Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Vissa fastighetsrättsliga frågor

Betänkande 2000/01:BoU4

Bostadsutskottets betänkande 2000/01:BOU04

Vissa fastighetsrättsliga frågor

Innehåll

2000/01
BoU4

Sammanfattning

I  detta betänkande behandlar bostadsutskottet under
den   allmänna  motionstiden  2000  väckta  motioner
gällande   bl.a.  fastighetsförvärv,  expropriation,
kommunala förköp och tomträtt.
Utskottet avstyrker samtliga motionsyrkanden.
Till betänkandet har fogats nio reservationer.

Motioner från allmänna motionstiden

2000/01:Bo401  av  Eskil Erlandsson och Erik  Arthur
Egervärn  (c)  vari föreslås  att  riksdagen  fattar
följande beslut:
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag
till ändring av  fastighetsbildningslagen så att det
införs ett krav på hänsynstagande till det kulturarv
som ortnamn utgör.
2000/01:Bo403 av Catharina  Hagen  (m) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:
Riksdagen  begär  att  regeringen  tillsätter   en
utredning      med     uppdrag     att     reformera
expropriationslagstiftningen  i enlighet med vad som
anförs i motionen.
2000/01:Bo406 av Inger Strömbom  (kd)  vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:
Riksdagen  tillkännager  för  regeringen  som  sin
mening  vad  i  motionen  anförs  om behovet  av  en
oberoende  utredning  som granskar statens  agerande
vid tvångsinlösen av fjällböndernas fastigheter.
2000/01:Bo408 av Cristina  Husmark  Pehrsson och Jan
Backman  (m)  vari  föreslås  att  riksdagen  fattar
följande beslut:
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag
om  en  översyn  av expropriationslagen,  som  bl.a.
utmynnar i nya regler  om att markägare bör få del i
vinsten   vid   sådana  tvångsförvärv   där   starka
privatekonomiska   intressen   gör  sig  gällande  i
enlighet med vad som anförs i motionen.
2000/01:Bo410 av Lars Wegendal (s) vari föreslås att
riksdagen fattar följande beslut:
Riksdagen  tillkännager  för  regeringen  som  sin
mening      vad     i     motionen     anförs     om
fastighetsförsäljningar i mindre tätorter.
2000/01:Bo412  av  Caroline Hagström m.fl. (kd) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
Riksdagen  tillkännager  för  regeringen  som  sin
mening  vad  i motionen  anförs  om  en  översyn  av
ersättningsreglerna vid expropriation.
2000/01:Bo414 av Bo Lundgren m.fl. (m) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:
16. Riksdagen  beslutar att avskaffa den kommunala
förköpsrätten.
2000/01:Bo514  av  Knut   Billing   m.fl.  (m)  vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
2. Riksdagen tillkännager för regeringen  som  sin
mening vad i motionen anförs om expropriation.
3.    Riksdagen   beslutar   om   avskaffande   av
presumtionsregeln  vid  expropriation i enlighet med
vad som anförs i motionen.
5.  Riksdagen  beslutar att  inga  nya  tomträtter
upplåts i enlighet med vad som anförs i motionen.
8.  Riksdagen begär  att  regeringen  lägger  fram
förslag    till   lagstiftning   för   att   ersätta
förvärvslagen  i  enlighet  med  vad  som  anförs  i
motionen.
9.  Riksdagen  beslutar att avskaffa den kommunala
förköpsrätten  i  enlighet  med  vad  som  anförs  i
motionen.
2000/01:N326  av  Ulf   Björklund  m.fl.  (kd)  vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
1. Riksdagen tillkännager  för  regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om behovet av förändrad
jordförvärvslagstiftning för att stärka  möjligheter
till boende på landsbygden.
2000/01:N383  av  Matz  Hammarström m.fl. (mp)  vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
23. Riksdagen tillkännager  för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om marklagstiftningen.

Utskottets överväganden

Fastighetsförvärv

Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå motionsförslagen om
   att   jordförvärvslagen   skall   skärpas,
jämför reservation 1 (kd, c, mp),
   att  lagen  om  förvärv  av hyresfastighet
m.m. skall avskaffas, jämför reservation 2
(m),
   förvärv      av      permanenthus      för
fritidsändamål.
Jordförvärvslagen

Jordförvärvslagens (1979:230) syfte var tidigare att
medverka  till  att jordbruket rationaliserades  och
effektiviserades.   Fram  till  halvårsskiftet  1991
gällde  som  huvudregel  att  lantbruksegendom  inte
kunde förvärvas  utan  tillstånd. Förvärvsprövningen
slopades  därefter  i  stor   utsträckning,  men  en
förvärvsreglering ansågs emellertid  inte helt kunna
avvaras.   De   nu  gällande  reglerna  innebär   en
långtgående avreglering och uppbärs huvudsakligen av
regionalpolitiska   motiv.  Lagen  ansågs  ha  varit
effektiv när det gäller juridiska personers förvärv,
förvärv   i   glesbygd  och   förvärv   i   särskilt
ägosplittrade  områden.  I  dessa  fall  behölls  en
reglering. Kortfattat  kan denna reglering beskrivas
i följande ordalag.
Fysiska  personers  förvärv   prövas  endast  inom
glesbygd eller omarronderingsområde.
Inom glesbygd krävs förvärvstillstånd  såvida inte
förvärvaren   varit   bosatt  i  glesbygd  inom  den
aktuella kommunen minst  ett  halvår innan förvärvet
eller åtagit sig att bo på den förvärvade egendomen.
I  sådana  fall  skall  i  stället  en   anmälan  om
förvärvet  göras.  Tillstånd får vägras om egendomen
behövs   för  att  främja   sysselsättningen   eller
bosättningen på orten.
Inom omarronderingsområde  krävs alltid tillstånd.
Tillstånd får vägras om förvärvet  skulle  göra  det
svårare   att   genomföra   en   rationalisering  av
ägostrukturen.
För  juridiska  personers  förvärv   krävs  alltid
tillstånd. Enligt 5 § jordförvärvslagen får juridisk
person    lämnas    förvärvstillstånd    endast   om
kompensationsmark  avstås,  om förvärvet medför  att
egendom  som  redan  tillhör  förvärvaren  blir  mer
ändamålsenlig,  om  egendomen är  avsedd  för  annat
ändamål än jordbruk och  skogsbruk,  eller  om annat
särskilt  skäl  föreligger.  Enligt  samma paragrafs
andra  stycke  kan tillstånd lämnas även  om  de  nu
nämnda förutsättningarna  inte  är  uppfyllda. Avser
ett  förvärv  huvudsakligen  skogsmark och  bedriver
förvärvaren  skogsindustriell  verksamhet  i  vilken
egendomens  virkesavkastning behövs,  får  tillstånd
lämnas under  förutsättning  att  egendomen inte bör
ägas eller brukas av någon annan juridisk person som
redan bedriver skogsindustriell verksamhet  på orten
av betydelse för sysselsättningen där.
Staten  har  möjligheter  att  lösa in egendom  om
förvärvaren inte uppfyller ett åtagande  att bosätta
sig  på fastigheten. Staten är i vissa fall  skyldig
att lösa  in  fastighet för vilken förvärvstillstånd
vägrats.
Jordbruksverket  har  genomfört  en utvärdering av
jordförvärvslagstiftningen (rapport  1995:3). Verket
anser   att   de   ändrade   förutsättningarna   för
jordbruket i sig inte bör föranleda några omfattande
ändringar   av   jordförvärvslagen.   Lagen   hävdar
fortfarande  angelägna   samhällsintressen.   Verket
anser  dock  att  lagens effekter för sysselsättning
och  bosättning varit  små  i  förhållande  till  de
resurser       som      lagtillämpningen      krävt.
Jordbruksverkets   slutsats   är   att   lagen   bör
förändras.  Det  anses  inte  självklart att den bör
innehålla regionalpolitiskt betingade  bestämmelser,
men om lagen skall ha ett sådant syfte är det enligt
verket nödvändigt att skärpa bestämmelserna.  Verket
berör  också  vissa  andra  frågeställningar.  Bl.a.
anses att reglerna om juridiska personers förvärv  i
huvudsak bör kvarstå oförändrade. I anledning av den
gjorda  utvärderingen  gav regeringen den 25 januari
1996  verket  ett  uppdrag   att   komplettera   och
precisera  sina slutsatser. I uppdraget ingick bl.a.
att verket närmare  skall  belysa  i  vad mån och på
vilket  sätt jordförvärvslagen kan skärpas  för  att
motverka  att  lagens regler om bosättning kringgås.
Jordbruksverket   har   i   maj   1996  avlämnat  en
kompletterande rapport till regeringen  i  anledning
av uppdraget.
En   särskild   utredare   (dir.   1999:40)  skall
utvärdera    vilken    verkan    bestämmelserna    i
jordförvärvslagen har när det gäller  effekterna för
både fysiska och juridiska personers möjligheter att
förvärva skogsmark. Framför allt avser utvärderingen
bestämmelserna om förvärvarens anknytning  till  den
ort  där  den  förvärvade  egendomen  finns  och  om
förvärv  mellan  juridiska personer. Utredaren skall
vidare    utröna    om    nuvarande     regler     i
fastighetsbildningslagen    bidragit    till    från
skogsvårdssynpunkt  oönskade  förvärv  av skogsmark.
Uppdraget  omfattar  att uppdatera och precisera  de
frågeställningar som redovisats  av  Jordbruksverket
(se  ovan). Dessutom omfattar det att i  ett  vidare
perspektiv  överväga  och  redogöra  för  eventuella
konsekvenser  om  jordförvärvslagen  skulle upphävas
alternativt justeras beträffande fysiska  men  också
juridiska  personers  möjligheter  till  förvärv.  I
uppdraget   ingår  även  att  utvärdera  behovet  av
förtydliganden   i  lagstiftningen  avseende  sådana
förvärv och byten mellan juridiska personer som görs
i  rationaliseringssyfte  och  om  möjligt  redovisa
alternativa  lösningar,  m.m. Utredaren skall enligt
regeringsbeslut vara klar senast den 31 januari 2001
men har begärt förlängning till den 30 april.
Förslag i två motioner avseende  jordförvärvslagen
tar sikte på att sambandet mellan ägandet, brukandet
och  boendet  i  bygden  skall stärkas.  Det  gäller
motion 2000/01:N326 (kd) yrkande 1 och Miljöpartiets
partimotion 2000/01: N383 yrkande 23.
I kd-motionen poängteras  särskilt att reglerna om
förvärvstillstånd   skall   skärpas    så   att   de
fastboendes  situation  stärks  i  förhållande  till
utboägandet, vilket är nödvändigt om  lagen skall ha
ett  regionalpolitiskt  syfte.  Lagstiftningen   bör
enligt motionärerna bättre bidra till att bevara och
utveckla  en  levande  landsbygd. Motionärerna bakom
mp-förslaget     uppmärksammar      särskilt     att
marklagstiftningens     syften     -     att     öka
sysselsättningen  och  bosättningen  i  glesbygden -
ofta  motverkas  av  uppköp som görs med kortsiktiga
spekulativa intressen.  De  anser  att  den pågående
översynen  är  för  begränsad och bör ha en  klarare
inriktning på att stärka  det  nämnda  sambandet med
målsättning bl.a. att ägandet av skogen  inte lämnar
bygden.
Den   utredning   som   nu  pågår  initierades  av
riksdagen     på     förslag    av    miljö-     och
jordbruksutskottet  (bet.   1998/99:MJU3).  Även  om
detta förslag till utvärdering  tog sin utgångspunkt
i frågor om förvärv av skogsfastigheter  kommer  den
nu   pågående   utredningen  att  få  betydelse  för
bedömningen av förvärvsregleringen också beträffande
andra slag av lantbruksegendomar.  Det saknas därför
anledning  för  riksdagen att nu närmare  i  sak  ta
ställning till de framförda motionsförslagen.
Med  hänvisning   till   det   anförda   avstyrker
utskottet motionerna 2000/01:N326 (kd) yrkande 1 och
2000/01:N383 (mp) yrkande 23.

Avskaffande av lagen om förvärv av
hyresfastighet m.m.

I motion 2000/01:Bo514 (m) yrkande 8 lämnas  förslag
om    att    lagen   (1975:1132)   om   förvärv   av
hyresfastighet  m.m. skall avskaffas med hänsyn till
att den försvårar  omsättningen  av  fastigheter och
att    dess   tillämpning   innebär   godtycke.    I
förvärvslagens   ställe   föreslås   införandet   av
ordentliga  möjligheter till ingripande i de fall en
fastighetsägare   visar   sig   inte  fullgöra  sina
förpliktelser  gentemot hyresgästerna  eller  andra.
Motionen  syftar   därvid  i  första  hand  till  en
skärpning av bostadsförvaltningslagen  (1977:792)  i
enlighet   med   vad   Utredningen  om  förvärv  och
förvaltning av hyreshus föreslagit (SOU 1994:23).
Utskottet anser att lagstiftningen  bör vara sådan
att   oseriösa   eller   på   annat  sätt  olämpliga
förvärvare  av  hyresfastigheter  i  möjligaste  mån
hindras  från att  över  huvud  taget  komma  in  på
fastighetsmarknaden  och  att  i  ett  sådant system
förvärvslagen fortfarande är ett viktigt instrument.
Ju  effektivare  denna  lag  är,  desto mindre  blir
behovet att ingripa mot försumliga  hyresvärdar  och
desto  mindre olägenheter uppstår för hyresgästerna.
Lagen om  förvärv  av hyresfastighet m.m. bör därför
inte avskaffas. Utskottet  avstyrker på anförda skäl
motion 2000/01:Bo514 (m) yrkande 8.

Förvärv av permanentbostäder för fritidsändamål

Motion 2000/01:Bo410 (s) behandlar problematiken med
att permanenthus förvärvas för att tas i anspråk för
fritidsboende  och  de  negativa   verkningar  denna
utveckling får för mindre orter. Motionären föreslår
att   regeringen   skall   följa  utvecklingen   med
anledning av att lagen om tillstånd  till förvärv av
fast egendom har upphävts. Om det visar  sig  finnas
skäl  bör,  enligt  motionen,  inom  ramen  för  EU-
samarbetet  en  diskussion initieras med målsättning
att motverka utförsäljningen  av  fastigheter  i små
planlagda tätorter.
Fram   till   årsskiftet  1999/2000  gällde  lagen
(1992:1368) om tillstånd  till vissa förvärv av fast
egendom.  Den innebar vissa  restriktioner  när  det
gällde      förvärv      av      fritidsfastigheter.
Tillståndsplikten     omfattade    som    huvudregel
förvärvare som var bosatta  utomlands  och utländska
juridiska   personer.   I   samband   med   Sveriges
förhandlingar om medlemskap i EU bedömdes lagen inte
stå i överensstämmelse med EG-rättens regler  om fri
rörlighet för kapital. Lagen upphävdes med anledning
av  att  Sverige  enligt anslutningsfördraget endast
fick  ha  kvar  sina  restriktioner   i   fråga   om
fritidsfastigheter under en tid av fem år, dvs. till
utgången av 1999.
Enligt    regeringen   framstod   det   inte   som
ändamålsenligt   att   försöka   få  till  stånd  en
förlängning  av  undantaget  (prop.  1998/99:126  om
upphävandet  av  1992 års lag). Erfarenheterna  hade
visat att man inom  EU  ser  mycket  restriktivt  på
försök   till   ensidiga   undantag   från  centrala
gemenskapsrättsliga bestämmelser. Härtill kom att en
eventuell  förlängning  av  det  svenska  undantaget
skulle förutsätta ändringar i EU:s grundfördrag, som
efter en genomförd regeringskonferens skulle  fordra
ratifikation   av   samtliga   EU:s   medlemsstater.
Regeringen ansåg att 1992 års lag inte  heller borde
tillämpas  gentemot  medborgare i länder utanför  EU
och föreslog därför att lagen skulle upphävas. Några
nya regler för att kompensera  upphävandet  av lagen
borde,  enligt  regeringen,  inte införas. Riksdagen
beslutade i enlighet med regeringens förslag.
Regeringens    överväganden    i    den     nämnda
propositionen     omfattade    bl.a.    frågan    om
planinstrumenten  kan   användas   för  att  reglera
fritidsboendet. Regeringen sade sig  för  närvarande
inte  vara  beredd att föreslå regler av detta  slag
(prop. 126).  Bl.a.  redogjordes därvid för tidigare
överväganden vid vilka  konstaterats  att en ordning
av detta slag skulle vara en omständlig  och kostsam
process  inte  minst avseende beståndet (Ds  1988:73
och 1989:78).
Lagutskottet (bet.  1999/2000:LU1) anförde vid sin
behandling av regeringsförslaget  och  till följd av
detta  väckta motioner om att Sverige borde  ta  upp
förhandlingar om ett fortsatt undantag, att det inte
fanns skäl  för  ett  sådant  agerande.  Den främsta
anledningen  angavs vara att förvärvsbegränsningarna
i 1992 års lag  i  praktiken  torde ha haft tämligen
liten betydelse. Därtill kom bl.a. att sådana försök
bedömdes som utsiktslösa.
Lagutskottet behandlade också frågan om regler som
skulle  kompensera  den  upphävda  lagen.  Utskottet
erinrade   om   icke-diskrimineringsprincipen    och
anförde  -  med  hänvisning  till  en  dom  från EG-
domstolen        avseende       en       österrikisk
förvärvstillståndslag  -  bl.a.  att  även  en icke-
diskriminerande   förvärvslagstiftning,   som  genom
själva sitt syfte innebär en begränsning av  de fria
kapitalrörelserna,  måste  kunna  motiveras  av  ett
tillräckligt  allmänintresse  för  att godtas av EG-
domstolen.
Därutöver anförde lagutskottet följande. Frågan om
införande  av generella regler som kompensation  för
1992 års lag  måste  dessutom  vägas  mot behovet av
sådana   regler.  Liksom  regeringen  kan  utskottet
konstatera   att   1992   års   lag  har  ett  snävt
tillämpningsområde, varför ett upphävande  av  lagen
inte  kan  antas  få  några  större effekter för den
svenska fritidshusmarknaden. Även  om vissa negativa
effekter  inte  helt  kan  uteslutas,  torde   dessa
emellertid till viss del kunna avhjälpas genom annan
befintlig lagstiftning och i övrigt balanseras av de
positiva effekter som utlänningars fritidsboende kan
få   för  Sverige.  Utskottet  ansåg  sig  inte  för
närvarande  vara berett att föreslå några nya regler
för att kompensera upphävandet av 1992 års lag.
När  1992  års  lag  upphävdes  tog  regering  och
riksdag ställning  till  flera  frågor som gäller en
begränsande  reglering av fritidsboendet.  Utskottet
ställer sig bakom  de  överväganden  som då gjordes.
Det  kan  förutsättas att utvecklingen av  ett  ökat
fritidsboende  som  är koncentrerat till en viss ort
eller  bygd fortlöpande  kommer  att  uppmärksammas.
Utskottet   är   inte  berett  att  nu  förorda  att
speciella insatser  skall göras. Med hänsyn till det
anförda  avstyrker  utskottet  motion  2000/01:Bo410
(s).

Fastighetsbildning

Ortnamnsskydd i fastighetsbildningslagen
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå motionsförslaget  om  att
det  i fastighetsbildningslagen skall införas
krav på  hänsyn  till  kulturarvet vad gäller
ortnamn. Jämför reservation 3 (c).
I  motion  2000/01:Bo401  (c)  föreslås  att  det  i
fastighetsbildningslagen  skall   införas   krav  på
hänsyn   till   kulturarvet  vad  gäller  ortnamnen.
Motionen  tar främst  sikte  på  att  förhindra  att
ortnamn  försvinner   vid   fastighetsreglering  och
sammanläggning     och     den    därav     följande
begreppsförvirringen om i vilken  trakt en fastighet
hör hemma. Motionärerna påpekar att det inte rör sig
om ett litet antal fall, att det blir  omöjligt  att
lokalisera  en fastighet eftersom ett markområde kan
få sitt namn  från  en annan by eller socken och att
skyddet  i kulturminneslagen  saknar  betydelse  vid
fastighetsbildning.
Det av motionärerna  uppmärksammade  problemet har
åtminstone  delvis  som orsak att stämpelskatt  inte
utgår vid ett förvärv  av  en  fastighet  om  marken
genom  fastighetsreglering  förs  över till en annan
fastighet.   I  en  av  Lantmäteriutredningen   (SOU
1994:90) citerad undersökning har dragits slutsatsen
att fastighetsreglering  används  för  att  undkomma
stämpelskatt.
Både  Lantmäteriverket  i  sig  och  den regionala
organisationen     inom     Lantmäteriet    bedriver
namnvårdande     verksamhet.     Verket     meddelar
föreskrifter och råd och har bl.a. beskrivit hur den
löpande verksamheten kan bedrivas  praktiskt för att
vara  skonsam mot ortnamnen (i skriftserien  Ortnamn
och namnvård).  En handbok i ortnamnsfrågor är under
utarbetande.  Det   bör  uppmärksammas  att  vid  en
fastighetsreglering det  är  möjligt  att  ändra den
mottagande fastighetens namn.
Kulturarvsutredningen  (SOU 1996:128) konstaterade
att tidigare diskussioner skärpt uppmärksamheten hos
alla inblandade på namnfrågorna. Utredningen tog upp
den inte ovanliga kritiken  mot  att namn försvinner
ur  fastighetsregistret. Utredningen  anförde  bl.a.
följande  synpunkter. Systemet med ett särskilt namn
i registret  (utan  registerbetydelse)  som infördes
1972   gör   det   möjligt   att  ändå  behålla  ett
kulturhistoriskt värdefullt namn  som identifikation
på  en  gård  eller  fastighet.  Förändringar   blir
emellertid  ofrånkomliga  då registrets syfte är att
registrera  den  aktuella fastighetsindelningen  med
förändringar   i   form    av   fastighetsreglering,
sammanläggningar      och     avstyckningar.      Om
fastighetsstrukturen  förändras  måste  detta  också
komma   att  innebära  förändringar   i   registrets
ortnamn, och vilka markområden namnen avser. Antalet
förändringar  i  förhållande  till hela registret är
mycket litet. Fastighetsregistrets  betydelse  i sig
för bevarande av namn förefaller inte avgörande.
Utredningen  fann  inte  tillräckliga skäl för att
det  i  fastighetsbildningslagen   skulle   tas   in
särskilda  regler  rörande ortnamn. Mot en reglering
talade att fastighetsbildningen  styrs  av  allmänna
lämplighets- och planvillkor som inte utan risk  för
målkonflikter kan förenas med ett krav på att bevara
ortnamn. Om en viss fastighetsindelning framstår som
olämplig  är  det enligt utredningen svårt att hävda
att   indelningen    bör    behållas    därför   att
fastighetsbeteckningen utgör ett ortnamn som måhända
inte skulle användas fortsättningsvis om indelningen
ändras. Det sagda utesluter inte att hänsyn tas till
vilken    inverkan    på    ortnamnen    en   begärd
fastighetsbildning  kan  ha  så  att  inte marginell
eller    kortsiktig    nytta    tillåts    slå    ut
kulturhistoriska värden. Ett uttalande som gjordes i
riksdagen  år  1974 ansåg utredningen fortfarande ha
giltighet: "Fastighets-ägarens  synpunkter  bör dock
enligt  utskottets  mening  inte tillgodoses i strid
mot  ett markerat kulturhistoriskt  intresse.  Detta
bör  enligt   utskottets   mening   gälla  även  vid
sammanläggning" (bet. 1974:CU30). Några systematiska
problem  av  detta  slag  som  kräver  ändringar   i
författningar  syntes  enligt  utredningen inte vara
aktuella för närvarande.
I 1 kap. 4 § lagen (1988:950) om kulturminnen m.m.
har  nyligen  intagits  en bestämmelse  om  att  god
ortnamnssed skall iakttas  vid  statlig och kommunal
verksamhet   (prop.  1998/99:114).  Regeringen   har
såvitt      gäller       fastighetsbildning      och
fastighetsregistrering i propositionen  med  förslag
till    den   nya   bestämmelsen   konstaterat   att
fastighetsbildningsreformen inte medfört att ortnamn
tagits  ur  bruk  i  någon  större  utsträckning.  I
stället är  det  avgörande för namnens fortsatta liv
om fastigheterna är bebyggda och namnen redovisas på
kartor.  Regeringen   delade   därför   utredningens
uppfattning  att  det  med  nuvarande regelverk  för
fastighetsindelning och fastighetsbeteckning går att
få en ur ortnamnssynpunkt bra tillämpning.
Lantmäteriverket   har   nyligen   publicerat   en
utredning      som      behandlar     frågor      om
fastighetsregistrets   betydelse    för    ortnamnen
(Ortnamn  och namnvård 5). År 1995 undersöktes  i  7
kommuner  traktnamn   som  avregistrerats  1910-1991
(varav  hälften  hänfördes   till  åren  1950-1969).
Genomgående     kunde    konstateras     en     klar
överensstämmelse mellan levande namn, bebyggelse och
kartredovisning,  dvs.  de namn som avser bebyggelse
lever och är redovisade på  den  ekonomiska  kartan,
även    om    de    inte   längre   är   levande   i
fastighetsregistret.  Mot  den  bakgrunden  är det -
enligt  utredningen  -  svårt  att  hävda att det  i
första hand är förekomsten i fastighetsregistret som
påverkar namnens fortlevnad. Mer avgörande tycks det
vara om fastigheten i fråga är bebyggd  eller  inte.
Det   främsta  resultatet  av  den  i  och  för  sig
begränsade  undersökningen är att den tryckta kartan
spelar en mycket viktig roll. Det bör i sammanhanget
särskilt  noteras   att   1500-talsnamnen   haft  en
anmärkningsvärd förmåga att leva vidare i det lokala
namnbruket,  även  om  de  inte längre finns kvar  i
fastighetsregistret.
Den  sistnämnda undersökningen  bekräftar  i  allt
väsentligt   riktigheten   i  de  ställningstaganden
regeringen gjorde i propositionen  med förslag om en
förstärkning  av  ortnamnsskyddet  genom   den   nya
bestämmelsen   i   kulturminneslagen.   För  att  en
skyddsbestämmelse    av    det   slag   motionärerna
efterlyser skall bli effektiv måste den innebära ett
större  eller  mindre hinder mot  fastighetsbildning
när en sådan av  andra  skäl  framstår  som lämplig.
Även  om  utskottet  bedömer  ortnamnsfrågorna   som
viktiga  kan  de  inte  ges  en  avgörande  tyngd  i
förhållande    till    de    viktiga   ändamål   som
fastighetsbildningsreglerna syftar  att  tillgodose.
Med hänvisning till det anförda avstyrker  utskottet
motion 2000/01:Bo401 (c).

Tomträtt

Avskaffande av tomträttsinstitutet
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen  bör  avslå motionsförslaget om att
inga nya tomträtter skall få upplåtas. Jämför
reservation 4 (m, c).
I motion 2000/01:Bo514  (m)  yrkande  5 föreslås att
inga nya tomträtter skall få upplåtas.
Utskottet    har   behandlat   begränsningar    av
tomträttsinstitutet  flera  gånger  tidigare, och då
bl.a.   erinrat   om  följande.  Tomträttsinstitutet
infördes   år   1907   som   ett   komplement   till
äganderätten. Byggnadsverksamheten skulle uppmuntras
genom att man gjorde det  möjligt för kommunerna att
tillhandahålla mark för bostäder till ett lägre pris
än    om   den   skulle   säljas.   Införandet    av
tomträttsinstitutet   hade  följaktligen  en  tydlig
bostadssocial   prägel.   Dessutom    eftersträvades
möjligheter  att  förhindra  en  kapitalisering   av
markvärdesstegringen hos enskilda fastighetsägare.
Utskottet   anser  nu  liksom  när  frågan  senast
behandlades (bet.  1999/2000: BoU6) att ovan angivna
motiv har fortsatt relevans,  varför  inga  åtgärder
bör   vidtas  som  syftar  till  en  begränsning  av
upplåtelserätten  avseende  tomträtter.  Således bör
det,   enligt   utskottets   uppfattning,   även   i
fortsättningen  vara kommunernas eget val att avgöra
omfattningen  av  tomträttsinstitutets   användning.
Utskottet avstyrker med hänvisning till detta motion
2000/01:Bo514 (m) yrkande 5.

Kommunala förköp

Avskaffande av den kommunala förköpsrätten
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen  bör  avslå motionsförslagen om att
den kommunala förköpsrätten  skall avskaffas.
Jämför reservation 5 (m).
I      Moderata     samlingspartiets     partimotion
2000/01:Bo414  yrkande  16  och motion 2000/01:Bo514
(m) yrkande 9 lämnas förslag  om  att  den kommunala
förköpsrätten  skall  avskaffas. Motionärerna  bakom
den senare motionen anser  att  kommunerna genom det
kommunala  planmonopolet,  expropriationslagen   och
överlägsna  resurser  har  möjligheter att genomföra
sina planer utan att ta till förköpsrätt.
Motionsyrkanden om upphävande  av förköpslagen har
framställts     vid    ett    flertal    tillfällen.
Bostadsutskottet  har  i dessa sammanhang och senast
under förra riksmötet (bet.  1999/2000:BoU6)  ställt
sig  bakom  förköpslagens  huvudprinciper och ansett
att lagen bör behållas. Utskottet  anser  nu  liksom
tidigare  att den kommunala förköpsrätten utgör  ett
viktigt  komplement   till  expropriationslagen  och
innebär  i  vissa  fall  att   ett  ofta  tids-  och
kostnadskrävande    expropriationsförfarande     kan
undvikas.  Förköpslagen  bör  således ses som ett av
flera  instrument  som  tillsammans  ger  kommunerna
möjlighet att planera bebyggelseutvecklingen  och  i
övrigt     ta     ansvar     för     den     fysiska
samhällsutvecklingen.   Med   hänvisning   till  det
anförda avstyrker utskottet motionerna 2000/01:Bo414
(m) yrkande 16 och 2000/01:Bo514 (m) yrkande 9.

Expropriation

Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå motionsförslagen om
   en inskränkning av expropriationsändamålen
m.m., jämför reservation 6 (m),
-  ändringar av reglerna om den ersättning som
utgår      vid      expropriation,     jämför
reservationerna 7 (m, c) och 8 (kd).
-
Expropriationsändamålen m.m.

Motion  2000/01:Bo514   (m)   yrkande   2   (delvis)
behandlar       expropriationsgrunderna.      Enligt
motionärerna bör  expropriation av mark endast komma
i    fråga    i   de   fall   synnerligen    viktiga
samhällsintressen   påkallar   det.   Statens  eller
kommunernas inskränkning i enskilda markägares  rätt
bör  få  ske  endast med syfte att skydda människors
liv,  hälsa och  säkerhet,  att  skydda  miljön  och
naturen  samt för att kunna genomföra för landet och
kommunen   ytterst   angelägna   uppgifter.   Enligt
förslaget  i   motion   2000/01:Bo403  (m)  (delvis)
föreslås att en översyn görs  av expropriationslagen
mot bakgrund av äganderättsskyddet  i grundlagen och
Europakonventionen  om  de  mänskliga rättigheterna.
Översynen   bör   inriktas   på  att   rätten   till
expropriation  och  intrång  skall   reserveras  för
genuint    kollektiva    ändamål,   dvs.   offentlig
allmännyttig   verksamhet   utan   vinstsyfte,   och
tillåtas endast i sådana fall  där marknadslösningar
inte  kan  fungera. Det bör således  inte  föreligga
någon   rätt   till   expropriation   för   enskilda
rättssubjekt. Vidare  föreslås  exproprierad egendom
endast få användas i enlighet med  det  ändamål  för
vilket expropriation skett.
Expropriation innebär att enskildas egendom tas  i
anspråk  för  att  tillgodose  olika samhällsnyttiga
ändamål.  De  s.k. expropriationsändamålen  anges  i
2 kap. expropriationslagen  (1972:719).  Kommunen är
berättigad  till  expropriation  av  mark som  skall
användas för tätbebyggelse. Expropriation  kan också
ske   för   att   tillgodose   ändamål   som   avser
kommunikationer,   drivkraft,   vatten  och  avlopp,
näringsverksamhet,   skydds-  och  säkerhetsområden,
försvarsändamål, kultur samt natur- och friluftsliv.
Även   vanvårdade  fastigheter   kan   exproprieras.
Dessutom    finns    en    allmän   bestämmelse   om
expropriation av mark som behövs  för verksamhet som
staten eller kommunen har att tillgodose  eller  som
är  av väsentlig betydelse för riket, orten eller en
viss  befolkningsgrupp. Något av en särställning har
regeln  om  s.k.  värdestegringsexpropriation.  Dess
innebörd  är  att  förhindra oförtjänt värdestegring
hos  fastigheter  som  inte  direkt  berörs  av  ett
expropriationsförfarande  men  som  förväntas  öka i
värde genom ett expropriationsföretag. Regeln bygger
på  likhetsprincipen  och  syftar till att eliminera
sådan  markvärdesstegring som  ställer  icke  expro-
prierade markägare i en bättre situation än dem vars
mark exproprieras.
Utskottet   anser   i  likhet  med  när  utskottet
tidigare  behandlat  liknande   motionsyrkanden  (se
t.ex. bet. 1998/99:BoU5) att rådande reglering av de
ändamål för vilka expropriation får  ske  innebär en
sådan  avvägning  mellan  olika  intressen  att   en
ändamålsenlig  hushållning  av markresurser främjas.
Det kommer även fortsättningsvis att vara nödvändigt
för      det      allmänna      att      kontrollera
samhällsutvecklingen      genom     att     tillämpa
expropriation i enskilda fall. En total inskränkning
av  möjligheterna  till expropriation  för  enskilda
rättssubjekt   och   en   begränsning   av   möjliga
expropriationsändamål för staten och kommunen, såsom
motionärerna  föreslår,  skulle  innebära  betydande
svårigheter för  samhällsutvecklingen.  Det allmänna
måste även fortsättningsvis ha möjligheter  att göra
erforderliga  avvägningar  mellan skilda berättigade
intressen  som  kan göra anspråk  på  ett  specifikt
markområde.  Vid tillståndsprövningen  skall  hänsyn
inte bara tas  till  de  allmänna  intressen som kan
motivera   den   sökta   åtgärden  utan  även   till
motstående intressen. Tillstånd  får exempelvis inte
meddelas om ändamålet lämpligen bör  tillgodoses  på
annat sätt eller om olägenheterna av expropriationen
från  allmän  eller  enskild  synpunkt  överväger de
fördelar  som  kan  vinnas  genom  den.  Kraven   på
rättssäkerhet  får  därmed anses vara tillgodosedda.
Utskottet   anser  inte   heller   att   det   finns
tillräckliga   skäl   för  att  motivera  en  laglig
begränsning av användningen  av exproprierad egendom
så att den inte skulle få användas för annat ändamål
än för vilken den exproprierats. Utskottet avstyrker
på anförda skäl motionerna 2000/01:Bo514 (m) yrkande
2 (delvis) och 2000/01:Bo403 (m) (delvis).

Expropriationsersättningen

Ett   flertal   motioner   behandlar    frågor    om
expropriationsersättningen.  I  motion 2000/01:Bo514
(m)   yrkandena  2  (delvis)  och  3  föreslås   att
markägaren vid expropriation skall få ersättning för
fastighetens   fulla   marknadsvärde   samt  för  de
kostnader   och   intäktsbortfall   som   inte   kan
återvinnas   och   som  eventuellt  uppkommer  genom
åtgärden.    Förslaget     omfattar     också    att
presumtionsregeln skall avskaffas och att  i stället
exproprianten   skall   ha   bevisbördan.  I  motion
2000/01:Bo408   (m)   föreslås   en    översyn    av
lagstiftningen  med  inriktning bl.a. att markägaren
skall få del i vinsten  vid sådana tvångsförvärv där
starka privatekonomiska intressen  gör sig gällande.
Som   exempel   anges   utbyggnad  av  bredbandsnät.
Förslaget innebär att ersättningen  skall  bestämmas
genom  en  schabloniserande  metod. En grundtanke  i
motionen  är  att  regleringen skall  närma  sig  de
principer som gäller  vid  upplåtelse  på  frivillig
väg.       Motionärerna       uppmärksammar      att
expropriationslagens regler tillämpas  också när ett
ianspråktagande    sker    enligt    väglagen    och
ledningsrättslagen. Förslaget i motion 2000/01:Bo403
(m)    avser    att    en    allmän    översyn    av
expropriationslagen   skall   göras   och   omfattar
(delvis)   särskilt   att   ersättning  skall  kunna
fastställas  till ett belopp som  är  högre  än  vad
fastighetsägaren  skulle  få  ut  vid  en  frivillig
försäljning. Enligt motionären har egendom ett högre
värde för ägaren än vad en prissättning på marknaden
ger,  vilket  medför en förlust om endast egendomens
(eller dess minskade) marknadsvärde ersätts. Också i
motion 2000/01:Bo412  (kd)  föreslås  en  översyn av
ersättningsreglerna i syfte att markägaren  skall få
del   av   vinsten  i  det  ekonomiska  företag  som
motiverar tvångsförvärvet.  Förslaget  har  särskild
inriktning  på  tvångsförfoganden  till  förmån  för
starka  privatekonomiska  intressen.  Det tar främst
sikte    på   förfoganden   enligt   väglagens   och
ledningsrättslagens bestämmelser och bredbandsnätens
utbyggnad.
Bestämmelserna   i   expropriationslagen   skiljer
mellan  tre  olika  slag av ersättning. Löseskilling
utgår  då  en  hel  fastighet   exproprieras   medan
intrångsersättning   utbetalas  när  endast  del  av
fastighet inlöses. Därutöver  utgår  ersättning  för
personlig  skada,  vilken innefattar andra förluster
som  ägaren m.fl. kan  göra  genom  expropriationen.
Ersättningen för personlig skada kan avse exempelvis
flyttkostnader, förlust genom nedläggning av rörelse
och  har   således   inget   att   göra  med  själva
fastighetens värde. Den exproprierande står dessutom
i  allmänhet  för  motpartens  kostnader   för  hela
expropriationsförfarandet.   Undantag   gäller   för
kostnader  som uppkommit genom försummelse eller kan
betraktas som  onödiga. Dessutom gäller vid prövning
i   högre   rätt  än   fastighetsdomstol   att   den
exproprierande    oavsett    utgången   svarar   för
rättighetshavarens  kostnader då  endast  den  förre
överklagat.
Grundprincipen om att  den enskilde skall ersättas
för   sin   förlust   begränsas   genom   den   s.k.
presumtionsregeln.  Denna   regel  innebär  att  den
ökning av fastighetens marknadsvärde som ägt rum tio
år      före      expropriationsansökan       räknas
fastighetsägaren till godo endast om det konstateras
att  ökningen  beror  på  annat  än förväntningar om
ändring    i   markens   tillåtna   användningssätt.
Fastighetsägaren  har  bevisbördan  för  att  så  är
fallet.
Bostadsutskottet   har  tidigare  (se  t.ex.  bet.
1998/99:BoU5)     avstyrkt     motionsförslag     om
expropriationslagens   ersättningsregler  och  bl.a.
anfört  att  gällande  regler   i   grunden  är  väl
avfattade när det gäller fastighetsägarens rätt till
ersättning.
Utskottet  vidhåller  sin ovan angivna  bedömning.
Tillräckliga skäl saknas  därför  för  riksdagen att
initiera en översyn av ersättningsreglerna  med  den
inriktning  som motionärerna förordar. Utskottet har
emellertid      erfarit       att      det      inom
Justitiedepartementet   påbörjats   en   analys   av
lämpligheten         av         expropriationslagens
ersättningsregler           såvitt            gäller
expropriationsföretag  med  kommersiell  natur.  Med
hänvisning  till  det  anförda  anser  utskottet att
ersättningsreglerna  i  vart  fall tills vidare  bör
kvarstå   oförändrade.   Det  kan  förutsättas   att
regeringen återkommer till  riksdagen  i  frågan, om
den analys som genomförs ger anledning till detta.
Med   hänvisning   till   det   anförda  avstyrker
utskottet motionerna 2000/01:Bo514  (m)  yrkandena 2
(delvis)  och  3, 2000/01:Bo408 (m), 2000/01:  Bo403
(m) (delvis) samt 2000/01:Bo412 (kd).
I  detta  sammanhang   bör  uppmärksammas  att  en
rättsvetenskaplig debatt förts  i fråga om 2 kap. 18
§ regeringsformen gällande egendomsskyddet  fått  en
sådan  ordalydelse  att  rätten  till ersättning vid
ingrepp  i  enskild egendom har utökats.  Regeringen
har konstaterat  att lagstiftaren inte haft en sådan
avsikt och givit en  utredning i uppdrag att föreslå
en omformulering av stadgandet  som  ger  ett  klart
uttryck  för  lagstiftarens  avsikt  (dir. 1999:71).
Utredningen  skall  enligt sina direktiv  vara  klar
senast  den  31  december   2000   men   har  begärt
förlängning till den 15 februari 2001.

Övrig fråga

Förvärven av fjällböndernas fastigheter
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen  bör  avslå  motionsförslaget om en
utredning   rörande   statens    förvärv   av
fjällböndernas    fastigheter   m.m.   Jämför
reservation 9 (kd).
I motion 2000/01:Bo406 (kd) föreslås att en oberoende utredning
skall granska statens  agerande  vid dess förvärv av
fjällböndernas fastigheter under åren 1888-1940.
I  motionen anförs bl.a. följande.  Fjällböndernas
förutsättningar  att  försörja sig och sätt att leva
förändrades  kraftigt  genom  statens  tvångsköp  av
deras   mark.   Bara  i  Härjedalen   och   Jämtland
tvångsinköptes 115  245  respektive  131 250 hektar.
Många fjällbönder anser sig i dag kränkta av statens
sätt  att  sköta  frågan.  De  flesta  köpen  skedde
godvilligt och några fastigheter blev kvar  i privat
ägo.  En  hel  del jordbruk fick finnas kvar och  de
ursprungliga  ägarna   fick   arrendera  sina  forna
fastigheter.         Arrendelägenheterna          är
jordbruksfastigheter,  och från början ingick rätten
till jakt och fiske. Lantbruksnämnden  har sedermera
undantagit  jakten  på  älg, och den får arrendatorn
betala  extra för. Svenska  statens  agerande  måste
vara  rättsenligt   och   oklanderligt.   Frågan  om
fjällböndernas    villkor    är    på   intet   sätt
oproblematisk  men detta är inte ett  skäl  för  att
inte belysa den.  Ett uppenbart problemområde är att
den mark som fjällbönderna  tidigare  förfogade över
nu  i  stor  utsträckning brukas av en annan  grupp,
renägarna. Sedan 1950-talet skyddas denna mark genom
statens  servitut   som   skapades  till  skydd  för
renskötseln. Det finns risk att renägarna å sin sida
skulle  känna  sig  undanskuffade  om  fjällbönderna
skulle ges ökade rättigheter till sin gamla mark.
Enligt utskottets mening  saknas tillräckliga skäl
för att genom en utredning granska  statens agerande
vid   förvärven   av   fjällböndernas   fastigheter.
Utskottet  avstyrker  således  motion  2000/01:Bo406
(kd).

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

Med hänvisning  till  de  motiveringar  som framförs
under Utskottets överväganden föreslår utskottet att
riksdagen fattar följande beslut:

1. Jordförvärvslagen
Riksdagen    avslår   motionerna   2000/01:N326
yrkande 1 och 2000/01: N383 yrkande 23.
Reservation 1 (kd, c, mp)
2. Avskaffande av lagen om förvärv av hyresfastighet m.m.
Riksdagen avslår  motion  2000/01:Bo514 yrkande
8.
Reservation 2 (m)
3. Förvärv av permanentbostäder för fritidsändamål
Riksdagen avslår motion 2000/01:Bo410.
4. Ortnamnsskydd i fastighetsbildningslagen
Riksdagen avslår motion 2000/01:Bo401.
Reservation 3 (c)
5. Avskaffande av tomträttsinstitutet
Riksdagen  avslår motion 2000/01:Bo514  yrkande
5.
Reservation 4 (m, c)
6. Avskaffande av den kommunala
förköpsrätten
Riksdagen   avslår   motionerna   2000/01:Bo414
yrkande 16 och 2000/01: Bo514 yrkande 9.
Reservation 5 (m)
7. Expropriationsändamålen m.m.
Riksdagen  avslår  motionerna  2000/01:Bo403  i
denna del och  2000/01:  Bo514  yrkande 2 i denna
del.
Reservation 6 (m)
8. Expropriationsersättningen
Riksdagen  avslår  motionerna  2000/01:Bo403  i
denna  del,  2000/01:  Bo408, 2000/01:Bo412  samt
2000/01:Bo514 yrkandena 2 i denna del och 3.
Reservation 7 (m, c)
Reservation 8 (kd)
9. Förvärven av fjällböndernas
fastigheter
Riksdagen avslår motion 2000/01:Bo406.
Reservation 9 (kd)
Stockholm den 14 december 2000

På bostadsutskottets vägnar

Knut Billing

Följande ledamöter har deltagit  i  beslutet: Knut
Billing  (m), Lennart Nilsson (s), Bengt-Ola  Ryttar
(s), Lilian Virgin (s), Owe Hellberg (v), Ulla-Britt
Hagström (kd),  Sten  Andersson  (m),  Inga Berggren
(m),  Siw  Wittgren-Ahl  (s),  Sten  Lundström  (v),
Annelie Enochson (kd), Carl-Erik Skårman (m), Helena
Hillar Rosenqvist (mp), Rigmor Stenmark  (c), Carina
Adolfsson  Elgestam  (s),  Leif  Jakobsson  (s)  och
Lennart Degerliden (fp).

Reservationer

Utskottets    förslag    till   riksdagsbeslut   och
ställningstaganden     har    föranlett     följande
reservationer. I rubriken anges inom parentes vilken
punkt i utskottets förslag  till  riksdagsbeslut som
behandlas i avsnittet.

1. Jordförvärvslagen (punkt 1)

av  Ulla-Britt  Hagström  (kd), Annelie  Enochson
(kd), Helena Hillar Rosenqvist  (mp)  och  Rigmor
Stenmark (c).
Förslag till riksdagsbeslut

Vi  anser att utskottets förslag under punkt 1 borde
ha följande lydelse:
1. Riksdagen  tillkännager  för  regeringen  som sin
mening   vad   som   framförs   i   reservation   1.
Tillkännagivandet  görs  med anledning av motionerna
2000/01: N326 yrkande 1 och 2000/01:N383 yrkande 23.
Ställningstagande

Vi  anser  det  vara  av  väsentlig   betydelse  att
lagstiftningen   om   förvärv   av  lantbruksegendom
skärps. Det gäller att värna om jord-  och skogsbruk
av  den  typ  vi  har  i Sverige. Landsbygden  måste
hållas levande. Sysselsättningen  i  glesbygd  måste
stärkas  och  familjejordbruken  skyddas.  Detta har
betydelse ur ett flertal synvinklar, inte minst  vad
gäller  möjligheterna  att  nå  en  ur miljösynpunkt
hållbar utveckling. Problemet skall ses mot bakgrund
av att köptrycket från svenska och utländska företag
kan  förväntas  öka.  Uppköp  och  exploatering  med
endast  kortsiktiga  vinstintressen  som  mål  måste
effektivt motarbetas.
Främst  gäller  det  att  stärka sambandet  mellan
ägande, brukande och boende.  Det  måste utrönas hur
lagen  i  sig skall ge uttryck för detta  men  minst
lika viktigt är att tillämpningen blir effektiv. Ett
särskilt problemkomplex  är de juridiska personernas
möjligheter    till    förvärv.     Den    nuvarande
lagstiftningen ger uttryck för en restriktivitet som
i  grunden  är  bra.  Emellertid  har myndigheternas
tillämpning  av  den  s.k. kompensationsregeln  lett
till  att  balansen  mellan   enskilt   ägande   och
bolagsägande  i många bygder ändrats. Särskilt svårt
har det blivit  för privatskogsbruket att konkurrera
med bolagen om skogsmarken  i  regioner  där bolagen
bedriver en offensiv markpolitik. Reglerna  måste få
en     utformning    och    tillämpning    så    att
familjejordbruken blir den dominerande ägarkategorin
och  så  att  generationsskiftena  underlättas.  Det
finns  också   ett  behov  av  att  se  över  lagens
geografiska tillämpningsområden.
Den  utredning   som   nu  tillsatts  bör  få  ett
otvetydigt uppdrag att lämna  förslag med den av oss
förordade inriktningen.
Vi   föreslår   att  riksdagen  tillkännager   för
regeringen  som sin  mening  vad  vi  framför.  Vårt
förslag   lämnas   med   anledning   av   motionerna
2000/01:N326  (kd)  yrkande  1 och 2000/01:N383 (mp)
yrkande 23.

2. Avskaffande av lagen om förvärv av
hyresfastighet m.m. (punkt 2)

av  Knut  Billing (m), Sten Andersson  (m),  Inga
Berggren (m) och Carl-Erik Skårman (m).
Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets  förslag under punkt 2 borde
ha följande lydelse:
2. Riksdagen tillkännager  för  regeringen  som  sin
mening   vad   som   framförs   i   reservation   2.
Tillkännagivandet   görs  med  anledning  av  motion
2000/01: Bo514 yrkande 8.
Ställningstagande

Lagen om förvärv av hyresfastigheter  präglas  av en
byråkratisk     handläggningsordning,    och    dess
tillämpning medför lång tidsutdräkt från det att ett
förvärv sker till  dess  lagfart kan beviljas. Detta
drabbar de seriösa fastighetsägarna.  Lagstiftningen
öppnar  också för godtycke eftersom den  innebär  en
förhandsprövning  av  en förvärvares kvalifikationer
och intentioner med förvärvet.  En sådan prövning är
i  praktiken svår att göra med någon  träffsäkerhet.
Lagens  syfte att förhindra oseriösa fastighetsägare
har inte heller uppnåtts. Hyresgästernas berättigade
krav på ett  skydd  mot  oseriösa  hyresvärdar bör i
stället  tillmötesgås  genom ordentliga  möjligheter
till ingripande i det fall  en  fastighetsägare inte
visar   sig   fullgöra   sina   förpliktelser    mot
hyresgäster   och   andra.  I  betänkandet  Förvalta
bostäder   (SOU   1994:23)   har   föreslagits   att
förvärvslagen   skall    upphävas    samtidigt   som
bostadsförvaltningslagens      möjligheter      till
ingripande skall stärkas. Enligt  vår  mening skulle
denna ordning tillgodose de krav som kan  ställas på
större effektivitet vad gäller att bekämpa  oseriösa
hyresvärdar  samtidigt som den inte lägger hinder  i
vägen    för    en    naturlig     omsättning     på
hyresfastigheter.   Regeringen  bör  återkomma  till
riksdagen med förslag  till lagändringar som innebär
att  lagen  om  förvärv  av   hyresfastigheter  m.m.
upphävs och som även i övrigt innebär  att förslagen
i det nämnda betänkandet genomförs.
Vi   föreslår   att  riksdagen  tillkännager   för
regeringen  som sin  mening  vad  vi  framför.  Vårt
förslag lämnas med anledning av motion 2000/01:Bo514
(m) yrkande 8.

3. Ortnamnsskydd i fastighetsbildningslagen
(punkt 4)

av Rigmor Stenmark (c).
Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 4 borde
ha följande lydelse:
4.  Riksdagen  tillkännager  för  regeringen som sin
mening   vad   som   framförs   i   reservation   3.
Tillkännagivandet  görs  med  anledning   av  motion
2000/01: Bo401.
Ställningstagande

Någon särskild bestämmelse till skydd för ortnamn  i
den lagstiftning som reglerar fastighetsbildning och
fastighetsregistrering  finns inte. Regeringen har i
proposition 1998/99:114 (med  förslaget  till  vissa
ändringar   i   kulturminneslagen)  konstaterat  att
ortnamn  inte  tagits   ur   bruk   i  någon  större
utsträckning. Under de mer än fyra år som gått sedan
det    till   grund   för   propositionen   liggande
utredningsbetänkandet lades fram kan konstateras att
alltfler         fastighetsförvärv        föranleder
fastighetsreglering  i  stället  för  att  leda till
lagfart.        Den        nyligen       publicerade
ortnamnsundersökningen  (ortnamn   och  namnvård  5)
avser tidigare förhållanden och talar inte emot mig.
Anledningen    till    det    tilltagande    antalet
fastighetsregleringar  synes vara ekonomisk eftersom
avgiften vid fastighetsreglering  är  mindre  än den
avgift   och  stämpelskatt  som  utgår  när  lagfart
beviljas.  En del av vår kulturhistoria riskerar att
försvinna genom  att  många  fastigheter  upphör att
existera    genom   fastighetsreglering.   Det   kan
ifrågasättas  om fastighetsreglering varit tänkt att
komma till användning  för hela fastigheter på detta
sätt.   Också   genom  sammanläggningar   försvinner
ortnamn  och  därmed   en  del  av  vårt  kulturarv.
Dessutom uppstår förvirring  om  var en fastighet är
belägen  eftersom  ett  ortnamn kan bli  gällande  i
trakter där detta inte är  historiskt motiverat. Den
allmänt hållna bestämmelsen  i  kulturminneslagen om
god   ortnamnssed   kommer  inte  att  kunna   hävda
ortnamnens vikt när i  ett  konkret  fall  frågan om
fastighetsbildning skall tillåtas avgöras enligt  de
särskilda    kriterier    som    finns   angivna   i
fastighetsbildningslagen.  Det  finns   därför   all
anledning    att   införa   skyddsbestämmelser   för
ortnamnen    i    fastighetsbildningslagstiftningen.
Regeringen  bör enligt  min  mening  återkomma  till
riksdagen med ett sådant förslag.
Jag  föreslår   att   riksdagen  tillkännager  för
regeringen  som sin mening  vad  jag  framför.  Mitt
förslag lämnas med anledning av motion 2000/01:Bo401
(c).

4. Avskaffande av tomträttsinstitutet (punkt 5)

av Knut Billing  (m),  Sten  Andersson  (m), Inga
Berggren  (m),  Carl-Erik  Skårman (m) och Rigmor
Stenmark (c).
Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag  under punkt 5 borde
ha följande lydelse:
5.  Riksdagen  tillkännager för regeringen  som  sin
mening   vad   som   framförs   i   reservation   4.
Tillkännagivandet  görs   med  anledning  av  motion
2000/01: Bo514 yrkande 5.
Ställningstagande

Det är vår uppfattning att tomträttsinstitutet är en
förlegad  form  av  reglering   som   försätter  den
enskilde  fastighetsägaren i ett beroendeförhållande
till  kommunen.  Ur  den  enskildes  perspektiv  kan
markkostnaden   vid   en   omreglering  av  avgälden
påverkas på ett sådant oförutsägbart  sätt  att rena
rättssäkerhetsargument talar för ett avskaffande  av
tomträttsinstitutet.  Utan  att  närmare  gå  in  på
frågan  kan  konstateras  att  problemet  kring  hur
avgälderna  skall  omregleras  visar på en avgörande
svaghet med hela systemet.
De  motiv  som  en  gång  angavs  som   skäl  till
tomträttsinstitutets  införande har i dag spelat  ut
sin roll. Vi anser att  regeringen  bör inrikta sitt
arbete  på  att skapa en fastighetsmarknad  där  det
allmännas roll  i  möjligaste  mån är begränsad till
att  formulera  erforderliga  riktlinjer.   Det   är
oförsvarbart att på rent ideologiska grunder behålla
ett   markpolitiskt   instrument  vars  konsekvenser
förhindrar     ett     spritt    enskilt     ägande.
Tomträttsinstitutet har  dessutom,  på  ett sätt som
lagstiftaren inte tänkt sig, kommit att användas som
ett styrinstrument i frågor som plan- och bygglagens
normer skall reglera.
Inom Justitiedepartementet övervägs för närvarande
frågor  om  tomträttsavgälden.  Regeringens  förslag
förväntas   innebära   att   avgälden   knyts   till
fastighetens   taxeringsvärde   och   resultera    i
avsevärda  höjningar  av  tomträttsavgälden  i många
områden.   Tomträttsinstitutets   berättigande   som
boendesocialt instrument skulle i och med detta helt
ha  spelat ut sin roll och avgälderna skulle snarast
bli ett  kostnadshinder  för  den  som  vill äga sin
bostad.     Den     fastighetsskatt     som     även
tomträttsinnehavare  tvingas betala förstärker denna
problematik   ytterligare.   Vissa   innehavare   av
tomträtter i attraktiva lägen eller köpare av sådana
tomträtter  åsamkas  orimliga  kostnader  genom  att
såväl tomträttsavgäld som fastighetsskatt grundas på
fastighetens   taxeringsvärde.   Pålagornas  storlek
bestäms  dessutom oberoende av tomträttsinnehavarens
skatteförmåga.  Vi  anser  att  höga taxeringsvärden
uppkomna  genom  en  stark  efterfrågan  inte  skall
tillåtas  påverka vare sig tomträttsavgäldens  eller
fastighetsskattens  storlek  på  ett sådant sätt att
människor tvingas lämna hus och hem.  En  avveckling
av  tomträttsinstitutet  är  en  rimlig väg för  att
undvika  sådana effekter. Om en fastighet  stiger  i
värde skall  den  boende  genom  sitt  ägande  kunna
säkerställa sig mot utgiftsökningar.
Regeringen  bör  enligt  vår  uppfattning  snarast
lägga  fram  ett  förslag  för  riksdagen om att nya
tomträtter  inte  skall  kunna  bildas.  Enligt  vår
mening   bör   dessutom   kommunerna   påbörja    en
utförsäljning av befintliga tomträtter.
Vi   föreslår   att   riksdagen  tillkännager  för
regeringen  som  sin mening  vad  vi  framför.  Vårt
förslag lämnas med anledning av motion 2000/01:Bo514
(m) yrkande 5.

5. Avskaffande av den kommunala
förköpsrätten (punkt 6)

av Knut Billing  (m),  Sten  Andersson  (m), Inga
Berggren (m) och Carl-Erik Skårman (m).
Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt  6 borde
ha följande lydelse:
6.  Riksdagen  tillkännager  för  regeringen som sin
mening   vad   som   framförs   i   reservation   5.
Tillkännagivandet görs med anledning  av  motionerna
2000/01: Bo414 yrkande 16 och 2000/01:Bo514  yrkande
9.
Ställningstagande

Enligt    vår    uppfattning   bör   den   kommunala
förköpsrätten avskaffas.  Det  främsta  skälet  till
detta  ställningstagande  är  att förköpsrätten inte
fyller    någon    funktion    i    den    kommunala
markplaneringen.  Det  är även av vikt att framhålla
att förköpsrätten gör att  enskilda markägare hamnar
i  en  orimligt  svag position  i  förhållande  till
kommunerna. Detta  skall ses mot bakgrund av att det
kommunala  planmonopolet,   expropriationslagen  och
överlägsna  ekonomiska och personella  resurser  ger
kommunerna  en   mycket   stark  maktställning.  Ett
avskaffande  av den kommunala  förköpsrätten  skulle
bidra till en  sundare fastighetsmarknad. Vidare kan
det ifrågasättas  om  det  är  rimligt  att spendera
skattemedel  på  en  kommunalisering  av  mark   för
bebyggelse samtidigt som resurserna inte förslår att
tillgodose  mer  angelägna  kommunala  verksamheter.
Regeringen  bör  snarast  för  riksdagen lägga  fram
förslag om att avskaffa den kommunala förköpsrätten.
Vi   föreslår   att  riksdagen  tillkännager   för
regeringen  som sin  mening  vad  vi  framför.  Vårt
förslag   lämnas   med   anledning   av   motionerna
2000/01:Bo414  (m)  yrkande 16 och 2000/01:Bo514 (m)
yrkande 9.

6. Expropriationsändamålen m.m. (punkt 7)

av Knut Billing (m),  Sten  Andersson  (m),  Inga
Berggren (m) och Carl-Erik Skårman (m).
Förslag till riksdagsbeslut

Vi  anser att utskottets förslag under punkt 7 borde
ha följande lydelse:
7. Riksdagen  tillkännager  för  regeringen  som sin
mening   vad   som   framförs   i   reservation   6.
Tillkännagivandet  görs  med anledning av motionerna
2000/01: Bo403 i denna del och 2000/01:Bo514 yrkande
2 i denna del.
Ställningstagande

Det  är  vår  uppfattning  att   bestämmelserna   om
expropriationsändamålen  medger  ett  alltför  stort
utrymme  för godtycke. Den enskilde fastighetsägaren
riskerar att  utsättas  för  expropriation  av  rent
konfiskatorisk  karaktär  utan att sådan är påkallad
av  att  ytterst  angelägna samhällsintressen  skall
tillgodoses. Det är  inte  värdigt  en rättsstat att
tillåta   tvångsmässiga   ingrepp   i  den  enskilda
äganderätten    på    de   grunder   som   nuvarande
expropriationsändamål medger.  Expropriation av mark
är en kränkning av äganderätten och bör endast komma
i fråga när synnerligen viktiga samhällsintressen så
påkallar.
Vi   föreslår  mot  bakgrund  av  detta   att   en
genomgripande    översyn    av   expropriationslagen
genomförs. Översynen skall i  första hand syfta till
att  begränsa  och  tydliggöra de  ändamål  som  kan
åberopas vid ett expropriationsföretag.  Endast  för
stat  eller  kommun  ytterst angelägna uppgifter och
samhällsåtaganden, däribland  värnande om människors
liv,  hälsa  och säkerhet samt skydd  av  natur  och
miljö,  skall  tillåtas  som  expropriationsgrunder.
Expropriation där  det  allmännas  enda  motiv  till
ingreppet   är   att   stävja   en   marknadsbaserad
värdeökning   skall   exempelvis  inte  medges.   En
särskild fråga som bör övervägas är om eller i vilka
fall en rätt till expropriation  skall föreligga för
enskilda    rättssubjekt.   Det   stöter    nämligen
rättskänslan  att  t.ex.  en  privat  företagare ges
möjlighet  att  beröva  en  annan företagare  dennes
egendom och därmed sammankopplade  möjligheter  till
eget   företagande,  vinst  och  utkomst.  En  annan
situation   som   bör   utredas   gäller   fall  när
exproprierad  egendom  kommer  att användas för  ett
annat ändamål än för vilket expropriation  skett.  I
en  tid  av  snabb  ekonomisk och teknisk utveckling
torde det bli allt vanligare  att  så  blir  fallet.
Särskilt   stötande   är   de   fall   när  den  som
exproprierat  kommer  att använda egendomen  på  ett
sätt som den tidigare fastighetsägaren haft önskemål
om för egen del. Vi är  medvetna  om att lösningarna
av  det senare problemet kan vara svåra  att  finna.
Men det  är  väsentligt  att en utredning tar sig an
frågan.
Vi   föreslår  att  riksdagen   tillkännager   för
regeringen  som  sin  mening  vad  vi  framför. Vårt
förslag   lämnas   med   anledning   av   motionerna
2000/01:Bo403  (m)  (delvis)  och 2000/01:Bo514  (m)
yrkande 2 (delvis).

7. Expropriationsersättningen (punkt 8)

av  Knut  Billing (m), Sten Andersson  (m),  Inga
Berggren (m),  Carl-Erik  Skårman  (m) och Rigmor
Stenmark (c).
Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt  8 borde
ha följande lydelse:
8.  Riksdagen  tillkännager  för  regeringen som sin
mening   vad   som   framförs   i   reservation   7.
Tillkännagivandet görs med anledning  av  motionerna
2000/01:   Bo403   i   denna   del,   2000/01:Bo408,
2000/01:Bo412 samt 2000/01:Bo514 yrkandena 2 i denna
del och 3.
Ställningstagande

Förutom      en      kraftig      begränsning     av
expropriationsändamålen    bör   expropriationslagen
ändras  så  att ersättningsreglerna  ger  markägaren
kompensation  för  fastighetens  fulla marknadsvärde
samt  för  de kostnader och det inkomstbortfall  som
inte kan återvinnas.
Den enskilde  fastighetsägarens underläge gentemot
exproprianten     förstärks      av     den     s.k.
presumtionsregeln.    Att    som   presumtionsregeln
föreskriver  ålägga  den  drabbade  fastighetsägaren
bevisbördan  avseende eventuella  förväntningsvärden
går  på  tvärs mot  gängse  rättssäkerhetsprinciper.
Presumtionsregeln bör således avskaffas.
Vi anser  att  regeringen  bör anmodas att snarast
återkomma    med    förslag    om    ändringar     i
expropriationslagen       som       innebär      att
presumtionsregeln  avskaffas.  Förslag   med   denna
inriktning   bör  kunna  föreläggas  riksdagen  utan
vidare dröjsmål.  Därutöver bör i samband med den av
oss  förordade översynen  av  expropriationslagen  i
fråga   om  expropriationsändamålen  m.m.  utarbetas
förslag om  ändrade  ersättningsregler  i  syfte att
stärka markägarens ställning i enlighet med  vad  vi
inledningsvis   förordar.  Översynen  bör  därutöver
omfatta frågan om  en  högre  ersättningsnivå  skall
införas  när det gäller tvångsförfoganden där starka
privatekonomiska intressen gör sig gällande. Det kan
som exempel  gälla  vad markägaren skall erhålla när
hans mark tas i anspråk  för  en  bredbandsutbyggnad
som  ger  möjligheter  till  kraftiga vinster.  Ofta
talas  om  att  en  vinstdelning  borde  ske  mellan
markägaren och den som exproprierar  (eller på annat
sätt  med  tvång  får  rätt  till annans mark).  Ett
förslag till lagändring bör emellertid inte bygga på
att  en  egentlig  vinstdelning  skall   ske  i  det
konkreta  fallet.  I stället bör en schabloniserande
metod   användas  där  företagens   vinstmöjligheter
avspeglas i markvärdet på ett marknadsimiterat sätt.
Mark som  kan  användas  på  ett  förändrat  och mer
vinstrikt  sätt  har  naturligen ett högre värde  än
eljest.
Vi   föreslår  att  riksdagen   tillkännager   för
regeringen  som  sin  mening  vad  vi  framför. Vårt
förslag   lämnas   med   anledning   av   motionerna
2000/01:Bo514  (m)  yrkandena  2  (delvis)  och   3,
2000/01:Bo408  (m),  2000/01:Bo403 (m) (delvis) samt
2000/01:Bo412 (kd).

8. Expropriationsersättningen (punkt 8)

av Ulla-Britt Hagström  (kd) och Annelie Enochson
(kd).
Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag  under punkt 8 borde
ha följande lydelse:
8.  Riksdagen  tillkännager för regeringen  som  sin
mening   vad   som  framförts   i   reservation   8.
Tillkännagivandet  görs  med anledning av motionerna
2000/01:Bo408  och  2000/01:Bo412.   Därmed   avslås
motionerna   2000/01:   Bo403   i   denna  del  samt
2000/01:Bo514 yrkandena 2 i denna del och 3.
Ställningstagande

Det är hög tid att reformera ersättningsreglerna vid
tvångsförvärv.         Ersättningsreglerna         i
expropriationslagen   bygger   på   tanken   att  en
expropriation  skall  kosta så lite som möjligt  för
samhället. Bakom dagens utbyggnad av infrastrukturen
ligger  det  i  många fall  starka  privatekonomiska
intressen.   Ett   exempel    är    utbyggnaden   av
bredbandsnäten. Det är naturligtvis så att det finns
allmänna intressen som kan motivera tvångsförfogande
till   förmån   för  enskilda  rättssubjekt.   Många
markägare   har  reagerat   mot   det   kommersiella
utnyttjandet  av  deras mark. Vad de vanligen vänder
sig emot är att de,  trots  att de är ägare till den
mark som är ianspråktagen med t.ex. vägrätt eller är
belastad  med  ledningsrätt och  som  utnyttjas  för
utbyggnaden   av  bredbandsnät,   inte   får   någon
ersättning   samtidigt    som    bredbandsaktörernas
verksamhet kan förväntas generera  stora  ekonomiska
vinster.  Situationen är den att ersättningsreglerna
i expropriationslagen,  som  också  reglerar  rätten
till  ersättning  vid tvångsförfoganden enligt annan
lagstiftning (t.ex. ledningsrättslagen), inte medger
rätt   för   markägaren    till   andel   i   vinst.
Expropriationslagen     är     föråldrad.     Lagens
ersättningsregler  är  inte  anpassade  till  dagens
tvångsförvärv. I många fall sker  dessa  förvärv för
att  tillgodose  - förutom allmänna intressen  genom
förvärv av stat och kommun - starka privatekonomiska
intressen.   En  översyn   av   expropriationslagens
ersättningsregler  bör  därför  genomföras med syfte
att  markägaren  tillförsäkras  del  i  vinsten  vid
sådana  tvångsförvärv  och  tvångsutnyttjanden   där
starka privatekonomiska intressen gör sig gällande.
Vi   föreslår   att   riksdagen  tillkännager  för
regeringen  som  sin mening  vad  vi  framför.  Vårt
förslag   lämnas   med   anledning   av   motionerna
2000/01:Bo412 (kd) och 2000/01:Bo408 (m) och innebär
att  motionerna  2000/01:Bo514   (m)   yrkandena   2
(delvis)  och  3  samt  2000/01:Bo403  (m)  (delvis)
avstyrks.

9. Förvärven av fjällböndernas fastigheter
(punkt 9)

av  Ulla-Britt Hagström (kd) och Annelie Enochson
(kd).
Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser  att utskottets förslag under punkt 9 borde
ha följande lydelse:
9. Riksdagen  tillkännager  för  regeringen  som sin
mening   vad   som   framförs   i   reservation   9.
Tillkännagivandet   görs  med  anledning  av  motion
2000/01: Bo406.
Ställningstagande

Det är stora områden  som blivit föremål för statens
förvärv. I Härjedalen och  Jämtland  gäller  det 115
245  respektive  131  250  hektar. Många fjällbönder
anser  sig,  som  framgår  av motionen,  kränkta  av
statens  sätt  att  sköta frågan.  De  flesta  köpen
skedde godvilligt och  några fastigheter blev kvar i
privat ägo. En hel del jordbruk fick finnas kvar och
de  ursprungliga ägarna fick  arrendera  sina  forna
fastigheter. Det är inte bara fråga om hur förvärven
gick  till  utan det gäller också frågor om den jakt
och  det fiske  som  i  dag  får  bedrivas.  Svenska
statens   agerande   måste   vara   rättsenligt  och
oklanderligt.  Frågan om fjällböndernas  villkor  är
inte oproblematisk  men  den måste ändå belysas. Ett
uppenbart problem är att den  mark som fjällbönderna
tidigare  förfogade  över  nu  i  stor  utsträckning
brukas  av  en annan grupp, renägarna.  Sedan  1950-
talet skyddas  denna mark genom statens servitut som
skapades till skydd  för renskötseln. Det finns risk
att   renägarna  å  sin  sida   skulle   känna   sig
undanskuffade  om  fjällbönderna  skulle  ges  ökade
rättigheter till sin gamla mark.
Att  det  sätts  i  fråga om staten på ett korrekt
sätt  förvärvat  fjällböndernas   fastigheter  utgör
enligt  vår  mening tillräckliga skäl  för  att  det
skall göras en  oberoende  utredning. Det är viktigt
att  frågetecknen  rätas ut och  att  klarhet  vinns
beträffande de förvärv staten gjort. Utredningen bör
tillsättas av regeringen.
Vi   föreslår  att  riksdagen   tillkännager   för
regeringen  som  sin  mening  vad  vi  framför. Vårt
förslag lämnas med anledning av motion 2000/01:Bo406
(kd).
Förteckning över behandlade
förslag


Tillbaka till dokumentetTill toppen