Vissa anslag till bostadsförsörjningen m.m.
Betänkande 1993/94:BoU15
Bostadsutskottets betänkande
1993/94:BOU15
Vissa anslag till bostadsförsörjningen m.m.
Innehåll
1993/94 BoU15
Sammanfattning
I betänkandet behandlar utskottet bl.a. motioner om en utredning om bostadspolitiken. Utskottet avstyrker dessa med hänvisning till att den bostadspolitiska målsättning som under lång tid legat till grund för statens bostadspolitiska insatser ligger fast även om medlen för att nå målet i viss grad förändrats. Även vad i motioner i övrigt föreslagits om utredningar m.m. om vissa delar av bostadspolitiken avstyrks i vissa fall med hänvisning till att redan fattade riksdagsbeslut inte bör rivas upp i andra fall med hänvisning till pågående utredningsarbete m.m.
Reservationer mot delar av betänkandet har avgivits av s-ledamöterna med instämmande av v-ledamoten bl.a. i vad gäller en utredning om bostadpolitiken, upphävande av beslutet om reduktionen av räntebidragen, bostadskreditmarknaden samt om bostadsbyggandet för vissa grupper och av nyd-ledamoten i vad gäller en utredning om framtidens boende.
Utskottet gör ett tillkännagivande om att regeringen bör utarbeta regler som gör det möjligt att ta ut avgift vid s.k. nettoavisering av bostadssubventioner enligt 1992 och 1993 års system. Utskottet gör även ett tillkännagivande av innebörden att ett bostadsdepartement bör inrättas eller att ansvaret för de bostadspolitiska frågorna bör anförtros ett statsråd.
Mot det sistnämnda tillkännagivandet har utskottets företrädare för m, fp, c och kds avgivit reservation.
Utskottet tillstyrker regeringens förslag till anslag för bostadsförsörjningen.
S-ledamöterna föreslår i en reservation, med instämmande av v-ledamoten, att riksdagen inte skall acceptera regeringens förslag till försämring av räntestödet för reparation av och underhåll av hyres- och bostadsrättshus. Ytterligare åtta s-reservationer har avgivits. V-ledamoten instämmer i samtliga. Ledamoten från nyd har avgivit två reservationer.
SJUNDE HUVUDTITELN
Propositionen
Regeringen föreslår i proposition 1993/94:100 bilaga 8 (Finansdepartementet) att riksdagen godkänner vad regeringen förordar i fråga om räntestöd för reparation och underhåll av hyres- och bostadsrättshus.
Regeringen föreslår också i proposition 1993/94:100 bilaga 8 (Finansdepartementet) riksdagen att för budgetåret 1994/95 anvisa
1. till Boverket: Förvaltningskostnader ett ramanslag på 138 879 000 kr,
2. till Boverket: Uppdragsverksamhet ett obetecknat anslag på 1 000 kr,
3. till Räntebidrag m.m. ett förslagsanslag på 25 600 000 000 kr,
4. till Investeringsbidrag för bostadsbyggande ett förslagsanslag på 800 000 000 kr,
5. till Tilläggslån för vissa reparations- och ombyggnadsåtgärder i hyres- och bostadsrättshus ett förslagsanslag på 50 000 000 kr,
6. till Vissa lån för bostadsbyggande ett förslagsanslag på 1 000 000 kr,
7. till Statens bostadskreditnämnd: Förvaltningskostnader ett ramanslag på 13 198 000 kr,
8. till Statens bostadskreditnämnd: Garantiverksamhet ett förslagsanslag på 1 000 kr.
Motionerna
I betänkandet behandlas de under allmänna motionstiden 1994 väckta motionerna
1993/94:Bo202 av Bengt-Ola Ryttar m.fl. (s) vari yrkas 1. att riksdagen hos regeringen begär att en parlamentarisk utredning om bostadspolitiken tillsätts, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att alla ytterligare sänkningar av räntebidragen stoppas, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om inrättandet av ett bostadsdepartement, 4. att riksdagen hos regeringen begär åtgärder för att eliminera kreditförlusterna i bostadssektorn, 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen i övrigt anförts om nödvändigheten av en social bostadspolitik, 6. att riksdagen hos regeringen begär förslag som skapar rättvisa mellan olika boendeformer.
1993/94:Bo204 av Håkan Strömberg m.fl. (s) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av ett politiskt ansvar för bostadsförsörjningen och av en effektiv och kraftfull politik i detta syfte från regeringens sida, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att ett bostadsdepartement inrättas.
1993/94:Bo211 av Per Olof Håkansson m.fl. (s) vari yrkas 1. att riksdagen hos regeringen begär att en parlamentarisk utredning tillsätts för att i enlighet med vad som anförts i motionen kartlägga konsekvenserna av pågående förändringar inom bostadspolitiken, 2. att riksdagen hos regeringen begär att en sådan utredning ges i uppdrag att utforma förslag till en ny bostadsförsörjningslag, som lägger fast kommunernas ansvar för bostadsförsörjningen och de allmännyttiga företagens centrala roll i denna i enlighet med vad som anges i motionen ovan.
1993/94:Bo214 av Jan Andersson och Bo Nilsson (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en förändrad bostadspolitik.
1993/94:Bo215 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförs om att inrätta ett bostadsdepartement.
1993/94:Bo216 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ekonomiskt stöd till delning av stora lägenheter.
1993/94:Bo218 av Oskar Lindkvist m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär att en parlamentarisk utredning tillsätts med uppgift att lämna förslag till en ny social och solidarisk bostadspolitik.
1993/94:Bo219 av Maj-Inger Klingvall m.fl. (s) vari yrkas 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av riktat stöd till byggande av bostäder för studerande.
1993/94:Bo221 av Lars Stjernkvist m.fl. (s) vari yrkas att 2. riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av att stimulera bosparande och att alla boende, oavsett boendeform, skall kunna få del av stimulansen.
1993/94:Bo225 av Ingvar Eriksson och Carl G Nilsson (m) vari, såvitt nu är i fråga, yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om bosparande (yrkandet i den del det avser ägarlägenheter kommer att behandlas i ett kommande betänkande).
1993/94:Bo230 av Inger Lundberg m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär att en särskild arbetsgrupp/beredning tillsätts med uppgift att studera segregationens orsaker, omfattning och följder och föreslå konkreta åtgärder för att motverka denna.
1993/94:Bo231 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas 1. att riksdagen beslutar upphäva beslutet om neddragningar på räntebidragen för åren 1994, 1995 och 1996, 6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att utveckla den sociala bostadspolitiken, 7. att riksdagen hos regeringen begär att den återkommer med förslag om hur hyresnivån skall sänkas i de senaste årens nyproducerade bostäder.
1993/94:Bo232 av Oskar Lindkvist m.fl. (s) vari yrkas 1. att riksdagen beslutar att tidigare beslutade besparingar på bostadssektorn skjuts upp tills fastighetsmarknaden har stabiliserats samt uttalar att när besparingen genomförs skall den ske på hela bostadsbeståndet och i alla upplåtelseformer, 5. att riksdagen avslår förslaget i proposition 1993/94:100 bilaga 8 om sänkning av räntestödet för underhåll och reparationer i hyres- och bostadsrättshus, 12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kreditgivningen till bostadsbyggandet.
1993/94:Bo239 av Torgny Larsson (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Stadsmiljörådet.
1993/94:Bo240 av Bengt Rosén (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om bostadspolitiken.
1993/94:Bo242 av Sören Lekberg m.fl. (s) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av ökat bostadsbyggande och rättvisare förhållanden på bostadsmarknaden i Stockholms län, 2. att riksdagen hos regeringen begär att en parlamentarisk utredning tillsätts med uppgift att utarbeta ett förslag till ett långsiktigt bostadsfinansieringssystem.
1993/94:Bo244 av Margareta Winberg m.fl. (s) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en analys av hur systemförändringarna inom boendet har påverkat kvinnors situation, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en utveckling av bostäder och bostadsområden som mer tar hänsyn till kvinnors och barns krav.
1993/94:Bo246 av Kjell Ericsson (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna om behovet av åtgärder för att erhålla erforderlig finansiering av bostäder i enlighet med vad som i motionen anförts.
1993/94:Bo248 av Elving Andersson och Marianne Jönsson (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om avgiftsbeläggning av systemet med överlåtelse av räntebidrag till långivare genom pantförskrivning.
1993/94:Bo250 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att ge medborgarna långsiktiga och varaktiga regler för sitt boende, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en översyn av reglerna för bestämmande av subventionsräntan, 10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att både inkomster (fastighetsskatt) och utgifter (bostadsbidrag) behandlas i kommunernas budgetar, 12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en radikal förändring av framtidens boende och att låta utreda samhällsförändringen.
1993/94:Bo251 av Anita Johansson m.fl. (s) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av att bygga bostäder för ungdomar och äldre i Stockholms län.
1993/94:Bo406 av Bengt-Ola Ryttar m.fl. (s) vari yrkas 1. att riksdagen hos regeringen begär åtgärder som syftar till att stärka kommunernas ansvar för och medborgarnas inflytande över bostadsförsörjningen, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kommunernas ansvar för en sammanhållen bostadsförmedling, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om rätt för kommun att ta ut avgift för förmedling av bostäder.
1993/94:A453 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas 11. att riksdagen hos regeringen begär att Boverket skall utreda ekologiskt byggande och boende i storstadsmiljö.
Statistiska uppgifter om bostadsförsörjningen m.m.
Bostadsbeståndet
Den senaste heltäckande statistiska undersökningen av landets bostadsbestånd genomfördes vid 1990 års folk- och bostadsräkning -- FoB 90. År 1990 fanns det drygt 4 miljoner permanentbostäder i landet. Därutöver fanns ca 630 000 fritidshus. Av lägenheterna i permanentbostadsbeståndet låg ca 54 % i flerbostadshus och återstoden -- 46 % -- således i småhus. Antalet hushåll uppgick år 1990 till drygt 3,8 miljoner. I tabell 1 redovisas permanentbostadsbeståndets fördelning på olika hustyper och ägarkategorier år 1990.
Tabell 1. Lägenheter i bostadsbeståndet efter hustyp och ägarkategori år 1990
00>Hustyp 21>Antal 39>Ägarkategori % 00> 21>lägenheter 00> 39>Staten, 53>Allmän- 65>Bostads- 79>Privata 91>Privata 00> 39>lands- 53>nyttiga 65>rätts- 79>perso- 91>företag 00> 39>ting, 65>före- 79>ner 91>m.fl 00> 39>kommuner 65>ningar
00>Alla hus 32>4 044 000 42>1 56>22 70>17 84>49 98>10 00> småhus32>1 875 000 42>1 56> 3 70> 4 84>91 98>1 00> flerbostads- 00> hus 32>2 169 000 42>1 56>38 70>28 84>13 98>17
00>Källa: SCB, FoB 90
Uppgifterna från FoB 90 är fortfarande i stort sett giltiga. Antalet permanentbostäder har dock ökat genom en relativt omfattande nyproduktion under de första åren av 1990-talet och torde i dag uppgå till omkring 4,2 miljoner lägenheter.
Det brukar hävdas att Sverige har en vid internationell jämförelse mycket hög bostadsstandard. Statistiska jämförelser mellan olika europeiska länder som har publicerats av bl.a. Boverket under det senaste året visar också att Sverige hamnar bland de främsta vad gäller utrymmes- och utrustningsstandard. Sverige har exempelvis det lägsta genomsnittliga antalet boende per lägenhet (2,1 boende/lägenhet) av de jämförda länderna. Den genomsnittliga bostadsytan per person upgår i Sverige till 47m2 vilket bara överträffas av Danmarks 49 m2. De flesta andra europeiska länder har en väsentligt lägre genomsnittlig ytstandard. Även vad gäller utrustningsstandarden ligger Sverige bland de främsta länderna. Moderniseringen av bostadsbeståndet har emellertid gått fort under det senaste årtiondet i de länder som har haft en stor andel omoderna bostäder.
Bostadsproduktionen
Under de senaste åren har byggproduktionen genomgått den snabbaste förändringen under hela efterkrigstiden. Från den överhettning av byggmarknaden som rådde under de sista åren av 1980-talet och en bit in på 1990-talet har produktionsnivåerna snabbt fallit mot ett bottenläge. Bakgrunden till denna utveckling är givetvis den rådande lågkonjunkturen och de kraftiga effekter den har haft på hela bostadsmarknaden. Problemen för byggsektorn har blivit särskilt påtagliga av att nedgången inom bostadsbyggandet föregicks av ett mycket kraftigt fall i byggandet av kontor och kommersiella lokaler. Nedgången av de totala byggnadsinvesteringarna påbörjades år 1990. Denna nedgång har sedan förstärkts och under år 1993 föll byggnadsinvesteringarna med 14 %. Den prognos som presenteras i årets finansplan visar på ett fortsatt fall med omkring 10 % under år 1994 och med en därefter i stort sett oförändrad nivå för år 1995.
Diagram 1: Totala byggnadsinvesteringar och därav bostadsinvesteringar åren 1970--1995 (miljarder kronor i 1985 års priser)
Källa: Statistiska centralbyrån, Finansdepartementet
En fördelning av bostadsinvesteringarna på ny- resp. ombyggnad visar att det hittills funnits ett betydande samband dem emellan. I tider med stor nyproduktion har ombyggnadsverksamheten gått ned, och när nyproduktionen har minskat har ombyggnadsverksamheten ökat. Detta samband får nu anses brutet. Både 1992 och 1993 kan en samtidig nedgång i ny- och ombyggnadsinvesteringarna noteras. Enligt Finansdepartementets prognoser förväntas dessutom denna samtidiga nedgång fortsätta också under år 1994. En bidragande orsak till att investeringarna i ombyggnader gått ned är att den genomsnittliga investeringen per ombyggd lägenhet har minskat kraftigt under de senaste åren. År 1991 var den genomsnittliga investeringen per ombyggd lägenhet omkring 450 000 kr, medan den år 1993 beräknas uppgå till ca 230 000 kr. Det innebär att den har i det närmaste halverats på bara ett par år. Enligt Boverkets bedömning kommer den genomsnittliga investeringsnivån att vara densamma också för åren 1994 och 1995.
Diagram 2: Bostadsinvesteringarnas fördelning på ny- och ombyggnad åren 1970--1995 (miljarder kronor i 1985 års priser)
Källa: Statistiska centralbyrån, Finansdepartementet
Det traditionella sättet att mäta tillkommande bostadsproduktion är genom den statistik som redovisas av SCB för påbörjade lägenheter. Prognoser över bostadsproduktionen kommande år har delvis kunnat baseras på uppgifter om ansökningar om statligt stöd i olika former. Ingen av dessa informationskällor kan i dag anses ge en tillförlitlig bild av den verkliga eller förväntade produktionsnivån. Denna förändring har flera orsaker. Det nya räntebidragssystemet ger starka incitament för att få ett projekt registrerat som påbörjat före varje årsskifte även om projektets verkliga byggstart kanske sker betydligt senare. Vidare gör den osäkra situationen vad gäller finansieringen av byggnadsprojekt att en planerad byggstart ofta måste omprövas. Av dessa skäl har Boverket för de senaste åren gjort bedömningar av det "faktiska" påbörjandet som avviker från SCB:s statistik.
Enligt Boverkets bedömning har under år 1993 egentliga byggnadsarbeten påbörjats i 18 000 lägenheter avseende nyproduktionen. Häri ingår omkring 9 000 lägenheter som formellt påbörjades redan 1992. I en prognos för nyproduktionen av bostäder under år 1994 räknar verket med att mellan 15 000 och 20 000 lägenheter skall påbörjas detta år. För år 1995 beräknas antalet uppgå till omkring 20 000 lägenheter. Enligt motsvarande bedömningar av ombyggnadsverksamheten har under år 1993 de egentliga byggnadsarbetena påbörjats i 25 000 lägenheter i flerbostadshus. Ungefär samma ombyggnadsvolym väntas enligt Boverket under både 1994 och 1995.
I tabell 2 nedan redovisas SCB:s uppgifter över påbörjade lägenheter i nyproduktionen och i ombyggnader under de tre senaste åren. Som redan påpekats bör uppgifterna användas med viss försiktighet.
Tabell 2. Påbörjade lägenheter 1990--1993
00>År
21>Nybyggnad Alla hus
63>Ombyggnad Flerbostadshus
21>Antal lgh
39>Förändring i %
63>Antal lgh
81>Förändring i %
00>1990 1991 1992 19931
21>69 598 56 929 56 684 10 278
39>+ -
-
46>18 8 0 82
63>16 887 25 596 69 745 9 711
81>- + + -
90>1952 173 86
1 Preliminära uppgifter Källa:SCB
Byggkostnader
För att mäta byggkostnadsutvecklingen används olika typer av index, bl.a. faktorprisindex och byggnadsprisindex. Faktorprisindex mäter den sammantagna effekten av prisutvecklingen för de produktionsfaktorer (byggmaterialpriser, arbetslöner etc.) som sätts in i byggnadsverksamheten. Byggnadsprisindex mäter priserna på färdigställda objekt med oförändrad standard. Det innebär att indexserien korrigerar för variationer som bl.a. avser geografiskt område, exploatering/sanering, byggherre, bostadsyta och material. Prisutvecklingen i byggandet kan också mätas med hjälp av den genomsnittliga kostnaden per kvadratmeter bruksarea (BRA) ovan mark för alla objekt som fått beslut om statligt stöd till nybyggnad av bostäder.
Utvecklingen av produktionskostnaderna kan beskrivas något olika beroende på vilken av ovanstående mätmetoder som väljs som utgångspunkt. Huvudtendenserna i utvecklingen är dock relativt entydiga. Under senare delen av 1980-talet ökade produktionskostnaderna för bostäder påtagligt mycket snabbare än priserna i övrigt. Därefter började kostnadsutvecklingen inom bostadsbyggandet successivt närma sig den allmänna prisutvecklingen som den mäts genom konsumentprisindex (KPI). Under de två senaste åren har kostnadsökningarna för bostadsbyggandet legat på en lägre nivå än inflationen.
Tabell 3: Pris- och kostnadsutveckling för flerbostadshus 1986-1993
00>År
23>Årlig procentuell förändring av
23>Faktorpris index 1
41>Byggnads- prisindex 2
61>Produktions-- kostnaden i kr/kvm 3
81>Konsument- prisindex
00>1986-1987 1987-1988 1988-1989 1989-1990 1990-1991 1991-1992 1992-1993
30>5,7 9,2 10,4 10,8 5,2 7,8 0,1 31>4
48>11,7 16,4 12,1 13,9 4,5 -0,2 -
68>12,7 13,2 11,1 11,7 11,1 0,5 -1,4
88>4,2 5,8 6,5 10,4 2,2 4,7
1 Inkl. löneglidning och mervärdesskatt
2 Inkl. mervärdesskatt 3 Beräknad efter total primär bruksarea t.o.m. 1991 och fr.o.m. 1992 efter total bruksarea ovan mark 4 Prognos
Källa: Boverket, SCB
I absoluta tal var den genomsnittliga produktionskostnaden för hela riket 11 150 kr per kvadratmeter under år 1993. Det är en minskning med 1,4 % jämfört med år 1992. Det är andra gången sedan statistiken började publiceras i mitten av 1960-talet som produktionskostnaden minskar nominellt för hela riket på årsbasis. Tidigare har detta bara skett mellan åren 1966 och 1967 då produktionskostnaden minskade med 1,8 %.
Byggsysselsättningen
Arbetslösheten bland byggnadsarbetare har under de två senaste åren stigit kraftigt. Under slutet av 1980-talet var problemet det omvända. Bristen på byggnadsarbetare ansågs leda till en ovanligt stor löneglidning liksom till snabbt ökande byggnadskostnader under ett antal år.
Enligt Statistiska centralbyråns arbetskraftsundersökningar (AKU) ökade det genomsnittliga antalet sysselsatta inom byggnadsindustrin från 257 000 år 1985 till 313 000 år 1990. År 1991 uppgick årsmedeltalet till 312 000. Därefter har antalet sysselsatta gått ned, och för år 1993 uppgick årsmedeltalet till 236 000 sysselsatta. Nedgången har därefter fortsatt och för den senast tillgängliga månaden som är februari 1994 beräknades antalet sysselsatta uppgå till 202 000. Även om den senare uppgiften, på grund av att den avser en enskild månad där säsongsvariationer m.m. spelar in, inte är fullt jämförbar med de övriga belyser den en nedåtgående tendens.
Arbetslöshetssiffrorna för branschen pekar i samma riktning. Frånsett vissa säsongsmässiga variationer har andelen arbetslösa inom byggnadsarbetarnas arbetslöshetskassa (kassa 36) ökat sedan maj 1990. Vid denna tidpunkt uppgick andelen arbetslösa till 2,0 %, medan den i februari 1994 hade ökat till 30,4 %.
Diagram 3: Arbetslösheten bland byggnadsarbetare åren 1990--1994 (procent av medlemmarna i kassa 36)
Källa: Arbetsmarknadsstyrelsen
Den i diagram 3 redovisade relativa arbetslösheten innefattar medlemmar i kassa 36 som står utan arbete och som inte heller omfattas av någon arbetsmarknadspolitisk åtgärd, dvs. sådana medlemmar som står till arbetsmarknadens omedelbara förfogande. I februari 1994 beräknas dessutom omkring 10 % av medlemmarna vara sysselsatta i arbetsmarknadspolitiska åtgärder av olika slag som s.k. ALU, utbildningsvikariat, beredskapsarbete och ungdomspraktik.
Bostadsmarknadsläget
Under det senaste året har den bild av bostadsmarknadsläget som ges i massmedia och den allmänna debatten dominerats av rapporter om outhyrda lägenheter, osålda bostadsrätter och svårigheter att avyttra villor. Man bör dock komma ihåg att vi sedan början av 1980-talet fått uppleva flera kraftiga svängningar vad gäller tillgången på bostäder. I början av 1980-talet var tomma lägenheter ett stort problem i många kommuner. Under den senare delen av 1980-talet var det i stället bostadsbristen och de bostadssökandes situation som dominerade debatten. Omkring år 1990 vände utvecklingen åter och antalet tomma lägenheter började öka.
Statistiska centralbyrån mäter två gånger årligen -- mars och september -- antalet outhyrda lägenheter, lediga för omedelbar inflyttning, i de allmännyttiga bostadsföretagen. Mätningen i mars omfattar dessutom de privata fastighetsägarna. Septembermätningen 1993 innefattade därtill för första gången också de privata hyresvärdarna.
I september 1993 uppgick antalet lediga lägenheter till drygt 50 000. Enligt Boverkets uppskattning fanns det vid denna tidpunkt dessutom omkring 5 000 osålda nyproducerade bostadsrättslägenheter. Totalt kan alltså antalet lediga lägenheter beräknas till 55 000, vilket motsvarar ca 1,3 % av det totala bostadsbeståndet. Under 1980-talet var antalet lediga lägenheter som störst i mars 1983 då 37 000 tomma lägenheter redovisades. Därefter minskade antalet kraftigt, och i mars 1990 fanns det endast drygt 3 500 lägenheter lediga för omedelbar uthyrning. Efter denna tidpunkt har dock antalet ökat mycket. Enligt en nyligen redovisad bedömning av Boverket finns det emellertid nu tecken som tyder på att ökningen har avstannat.
Diagram 4: Antalet lägenheter lediga för uthyrning i allmännyttiga och privata bostadsföretag i mars 1976--1993 samt i september 1993*)
Källa: SCB
Även om det totala antalet lediga lägenheter i september 1993 var stort är de regionala skillnaderna betydande. Sett till det allmännyttiga bostadsbeståndet var vid denna tidpunkt andelen lediga lägenheter 9,3 % i Jämtlands län medan den i Stockholms län endast uppgick till 1,5 %. I Storstockholm fanns det i fem kommuner inte några lediga bostäder alls i det allmännyttiga bostadsbeståndet. Flera orter med universitets- och högskoleutbildning som Uppsala, Linköping, Växjö, Lund och Umeå hade också de en liten andel lediga lägenheter.
Bostadskostnaderna
Under åren i början av 1990-talet har bostadskostnadsutvecklingen i hög grad påverkats av skatteomläggningar och förändringar av villkoren för bostadsfinansieringen. De senaste åren har också utvecklingen på bostadskreditmarknaden bidragit till stora förändringar av bostadskostnaderna.
På hyreshussidan kom de största höjningarna i februari 1991 då hyrorna ökade med i genomsnitt ca 25 %. Därefter har hyreshöjningarna legat på en betydligt lägre nivå. Enligt preliminära uppgifter från SCB:s bostads- och hyresundersökning uppgick den genomsnittliga årshyran i rikets hyreslägenhetsbestånd under år 1993 till ca 615 kr/m2. I januari 1994 låg den genomsnittliga hyresnivån på ca 636 kr/m2. I förhållande till januari föregående år hade hyrorna därmed i genomsnitt höjts med 5,5 %. Konsumentprisindex steg under motsvarande period med 1,7 %.
I tabellen nedan redovisas de årliga hyreshöjningarna för en "genomsnittlig" lägenhet under den senaste tioårsperioden enligt SCB:s undersökning av januarihyrorna resp. år. För jämförbarhetens skull redovisas även konsumentprishöjningarna för motsvarande perioder.
Tabell 4. Förändringar i hyra mellan januari resp. år och januari året innan för en genomsnittlig hyreslägenhet (beräkning per m2)
00>År 25>Hyreshöjning 55>Konsumentprisförändring 00> 25>jan-jan. % 55>jan-jan. %
00>1984 25> 5,2 55> 8,0 00>1985 25> 6,4 55> 7,3 00>1986 25> 5,9 55> 6,2 00>1987 25> 5,6 55> 3,2 00>1988 25> 6,2 55> 5,0 00>1989 25> 6,8 55> 6,7 00>1990 25>10,2 55> 8,4 00>1991 25> 8,6 55>10,6 00>1992 25>30,6 55> 5,3 00>1993 25> 7,9 55> 4,7 00>19941 25> 5,5 55> 1,7
00>1 Preliminär uppgift 00>Källa: SCB
Även om hyresförändringarna varierar mellan olika delar av hyreslägenhetsbeståndet ger ovanstående uppgifter ändå en relativt allmängiltig bild av utvecklingen. Inom bostadsrätts- och egnahemsbeståndet är däremot variationerna betydligt större och en entydig statistik saknas. För bostadsrätterna uppgick den genomsnittliga årsavgiften till föreningen under år 1993 till ca 460 kr/m2. Utöver detta kan dock bostadsrättsinnehavarna ha utgifter för personligt upptagna lån och för lägenhetsunderhåll. För egnahemsboende är bostadskostnaderna starkt beroende av kapitalkostnaderna. För dem som köpt ett småhus under den senaste tiden med relativt låga villapriser och bostadsräntor kan bostadskostnaden bli väsentligt lägre än för dem som köpt ett motsvarande hus några år tidigare.
Läget på kreditmarknaden i samband med nyupplåning eller omsättning av bostadslån kan påverka bostadskostnaderna under flera år framåt. Sedan slutet av år 1992 har bostadslåneräntorna fallit kraftigt. Bara under det senaste året har räntefallet på två- och femåriga lån uppgått till ca 2,5 procentenheter.
För de hus som erhåller statlig räntesubvention enligt äldre regler innebär dock inte en låneomsättning till en lägre räntenivå automatiskt sänkta kapitalkostnader. För dessa hus har i stället skillnaden mellan subventionsräntan och utlåningsräntan stor betydelse. Det statliga räntebidraget beräknas utifrån en subventionsränta som baseras på marknadsräntorna för bostadsobligationer med en återstående löptid av fem år. Utlåningsräntan bestäms däremot av låneinstituten efter ett påslag för olika former av omkostnader. Skillnaden mellan dessa räntenivåer har ökat under de senaste åren. I början av år 1990 uppgick ränteskillnaden till ca 0,25 procentenheter. Under början av år 1994 har ränteskillnaden uppgått till ca 1,5 procentenheter. I diagram 5 nedan redovisas ränteskillnadens utveckling under den senaste femårsperioden.
Diagram 5: Skillnaden melllan Stadshypoteks utlåningsränta och subventionsräntan
Källa: Stadshypotek och Boverket
Utskottet
Bostadspolitikens inrikning och utformning m.m.
Sedan några år har inriktningen av bostadspolitiken lagts om. Ett nytt finansieringssystem har införts. Mycket av den lagstiftning som var nödvändig för en i många stycken centralistisk styrning av bostadspolitiken har förändrats eller avskaffats. Dessa förändringar har förbättrat möjligheterna för de boende och de olika aktörer som verkar på bostadsmarknaden att i samverkan skapa förutsättningar för ett boende där bostadskonsumenternas önskemål är vägledande liksom deras möjligheter att i högre grad påverka boendets utformning och kostnader. Det bör redan inledningsvis anföras att den omorientering som under de senaste åren ägt rum mot ett synsätt som betonar vikten av att bostadspolitiken bör grundas på de boendes vilja och önskemål rimligen inte kan förväntas ske utan vissa övergångsvisa problem. Det bör också påpekas att den bostadspolitik som i sina huvuddrag skapades under och efter andra världskriget inledningsvis var framgångsrik och i mycket en förutsättning för att under tidigare decennier höja standarden i boendet.
Den bostadspolitik som nu förs bygger vidare i hög grad på uppfattningen att bostadspolitiken och bostadsfinansieringen är en del av den ekonomiska politiken och att det därmed inte längre vare sig är önskvärt eller motiverat att hävda en bostadspolitik där aktörerna på bostadsmarknaden är mer eller mindre oberoende av den ekonomiska politik som faktiskt förs. Utskottet, som i det följande bemöter den kritik som i vissa motioner förs fram mot den förda politiken, behandlar inledningsvis motioner i vilka begärs att en utredning tillsätts om bostadspolitiken.
Förslag om en utredning om bostadspolitiken förs fram i nio motioner, samtliga utom en väckta av företrädare för oppositionspartierna. Motiven för förslagen är mer eller mindre allmänt hållna. I vissa av dem lämnas tämligen preciserade förslag till riktlinjer för hur ett utredningsarbete bör bedrivas medan i andra förslag förs fram utan att några mera omfattande motiveringar ges. I några av motionerna betonas vikten av att skapa en långsiktigt hållbar bostadspolitik som kan vinna en bred politisk förankring.
I motion Bo218 (s) hemställs att riksdagen föreslår regeringen att en parlamentarisk utredning tillsätts med uppgift att lämna förslag till en ny social och solidarisk bostadspolitik. Under rubriker såsom t.ex. Bostadsförsörjningen -- en samhällsangelägenhet, Behov av metodskifte, Kommunernas ansvar och Nya tag -- behov av ökad samstämmighet för motionärerna fram de idéer och tankar som, enligt deras mening, bör ligga till grund för en bostadspolitik med en annan inriktning än dagens. De anser bl.a. att rätten till en god bostad är grundläggande i ett samhälle som präglas av rättvisa, solidaritet och lika möjligheter i livet. Dagens bostadspolitik anses ha ökat klyftorna mellan medborgarna, något som tagit sig uttryck i att ett ökat antal familjer har svårt att klara sina boendekostnader. Antalet vräkningar har ökat. Bostadsrättsföreningar går i konkurs. Trots 50 000 tomma lägenheter har många svårt att hitta en bostad. Allt flera utestängs från den reguljära bostadsmarknaden. Kommunernas ansvar för bostadspolitiken har försvagats. En ökad boendesegregation har blivit följden. Motionärerna anser att de förändringar av bostadspolitiken som enligt dem behövs måste bygga på idéerna om en social bostadspolitik som syftar till en god bostad till rimlig kostnad. Det är viktigt att de grundläggande förutsättningarna som finansieringsvillkoren ger uttryck för ligger fast över längre perioder. Ett bostadsfinansieringssystem måste vara fördelningspolitiskt träffsäkert, motverka att byggkostnaderna drivs upp, medverka till ett jämnare resursutnyttjande, vara kostnadsmässigt neutralt mellan olika upplåtelseformer och mellan olika årgångar.
Även i s-motionerna Bo202 yrkandena 1, 5 och 6, Bo204 yrkande 1, Bo211 yrkande 1, Bo214 och Bo242 yrkande 2 förs fram förslag om en parlamentarisk utredning av bostadspolitiken med i huvudsak samma inriktning som den som ovan redovisats som motiv för förslaget i motion Bo218 (s).
I motion Bo231 (v) yrkande 6 föreslås att riksdagen bör fatta beslut som ger en långsiktig social bostadspolitik.
I motion Bo240 (fp) anförs bl.a. att den sociala bostadspolitiken måste fortsätta och att de allmännyttiga bostadsföretagen bör utvecklas så att de verkar på samma villkor som övriga bostadsföretag.
Bland de motioner som också bör behandlas i detta avsnitt är Ny demokratis partimotion Bo250 yrkandena 2 och 12. Motionärerna anför att bostadspolitiken rör alla medborgare. Denna omständighet innebär att boendet och dess förutsättningar bör ha hög prioritet i den politiska debatten. En förändring som skapar förutsättning för en långsiktig politik är enligt motionärerna nödvändig. Subventioner och bidrag bör minska samtidigt med att skatterna på boendet sänks i en takt som är ekonomiskt genomförbar. Bostadspolitiken måste präglas av långsiktighet. Den borde lyftas över block- och partipolitik och präglas av den långsiktighet som ger medborgarna den planeringshorisont de har rätt att kräva. Genom teknikens stora landvinningar kommer synen på boendet att förändras väsentligt. Motionärerna förordar ett riksdagens tillkännagivande till regeringen om vad i motionen anförts om att ge medborgarna långsiktiga och varaktiga regler för sitt boende (yrkande 2) samt om en radikal förändring av framtidens boende m.m. (yrkande 12).
Med anledning av förslagen i motionerna om en utredning om bostadspolitiken m.m. vill utskottet anföra följande.
Utskottet har ovan sammanfattningsvis beskrivit de motiv som ligger bakom den omorientering av bostadspolitiken som ägt rum de senaste åren. Trots att ett nytt bostadsfinansieringssystem tillskapats och att förändringar gjorts i den lagstiftning som till stor del varit en förutsättning för den bostadspolitik som tidigare förts vill utskottet hävda att de grundläggande bostadspolitiska målen i allt väsentligt ligger fast och att dessa mål omfattas av en stor majoritet i riksdagen. Vid behandling av motionsyrkanden 1992 (bet. 1991/92:BoU16 s. 21) och 1993 (bet. 1992/93:BoU11 s. 6--7), i vilka aktualiserades den bostadspolitiska målsättningen, anförde utskottet:
Sedan efterkrigstiden har det grundläggande bostadspolitiska målet formulerats som att alla människor skall ha tillgång till en sund, rymlig, välplanerad och ändamålsenligt utrustad bostad till ett rimligt pris. Som grund för de bostadspolitiska strävandena har detta mål fortsatt giltighet. Med utgångspunkt i de boendes önskemål och den bostadsefterfrågan som i dag finns gäller frågan därför närmast hur det allmänt formulerade målet skall utvecklas och konkretiseras. Detta måste ske bl.a. på grundval av de boendes egna prioriteringar. För att skapa förutsättningar härför måste bostadspolitiken utformas så att alla upplåtelseformer, bostadstyper och fastighetsägare behandlas lika. De hittillsvarande regleringarna bör ersättas med ett system där det är de boendes önskemål och behov som är styrande för bostadsefterfrågan och därmed också för bostadsmarknaden. Härigenom kan en balanserad bygg- och bostadsmarknad i hela vårt land skapas.
Utskottet kan inte finna att den nu i korthet redovisade målsättningen innebär ett avsteg från vad som hittills väglett samhällets bostadspolitiska insatser. Inte heller kan utskottet finna att denna politik på något avgörande sätt skulle stå i strid med vad som i de nu aktuella motionerna framförts.
Vad nu redovisats om det grundläggande bostadspolitiska målet finner utskottet inte anledning att revidera. En genomgång av motionerna, i den mån det i dessa förs en mera ingående diskussion om bostadspolitikens mål och medel, ger vid handen att det nu liksom tidigare finns en stor grad av överensstämmelse mellan motionärerna och utskottet när det gäller synen på bostadspolitiken. En utredning om den bostadspolitiska målsättningen kan vid en sådan uppfattning inte anses meningsfull.
Vad därefter gäller de medel som kan anses erforderliga och lämpliga för att vidmakthålla denna politik råder uppenbarligen delade meningar mellan utskottet och motionärerna. Utskottet har sedan hösten 1991 ställt sig bakom de regeringsförslag som behandlats i riksdagen om en avreglering av det bostadspolitiska styrsystemet. Att med bibehållande av de bostadspolitiska målen förenkla det system som kan behövas för att förverkliga målen är enligt utskottets mening positivt. Befogad invändning kan inte resas mot uppfattningen att den enskilde skall ges större möjlighet att ta ett ökat ansvar för sitt boende. Att en sådan uppfattning kan föranleda en omprövning av de bostadspolitiska medlen i avsikt att ersätta den tidigare styrningen med en politik där de boendes preferenser ges större tyngd kan, som anförts ovan, inte anses förvånande. Tvärtom får det anses motiverat att upphäva den lagstiftning och de regler i övrigt som inte kan anses erforderliga för att ge genomslag åt en bostadspolitik som alltså mera än tidigare utgår från de boendes önskemål.
Vad gäller frågan om en omprövning av det år 1993 införda bostadsfinansieringssystemet vill utskottet erinra om att det, redan när beslutet om statens stöd för bostadsfinansieringen fattades i riksdagen våren 1992 förutsattes att en avstämning av finansieringssystemet skulle göras efter år 1995. Såvitt utskottet har sig bekant kommer så också att ske. Det är, som också betonas i några motioner och som utskottet framhållit tidigare, viktigt att bostadspolitiken förs med fasthet och konsekvens och att klara regler ges för de boende och för dem som i skilda sammanhang har att genomföra denna politik.
Utskottet finner med hänvisning till det nu anförda inte anledning föreligga att föreslå riksdagen att göra ett uttalande om tillsättande av en parlamentarisk utredning om bostadspolitiken. Inte heller finner utskottet anledning föreslå riksdagen att göra de tillkännagivanden till regeringen om en omorientering av bostadspolitiken som förs fram i vissa motioner.
Motionerna Bo202 (s) yrkandena 1, 5 och 6, Bo204 (s) yrkande 1, Bo211 (s) yrkande 1, Bo214 (s), Bo218 (s), Bo231 (v) yrkande 6, Bo240 (fp) och Bo242 (s) yrkande 2 avstyrks således.
Två motionsyrkanden återstår att behandla i detta avsnitt. Det gäller yrkandena 2 och 12 i Ny demokratis partimotion Bo250. Motionärerna föreslår, som framgått ovan, att riksdagen som sin mening bör ge regeringen till känna vad i motionen anförts dels om att bostadspolitiken bör utformas så att medborgarna ges långsiktiga och varaktiga regler för sitt boende, dels om att en utredning bör tillsättas med uppgift att utreda den samhällsförändring som beror av en radikal förändring av framtidens boende.
Vad gäller frågan om behovet av långsiktiga och varaktiga regler för boendet finns -- som framgått ovan -- en bred samstämmighet. Syftet med detta förslag, yrkande 2, får anses tillgodosett utan någon riksdagens åtgärd. Vad gäller yrkande 12 om en utredning av samhällsförändringen mot bakgrund av förändringar av framtidens boende är detta frågor som det i första hand får anses ankomma bl.a. på berörda forskningsorgan att överväga och aktualisera. I den mån frågorna är av den konkreta karaktären att det finns anledning anta att behov föreligger av sådana överväganden som motionärerna efterlyser förutsätter utskottet att regeringen tar ansvar för att erforderliga utredningsinsatser genomförs. Med det anförda avstyrker utskottet Ny demokratis partimotion Bo250 yrkandena 2 och 12 om en utredning om samhällsförändringen m.m.
Reduktionen av räntebidragen
Hösten 1992 träffade regeringspartierna och Socialdemokraterna en överenskommelse om den ekonomiska politiken. Som en del av denna ingick att bostadssubventionerna skulle reduceras med 3 miljarder kronor netto från den 1 januari 1994, dvs. sedan hänsyn tagits till en trolig ökning av bostadsbidragen. På förslag av finansutskottet (bet. 1992/93:FiU30 s. 150--153) beslöt riksdagen våren 1993 att besparingen av bostadssubventionerna skulle ske med 500 miljoner kronor netto 1994, med 1 000 miljoner kronor netto 1995 och med 1 500 miljoner kronor netto 1996. Riksdagen har därefter hösten 1993 (bet. 1993/94:BoU3) beslutat hur de s.k. extra upptrappningarna av den garanterade räntan skall fördelas på olika årgångar av bostäder så att besparingen kan genomföras. Riksdagens beslut innebär genomsnittligt ökade boendekostnader med 34 kr/m2 för 1994 med 44 kr/m2 för 1995 och med 55 kr/m2 för 1996.
Frågan om indragningen av räntebidragen har tagits upp i motionerna Bo202 (s) yrkande 2, Bo231 (v) yrkande 1 och Bo232 (s) yrkande 1. I de båda s-motionerna tas upp frågan om, och i så fall hur, den nu redovisade besparingen på räntebidragen bör göras medan i v-motionen föreslås ett tillkännagivande till regeringen om att alla ytterligare sänkningar av räntebidragen skall stoppas. I motion Bo232 (s) föreslås ett riksdagens tillkännagivande om att de beslutade besparingarna för 1995 och 1996 skjuts upp tills fastighetsmarknaden stabiliserats. När det är lämpligt att genomföra besparingen skall den fördelas på samtliga upplåtelseformer och på hela bostadsbeståndet och inte bara på den del av beståndet som omfattas av räntebidragssystemet. I motion Bo231 (v) föreslås att riksdagens beslut om neddragning av räntesubventionerna för år 1994 skall återställas och inte genomföras i vad avser åren 1995 och 1996.
Utskottet finner inte anledning föreslå riksdagen att ändra sitt beslut från hösten 1993 om en reduktion av räntebidragen. Motionerna Bo202 (s) yrkande 2, Bo231 (v) yrkande 1 och Bo232 (s) yrkande 1 avstyrks således.
Bostadskreditgivning och bosparande
Våren 1993 föreslog bostadsutskottet i ett yttrande (yttr. 1992/93:BoU9y) till finansutskottet att en utredning borde göras om problemen på bostadskreditmarknaden m.m. Den av riksdagen begärda utredningen lämnade sitt betänkande Stabilisering av bostadskreditmarknaden (SOU 1993:104) hösten 1993. En proposition med förslag till åtgärder för att stabilisera bostadskreditmarknaden behandlades av riksdagen i december 1993 (bet. 1993/94:BoU6). De regeringsförslag som riksdagen då godkände gick bl.a. ut på att alla krav slopades på viss lånefinansiering för rätt till räntebidrag enligt äldre regler. Detta innebär att ägare av bostadshus som byggts eller byggts om under senare år får möjlighet att omförhandla villkoren på gamla lån eller byta ut dem mot andra utan att räntebidraget därmed upphör. Vidare infördes en möjlighet att ta upp s.k. omfördelningslån för hus som under perioden 1985--1992 byggts eller byggts om med stöd av då gällande regler. Lånen lämnas som ett led i en ekonomisk rekonstruktion för att undvika en obeståndssituation. En statlig avgiftsbelagd kreditgaranti är en förutsättning för att sådana lån skall medges. I sammanhanget bör även erinras om den möjlighet som finns att, beträffande bostadsprojekt som påbörjas 1994 eller 1995, generellt över hela landet lämna kreditgaranti med 40 % av garantiunderlaget. Även pågående projekt som vid ändringens ikraftträdande den 1 januari 1994 inte fått statlig finansiering omfattas av ändringen.
Frågan om bostadskreditgivningen tas upp i fyra motionsyrkanden, nämligen i motionerna Bo202 (s) yrkande 4, Bo232 (s) yrkande 12, Bo246 (c) och Ny demokratis partimotion Bo250 yrkande 3.
I motion Bo202 (s) kritiseras bl.a. de förutsättningar som måste uppfyllas för att det skall bli möjligt att erhålla omfördelningslån. Vad motionärerna åsyftar är förhållandet att en förutsättning för lånet är att en obeståndssituation därmed skall kunna undvikas. Detta, menar motionärerna, gör det inte möjligt att ge omfördelningslån till ägare av sådana hyreshus och bostadsrättsföreningar som verkligen är i riskzonen.
I motion Bo232 (s) anförs att de förslag som regeringen förelade riksdagen i avsikt att stabilisera bostadskreditmarknaden och som redovisats ovan inte är till fyllest. Regeringen anses inte ha klarat av det uppdrag riksdagen gav. Ytterligare åtgärder krävs för att göra kreditinstituten intresserade av att delta i bostadsfinansieringen, bl.a. måste bankerna vara beredda till normalt risktagande i nya projekt. Räntebidragsindragningen, kravet på ökad egeninsats samt de stora s.k. räntemarginalerna är faktorer som, enligt motionärerna, bidragit till problemen på bostadsmarknaden. I motion Bo246 (c) anförs att åtgärder bör vidtas så att bostadsbyggnadsprojekt till vilka det finns hyresgäster kan erhålla godtagbar finansiering.
För cirka fyra månader sedan behandlade utskottet och riksdagen regeringsförslaget om åtgärder för att stabilisera bostadskreditmarknaden. Även om det då i motioner riktades viss kritik av förslagens enskildheter fördes i motionerna inte fram någon grundläggande kritik av förslagen på det sätt som nu görs i motion Bo232 (s) yrkande 12. De regler som nu diskuteras har varit i kraft endast en kort tid. Det finns enligt utskottets mening ännu inte tillräckligt underlag för påståendet att åtgärderna inte är till fyllest. En eventuell omprövning av reglerna måste rimligen anstå tills erfarenheter av dem vunnits. Motionärerna anför bl.a. att bankerna måste vara beredda till normalt risktagande; en fråga som också tas upp i motion Bo246 (c).
Utskottet delar motionärernas oro för de stora svårigheter som marknaden för bostadskrediter haft att möta de senaste åren. Att denna marknad hårt drabbats av den djupa fastighetskris som i så hög grad under senare år påverkat stora delar av samhället är ovedersägligt. Denna omständighet tillsammans med de ökande kapitaltäckningskrav som numera ställs på banker och bostadsinstitut har bidragit till att göra kreditgivningen än mera begränsad. Ytterligare en faktor som påverkar bostadsinstitutens bedömningar kan vara det stora antal tomma lägenheter som finns, ca 55 000 i september 1993. Det är i och för sig förståeligt att instituten kan vara tveksamma till att medverka i en finansiering om tvivel finns om lägenheterna kan hyras ut eller -- när det gäller bostadsrättslägenheter -- säljas. Utskottet vill emellertid erinra om att vissa positiva drag också finns som torde bidra till att svårigheterna på bostadskreditmarknaden bör kunna lätta. Sålunda har byggkostnaderna sjunkit och räntenivån minskat under de senaste åren.
De åtgärder som nyligen vidtagits för att stabilisera bostadskreditmarknaden bör tillsammans med den i vissa fall nu mindre problematiska situationen på denna marknad kunna bidra till att kreditgivningen till bostäder förbättras. Så allmänt hållna förslag om bostadskreditmarknaden som förs fram i motionerna Bo232 (s) yrkande 12 och Bo246 (c) bör enligt utskottets mening inte grunda en riksdagens begäran till regeringen. Inte heller har utskottet underlag för bedömning av den kritik mot ordningen med omfördelningslån som förs fram i motion Bo202 (s) yrkande 4. Motionerna avstyrks.
Sättet att fastställa subventionsräntan tas upp i Ny demokratis partimotion Bo250 yrkande 3. Motionärerna anser med hänvisning till de kraftiga ökningarna av bankernas räntemarginaler att reglerna för att bestämma subventionsräntan måste ses över och ändras.
Utskottet delar motionärernas uppfattning om att mycket skulle stå att vinna om ränteskillnaden, dvs. skillnaden mellan marknadsräntan för fastighetslån och subventionsräntan, minskade. En starkt bidragande orsak till de höga marginalkostnaderna beror just på den ränteskillnad som tagits ut under de senaste åren. Som framgår av diagram 5 i den statistiska framställningen ovan har ränteskillnaden ökat märkbart under perioden 1989--1993. Fram till halvårsskiftet 1991 låg den på ca 0,25 procentenheter. I januari 1994 var den ca 1,7 procentenheter. Detta betyder att månadskostnaden för en nybyggd trerumslägenhet enbart av detta skäl blivit ca 800 kr högre. Hittills under 1994 uppgår ränteskillnaden i genomsnitt till drygt 1,5 procentenheter.
Enligt vad utskottet erfarit följer regeringen utvecklingen med stor uppmärksamhet. Regeringen avser också att ta upp överläggningar med bostadslåneinstituten. Utskottet utgår från att regeringen även fortsättningsvis tar de initiativ som bidrar till att minska räntemarginalerna. Resultatet av överläggningarna bör i lämpligt sammanhang redovisas för riksdagen.
Syftet med förslaget i Ny demokratis partimotion Bo250 yrkande 4 om subventionsräntan m.m. får med hänvisning till vad nu anförts anses tillgodosett utan någon riksdagens åtgärd, varför motionsyrkandet avstyrks.
Förslag om ett premierat bosparande tas upp i motionerna Bo221 (s) yrkande 2 och i Bo225 (m), i denna motion i motsvarande del. I den förstnämnda motionen anförs att alla oavsett boendeform skall kunna få del av bosparstimulansen.
Regeringen har i oktober 1993 tillkallat en särskild utredare med uppgift att lägga fram förslag om ett nytt statligt premierat bosparande. Utredaren skall slutföra sitt uppdrag före utgången av juni 1994.
Utredarens förslag samt den kommande beredningen av det bör avvaktas. Med det anförda avstyrker utskottet motionerna Bo221 (s) yrkande 2 och Bo225 (m), denna motion i motsvarande del, om ett bosparande.
I motion Bo248 (c) föreslås ett tillkännagivande till regeringen av vad i motionen anförts om att avgift skall kunna tas ut för de kostnader som uppstår då räntebidragstagare till långivare pantförskriver eller på annat sätt överför sin rätt till bidrag på denne.
Som bakgrund till förslaget i motionen vill utskottet anföra följande. Räntebidrag för bostadslån utbetalas i många fall direkt till långivaren. Detta kallas nettoavisering. Sedan 1993 gäller att en avgift tas ut för att täcka statens kostnader för systemet med nettoavisering. De lån som omfattas av den avgiftsbelagda nettoaviseringen har beviljats enligt någon av de förordningar som tillämpades för lån enligt 1991 års system eller äldre. För bostadssubventioner enligt 1992 eller 1993 års system kan i vissa fall nettoavisering tillämpas. Någon avgift för statens kostnader för nettoavisering enligt dessa system tas inte ut.
I motion Bo248 (c) föreslås att avgift skall kunna tas ut även för de kostnader som staten har för nettoaviseringen avseende bostadssubventioner beslutade enligt 1992 och 1993 års system. Utskottet delar motionärernas uppfattning. Det bör ankomma på regeringen att ansvara för att regler utarbetas så att det blir möjligt att ta ut avgift för att täcka statens kostnader för nettoavisering även i de system som nu inte omfattas av någon "nettoaviseringsavgift". Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Kommunernas ansvar för bostadsförsörjningen
Under de senaste åren har flera förändringar gjorts i de lagar m.m. i vilka reglerats det statliga ansvaret för bostadsförsörjningen. Bostadsförsörjningslagen och bostadsanvisningslagen har upphävts. Kravet på kommunerna att anordna bostadsförmedling har slopats liksom möjligheten för regeringen att förordna om kommunal bostadsförmedling. Enligt den år 1993 stiftade lagen (1993:406) om kommunalt stöd till boendet kan kommunen dock lämna enskilda hushåll ekonomiskt stöd i syfte att minska deras kostnader för att anskaffa eller inneha permanentbostad. De nu redovisade förändringarna om det kommunala ansvaret för bostadsförsörjningen gäller fr.o.m. halvårsskiftet 1993. Åt en arbetsgrupp har uppdragits att följa bostadsförsörjningen för sådana hushåll som kan ha svårigheter att göra sig gällande på bostadsmarknaden. I arbetsgruppen ingår företrädare bl.a. för Finans- och Socialdepartementen, Socialstyrelsen, Boverket och Kommunförbundet.
I två motioner aktualiseras frågan om kommunernas ansvar för bostadsförsörjningen. I motion Bo211 (s) yrkande 2 föreslås att en utredning tillsätts med uppdrag att utforma förslag till en ny bostadsförsörjningslag som lägger fast kommunernas ansvar och de allmännyttiga företagens centrala roll. Liknande förslag förs fram i motion Bo406 (s). Enligt denna motion bör riksdagen hos regeringen -- förutom frågan om kommunernas ansvar för bostadsförsörjningen -- också aktualisera frågor om kommunernas ansvar för en sammanhållen bostadsförmedling och om kommunernas rätt att ta ut avgift för förmedling av bostäder.
En del av det bostadspolitiska förändrings- och förenklingsarbetet har inriktats på att avreglera den statliga styrningen av det kommunala ansvaret för bostadsförsörjningen. Regeringens uppfattning utgår från att staten kan ha förtroende för att kommunerna självmant vidtar de åtgärder som kan behövas för att invånarna skall få godtagbara bostäder. Liksom tidigare svarar kommunerna även framöver för bostadsförsörjningen, dock med den skillnaden att varje kommun själv bestämmer på vilket sätt bostadsförsörjningsplaneringen och informationen om bostadsmarknaden skall ske.
Det bör inte komma i fråga att riksdagen mindre än ett år efter sitt beslut att upphäva vissa lagar som tidigare reglerat kommunernas bostadspolitiska insatser skall lägga fram förslag för regeringen som går ut på att återinföra delar av denna lagstiftning. Motionerna Bo211 (s) yrkande 2 och Bo406 (s) om en utredning om en ny bostadsanvisningslag m.m. avstyrks.
En mera specifik fråga tas upp i Ny demokratis partimotion Bo250 yrkande 10. Motionärerna anser att ansvaret för bostadspolitiken helt borde vara en kommunal fråga. Detta i sin tur betyder enligt motionärerna att såväl fastighetsskatt som bostadsbidrag behandlas i den kommunala budgeten. Först då sammanfaller kommunernas och kommuninvånarnas intressen för ett bra boende.
Utskottet delar inte motionärernas uppfattning om ansvarsfördelningen mellan staten och kommunerna beträffande bostadspolitiken. Det bör för övrigt inte ankomma på riksdagen att lämna synpunkter på utformningen av kommunernas budgetar. Ny demokratis partimotion Bo250 yrkande 10 avstyrks.
Bostadsstöd till vissa grupper, regioner och åtgärder m.m.
I motion Bo244 (s) yrkande 1 behandlas frågan om hur de bostadspolitiska förändringarna har påverkat kvinnors situation. I yrkande 2 föreslås ett riksdagens tillkännagivande till regeringen i avsikt att fästa uppmärksamhet på att en utveckling av bostäder och bostadsområden är nödvändig som mer tar hänsyn till kvinnors och barns krav.
Motioner med liknande innehåll behandlade utskottet våren 1993 vid beredningen av den forskningspolitiska propositionen (bet. 1992/93:BoU23 s. 15--16). Även om den nu aktuella motionen har en något annorlunda inriktning än de som behandlades i utskottets "forskningsbetänkande" vill utskottet stryka under vikten av att utvecklingen av våra bostäder och bostadsområden sker också med hänsyn till de intressen som, enligt motionärerna, kan ha speciell betydelse för kvinnor. Utskottet har självfallet ingen annan uppfattning än motionärerna när det gäller vikten av att våra bostäder ges en utformning som fyller de behov som rimligen kan ställas på en god bostad. Att de tekniska och ekonomiska villkoren i samhällsplaneringen är viktiga men också kan vara eller upplevas som begränsande får enligt utskottet inte innebära att berättigade hänsyn till boendemiljön i vid mening eftersätts. Enligt utskottets mening saknas grundad anledning befara att den omorientering av bostadspolitiken som pågår skulle ge sådant resultat. Att regeringen och ansvariga myndigheter, främst Boverket, följer resultatet av förändringarna av bostadsfinansieringen och byggreglerna tar utskottet för givet. Om dessa förändringar innebär att bl.a. vissa miljökrav inte kan ges det genomslag de bör ha, förutsätter utskottet att frågan aktualiseras i lämpligt sammanhang. Ett tillkännagivande enligt förslaget i motion Bo244 (s) om en bostadspolitik för kvinnor kan vid denna uppfattning inte anses nödvändigt.
De studerandes bostadssituation tas upp i motion Bo219 (s) yrkande 4. Mot bakgrund av en beskrivning av situationen i Östergötland anför motionärerna att den bostadsbrist som inom kort kan förväntas uppstå i bl.a. Linköping utgör ett hot mot mångas möjligheter att skaffa sig högre utbildning och att det därför finns anledning att särskilt stimulera byggandet av bostäder för studerande.
Den förda bostadspolitiken och för övrigt också den som väglett tidigare regeringar under en lång följd av år bygger på uppfattningen att berättigad efterfrågan av bostäder bör tillgodoses utan att statsmakterna styr byggandet mot en viss kategori på bostadsmarknaden. Detta synsätt är emellertid inte oförenligt med uppfattningen att det från tid till annan kan finnas anledning att inrikta bostadsbyggandet på en viss typ av lägenheter. Det är främst kommunerna som har att svara för planeringen av bostadsbyggandet. Utskottet kan inte dela motionärernas uppfattning om att ett riktad stöd är den rätta åtgärden för att komma till rätta med en eventuell brist på bostäder för studenter. Detta behov får lösas inom ramen för den "ordinarie" bostadsefterfrågan. Med det anförda avstyrker utskottet motion Bo219 (s) yrkande 4. Utskottet vill i sammanhanget erinra om att det med nuvarande finansieringssystem relativt sett är fördelaktigare att producera smålägenheter. Detta beror på förhållandet att det schablonbelopp som ligger till grund för beräkningen av bidragsunderlaget är mera än dubbelt så stort per kvadratmeter upp t.o.m. 35 m2 än för bidragsberättigade ytor därutöver. Enligt vad utskottet erfarit satsar flera byggproducenter också på att utveckla lägenheter för en- och tvåpersonshushåll.
I två motioner tas upp bostadsbyggandet i Stockholms län. I motion Bo251 (s) yrkande 1 förordas ett riksdagens tillkännagivande om behovet av att bygga bostäder för ungdomar och äldre i Stockholms län. Ett i huvudsak liknande yrkande förs fram i motion Bo242 (s) yrkande 1.
Beträffande dessa två motioner hänvisar utskottet till vad ovan nyligen anförts beträffande ett bostadsbyggande för studenter, nämligen att det är och sedan länge har varit en uppgift främst för kommunerna att ytterst ta ansvar för bostadsbyggandet inom sitt område medan riksdagen och regeringen har att ombesörja att de ekonomiska och legala instrumenten tillskapas. Statsmakterna bör inte genom uttalande eller på annat sätt ingripa i denna process. Motionerna Bo242 (s) yrkande 1 och Bo251 (s) yrkande 1 om bostadsbyggandet i Stockholms län avstyrks med hänvisning till vad nu anförts.
I motion Bo216 (v) föreslås ett riksdagens tillkännagivande om ekonomiskt stöd till delning av stora lägenheter.
Ett motsvarande motionsyrkande har utskottet behandlat och avstyrkt 1991 och 1992 i huvudsak med motiveringen att särlösningar med den innebörd som föreslås i motionen inte bör genomföras. Utskottet vidhåller sin uppfattning. Motionen avstyrks.
Segregationen i boendet tas upp i motion Bo230 (s). Motionärerna förordar att riksdagen skall föreslå regeringen att tillsätta en särskild arbets- eller beredningsgrupp med uppgift att studera segregationens orsaker, omfattning och följder och föreslå konkreta åtgärder för att motverka denna. De beskriver hur segregationen enligt deras uppfattning tagit sig allt tydligare uttryck och förstärkts av brister i bostadsmiljön och i bostadens grannskap. Butiker och vårdlokaler läggs ned och glesas ut liksom lokaler för kulturell verksamhet. Kollektivtrafiken byggs inte ut för att vara ett realistiskt alternativ till bilen.
Utskottet delar motionärernas uppfattning om att det är viktigt att åtgärder vidtas mot segregationen i samhället. Miljön i vid mening måste utformas så att den bidrar till en fördjupad gemenskap mellan människor och så att i våra tätorter skapas goda möjligheter för ett mångkulturellt samhälle. Det torde inte råda delade meningar om vikten att vara uppmärksam på och ingripa mot tendenser till ökad segregation. Såväl den nuvarande som tidigare regeringar har också tillmätt frågan stor betydelse. Att vara observant på företeelsen som sådan är ett fortlöpande arbete även om skäl, från tid till annan, kan finnas att vidta sådana särskilda utrednings- och beredningsinsatser som motionärerna förordar. Utskottet förutsätter att regeringen, om så anses lämpligt, vidtar åtgärder med detta syfte utan en riksdagens begäran därom. Utskottet anser att också den ovannämnda arbetsgruppen med uppgift att följa bostadsförsörjningen för svaga hushåll har en roll i sammanhanget. Sålunda skall gruppen bl.a. fortlöpande bedöma om bostadsförsörjningen för dessa hushåll fungerar tillfredsställande eller om några åtgärder måste vidtas. Med det anförda avstyrker utskottet motion Bo230 (s) om en utredning om segregationen i boendet.
Förslag om åtgärder som leder till sänkta hyresnivåer i nyproducerade bostäder förs fram i motion Bo231 (v) yrkande 7. Hyran i de nyare fastigheterna bör sänkas för att undvika att ännu flera lägenheter ställs tomma.
Hur de åtgärder skall utformas som skall leda till det av motionärerna önskade resultat framgår inte av motionen. Om deras avsikt är att regeringen och/eller riksdagen skall ingripa i de direkta hyresförhandlingarna, avvisar utskottet förslaget i motionen. Motionärernas förslag är för övrigt så oprecist att det inte kan ligga till grund för en riksdagens begäran till regeringen om hyresnivån i nyare bostäder. Motion Bo231 (v) yrkande 7 avstyrks med hänvisning till vad nu anförts.
I två motioner tas upp verksamheter som berör Boverket. I motion Bo239 (s) begärs ett tillkännagivande om vad i motionen anförts om det till verket knutna Stadsmiljörådet. Innebörden av förslaget i motion A453 (v) yrkande 11 är att Boverket skall utarbeta ett program för ekologiskt byggande och boende i storstadsmiljö.
Vad gäller verksamheten vid Stadsmiljörådet anförs i budgetpropositionen (bil. 8 s. 127) att i en utredning om rådets framtida ställning som gjorts förordas en fortsatt anknytning till Boverket. Även regeringen anser att rådet bör vara kvar. I budgetpropositionen anförs att rådets verksamhet, i avvaktan på att en extern finansiering blir möjlig, måste finansieras av Boverket.
I motion Bo239 (s) anförs att det finns ett värde i en fortsatt anknytning till Boverket, varför åtminstone någon del av finansieringen även fortsättningsvis bör ske genom verket.
Utskottet delar regeringens och motionärernas uppfattning om att olika möjligheter bör undersökas beträffande finansieringen av Stadsmiljörådets verksamhet. Riksdagen bör inte genom ett uttalande eller på annat sätt binda de fortsatta övervägandena beträffande den framtida finansieringen av rådets verksamhet. Ett tillkännagivande enligt förslaget i motion Bo239 (s) kan inte anses nödvändigt. Motionen avstyrks.
Med anledning av förslaget i motion A453 (v) yrkande 11 om ett tillkännagivande till regeringen om att Boverket bör ges i uppdrag att utreda ekologiskt byggande och boende i storstadsmiljö vill utskottet erinra om att verket enligt sin instruktion är central förvaltningsmyndighet för frågor om byggd miljö och hushållning med naturresurser, fysisk planering, byggande och boende och att verket därmed får anses ha ett ansvar även för den genom motionen aktualiserade frågan. Vad rör frågor om ekologiskt byggande m.m. har verket också tagit initiativ i avsikt att fästa uppmärksamhet på frågan om ekologiskt riktig utformning av bostadsmiljöer. Genom seminarier och kurser försöker verket sprida och fördjupa kunskapen om ekologiskt byggande. Det kan upplysas att vid de s.k. Plan- och byggdagarna den 4--5 maj i år bl.a. frågan om kretsloppslösningar för byggande och förvaltning kommer att stå på dagordningen.
Vad nu anförts innebär, enligt utskottets uppfattning, att den av motionärerna aktualiserade frågan om ekologiskt byggande i storstadsmiljö uppmärksammas av Boverket. Ett tillkännagivande enligt motion A453 (v) yrkande 11 kan sålunda inte anses nödvändigt.
Ett bostadsdepartement
Den 4 oktober 1991 anmälde statsministern i kammaren de statsråd som han utsett att tillsammans med honom ingå i regeringen. I detta sammanhang anmäldes att det förutsågs att Bostadsdepartementet skulle upphöra. Så skedde också vid årsskiftet 1991/92.
Genom motioner har frågan om ett bostadsdepartement aktualiserats i riksdagen såväl 1993 som 1994. De motioner i frågan som nu är aktuella är motionerna Bo202 (s) yrkande 3, Bo204 (s) yrkande 2 och Bo215 (v). Sammanfattningsvis föreslår motionärerna att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna om att ett bostadsdepartement inrättas. Ett bostadsdepartement anges vara viktigt för att skapa en konsistent bostadspolitik och göra det möjligt att utkräva det politiska ansvaret.
De ärenden som i den förra regeringen handlades i dåvarande Bostadsdepartementet har i den nuvarande splittrats upp på sju statsråd i lika många departement. Utan att i detta sammanhang diskutera bostadspolitikens innehåll och utformning -- det har gjorts ovan i detta betänkande -- måste konstateras att splittringen milt uttryckt skapat stora svårigheter för de personer, myndigheter och organisationer som är involverade i bostadsbyggandet och i förvaltningen av bostäder. Att splittringen också skapat problem för dem som producerar bostäder, för byggmaterialindustrin och för hela byggpolitiken finns många bevis på; inte minst har utskottet genom skrivelser och på andra sätt uppmärksammats på de svårigheter som den splittrade och orationella organisationen av bostadsfrågorna och av byggpolitiken i regeringens kansli inneburit.
Utskottet vill som underlag för sina påståenden lämna några exempel på vad avsaknaden av ett Bostadsdepartement -- eller i vart fall av en minister med ett samlat ansvar för bostadspolitik, bostadsförsörjning och för byggpolitiken -- inneburit för alla dem som kommit att drabbas av regeringens brist på förståelse för behovet av en bättre organisation i regeringens kansli av bostadsfrågorna i vid mening.
Ett av de senaste exemplen på regeringens ointresse, ovilja och kanske också oförmåga att ge de bostads- och byggpolitiska frågorna den seriösa behandling de onekligen förtjänar är regeringens agerande -- eller snarare brist på agerande -- när det gäller att tillskapa ett s.k. ROT-program (ROT = reparationer, om- och tillbyggnad) för bostäder och för olika typer av lokaler. Trots att AMS och Boverket hösten 1993 uppmärksammade regeringen på behovet av ett sådant program och lämnade förslag till hur det skulle kunna finansieras fanns i budgetpropositionen inga kommentarer till de båda verkens framställning, än mindre något förslag till ett program. I avsikt att få till stånd ökade ROT-insatser har riksdagen därför i mars 1994 beslutat bemyndiga regeringen att inom en ram om 1 500 miljoner kronor utarbeta ett ROT-program. Ett annat exempel på regeringens handlingsförlamning gäller det ROT-program som sattes i gång förra året. Inte heller då visade regeringen prov på handlingskraft, tvärtom lade regeringen i 1993 års budgetproposition fram förslag om försämrade möjligheter att genomföra angelägna ombyggnader i bostadsbeståndet. Också då beslöt riksdagen att skapa ett ROT-program.
Ytterligare exempel på hur avsaknaden av en sammanhållen bostadspolitik inom regeringen skapar osäkerhet och förvirring är det faktum att ansvaret för det generella bostadsstödet -- räntebidragen -- och det individuella -- bostadsbidragen -- åvilar olika statsråd. Riksdagen och regeringen har i skilda sammanhang givit uttryck för uppfattningen att bostadsbidragen självfallet är en del av det bostadspolitiska stödsystemet. Detta konstaterande har emellertid för regeringens del inte inneburit att ansvaret för frågorna samordnats hos ett statsråd, något som i sin tur fått till följd att förslag om bostadsbidragens utformning synes beslutas utan att vederbörlig hänsyn tas till förslagen om utformning av räntebidragen.
Många andra exempel kan ges på de problem som regeringens uppsplittring av bostadsfrågorna inneburit.
Frågan om att på nytt inrätta ett bostadsdepartement har förutom genom motioner aktualiserats i riksdagen vid flera tillfällen av företrädare för (s), (nyd) och (v). Vid åtminstone fyra tillfällen har interpellationer eller frågor framställts. Senast framställdes en fråga i december 1993. Något svar på denna lämnades aldrig. Möjligen finner regeringen det inte mödan värt att längre diskutera den i riksdagen. Detta är i så fall mycket beklagligt och kan tyvärr inte tolkas på annat sätt än att regeringen inte har intresse för de bostadspolitiska frågorna.
Utskottet är medvetet om att regeringen själv har att avgöra hur den vill organisera sitt arbete. Trots denna omständighet finner utskottet så stora svårigheter vara förknippade med avsaknaden av ett bostadsdepartement eller med ett statsråd med det övergripande och sammanhållande ansvaret för bostads- och byggpolitiken att utskottet vill föreslå riksdagen att som sin mening ge regeringen till känna att ett bostadsdepartement bör inrättas eller att de ärenden som handlades inom det tidigare bostadsdepartementet anförtros ett statsråd och inte som nu fördelas på sju. Det är utskottets övertygelse att en organisatorisk förändring inom regeringens kansli i enlighet med vad nu förordats skulle vara till gagn för det bostads- och byggpolitiska arbetet i vid mening och därmed skapa bättre förutsättningar för att föra ut och skapa intresse för dessa viktiga frågor hos de boende och hos de företag m.fl. som ägnar sig åt produktion och förvaltning av bostäder och för byggmaterialindustrin.
Att utskottet förutsätter att riksdagen har denna uppfattning är i och för sig inte ägnat att förvåna då riksdagen alltsedan enkammarreformen haft en sammanhållen behandling av frågor om bostäder och byggande i ett utskott. Detta får ses som ett uttryck för att riksdagen anser dessa frågor vara ett så viktigt politikerområde att de bör hållas samman och inte splittras.
Utskottet föreslår att riksdagen med anledning av motionerna Bo202 (s) yrkande 3, Bo204 (s) yrkande 2 och Bo215 (v) som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet nu anfört om organisationen av de bostadspolitiska frågorna i regeringens kansli. Ett genomförande av utskottets förslag innebär förändringar på anslaget Regeringskansliet m.m. Det tillkommande behovet av belastning på anslaget kan tillgodoses genom överskridande. Finner regeringen denna ordning mindre lämplig utgår utskottet från att regeringen, innan de organisatoriska förändringarna införs, i kompletteringspropositionen 1994 eller i annat lämpligt sammanhang förelägger riksdagen de förslag som den nu diskuterade frågan kan föranleda.
Anslag m.m.
För vissa underhålls- och förbättringsåtgärder i hyres- och bostadsrättshus utgår bidrag enligt förordningen (1983:974) om statligt räntestöd vid förbättring av bostadshus, s.k. RBF-stöd. Bidrag utgår sedan den 1 januari 1993 med 25 % av den beräknade räntekostnaden för bidragsberättigade åtgärder. Till grund för ränteberäkningen ligger en i huvudsak schablonmässigt beräknad kostnad för de utförda åtgärderna. Bidragstiden är 10 eller 20 år beroende på hur lång tid åtgärderna kan nyttiggöras.
Det statsfinansiella läget har enligt budgetpropositionen (bilaga 8 s. 130) framtvingat ett omfattande program för sanering av statens utgifter i syfte att komma till rätta med de strukturella problemen i statens finanser. Enligt propositionen förutsätter programmet en årlig omprövning av statens utgifter för olika ändamål. Inom ramen för denna omprövning anges att utgifterna för räntesubventioner till bostäder behöver minskas med 100 miljoner kronor för helt år inför budgetåret 1994/95 utöver de minskningar som följer av redan fattade beslut. Enligt regeringens bedömning bör den ytterligare utgiftsbegränsningen tas ut inom det s.k. RBF-stödet. För att uppnå den förutsatta utgiftsminskningen föreslås därför att bidragsandelen för RBF-stödet sänks från 25 % till 20 %.
Regeringen föreslår att riksdagen till räntebidrag m.m. för budgetåret 1994/95 anvisar ett förslagsanslag på 25 600 miljoner kronor.
Regeringsförslaget om ändringar i RBF-stödet avvisas i motion Bo232 (s) yrkande 5. Enligt motionärerna är ett oförändrat stöd en förutsättning för att planerade underhålls- och reparationsåtgärder skall komma till stånd och för att byggarbetsmarknaden skall få en välbehövlig stimulans.
Den av regeringen föreslagna förändringen ingår alltså som en del i programmet för sanering av statens finanser. Det är givetvis av stor vikt att den årliga omprövningen av statens utgifter för olika ändamål kan genomföras på ett sådant sätt att de uppsatta målen för utgiftsminskningarna kan uppnås. Bostadsutskottet anser mot denna bakgrund att riksdagen bör bifalla regeringsförslaget om minskad bidragsandel för RBF-stödet. Motion Bo232 (s) yrkande 5 avstyrks således. Utskottet vill erinra om att för reparationer och underhåll som genomförs 1993 och 1994 kan fastighetsägaren samtidigt utnyttja RBF-stöd och skattereduktion för utgifter för byggnadsarbete på bostadshus. Regeringens förslag om anslag till räntebidrag tillstyrks.
Vad i budgetpropositionen föreslagits om anslag i övrigt såvitt frågan behandlas i detta betänkande har inte givit utskottet anledning till erinran eller särskilt uttalande. Detta innebär att utskottet föreslår att riksdagen för budgetåret 1994/95 anvisar till Boverket: Förvaltningskostnader ett ramanslag på 138 879 000 kr, Boverket: Uppdragsverksamhet ett obetecknat anslag på 1 000 kr, Investeringsbidrag för bostadsbyggande ett förslagsanslag på 800 000 000 kr, Tilläggslån för vissa reparations- och ombyggnadsåtgärder i hyres- och bostadsrättshus ett förslagsanslag på 50 000 000 kr, Vissa lån för bostadsbyggande ett förslagsanslag på 1 000 000 kr, Statens bostadskreditnämnd: Förvaltningskostnader ett ramanslag på 13 198 000 kr, Statens bostadskreditnämnd: Garantiverksamhet ett förslagsanslag på 1 000 kr.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande en utredning om bostadpolitiken att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Bo202 yrkandena 1, 5 och 6, 1993/94:Bo204 yrkande 1, 1993/94:Bo211 yrkande 1, 1993/94:Bo214, 1993/94:Bo218, 1993/94:Bo231 yrkande 6, 1993/94:Bo240 och 1993/94:Bo242 yrkande 2, res. 1 (s)
2. beträffande en utredning om samhällsförändringen m.m. att riksdagen avslår motion 1993/94:Bo250 yrkandena 2 och 12,
res. 2 (nyd)
3. beträffande reduktion av räntebidragen att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Bo202 yrkande 2, 1993/94:Bo231 yrkande 1 och 1993/94:Bo232 yrkande 1, res. 3 (s)
4. beträffande bostadskreditmarknaden att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Bo202 yrkande 4, 1993/94:Bo232 yrkande 12 och 1993/94:Bo246, res. 4 (s)
5. beträffande subventionsräntan att riksdagen avslår motion 1993/94:Bo250 yrkande 3,
6. beträffande bosparande att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Bo221 yrkande 2 och 1993/94:Bo225, denna motion i motsvarande del, res. 5 (s)
7. beträffande nettoavisering att riksdagen med anledning av motion 1993/94:Bo248 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört, 8. beträffande utredning om en ny bostadsanvisningslag m.m. att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Bo211 yrkande 2 och 1993/94:Bo406, res. 6 (s)
9. beträffande utformningen av kommunernas budgetar att riksdagen avslår motion 1993/94:Bo250 yrkande 10, res. 7 (nyd)
10. beträffande en bostadspolitik för kvinnor att riksdagen avslår motion 1993/94:Bo244, res. 8 (s)
11. beträffande bostäder för studenter att riksdagen avslår motion 1993/94:Bo219 yrkande 4, res. 9 (s)
12. beträffande bostadsbyggandet i Stockholms län att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Bo242 yrkande 1 och 1993/94:Bo251 yrkande 1, men. (v) - delvis
13. beträffande ekonomiskt stöd till delning av stora lägenheter att riksdagen avslår motion 1993/94:Bo216, men. (v) - delvis
14. beträffande en utredning om segregationen i boendet att riksdagen avslår motion 1993/94:Bo230, res. 10 (s)
15. beträffande hyresnivån i nyare bostäder att riksdagen avslår motion 1993/94:Bo231 yrkande 7, men. (v) - delvis
16. beträffande finansieringen av Stadsmiljörådets verksamhet att riksdagen avslår motion 1993/94:Bo239,
17. beträffande ekologiskt byggande att riksdagen avslår motion 1993/94:A453 yrkande 11, men. (v) - delvis
18. beträffande organisationen av de bostadspolitiska frågorna i regeringens kansli att riksdagen med anledning av motionerna 1993/94:Bo202 yrkande 3, 1993/94:Bo204 yrkande 2 och 1993/94:Bo215 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört, res. 11 (m, fp, c, kds)
19. beträffande anslag till räntebidrag att riksdagen med bifall till proposition 1993/94:100 bilaga 8 och med avslag på motion 1993/94:Bo232 yrkande 5 godkänner vad i propositionen föreslagits i fråga om räntestöd för reparation och underhåll av hyres- och bostadsrättshus och till Räntebidrag m.m. för budgetåret 1994/95 anvisar ett förslagsanslag på 25 600 000 000 kr, res. 12 (s)
20. beträffande anslag i övrigt att riksdagen med bifall till proposition 1993/94:100 bilaga 8 för budgetåret 1994/95 anvisar till
a) Boverket: Förvaltningskostnader ett ramanslag på 138 879 000 kr,
b) Boverket: Uppdragsverksamhet ett obetecknat anslag på 1 000 kr,
c) Investeringsbidrag för bostadsbyggande ett förslagsanslag på 800 000 000 kr,
d) Tilläggslån för vissa reparations- och ombyggnadsåtgärder i hyres- och bostadsrättshus ett förslagsanslag på 50 000 000 kr,
e) Vissa lån för bostadsbyggande ett förslagsanslag på 1 000 000 kr,
f) Statens bostadskreditnämnd: Förvaltningskostnader ett ramanslag på 13 198 000 kr,
g) Statens bostadskreditnämnd: Garantiverksamhet ett förslagsanslag på 1 000 kr.
Stockholm den 24 mars 1994
På bostadsutskottets vägnar
Agne Hansson
I beslutet har deltagit:
Agne Hansson (c), Oskar Lindkvist (s), Bertil Danielsson (m), Magnus Persson (s), Erling Bager (fp), Lennart Nilsson (s), Sören Lekberg (s), Rune Evensson (s), Ulf Björklund (kds), Bo G Jenevall (nyd), Britta Sundin (s), Birger Andersson (c), Marianne Carlström (s), Inga Berggren (m) och Harry Staaf (kds).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i utskottet, har suppleanten Lars Werner (v) varit närvarande vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Reservationer
1. En utredning om bostadspolitiken (mom. 1)
Oskar Lindkvist, Magnus Persson, Lennart Nilsson, Sören Lekberg, Rune Evensson, Britta Sundin och Marianne Carlström (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 15 börjar med "Sedan några" och på slutar med "om bostadspolitiken" bort ha följande lydelse:
Bostaden är en grundläggande social rättighet i likhet med arbete, utbildning och sjukvård. Allas rätt till en god bostad är det grundläggande målet för den sociala bostadspolitik vars grundvalar skapades efter andra världskriget och som sedan dess varit mycket framgångsrik. Den har lett till att vårt land har en bostadsstandard som hör till världens högsta. Den har också inneburit att vi kunnat undvika den hårda segregation på bostadsmarknaden som i dag är vanlig i många andra länder. I vårt land har bostadspolitiken länge varit en central del av den generella välfärdspolitik som syftar till att skapa goda levnadsbetingelser för alla oavsett inkomst- och förmögenhetssituationer.
Denna beskrivning av den svenska modellen för bostadspolitik skulle till för några år sedan ha varit en självklarhet. En bred uppslutning syntes råda om uppfattningen att bostäder inte är en vara bland andra som helt kan överlåtas till en marknad där enbart de ekonomiska spelreglerna gäller. Utvecklingen under de senaste åren ger tyvärr inte längre belägg för denna uppfattning.
Under valrörelsen 1991 lovade företrädare för de partier som sedermera bildade regering att föra en bostadspolitik som skulle leda till sänkta boendekostnader och ökad valfrihet i boendet. Trovärdigheten i detta påstående ifrågasattes av bl.a. socialdemokratiska politiker och företrädare för de boende. Efter snart tre års borgerligt regeringsinnehav kan det nu vara dags att bedöma hur utfallet blev i verkligheten. Detta utfall kan bl.a. avläsas i dagliga rapporter i massmedia, i statistiska redovisningar över bostadsmarknadsläget och för bostadsutskottets del i en strid ström av skrivelser och uppvaktningar. Men det kan framför allt avläsas ute i bostadsområdena, i den oro som drabbar allt fler för höjda boendekostnader och för att tvingas lämna sin bostad.
Den valfrihet som enligt borgerliga politiker skulle komma de boende till del har för många kommit att gälla valet mellan en havererad hushållsekonomi eller att byta till en mindre och billigare bostad. Andra har inte ens det valet. Många som köpt en nyproducerad bostadsrättslägenhet under de senaste åren och som drabbats av oförutsebara kostnadshöjningar kan inte lämna sin bostad utan att samtidigt förlora sitt sparkapital. Ett ökande antal vräkningar och exekutiva auktioner innebär nästan alltid personliga tragedier. En bostadsproduktion som fallit till rekordlåga nivåer kan redan nu förutsägas leda till bostadsbrist på många orter. Uteblivna satsningar på att förbättra boendemiljöerna trots att ledig arbetskraft nu finns tillgänglig kan på sikt visa sig bli mycket kostsamma.
Det är visserligen inte rättvist att helt skylla denna utveckling på den förda bostadspolitiken, en djup lågkonjunktur har starkt bidragit till svårigheterna, men de politiska besluten har ofta förvärrat i stället för att mildra effekterna av den ekonomiska krisen. Det ansvaret måste däremot läggas på regeringspartierna. På kommunal nivå har också dessa partier fört en politik som på sikt leder till ökad segregering.
Regeringen har sagt sig eftersträva ett systemskifte inom bostadspolitiken. Man är på god väg att lyckas. Det finns givetvis ett behov av förändringar av bostadspolitikens medel utifrån samhällsutvecklingen i övrigt. Sådana förändringar har också löpande gjorts under hela efterkrigstiden fram till hösten 1991. Vad som därefter skett är emellertid något annat. Det handlar snarast om en nedmontering av det tidigare gällande bostadspolitiska målet att alla skall ha tillgång till en bra bostad till rimligt pris.
Vad har då hänt under den senaste treårsperioden på det bostadspolitiska området sett ur ett riksdagsperspektiv? Den borgerliga majoriteten har bl.a. drivit igenom följande förändringar: samhällets inflytande över bostadsproduktionen har begränsats genom att bl.a. markvillkoret och den kommunala bostadsanvisningsrätten slopades, ett nytt bostadsfinansieringssystem har införts som kommer att ge successivt ökande boendekostnader i nyproduktionen, flera former av stöd riktade mot svaga grupper på bostadsmarknaden har avvecklats, stöd till angelägna ombyggnader i bl.a. miljonprogramsområdena har avvecklats, kommunernas inflytande över bostadsförsörjningen har kraftigt minskats genom att bostadsförsörjningslagen och bostadsanvisningslagen har avskaffats, besparingar inom bostadssektorn har enbart lagts ut på de bostäder som redan har höga kostnader.
Listan kan göras mycket längre. Förslag om ytterligare försämringar är att vänta -- förslag som innebär att kraven på bostädernas standard sänks, att hyresgästernas ställning försvagas och större hyresskillnader accepteras, att nya upplåtelseformer skräddarsydda för kapitalstarka hushåll införs osv.
Det är nu hög tid att återge bostadspolitiken en social inriktning och skapa förutsättningar för en samhällsutveckling som inte leder till ökad segregation och utslagning. Det är också viktigt att återskapa ett förtroende bland de boende och bland bostadsmarknadens aktörer för de bostadspolitiska ambitionerna. Denna fråga tas också upp i ett stort antal av de motioner som väckts i bostadspolitiska frågor under årets allmänna motionstid. I flera av motionerna finns yrkanden om att en utredning bör tillsättas i syfte att återskapa en fast grundval för bostadspolitiken i bred bemärkelse samt att ge långsiktigt hållbara spelregler för bostadsmarknaden.
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 16 börjar med "Utskottet har" och på s. 18 slutar med "avstyrks således" bort ha följande lydelse:
Utskottet har ovan i korthet beskrivit sin syn på vad som bör vara målet för bostadspolitiken och hur den förda politiken under de senaste åren fjärmat sig från detta mål. Även om de politiska skiljaktigheterna på området därigenom snarast har ökat bör stora ansträngningar nu göras för att uppnå en så bred samsyn som möjligt i de frågor som är grundläggande för bostadssektorn. Behovet av långsiktiga lösningar på bostadsområdet är mer uppenbart än inom många andra politikområden. Det är därför givetvis av stort värde om lösningar med ett så brett stöd som möjligt kan uppnås. Under riksdagsbehandlingen av olika bostadspolitiska frågor under de senaste åren har även bland regeringspartierna funnits förespråkare för en i grunden social inriktning av besluten. Även i de motioner som i år väckts av företrädare för de borgerliga partierna finns överväganden och förslag som visar att överenskommelser över partigränserna i många för bostadssektorn centrala frågor borde vara möjliga att uppnå.
Utskottet ställer sig således bakom motionsförslagen om att riksdagen bör ge regeringen till känna att en parlamentarisk utredning snarast bör tillsättas. Utredningen bör ha till övergripande uppgift att lämna förslag till en ny bostadspolitik i bred bemärkelse och utarbeta långsiktigt hållbara förslag till de medel som samhället behöver för att de bostadspolitiska målen skall kunna uppnås. Detta innebär att såväl ekonomiska som övriga styrmedel inom bostadspolitiken bör övervägas. I det följande redovisar utskottet kortfattat några av de frågor som behöver övervägas i den förordade utredningen.
Målen för bostadspolitiken: Det grundläggande målet att alla har rätt till en god bostad till rimlig kostnad behöver inte revideras. Däremot föreligger ett behov av att precisera målets innebörd i en tid med stora samhällsförändringar i övrigt. Vi har i dag uppnått en för majoriteten hög boendestandard. De bostadspolitiska ambitionerna behöver därför i högre grad än tidigare inriktas på att bevara vad som redan uppnåtts samtidigt som särskild uppmärksamhet riktas mot de svaga gruppernas situation.
Segregation: Som redan framhållits har Sverige en bostadssektor där de sociala klyftorna är mindre än i flertalet andra jämförbara länder. Oroande tecken på tilltagande segregation finns dock i dag. Vissa bostadsområden håller på att få en mycket ensidig befolkningsstruktur, t.ex. områden med helt övervägande andel invandrare. Bostadspolitiken bör inriktas på att motverka dessa tendenser som på sikt kan leda till allvarliga sociala konflikter. Det är också en bostadspolitisk uppgift att verka för en fortsatt integrering av handikappade i vanliga bostadsområden.
Nyproduktion: Sverige är inte färdigbyggt. Det är dock inte nödvändigt att upprätthålla den höga nyproduktion som genomfördes under åren kring 1990. I stället bör bostadspolitiken inriktas på att ge rimliga förutsättningar för en jämn produktion på en nivå som gör det möjligt att bibehålla dagens bostadsstandard och tillgodose ett ökat behov av bostäder för vissa grupper, t.ex. äldre. Det har i olika sammanhang hävdats att en nyproduktion kring 25 000--30 000 lägenheter per år skulle vara en långsiktigt lämplig nivå. De kraftiga svängningar i nyproduktionen som har kunnat registreras under det senaste årtiondet har varken varit till gagn för de boende eller för byggbranschen.
Ombyggnad och förnyelse: Nyligen genomförda inventeringar visar att det finns omfattande ombyggnadsbehov såväl i det äldre bostadsbeståndet som i bl.a. miljonprogrammets bostadsområden. Eftersatt underhåll och uteblivna upprustningar kommer på sikt att visa sig mycket kostsamma. Det är mot denna bakgrund starkt oroande att tillräckliga avsättningar för underhåll i dag inte anses kunna göras i stora delar av bostadsbeståndet. I en pressad ekonomisk situation är det ofta underhållet som får stå tillbaka. Det är en bostadspolitisk uppgift att ge rimliga förutsättningar för ombyggnad och förnyelse av vårt bostadsbestånd. Storstadsutredningen visade att resurssvaga hushåll är överrepresenterade i områden med byggnads- och förvaltningstekniska brister. Bostadspolitiska insatser för att underlätta upprustningen av nedslitna bostadsområden är därför också en bostadssocial fråga.
Bostadsfinansiering och bostadsbidrag: Ett stödsystem för bostadsinvesteringar måste givetvis utgå från samma mål som bostadspolitiken i övrigt. Detta innebär med stor sannolikhet att staten även i fortsättningen kommer att behöva ta ett ansvar för att det ges rimliga förutsättningar för omfördelning av kapitalkostnaderna över tiden, både för ny- och ombyggnad. Krisen på dagens bostadsmarknad visar att nedtrappning av bostadssubventionerna på det sätt och i den takt som genomförts under de senaste åren inte kan ske utan att många hushåll drabbas orimligt hårt. Den automatiska avveckling som är inbyggd i det bostadssubventionssystem som infördes år 1993 bör därför stoppas i avvaktan på att nya och långsiktigt hållbara villkor för statens bostadssubventioner kan utarbetas.
Förändringarna i finansieringsvillkor och skatteregler inom bostadssektorn under de senaste åren har medfört att det från många håll starkt ifrågasätts om tidigare självklara mål fortfarande gäller. En viktig del i arbetet med att utarbeta nya villkor är därför att subventioner och skatteregler utformas och samordnas på ett sådant sätt att rättvisa mellan olika upplåtelseformer uppnås -- dvs. att neutralitetsmålet upprätthålls. Detsamma gäller för övrigt paritetsmålet som syftar till att utjämna orättvisor mellan bostäder av olika ålder.
Under de senaste åren har bostadspolitiken ibland kommit att reduceras till en del av den allmänna ekonomiska politiken. Det är visserligen riktigt att samhällsekonomin och statsfinanserna måste ange ramarna för ambitionsnivån för de politiska besluten även inom bostadssektorn. Förändringarna av samhällets insatser måste emellertid stå under demokratisk kontroll och inte bara vara styrda av automatik och index. Det är också viktigt att det generella stödet till bostadssektorn även i fortsättningen kompletteras med de riktade insatser som bäst görs genom bostadsbidragen. Bidragens relativa betydelse ökar om det statsfinansiella läget ger snäva ramar för de generella insatserna. Det är viktigt att människor har möjlighet att planera sitt boende på lång sikt. Även bostadsbidragssystemet måste därför vara stabilt och förutsebart genom att bidragsnivåerna justeras i takt med kostnads- och inkomstutvecklingen.
Samhällets ansvar och kommunernas roll: Utskottet har ovan redan i flera avseenden redogjort för sin syn på statens ansvar för utvecklingen inom bostadssektorn. Bostadspolitiken har sedan länge utgått från att statens roll är att ange de legala och ekonomiska förutsättningarna medan kommunerna har ansvar för det praktiska arbetet med bostadsförsörjningen. Under de senaste åren har dock kommunernas möjligheter att leva upp till sitt ansvar snabbt förändrats. Bostadsförsörjningslagen och bostadsanvisningslagen har avvecklats. Kommunala bostadsförmedlingar har lagts ned. Villkoren för de allmännyttiga bostadsföretagen har förändrats osv.
Samtidigt som kommunerna har avhänts sina styrmedel har behovet av aktiva insatser på olika områden snarast ökat. Tendenserna till social segregering tilltar. Bostäder behövs till nya flyktinggrupper. Behovet av äldrebostäder är långt ifrån tillgodosett. En viktig uppgift för utredningen blir mot denna bakgrund att överväga hur kommunerna skall ges möjlighet att leva upp till sitt ansvar för bostadsförsörjningen. De lagar och villkor som har betydelse i detta sammanhang måste åter ses över.
Bostadsutskottet har med det anförda redovisat sin syn i några av de huvudfrågor där en omläggning av den förda bostadspolitiken måste ske. Utskottet kommer nedan att ytterligare beröra inriktningen på det förordade utredningsarbetet i vissa frågor som speciellt uppmärksammats i motioner.
Vad utskottet ovan förordat med anledning av motionerna Bo202 (s) yrkandena 1, 5 och 6, Bo204 (s) yrkande 1, Bo211 (s) yrkande 1, Bo214 (s), Bo218 (s), Bo231 (v) yrkande 6, Bo240 (fp) och Bo242 (s) yrkande 2 om behovet av en parlamentarisk utredning om bostadspolitiken samt om inriktningen på utredningsarbetet bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att moment 1 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse: 1. beträffande en utredning om bostadspolitiken att riksdagen med anledning av motionerna 1993/94:Bo202 yrkandena 1, 5 och 6, 1993/94:Bo204 yrkande 1, 1993/94:Bo211 yrkande 1, 1993/94:Bo214, 1993/94:Bo218, 1993/94:Bo231 yrkande 6, 1993/94:Bo240 och 1993/94:Bo242 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
2. En utredning om samhällsförändringen m.m. (mom. 2)
Bo G Jenevall (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 18 börjar med "Vad gäller" och slutar med "samhällsförändringen m.m." bort ha följande lydelse:
Bostadspolitiken är en av de politiska frågor som på något sätt berör alla medborgare, gammal som ung, kvinna som man. För de flesta hushållen är också utgiften för bostaden den största enskilda posten i hushållsbudgeten. Ett bra boende är en förutsättning för ett bra och harmoniskt liv. Som framhålls i Ny demokratis partimotion betyder detta att ett särskilt ansvar vilar på politikerna vid de bostadspolitiska besluten. Kortsiktiga partipolitiska överväganden får inte tillåtas i frågor som har så stor betydelse för de enskilda människorna. Bostadspolitiken borde därför lyftas över block- och partipolitik och ges en långsiktighet som medger den planeringshorisont som medborgarna har rätt att kräva.
När politikerna tagit sitt ansvar och utformat långsiktigt hållbara spelregler för bostadsmarknaden bör också ett ökat ansvarstagande från medborgarnas sida kunna krävas. Således bör ett ökat ägande av våra bostäder eftersträvas. Förutsättningarna för en sådan utveckling kommer starkt att förbättras när det blir möjligt att göra en livslång kalkyl i samband med en bostadsinvestering. Hyresrätter kan omvandlas till ägarlägenheter och valfriheten vad gäller typ av bostad bli större. Det är också angeläget att bostadsinvesteringen föregås av ett bosparande redan från ungdomen. Möjligheterna att stimulera ett sådant sparande bör övervägas.
Behovet av långsiktighet inom bostadspolitiken gör också att en anpassning snarast bör påbörjas av bostadsmarknaden till de samhällsförändringar som redan nu kan förutses. Genom den tekniska utvecklingen kommer många arbeten att kunna utföras på distans. Behovet av närhet mellan arbetsplatser och bostäder kommer således att minska. Utflyttningen till mindre orter kommer att öka och därigenom också antalet lediga bostäder i tätorterna. I tätorterna får därigenom ROT-sektorn stor betydelse medan nyproduktionen måste anpassas till en småskalighet och större andel småhus.
De överväganden som utskottet ovan redovisat med anledning av Ny demokratis partimotion Bo250 yrkandena 2 och 12 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Det bör ankomma på regeringen att ta erforderliga initiativ för att uppnå den eftersträvade långsiktigheten inom bostadspolitiken.
dels att moment 2 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse: 2. beträffande en utredning om samhällsförändringen m.m. att riksdagen med anledning av motion 1993/94:Bo250 yrkandena 2 och 12 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
3. Reduktion av räntebidragen (mom. 3)
Oskar Lindkvist, Magnus Persson, Lennart Nilsson, Sören Lekberg, Rune Evensson, Britta Sundin och Marianne Carlström (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 19 börjar med "Utskottet finner" och slutar med "avstyrks således" bort ha följande lydelse:
Sedan överenskommelsen om en besparing inom bostadssektorn på 3 miljarder kronor gjordes hösten 1992 har situationen på bostadsmarknaden påtagligt förvärrats. Lågkonjunkturen och den borgerliga regeringens oförmåga att hantera dess effekter har bidragit till att göra krisen för boendet djupare. Andelen tomma lägenheter ligger på en rekordhög nivå. Antalet bostadsrättsföreningar som försätts i konkurs ökar hela tiden. Barnfamiljer tvingas byta till mindre lägenheter för att få hushållsekonomin att gå ihop. Misstron från byggherrar, kreditinstitut och de boende mot varaktigheten i bostadssubventionerna är närmast total. Nyproduktionen av lägenheter ligger på den lägsta nivån under den senaste 50-årsperioden. Arbetslösheten inom byggbranschen är skrämmande hög. Att i detta läge fullfölja det beslut om formerna för besparingen på räntebidragen som de borgerliga partierna med stöd av Ny demokrati drev igenom i riksdagen hösten 1993 måste betecknas som oansvarigt. De beslutade besparingarna skulle innebära att ytterligare bördor läggs på den del av bostadsbeståndet där problemen redan är som störst.
Utskottet ifrågasätter inte att även bostadssektorn måste påverkas när statsfinanserna skall saneras. Tidpunkten för besparingar måste dock väljas så att de inte motverkar sitt eget syfte. Det är helt uppenbart att ytterligare nedskärningar av räntebidragen leder till ett ökat antal konkurser och vräkningar. Det bör slås fast att framtida besparingar inom bostadssektorn måste fördelas på ett rättvist sätt. Alla bostäder och samtliga upplåtelseformer måste vara med och bära sin del av bördan.
Vad utskottet ovan anfört med anledning av motionerna Bo202 (s) yrkande 2, Bo231 (v) yrkande 1 och Bo232 (s) yrkande 1 leder fram till slutsatsen att de redan beslutade besparingarna för åren 1995 och 1996 bör skjutas upp tills fastighetsmarknaden har stabiliserats. När det blir möjligt att ytterligare belasta bostadssektorn skall besparingen fördelas på hela bostadsbeståndet och på alla upplåtelseformer. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Vad gäller frågan om den uppskjutna besparingen bör föranleda en revidering av beräkningen på anslaget för räntebidrag under budgetåret 1994/95 får regeringen återkomma med förslag om ett sådant behov anses föreligga.
dels att moment 3 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse: 3. beträffande reduktion av räntebidragen att riksdagen med anledning av motionerna 1993/94:Bo202 yrkande 2, 1993/94:Bo231 yrkande 1 och 1993/94:Bo232 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
4. Bostadskreditmarknaden (mom. 4)
Oskar Lindkvist, Magnus Persson, Lennart Nilsson, Sören Lekberg, Rune Evensson, Britta Sundin och Marianne Carlström (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 20 börjar med "För cirka fyra" och på s. 21 slutar med "Motionerna avstyrks" bort ha följande lydelse:
Som klart framår av motion Bo232 (s) kan inte de åtgärder för att stabilisera bostadskreditmarknaden som riksdagen beslutade hösten 1993 anses vara till fyllest. Redan vid detta tillfälle framhölls i en reservation från utskottets (s)-ledamöter att ett genomförande av de förslag som regeringen hade presenterat var otillräckligt för att förhindra att fastighetskrisen spreds. Utvecklingen har sedan dess givit reservanterna rätt. Konkurserna bland bostadsrättsföreningar och bostadsföretag fortsätter. Banker och kreditinstitut är fortfarande alltför restriktiva i sin kreditgivning till byggande och refinansiering inom bostadssektorn. De omfördelningslån som infördes hösten 1993 kan inte utnyttjas av bostadsföretag som riskerar en obeståndssituation och har inte heller i övrigt nästan alls kommit att användas. Regeringen tycks dock stå handfallen inför de fortsatta problemen på bostadsmarknaden, och ett ingripande från riksdagens sida är därför åter nödvändigt.
Bostadsutskottet anser att ett flertal åtgärder, både från statens och kreditgivarnas sida, nu måste vidtas för att lösa de akuta problemen inom bostadssektorn. Utskottet har redan ovan redovisat sin syn på behovet av långsiktigt hållbara regler för bostadssubventioner m.m. En bostadspolitik som förs med fasthet och konsekvens bör medverka till att bostadskreditinstituten åter blir benägna att ta normala risker vid finansiering av ny- och ombyggnad av bostäder. Vidare bör bankernas räntemarginaler kunna sänkas till en nivå betydligt under den nuvarande. Denna fråga har även samband med frågan om metoden för fastställande av subventionsräntan som övervägs av utskottet nedan.
En annan fråga som snarast måste övervägas är problemet med storleken på egeninsatsen vid en bostadsfinansiering. 1993 års bostadsfinansieringssystem är beräknat på en egeninsats på 10 % av investeringen. Systemets schablonregler och de faktiska byggkostnaderna gör emellertid att egeninsatser på 20--30 % kan komma att krävas. Ett sätt att hantera detta problem i avvaktan på att nya villor för bostadsfinansieringen hunnit utarbetas är att ytterligare fördjupa den statliga garantin.
Det bör enligt utskottets mening ankomma på regeringen att mot bakgrund av vad ovan anförts ta initiativ till överläggningar med kreditgivarna inom bostadssektorn samt att återkomma med förslag på de områden där ställningstaganden från riksdagen erfordras. Riksdagen bör som sin mening ge regeringen till känna vad utskottet med anledning av motionerna Bo202 (s) yrkande 4, Bo232 (s) yrkande 12 och Bo246 (c) anfört.
dels att moment 4 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse: 4. beträffande bostadskreditmarknaden att riksdagen med anledning av motionerna 1993/94:Bo202 yrkande 4, 1993/94:Bo232 yrkande 12 och 1993/94:Bo246 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
5. Bosparande (mom. 6)
Oskar Lindkvist, Magnus Persson, Lennart Nilsson, Sören Lekberg, Rune Evensson, Britta Sundin och Marianne Carlström (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 21 börjar med "Utredarens förslag" och slutar med "ett bosparande" bort ha följande lydelse:
Utskottet delar bedömningen i motion Bo221 (s) att ett ökat bosparande kommer att bli nödvändigt i framtiden. Flera skäl kan anföras för att ett sådant sparande också bör stimuleras av staten. Sådana insatser från samhällets sida förutsätter emellertid att villkoren för bosparandet blir rättvist utformade. Bosparandet bör således inte vara förbehållet vissa upplåtelseformer utan alla boende bör kunna avsätta medel för att utjämna bostadsutgifterna över tiden.
Vad utskottet ovan anfört om villkoren för bosparande med anledning av motion Bo221 (s) yrkande 2 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Regeringen bör genom tilläggsdirektiv eller på annat sätt delge den pågående utredningen i frågan de förutsättningar som bör utgöra grunden för kommande förslag.
Förslaget om att koppla bosparandet till ett införande av ägarlägenheter i motion Bo225 (m) i motsvarande del låter sig inte förenas med vad utskottet anfört. Motionen avstyrks.
dels att moment 6 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse: 6. beträffande bosparande att riksdagen med anledning av motion 1993/94:Bo221 yrkande 2 och med avslag på motion 1993/94:Bo225 i motsvarande del som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
6. Utredning om en ny bostadsanvisningslag m.m. (mom. 8)
Oskar Lindkvist, Magnus Persson, Lennart Nilsson, Sören Lekberg, Rune Evensson, Britta Sundin och Marianne Carlström (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 22 börjar med "En del" och på s. 23 slutar med "bostadsanvisningslag m.m. avstyrks" bort ha följande lydelse:
De frågor om kommunernas ansvar för bostadsförsörjningen som tas upp i de två aktuella motionerna (s) har utskottet ovan även behandlat i sina överväganden angående en utredning om bostadspolitiken. Därvid har förordats att överväganden med i princip samma inriktning som motionärerna föreslagit bör ingå som en del av arbetet för en parlamentarisk utredning.
Behovet av ett kommunalt ansvarstagande för bostadssektorn kan inte nog understrykas. Ingen av bostadsmarknadens aktörer tar eller kan begäras ta ett samlat ansvar för bostadsförsörjningen inom kommunen. För att kunna leva upp till sitt ansvar måste emellertid kommunen ha vissa styrinstrument. Bostadsförsörjningsplaner, bostadsanvisningsrätt och bostadsförmedling har hittills givit underlag för kommunernas agerande inom bostadssektorn. Som redan konstaterats har dock dessa styrinstrument antingen avskaffats eller fått reducerad betydelse genom beslut i riksdagen vilka stötts av företrädare för regeringspartierna och för Ny demokrati.
En förutsättning för att kommunerna även i fortsättningen skall kunna agera för en fungerande och rättvis bostadsmarknad är att de åter ges de legala instrumenten som detta kräver. Kraven på kommunerna att bl.a. lösa bostadsfrågan för olika grupper kommer att kvarstå eller öka. Särskilt för vissa utsatta grupper som handikappade, äldre och invandrare är ett stöd från samhällets sida ofta en förutsättning för ett bra boende. Tendenser till en ökad segregation och utslagning inom boendet måste motverkas.
Bostadsutskottet föreslår mot denna bakgrund att den ovan förordade utredningen eller en fristående utredning får i uppdrag att utforma en lagstiftning som återger kommunerna de legala möjligheterna att utöva sitt ansvar för bostadsförsörjningen. Därvid bör även de i motion Bo406 (s) behandlade frågorna om formerna och villkoren för en sammanhållen bostadsförmedling övervägas.
Det ovan anförda bör riksdagen med anledning av motionerna Bo211 (s) yrkande 2 och Bo406 (s) som sin mening ge regeringen till känna.
dels att moment 8 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse: 8. beträffande utredning om en ny bostadsanvisningslag m.m. att riksdagen med anledning av motionerna 1993/94:Bo211 yrkande 2 och 1993/94:Bo406 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
7. Utformningen av kommunernas budgetar (mom. 9)
Bo G Jenevall (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 23 börjar med "Utskottet delar" och slutar med "yrkande 10 avstyrks" bort ha följande lydelse:
Bostadsutskottet har ovan givit uttryck för uppfattningen att staten bör kunna visa förtroende för att kommunerna tar sitt ansvar för bostadförsörjningen. Utskottet kan också ställa sig bakom vad som i Ny demokratis partimotion Bo250 anförts om att bostadspolitiken borde vara en helt kommunal fråga. På sikt innebär detta att såväl inkomster -- fastighetsskatt -- som utgifter -- bostadsbidrag -- bör behandlas sammanhållet i den kommunala budgeten. På detta sätt kan en onödig rundgång av skatter och bidrag undvikas och kommuninvånarnas inflytande över bostadsfrågorna stärkas.
En överföring av de statliga frågorna avseende bostadsförsörjningen till kommunerna kräver givetvis ett visst förberedelsearbete genom ändringar i lagstiftningen m.m. Det är angeläget att detta arbete snarast kan påbörjas och att regeringen successivt återkommer till riksdagen med förslag som innebär en omläggning av bostadspolitiken i den förordade riktningen.
Vad utskottet ovan anfört med anledning av Ny demokratis partimotion Bo250 yrkande 10 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att moment 9 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse: 9. beträffande utformningen av kommunernas budgetar att riksdagen med anledning av motion 1993/94:Bo250 yrkande 10 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
8. En bostadspolitik för kvinnor (mom. 10)
Oskar Lindkvist, Magnus Persson, Lennart Nilsson, Sören Lekberg, Rune Evensson, Britta Sundin och Marianne Carlström (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 23 börjar med "Motioner med" och slutar med "anses nödvändigt" bort ha följande lydelse:
Utskottet har ovan som utgångspunkt för övervägandena i detta betänkande redovisat sin syn på den bostadspolitik som förts av den borgerliga regeringen alltsedan hösten 1991. Denna syn sammanfaller med vad som redovisas i motion Bo244 (s). Motionärerna tar speciellt upp de konsekvenser som systemskiftet inom bostadspolitiken fått för kvinnornas situation. Som motionärerna framhåller kommer många av de försämringar som genomförts särskilt att drabba kvinnor och barnfamiljer. Den förda politiken kommer att leda till att mindre och sämre planerade bostäder uppförs. Lägenheter som saknar ändamålsenligt utformade kök och hygienutrymmen är givetvis dåliga för alla men drabbar särskilt dem som fortfarande till stor del står för hemarbetet, dvs. kvinnorna. Ett minskat engagemang från samhällets sida i planeringen av samhällsservicen drabbar också de svagaste och ofta billösa hushållen hårdast.
Vid utformningen av den nya bostadspolitiken med en social inriktning som måste ersätta den nuvarande bör de synpunkter som förs fram i motionen beaktas. En bostadspolitik som är bra för kvinnor och barn är bra för alla.
Vikten av en omläggning av bostadspolitiken i en riktning som tar större hänsyn till bl.a. kvinnors och barnfamiljers situation bör riksdagen med anledning av motion Bo244 (s) i ett tillkännagivande delge regeringen.
dels att moment 10 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse: 10. beträffande en bostadspolitik för kvinnor att riksdagen med anledning av motion 1993/94:Bo244 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
9. Bostäder för studenter (mom. 11)
Oskar Lindkvist, Magnus Persson, Lennart Nilsson, Sören Lekberg, Rune Evensson, Britta Sundin och Marianne Carlström (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 24 börjar med "Den förda" och slutar med "tvåpersonshushåll" bort ha följande lydelse:
Utskottet delar den oro för bl.a. de studerandes bostadssituation som motionärerna ger uttryck för. Den förda bostadspolitiken har medfört att nyproduktionen av bostäder nu ligger på en rekordlåg nivå. Detta kan inom en snar framtid förväntas leda till en ny bostadsbrist på bl.a. universitetsorterna. Även i andra avseenden kommer ett minskat ansvarstagande från samhällets sida för bostadsförsörjningen att leda till problem för studerande och övriga ungdomar. När det i allt högre grad överlåts till marknaden att styra bostadsförsörjningen drabbas först de som ännu inte hunnit etablera sig på denna marknad. Under den förra socialdemokratiska regeringsperioden vidtogs flera åtgärder i syfte att underlätta för ungdomar att etablera sig på bostadsmarknaden. En av de första åtgärderna från den borgerliga regeringens sida efter regeringsskiftet var att avskaffa detta stöd för ungdomars boende.
Grunden för en fungerande bostadsmarknad för såväl ungdomar och studenter som övriga grupper är givetvis de generella bostadspolitiska åtgärder som utskottet diskuterar i andra delar av detta betänkande. Utskottet anser dock att staten måste uppmärksamma och ta ansvar för de särskilda problem som kan uppstå för bl.a. ungdomar och studenter. Ansvaret för bostadsförsörjningen på lokal nivå ligger emellertid på kommunerna. Positiva insatser för ungdomars boende har under de senaste åren också gjorts i många kommuner. Sådana kommunala initiativ bör enligt utskottets mening på olika sätt stödjas.
Vad utskottet ovan med anledning av motion Bo219 (s) yrkande 4 anfört om ungdomars och studenters boende bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att moment 11 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse: 11. beträffande bostäder för studenter att riksdagen med anledning av motion 1993/94:Bo219 yrkande 4 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
10. En utredning om segregationen i boendet (mom. 14)
Oskar Lindkvist, Magnus Persson, Lennart Nilsson, Sören Lekberg, Rune Evensson, Britta Sundin och Marianne Carlström (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 25 börjar med "Utskottet delar" och slutar med "i boendet" bort ha följande lydelse:
I den aktuella motionen beskrivs skrämmande tendenser till en samhällsutveckling som inte är förenlig med utskottets syn på inriktningen av en social bostadspolitik. Koncentrationen av hushåll med olika typer av sociala problem till vissa bostadsområden ökar. Samtidigt har politiska beslut under de senaste åren inneburit att samhällets möjligheter att motverka segregationstendenserna i flera avseenden har minskat. Det är mot denna bakgrund som motionärerna anför att det är nödvändigt att vidta åtgärder mot segregationen i samhället innan de värsta farhågorna besannas. Miljön i vid mening måste utformas så att den bidrar till en fördjupad gemenskap mellan människor och så att det i våra tätorter skapas goda möjligheter för ett mångkulturellt samhälle.
Segregationsproblemet är givetvis inte bara en fråga för bostadspolitiken utan måste som motionärerna påpekar angripas genom inriktningen på den allmänna ekonomiska politiken och utformningen av välfärdsgarantierna. Det är dock nödvändigt att frågan om segregation i boendet ägnas större uppmärksamhet och påverkar inriktningen av konkreta politiska beslut på alla nivåer. Förslag med denna utgångspunkt har utskottet ovan ställt sig bakom. Utskottet har också förordat att segregationsproblemet särskilt uppmärksammas i en utredning om bostadspolitikens inriktning.
Med hänvisning till det ovan anförda anser utskottet att riksdagen med anledning av motion Bo230 (s) i ett tillkännagivande bör understryka vikten av att problemet med segregationen i boendet bör ägnas större uppmärksamhet.
dels att moment 14 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse: 14. beträffande en utredning om segregationen i boendet att riksdagen med anledning av motion 1993/94:Bo230 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
11. Organisationen av de bostadspolitiska frågorna i regeringens kansli (mom. 18)
Agne Hansson (c), Bertil Danielsson (m), Erling Bager (fp), Ulf Björklund (kds), Birger Andersson (c), Inga Berggren (m) och Harry Staaf (kds) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 26 börjar med "De ärenden" och på s. 28 slutar med "kan föranleda" bort ha följande lydelse:
Vid behandlingen av liknande motionsyrkanden 1993 (bet. 1992/93:BoU11 s. 8) konstaterade utskottet enhälligt att ärendefördelningen mellan olika departement är en fråga som regeringen självständigt har att avgöra. Utskottet ansåg då att ett tillkännagivande i frågan redan av detta skäl var olämpligt. Utskottet vidhåller denna uppfattning. Motionerna Bo202 (s) yrkande 3, Bo204 (s) yrkande 2 och Bo215 (v) avstyrks med hänvisning till det anförda. Att regeringen från tid till annan kan ha anledning att överväga sin organisation får närmast anses självklart. Vid dessa överväganden kan finnas anledning att också pröva organisationen av de bostadspolitiska frågorna. Efter valet till riksdagen i september 1994 får det för övrigt anses givet att statsministern -- den nuvarande eller någon annan -- överväger regeringsarbetets organisation.
dels att moment 18 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse: 18. beträffande organisationen av de bostadspolitiska frågorna i regeringens kansli att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Bo202 yrkande 3, 1993/94:Bo204 yrkande 2 och 1993/94:Bo215,
12. Anslag till räntebidrag (mom. 19)
Oskar Lindkvist, Magnus Persson, Lennart Nilsson, Sören Lekberg, Rune Evensson, Britta Sundin och Marianne Carlström (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 29 börjar med "Den av" och slutar med "räntebidrag tillstyrks" bort ha följande lydelse:
Bostadsutskottet anser att riksdagen bör avslå regeringens förslag om att sänka bidragsnivån för det s.k. RBF-stödet. Förslaget i motion Bo232 (s) yrkande 5 tillstyrks således. Stödet behövs för att möjliggöra planerade underhålls- och reparationsåtgärder och är nödvändigt för att ge byggarbetsmarknaden välbehövlig stimulans. Därutöver kan anföras att en minskning av RBF-stödet skulle motverka de satsningar inom ROT-sektorn som riksdagen beslutat om såväl år 1993 som tidigare i år. Några som helst sakliga skäl för en sänkt bidragsnivå utöver besparingsönskemålet har inte heller redovisats av regeringen. Det förtjänar i sammanhanget påminnas om att RBF-stödet ursprungligen infördes i syfte att balansera effekterna av avdragsrätten för bl.a. villaägarna.
Utskottets ställningstagande innebär att räntebidragsanslaget bör ökas med 100 miljoner kronor utöver regeringens förslag.
dels att moment 19 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse: 19. beträffande anslag till räntebidrag att riksdagen med bifall till motion 1993/94:Bo232 yrkande 5 inte godkänner vad i proposition 1993/94:100 bilaga 8 föreslagits i fråga om räntestöd för reparation och underhåll av hyres- och bostadsrättshus och med anledning därav till Räntebidrag m.m. för budgetåret 1994/95 anvisar ett förslagsanslag på 25 700 000 000 kr,
Meningsyttring av suppleant
Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet, eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i utskottet.
Lars Werner (v) anför:
Jag ansluter mig till de till betänkandet fogade s-reservationerna.
Jag vill dessutom anföra följande vad gäller:
Bostadsbyggandet i Stockholms län (mom. 12)
Som redan flera gånger framhållits har den borgerliga regeringens bostadspolitik -- eller snarare avsaknad av bostadspolitik -- lett till efterkrigstidens lägsta bostadsproduktionsnivå. Konsekvenserna av denna politik har redan visat sig i den kris på bostadsmarknaden som omfattar hela landet. Kostnadsökningarna i boendet har medfört att hushållen inte har råd att efterfråga nya bostäder och att ungdomar inte har råd att skaffa sig en egen bostad. Detta har i sin tur lett till ett ökande antal tomma bostäder. I Stockholmsregionen och på vissa andra orter kan emellertid den uteblivna nyproduktionen inom en snar framtid förutses leda till en ny bostadsbrist. Särskilt allvarligt är att denna situation kan drabba äldre, personer med särskilda behov och de flyktingar som skall bo i regionen.
Kommunerna har ansvaret för bostadspolitiken på kommunal nivå. För att de kommunala planerna skall få ett önskat utfall måste dock de ekonomiska förutsättningarna för en nödvändig bostadsproduktion föreligga. En långsiktigt hållbar lösning av dessa frågor har utskottet ovan ansett böra övervägas i en parlamentarisk utredning. På kort sikt krävs dock särskilda insatser för att öka nyproduktionen av bostäder. Utskottet behandlar i betänkandet BoU14 förslag, (s) och (v), om att införa ett investeringsbidrag för nyproduktionen.
Vad jag ovan anfört om situationen i Stockholms län och behovet av en ökad nyproduktion av bostäder bör riksdagen med anledning av motionerna Bo242 (s) yrkande 1 och Bo251 (s) yrkande 1 som sin mening ge regeringen till känna.
Ekonomiskt stöd till delning av stora lägenheter (mom. 13)
Det finns i dag ett överskott på stora lägenheter i många delar av landet. Många äldre och/eller ensamstående tvingas av olika anledningar att bo kvar i bostäder med en yta som betydligt överskrider deras egentliga önskemål och behov. Skälen härför är den tröghet på bostadsmarknaden som bl.a. orsakas av de höga hyrorna i det nya bostadsbeståndet, skattelagstiftningen samt regionala hyresskillnader.
Samtidigt som det finns ett överskott på större bostäder finns det en stor och ökande efterfrågan på mindre och billigare lägenheter. Stöd bör därför kunna utgå för delning av större lägenheter i enlighet med vad som föreslås i motion Bo216 (v). Ett stöd med denna inriktning gör det möjligt för den boende att både bo kvar i sin invanda miljö och få en bostad som bättre svarar mot de egna behoven. Dessutom ökar tillgången på mindre bostäder med rimliga hyror -- dvs. det slag av bostäder som i dag i stor utsträckning efterfrågas.
Hyresnivån i nyare bostäder (mom. 15)
Det utan tvekan mest framträdande problemet på dagens bostadsmarknad är de höga hyrorna i den nyare delen av bostadsbeståndet. Många boende har därför inte råd att efterfråga dessa bostäder. Som en följd härav tvingas dessa familjer bo kvar i trånga lägenheter. Ungdomar kan inte flytta hemifrån. Detta är i längden en helt ohållbar situation. Familjen med den växande barnaskaran liksom den hemmaboende ungdomen måste naturligtvis ges möjlighet till ett boende som svarar mot deras behov.
För att råda bot på den uppkomna situationen bör regeringen ges i uppdrag att arbeta fram ett förslag om hur hyrorna skall kunna sänkas i de senaste årgångarna. I uppdraget bör även ingå att överväga hur skillnaderna mellan bostäder av olika ålder men som i övrigt är likvärdiga skall kunna minskas.
Vad jag nu med anledning av motion Bo231 (v) yrkande 7 anfört om åtgärder för att sänka hyresnivån i nyare bostäder m.m. bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Ekologiskt byggande (mom. 17)
Det är enligt min mening nödvändigt att vi fullt ut får ett byggande och ett boende som är långsiktigt ekologiskt hållbart. Inte minst i våra storstäder visar sig följderna av den bristande miljöhänsyn som varit utmärkande för mycket av vårt tidigare byggande. Ett ekologiskt synsätt måste därför fortsättningsvis prägla byggprocessen i sin helhet liksom förvaltning och underhåll av det befintliga bostadsbeståndet. Som ett stöd för denna utveckling bör de lagar och bestämmelser i övrigt som styr byggande och boende revideras. Utgångspunkten för den nu förordade revisionen skall vara de krav som miljön ställer på byggande och boende. Regelsystemet måste sålunda stå i överensstämmelse med ett konsekvent ekologiskt synsätt.
Som ett stöd för revideringen av regelsystemet och för den fortsatta utvecklingen av ett ekologiskt riktigt byggande och boende måste dessutom forsknings- och utvecklingsinsatser m.m. sättas in. Dessa insatser bör bl.a. syfta till att ge underlag för åtgärder som är direkt riktade mot de mest utsatta områdena, dvs. storstäderna. I enlighet med förslaget i motion A453 (v) bör Boverket därför ges i uppdrag att utreda förutsättningarna för att få till stånd ett ekologiskt byggande och boende i storstad. Utredningsarbetet bör genomföras skyndsamt och avse såväl förslag till ändringar av dagens regelsystem som konkreta insatser i det befintliga bostadsbeståndet.
Vad jag nu med anledning av motion A453 (v) yrkande 11 anfört om ett ekologiskt byggande bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Mot bakgrund av det anförda anser jag att utskottet under mom. 12, 13, 15 och 17 borde ha hemställt: 12. beträffande bostadsbyggandet i Stockholms län att riksdagen med anledning av motionerna 1993/94:Bo242 yrkande 1 och 1993/94:Bo251 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
13. beträffande ekonomiskt stöd till delning av stora lägenheter att riksdagen med anledning av motion 1993/94:Bo216 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
15. beträffande hyresnivån i nyare bostäder att riksdagen med anledning av motion 1993/94:Bo231 yrkande 7 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
17. beträffande ekologiskt byggande att riksdagen med anledning av motion 1993/94:A453 yrkande 11 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,