemet, eller att det, som utskottet uttrycker det, skulle vara en dålig eller föråldrad modell. Tvärtom tyder det mesta på att det på en allt rörligare arbetsmarknad är en styrka att Arbetsförmedlingen kan erbjuda en maximal bredd både när det gäller olika insatser och när det gäller överblick över arbetsmarknaden. Det som saknas i arbetsmarknadspolitiken och hos Arbetsförmedlingen är i stället aktiva insatser, yrkesinriktade arbetsmarknadsutbildningar, effektiva, riktade stöd till dem som hamnat längst ifrån arbetsmarknaden och en bättre samordning mellan Arbetsförmedlingen och kommuner, utbildningsanordnare, fackliga organisationer och lokalt och regionalt näringsliv. Det är sådana funktioner som behöver förstärkas och förbättras men som den borgerliga arbetsmarknadspolitiken i stället har varit inriktad på att riva ned, med katastrofala effekter på arbetsmarknadssituationen. Men i stället för att satsa på det som verkligen skulle kunna innebära ett lyft för de hundratusentals som nu är arbetslösa vill regeringen nu ta ytterligare ett steg i riktning mot en nedmontering av arbetsmarknadspolitiken genom att konkurrensutsätta Arbetsförmedlingen via ett så kallat valfrihetssystem. När man läser regeringens proposition ser man mycket tydligt vems valfrihet det är regeringen prioriterar, nämligen de tjänsteföretag som nu ska bjudas in på den nyetablerade arbetsförmedlingsmarknaden. Sida upp och sida ned i propositionen beskriver i detalj hur konkurrensneutralitet, rättssäkerhet och genomskinlighet ska kunna garanteras för de privata arbetsförmedlingsföretagen, medan de eventuella fördelarna för de arbetssökande avhandlas mer som en bisak. Inte heller utvecklas vilka förbättringar av matchningen på arbetsmarknaden som regeringen eventuellt väntar sig av reformen. Över huvud taget andas propositionen en total brist på saklig argumentation och hänvisningar till fakta och tidigare erfarenheter. Det kanske i och för sig inte är så konstigt med tanke på de minst sagt tvivelaktiga resultaten av de tidigare genomförda försöken med privata aktörer. De utvärderingar som har gjorts av såväl Arbetsförmedlingen som Riksrevisionen och IAF visar på ett otal problem. De områden där privata aktörer har använts har haft sämre resultat än de där Arbetsförmedlingen behållit verksamheten i egen regi. Dessutom har ett antal grova missförhållanden uppdagats i samband med flera av dessa privata aktörer. Vi har sett exempel på coachningsföretag som grovt brutit mot villkoren i kontraktet. Vi har sett ett av de största av dem gå i konkurs. Vi har kunnat läsa om arbetssökande som har anvisats hypnosterapeuter och helbrägdagörare, och för bara ett par veckor sedan avslöjade Dagens Eko att ett av de större coachningsföretagen i Stockholm har tagit in dubbelt så många arbetssökande per coach som de lovat i kontraktet. På reporterns fråga om vilken koll Arbetsförmedlingen egentligen har på villkoren hos de privata utförarna svarade den ansvarige tjänstemannen: Vi har så bra koll som vi rimligen kan ha. Jag tror att han har rätt. Jag tycker att det svaret i sig borde leda även de borgerliga företrädarna till en viss eftertanke innan man på bred front genomför denna reform. Frågan om hur Arbetsförmedlingen ska kunna garantera kvalitet och seriositet hos de privata förmedlarna är nämligen obesvarad. Missförhållanden, kontraktsbrott och brister i rättssäkerheten kring arbetslöshetsförsäkringen har uppenbarligen kunnat uppstå i nuvarande system där de privata aktörerna i begränsad omfattning kontrakterats genom en regelrätt upphandling. Hur mycket svårare blir det inte då att försäkra sig mot sådant i ett valfrihetssystem med betydligt fler inblandade företag och där inte ens en upphandling har skett? Är det tänkt att det är de arbetssökande själva som ska hålla koll genom att ange den arbetsförmedlare, som de faktiskt ytterst är beroende av för sin egen försörjning, om de misstänker att allt inte står rätt till? Vilken rätt kommer det över huvud taget att finnas för den enskilde att byta förmedlare om man inte är nöjd? Kan en privat förmedlare tacka nej och vägra ta emot en viss arbetssökande eller stänga av en arbetssökande därför att vederbörande kanske har synpunkter på hur verksamheten går till, och i så fall på vilka grunder? Ingenting av detta får vi svar på i denna proposition. Frågetecknen är sammanfattningsvis betydligt fler än svaren i detta betänkande. Och det är faktiskt inte vilka frågetecken som helst. Det handlar om hur samhället ska kunna garantera arbetssökandes rättssäkerhet. Det handlar om hur vi som beslutsfattare ska kunna garantera en korrekt användning av skattebetalarnas pengar - stora pengar. Det handlar om hur matchningen på arbetsmarknaden kommer att påverkas då Arbetsförmedlingen splittras upp och det blir ett otal aktörer utan överblick och helhetsansvar för arbetsmarknaden. Och det handlar inte minst om medborgarnas möjligheter att utkräva politiskt ansvar för arbetsmarknadspolitiken. Hur ska det kunna garanteras när regeringen överlät till myndigheten själv att fatta beslut om man ska införa valfrihetssystemen och i så fall på vilka villkor. Vi har under denna mandatperiod hört ett antal anmärkningsvärda försök från borgerliga ministrar att skylla ifrån sig på myndighetsanställda när missförhållanden på grund av politiskt fattade beslut har uppdagats. I denna proposition kanske man vill underlätta för möjligheten att skylla ifrån sig genom att redan från början lägga politisk beslutsmakt hos själva myndigheten så att man sedan kan stå där och avsvära sig ansvaret om förväntade eller befarade missförhållanden skulle visa sig längre fram. Det är inte ett seriöst sätt att behandla politiskt ansvar. Fru talman! Regeringen lyckas faktiskt inte på något sätt göra troligt att arbetsmarknaden och Arbetsförmedlingen kommer att fungera bättre om denna reform genomförs. Erfarenheterna talar snarare för att nya problem riskerar att uppstå och att en hel del riskerar att bli sämre för arbetssökande, för arbetsgivare som söker efter arbetskraft och för oss alla som skattebetalare. Det är uppenbart att det är en ideologisk fråga och inte en önskan om att förbättra arbetsmarknadspolitiken som är drivkraften bakom detta förslag. Det handlar om ambitionen att öppna upp ännu en skattefinansierad marknad för privata tjänsteföretag. Det är målsättningen med detta förslag. Många hafsiga och dåligt underbyggda beslut har vi klubbat igenom i denna riksdag på arbetsmarknadsområdet under den senaste mandatperioden. Men frågan är om inte just detta förslag måste anses utgöra ett lågvattenmärke i sammanhanget. Fru talman! Jag yrkar avslag på propositionen och bifall till reservationen från Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Miljöpartiet. (Applåder)

Anf. 3 Ulf Holm (Mp)

Fru talman! Med denna proposition om valfrihetssystem hos Arbetsförmedlingen reser sig den första frågan: Vad är fokus hos regeringen och de borgerliga ledamöterna? Fokus måste väl ändå vara att skapa arbetstillfällen och se till att det kommer nya jobb? Regeringen har precis avlämnat en budgetproposition, vårbudgeten, som är kliniskt ren från alla jobbskapande åtgärder som vi verkligen skulle behöva. Med 9 procents arbetslöshet och med en långtidsarbetslöshet bland ungdomar som ökar kan fokus inte vara Arbetsförmedlingens roll. Det måste vara att skapa arbetstillfällen. När vi också enligt undersökningar vet att de flesta som är arbetslösa inte får några aktiva åtgärder måste följande fråga ställas: Varför läggs denna proposition fram nu och med denna hast? Det finns väl större problem på arbetsmarknaden än Arbetsförmedlingen? Vi måste ha åtgärder så att alla som är arbetslösa i dag kan få ett arbete och i väntan på de nya arbetena se till att de som är arbetslösa får en utbildning för att klara de jobb som kommer att komma. Fru talman! Redan i dag finns det flaskhalsar på den svenska arbetsmarknaden. Det finns företag som inte hittar den kompetens som de söker. Då måste vi ha mer resurser till Arbetsförmedlingen för aktiva åtgärder. Men det är inte sådana propositioner som kommer från regeringen nu. Nu kommer i stället en ideologiskt färgad proposition som handlar om valfrihet, och det är inte det som är prioritet ett för oss i Miljöpartiet och för De rödgröna. Prioritet ett är de arbetslösa. De måste vara i fokus. Jag menar att regeringen har misslyckats med det. Jag är inte ideologiskt mot en sorts valfrihet. Jag är inte ideologiskt mot privata aktörer om det kan hjälpa arbetslösa att få ett arbete. Men det är inte det som denna proposition handlar om - tyvärr. Detta är också ett hafsverk utan dess like. Det är sällan man har sett ett lagförslag som kan få så stor betydelse för en statlig myndighet som Arbetsförmedlingen, och man har inte har gjort någon utvärdering av konsekvenserna. Man har inte använt fakta. Man har inte tagit reda på vad detta kan leda till för de arbetslösa och för Arbetsförmedlingens roll i framtiden när Arbetsförmedlingen har uppdraget att se till att matchningen ska fungera i hela Sverige. Någon sådan analys finns inte i denna proposition. Det är den stora missen som vi ser från Miljöpartiet, och det är därför som vi yrkar avslag på denna proposition. Jag skulle gärna vilja yrka på återremiss och ett ordentligt utredningsarbete så att vi skulle kunna få en bättre proposition där allt är analyserat och som vi skulle kunna ta ställning till och om vi tror att detta är rätt väg eller inte. Jag är inte övertygad om det i detta läge. Som kammarens ledamöter är väl medvetna om har vi från Miljöpartiet inga problem med privata aktörer som kan hjälpa och bistå Arbetsförmedlingen i dess strävan att få en matchning för att hitta jobb till arbetslösa. Men när man fokuserar på att lägga detta bara på individen blir det fel. Det är inte denna fokusering som vi behöver i detta läge. Vi behöver tvärtom en matchning som fungerar inte bara i storstadsområdena utan i hela landet. Vi måste få en samlad bild av var de arbetslösa finns, vilka behov vi har framöver och vilka behov som företagen har. Det är först då som vi kan få en fungerande arbetsförmedling i hela landet. Men det nämns knappt något i propositionen om hur man ser på detta när det gäller valfrihetssystemet. Det är en miss. Om företagaren har ett visst behov av arbetsinsatser från de arbetssökande måste det kunna garanteras. Vad blir då effekten om vi får ett valfrihetssystem som kanske delas upp på flera hundra olika tjänsteföretag? Det kan bli svårt att överblicka. Då kan det bli svårt för företagen att hitta rätt kompetens bland de arbetslösa. Det tror inte jag är lämpligt. Det måste finnas ett helhetsansvar för detta så att man kan få rätt personer till lediga jobb. Det har också funnits flera utvärderingar av försöken med privata aktörer. Också de borgerliga ledamöterna måste inse att alla utvärderingar inte är hundra procent bra. Det har funnits stora problem på många ställen, och det är något man måste ta i beaktande. Det har funnits bra förslag också. Det finns bra privata aktörer som hjälper arbetslösa till ett jobb; det finns det. Men vi måste också se till att få bort de problem som finns, och där har vi redan slagit fast att ett av problemen är styrningen och att det finns oklara myndighetsbeslut på hur man följer upp och vilka kvalitetskrav som kan ställas. Jag ser en betydande risk att samma sak kommer att hända i valfrihetssystemet. Den borgerliga majoriteten är nämligen så ivrig att sjösätta detta så snabbt som möjligt att man inte tar ansvar för det. Det kommer i stället bara att leda till större problem, och vem är det som drabbas då? Jo, det är de arbetslösa. Det är enskilda individer som inte kommer att kunna hitta ett arbete. Där ligger problemet, och det är det fokus vi måste ha. Slutligen, fru talman, måste vi ha fokus på en arbetsförmedling som kan hjälpa arbetslösa med rätt utbildning, se individen och se vad individen behöver för att kunna hitta ett arbete. Om detta nämns inte mycket i denna proposition eller i betänkandet från den borgerliga majoriteten. Med detta, fru talman, yrkar jag avslag på propositionen och bifall till reservationen från Socialdemokraterna, Vänstern och Miljöpartiet. (Applåder)

Anf. 4 Elisabeth Svantesson (M)

Fru talman! Låt mig börja med att yrka bifall till förslaget i betänkandet. Oj, oj, oj! När jag hör de tre oppositionspartierna tycker jag att det blir tydligt att det är väldigt olika värden som står mot varandra. Det är tron på mångfald mot en övertro på monopolet. Jag måste säga att jag är förvånad över den otroligt monopolistiska inställning som finns från alla tre partier, och jag är kanske särskilt förvånad över Miljöpartiets inlägg och att man är så fokuserad på monopolet. Jag kommer in på det lite senare. Det är också så att jag ser ett tydligt möjlighetstänkande som står emot ett otroligt motstånd till förändring. Och sist men inte minst - och det är det jag tycker är sorgligast - står människan mot systemet. För alla de som tittar på denna debatt, live eller senare, vill jag berätta att det vi i dag debatterar egentligen är huruvida de kompletterande aktörerna ska upphandlas av Arbetsförmedlingen eller inte. Vi har redan kompletterande aktörer; det är inget nytt under himlen. Det vi ska besluta är dock om lagen om valfrihet ska kunna användas för Arbetsförmedlingen, och det är det vi i majoriteten säger ja till. Hur går då detta till? Jo, skillnaden är helt enkelt att Arbetsförmedlingen i stället för att upphandla ges möjlighet att skriva ett offentligt kontrakt med ett antal leverantörer. Här får man vara tydlig och ha tydliga kvalitetskriterier. Man skriver ett kontrakt som innehåller ekonomiska villkor och som avser tillhandahållandet av den tjänst Arbetsförmedlingen önskar. Det är den enskilda brukaren, den enskilda arbetssökanden, som sedan bestämmer vilken av dessa leverantörer som ska tillhandahålla tjänsten. Myndighetsutövningen ligger dock kvar på Arbetsförmedlingen. Låt mig säga att detta är en ramlag. Jag blev något förvirrad av Berit Högman, fru talman, eftersom hon å ena sidan kritiserade regeringen för att detaljstyra allt och å andra sidan tyckte att det inte finns några detaljer i denna lag. Vi kanske kommer in på det sedan. Fru talman! Jag måste säga att jag till skillnad från oppositionen är väldigt glad att vi får diskutera denna viktiga fråga i kammaren i dag. Jag är nämligen övertygad om att detta är bra för de arbetssökande, bra för matchningen, väldigt bra för Arbetsförmedlingen och bra även för mindre företag som i de tidigare upphandlingarna inte alltid har kunnat komma med. Det handlar om lokala mindre företag, till exempel arbetsintegrerade sociala företag som numera kan komma med och få tillhandahålla tjänster till Arbetsförmedlingen. Arbetsförmedlingen har av alliansregeringen reformerats till det som från början var tanken med myndigheten, nämligen att den först och främst ska förmedla jobb. Kärnan i verksamheten har alltså kompletterats med fler aktörer, och nu vill vi fortsätta utveckla detta. Hela syftet är att utöka valfriheten och få till en bättre matchning. Detta är inget nytt under himlen. Det är nytt under himlen i Sverige eftersom vi har haft en socialdemokratisk regering som har varit negativ till det, men Arbetsförmedlingen har fortfarande upphandlat en hel del tjänster. Det ska vi inte glömma bort. Det finns många andra länder som har gjort detta. Jag hade förmånen att få besöka Australien i januari. Både Australien och Nya Zeeland är föregångsexempel på hur man har genomfört betydande reformer på arbetsmarknadsområdet och där det har funnits en otroligt bred samsyn mellan partierna att detta har varit något bra. Man har haft både strategisk upphandling och kontinuerlig uppföljning, vilket precis som Ulf Holm var inne på är otroligt viktigt, fru talman. Reformeringen av arbetsförmedlingen i Australien inleddes redan 1994, då av labourregeringen. I början tilläts privata aktörer utföra en viss andel av insatserna för långtidsarbetslösa. Nu finns det en mängd aktörer som jobbar för den arbetssökande. Poängen är att de som söker arbete själva kan välja förmedling eller aktör. Resultaten i Australien och i flera andra länder är mycket goda, och det finns som sagt en bred politisk samsyn kring detta. Fru talman! Jag ser, som jag sade förut, en annan fördel med förslaget. För mig är människan det viktigaste. Individen ska få en bra hjälp. Men det innebär också att mindre, bra företag som kanske är helt lokala nu kan få tillfälle att finnas med och utföra tjänster åt Arbetsförmedlingen. Jag har som sagt väldigt svårt att förstå att en del av de partier som finns i opposition säger sig värna små företag, men de kan inte ställa sig bakom detta förslag utan håller stenhårt i monopoltanken. Det är sant att vi i Alliansen också ser stora möjligheter för en större tjänstemarknad att växa fram. Det faktum att valfrihetssystemet inte medger priskonkurrens - det handlar i stället om kvalitetskonkurrens - tror vi kan stimulera framväxten också av nya företag på området. Sverige behöver fler företag, inte färre. Förslaget att Arbetsförmedlingen får tillämpa valfrihetssystemet tror jag gynnar alla. Som jag har sagt tror jag att det bidrar till matchning, och det är det allra viktigaste för att arbetsmarknaden ska fungera. Jag tycker att det är så intressant att det jag nu hör från oppositionspartierna och det jag läser i deras budget är något helt annat. Det är som att matchning inte är i fokus i lågkonjunktur. Jag har läst er budget, och ni plockar bort 800 miljoner kronor från matchningsfunktioner, 600 miljoner till coacher och 300 miljoner för etableringslotsar, som också är tänkta att fungera med matchning. Sedan duttar ni på 25 miljoner till Arbetsförmedlingen i något slags allmänt arbete för arbetssökande och 30 miljoner för att man ska kunna skriva etableringsplaner för alla. Frågan jag ställer mig är om matchningen har blivit mindre viktig för de tre oppositionspartierna. Jag menar att det viktigaste på svensk arbetsmarknad och den viktigaste rollen för Arbetsförmedlingen på svensk arbetsmarknad måste vara matchningsfunktionen. Det måste vara A och O. Det finns trots allt väldigt många jobb som förmedlas, och i lågkonjunktur är det inte mindre viktigt att matchningen funkar. Vi tror som sagt att detta gynnar matchning och inte tvärtom. Fru talman! Skiljelinjerna är tydliga. Moderaterna är tillsammans med de andra allianspartierna övertygade om att både matchning och utbildning är viktigt. Vi har till exempel all-time-high just nu i högskola och universitet - det har aldrig gått så många på de högre utbildningarna. Vi tror på mångfald. Vi kramar inte monopolet, men vi säger att Arbetsförmedlingen har en väldigt viktig roll i allt detta, och vi tror på sikt att fler aktörer bidrar med en förbättrad matchning. Vi är framför allt glada att den enskilda individen - arbetssökanden - och inte en myndighet kommer i fokus och att denna individ faktiskt kan välja med fötterna. Vill man inte välja behöver man heller inte välja. Vi tror att detta höjer kvaliteten i tjänsterna. Vi tror nämligen på människors förmåga. Vi tror på de mindre företagens och även de större företagens förmåga, och vi tror på Arbetsförmedlingens förmåga. Vi är övertygade om att de alla har en viktig del i matchningen och att alla har en viktig del i arbetsmarknadspolitiken. (Applåder) I detta anförande instämde Hillevi Engström och Reza Khelili Dylami (båda m).

Anf. 5 Berit Högman (S)

Fru talman! Elisabeth Svantesson bedyrar att hon tror på människan. Om ni moderater tror på människan, varför slösar ni då bort människors vilja till arbete på det sätt som er politik innebär? Varför accepterar ni att arbetslösheten är över 9 procent, att ungdomsarbetslösheten är över 25 procent? Och då är en käck liten detalj som tre månaders passivitetsgaranti för ungdomar någonting som Elisabeth Svantesson försvarar och tycker är bra. Är det ett sätt att sätta människan i fokus? I betänkandet skriver ni tydligt att det som är jobbskapande i den här reformen är att det blir fler tjänsteföretag. Vad vi säger i våra inlägg är: Var finns kvalitetsgranskningen? Är det rimligt att lägga ansvaret på varje individ? Jag ser framför mig en ung människa som har gått ut utbildning, söker jobb och går till Arbetsförmedlingen och får broschyren över alla företag, eller de kanske till och med står i foajén. Hon väljer företag A och upptäcker efter ett tag att detta inte var någonting för henne och går vidare till företag B, för att slutligen hamna på företag F. Min fråga blir: Hur många företag kan man shoppa runt i på denna marknad utan att det finns några som helst incitament inskrivna för att det ska leda till jobb? Det som är fallet med coacherna är nämligen att incitamenten för coacherna att leverera ut människor i jobb är så troligt mycket mindre än att ta in dem och ge dem ytterligare en kurs i cv-skrivande. Jag har träffat alldeles för många arbetslösa som rent ut sagt är jädrigt trötta på cv-skrivande. Det är jobb vi behöver i det här landet.

Anf. 6 Elisabeth Svantesson (M)

Fru talman! Det är fantastiskt, jag och Berit Högman är helt överens om att det är jobb vi behöver. Och låt oss komma ihåg att hur man organiserar Arbetsförmedlingen och Arbetsförmedlingens tjänster inte är det som skapar jobb, och det är inte det vi pratar om här. Vi pratar om att se till att matchningen fungerar bättre. Det är det den här propositionen handlar om. Du får gärna dra in ungdomar och ungdomsarbetslöshet, men nu pratar vi om en proposition som handlar om hur man ska tillhandahålla olika tjänster inom Arbetsförmedlingen. Min fråga måste bli tillbaka, som svar på din fråga: När man 2006 inte var nöjd med sin arbetsförmedling - man bodde i Boden eller i Eslöv - vad gjorde man då? Man kunde inte göra någonting, därför att det fanns bara en att välja. Jag menar att ju längre tiden går, desto bättre kommer det här att fungera. Det är erfarenheterna i Australien, Nya Zeeland och andra länder. Jag är övertygad om att vi kommer att se de erfarenheterna här. Det här är nytt. Vi tror att det här är viktigt, men vi är inte naiva. Vi tror inte att det här fixar sig över en natt. Vi tror att det kommer att ta tid, men att det är en fullständigt nödvändig reform att inte ha en enda stor myndighet som ska klara av allting. Jag vill fråga Berit Högman hur hon tror att matchningen kan förbättras när ni plockat bort 600 miljoner kronor.

Anf. 7 Berit Högman (S)

Fru talman! En viktig del i arbetsmarknadspolitiken är just matchningen. I propositionen framgår det inte på något sätt om Platsbanken kommer att vara tillgänglig för alla de olika privata företagen. Kommer det att vara en sådan organisation att arbetsgivarna tycker att det är värt att leverera in de lediga jobben till Platsbanken? Vad vi vet i dag är att många arbetsgivare tycker att det är väldigt jobbigt att en och samma dag bli uppringd och besökt av alltför många aktörer i arbetsmarknadspolitiken. Då måste vi ha tydliga, smidiga system för att göra de lediga jobben tillgängliga för de arbetssökande. Men hur det ska gå till i det här systemet finns över huvud taget inte beskrivet i propositionen. Under vår tid hade vi målet att förkorta vakanstiderna när en arbetsgivare hade sagt: Jag behöver den här arbetskraften. Det blir än aktuellare nu när så många arbetsgivarorganisationer visar att de är bekymrade över kompetensen hos arbetskraften. Varför finns det inte ett sådant mål för hur korta vakanstiderna ska vara? Finns det inte en väldigt stor risk att det blir precis som med coacherna, att incitamentet är att ta in, inte att få ut, och, som ni skriver i propositionen, att det är bra att det ger jobb i nya tjänsteföretag? Fine, men det är faktiskt helt andra och väldigt mycket kraftfullare insatser vi behöver i dag för att bekämpa arbetslösheten.

Anf. 8 Elisabeth Svantesson (M)

Fru talman! Vad ska jag säga? Jag kan bara säga att jag ser en otroligt stark kärlek till monopolet som Berit Högman representerar. Låt oss komma ihåg att det handlar om flera olika typer av tjänster. Det handlar om ett ramverk för att Arbetsförmedlingen inom olika tjänster inte bara ska kunna upphandla utan också använda valfrihetssystemet. Det är det vi pratar om. Det är viktigt att komma ihåg. Detta har Arbetsförmedlingen gjort redan tidigare men får nu möjlighet att göra det i större utsträckning. Det här är en ramlag. Olika tider har ju olika förutsättningar. Då ska man styra med förordningar och med regleringsbrev, inte i lag säga exakt hur hög procent som ska leda till utbildning eller till jobb, därför att det beror ju på hur konjunkturen och arbetsläget ser ut. Det måste ske en anpassning. Det här är en ramlag. Det tycker jag är väldigt viktigt att det är, att vi inte detaljstyr. Jag tycker att ramlagen är viktig. Jag tycker inte att det ska vara en detaljstyrning, därför att då finns en uppenbar risk att vi fastnar i att tänka lågkonjunktur och tänka 2010. Men 2011 och 2012 kommer det att se annorlunda ut. Därför tror jag att vi inte ska detaljstyra. När det gäller fler tjänster och det här med en platsbank kommer det att utkristallisera sig. Det finns en tro att allt kommer att funka bara vi har ett monopol och om alla anmäler sina lediga arbeten till Arbetsförmedlingen, men så funkar inte samhället och så funkar inte världen. Det är därför vi har tagit bort tvånget för arbetsgivare att anmäla lediga arbeten. Jag tror att man kommer att samordna det här, att olika aktörer kommer att gå tillsammans och bilda ett nätverk för detta. Alltså jag tror på företagen, jag tror på individen och jag tror på Arbetsförmedlingen. Och jag tror inte på detaljstyrning just av detta, fru talman.

Anf. 9 Josefin Brink (V)

Fru talman! Elisabeth Svantesson pratar mycket om sin tro på olika saker. Och det är ju bra, eftersom fakta och underbyggnad i väldigt hög grad saknas i det här betänkandet. Elisabeth Svantesson pratar också mycket om vikten av bra matchning. Det är en av de huvudsakliga invändningar som vi har emot det här förslaget och en av de saker som också har påpekats av bland annat flera remissinstanser. Kraven på rörlighet på arbetsmarknaden ökar hela tiden. Behovet av bra matchning, alltså möjligheter för arbetssökande och arbetsgivare som letar efter arbetskraft att hitta varandra, kräver en maximal överblick av hela arbetsmarknaden, så att arbetssökande kan se så många lediga jobb som möjligt på så många håll i landet som möjligt och arbetsgivare i sin tur kan hitta de människor som har rätt kvalifikationer och ha en möjlighet att rekrytera dem. När man splittrar upp Arbetsförmedlingens verksamhet på många inbördes konkurrerande företag är det en uppenbar risk att de privata konkurrerande förmedlarna har ett intresse av att vårda just sina egna kontakter med sina arbetsgivare, att i första hand bry sig om att förmedla arbeten till sina egna inskrivna och därmed begränsa kontakterna med resten av de arbetssökande. Det är fint och käckt att Elisabeth Svantesson tror att de här företagen kommer att samarbeta kring de här frågorna. Men man kan ju inte vara så naiv att man tror på ett system som bygger på att företag som tjänar mer pengar ju fler människor de lyckas slussa ut på arbetsmarknaden ska vara så altruistiska att de delar med sig av sina kontakter till de andra, till arbetsmarknadens fromma.

Anf. 10 Elisabeth Svantesson (M)

Fru talman! Jag blir anklagad för att tro. Jag är övertygad, kan jag säga. Men oppositionen ser väldigt många risker. Jag vet inte hur många gånger jag läste ordet risk i era motioner. Jag satt faktiskt och räknade. Det var väldigt mycket risker hit och risker dit. Jag vill inte på något sätt underskatta att det finns risker när man inför någonting nytt. Man måste övervaka, man måste följa upp och man måste utvärdera. Jag kan lova Josefin Brink att jag nogsamt kommer att följa detta och de utvärderingar som har kommit. När det gäller till exempel Platsbanken, som är det vi kanske konkret pratar om, fungerar den i dag. Den använder de privata bemanningsföretagen. Det finns i dag ett system för detta. Jag ser inte det i Australien. Tvärtom har det fungerat väldigt väl. Det går väl att hitta system för detta. Det är jag helt övertygad om. Arbetsförmedlingen, som är den upphandlande aktören och som skriver kontrakt, kommer också att ha en viktig roll för att få detta att fungera.

Anf. 11 Josefin Brink (V)

Fru talman! Det är möjligt att det går att hitta system för hur man ska undvika att de konkurrerande företagen begränsar möjligheterna till bra matchning. Men vilka system ska det vara? Det står inte i propositionen. Varför ska man klubba igenom någonting när man inte har några konkreta svar på uppenbara och väldigt centrala frågor? Det är också intressant att Elisabeth Svantesson säger att hon har läst de utvärderingar som hittills har gjort. Om vi har läst samma utvärderingar, nämligen den som Arbetsförmedlingen själv har gjort och den Riksrevisionen har gjort, visar de att i de områden där man hittills har försökt att använda kompletterande aktörer har övergången i sysselsättning varit lägre än i de områden Arbetsförmedlingen själv har behållit verksamheten. Elisabeth Svantesson står och raljerar över att här älskas det monopol och allt vad det nu är. Det är inte vad det handlar om. Vad betyder egentligen dessa utvärderingar? Vad är det som har gjort att det ser sämre ut där man har använt privata aktörer jämfört med där Arbetsförmedlingen själv har skött verksamheten? Det borde även en borgerlig regering, om man inte var fullständigt ideologiskt förblindad, vara intresserad av att ta reda på. Det är ett politiskt ansvar att se till att arbetsmarknadspolitiken fungerar väl. Människor som är arbetssökande har rätt att få stöd från samhället på ett likvärdigt sätt i hela landet och maximal överblick över arbetsmarknaden och de stöd som de behöver för att kunna få ett jobb. Om man inte kan garantera det inom ramen för arbetsmarknadspolitiken har man misslyckats med politiken. Jag menar att man genomför ett system där det saknas stöd för att det man vill göra kommer att leda till förbättringar på området. Det kan inte finnas något annat skäl till det än att man har en ideologisk övertro på att bara vi privatiserar och släpper in företag kommer allting att lösa sig, men ansvaret för politiken lämnar man ifrån sig.

Anf. 12 Elisabeth Svantesson (M)

Fru talman! Jag har en väldigt kort tid för att svara på detta. Jag ska läsa ur tidningen Arbetsmarknad. Jag tror att det är från senaste numret, eller om det är från februari. Där står: 25 procent av dem som hade fått stöd av en privat coach hade jobb fjorton dagar senare. Motsvarande resultat för dem som fått sin tremånaders coachningsperiod från Arbetsförmedlingen var 22 procent. En månad efter avslutad coachning var skillnaden större då 30 procent av de privata coachernas klienter hade fått jobb jämfört med 24 procent för Arbetsförmedlingen. Detta är en väldigt kort tid. Jag tror att dessa siffror kommer att växla upp och ned. Min poäng är att alliansregeringen satsar 800 miljoner kronor mer på matchningsfunktionen, och vi sprider den till fler än till Arbetsförmedlingen. Vi ser exempel från andra länder. Jag har papper från den studie som du alldeles nyss hänvisade till. Det finns tyvärr väldigt få bra forskningsrapporter. Men man har i Tyskland sett att detta har ett stöd. Det är inte så att vi bara plockar en ideologisk tanke. Nu kör vi det här, och det får gå som det går. Vi har sett exempel i forskning. Jag tycker att Josefin Brink skulle kunna använda sina studiepengar nästa år och kanske åka till Australien och se hur det fungerar där. Varför är alla partier överens om detta i Australien? Jo, därför att individen har fått den hjälp som individen så väl behöver.

Anf. 13 Ulf Holm (Mp)

Fru talman! Elisabeth Svantesson talar här om att det kommer att gynna de mindre företagen och vara positivt för den enskilde. Den utvärdering som Svenskt Näringsliv gjorde förra året visar på att om det ska lyckas är det som gäller långa avtalsperioder, stora volymer och att upphandling ska ske centralt. Det låter inte precis som att det skulle gynna små tjänsteföretag. Det är möjligt att Elisabeth Svantesson har några andra fakta att ge där. Men man kan i varje fall inte hitta någonting i propositionen om hur detta kommer att se ut. Från Miljöpartiets sida har vi absolut ingenting emot fler tjänsteföretagare eftersom vi ser det som en stor växande marknad. Vi har också, precis som jag har sagt tidigare, en ganska positiv syn på privata aktörer. Vi tycker dock inte att de ska ta över allting. De ska just vara kompletterande aktörer till Arbetsförmedlingen. Det som vi ser brister i detta är framför allt: Hur ska kvalitetsgranskningen gå till? Hur ska ersättningsreglerna se ut? Hur ska man garantera den geografiska matchningen framöver? Hur ska alla kunna erbjudas likvärdig service? Det är fyra grundläggande frågor som är av oerhört stor betydelse. Vi vet också av erfarenhet att det var här den borgliga regeringen misslyckades vid införandet av privata aktörer för ett och ett halvt år sedan. Det är vad utvärderingarna visar. Där fanns stora problem. Vi har haft flera debatter här i kammaren om hur man ska rätta till detta. Det har fått väldigt mycket negativ publicitet där en del oseriösa företag, det måste vi väl säga, har tagit hand om coachningssystemet. Så får det inte vara. Vi har ett ansvar att Arbetsförmedlingen fungerar och att matchningen fungerar för att företag ska kunna hitta rätt kompetens och arbetslösa få ett jobb. Det är där jag menar att ni har misslyckats i den här propositionen.

Anf. 14 Elisabeth Svantesson (M)

Fru talman! Jag kan bara hålla med Ulf Holm om att det är jätteviktigt att kvalitetsuppföljning fungerar och att rättssäkerheten fungerar. Min poäng är, som jag tror att jag har sagt flera gånger under dessa minuter, att detta är en ramlag. Precis som när det gäller de kompletterande aktörerna ligger ansvaret för rättssäkerheten och uppföljning hos Arbetsförmedlingen. Det ligger också på, som jag har nämnt, IFAU och andra parter. Jag menar att vi inte kan reglera den delen i en lag, det vill säga utvärdering och kvalitetsuppföljning. Riksdagen lagstiftar, och regeringen styr och styr sina myndigheter. Vi ska vara en nagel i ögat på regeringen så att kvalitetsuppföljning och utvärdering sköts på ett bra sätt. Det är vår uppgift och vår granskande roll. Jag ser inte risken med det. Som jag sagt tidigare uppstår när man inför ett nytt system problem med att det finns ett antal oseriösa aktörer. I den första upphandlingen av 950 aktörer var det ett femtiotal som man fann olika formella fel med och några som var rent oseriösa. Det tycker jag ändå var ett ganska bra resultat. Jag räknar med att de försvinner om de inte fungerar. Det är vad man har sett i andra länder. Jag menar - och jag har nu sagt det fem, sex eller sju gånger - att vi ska besluta om ramlag och inte detaljerna.

Anf. 15 Ulf Holm (Mp)

Fru talman! Med den erfarenhet som finns av det tidigare systemet med privata aktörer, när man nu ska sjösätta valfrihetssystemet hos Arbetsförmedlingen, är det väl ändå lite naivt att besvara fyra frågor som handlar om kvalitet och individens rättigheter med: Vi får väl hoppas på att regeringen sköter detta bra. Jag tycker att det är lite naivt. Mot bakgrund av att regeringen hittills inte har lyckats särskilt bra bådar det inte heller särskilt gott för framtiden. Jag tycker att man borde ha utvärderat dessa saker tidigare. Man kan inte bara titta på hur det ser ut i Australien, Nederländerna och Storbritannien. Det är inte helt översättningsbart på svenska förhållanden. Jag är helt övertygad om att man kan dra positiva slutsatser från en del saker i de olika systemen. Men jag tror inte att man kan göra det rakt av i Sverige och i den situation vi nu är i och står inför. Jag menar att man måste ta ett större ansvar för att upphandlingarna sker på ett korrekt sätt så att man kan se till att matchningarna fungerar. Den garantin finns inte i den här propositionen. Sedan kan Elisabeth Svantesson tro hur mycket hon vill. Jag skulle gärna vilja att majoriteten såg till att man hade lite fakta på bordet när man lägger fram så stora propositioner i viktiga frågor. Det kommer att beröra många. Det är helt avgörande för om vi ska ta oss ur krisen att se till att företagen får den kompetens som de behöver och att arbetslösa får ett jobb så fort som möjligt. Jag tycker att detta är ett övertramp, fru talman.

Anf. 16 Elisabeth Svantesson (M)

Fru talman! Oj, det var visst ett övertramp! Men jag vill säga någonting till de tre oppositionspartierna: Glöm inte att detta är ett betänkande som säger att Arbetsförmedlingen får möjlighet att göra det här! De får möjlighet. Det betyder inte att de nu inom alla tjänster helt plötsligt ska lägga ut allting på andra aktörer. Detta kommer att ske i olika steg när Arbetsförmedlingen är redo och har riggat bra system. De har lärt sig massor på Arbetsförmedlingen efter de första upphandlingarna om vad som gick rätt och vad som gick fel. Det är små steg som de får ta när det fungerar. Jag har så pass mycket tilltro till myndigheterna att vi inte ska lagreglera detta. Jag kan bara säga som jag har sagt många gånger nu: Jag inte bara tror utan jag är övertygad om att detta kommer att ha god effekt eftersom jag har sett det i andra länder. Det förvånar mig lite att vi har tre partier som brinner för att de vill förändra så mycket. Sedan vill de ändå göra allting som det var i augusti 2006. Arbetsförmedlingen funkade ju inte då, Ulf Holm! Vi behöver fler aktörer. Vi behöver stora aktörer, vi behöver små aktörer och vi behöver en väl fungerande arbetsförmedling. Jag ska använda mina sista sekunder av talartiden till att berätta att jag träffar en hel del personer som jobbar med arbetsintegrerade sociala företag. Jag är ordförande i en stor tematisk grupp som Tillväxtverket är projektledare för. Det här ser de som en möjlighet. Det handlar om de mindre företagen på små orter som är duktiga. Nu pratar jag inte bara om coachning, för det kan vara andra typer av tjänster. Ni har pratat om coachning, men det finns många tjänster som man kan använda systemet för. Jag tror att dessa företag nu helt plötsligt har möjlighet att komma in på marknaden. Genom upphandling hade det varit mer eller mindre omöjligt. Jag ser positivt på betänkandet, och jag tycker att också Ulf Holm borde våga vara lite mer positiv. (Applåder)

Anf. 17 Per Åsling (C)

Fru talman! I Sverige har vi numera rätt att välja vilken skola vi ska gå i, vem som ska utföra vår hälso- och sjukvård och vem som ska förse oss med telefonabonnemang. Steg för steg har monopolen monterats ned till förmån för människors frihet. Det är därför utmärkt, och inte en dag för tidigt, att människor nu även ska tillåtas att välja vem som ska hjälpa till med att förmedla ett arbete. Centerpartiet står fullt ut bakom utskottets ställningstaganden att riksdagen ska anta regeringens förslag till ny lag om valfrihet för Arbetsförmedlingen. Fru talman! Låt mig konstatera att valfrihetssystemet medför att det uppstår en pluralism i utbytet. Den enskilde arbetssökanden ges möjlighet att bestämma vad som är god kvalitet genom att välja den utövare som anses ge den bästa servicen och den bästa kvaliteten. Enligt regeringens bedömning erbjuder Arbetsförmedlingen i dag de arbetssökande flera olika tjänster som kan passa för ett valfrihetssystem. Ambitionen är att Arbetsförmedlingens kompetens och tjänsteutbud ska kompletteras med fler olika aktörer. Syftet är att göra utbudet av förmedlingstjänster större och mer varierat. Syftet är också att förbättra matchningen och att ge förbättrad service till arbetslösa. De motiv som ligger bakom lagen om valfrihetssystem i den kommunala sektorn är lika relevanta för Arbetsförmedlingens verksamhet exkluderat myndighetsutövningen. Valfrihetssystem innebär dessutom att Arbetsförmedlingen bättre kommer att kunna genomföra uppdraget att öka mångfalden av leverantörer och förbättra för små, lokalt förankrade företag när det gäller att leverera tjänster till Arbetsförmedlingen. Fru talman! Den reformering vi i dag har uppe till diskussion passar såväl för Landsbygdssverige som för Småortssverige. Den är dessutom positiv för Arbetsförmedlingens båda kundgrupper - såväl arbetssökande som den som är i behov av arbetskraft. Fru talman! Vi har tidigare föreslagit från Centerpartiets sida att Arbetsförmedlingen ska konkurrensutsättas, det vill säga att privata aktörer ska få erbjuda sina tjänster på samma marknad som Arbetsförmedlingen. Vi i Centerpartiet sätter människan framför systemet. Det är därför vi tror att framtidens förmedling, coachning och matchning när det gäller arbete till största delen kommer att utföras av privata aktörer som agerar på en konkurrensutsatt marknad. Då kommer det också att växa fram aktörer som är speciellt anpassade för olika människors särskilda behov. Under 2007 och 2008 genomfördes ett försöksprojekt med privata arbetsförmedlingar. Resultatet av försöket visade på att de arbetssökande vid privata arbetsförmedlingar träffade sina förmedlare oftare och att de oftare deltog i jobbsökningsaktiviteter. Resultatet har Elisabeth Svantesson exemplifierat härifrån talarstolen tidigare. Men det ska också sägas att det är klart att en del av uppdraget har gått fel, mycket beroende på erfarenheten från Arbetsförmedlingens sida av att hantera det nya uppdraget. Jag tänker då på upphandlingen. Men låt mig konstatera att Arbetsförmedlingen inte själv hade kunnat klara uppdraget med jobbförmedling när trycket i samband med lågkonjunktur och finanskris ökade radikalt. Det har varit värdefullt och nödvändigt att ha en mix av aktörer som jobbar ihop med Arbetsförmedlingen. Det är inte fråga om antingen eller, utan det är fråga om både och. Arbetsförmedlingens uppdrag har under tid förändrats och blivit mer komplext, omfattande och omfångsrikt. Det i sig motiverar att fler aktörer engageras. Fru talman! Valfrihet torde vara en självklarhet även för arbetssökande. Därför är ett valfrihetssystem för Arbetsförmedlingen ett bra steg på vägen mot ett Sverige där människor själva får bestämma mer över sin vardag, som vi i Centerpartiet vill se det.

Anf. 18 Josefin Brink (V)

Fru talman! Valfrihet är ett positivt laddat ord. Men det förutsätter också vissa saker, nämligen att man har tillgång till ett antal olika alternativ som man har full frihet att välja mellan. Det kräver också att man vet vad alternativen egentligen står för. Detta är en av de stora svagheterna med det här. Man pratar så fint om att man ska stärka den enskildes position när det gäller att välja sin egen arbetsförmedlare. Hur ska den enskilde arbetssökanden kunna bedöma vilken arbetsförmedlare som har en bra kvalitet? Vi har redan sett exempel när Arbetsförmedlingen, som trots allt har gjort en genomgång, en granskning och en upphandling, har misslyckats med ett stort antal upphandlingar. Hur ska då den enskilde kunna ha bättre möjlighet till kunskap och överblick och kunna välja det som har god kvalitet? Ta företaget i Stockholm där det visade sig att de som blev inskrivna var 70 personer på varje coach jämfört med 35, som hade utlovats i kontraktet! Detta kunde inte Arbetsförmedlingen veta i förväg. Rimligen kunde inte heller de enskilda arbetssökande veta detta i förväg, utan det upptäcktes efter hand. Frågan är: Vilken rättssäkerhet och vilka rättigheter har den enskilde i sammanhanget? Och vilka möjligheter har man att från första början välja det som är god kvalitet? Vilka garantier kan den borgerliga regeringen ställa ut för att den här typen av skojarföretag inte etablerar sig i branschen? Och hur ska man kunna garantera den enskildes möjligheter att i så fall kunna hävda sin rätt gentemot företagen? Detta är en enorm svaghet i förslaget, som ni inte kan leverera några som helst svar på i propositionen.

Anf. 19 Per Åsling (C)

Fru talman! Arbetsförmedlingen har historiskt över tid inte fungerat bra. Det finns mer att önska. Jag ska inte vara för kategorisk, men vad jag åsyftar med min kommentar är att det gäller att reformera och få en bättre funktion i arbetsförmedlingsverksamheten. Det uppdrag som den här propositionen kommer att lägga på Arbetsförmedlingen innebär att man skapar en frihet för Arbetsförmedlingen att jobba med olika privata aktörer. Det i sig skapar mångfald, och det underlättar för den enskilde att få det stöd och den uppbackning som man önskar och som är nödvändig för att man ska kunna komma tillbaka till arbetsmarknaden.

Anf. 20 Josefin Brink (V)

Fru talman! Jag kan bara konstatera att just de frågor jag ställde har inte Per Åsling några konkreta svar på. Jag frågade hur denna valfrihet i praktiken ska kunna innebära att de enskilda arbetssökande, som för övrigt befinner sig i en extremt utsatt position och i ett underläge där man i slutänden är beroende av den arbetsförmedlare man är inskriven hos för sin egen försörjning, ska kunna garanteras kvalitet, rättssäkerhet och en likvärdig behandling hos de arbetsförmedlare som man ska välja i det här systemet. En annan sak som hänger ihop med detta är huruvida de här privata förmedlarna själva ska kunna välja vilka arbetssökande man ska ta emot och vilka man inte ska ta emot. Om det under hand som en person är inskriven hos en sådan här förmedlare uppstår en konflikt, har den enskilda arbetssökande då rätt att kräva att få vara kvar eller att kräva att få bli förflyttad till någon annan? Har företaget rätt att kräva att bli av med en viss arbetssökande som är inskriven, och i så fall av vilka skäl? Detta berör rättssäkerheten för enskilda individer, för de arbetssökande som befinner sig i ett extremt utsatt läge. Ingenting av detta finns det svar på i den här propositionen. I stället svänger man sig med känsloladdade ord som "valfrihet" och "individens frihet att välja". Men om den här friheten inte betyder någon frihet och man tvärtom riskerar att hamna i ännu mer utsatta positioner och i klorna på inte helt seriösa arbetsförmedlare, vilket skydd har den enskilda individen mot det i det här systemet?

Anf. 21 Per Åsling (C)

Fru talman! Det är viktigt att Arbetsförmedlingen får ett uppdrag. Inom ramen för det uppdraget får Arbetsförmedlingen själv styra hur man ska arbeta för att på bästa sätt förmedla arbeten. Jag tror att Arbetsförmedlingens medarbetare och människor som jobbar hos de privata aktörerna på ett bättre sätt än vi här i Sveriges riksdag kan styra upp arbetet. Det är ett problem för myndigheten Arbetsförmedlingen i dag att detaljstyrningen från riksdag och regering är för stor. Det säger jag utifrån min roll i Arbetsförmedlingens styrelse. Större flexibilitet i uppdraget till Arbetsförmedlingen underlättar för Arbetsförmedlingen att vidta rätt åtgärder och skapar därmed en effektivare organisation som på ett bättre sätt gagnar den som söker arbete.

Anf. 22 Berit Högman (S)

Fru talman! Det är intressant att lyssna på Per Åsling. Nu vill han ge Arbetsförmedlingen stor frihet att utforma regelverket. Då undrar jag varför Per inte har sagt det till sin egen regering så att det har skett tidigare. Man har ju haft världens chans. Under den borgerliga regeringens tid har Arbetsförmedlingen inte haft en chans att använda sin kreativitet och sin utvecklingsförmåga därför att denna regering har styrt in i minsta detalj. Det fanns säkert ett syfte med det. Det är först nu när det ska bli privata aktörer som friheten ska bli väldigt stor därför att er politik har lett till att legitimiteten hos Arbetsförmedlingen har försvagats. Det har definitivt drabbat enskilda arbetssökande och även arbetsförmedlarna själva. Med detta förslag blir det ändå individens ansvar. Jag vill betona att vi inte är motståndare till en mångfald leverantörer av insatser i arbetsmarknadspolitiken, till exempel arbetsmarknadsutbildning, validering och andra insatser. Men med det här förslaget blir det individens ansvar att från börja känna till vilket företag som har den kompetens som man behöver för att komma vidare i livet och förverkliga sina drömmar. Med kännedom om var Per Åsling verkar och bor måste jag ändå fråga: Hur många alternativ tror du det blir i Strömsund? Hur många olika insatser kan det bli i Hoting eller i Bräcke när det gäller svenska för invandrare? Tror du med din lokalkännedom att marknaden ska lösa det uppdraget med tanke på hur olika Sverige ser ut?

Anf. 23 Per Åsling (C)

Fru talman! Som jag har sagt tidigare innebär propositionen att Arbetsförmedlingen får en möjlighet att öppna för privata aktörer, och det tror jag på. Jag tror att det är rätt. Jag är övertygad om att det är till gagn för den svenska landsbygden och till gagn för svenska småorter. Jag är övertygad om att det här innebär att människor kommer att kunna komma tillbaka till arbetet snabbare eftersom det blir en pluralism och många olika aktörer som har specialkompetens på vitt skilda områden, stora som små. När det gäller hur styrningen av myndigheten har gått till har jag tydligt deklarerat att jag tycker att ansvaret på myndigheten ska vara större. Som jag sade tidigare tror jag att de som är arbetsförmedlare inom myndigheten eller som privata aktörer på ett bättre sätt kan avgöra vad som är det rätta för de enskilda individer som söker arbete eller för företagare som söker arbetskraft. Med det upplägget är jag också övertygad om att vi kommer att få ett bra fungerande system. Att här börja svara på detaljfrågor som i framtiden ska hanteras av myndigheten är för min del omöjligt att göra.

Anf. 24 Berit Högman (S)

Fru talman! I och med att ansvaret läggs så stark på individen och friheten på företagen är det omöjligt att utkräva ett politiskt ansvar för framtidens arbetsmarknadspolitik. Det blir en sorts fri dragningsrätt för företag på marknaden och en skyldighet för den arbetslösa att välja rätt. Om jag är kund i affärer har jag en konsumenträttslig lagstiftning bakom mig som gör att jag kan lämna tillbaka blusen om den är dåligt sydd. Jag kan till och med byta den om jag kommer på den är för trång när jag kommer hem. Det kan jag göra ganska många gånger. Jag kan göra det hur många gånger som helst därför att jag som kund har ett konsumenträttsligt skydd. Nu ska den arbetssökande också bli kund. Då frågar jag: Vad finns det för konsumenträttsligt skydd? Hur många gånger har jag rätt att byta företag? Hur många gånger kan jag fortsätta för att jag inte tycker att vägen är tillräckligt stark? Är det fri dragningsrätt på samhällets pengar också där? Hur ser det som faktiskt är nödvändigt, nämligen kontrollfunktionen i förhållande till arbetslöshetsförsäkringen, ut? Nu är det väldigt många arbetssökande som inte har någon arbetslöshetsförsäkring att bekymra sig om, men i vårt samhälle vill vi att betydligt fler har det. Det är också väldigt viktigt för försäkringens legitimitet.

Anf. 25 Per Åsling (C)

Fru talman! Jag tackar för de här frågorna som egentligen är en upprepning av tidigare frågor, och svaret blir detsamma. Det läggs ett uppdrag på Arbetsförmedlingen att utöva detta. Hur det i detalj ska fungera, skötas och se ut är upp till myndigheten. Därför är det omöjligt för mig att svara på dessa detaljfrågor här i dag.

Hans Backman (Fp)

Anf. 26 Hans Backman (Fp)

Fru talman! Jag ska börja med att yrka bifall till förslaget i betänkande 2009/10:AU11. Jag kan inleda med att tala om ideologin i det här. Jag tycker att det mer är oppositionen som är ideologiskt förblindad och talar om monopol som ska stå över allt annat. För mig ligger ideologin i mångt och mycket i att vi tror på att enskilda individer har kraft och förmåga att själva fatta bra och vettiga beslut för sin egen framtid. Jag tycker att själva förslaget i propositionen är väldigt pragmatiskt. Vi tror ju verkligen på både och, nämligen att ha både kompletterande aktörer, privata och andra, och att Arbetsförmedlingen fortsätter ha sin viktiga roll. Folkpartiet och Alliansen välkomnar regeringens förslag till ny lag om valfrihet hos Arbetsförmedlingen eftersom det ger myndigheten en möjlighet att tillhandahålla valfrihetssystem för de arbetssökande som då också kan få tillgång till mer individuellt anpassad hjälp. Förslaget öppnar också för en ny marknad av tjänster inom den arbetsmarknadspolitiska verksamheten där nya företag kan etablera sig och skapa jobb. Det tror vi är bra. Fru talman! Målet för den nya politiken i allmänhet och för Arbetsförmedlingens verksamhet i synnerhet har varit ett ökat fokus på matchning och förmedling av jobb. Alliansen anser att det här förslaget som regeringen presenterar i propositionen om en möjlighet för Arbetsförmedlingen att tillhandahålla valfrihetssystem inom hela den arbetsmarknadspolitiska verksamheten är ett ytterligare och välkommet steg mot detta mål. Jag vill i det sammanhanget nämna att det är väldigt viktigt att matchningen börjar fungera bättre i Sverige nu när företagen börjar anställa och har behov av att anställa igen. Trots den höga arbetslösheten som råder har många företag svårt att hitta nya medarbetare med rätt kompetens. Det visar Svenskt Näringslivs rekryteringsenkät med svar från 8 300 företag som nyligen gjordes. Vartannat företag med minst fem anställda har försökt rekrytera medarbetare under det senaste halvåret, och det är en nedgång jämfört med högkonjunkturåret 2007 då andelen var två av tre företag. Det säger Carina Lindfelt som är chef för arbetsmarknadsfrågor på Svenskt Näringsliv. Trots att arbetslösheten är högre än 2007 är andelen misslyckade rekryteringsförsök lika stor. De företag som försökt rekrytera har i genomsnitt sökt 5,2 medarbetare men har i genomsnitt bara lyckats rekrytera 4,2 medarbetare. Det betyder att ungefär vart femte rekryteringsförsök har misslyckats och inte lett till att någon har anställts. Det här, säger Carina Lindfelt, visar att matchningen på svensk arbetsmarknad fungerar dåligt, och det får förstås allvarliga konsekvenser. Företag får inte tag på den kompetens de behöver för att vara konkurrenskraftiga, och arbetslösa går miste om jobb och lön. Det är förstås också illa för Sveriges ekonomi. Landets ekonomi växer mindre än vad den kunde ha gjort. Jag ser det här som ett förslag som är bra även ur matchningssynpunkt, och detta är mycket viktigt. Förslaget har förutsättningar att i flera avseenden bidra till att förbättra arbetsmarknadens funktionssätt. Inledningsvis kan konstateras att införandet av valfrihetssystem i arbetsmarknadspolitiken innebär att den som söker arbete har större chanser att få individuellt anpassad hjälp. När dörrarna öppnas för nya aktörer från olika sektorer av samhället med olika erfarenheter och kunskaper och som erbjuder olika vägar från utanförskap till arbete ökar möjligheten - det är jag övertygad om - för den arbetssökande att hitta stödet som passar just honom eller henne. Förslaget stöder också den arbetssökandes makt över sin egen situation genom att han eller hon får inflytande över och ansvar för på vilket sätt närmandet till arbetsmarknaden ska ske. Vi i Alliansen kan inte dela den negativa synen på mångfald och valfrihet som framkommer i oppositionspartiernas retorik här i dag i kammaren och också i de motioner som har väckts från oppositionspartierna. Oppositionen efterlyser likabehandling av alla arbetslösa när det gäller stödinsatser och menar att en likabehandlingsprincip inte kan tillgodoses om inte ett likartat stöd kan erbjudas alla. Jag tror, och vi i Alliansen tror, att tanken att alla arbetssökande oavsett förutsättningar och behov skulle öka sina möjligheter att få ett jobb genom att erbjudas precis samma typ av stöd är fel. Liksom regeringen utgår vi i stället från att de arbetssökande gynnas av att ha tillgång till en mängd olika alternativ och av att ha makten att själva välja det stöd som de bedömer bäst kan svara mot deras specifika behov. Vi välkomnar också särskilt att förslaget inte slår fast vilken juridisk form en leverantör måste ha. Det banar väg för att inte bara företag utan också exempelvis fackförbund och ideella organisationer kan bidra med sin kunskap och sin erfarenhet. Fru talman! Alliansen noterar i sammanhanget att oppositionspartierna påstår att resultaten i IFAU:s utvärdering av en försöksverksamhet med privata arbetsförmedlingar visar att arbetssökande som finns hos en aktör inom ett valfrihetssystem inte får del av utbudet av insatser som passar den enskildes behov. En sådan tolkning av rapporten är enligt oss i Alliansen av flera skäl synnerligen tveksam. Av samma rapport framgår i stället mycket tydligt att de deltagare som i försöksverksamheten fick tillgång till tjänster från kompletterande aktörer oftare träffade sin handledare, oftare deltog i jobbsökaraktiviteter och var nöjdare med den hjälp de fått med att söka jobb än de som varit enbart hänvisade till Arbetsförmedlingens ordinarie tjänsteutbud. Här tycker jag att vi når mycket av kärnan i propositionen. Det är kombinationen av alternativ som är viktig med Arbetsförmedlingen som har en viktig roll och kompletterande aktörer som kan passa olika enskilda individer. Det ger en öppning, tror jag, som är mycket bra för den enskilda personen som är arbetssökande och också är mycket bra för företaget som söker kompetent arbetskraft. En annan fördel med regeringens förslag är att den arbetssökande genom att nya aktörer kommer in som coacher och förmedlare kan få tillgång till nya kontaktvägar på arbetsmarknaden. Just kontaktvägar är ju en av de viktigaste bitarna i att hitta ett jobb. Man når en person, företagare eller organisation som behöver just dig eller mig. Jag vill säga att den nya Arbetsförmedlingen bedriver ett mycket målmedvetet arbete med att knyta kontakter med företag och andra aktörer i samhället. Arbetsförmedlingens marknadsandel av nyanmälda platser steg också kraftigt under 2006 och 2007. Sedan har den sjunkit tillbaka något och låg på 28 procent under andra kvartalet 2009. Därför finner vi i Alliansen det sannolikt att det finns utrymme för att komplettera de nätverk som Arbetsförmedlingen bygger upp med de nätverk som kompletterande aktörer såsom företag, ideella organisationer och andra har tillgång till. Då kan den arbetssökande erbjudas nya ingångar till arbetslivet oavsett om det handlar om att hitta en reguljär anställning eller att som ett första steg skaffa en praktikplats. Fru talman! Alliansen anser att oppositionens invändningar om att valfrihetsreformen skulle göra det svårare för arbetssökande och arbetsgivare att finna varandra även på denna punkt speglar en föråldrad syn på hur arbetsmarknaden faktiskt fungerar i dag. Som Arbetsförmedlingen själv konstaterar i arbetsmarknadsrapporten styrdes företagens intresse av att anmäla lediga platser till förmedlingen även långt innan alliansmajoriteten vid halvårsskiftet 2007 tog bort den lagstadgade anmälningsavgiften av företagens bedömning av nyttan av att anmäla. Sedan åtminstone 1990-talets början har också mindre än hälften av lediga platser anmälts till förmedlingen trots då gällande lagstiftning. Den tid är förbi - om den någonsin funnits - då en statligt reglerad monopolsituation i vilken alla vägar till arbete bär genom den offentliga Arbetsförmedlingen var ett ideal på den svenska arbetsmarknaden. Matchningsprocessen kan i stället, som vi skriver i betänkandet, i dag beskrivas som en mosaik av möten mellan människor, företag och organisationer. Valfrihetsreformen kommer, enligt Alliansens bedömning, att göra så att de arbetssökande får nya verktyg att hitta rätt väg till arbete. Sedan vill jag också, fru talman, nämna att Sverige behöver fler nya och växande företag som vill anställa. En ytterligare förtjänst med det här nya förslaget är enligt vår uppfattning att det öppnar en ny marknad för tjänsteföretag som i sig är en källa till nya jobb. Den närliggande bemanningsbranschen som har nämnts här i talarstolen har upplevt en kraftig sysselsättningsökning de senaste åren, förutom nu det senaste året under lågkonjunkturen och finanskrisen. I övrigt är det en växande bransch. Det faktum att valfrihetssystemen inte medger priskonkurrens utan endast kvalitetskonkurrens mellan tjänsteleverantörerna, vill jag också nämna i det här sammanhanget. Det bör också stimulera framväxten av nya företag med nya, innovativa affärsidéer. Som regeringen påpekar kommer ett införande av valfrihetssystemen i arbetsmarknadspolitiken dessutom att innebära att Arbetsförmedlingen bättre kommer att kunna genomföra regeringens uppdrag och öka mångfalden av leverantörer och förbättra för de små och medelstora lokalt förankrade företagen att leverera tjänster till Arbetsförmedlingen. Avslutningsvis vill jag understryka att huvudansvaret för arbetsmarknadspolitikens genomförande även fortsättningsvis kommer att ligga på den offentliga arbetsförmedlingen. Det framgår inte minst av att myndigheten själv kommer att avgöra om och när den ska tillhandahålla valfrihetssystem för arbetsmarknadspolitisk verksamhet enligt den nya lagen. Det tror jag också är bra. Det har talats om att många företag i jobbcoachverksamheten inte skulle fungera. Men av de 952 som har funnits är det bara 50 som har fått klagomål. Det är klart att det inte är bra, och varje klagomål måste förstås hanteras. Men samtidigt ser man att den helt övervägande delen av de företag som utför coachverksamhet fungerar bra. Också utredningen från IFAU visar att många av de arbetssökande är väldigt nöjda med den coachinsats de får.

Anf. 27 Ulf Holm (Mp)

Fru talman! Hans Backman säger här att Alliansens bedömning är att detta kommer att vara bra. Det är ju trevligt att Alliansen gör en bedömning, men jag saknar fortfarande faktaunderlaget i propositionen. Man tror mycket om vad detta kommer att leda till. Från Miljöpartiets sida tänker vi inte försvara dagens system eller hur det såg ut 2006. Vi vill se förändringar, men vi måste också lära av historien - det gäller framför allt er på den borgerliga sidan - att man inte ska göra förändringar om man inte kan svara på elementära frågor om vad som kommer att hända när man ändrar lagstiftningen. Vi har i den här debatten, inte heller i Hans Backmans anförande, inte fått svar på hur stor valfriheten blir. Hur ska kvalitetsgranskningen gå till? Hur ska ersättningsreglerna se ut? Hur ska man kunna erbjuda likvärdig service i hela landet? Hur många gånger ska till exempel den arbetslöse kunna byta inom systemet och så vidare? Flera talare säger att detta är detaljer i sammanhanget. Men vi i Miljöpartiet menar att detta är viktiga frågor, och vi behöver få svar på dem innan man kan göra större förändringar. Förändringar i sig har vi i Miljöpartiet inga problem med. Arbetsmarknadspolitiken förändras. Arbetsmarknaden ser olika ut. Det finns olika behov på marknaden, och precis som jag sade i mitt anförande finns det redan i dag flaskhalsar på den svenska arbetsmarknaden, där företag inte hittar personer med rätt kompetens, trots att vi har över 9 procents arbetslöshet. Då är det något som inte fungerar, och då är det detta man ska åtgärda först. Men i er iver verkar ni vilja få i gång det här så fort som möjligt utan någon konsekvensanalys av vad det innebär. Ni säger bara: Jaja, det där är detaljer. Dem får vi lösa sedan.

Hans Backman (Fp)

Anf. 28 Hans Backman (Fp)

Fru talman! Detta är ju en ramlag. Jag är också övertygad om att man på Arbetsförmedlingen har bra kunskap och kompetens för att utforma det hela på rätt sätt för den arbetssökandes bästa. Det står också i propositionen att "den upphandlande myndigheten har möjlighet att i förfrågningsunderlaget ange särskilda kontraktsvillkor i form av särskilda sociala, miljömässiga och andra villkor för hur kontraktet ska fullgöras. Det kan t.ex. röra sig om skyldighet för leverantören att ta uppdrag eller att ta emot alla som väljer leverantören och om skyldighet att medverka vid uppföljning av verksamheten." Det finns alltså skrivningar som ska säkra att det blir bra aktörer som får upphandlingarna när Arbetsförmedlingen känner att det är bra och relevant att göra en upphandling.