Verksamheten i Europeiska unionen under 2009, inklusive det svenska ordförandeskapet

Anf. 68 Magdalena Streijffert (S)

Fru talman! Inledningsvis vill jag för ordningens skull yrka bifall till reservationerna 1 och 2 i utrikesutskottets betänkande 10. Vi socialdemokrater står självfallet bakom samtliga våra reservationer men väljer ändå att begränsa vårt bifallsyrkande till dessa två. Vi har flera gemensamma rödgröna reservationer i detta betänkande om EU-frågor. Det är i sig inget nytt. Det har vi haft tidigare år också. Men jag vill ändå understryka, för att det ska bli tydligt för alla, att även EU-politiken ingår i det rödgröna samarbetet. Det finns olika uppfattningar om EU och EU-medlemskapet. Men vi är överens om att vi vill att Sverige ska arbeta för ett öppnare EU, ett EU som är öppnare mot sina medborgare och där underlag och beslutsprocesser är offentliga så att både förslag och beslut kan granskas. På det här området har öppenheten ökat betydligt de senaste åren, men utvecklingen måste fortsätta. Vi vill ha ett EU som är öppet mot omvärlden. EU får inte vare sig vara eller bli den slutna klubb för inbördes beundran som EU ofta beskylls för att vara. Det är ohållbart att bygga murar eller vallgravar mot andra länder och hela kontinenter. Det vi i dag alltför ofta ser, människor som med risk för sina liv försöker ta sig över Medelhavet i överlastade rangliga båtar, är fruktansvärt. Vi kan aldrig acceptera att Medelhavet fungerar som ett Rio Grande som skiljer fattiga och rika människor åt. Vi vill ha ett EU som är öppnare mot nya medlemmar. För oss är en fortsatt EU-utvidgning viktig. Självklart ska alla grundkrav gälla för alla nya medlemsstater. Det avgörande för om medlemskap beviljas måste vara att det enskilda landet uppfyller kraven på demokrati och mänskliga rättigheter, de som vi gemensamt har satt upp. Tyvärr har en förfärande utvidgningströtthet börjat göra sig gällande i EU. För oss rödgröna är det viktigt att slå fast att utvidgningen av EU är en positiv utveckling för Europa som kontinent. Turkiets framtida medlemskap är en mycket omdiskuterad fråga i många europeiska länder. För oss är det inte en fråga om Turkiet kan bli medlem utan när. Detta när avgörs av hur snabbt Turkiet klarar att uppfylla kriterierna för ett medlemskap om Turkiets folk önskar ett sådant. Vi ser ett framtida turkiskt EU-medlemskap som viktigt, inte minst med tanke på hur det främjar rättigheterna för kurder och andra folkgrupper. Tyvärr ser vi fortfarande hur kurder och andra etniska och religiösa minoriteter inte får sina mänskliga rättigheter fullt ut respekterade. Förbudet av DTP och det gångna årets fängslanden av kurdiska politiker inger stark oro. De pågående medlemskapsförhandlingarna med EU och dialogen med den turkiska regeringen och kurdiska företrädare ger Sverige och EU en möjlighet att stå upp för kurdernas rättigheter i Turkiet. Grunden för förhandlingarna är Köpenhamnskriterierna, som bland annat innehåller krav på att de mänskliga rättigheterna ska respekteras. Det är avgörande att kräva att Turkiet inte bara på papperet utan också i verkligheten lever upp till dessa krav. Utvidgningen och den europeiska integrationen får inte gör halt ens efter ett turkiskt medlemskap. Hittills har ett möjligt framtida medlemskap fungerat som en fantastisk drivkraft för många länders reformering. EU har nu utarbetat en grannskapspolitik. Den måste användas för att underlätta ett framtida medlemskap - även om det ligger långt fram i tiden - snarare än att bli ett alternativ till medlemskap. Unionen bör bland annat erbjuda tillgång till den inre marknaden, biståndsinsatser, studentutbyten och bilaterala handlingsprogram som ger länderna möjlighet att själva bestämma sin integrationsnivå. Fru talman! EU har en viktig roll att spela i världen, och EU:s gemensamma utrikespolitik är en viktig del av EU-samarbetet. Unionen behöver mer av gemensamt uppträdande i viktiga utrikespolitiska situationer för att kunna påverka stormakternas agerande. Ett aktuellt exempel är Israels oacceptabla agerande gentemot Ship to Gaza. Vetorätten på utrikespolitikens område måste dock gälla även i fortsättningen. Ytterst bidrar den till att utveckla gemensamma ståndpunkter inom EU. När EU väl kan agera enat innebär det en betydande styrka på den internationella scenen. Sverige ska naturligtvis i största möjliga mån eftersträva enighet i EU, men Sverige måste alltid vara berett att hävda sin uppfattning när enighet inte kan uppnås. Sverige har historiskt varit ett land som trots dess mindre storlek har spelat en stor roll i den internationella debatten. Genom att i dag agera tillsammans med övriga EU-länder kan vår utrikespolitik få den tyngd som ett gemensamt EU-agerande ger. Vi vill att EU ska fortsätta att vara en förebild för ett öppet samhälle byggt på respekt för mänskliga rättigheter och demokrati. EU:s möjlighet att påverka utan att använda militära vapen är stor. EU ska inte militariseras. EU är till skillnad från Nato ingen militärallians. En demokratisk globalisering kräver respekt, internationella regelverk och institutioner. Den internationella rätten, konventioner, protokoll och regelverk måste följas. Med gemensamma spelregler skyddas små staters rätt, och den globala demokratin stärks. När den internationella rätten efterlevs styrs utvecklingen av gemensamma överenskommelser och lika villkor, inte av de stater som har störst militär eller ekonomisk styrka. Därför vill vi värna och stärka den internationella rätten. Här har EU en stor roll att spela. Fru talman! Många medlemsländer har i form av stigande arbetslöshet och växande budgetunderskott drabbats hårt av finanskrisen. De kraftigt fallande tillgångsvärden som låg till grund för krisen blottlade stora brister inom regleringen och tillsynen av den finansiella sektorn. Under 2009 har EU-samarbetet inom det ekonomiska och finansiella området därför i hög grad varit inriktat på att åtgärda många av de brister som identifierats i syfte att minska risken för framtida kriser. En prioriterad fråga för oss kommer att vara att inom ramen för det europeiska samarbetet skapa ett så enhetligt finansiellt regelverk som möjligt. En central fråga för Sveriges agerande i det europeiska samarbetet är att säkra att det internationella kapitalet möts av internationell politik och internationella regler. På sikt vill vi se en europeisk finansiell myndighet med möjlighet att överpröva nationella inspektioner under vissa förutsättningar. Vi anser också att en utökad reglering av utformningen av rörliga ersättningssystem och förbättrade riskbedömningar av finansiella instrument är nödvändiga. En kraftfull reglering för att begränsa de så kallade skatteparadisen är också av stor vikt för att åstadkomma en tryggare finansiell sektor. Fru talman! Kampen för svenska kollektivavtal handlar om att alla arbetstagare ska behandlas lika oavsett om de kommer från Ronneby, Riga eller Rotterdam. Vi menar att ökade möjligheter att arbeta i olika länder i grunden är positivt. Fri rörlighet får dock inte innebära försämrade villkor för löntagarna. Därför ser vi det som en central uppgift att värna de fackliga rättigheterna och den svenska kollektivavtalsmodellen. Målsättningen med borgarnas politik i Sverige och EU verkar vara den motsatta. Regeringen talar vackert om den svenska kollektivavtalsmodellen, men i praktiken vill man införa kraftiga begränsningar av grundläggande fri- och rättigheter i arbetslivet. Det lagförslag som regeringen har drivit igenom i riksdagen med anledning av Lavaldomen i EG-domstolen öppnar för lönedumpning och illojal konkurrens. Regeringen går längre än vad som kan motiveras av EG-domstolens dom. Den angriper grundförutsättningarna för att den svenska kollektivavtalsmodellen ska fungera och utmanar föreningsfriheten som skyddas såväl i svensk grundlag som i Europakonventionen och andra konventioner som Sverige ratificerat. Regeringen genomför historiska inskränkningar av fackets rätt att fritt förhandla och teckna kollektivavtal med utländska företag och av rätten att använda stridsåtgärder för att få ett avtal till stånd. Vi är starkt kritiska till hur regeringen har agerat i Lavalfrågan både här hemma och i Europa. Inte minst under det svenska ordförandeskapet hade regeringen haft chansen att lyfta fram frågan, men varken statsministern eller arbetsmarknadsministern har tagit ett enda initiativ i den fråga som kan medföra allvarliga konsekvenser för Europas löntagare. Fru talman! Avslutningsvis talade den nytillträdda borgerliga regeringen när denna mandatperiod inleddes om att Sverige skulle höra till EU:s kärna. Tyvärr blev det inte mycket mer än ett högtidstal. I för Sverige viktiga frågor har svenska ministrar tigit sig igenom mötena. Det svenska EU-ordförandehalvåret i höstas genomfördes väl - i administrativ mening. Politiskt innebar det inte några framsteg. Tvärtom kantades det av politiska bakslag och av att inte minst statsministern hela tiden ville sänka förväntningarna på vad som skulle kunna åstadkommas. Politik handlar om att ha idéer och om att vilja och våga. Vi socialdemokrater har idéer om hur Sverige och EU kan bli bättre. Den politiken både vill vi och vågar vi genomföra. Vi kommer aldrig att tiga oss igenom mötena i Bryssel.

Anf. 69 Max Andersson (Mp)

Fru talman! I dag debatterar vi Sveriges arbete i EU under 2009 och ett antal motioner som har med EU-frågor att göra. Det är åter ett så kallat uppsamlingsbetänkande. När jag tittar ut över kammaren ser jag, förutom fru talmannen och en publik, fyra ledamöter och fyra personer på regeringsbänkarna. Relationen fyra ledamöter och fyra representanter från Regeringskansliet, inklusive ministern, är symtomatisk för hur EU-frågorna behandlas i Sverige. Det är regeringen som är med i EU, inte riksdagen. Regeringens arbete i EU-frågorna dominerar; riksdagen jobbar inte särskilt mycket med dem. Det står i regeringsformen att riksdagen har i uppgift att granska hur riket styrs och att stifta lag. Vi har även en del att göra med skatter och finanser. Två av de tre huvuduppgifterna, stiftandet av lag och granskningen av hur makten utövas, har dock numera till stor del flyttat till EU. Beroende på hur man räknar kommer en tredjedel eller hälften av lagstiftningen i Sverige från EU och inte från riksdagen. När det gäller granskningen av hur riket styrs är vi i riksdagen hyggligt bra på att granska regeringen. Vi i oppositionen försöker i alla fall göra ett så bra jobb som möjligt med att granska regeringen. Jag är övertygad om att den nuvarande majoriteten också kommer att göra det när den hamnar i opposition. Men vem granskar makten i EU? Det är en makt som inte granskas. Det är ett demokratiskt problem. I denna debatt ska vi granska hur regeringen har arbetat i EU under föregående år. Magdalena Streijffert sade mycket bra saker om vad vi i det gemensamma rödgröna samarbetet vill göra framåt i tiden. Vi har en bra politik, och jag kan instämma i det mesta som Magdalena Streijffert sade. Jag tänker dock ta tillfället i akt och utföra oppositionens uppgift att granska och klaga på regeringen, för det finns en del att klaga över. Först ska jag lyfta upp en fråga på bordet. Regeringen röstade nej tre gånger i ministerrådet under 2009. Av hundratals beslut valde regeringen att rösta nej till tre. Man lade också ned sin röst två gånger. Man röstade alltså ja nästan varenda gång. Vilka gånger röstade man nej? Man röstade nej till ett förslag där kommissionen ville ha straffrättslig reglering av arbetsgivare. Man ansåg att det inte stämde med vad som står i fördraget om vad kommissionen har rätt att föreslå och EU rätt att besluta om. Därför sade man nej men blev nedröstad. Man röstade också nej, och nu blir det lite komplicerat, till ett förslag från ordförandeskapet om att inte tillåta kommissionen att förbjuda Ungern och Österrike att förbjuda genmanipulerad majs. Det var en nej-röst för att tvinga länder att tillåta genmanipulerad mat. Man förlorade. Man lade också ned sin röst i frågor om östeuropeiskt jordbruk. Man röstade alltså i princip alltid ja. Jag är övertygad om att hur bra en svensk regering än är och hur skicklig man än är på att förhandla måste det vara betydligt fler än fem gånger under ett helt år som man har misslyckats med att nå sina mål och inte klarat av att få igenom sin vilja. Så är det i EU. När man har förlorat en förhandling, när man inte når ända fram, lägger man ned sin röst eller röstar ja för att ansluta sig till gruppen. Vi styrs nu, och våra lagar stiftas, av ett politiskt system där den som förlorar en debatt röstar ja för att man inte vill straffa ut sig från gruppen. De politiska konfliktlinjerna blir väldigt otydliga och svåra att se. Jag tror inte att regeringen har varit innerligt för och vunnit varenda debatt under året med undantag av de här fem besluten. Att man döljer konflikterna är ett demokratiskt problem för granskningen. Jag ska tala något om ordförandeskapet och berömma de svenska förhandlarna, vårt folk i Bryssel och folket på Regeringskansliet som gjorde ett bra och kompetent jobb under ordförandeskapet. Alla som jag har lyssnat på säger att det svenska ordförandeskapet höll normal, utmärkt svensk standardklass. Det beror på att vi har bra folk i Bryssel. Vi har bra folk och vi har bra upparbetade nätverk. Vi har ett bra sätt att jobba. Det finns dock ett stort misslyckande med ordförandeskapet, nämligen klimattoppmötet i Köpenhamn. Reinfeldt spelade ned förväntningarna. Han hade dåliga kort att spela med; det måste medges. Han kom till Köpenhamn utan att ha med sig pengar och utan att ha övertygat EU om att föra en politik som hänger ihop med krav på minskningar som är tillräckligt stora för att klimatet, enligt forskarna, ska klara sig. Forskarna talade om att vi behöver minska med 25-40 procent. EU nöjde sig med 20 nu och kanske 30 sedan. Världens rika länder hade lovat de fattiga länderna att stå för kostnaden för klimatomställningen. Reinfeldt kom med några enstaka miljarder som dessutom skulle tas från redan utlovade biståndspengar. EU kom till Köpenhamn i konflikt med G77-gruppen, i konflikt med de fattiga länderna, utan att ha en genomtänkt ståndpunkt som hängde ihop med forskarnas rekommendationer. Det var inte lätt att försöka få med sig världens stora och rika länder på ett bra avtal i Köpenhamn. Det misslyckades, och det misslyckades till stor del för att regeringen hade en för passiv strategi - ett dåligt upplägg. Om vi hade haft en rödgrön regering kanske vi inte hade lyckats, men jag är övertygad om att vi hade haft en bättre strategi med bättre förutsättningar att lyckas. Jag hoppas att vi om några år kan konstatera att den rödgröna strategin för att få till stånd ett bättre klimatavtal var bättre. Fru talman! Avslutningsvis yrkar jag bifall till reservation nr 19.

Anf. 70 Walburga Habsburg Dougla (M)

Fru talman! Fru Europaminister! Först vill jag tacka Europaminister Birgitta Ohlsson för att hon är hos oss i kammaren för att diskutera verksamheten inom EU. Som bekant har vi just genomlevt det stora Europaåret för Sverige och det gör frågorna om verksamheten i EU särskilt relevanta. Glädjande nog kan vi även konstatera att Europa och Europeiska unionen just nu upptar en allt större del av diskussionerna i vårt samhälle. Samtidigt noterar jag att debatten om ett eventuellt utträde nästan helt har försvunnit, även om några av riksdagens partier fortfarande förespråkar att Sverige lämnar EU. Det är glädjande att sakpolitiken äntligen tagit över och att Europapolitiken har blivit en naturlig del av vår vardag. Vi har insett vikten av ett fördjupat Europasamarbete. I dag diskuterar vi betänkandet som behandlar regeringens skrivelse i årsboken om EU, Berättelse om verksamheten i Europeiska unionen under 2009 . Denna skrivelse redogör för det arbete som regeringen under det gångna året har gjort i EU. Vi talar även om redogörelsen för det svenska ordförandeskapet i Europeiska unionens råd andra halvåret 2009. Det är en lite tunnare skrift som vi verkligen kan vara stolta över. Vi har ett program för Europa när det gäller vad vi vill göra och hur vi kan uppnå det. EU utgör den centrala plattformen för vår utrikes- och säkerhetspolitik. När vi kan påverka den gemensamma EU-linjen kan vi påverka världen på ett helt annat sätt än om vi agerar ensamma. Vi får en bredd och kraft som vi aldrig tidigare haft. Sverige har aldrig stått starkare inom EU än under ordförandeskapshalvåret. Det vilar ytterst på att vi vill vara med och påverka och ta ansvar för unionen. Vi har en tydlig vision att tillhöra kärnan i Europasamarbetet och vi arbetar aktivt för ett starkare Sverige i Europa och ett starkare Europa i världen. Det är genom ett kraftfullt agerande inom EU som vi bäst förvaltar våra svenska intressen. Sverige vill fortsätta att arbeta för att unionen genom en bred och effektiv utrikespolitik ska vara väl rustad för att möta de globala utmaningar som Europa och världen står inför. Europa står inför betydande utmaningar, men ännu större möjligheter. Med Lissabonfördraget fick unionen nya viktiga instrument inom utrikespolitiken. Vi vill se en utrikespolitik som tar sin utgångspunkt i det gemensamma europeiska intresset och som snarare lutar sig på den kunskap och kompetens som den gemensamma utrikestjänsten besitter än på kompromisser initierade av huvudstäderna. Alternativet till ett starkt EU är ett Europa styrt av stormakter. Sverige har betydligt större inflytande i den internationella politiken nu än vi hade när vi stod utanför EU. Man förändrar inte världen genom symbol- och plakatpolitik utan genom dialog och intensivt samarbete med andra länder. Det svenska ordförandeskapshalvåret, men även halvåret innan, präglades av två centrala frågor, nämligen klimatutmaningen och den ekonomiska och finansiella krisen. Dessutom trädde Lissabonfördraget i kraft under Sveriges ordförandeskap. Vårt ordförandeskap blev det sista vanliga ordförandeskapet och Fredrik Reinfeldt den sista nationella statsminister som var ordförande i Europeiska rådet. Mycket kraft krävdes för att lösa de institutionella frågorna. Sveriges regering lyckades snabbare än väntat med att få Europeiska rådet att enhälligt utse Herman van Rompuy till ordförande och Catherine Ashton till hög representant för EU:s utrikes- och säkerhetspolitik. Strax därpå började arbetet med att organisera den europeiska utrikestjänsten EAS - External Action Service - som ska effektivisera unionens internationella agerande. Med Lissabonfördraget har nu EU även skyldighet att ansluta sig till Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna. Det är bra. Sveriges regering sjösatte också Östersjöstrategin, vilken vi redan har diskuterat här i kammaren. Den ska snart få en uppföljare genom Donaustrategin och Svarta havsstrategin. Det är en mycket intressant och glädjande utveckling. Även Stockholmsprogrammet för rättsliga och inrikes frågor antogs av Europeiska rådet. Den centrala idén i programmet är att värna den enskildes rättigheter och trygghet. Det har varit en hjärtefråga för Sverige. Inte minst behandlas asyl- och migrationsfrågor i detta program. EU ska senast 2012 bli ett gemensamt område som erbjuder skydd med målsättning att införa ett gemensamt asylförfarande och en enhetlig status för personer som får asyl. Fru talman! Frågan om EU:s utvidgning intar återigen en särställning i vår EU-politik. Sverige har ansträngt sig hårt för att förverkliga kommissionens övergripande utvidgningsstrategi. Särskilt fokus ligger på Kroatien, Makedonien, Turkiet och västra Balkan. Inom EU är Sverige bland de mest utvidgningsvänliga länderna, och riksdagen har ett flertal gånger enhälligt beslutat att ett EU-perspektiv gäller för Ukraina, Moldova och Vitryssland. Kroatien ser ut att kunna slutföra sin anslutningsförhandling under 2010 om reformtakten blir tillräckligt hög. Det är välkommet. I detta sammanhang vill jag även lyfta det östra partnerskapet som tillkom förra året genom ett gemensamt svensk-polskt initiativ och är av synnerligen stort intresse. På detta sätt bekräftar hela EU medlemskapsperspektivet för våra östra grannländer, sex länder som för 21 år sedan var en del av Sovjetunionen, nämligen Vitryssland, Ukraina och Moldavien samt de tre länderna i södra Kaukasus: Georgien, Armenien och Azerbajdzjan. En viktig punkt i detta samarbete är viseringslättnader som ska förenkla utbytet och samarbetet. Den 19 december fick Serbien, Makedonien och Montenegro viseringsfrihet. Det var ett stort steg åt rätt håll. EU:s utvidgning har starkt bidragit till fred, demokrati och stabilitet på hela vår kontinent. Genom denna process bidrar EU också med så kallad nation-building på Balkan. Medlemskapsperspektivet är en förstärkande kraft som fungerar som soft power i den meningen att det kan motverka de Europanegativa och radikala krafterna i de olika länderna. EU har under det gångna året gjort stora framsteg i arbetet med den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Sverige spelar i detta en mycket aktiv roll, exempelvis i och för Europas nyaste land, Kosovo. Allt detta har resulterat i ett förstärkt inflytande, inte bara i vårt närområde genom den europeiska grannskapspolitiken, utan också i de olika konflikthärdarna runt om i världen. Fru talman! Som en viktig grundprincip i EU-arbetet slås fast att subsidiaritetsprincipen, eller närhetsprincipen, ska genomsyra allt arbete, alla beslut och alla avtal som lägger grunden för EU. I budgetöversynen läggs stor tyngd på en sund ekonomisk förvaltning. Vikten av sunda statsfinanser är särskilt central nu när vi befinner oss mitt i den ekonomiska krisen. Se bara på Grekland! Hela 2009 präglades för oss av det svenska ordförandeskapet och dess fem övergripande mål: miljö, jobb och tillväxt, ett tryggare och öppnare Europa, Östersjösamarbetet och EU:s roll som global aktör samt fortsatt utvidgning. De ekonomiska frågorna har varit viktiga under perioden. För att öka stabiliteten i hela unionen är frågan om en bra exit-strategi av stor vikt. När konjunkturen vänder måste stimulansåtgärderna avskaffas. Frågan om sysselsättningen är ju nära förknippad med den ekonomiska stabiliteten, och därför behandlades också frågorna ihop - hur man kan ha öppna gränser men samtidigt bibehålla och förbättra EU:s konkurrenskraft. Den utan tvekan svåraste frågan under 2009 var miljöfrågan, och däri särskilt klimatförhandlingarna. Klimatfrågan är en ödesfråga, inte bara för Sverige och EU utan för hela världen. Kampen mot klimatförändringar gick som en röd tråd genom hela det svenska ordförandeskapet. Därför var det synd att Köpenhamnsmötet inte resulterade i en tillräckligt långtgående överenskommelse, på det sätt som EU hade verkat för. Men den ger en grund för fortsatta förhandlingar. Nästa klimatmöte äger rum snart i Mexiko, och Sverige ska fortsätta att driva på för ett bra resultat där. Avslutningsvis kan man säga att år 2009 var ett framgångsår för EU och för Sverige i EU. Vi kan vara stolta över allt vi har uppnått, och det är glädjande att läsa de två regeringsskrivelserna, som man bara kan anbefalla alla som är intresserade av Europafrågor till läsning - faktaspäckat och informativt. EU är vårt stora framgångsprojekt, och regeringen och en majoritet i riksdagen gör allt för att förankra Europa i våra hjärtan och hjärnor samt för att lyckas garantera oss, våra barn och barnbarn ett Europa i fred, frihet och välstånd. Fru talman! Jag yrkar att regeringens skrivelse läggs till handlingarna och avslag på alla reservationer.

Anf. 71 Magdalena Streijffert (S)

Fru talman! Jag kunde inte underlåta att begära replik på Walburga Habsburg Douglas anförande, bland annat för att jag gärna skulle vilja veta lite mer om de visioner som var aktuella under det svenska ordförandeskapet. De syntes inte riktigt. Det handlade kanske mer om att man skulle försöka komma överens än om vilka frågor Sverige faktiskt drev. Det är klart att vi som socialdemokrater saknade frågorna om arbetstagarnas rättigheter. I samband med Lavaldomen görs det möjligt för andra företag att komma hit. Det är självklart att de ska kunna få göra det eller att människor ska kunna komma hit och arbeta, men det är klart att svenska kollektivavtal ska gälla. Vi ska inte ha en utveckling i Sverige där arbetstagarna ställs mot varandra, där lönerna blir lägre och arbetsvillkoren sämre, medan de som faktiskt redan tjänar pengar tjänar ännu mer. Lavaldomen och de lagar som man stiftade här, som vi var emot, gör det faktiskt möjligt för människor att komma hit. Vi ser också möjligheterna för arbetsgivarna att utsätta arbetstagarna för konkurrens och därmed också för lönedumpning. Det kan bli försämrade villkor för arbetstagarna i Sverige och Europa. På vilket sätt har man lyft fram de här frågorna under det svenska ordförandeskapet, eller varför gjorde man inte det? Är inte det en viktig fråga för Europas arbetstagare? Den andra frågan jag vill ställa utgår från att Walburga Habsburg Douglas tog upp frågan om Stockholmsprogrammet och den gemensamma asyl- och flyktingpolitiken i EU. Här ser vi en mer restriktiv riktning när det gäller asylpolitiken i Italien, Grekland, Malta och Cypern, som är de som bestämmer färdriktningen. Vi ser många länder som faktiskt bryter mot mänskliga rättigheter och som har ett mottagande, exempelvis Malta och Grekland, som är fruktansvärt. Dit skickar vi fortfarande tillbaka barn enligt Dublinförordningen. På vilket sätt har man egentligen förbättrat möjligheterna för människor att komma hit och söka asyl?

Anf. 72 Walburga Habsburg Dougla (M)

Fru talman! Först och främst visionerna, och det tror jag är det sätt som vi har bedrivit utvidgningen av Europeiska unionen på, med att hålla Europa öppet och hjälpa till genom viseringslättnader. Det anser jag själv egentligen vara den viktigaste av alla de uppgifter som vi har i EU, eftersom Europatanken bygger på fred och frihet. Jag tror att precis detta också är det som skapar visionerna för europeisk politik. Jag ser absolut visioner. Man får inte glömma att vi även i klimatpolitiken har försökt att förverkliga våra visioner. Jag vet att Max inte delar den uppfattningen, men det är faktiskt så att vi även där har haft ett väldigt stramt program och har kunnat pricka av väldigt många olika punkter. När det gäller Lavaldomen, som ju har diskuterats utförligt här i kammaren, är det faktiskt så att ingenting som gjordes under vårt ordförandeskap strider mot det svenska arbetsmarknadssystemet. Självklart undergrävs inte det svenska kollektivavtalssystemet av Lissabonfördraget. Det har också slagits fast. Jag tror alltså inte att man kan tvivla på att vi verkligen alltid har befunnit oss på rätt sida i den här frågan. Vad gäller Stockholmsprogrammet är det fullständigt klart att man måste försöka att få enhetlighet i asylpolitiken, men det är lika klart att det inte ska bli sämre än det är här hos oss i Sverige. Det är någonting som det svenska ordförandeskapet har drivit starkt. Det var ju under svenskt ordförandeskap som Stockholmsprogrammet trädde i kraft. Därför tror jag inte att man kan kritisera oss för detta.

Anf. 73 Magdalena Streijffert (S)

Fru talman! Då skulle jag vilja konkretisera min fråga när det gäller asyl- och flyktingpolitiken något. På vilket sätt har man för svensk del lyft fram frågor som ser till att länder som Malta, Cypern, Grekland och Italien följer de mänskliga rättigheterna och Genèvekonventionen och inte hindrar människor som kommer i de här rangliga båtarna att försöka ta sig hit och söka asyl. Vi har faktiskt uppgifter om att man har skickat tillbaka människor till exempelvis Libyen utan att de här människorna på båtarna fick sin mänskliga rättighet att söka asyl. Vi ser också att mottagandeförhållandena i Malta och Grekland är under all kritik. Enligt Dublinförordningen skickar vi fortfarande tillbaka människor dit. Den europeiska politiken på det här området handlar väldigt mycket om att försöka hindra människor från att komma hit, om att bygga upp ett gränsövervakningssystem, Frontex, som mer och mer går åt det militära hållet. På vilket sätt försöker man från svenskt håll att hindra det och se till att man kommer åt människosmugglare och brottslighet i stället för att skicka tillbaka människor utan rätten att söka asyl? På vilket sätt har man under det svenska ordförandeskapet lyft de här frågorna som gör att standarden som vi är eniga om ska vara högre än vad den är i dag i många länder? Den får gärna också vara bättre än den är i dag i Sverige, för även här ser vi att det har gått i en mer restriktiv riktning. När det gäller arbetstagarnas rättigheter har de försämrats i samband med Lavaldomen och de beslut som har tagits här i Sveriges riksdag. Det gör att människor som kommer hit och arbetar ska göra det för löner och arbetsvillkor på en miniminivå som faktiskt är lägre och sämre än de löner och arbetsvillkor som svenska arbetstagare har. I längden gör det att människor konkurrerar med varandra, och man går ned i lön och arbetsvillkor för att kunna få ett arbete. Det blir konsekvensen av det beslut vi har tagit.

Anf. 74 Walburga Habsburg Dougla (M)

Fru talman! När det gäller asyl- och flyktingpolitik är det fullständigt klart att det inte är perfekt överallt i EU. Men det svenska ordförandeskapet har aldrig hållit tyst om detta. Man har ju försökt förhandla om detta, och man har sagt att man till år 2012 ska försöka förenhetliga asyl- och flyktingpolitiken i EU. Jag tror att det blir en väldigt stor fördel, och jag tror väldigt mycket på förhandlingskraften i Sverige. Å ena sidan tycker ni att svenskarna bara har förhandlat och inte visat visioner, å andra sidan säger ni att Sverige inte har förhandlat tillräckligt. Jag tror att vi måste se att Sverige verkligen har fört fram problemen som finns. Det är ett program som är i högsta grad levande och som först 2012 ska föras i hamn när man har lyckats med förhandlingarna. När det gäller Frontex är det viktigt att man försöker titta på vad som händer i asyl- och flyktingsektorn och ser till att man gör det gemensamt, och absolut inte militariserar det, så att det blir möjligt att hålla EU så öppet som möjligt. När det gäller arbetstagarrättigheterna är det faktiskt så att Lavaldomen får en förklaring från kommissionen så att man verkligen förstår den på det sättet som vi har sagt att den måste förstås. Jag tror inte att arbetstagarnas rättigheter försämras av detta.

Anf. 75 Max Andersson (Mp)

Fru talman! Jag har en fråga till Walburga Habsburg Douglas. Hon sade i sitt föregående inlägg att det är klart att det inte ska bli sämre. Hon talade då om EU:s nya, gemensamma harmoniserade flyktingpolitik. Det är klart att det inte ska bli sämre än vad det är hos oss i Sverige, sade hon. Men flyktingpolitiken ska ju beslutas med majoritetsbeslut, och de flesta EU-länders flyktingpolitik är så dålig, så restriktiv och så omänsklig att den svenska flyktingpolitiken verkar bra i jämförelse på de flesta områden. Det är helt uppenbart för mig att det kommer att bli fråga om kompromisser och att den gemensamma politiken kommer att lägga sig någonstans mittemellan. Det är så det brukar vara. Jag undrar om Walburga kan förtydliga detta för mig. Kommer en borgerlig regering att rösta nej till förslag om en gemensam harmoniserad flyktingpolitik som innebär försämringar i Sverige eller kommer ni att rösta ja till det precis som ni röstar ja till nästan allting annat? Jag tänkte också ställa en fråga om EMU. Nu när den grekiska krisen utsätter EMU för allvarliga påfrestningar och vi dessutom ser en spansk, portugisisk och italiensk kris under uppsegling skulle jag vilja veta: Vad är egentligen Moderaternas politik? Vill ni gå med i EMU, och när vill ni göra det?

Anf. 76 Walburga Habsburg Dougla (M)

Fru talman! När det gäller flyktingpolitiken är det ju som alltid i EU att man måste förhandla om resultaten. Men det är klart att vi har en vision - den vision som Magdalena tidigare i dag har avkrävt av mig - och jag tror att vi kan förhandla mycket väl. Vi har väldigt goda kort i våra förhandlingar, särskilt att vi ju var ordförande när Stockholmsprogrammet skrevs. I dag kan jag inte säga hur Sverige ska rösta eftersom jag inte har sett något förslag. Men det är fullständigt klart att vi ska göra allt som står i vår makt för att uppnå att den här gemensamma asylpolitiken blir så bra som vi föreställer oss och önskar i dag och som även Max Andersson önskar. När det gäller EMU är det klart att det har varit stora påfrestningar på EMU-systemet, men man måste också säga att det ofta när det gäller väldigt många saker i EU i viss mån finns barnsjukdomar. Det är fullständigt klart att vi fortfarande håller fast vid - det tror jag att de flesta partierna här i riksdagen gör, och jag förväntar mig att även s fortfarande står bakom detta - att målet måste vara att vi verkligen blir ett förenat Europa. Det kan man inte bli när man inte fullt ut arbetar med i alla frågor. Men jag kan inte i dag säga att vi ska ha en folkomröstning till exempel den 19 september 2014. Det kan jag absolut inte göra. Det är någonting som vi måste ha när alla verkligen är med på noterna.

Anf. 77 Max Andersson (Mp)

Fru talman! Jag vill tacka för svaret. Det var ett svar som faktiskt var värt att tacka för. Det var ett förtydligande av att det som i det första inlägget kanske lite slarvigt framställdes som en självklarhet - att det är klart att det inte ska bli sämre än vad det är i Sverige med flyktingpolitiken - nu nedgraderades till en seriös ansträngning och att man kommer att göra allt för att det inte ska bli försämringar. Jag tror att det är viktigt att man är ärlig gentemot medborgarna - och jag tror att det är viktigt att även vi i den rödgröna oppositionen är ärliga gentemot medborgarna - och inte lovar för mycket. Men jag har märkt en tendens att företrädare för majoriteten säger: Det kommer inte att hända! Vi kommer inte att ge oss! Det gör man trots att man vet att det är frågor som beslutas med kvalificerad majoritet och där sannolikheten är väldigt stor att man kommer att bli nedröstad och rösta ja till dåliga beslut man egentligen är emot just därför att man inte vill utstå skammen att bli nedröstad och bli tvungen att erkänna att den stolta deklarationen om att man inte kommer att ge sig inte höll i verkligheten. Slutligen, vad gäller EMU, tyckte jag att det var klargörande att Walburga Habsburg Douglas sade att målet måste vara att vi verkligen blir ett gemensamt Europa och att det är motiveringen för att gå med i EMU. Det är inte barnsjukdomar som EMU lider av i dag. Det är ett systemfel till följd av att man tvingar in ekonomier som inte går i takt och som är enormt olika i ett gemensamt system. Det fungerar inte. Ni är ideologiskt förblindade i Moderaterna.

Anf. 78 Walburga Habsburg Dougla (M)

Fru talman! Jag anser inte att jag själv eller mitt parti är ideologiskt förblindade. Äkta Europavänner är vad vi faktiskt är. Vi vill se framför oss ett EU som fungerar. Jag hoppas att ditt parti som nu har strukit det där med att ni vill lämna EU kan gå med oss i den här visionen. Jag tror inte att en vision om ett äkta, förenat Europa där man verkligen arbetar ihop för att uppnå det bästa för våra barn och barnbarn kan vara ideologisk förblindning. Du säger att vi röstade nej så få gånger under ordförandehalvåret, och jag kan bara svara att det berodde på att vi är duktiga förhandlare.

Anf. 77 Max Andersson (Mp)

Anf. 78 Walburga Habsburg Dougla (M)

Anf. 79 Kerstin Lundgren (C)

Fru talman! Det är inte ett motionsbetänkande vi nu behandlar, om någon möjligen fått den bilden av den tidigare debatten. Egentligen handlar det om en kombination där vi behandlar regeringens skrivelser som berättar om verksamheten i Europeiska unionen under 2009 samt ger en redogörelse för det svenska ordförandeskapet, också det under 2009. Eftersom det är skrivelser finns till dessa ett antal motioner som berör de ämnen som skrivelserna tar upp, och dessutom ytterligare några. Detta säger jag bara för att ingen ska sväva i tvivelsmål om det. Fru talman! Ett öppet, grönt, fritt, solidariskt och fredsfrämjande Europa är något som jag drömmer om. Jag hoppas att jag hinner vara med om det. Om inte hoppas jag att mina barn och deras barn ska få möjlighet att uppleva den verkligheten. Det handlar om människor, om att ge människor möjligheter, inte om system. Mot den bakgrunden måste vi arbeta vidare för att förverkliga drömmar. År 2009 är inte längre en dröm, utan det är historia, och historien ska naturligtvis granskas. Av den har vi skäl att lära. Den har präglats av både klimatkris och finanskris. Det gäller inte bara Europa; de har en tendens att vara globala. De började inte heller i Europa, men vi är en del av dem båda. Självklart har det även präglat det svenska ordförandeskapet. Det var ett ordförandeskap som dessutom tillkom i en något turbulent situation eftersom det tjeckiska ordförandeskapet fick politiska komplikationer som gjorde att övergången blev något speciell under 2009. Det präglade ingången till vårt ordförandeskap. Detta är icke att förglömma när vi talar om kriser. Även politiska kriser påverkar. En viktig utgångspunkt för oss och för regeringen har varit att säkerställa att det Lissabonfördrag som inte kunde antas under våren faktiskt kom i hamn under vår ordförandeperiod. Det var tydligt fokus på att få slut på det inåtblickande arbetet för att kunna börja agera i en ny verklighet. Det är väl den största framgången, fru talman, alltså att Lissabonfördraget kunde föras i hamn under det svenska ordförandeskapet. Det ger oss möjligheter att inta den roll som så många förväntar sig att EU ska inta. Vi må tala om Ship to Gaza, konflikt i Sydkorea eller vad det nu är - man förväntar sig att EU ska inta en roll, ha en åsikt och kunna verka till skydd för våra värden och intressen, för internationellt samarbete och för att främja mänskliga rättigheter och demokrati. I Lissabonfördraget är utrikestjänsten en vital del, en utrikestjänst som vi under vårt ordförandeskap jobbade intensivt med för att skapa goda förutsättningar. Det var inte lätt, men det är aldrig lätt när något nytt ska bryta fram. Rom byggdes som bekant inte på en dag, så inte heller EU:s globala roll. Lissabonfördraget och det arbete som följde av det är grundstenen, men det räcker inte med det. Det fanns andra viktiga delar under 2009. Vi hade Stockholmsprogrammet, som diskuterats tidigare, liksom Östersjöprogrammet, som jag vill lyfta fram, samt naturligtvis Östliga partnerskapet. De har varit och är viktiga delar för att kunna klara vårt uppdrag på vår kontinent och kunna främja demokrati, mänskliga rättigheter och en god miljö samt arbeta för ett öppet Europa. Utvidgningsprocessen är givetvis viktig, och det finns skäl att betona, också när EU-ministern är närvarande i kammaren, att kommissionen i den delen uttryckt framgång på alla punkter och i alla de länder som är föremål för förhandlingar. Det är bra. Jag vill även nämna det aktiva arbete som bedrivits i samband med finanskrisen för att försöka hitta vettiga och rimliga regler samt det intensiva arbete som inte endast präglat 2009 utan hela denna mandatperiod när det gällt att arbeta proaktivt för att från EU:s sida kunna ligga långt framme och skapa framgång för ett nytt klimatavtal. Nu lyckades inte det, trots de intensiva insatser som gjordes från svensk sida både i Sverige och i övriga Europa för att ta de steg som krävdes för att göra det möjligt. Fru talman! Jag kan inte låta bli att granska oppositionen, för det är intressant. Vi har inte hört särskilt mycket om deras synpunkter, och det finns måhända skäl till det. Max Andersson ägnade sig åt matematiska övningar genom att kritisera och diskutera hur många "nej", "ja" respektive "avstod" man från regeringens sida ägnat sig åt. Max Andersson kommer kanske ihåg att vi haft rätt omfattande diskussioner i EU-nämnden, och EU-nämnden är ju det organ där vi samråder och ger regeringen klartecken, eller någonting annat. Här får regeringen ett mandat. Det var spännande att lyssna på den utflykt i förhandlingsteorier som Max Andersson gjorde. Jag funderade på om det är så det går till när oppositionen förhandlar sig samman, att det är viktigt att visa att man har tillräckligt många nej så att medlemmarna kan granska resultatet. Måhända är det därför vi ser en opposition som spretar när det gäller reservationer. Utvidgningsprocessen är kanhända ett undantag. Där noterar jag att Socialdemokraterna nu går med på Vänsterpartiets krav om att villkora en utvidgning, medlemskap för Turkiet. Det är en spännande förnyelse i den delen, och av retoriken att döma svajar det inom oppositionen när det gäller utvidgningsprocessen. Det är dock ingenting, fru talman, mot vad det svajar när det gäller utrikes- och säkerhetspolitiken. Om man läser den socialdemokratiska reservationen, den som Magdalena Streijffert inte talade så mycket om, ser man att där finns en strävan efter enighet, att bygga EU:s kris- och konflikthanteringsförmåga, vilket är viktigt. Det hänvisas till Anna Lindh och hennes initiativ för att åstadkomma detta. Det talas om solidaritet. Om man å andra sidan läser Vänsterpartiets reservation ser man att det som vanligt handlar om att själv är bäste dräng. Sverige kan självt. Möjligen kan vi ibland tillsammans med andra, och då lyfts FN och Europarådet fram. Okej, så länge vi är medlemmar i EU kan vi väl göra några saker, är den hållning som Vänsterpartiet har. Miljöpartiets Max Andersson gav sig inte in i den diskussionen. Om han hade gjort det skulle det väl ha blivit någonting mittemellan. Man säger nämligen att vi ska ha en aktiv och självständig utrikes- och säkerhetspolitik, att det finns många arenor, att EU är en av dem och där kan vi vara. Man kan föreställa sig hur diskussionerna gick och hur många nej det blev när oppositionen skulle försöka skriva sig samman i en gemensam reservation gällande en vital del i utvecklingen av EU, nämligen den globala aktören utrikes- och säkerhetspolitiken. Jag läser tre nej av tre möjliga. Därmed må väljarna granska hur trovärdig oppositionen skulle vara som aktör för att driva utvecklingen framåt i denna del. Fru talman! Jag konstaterar att det finns anledning för fler än den här kammaren att granska oppositionen och gärna regeringen också. Med detta yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Anf. 80 Magdalena Streijffert (S)

Fru talman! Majoriteten diskuterar gärna oppositionens samarbete och är oroliga för hur vi tre partier kan samarbeta så bra ihop. Det gör vi nämligen. Vi har på en rad olika punkter gemensamma reservationer, både här och i EU-nämnden, där även Kerstin Lundgren sitter, när det gäller klimat- och miljöfrågor, asyl- och flyktingpolitiken, de finansiella frågorna och utrikespolitiken. Vi har också gemensamt skrivit vad vi tycker i andra frågor inom utrikespolitiken, och det är så klart det som gäller. Ibland undrar jag varför EU-politiken ligger på utrikesutskottet. EU-politiken handlar ju egentligen om inrikespolitiska frågor. Det vi beslutar i Bryssel påverkar oss i olika sammanhang, både här i riksdagen och i kommunerna. Det vi har kommit överens om på en rad olika områden, betydligt mer än vad de fyra borgerliga partierna var överens om innan den här regeringsperioden, har vi kommit överens om på punkt efter punkt. Jag är inte orolig; tvärtom tycker jag att det har varit ett bra och konstruktivt samarbete. Vi har en rad gemensamma reservationer här och i en mängd olika frågor. Vi kommer att komma överens. Vi har dessutom samarbete sedan tidigare. Vi har lagt fram säkert 17-18 gemensamma budgetar och samarbetat på en rad olika områden. Vi rödgröna är överens även när det gäller EU-samarbetet och vad vi vill för någonting. Vi tycker att Sverige ska ha en starkare roll när det gäller en rad olika frågor. När det gäller utrikes- och säkerhetspolitiken är det klart att om EU är enat så är vi mycket starkare. Men då måste Sverige hävda den åsikt vi har, och kommer man inte så långt som man skulle önska skulle vi också kunna ha en egen åsikt i frågor, till exempel när det gäller Mellanöstern, Västsahara eller Burma. Där är vi överens.

Anf. 81 Kerstin Lundgren (C)

Fru talman! Det här är spännande. Jag är övertygad om att man kan komma överens inom oppositionen, men frågan är om vilken uppfattning. Vad var visionen? Burma och Västsahara - det skulle bli en spännande resa. Det är alldeles klart. Jag är inte orolig, och jag vet inte om någon annan i majoriteten är det. Jag är snarast lätt road av att höra hur spännande diskussionerna verkar vara. När oppositionen säger titta vad vi har samarbetat och titta vad vi har gjort och vad vi kan är det som är nytt, fru talman, att man tidigare inte har samarbetat just på utrikes- och säkerhetspolitikens område. Det är det nya. Där har man inte agerat samfällt tidigare. Det har varit så under lång tid i Sveriges historia att när Socialdemokraterna har styrt har man sagt att kommunisterna kommer inte in inom utrikes- och säkerhetspolitiken. Men nu är de där, fru talman, och att döma av förhandlingsinteriörerna är det många "nej" som sägs, och det präglar också den debatt som förs just nu på det utrikespolitiska området. Socialdemokraterna är rätt tysta, medan många andra talar högt. När de gäller EU-nämnden vågar jag inte säga att jag har suttit på alla sammanträden, för så är det inte. Jag följer framför allt utrikesområdet. En av mina återkommande frågor när oppositionen säger att de har en avvikande mening har varit: Låt höra den! Men det har varit tyst.

Anf. 82 Magdalena Streijffert (S)

Fru talman! När vi har avvikande meningar finns det alltid argument för varför vi har dem. De tas i utskotten. Kerstin Lundgren kan läsa de protokollen. Där är motiveringen till varför vi har avvikande mening i de frågorna. Vi har också tagit upp det här i diskussionen i dag. Det gäller arbetstagarnas rättigheter. Vi tycker att man från regeringens sida i samband med Lavaldomen gör det möjligt för människor att komma hit och arbeta för sämre löner och på sämre villkor än de svenska arbetstagarna, vilket gör att de konkurrerar med varandra. Det gör också att vi generellt får lägre löner och sämre arbetsvillkor i Sverige. När det handlar om klimatförhandlingarna och klimatfrågorna tycker vi inte att den borgerliga alliansen drar på sig ledartröjan och faktiskt går före, vilket man måste göra när det handlar om att komma framåt i förhandlingar. Där har vi gemensamma avvikande meningar. När det handlar om utvidgningen är det heller inte så konstigt. Kerstin Lundgren sade att vi villkorar Turkiets medlemskap - men det gör man med alla medlemskap i Europeiska unionen. Sedan finns Köpenhamnskriterierna. Man ska följa mänskliga rättigheter och så vidare. Det är väl självklart, och jag hoppas att även Kerstin Lundgren ställer upp på att det är de kriterierna som ska gälla för att ett land ska bli medlem i Europeiska unionen. Men vi ser också att vissa länder tycker att Turkiet inte ska vara medlem för att de är muslimer. Det är helt fel argument att använda. Här ser jag inga problem, och det är självklart att vi har en gemensam åsikt i den frågan. Jag tror också att Kerstin Lundgren har missat att det är 20 år sedan Vänsterpartiet tog bort ordet "kommunisterna" ur sitt namn och sitt parti. Jag tycker därför att det är ett dåligt argument att säga att vi samarbetar med kommunisterna när vi samarbetar med Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Vi har ett bra samarbete som vilar på grundläggande värderingar som handlar om att vi vill ha ett mer rättvist och ett mer solidariskt Sverige och EU än vad som är i dag. Jag tycker att vi har redovisat det på ett bra sätt. Vi redovisar det i dag med ett antal gemensamma reservationer, och vi gör det i EU-nämnden.

Anf. 83 Kerstin Lundgren (C)

Fru talman! Jag vet inte om det är 20 år sedan eller inte, men jag minns att inför förra valrörelsen handlade en av de stora diskussionerna om huruvida Lars Ohly var kommunist eller inte.

Anf. 85 Max Andersson (Mp)

Fru talman! Av respekt för talmannen ska jag inte fortsätta den tråden. Däremot är det väldigt spännande att höra Socialdemokraternas syn på vad som hände i klimatförhandlingarna. Här har ju Sverige varit ledande i att driva fram en egen klimat- och energipolitik som ligger i framkant när det gäller dessa områden. Här har EU varit ledande genom 20-20-20-uppgörelsen och möjligheten att gå upp till 30 procent i reduktion. Vilket annat land av de stora länderna har gått längre? EU har varit ledande för att driva fram en klimatöverenskommelse och kommer att vara ledande och ha stor betydelse i det sammanhanget. Fru talman! Om det ska kunna bli trovärdigt när man hänvisar till att EU skulle ha stått i vägen för att nå en framgång i Köpenhamn behövs mer kött på de benen. Så var inte fallet.

Anf. 86 Kerstin Lundgren (C)

Fru talman! Jag undrar om det är möjligt att bege sig ut i gränslandet för vad som har att göra med detta betänkande för att besvara frågor jag fått under debattens gång. (ANDRE VICE TALMANNEN: Jag vädjar att ni håller till det betänkandet handlar om.) Då ska jag försöka formulera mig så att jag håller mig inom gränserna. Det är ett problem inom EU att man gör en kompromiss i ministerrådet. Man tvingas göra en kompromiss, för annars blir det ett värre beslut. Man blir nedröstad. Sedan är det så i politiken att när man väl har gått med på en kompromiss måste man försvara den. Jag kan tänka mig att Centerpartiet känner till detta mycket väl, men jag ska av respekt för talmannen inte gå in på detaljer. Problemet när man har gjort en kompromiss är att då försvarar man den, och då syns inte längre de politiska skiljelinjerna. Jag tänker inte påstå att Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Miljöpartiet är eniga om allt. Det finns små nyansskillnader mellan de texter vi har skrivit i reservationen, men det är i vissa fall väldigt små nyansskillnader. Det finns en variation inom det rödgröna samarbetet. Vi kommer att kunna kompromissa oss fram till någonting som vi sedan kommer att kunna försvara utan problem. Vi erbjuder väljarna ett rödgrönt alternativ på samma sätt som borgarna erbjuder ett blått alternativ, ett orange alternativ eller vad ni vill kalla det. Väljarna har ett val. Skiljelinjerna är tydliga. Problemet med EU-politiken är att skillnaderna där sällan är tydliga. Det är otydligt och mycket svårt för journalister och allmänhet att granska vilka beslut som fattas? Var det tydligare så här?

Anf. 87 Max Andersson (Mp)

Fru talman! Jag har svårt att se det. Vi hänvisar i det här betänkandet till olika initiativ som vi har tagit från utskottets sida för att belysa EU-frågor. EU-nämnden är ett organ som riksdagen har för att granska, synliggöra och tydliggöra. Det är inget hemlighetsmakeri. Det är snarare så att mycket av EU:s arbete är mer öppet än vad det är i denna riksdag med våra slutna utskott. Det är en tydlig möjlighet att kunna granska och se hur de olika positionerna är. Vi kommer också med Lissabonfördraget att få möjlighet att bli ännu tydligare med den roll som riksdagen tilldelas med Lissabonfördraget på plats. Vi får möjligheter att gå in och jobba och granska. För mig är kompromisser inte problemet. För mig är det inte avgörande och viktigast att det blir precis som jag önskar. Det viktigaste är att det blir en bra lösning för så många människor som möjligt. Det handlar om att vi med vårt arbete kan bidra till att inte bara göra det bra för oss nio miljoner i Sverige utan också göra det bra för hela vår kontinent. Det är så mycket svårare och en så mycket större utmaning, men det är en så oerhört mycket större vinst med det om vi når framgång. Då måste vi vara beredda att kompromissa. Där ligger politikens möjligheter.

Gunnar Andrén (Fp)

Anf. 88 Gunnar Andrén (Fp)

Fru talman! Det var ett så innehållslöst svar att jag avstår från ytterligare replik.

Anf. 90 Max Andersson (Mp)

Fru talman! Jag tänker inte påstå att jag sitter inne med alla svar på hur man ska hantera EMU-krisen. Läget är allvarligt för Grekland, Spanien och Portugal. Det kan bli allvarligt även för Italien. Jag tror - och nu säger jag tror - att det bästa för Grekland och för EMU som helhet är om Grekland lämnar euron eller om Tyskland och de andra rika länderna lämnar euron och låter de länder som inte klarar av att vara med i EMU och konkurrera med Tyskland behålla euron. Det är två olika alternativ som diskuteras just nu i internationell press. Men som sagt är jag bara politiker och inte Nobelpristagare, och jag noterar att även Nobelpristagarna är oense om hur frågan ska hanteras. Gunnar Andrén skyllde den grekiska krisen på att Grekland inte har skött sig. Men detta är inte bara en grekisk kris. Det är en eurokris. Länder som Spanien har skött sig alldeles utmärkt, men ligger ändå illa till. Visst - det är fel på det grekiska politiska systemet. Det är fel på de gamla grekiska politikerna som fanns före de nuvarande, som försöker sköta det hela bättre. Men det är EMU, systemfelet, som är det grundläggande problemet. Har du något att tillföra diskussionen, Gunnar Andrén?

Gunnar Andrén (Fp)

Anf. 91 Gunnar Andrén (Fp)

Fru talman! Icke heller jag har de absoluta svaren på varje sådan här fråga. Då skulle jag också bliva Nobelpristagare i ekonomi, och det tror jag inte att jag kommer att bliva även om vi har haft en folkpartiledare som blev det i en annan fråga. Det är mycket svåra frågor som Max Andersson drar upp här. En annan gång har han från talarstolen berättat för mig att Sverige måste gå med i EMU. Det visade sig sedan att det inte var så när Lissabonfördraget trädde i kraft. Vi förde en diskussion här om detta. Så är det inte, utan det är varje lands frivilliga åtagande. Däremot är det fördragsmässigt så att man ska gå med vid tillfälle när landet vill det. Så är det med den saken. När det gäller Spanien och de andra länder som har skött sig utmärkt måste man ändå konstatera att även Spanien har ett visst underskott om man jämför bruttonationalprodukten. De har nämligen 11,2 procent. Irland har 14,3, Grekland 13,6, Storbritannien 11,5 och Portugal 9,4. Max Andersson säger att det finns ett systemfel i detta, nämligen att det har att göra med euron. Men Storbritannien har inte euron. Likväl har de misskött sin ekonomi. Danmark har inte heller euron i den bemärkelsen, men de har skött sin ekonomi. Finland har också skött sin ekonomi. Det handlar om hur man sköter sin egen ekonomi. Vi gjorde i Sverige tuffa erfarenheter 1991-1994. Det var effekter av att ekonomin var misskött. Om man tror att det skulle vara bättre i Grekland om Grekland kom utanför nu är det superbrutalt, för då säger Max Andersson att vi inte ska bry oss om grekerna. Det är vad han säger. De får klara sig bäst de vill, och de får gå tillbaka till sin drakma. Då kommer hela det grekiska folket att bli mycket, mycket fattigare än om vi kan hjälpa dem.

Anf. 92 Max Andersson (Mp)

Fru talman! Jag vill börja med att korrigera påståendet att jag har sagt att Sverige måste gå med i EMU. De som vet var jag står i frågan vet att det inte är en sådan sak som Max Andersson skulle säga. Det är möjligt att Gunnar Andrén har missuppfattat det hela, men jag lämnar den diskussionen åt sidan. Storbritannien är ett land som inte har skött sin ekonomi bra. De har stora problem med budgetunderskott och måste göra stora nedskärningar. Men deras ekonomiska kris är inte tillnärmelsevis lika allvarlig som den grekiska krisen, för Storbritannien har en egen valuta. Den valutan kan deprecieras. De får en bättre växelkurs. Det är en krockkudde som gör att Storbritanniens ekonomi kommer att klara sig mycket bättre än den grekiska. Grekerna är fastbundna i en valutaunion med Tyskland. De har en grovt övervärderad valuta. En siffra som jag har någonstans i bakhuvudet är 30 procent. Jag undrar om det verkligen kan vara så mycket. Men alla som jag har hört uttala sig om detta säger att den grekiska valutan är gravt övervärderad jämfört med vad den borde vara. Det gör att de inte klarar av att konkurrera. Man är fast i en valutaunion med Tyskland. Det innebär att det inte räcker med att de gör nedskärningar. De måste genomföra stora, brutala lönesänkningar, nedskärningar av välfärdssystemen och skattehöjningar som driver på och förvärrar den konjunkturnedgång som de nu genomlider. De kommer att drabbas av en lång motsvarighet till den svenska 90-talsdepressionen som de inte kan komma ur genom att låta valutan flyta. EMU gör krisen värre för Grekland.

Gunnar Andrén (Fp)

Anf. 93 Gunnar Andrén (Fp)

Fru talman! Jag tycker att Max Andersson har rätt på många punkter. Greklands befolkning har svåra tider framför sig. Däremot gör jag en helt annan bedömning när det gäller vår grad av solidaritet. Det är förmodligen som Max Andersson säger att Grekland behöver anpassa sin köpkraft med 20-30 procent. Jag är ingen expert, och det är inte Max Andersson heller, och vet inte exakt hur många procent det ska vara i en intern devalvering. En intern devalvering eller en devalvering som Storbritannien kommer att göra genom sin valuta får exakt samma effekt. Det blir ungefär som 1992 när vi släppte vår valuta fri. Då blev hela svenska folket ett antal procent - hur många det nu var - fattigare. Jag vill inte göra människor fattigare, till exempel pensionärer som inte kan försvara sig. Där skiljer vi oss åt. Jag vill inte att vi ska ha den typen av devalveringar. Det är ett elände om man inte sköter sin egen ekonomi. Den lärdomen drog vi, och tyvärr måste också England, Spanien och Grekland dra den. Om de ska kunna försvara värdet av sina pengar måste de sköta sin egen ekonomi. Det kan vi inte hjälpa dem med. Det måste de göra själva. Tron att grekerna skulle bli rikare om de gick tillbaka till drakmen är en felsyn enligt mitt sätt att se det. Max Andersson får Nobelpriset om han visar motsatsen.

Holger Gustafsson (Kd)

Anf. 94 Holger Gustafsson (Kd)

Fru talman! Fru statsråd och ledamöter! Jag har först några synpunkter på EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik. Vi måste konstatera att allt fler utrikespolitiska frågor har en global karaktär. Därför måste Sveriges utrikespolitik bli alltmer integrerad i EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik. EU är en självklar global aktör, och svenska intressen sammanfaller ofta med europeiska intressen. EU ger Sverige en effektiv politisk plattform från vilken vi effektivt kan verka för frihet, fred och försoning i vår omvärld. Medlemskapet i Europeiska unionen innebär att Sverige ingår i en politisk allians och tar ett solidariskt ansvar för Europas och delvis också för världens säkerhet. Vårt ställningstagande är att Sverige inte kommer att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller ett nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige skulle drabbas. Den solidaritetsklausul som finns i Lissabonfördraget ställer inte krav på militärt bistånd till andra medlemsstater. Den handlar snarare om viljan att hjälpa andra medlemsstater vid händelser som en katastrof eller en terroristattack. Det är upp till medlemsstaterna att själva besluta på vilket sätt man vill hjälpa varandra. Fru talman! Låt mig lämna några synpunkter på de ekonomiska och finansiella frågorna i den här skrivelsen. Det framgår av skrivelsen - och poängteras av finansutskottet i dess yttrande - att medlemsstaterna under det svenska ordförandeskapet bland annat tagit viktiga steg mot en gemensam tillsynsmyndighet inom den finansiella sektorn. Vidare har det antagits slutsatser i Europeiska rådet om en finanspolitisk exitstrategi utifrån de principer som arbetades fram vid Ekofinrådets informella möte i Göteborg i oktober 2009. Alliansregeringen sätter budgetbalans främst och fokuserar på en arbetslinje som skapar jobb. Det är högsta prioritet. Även under krisen har man bekämpat risken för att arbetslösheten ska bita sig fast på en hög nivå. Den internationella finanskrisen ger globalt negativa effekter och måste få sin lösning på EU-nivå och tillsammans med övriga G20-länder. Den svenska alliansregeringens hantering av finanskrisen har rönt respekt både inom EU och globalt och nu senast också från Finanspolitiska rådet i Sverige. Fru talman! Låt mig gå över till jordbrukspolitiken. Kristdemokraterna anser att Sverige, liksom tidigare, aktivt ska verka för att landsbygds- och jordbrukspolitiken prioriteras i biståndsarbetet när det gäller fattigdomsbekämpning i utvecklingsländerna. Målet måste vara att stimulera en ökad produktion, en hållbar livsmedelsförsörjning och en hållbar ekonomisk utveckling i samarbetsländerna. EU:s framtida jordbrukspolitik ska formuleras 2013. Den måste ta ett stort ansvar för nu nästan en miljard människor som hungrar. Livsmedelsförsörjningen är inte enbart en europeisk fråga. Där är vårt ansvar globalt. Det behövs både en marknadsanpassning och en effektiv styrning för att vi ska nå en humanitär politik för människors överlevnad. Fru talman! Jag vill också säga något om miljö- och klimatutmaningen. Klimatfrågan och hotet om klimatförändringar är en ödesfråga som inte nog kan betonas, inte bara för EU utan för hela världen. Vi har tidigare framhävt vikten av den satsning som Sverige gjorde på hållbarhetsfrågorna och klimatfrågorna under EU-ordförandeskapet. Rollen som samordnare och företrädare för EU vid FN:s globala partsmöte i Köpenhamn 2009 var epokgrundande. Man måste konstatera att FN:s klimatmöte i Köpenhamn trots förberedelserna på EU-nivå inte lyckades komma så långt som vi hade arbetat för. Den så kallade Köpenhamnsöverenskommelsen lämnar en hel del övrigt att önska men bör ändå uppfattas som ett klart steg framåt. Utsläppsbegränsningarna är otillräckliga för att hålla den globala uppvärmningen inom två grader, men Köpenhamnsöverenskommelsen representerar trots det en gemensam grund och en metodik för att gå vidare. Överenskommelsen har fördelen att den ska förverkligas omedelbart. Man konstaterar också att arbetet för att bekämpa hotet om klimatförändringar går vidare. Fru talman! Kolleger! Sist men inte minst vill jag säga att man inte bygger världen genom att säga nej. Med detta vill jag yrka bifall till förslaget i betänkande nr 10.

Anf. 95 Birgitta Ohlsson (Fp)

Fru talman! En bra kompromiss och en bra lagtext är som en god mening eller ett stycke bra musik. Det funkar, och det gör skillnad. Orden kommer från den amerikanska presidenten Barack Obama. Sveriges EU-ordförandeskap gjorde skillnad. Vi lyckades få till stånd kompromisser som tidigare ordförandeskap hade misslyckats med. Vi lyckades få ihop Lissabonfördraget. Vi lyckades få ihop den europeiska unionen i en tid av ekonomisk kris som vi sällan skådat. För oss i alliansregeringen är det oerhört viktigt att betona att Sverige ska tillhöra och tillhör EU:s kärna. Det är bara ett trovärdigt regeringsalternativ i EU-frågor som kan göra anspråk på detta. Regeringens mål var därför att EU-ordförandeskapet skulle vara effektivt, öppet och resultatinriktat. Det skulle vara ett ordförandeskap i hela Europas intressen. Vi skulle driva både EU:s gemensamma sakfrågor och de svenska prioriterade frågorna framåt. För ett år sedan befann vi oss mitt i den finansiella krisen. Banker hade gått omkull, världshandeln rasade och tillväxten med den. För ett år sedan kom det nya rapporter om ökad global uppvärmning. EU hade ingen gemensam position vad gäller klimatet. Det var bara ett halvår kvar till FN:s stora klimattoppmöte i Köpenhamn. I alliansregeringen är vi övertygade om att det inte går att stänga in sig i den här riksdagskammaren och besluta om nationella lösningar för klimatet och krisen. Både klimatet och krisen kräver samarbete och gränsöverskridande lösningar eftersom varken avgaser, utsläpp eller föroreningar skyr några nationsgränser. Just krisen och klimatet, som var två av alliansregeringens huvudpunkter, är gränsöverskridande problem som svenska folket allra mest vill att en regering ska syssla med och att EU ska ta ansvar för. För regeringen var dessa frågor de viktigaste under ordförandeskapet. Vi skulle möta den ekonomiska krisen samordnat och ta ett större ansvar för det globala klimathotet. Stockholmsprogrammet för ett tryggare och öppnare Europa och Östersjöstrategin var två andra viktiga frågor. Dessutom skulle EU:s roll som global aktör stärkas och utvidgningsprocessen ta ett steg framåt. Men den institutionella dramatiken tog väldigt mycket uppmärksamhet, något som också märktes av i denna kammare. Vi visste att ett nyvalt Europaparlament skulle formeras efter valet i juni och att mandatperioden för den sittande kommissionen skulle löpa ut under hösten och en ny kommission utses. Till detta kom förstås den stora dramatiken kring Lissabonfördraget. Det skulle hållas en folkomröstning i Irland, men det var framför allt turerna i Prag som bjöd på mest dramatik. Det var väldigt länge osäkert om fördraget skulle kunna träda i kraft under det svenska ordförandeskapet. Därför krävdes det en oerhört stor flexibilitet och ett kraftfullt agerande för att hantera både de institutionella frågorna och de utmaningar som klimatet och krisen innebar. Jag ska i korthet redogöra för de viktigaste resultaten under just ordförandeskapet. För det första klimatet: Kampen mot klimatförändringar stod allra högst på vår dagordning under hela ordförandeskapet. Sverige skulle leda EU vid partsmötet för FN:s klimatkonvention i Köpenhamn i december 2009. Efter ett mycket intensivt arbete kunde man få ett omfattande mandat för förhandlingarna. Det antogs i Europeiska rådet i oktober. Vid Europeiska rådets möte den 10-11 december beslutade EU dessutom att bidra med 2,4 miljarder euro per år under perioden 2010-2012. Det var de snabbstartspengar som skulle användas för anpassning till klimatförändringarnas effekter och utsläppsbegränsningar i just utvecklingsländer. Vi vet alla att klimattoppmötet i Köpenhamn den 7-18 december inte gav alls det resultat som vi alla hade hoppats på och som Europeiska unionen strävade intensivt efter för att nå. Stora utsläppsländer som USA och Kina var inte alls redo att göra de åtaganden om utsläppsminskningar som vi krävde. Men genom själva Köpenhamnsöverenskommelsen lades en grund för att arbeta vidare. Det är den roll som regeringen fortsätter att driva på för. EU ska behålla sin ledande roll i världen i förhandlingar om ett internationellt avtal. Vi ska bygga kloka allianser med både utvecklingsländer och de länder som är de största miljöbovarna i världen. Först då kan vi nå ett avgörande steg inför FN-toppmötet i Cancún i höst. Den andra stora utmaningen kopplad till resultat var förstås krisen. Det svenska EU-ordförandeskapet ägde rum i spåren av den värsta ekonomiska krisen i Europa sedan 1930-talet. Det blev en mycket viktig uppgift att hantera uppföljningen av krisen och lägga grunden för tillväxtarbetet de kommande åren - ni vet alla EU 2020-arbetet. Det här arbetet riktades in på att utforma strategier för avveckling av genomförda stödåtgärder när tiden skulle vara mogen och att enas om att förbättra stabiliteten i och tillsynen över det finansiella systemet. Den nya tillsynsstrukturen innebär en förbättrad övervakning av EU:s finansiella sektor som gör det lättare att upptäcka risker i tid. Flera diskussioner om EU:s nya strategi för tillväxt och sysselsättning, EU 2020, hölls på ministernivå under det svenska ordförandeskapet. Den tredje aspekt jag vill lyfta upp är kriminaliteten. Det svenska ordförandeskapet tog fram ett nytt program på det rättsliga och inrikes området för perioden 2010-2014. Det programmet som kom att kallas för Stockholmsprogrammet antogs av Europeiska rådet den 11 december 2009. En viktig utgångspunkt i det svenska ordförandeskapet var att än tydligare fokusera på den enskilde EU-medborgarens rättigheter. Enligt regeringens uppfattning är Stockholmsprogrammet ett steg i rätt riktning på den fronten. Därför är det viktigt att vi alla tänker på hur man kan följa upp med konkreta åtgärder för att bygga ett säkert Europa där den enskildes mänskliga rättigheter respekteras och där frågor om integritet får större genomslag. Det fjärde fält jag vill lyfta är Östersjöstrategin. EU:s strategi för Östersjöregionen antogs i Europeiska rådets möte den 29-30 oktober 2009. Den strategin är ett resultat av ett målmedvetet arbete före och under det svenska ordförandeskapet. Den utgår från fyra utmaningar om Östersjöns framtid: miljömässigt hållbar region, en region i tillväxt, en tillgänglig och attraktiv region samt en trygg och säker region. Det svenska initiativet har redan följts av en Donaustrategi som ska bli en makroregional strategi som bland annat Walburga nämnde tidigare under diskussionen. För det femte handlar det om EU som global aktör kopplat till utvidgning. Ordförandeskapet ville stärka EU som en global aktör med en tydlig agenda för fred, utveckling, mänskliga rättigheter och demokrati. EU:s förmåga att agera vid internationella kriser skulle utvecklas och samarbetet med viktiga partner därmed stärkas. Det handlade också om fortsatta framsteg i den utvidgningsprocess som pågår inom EU just nu. Det var mål som uppnåddes. Samarbetet med EU:s närområde utvecklades, särskilt det vi kallar för det östliga partnerskapet. Under själva ordförandeskapet hölls toppmöten med Brasilien, Indien, Kina, Ryssland, Sydafrika, Ukraina och USA. Mötena innebar flera konkreta steg med fördjupat samarbete med dessa länder. Under det svenska ordförandeskapet lade man också grunden till det vi kallar den europeiska utrikestjänsten, European External Action Service. Den kommer att skapa bättre förutsättningar för att genomföra en effektiv och samstämmig utrikespolitik. Vi vet hur tydliga och klara Europa och EU kan vara när det gäller att exempelvis tala med gemensam röst i frågor som att avskaffa dödsstraffet globalt. Ytterligare ett fält som jag vill lyfta är de institutionella frågorna. Trots det osäkra läge som fanns under hösten krävdes ett omfattande arbete av ordförandeskapet för att förbereda ikraftträdandet av Lissabonfördraget. Den 2 oktober röstade irländarna ja till fördraget, och efter det att Europeiska rådet den 29-30 oktober hade enats om att ge Tjeckien ett förtydligande angående tillämpningen av stadgarna om de grundläggande rättigheterna skrev landets president Václav Klaus till slut under den tjeckiska ratifikationen av Lissabonfördraget. På mycket kort tid skulle de beslut som krävdes förberedas för att få det att träda i kraft. Det lyckades vid ett extra möte med stats- och regeringscheferna den 19 november. Då utsågs Herman Van Rompuy till ordförande i Europeiska rådet och Catherine Ashton till hög representant för utrikes- och säkerhetspolitik. Lissabonfördraget trädde därmed i kraft den 1 december 2009, och det är en dag som jag tror kommer att nämnas i historieböckerna tydligt i framtiden. Att leda EU handlar om att samarbeta. Det handlar om att förstå andra länders behov och politiska förutsättningar. Det handlar om att finna kompromisser som alla kan få stöd för i sina nationella parlament. För att leda EU krävs att man vill vara med i EU. Att leda EU handlar inte om att bara acceptera att Europeiska unionen finns. För att EU ska ledas på ett bra och effektivt sätt krävs att man är med i EU och också vill vara en del av Europeiska unionens kärna. Då får man trovärdighet, tydlighet och inflytande. Jag vill avslutningsvis nämna att vi fyra partier i alliansregeringen är tydliga med att Sverige ska vara en del av Europeiska unionens innersta kärna. Det krävs för att man ska kunna lösa den ekonomiska krisen. Det krävs för att man ska kunna lösa klimatfrågorna, och det krävs för att man ska kunna lösa de problem vi har med gränsöverskridande kriminalitet i regionen.

Anf. 96 Magdalena Streijffert (S)

Fru talman! Vi tre oppositionspartier i De rödgröna är överens på en rad punkter om vad vi tycker att Sverige borde föra upp på den politiska dagordningen, och kanske också gå lite längre än i de frågor som ministern tog upp. Några av frågorna har vi redan diskuterat här under debattens gång. Jag tänkte ta upp en fråga som handlar om EU som en global aktör, vilket EU-ministern också tog upp i sitt anförande. Det är viktigt att EU när vi kan ha en gemensam röst agerar för en fredligare värld, för att man inte kränker mänskliga rättigheter och för att se till att stötta och hjälpa dem som behöver stödet. Min fråga till EU-ministern - en fråga som jag tror att vi alla här i riksdagen är eniga om - gäller situationen i Västsahara. Marocko ockuperar fortfarande landet och hjälper dem inte att få till den folkomröstning som de enligt FN är berättigade till. Situationen för människor i flyktinglägren är väldigt svår. Mänskliga rättigheter kränks på ockuperad mark av marockansk säkerhetspolis och militär. Den frågan togs tyvärr inte upp under det svenska ordförandeskapet - en fråga som jag vet att EU-ministern är både väldigt kunnig och engagerad i. Vi ser nu också när det gäller fiskeavtalet att kommissionären och juristerna tyvärr har kommit fram till att det är fullt lagligt enligt folkrätten, vilket man verkligen kan ifrågasätta. Det här är en fråga som inte bara skulle hanteras under det svenska ordförandeskapet, men det var en möjlighet för oss att sätta upp den på den politiska dagordningen, att trycka på fler länder, framför allt Frankrike och Spanien som har en annan åsikt i den här frågan, för att försöka se till att få en enad röst. Jag undrar lite: Varför tog man inte upp den här frågan under det svenska ordförandeskapet som hade gjort det möjligt att försöka få en enad röst?

Anf. 97 Birgitta Ohlsson (Fp)

Fru talman! Som Magdalena Streiffert vet - hon är också mycket engagerad i frågan som rör det västsahariska folkets framtid och välmående - är länderna inom Europeiska unionen oerhört splittrade, av historiska skäl, kulturella skäl och geopolitiska skäl. När det gäller Västsahara är det viktigt att se att det inte bara handlar om en gemensam EU-hållning, som det är väldigt svårt att komma fram till på grund av den avgrundsstora skillnaden politiskt sett i frågan, utan också handlar om vad vi kan göra inom Förenta nationerna. Det är där bollen ligger när det gäller frågan om att få en folkomröstning. Det är självklart att det västsahariska folket självt ska bestämma och avgöra sin framtid, hur de vill leva och hur de vill att en nation ska ta form. När det gäller frågor som är kopplade direkt till Europeiska unionen tror jag att vi alla har följt fiskeavtalet och vet att det avtal som finns med Marocko innebär att fiskeintäkter ska komma det västsahariska folket till del. Så är det inte i dag. Där kan jag också säga att den svenske jordbruksministern Eskil Erlandsson har agerat väldigt flitigt i den frågan. Han skrev bland annat ett brev nyligen till EU:s fiskerikommissionär där han lyfte fram Sveriges åsikt, som skiljer sig radikalt från resten av EU:s länder. Som bekant togs ett beslut i EU-nämnden våren 2006, under den förra regeringen - mycket tack vare mitt eget parti, Folkpartiet - där man lyfte fram att det som pågår är oacceptabelt. Men det är en svår fråga. Nu inväntar vi svaret från fiskerikommissionären. Jag vet att Eskil Erlandsson är oerhört engagerad i frågan. Svenska Europaparlamentariker från flera olika partier sitter i fiskeriutskottet, som vi vet lyfter frågan, bland andra Isabella Lövin och Marit Paulsen. Det är viktigt att man driver en enad front här.

Anf. 98 Magdalena Streijffert (S)

Fru talman! När det gäller fiskeavtalet var det precis så, som Birgitta Ohlsson sade, att den svenska regeringen under socialdemokratiskt styre sade nej till det. Tyvärr var vi helt ensamma. Därför är det viktigt, när det nu ska omförhandlas och beslutas igen, att man försöker se till att hitta några fler allierade och försöker sätta ett tryck på Spanien och Frankrike, som är verkliga motståndare i fråga om västsahariernas framtida situation. Jag tycker att det som är gjort är bra, men jag hoppas verkligen att man fortsätter att trycka på, att försöka hitta allierade och att våga, precis som den svenska socialdemokratiska regeringen gjorde, säga nej till ett sådant avtal. Jag är lite besviken på det svar som Birgitta Ohlsson ger när det gäller just rätten till en folkomröstning. Även om det är FN som ansvarar för det tror jag att det är väldigt viktigt, med tanke på att det har drivits så väldigt länge. Det kom fram redan 1991 att de skulle få ha folkomröstningen. Man lade ned vapnen och inledde en fredlig kamp för denna folkröstning, men ändå har ingenting hänt. Då är det viktigt att EU, i den mån man kan enas kring det, försöker trycka på FN-systemet för att se till att detta blir möjligt. Jag tror att man hade kunnat göra det genom att lyfta upp frågan exempelvis under det svenska ordförandeskapet och försöka hitta allierade. Även om länderna i Europeiska unionen är splittrade finns det många som säkert skulle hålla med om att västsaharierna har rätt att bestämma om sin egen framtid. Det humanitära biståndet till flyktinglägren måste också ges på det viset att människor inte drabbas som de gör i dag. De kränkningar av mänskliga rättigheter som sker på ockuperad mark är oacceptabla, och det handelsavtal som EU har med Marocko borde ifrågasättas.

Anf. 99 Birgitta Ohlsson (Fp)

Fru talman! Som Magdalena Streiffert vet är det flera länder inom Europeiska unionen, däribland framför allt Sverige, som ger ett oerhört starkt och generöst bistånd till det västsahariska folket. Det sker förstås både via statligt direkt stöd till flyktinglägren och via många individer som samlar in pengar, kläder och leksaker till barnen och människorna i flyktinglägren. Det är någonting som vi ska fortsätta att uppmuntra. Det finns flera andra länder som har en liknande politik. Om vi kommer tillbaka till frågan om folkomröstning är det oerhört svårt att få en radikal och tydlig hållning inom Europeiska unionen, där Sverige som i många andra människorättsfrågor intar en helt annan position än många andra länder. Vill vi få en lösning i folkomröstningsfrågan gäller det framför allt att världens absoluta stormakter, där EU är en men också USA och andra länder, lägger om politiken och lyfter upp det arbete som James Baker, tidigare förhandlare, och andra tagit upp. Det måste hända mycket mer på den internationella agendan. Då först tror jag att man får ett konkret resultat. Frågan var inte uppe under det svenska ordförandeskapet, men det var många andra frågor som inte heller var uppe. Man måste koncentrera sig. Politik är inte bara kompromissandets konst, utan också att kunna konkretisera och hitta enskilda punkter där man kan få resultat. Vi följer frågan. Jag är inte minst väldigt engagerad i just det arbete som Eskil Erlandsson gör som jordbruksminister. Jag tror att det är en nyckel som vi kan trycka på med.

Anf. 100 Max Andersson (Mp)

Fru talman! Om ett litet land vill påverka inom EU är det viktigaste att man kan agera snabbt, att man kan ha framförhållning och se till att komma in med input i frågorna när det fortfarande finns möjlighet att påverka på allvar när kommissionen börjar tänka. Jag hoppas att en rödgrön regering kommer att vara bra på detta. Vi är ganska eniga i sakfrågorna - betydligt mer eniga om vad vi verkligen vill åstadkomma i EU-politiken än i frågan om grundsynen på EU. Vill man påverka gäller det att man har mycket folk i Bryssel som är bra och som jobbar seriöst på att bygga allianser. Jag tror inte att det är någon slump att statsvetarnas undersökningar säger att Sverige, Danmark och Storbritannien, länder som alla sagt nej till EMU och inte på något sätt kan sägas vara en del av EU:s kärna, är de länder som har mest inflytande i förhållande till sin folkmängd. Det beror på att vi är länder som jobbar bra. Jag får nog säga att alliansregeringen på det stora hela har gjort ett hyggligt jobb i det praktiska arbetet. Men det handlar inte om vad man vill när det gäller EU, eller Europa, som vi så ofta säger. Det handlar om vad man vill åstadkomma. Jag har en kort fråga om regeringens arbete. Folkpartiet vill att vi ska ha en ny folkomröstning om EMU nästa mandatperiod. Jag undrar: Anser ministern att det är okej om EU-kommissionen gör som de gjorde på Irland och blandar sig i och aktivt tar del i kampanjarbetet, bedriver propaganda och sprider propagandabroschyrer för att den ena sidan ska vinna? Är det okej att EU-kommissionen gör så som de gjorde på Irland?

Anf. 101 Birgitta Ohlsson (Fp)

Fru talman! Jag tycker att det är väldigt viktigt att se en skillnad. Vi inom Alliansen diskuterar ett speciellt datum för en eventuell folkomröstning om att Sverige eventuellt ska ansluta sig till euron. Vi diskuterar datum. Ni går till val med en rödgrön gruppering där ett parti säger nja till Europa, ditt eget parti, där ett parti, Vänsterpartiet, vill lämna Europeiska unionen och där Socialdemokraterna som tidigare har varit varma försvarare av både euron och ett mer aktivt EU-samarbete faktiskt har gått ned från den linjen. Det är en väldigt stor skillnad att diskutera ett datum om en eventuell folkomröstning och att tre partier inte är eniga om huruvida man ska vara medlem i den organisation som utgör stommen i utrikespolitiken för inte bara Sverige utan faktiskt också 26 andra länder i Europa. Det är en otroligt stor skillnad. Jag tycker att det är viktigt att få in de perspektiven i debatten. Vi ska inte ägna oss alltför mycket åt inrikespolitik i dag, men det är ganska uppseendeväckande att när De rödgröna publicerade sin utrikespolitiska deklaration innehöll den avsnitt om Norden, mycket viktigt, om Arktis, om Latinamerika, om Nordamerika, om Asien, om Oceanien och om Afrika men inte en mening om Europa trots att EU är stommen för svensk utrikespolitik i dag. Där är det faktiskt en stor skillnad. Man kan diskutera en roll. I sitt anförande tidigare lyfte Max Andersson upp att det var för lite EU-debatt i Sverige i dag. Det kan jag hålla med om. Det måste bli bättre. Jag utmanar gärna dig och andra miljöpartister i att diskutera Europeiska unionen i valrörelsen. Jag hoppas att vi kan få livliga debatter, som exempelvis Vänsterpartiet och Folkpartiet hade för några år sedan om euron, då partiledarna möttes på olika ställen runt om i landet. Vi behöver mer EU-diskussion i Sverige. Men där kan man också se en stor skillnad. Min föregångare på EU-ministerposten, Cecilia Malmström, hade en dialogturné. Hon reste runt i hela Sverige och drog i gång debatter. Det gjorde inte direkt Bosse Ringholm under sin tid som EU-minister.

Anf. 102 Max Andersson (Mp)

Fru talman! Det kommer mer vad gäller rödgröna uppgörelser. Jag vet inte om ministern är bekant med det, men jag misstänker att det inte är helt ovanligt att man väljer att släppa en uppgörelse i taget, så att inte allting kommer på samma gång. Det är ganska vanligt. Jag har för mig att även Alliansen gör på det viset. Jag noterade att EU-ministern inte svarade på frågan om det är okej att kommissionen blandar sig i en nationell folkomröstning och att hon inte heller svarade på frågan om det vore okej om kommissionen gjorde så i en EMU-folkomröstning. Det vore trevligt att få ett svar på den frågan. Sedan har jag en annan fråga - nu hoppar jag väldigt. Jag går återigen tillbaka till klimatförhandlingarna. Jag noterade med tillfredsställelse ministerns tal om vikten av att bygga allianser, även med de fattiga länderna. Det var just det som var ett av de stora problemen med regeringens approach inför klimatförhandlingarna i Köpenhamn, avsaknaden av alliansbygge med de fattiga länderna. Därför hoppas jag att detta innebär att regeringen är på väg att ändra åsikt lite grann. Men jag vill ställa en fråga till ministern: Anser ministern att de fattiga länderna borde ha accepterat det danska förslaget, som lades fram med regeringens medverkan? Det danska förslaget innebar att man skulle lämna den gamla överenskommelsen om att den rika världen ska betala för de skador som den rika världens utsläpp har åstadkommit. Det innebär att även år 2050 skulle de rika länderna få släppa ut betydligt mer koldioxid än de fattiga länderna. Och det innebär att de pengar man kommer med från de rika länderna bara blir, från EU, 2,4 miljarder. Det ska dessutom kunna tas från biståndet. Är inte det alldeles för lite, framför allt i jämförelse med behoven?