Vissa frågor om arbetslöshetsförsäkringen
Betänkande 1992/93:AU17
Arbetsmarknadsutskottets betänkande
1992/93:AU17
Vissa frågor om arbetslöshetsförsäkringen
Innehåll
1992/93 AU17
Sammanfattning
Utskottet föreslår i detta betänkande att den s.k. 150-dagarsregeln vid deltidsarbetslöshet upphävs. Vidare behandlas frågan om arbetslöshetsersättning i samband med studier. Utskottet är inte berett att förorda en liberalisering av nuvarande regler. Även egenföretagares rätt till arbetslöshetsersättning behandlas. Utskottet förordar ett mindre vidsträckt företagarbegrepp, varför regeringen snarast bör återkomma med lagförslag i ämnet. I fråga om samordningen mellan vissa pensionsförmåner och arbetslöshetsförsäkringen anser utskottet att de nuvarande reglerna kan få orimliga effekter. Regeringen bör därför även i detta hänseende återkomma med lagförslag.
Motionerna
1992/93:A201 av Sigge Godin och Britta Bjelle (fp) vari yrkas att riksdagen ger regeringen bemyndigande att under lågkonjunktur upphäva 150-dagarsregeln i arbetslöshetsförsäkringen.
1992/93:A203 av Iréne Vestlund m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär en översyn av de samordningsregler som gäller änkepension och utbildningsbidrag.
1992/93:A204 av Maud Björnemalm m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att den deltidsarbetslöse skall kunna ta erbjudet arbete även under kort tid utan att förlora ersättning de närmast följande dagarna,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att de deltidsarbetslösas fyllnadsstämplingsdagar utökas från 150 dagar till 300 dagar.
1992/93:A206 av Gullan Lindblad (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av ändrade regler för Småföretagarnas arbetslöshetskassa.
1992/93:A207 av Lars Ulander m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förlängd tid för arbetslöshetsersättningar åt deltidssysselsatta.
1992/93:A208 av Hans Nyhage och Lars Björkman (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om möjligheten att under viss tid kombinera deltidsarbete och arbetslöshetsersättning.
1992/93:A210 av Kjell Ericsson och Karin Starrin (c) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till åtgärder som förbättrar småföretagarnas sociala situation vid bl.a. personlig konkurs och arbetslöshet.
1992/93:A222 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att tillförsäkra anställda familjemedlemmar samma rätt till A-kasseersättning som enligt nuvarande regler tillkommer övriga anställa.
1992/93:A224 av Anita Persson (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att, under förutsättning att den arbetslöse står till arbetsmarknadens förfogande och kontinuerligt håller kontakt med den lokala arbetsförmedlingen samt är beredd att avbryta sina studier om han får arbete, rätten att studera med bibehållen A-kasseersättning alltid bör finnas,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att, under de i yrkande 1 angivna förutsättningarna, denna rätt också bör kunna utvidgas till att omfatta heltidsstudier.
1992/93:A230 av Britt Bohlin och Barbro Evermo Palmerlund (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att 150-dagarsregeln för deltidsarbetslösa bör upphävas och samordnas med villkoren för heltidsarbetslösa.
1992/93:A231 av Anita Persson och Ingrid Andersson (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att slopa den speciella tidsbegränsningen för deltidsarbetslösa att uppbära arbetslöshetsförsäkring.
1992/93:A233 av Hans Andersson m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen begär att regeringen ger Arbetslöshetsförsäkringsutredningen tilläggsdirektiv om utredning av den s.k. 150-dagarsregeln,
2. att riksdagen begär att regeringen utarbetar förslag till ändring i förordningen om arbetslöshetsförsäkring så att den arbetstagare som berättigats till full A-kasseersättning inte skall kunna få sin ersättning sänkt till 150 dagar på grund av tillfälligt, konjunkturberoende deltidsarbete,
3. att riksdagen begär att regeringen ger den sittande Arbetslöshetsförsäkringsutredningen tilläggsdirektiv om utredning av lag om rätt till heltidsarbete.
1992/93:A237 av Kenth Skårvik (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att en a-kassa för egenföretagare bör inrättas från den 1 juli 1993.
1992/93:A241 av Olle Schmidt och Margitta Edgren (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts avseende förändrade regler för KAS.
1992/93:A242 av Doris Håvik och Sten Östlund (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om den oacceptabla samordningen mellan pensions- och arbetslöshetsförsäkringarna.
1992/93:A248 av Maja Bäckström och Martin Nilsson (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om villkoren för deltidsarbetslösa.
1992/93:A250 av Tuve Skånberg (kds) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om möjlighet att läsa på folkhögskola med bibehållen A-kasseersättning även vid heltidsstudier.
1992/93:A261 av Hans Karlsson (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av ändrade regler i lagen om arbetslöshetsförsäkring beträffande överhoppningsbar tid vid studier.
1992/93:A265 av Roland Larsson (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om rätten till arbetslöshetsersättning för delägare i handelsbolag.
1992/93:A267 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om rätten för deltidsarbetslösa till arbetslöshetsersättning.
1992/93:A272 av Lennart Nilsson och Sverre Palm (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en översyn av samordningsreglerna för dagpenning vid arbetsmarknadsutbildning.
1992/93:A277 av Marianne Andersson och Marianne Jönsson (c) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag om förändring i regelsystemet för A-kasseersättning i enlighet med vad som anförs i motionen.
1992/93:A278 av Marianne Andersson m.fl. (c, m, fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av att snarast ge egenföretagarna och deras närstående ett fullgott skydd vid arbetslöshet.
1992/93:A279 av Elving Andersson (c) vari yrkas att riksdagen beslutar om ändrade regler för ersättning från arbetslöshetskassa enligt vad som anförts i motionen.
1992/93:A280 av Stina Gustavsson och Birger Andersson (c) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om A-kasseersättning för studier vid folkhögskola.
1992/93:A282 av Karin Israelsson och Birgitta Carlsson (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om lantbrukarhustrurs rätt till arbetslöshetsersättning.
1992/93:A458 av Elisabeth Persson m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär ett förtydligande av SFS 1992:1334 enligt vad i motionen anförts om att deltidsstudier är tillåtna med bibehållen A-kassa vid planlagda folkhögskolekurser.
1992/93:A810 av Inger Hestvik m.fl. (s) vari yrkas
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder för deltidsarbetslösa i lagen om arbetslöshetsförsäkring.
Utskottet
I detta betänkande behandlar utskottet ett antal motioner som väckts under den allmänna motionstiden i år och som avser olika frågor med anknytning till arbetslöshetsförsäkringen. Frågorna rör enskilda bestämmelser i regelsystemet, bl.a. den s.k. 150-dagarsregeln, arbetslöshetsersättning i samband med studier, företagare och arbetslöshetsförsäkringen samt samordningen mellan arbetslöshetsersättningen och vissa andra förmåner.
I utskottets betänkande om arbetsmarknadspolitiken, AU11, behandlas regeringens förslag i årets budgetproposition om nya riktlinjer i fråga om ersättningsnivåer och karensdagar samt motioner som väckts med anledning av detta. I AU11 behandlas också motioner som innehåller mera övergripande synpunkter på arbetslöshetsförsäkringen liksom finansieringsfrågor.
Utskottet hänvisar till redovisningen i AU11 (s. 42) när det gäller den pågående utredningen (A 1992:03) om en allmän arbetslöshetsförsäkring. Som anges där avser utredaren att lägga fram sina förslag inom kort.
150-dagarsregeln
Den s.k. 150-dagarsregeln vid deltidsarbetslöshet och med den sammanhängande bestämmelser har tagits upp i ett stort antal motioner. I elva av motionerna föreslås att regeln tas bort eller i vart fall mjukas upp. Dessa motioner har väckts av företrädare för Socialdemokraterna, Moderata samlingspartiet, Folkpartiet liberalerna, Centern resp. Vänsterpartiet. Motionerna redovisas längre fram i betänkandet.
Bakgrund
Ersättningsrätten i samband med deltidsarbete var från början restriktiv. Fram till 1984 fanns i såväl arbetslöshetsförsäkringen som KAS regler som begränsade ersättningsrätten till 50 dagar för den som regelbundet utförde deltidsarbete under tid då han eller hon i övrigt var arbetslös. Antalet ersättningsdagar kunde höjas till 150, men först efter prövning i varje enskilt fall. Om det förelåg särskilda skäl kunde i vissa fall ytterligare förlängning medges efter prövning av AMS.
Bakgrunden till de restriktiva reglerna var främst farhågorna för att arbetstagarna vid en vikande konjunktur skulle stanna kvar i företaget på deltid och uppbära arbetslöshetsersättning som en löneutfyllnad i avvaktan på att arbetstiden utökades till heltid igen. Den största risken med att en sådan situation pågår under en längre tid ansågs vara att såväl den ersättningsberättigade som arbetsgivaren skulle sakna intresse av att förhållandet ändras. Detta skulle kunna hindra den nödvändiga rörligheten under en period av strukturomvandling i näringslivet då det finns efterfrågan på arbetskraft inom nya sektorer.
De av den dåvarande arbetsmarknadsministern (Anna-Greta Leijon) anförda skälen till att 50-dagarsregeln upphävdes 1984 (prop. 1983/84:126, AU18, rskr. 323) var i korthet följande.
Lagen om anställningsskydd och begränsningar i fråga om rätten att permittera Deltidsarbete i kombination med arbetslöshetsersättning förekommer inte främst i företag som inskränker arbetstiden utan inom den offentliga sektorn, och där finns en tendens mot ökning av arbetstiden Administrativt merarbete Svårförståeliga regler för den enskilde: Vederbörande kan tvingas sluta deltidsarbetet för att bli helt arbetslös och därmed berättigad till full ersättning. Den som söker heltidsarbete och i väntan på sådant arbete accepterar deltidsarbete kan drabbas av begränsningsregeln.
I stället för en begränsningsregel med generell utformning borde det enligt propositionen fortsättningsvis ankomma på AMS att begränsa ersättningsrätten i de fall där det kan anses att arbetslöshetsförsäkringen och KAS missbrukas.
I propositionen (s. 16) anfördes vidare: "Det kan nämligen i vissa fall finnas behov av att kunna förhindra att en undersysselsättning normaliseras med arbetslöshetsersättning som utfyllnad av arbetsinkomsten. Det fall som jag då främst tänker på är när någon frivilligt slutar en heltidsanställning för att börja arbete på deltid."
De föreslagna regeländringarna antogs av riksdagen. De hade inte föranlett några motionsyrkanden.
Reglerna, som alltjämt är gällande lag, återfinns i 24 § lagen om arbetslöshetsförsäkring resp. 15 § tredje stycket lagen om kontant arbetsmarknadsstöd.
Den förstnämnda paragrafen har följande lydelse.
För en försäkrad som regelbundet utför deltidsarbete under veckor då han i övrigt är arbetslös får, om det finns särskilda skäl, regeringen eller, efter regeringens bestämmande, arbetsmarknadsstyrelsen föreskriva begränsningar i ersättningsrätten. (SFS 1984:513)
I budgetpropositionen våren 1987 togs frågan åter upp om de deltidsarbetslösa. Arbetsmarknadsministern (Leijon) konstaterade att det skett en snabb ökning av de s.k. deltidsmarkerarna samtidigt som personer som enligt arbetskraftsundersökningarna arbetade deltid av arbetsmarknadsskäl minskade. Utvecklingen ansågs innebära att arbetslöshetsersättningen för den enskilde därigenom mer och mer fått karaktären av permanent sidoinkomst. Kostnaden hade ökat kraftigt och utvecklingen bedömdes som helt oacceptabel (prop. 1986/87:100 bil. 12, s. 17).
Arbetsmarknadsministern återkom i ämnet i kompletteringspropositionen (prop. 1986/87:150 bil. 6, s. 7). Inte bara kostnadsutvecklingen bedömdes som allvarlig utan också utvecklingen mot allt fler arbeten med korta arbetstider som inte överensstämmer med de sökandes önskemål. Utvecklingen var särskilt framträdande inom den offentliga sektorn men även inom t.ex. handeln, vilket innebar en kraftig överrepresentation bland kvinnorna. Mot denna bakgrund aviserades verkställighetsföreskrifter av innebörd att ersättning skulle få utgå i högst 150 ersättningsdagar till den som regelbundet utför deltidsarbete och i övrigt är arbetslös.
Även med en på det sättet utformad regel skulle en deltidsarbetande kunna få fyllnadsersättning under mycket lång tid, maximalt ca 35 månader för den som får ersättning för en dag per vecka. Mot den bakgrunden förordades i propositionen att en särskild prövning skulle göras av ersättningsrätten var sjätte månad. Normalt borde inte fortsatt ersättning komma i fråga. Undantag kunde ske bl.a. om deltidsmarkeraren trots intensiva insatser inte kunnat erbjudas arbete på hemorten eller annan ort med en arbetstid motsvarande sökandens arbetsutbud och inte heller kunnat erbjudas lämplig arbetsmarknadspolitisk åtgärd.
Samtidigt betonades att problemet med otillfredsställande arbetstider inte kan lösas enbart genom begränsningar i ersättningsrätten. Det måste enligt propositionen angripas på bred front och genom medverkan av alla som berörs.
För att öka arbetsmarknadsmyndigheternas möjligheter att stödja deltidsarbetslösa utan att det sker på bekostnad av andra angelägna sökandegrupper föreslogs i propositionen att dessa myndigheter under det påföljande budgetåret skulle få disponera 60 miljoner kronor på ett särskilt anslag.
Arbetsmarknadsministerns anmälan om att föreskrifter skulle utfärdas föranledde ställningstaganden i motioner. Representanter för Centerpartiet resp. Vänsterpartiet kommunisterna motsatte sig den föreslagna begränsningen medan Moderata samlingspartiet förordade en lösning som gick ut på att den anpassningstid som tillämpas vid vanlig arbetslöshet, ungefär ett år, borde gälla också beträffande de deltidsarbetslösa.
Arbetsmarknadsutskottet anslöt sig till uppfattningen att problemet med arbetstiderna måste angripas på bred front. Man kom därvid inte ifrån ersättningsreglerna, med tanke dels på den allvarliga kostnadsutvecklingen för staten, dels på det förhållandet att reglerna tydligen gav arbetsgivare incitament att inrätta deltidsanställningar med beaktande av att de anställda kan kompenseras ekonomiskt via arbetslöshetsersättningarna. Utskottet ansåg att det låg en rimlig intresseavvägning bakom de nya begränsningsreglerna och avstyrkte motionerna i fråga (AU 1986/87:19 s. 11 f.).
De verkställighetsföreskrifter som sedan antogs under våren 1987 och trädde i kraft den 1 juli samma år återfinns numera i 19--21 §§ förordningen (1988:1400) om arbetslöshetsförsäkring.
Den s.k. 150-dagarsregeln i 19 § förordningen har följande lydelse:
Till en försäkrad som regelbundet utför deltidsarbete under veckor då den försäkrade i övrigt är arbetslös får ersättning lämnas under högst 150 dagar. -- -- --
Länsarbetsnämnden skall under den tid ersättning lämnas, i samarbete med den enskilde, arbetsgivare och fackliga organisationer, aktivt verka för att den försäkrade får en sammanlagd arbetstid som motsvarar dennes önskemål. Kan detta inte åstadkommas, skall den försäkrade om möjligt i stället erbjudas en lämplig arbetsmarknadspolitisk åtgärd.
Motionerna
Socialdemokraterna anser i sin partimotion A267 att 150-dagarsregeln bör tas bort, vilket kan ske genom ett regeringsbeslut. Partiet framhåller att regeln medför att tusentals deltidsarbetslösa, de flesta kvinnor, står inför det omöjliga valet att antingen säga upp sig helt från sin anställning och stämpla på heltid eller försöka leva på en alltför låg inkomst. Begränsningsregeln medför också en indirekt diskriminering av kvinnor och strider därigenom mot EG:s regler, sägs det i motionen.
Krav på att regeln skall tas bort framförs vidare i s-motionerna A204 av Maud Björnemalm m.fl., A207 av Lars Ulander m.fl., A230 av Britt Bohlin och Barbro Evermo Palmerlund, A231 av Anita Persson och Ingrid Andersson, A248 av Maja Bäckström och Martin Nilsson samt i A810 av Inger Hestvik m.fl.
I motion A208 av Hans Nyhage och Lars Björkman (m) anförs att det måste finnas möjlighet att ytterligare förlänga ersättningstiden så att deltidsarbete kan kombineras med arbetslöshetsersättning. Samtidigt måste missbruk kunna förhindras. Motionärerna tänker sig att dispens skall kunna beviljas efter noggrann prövning i det enskilda fallet. Utredningen om en allmän arbetslöshetsförsäkring bör enligt motionen få tilläggsdirektiv att lägga fram förslag till lösning på problemet.
Folkpartisterna Sigge Godin och Britta Bjelle framhåller i motion A201 att reglerna kommit till för att förhindra missbruk. Eftersom denna risk är liten i en lågkonjunktur bör regeln kunna upphävas tillfälligt under en sådan period. Regeringen bör få sådant bemyndigande.
Elving Andersson (c) anser i motion A279 att samma tidsregler för utförsäkring bör gälla för både del- och heltidsarbetslösa.
150-dagarsregeln tas också upp i motion A233 av Hans Andersson m.fl. (v). Motionärerna anser att regeln, som framför allt slår mot kvinnor, måste ses över av den nyssnämnda utredningen. De begär också en omedelbar ändring av regeln av innebörd att den som utför tillfälligt, konjunkturberoende arbete inte skall drabbas av 150-dagarsbegränsningen. Motionärerna begär slutligen tilläggsdirektiv till utredningen även när det gäller rätten till heltidsarbete. Om en begränsningsregel skall ha åsyftad verkan måste den kompletteras med en lag om rätt till heltidsarbete, anför motionärerna.
Utskottets överväganden
Utskottet anser det högst otillfredsställande att en deltidsarbetslös efter en viss period skall behöva gå över i hel arbetslöshet för att vara bibehållen rätten till ersättning ur försäkringen. Detta måste anses stå i strid med arbetslinjen som är en grundläggande princip i svensk arbetsmarknadspolitik.
Det skapar också en situation som är tvivelaktig från allmänna försäkringsrättsliga synpunkter. Utskottet noterar därvid vad som föreskrivs i AMS författningssamling. Enligt dessa regler (AMSFS 1991:15) skall en medlem som slutat ett deltidsarbete på grund av att ersättningsrätten avbrutits enligt 19--21 §§ förordningen om arbetslöshetsförsäkring anses ha haft giltig anledning att lämna sitt arbete. Om en sådan medlem erbjuds nya deltidsarbeten, som inte helt häver arbetslösheten, anses sådana arbeten som olämpliga.
Bakom slopandet 1984 av den tidigare 50-dagarsregeln låg bl.a. överväganden av detta slag. Samtidigt insåg lagstiftaren risken för missbruk. Det gällde därför att i lagen öppna en möjlighet att förhindra sådant.
Lagen bör enligt utskottets mening alltså tolkas så att den framför allt ger utrymme för att begränsa ersättningsrätten i missbruksfall. När frågan om inskränkningar några år senare togs upp av arbetsmarknadsministern pekade hon bl.a. på att ersättningen kommit att utnyttjas som komplement till deltidsarbete. Frågan aktualiserades i en högkonjunktur med stark efterfrågan på arbetskraft, hög sysselsättning och låg arbetslöshet. Även om det inte direkt utsägs i någon av de propositioner där reglerna tas upp kan man ändå anta att dessa förhållanden bidrog till att en begränsning ansågs nödvändig. När efterfrågan på arbetskraft är stor finns också typiskt sett större anledning att misstänka missbruk.
Situationen på den svenska arbetsmarknaden är i dag en helt annan. Efterfrågan på arbetskraft är ytterst svag. Ett ofrivilligt deltidsarbete måste vara bättre än inget arbete alls. Möjligheten att öka arbetstiden hos den egna arbetsgivaren eller att få ett nytt arbete med en arbetstid som svarar mot de egna önskemålen kan antas vara kraftigt begränsad. I ett sådant läge måste det vara svårt att förklara för arbetstagaren att han eller hon måste lämna sitt arbete. Samtidigt ter det sig främmande att betrakta en undersysselsättning med utfyllnadsersättning som ett missbruk av reglerna enbart därför att den får en viss varaktighet.
Med hänvisning till det anförda finns det enligt utskottets mening starka skäl att åtminstone tillfälligt upphäva den generellt utformade regeln i 19 § ALF-förordningen.
Risken för missbruk får dock inte nonchaleras. Misstanke om sådant kan finnas särskilt i de fall då den försäkrade under längre tid deltidsarbetar hos samme arbetsgivare, antingen permanent eller under upprepade tidsbegränsade anställningar, och uppbär ersättning som utfyllnad. Som påpekas i den proposition som låg till grund för borttagandet av den tidigare 50-dagarsregeln är den största risken med att en sådan situation får pågå under längre tid att både arbetsgivaren och den försäkrade saknar intresse av att förhållandena ändras.
Enligt utskottets mening bör därför systemet bygga på en återkommande kontroll av den deltidsarbetslöses förhållanden i detta hänseende. Ett villkor för fortsatt ersättning efter en viss period, förslagsvis sex månader, bör normalt vara ett intyg från arbetsgivaren att han saknar möjlighet att erbjuda den anställde arbetstid i enlighet med av denne framfört önskemål. Finner kassan vid en sådan kontroll att det finns anledning att misstänka att den anställde i praktiken inte är intresserad av att utöka sin arbetstid får det prövas om den allmänna förutsättningen föreligger för rätt till fortsatt ersättning.
De ekonomiska konsekvenserna av ett borttagande av 150-dagarsregeln bör på kort sikt vara att belastningen på försäkringen minskar, eftersom erfarenheten visar att en stor del av de deltidsarbetslösa föredrar att hellre uppbära hel ersättning än att fortsätta deltidsarbeta utan utfyllnad från försäkringen. Erfarenheten visar också att den person som väljer att vara helt arbetslös ofta ersätts av en annan deltidsmarkerare på det arbete som lämnats. På längre sikt kan kostnaderna öka. Slopas begränsningen, ökas nämligen också möjligheten att kvalificera sig för ny ersättningsperiod.
I det längre perspektivet finns det enligt utskottets mening skäl att överväga en tidsmässig begränsning av ersättningsrätten vid deltidsarbetslöshet. Försäkringen har karaktären av en omställningsförsäkring; skyddet är även vid hel arbetslöshet begränsat i tiden. Som reglerna fungerar i dag kan en person med ett lågt antal ersättningsdagar under beräkningsveckan uppbära arbetslöshetsersättning under tidsperioder som är betydligt längre än den normalt maximala ersättningsperioden om 300 dagar. Det kan enligt utskottets mening ifrågasättas om detta verkligen överensstämmer med försäkringens karaktär och syfte. Utskottet utgår från att frågor om tidsmässig begränsning kommer att övervägas i anslutning till beredningen av det kommande förslaget från utredningen om en allmän arbetslöshetsförsäkring. Det finns enligt utskottets mening också skäl att anta att frågan om möjlighet att kvalificera sig för en ny ersättningsperiod kommer att övervägas i det sammanhanget.
Utskottet vill avslutningsvis betona att 150-dagarsregeln bara är en del i det betydligt vidare problem som deltidsarbetslösheten innebär. Problemet med arbetstiderna måste, som betonades redan i samband med införandet av regeln, angripas på bred front och med olika åtgärder. Att arbetsmarknadsutskottet nu föreslår ett borttagande av regeln innebär alltså inte att ambitionsnivån skall sänkas när det gäller den försäkrades möjligheter att få en arbetstid som motsvarar hans eller hennes önskemål. Den regel som för närvarande återfinns i 19 § andra stycket förordningen om arbetslöshetsförsäkring och som innebär att länsarbetsnämnden i samarbete med den enskilde, arbetsgivare och fackliga organisationer aktivt skall verka för detta, bör således finnas kvar.
Vad utskottet anfört med anledning av de nu behandlade motionerna A201, A204, A207, A208, A230, A231, A233, A248, A267, A279 och A810, i förekommande fall i berörda delar, bör ges regeringen till känna.
Övriga frågor
Utskottet tar i detta avsnitt slutligen upp några motionsyrkanden som har beröring med 150-dagarsregeln.
Motion A204 yrkande 1 avser den särskilda kvalifikationsregeln i 21§ förordningen om arbetslöshetsförsäkring för den som förbrukat en ersättningsperiod. Enligt denna bestämmelse medges en ny ersättningsperiod på högst 150 dagar till en försäkrad som under en sammanhängande tid av minst fem månader har haft arbete med en arbetstid som motsvarar dennes önskemål eller deltagit i arbetsmarknadsutbildning.
Om 150-dagarsregeln upphävs, vilket utskottet förordat i det föregående, uppkommer inte det särskilda problem som motionen tar upp. Motionen får därigenom anses tillgodosedd i nu berörd del.
Motion A277 av Marianne Andersson och Marianne Jönsson (c) gäller frågan om möjligheten att under en arbetslöshetsperiod åta sig kortare uppdrag liksom att ta korttidsvikariat och avbryta ersättningsperioden under motsvarande tid. Motionärerna vill ha en översyn av reglerna i detta hänseende.
Utskottet förutsätter att denna frågeställning kommer att ingå i beredningsarbetet med anledning av de kommande förslagen från utredningen om en allmän arbetslöshetsförsäkring. Någon åtgärd kan därför inte anses påkallad från riksdagens sida. Motionsyrkandet avstyrks.
I Hans Anderssons m.fl. (v) motion A233 som gäller arbetslöshetsersättning vid deltidsarbete begärs att den nyssnämnda utredningen skall få tilläggsdirektiv avseende lagstiftning om rätt till heltidsarbete. Motionärerna anser att en begränsning av ersättningsrätten vid deltidsarbete inte kan få åsyftad verkan så länge som en arbetsgivare har möjlighet att inrätta deltidstjänster.
Som utskottet anfört i det föregående måste problemet med deltidsarbetslösheten lösas på bred front tillsammans med alla berörda. Utskottet tar däremot helt avstånd från tanken om ett lagstiftat förbud mot deltidstjänster. En sådan lag skulle stå i strid med grundläggande principer i svensk rätt. Motion A233 avstyrks således i den nu berörda delen.
Arbetslöshetsersättning vid studier m.m.
Enligt huvudregeln i 4 § andra stycket lagen om arbetslöshetsförsäkring (motsvarande § i KAS-lagen) får ersättning inte lämnas till den som deltar i utbildning om det inte finns särskilda skäl. Regeln vilar på den grundläggande principen för rätt till ersättning, nämligen att den arbetslöse skall stå till arbetsmarknadens förfogande. Regeln i 4 § infördes 1988 (prop. 1987/88:114, AU18) i syfte att hindra den alltmer generösa bedömningen vid tillämpningen av lagen. Arbetsmarknadsministern (Ingela Thalén) ansåg utvecklingen i praxis otillfredsställande genom att arbetslöshetsersättningen kommit att utnyttjas i stället för de finansieringsformer som samhället erbjuder vid studier. Den användes därigenom på ett sätt som den inte var avsedd för. Ersättningen riskerade att förlora sin karaktär av arbetsmarknadspolitiskt medel.
I propositionen betonades att det naturligtvis inte är fel att den arbetssökande tar tillvara tiden som arbetslös för att förbättra sina möjligheter på arbetsmarknaden, men detta får inte innebära att den sökandes möjligheter att söka och snabbt anta ett ledigt arbete försämras. Studier som förbättrar den sökandes möjligheter att få arbete skall mötas positivt, men finansiering skall normalt vara skild från arbetslöshetsersättningen.
Som huvudregel borde därför enligt propositionen (s. 34) gälla att det inte skall vara tillåtet att uppbära arbetslöshetsersättning samtidigt med studier. Undantag borde kunna göras vid särskilda skäl, exempelvis för en heltidsarbetande som bedriver heltidsstudier vid sidan av arbetet. Skulle en sådan person bli arbetslös, bör studierna kunna fortsättas samtidigt som ersättning uppbärs, förutsatt att personen i fråga söker heltidsarbete och arbetet inte upphört på grund av studierna. Enligt propositionen borde även mycket korta kurser på heltid som påbörjas under arbetslösheten och som t.ex. syftar till att ge orientering om olika yrken eller utbildningsvägar kunna tillåtas. I fråga om deltidsstudier anfördes i propositionen att särskilda skäl kunde anses föreligga om studierna inte hindrar den arbetslöse från att söka och anta heltidsarbete. Enligt propositionen borde det ankomma på regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer att närmare föreskriva vilka särskilda skäl som skall gälla för att arbetslöshetsersättning skall få utgå i samband med studier.
Arbetsmarknadsutskottet tillstyrkte regeringens förslag. Utskottet anförde att den utbildningsform man i första hand tänker på när det gäller arbetslösa är arbetsmarknadsutbildningen, och vid den utgår utbildningsbidrag som är lika stora eller i vissa fall bättre än ersättningarna vid arbetslöshet. Det underströks att regeln inte innebär ett totalstopp (AU 1987/88:18 s. 19).
I 22 a § förordningen (1988:1400) om arbetslöshetsförsäkring anges när särskilda skäl enligt lagens 4 § andra stycke skall anses föreligga. Förordningen överensstämmer med de exempel som anges i propositionen. Genom ett tillägg från den 1 januari 1993 anses särskilda skäl att lämna ersättning till en arbetslös som deltar i utbildning föreligga även när den arbetslöse deltar i verksamhet för arbetslivsutveckling. Motsvarande reglering finns i lagen om kontant arbetsmarknadsstöd.
Motionerna
Fyra motioner rör frågan om rätten till ersättning vid studier på folkhögskola.
I motion A224 vänder sig Anita Persson (s) mot gällande praxis. Enligt motionen vägras en arbetslös ersättning om han eller hon önskar delta i en planlagd folkhögskolekurs, som trots att den är på deltid ger vidgad behörighet och kompetens i flera ämnen. Den som på deltid studerar ett ämne i taget på komvux skulle däremot kunna få ersättning enligt motionären. Det har enligt motionen också visat sig att många har tagit tillbaka sina ansökningar till de särskilda kurserna för arbetslösa vid folkhögskolorna inför risken att förlora sin arbetslöshetsersättning. Detta ger negativa effekter för både samhället och de arbetslösa. Det vore bättre om de arbetslösa kunde förbättra sin kompetens, anser motionären. Under förutsättning att den arbetslöse står till arbetsmarknadens förfogande och håller kontinuerlig kontakt med den lokala arbetsförmedlingen samt är beredd att avbryta sina studier om han får arbete borde rätten att studera med bibehållen arbetslöshetsersättning alltid finnas. Under samma förutsättningar borde detta vara möjligt även vid heltidsstudier, anför motionären.
Motsvarande synpunkter framförs i motionerna A250 av Tuve Skånberg (kds), A280 av Stina Gustavsson och Birger Andersson (c) och A458 av Elisabeth Persson m.fl. (v). Den sistnämnda motionen tar dock enbart sikte på deltidsstudier.
I motion A241 av Olle Schmidt och Margitta Edgren (fp) begärs en uppmjukning av reglerna när det gäller KAS i samband med studier. Motiveringen är av likartat slag som i de nyssnämnda motionerna.
Utskottets överväganden
Utskottet anser att de skäl som låg bakom införandet av begränsningsregeln i fråga om arbetslöshetsersättning vid studier alltjämt har giltighet. Ett genomförande av motionernas förslag skulle med nuvarande arbetsmarknadsläge i realiteten kunna medföra att stora grupper av arbetslösa under en ganska lång period kunde bedriva studier under andra ekonomiska villkor än vad som normalt gäller vid vuxenutbildning. Kravet på att stå till arbetsmarknadens förfogande måste enligt utskottets mening ha ett reellt innehåll och innebära mer än att hålla kontinuerlig kontakt med arbetsförmedlingen och att vara beredd att avbryta sina studier. Att den som bedriver studier inte kan vara lika aktiv i sitt arbetssökande som andra arbetslösa är för utskottet närmast en självklarhet. Därför måste man enligt utskottets mening hålla fast vid att det skall föreligga särskilda skäl för att få kombinera studier med arbetslöshetsersättning. De hel- eller deltidsstudier eller korta kurser som enligt gällande regler kan kombineras med ersättning utmärks av att de inte påtagligt hindrar ett aktivt arbetssökande; utskottet bortser då från den speciella regeln vid arbetslivsutveckling.
I sammanhanget vill utskottet erinra om sitt ställningstagande med anledning av motionskrav om utökade möjligheter till arbetsmarknadsutbildning inom högskolan. Utskottet har ansett att generellt utökade sådana möjligheter skulle ge felaktiga signaler till alla de ungdomar som söker sig till högskolan och får finansiera sina studier genom studielån. Utskottet vill också erinra om att socialförsäkringsutskottet inom kort kommer att behandla frågor om studiestöd, däribland studiestöd till vuxna.
Av det anförda följer att utskottet inte kan ansluta sig till motionernas förslag om en liberalisering av ersättningsreglerna.
Utskottet vill tillägga att utredningen (U 1992:02) om effektivare vuxenutbildning enligt sina direktiv skall avsluta sitt arbete i dagarna. Uppdraget innefattar bl.a. att göra noggranna kostnadsjämförelser mellan olika typer av utbildning för vuxna. Det kan således förutses att frågor som har beröringspunkter med dem som aktualiserats i motionerna kommer att beredas inom regeringskansliet inom en snar framtid.
Motionerna A224, A241, A250, A280 och A458 avstyrks, i förekommande fall i berörd del.
Utskottet tar i detta sammanhang också upp en motion som rör överhoppningsbar tid vid studier. Det gäller motion A261 av Hans Karlsson (s). Han anser att reglerna bör ändras när det gäller vilken typ av studier som skall betraktas som s.k. överhoppningsbar tid enligt lagen om arbetslöshetsförsäkring.
Enligt 8 § i den nyssnämnda lagen medför två slag av utbildningar s.k. överhoppningsbar tid. Att tiden är överhoppningsbar kan vara till förmån för den försäkrade vid prövningen av rätten till arbetslöshetsersättning. Det gäller dels heltidsutbildning som den försäkrade avslutat efter fyllda 25 år eller som föregåtts av sammanhängande förvärvsarbete på heltid i minst fem månader, dels arbetsmarknadsutbildning i visst fall. Arbetsmarknadsutbildning är normalt s.k. jämställd tid, vilket är mer förmånligt vid bedömningen av rätten till ersättning, eftersom tiden som den försäkrade deltar i utbildningen då jämställs med förvärvsarbete. Förutsättningen för att tiden i arbetsmarknadsutbildning skall vara jämställd är dock i princip att utbildningen fullföljts; i annat fall är tiden enbart överhoppningsbar.
Enkelt uttryckt är lagens innebörd att ju angelägnare studierna bedöms vara, desto mer förmånligt betraktas de vid prövningen av rätten till arbetslöshetsersättning.
Som utskottet uppfattar det ser motionären en orättvisa i att den som anvisas arbetsmarknadsutbildning inte bara får utbildningsbidrag under studierna, utan också blir bättre ställd när det gäller fortsatt rätt till ersättning än den som själv finansierar sina studier under arbetslösheten. Motionen syftar alltså längre än bara till det förhållandet att man gjort åtskillnad mellan olika slag av studier i försäkringsersättningshänseende.
Utskottet, som hänvisar till vad som sagts i det föregående om arbetslöshetsersättning vid studier, utgår från att den frågeställning som aktualiserats kommer att belysas inte bara i samband med beredningen av det kommande förslaget från den nyssnämnda utredningen om effektivare vuxenutbildning utan också när förslagen från utredningen om en allmän arbetslöshetsförsäkring övervägs.
Vad utskottet anfört med anledning av motion A261 bör ges regeringen till känna.
Egenföretagare och arbetslöshetsförsäkring
Sju motioner rör frågan om företagares skydd vid arbetslöshet. I några av motionerna riktas stark kritik mot gällande regler, som beskrivs som alltför restriktiva, osolidaridariska och diskriminerande.
I Ny demokratis motion A222 anförs att den som är anställd i ett familjeföretag, i vilket han själv eller hans familj äger huvudparten av aktierna, betraktas som företagare. När företaget inte längre kan erbjuda arbete åt familjemedlemmarna kan dessa inte få kassaersättning, trots att de uppfyller de allmänna kvalifikationerna. Eftersom de bedöms som företagare, måste företaget avvecklas helt för att de skall få ersättning, sägs det i motionen.
Motion A206 av Gullan Lindblad (m) tar också upp frågan om vad som gäller för delägare. Enligt motionen kan ingen delägare få någon ersättning vid arbetslöshet, t.o.m. giftorätt skulle diskvalificera för arbetslöshetsersättning.
Kritik mot de begränsade möjligheterna för familjemedlemmar att få ersättning framförs även i motion A278 av Marianne Andersson m.fl. (c, m, fp) samt i motion A282 av Karin Israelsson och Birgitta Carlsson (c), som avser lantbrukarhustrur.
Gullan Lindblad vänder sig i motion A206 också mot att företagaren måste avveckla sitt företag helt för att få rätt till ersättning. Det borde vara möjligt att i en lågkonjunktur "lägga företaget i malpåse" för att starta det igen när konjunkturen vänder. Det framhålls att inte minst kvinnor i glesbygden drabbas av de nuvarande reglerna.
Liknande synpunkter framförs av Marianne Andersson m.fl. (c, m, fp) i den nyssnämnda motionen A278 liksom av Kjell Ericsson och Karin Starrin (c) i motion A210. Egenföretagarna bör enligt motionerna få ett bättre skydd vid arbetslöshet.
Roland Larsson (c) anför i motion A265 att en yrkesverksam person som vid sidan av sitt förvärvsarbete är delägare i ett handelsbolag inte kan få någon ersättning vid arbetslöshet från sitt ordinarie arbete. Regeln bör ändras eller tas bort, anser motionären.
Slutligen efterlyses i motion A237 av Kenth Skårvik (fp) en arbetslöshetskassa för egenföretagare.
Utskottets överväganden
Med anledning av vad som anförts i de nu redovisade motionerna och mot bakgrund av vad utskottet erfarit om den praktiska tillämpningen finner utskottet det påkallat att kort redogöra för gällande lagstiftning vad avser arbetslöshetsersättning till företagare. Saken inrymmer två frågeställningar, nämligen dels vem som skall anses som företagare i lagens mening, dels när förutsättningarna föreligger för att bedöma en företagare som arbetslös. För företagare gäller ett särskilt arbetslöshetsbegrepp, och det är därför nödvändigt att ta ställning till om en person är företagare eller arbetstagare när man skall pröva rätten till arbetslöshetsersättning. Enligt 4 § tredje stycket lagen om arbetslöshetsförsäkring skall en företagare anses arbetslös, när hans personliga verksamhet i rörelsen har upphört annat än tillfälligt. Enligt bestämmelsen kan AMS av särskilda skäl föreskriva annat. Den sistnämnda regeln berörs inte vidare i denna framställning.
Företagarbegreppet
I förarbetena (prop. 1973:56 s. 185 f.) behandlas den första frågeställningen i anslutning till de föreningsrättsliga bestämmelserna om arbetslöshetskassor. Kassorna har möjlighet att begränsa sin verksamhet till att avse förvärvsarbete antingen som företagare eller som löntagare. Det sägs särskilt i motiven att den som arbetar åt sin make eller annan familjemedlem inte på grund av detta förhållande skall kunna vägras inträde i arbetslöshetskassa. Förutsättning för rätt till medlemskap är emellertid att det klart framgår att ett anställningsförhållande föreligger. Det är enligt propositionen även av vikt att det klarläggs att den försäkrade tidigare verkligen haft inkomst av anställningen som tyder på att ett ordinärt anställningsförhållande förelegat. En omständighet att beakta i sammanhanget kan vara att arbetsgivaren betalt avgifter till sjukförsäkringen, ATP m.m., sägs det i propositionen.
I propositionen togs en fråga upp särskilt. Departementschefen anförde följande:
Jag vill i detta sammanhang även beröra det problem som de allt vanligare förekommande s.k. enmansbolagen kan medföra. Jag syftar då på sådana bolag där den anställde eller hans familj äger huvudparten av aktierna. I praktiken är en sådan anställd oftast att jämställa med en egen företagare fastän han formellt står i ett arbetstagarförhållande gentemot bolaget. De regler, som jag förordar skall gälla i fråga om företagare, bör därför normalt tillämpas även när det gäller innehavare av enmansbolag. Dessutom bör arbetslöshetskassa för arbetstagare kunna vägra sådan anställd medlemskap i kassan. (a.a. s. 188)
Mot bakgrund av det anförda och med hänsyn till vad utskottet erfarit om den praktiska tillämpningen anser utskottet att det bör klargöras i lag att enbart den som i praktiken har ett väsentligt inflytande över verksamheten bör betraktas som företagare och därmed omfattas av det särskilda arbetslöshetsbegreppet för företagare. En grundläggande förutsättning för att anses som företagare bör vara att personen själv äger någon del av företaget.
Utskottet ställer sig således bakom uppfattningen att företagarbegreppet har kommit att ges en alltför vidsträckt tolkning. Det bör därför ankomma på regeringen att skyndsamt återkomma med lagförslag i enlighet med det nyss anförda.
Vad utskottet anfört med anledning av motionerna A206, A222, A278 och A282, i förekommande fall i berörda delar, bör ges regeringen till känna.
Arbetslöshetsbegreppet
Utskottet övergår nu till frågan när en företagare skall anses som arbetslös. Arbetslöshetsbegreppet för företagare berörs i proposition 1973:56 på s. 175 f. Där sägs beträffande företagare, att det förhållandet att inkomst av förvärvsarbete inte längre föreligger inte på samma sätt som för arbetstagare kan vara utgångspunkt för bedömningen av frågan om arbetslöshet föreligger. Det är enligt propositionen i stället nödvändigt att skapa en garanti mot att kontant stöd vid arbetslöshet blir en inkomstutfyllnad i mindre lönsamma företag. Därför bör den principiella och grundläggande huvudregeln vara att en företagares arbetslöshet börjar den dag då hans personliga verksamhet i rörelsen har upphört.
Till ledning för bedömningen av frågan om sökandens personliga verksamhet i rörelsen har upphört anges vissa riktlinjer i propositionen. Rörelsen skall ha lämnats av giltig anledning. Arbetslösheten får inte vara självförvållad. Motivet måste vara att rörelsen inte ger rimlig försörjning. Kravet på att rörelsen skall ha lämnats innebär i allmänhet att företagaren skall ha sålt fast egendom och rörelsetillgångar.
Vissa omständigheter anges som kan utgöra skäl att ifrågasätta om den personliga verksamheten verkligen upphört, t.ex. fortsatt innehav av fastighet eller annan rörelsetillgång av betydande värde. Ett annat exempel är att sökandens anhöriga uppges fortsätta den tidigare verksamheten, trots att de i realiteten har uppenbart begränsade möjligheter att faktiskt utöva verksamheten, eller fall då sökanden trots att rörelsen, t.ex. jordbruksdrift, överlåtits fortsätter med sina sysslor på gården. Den personliga verksamheten skall ha upphört utan reservationer. Det får inte röra sig om ett tillfälligt eller tidsbegränsat avbrott. Undantagsvis, exempelvis i en force majeure-situation, då avbrottet är en ren engångsföreteelse som inte till någon del har säsongskaraktär, bör ersättning ändå kunna utges, anförs det i propositionen.
Frågan om en utvidgning av möjligheterna till ersättning för företagare har vid flera tillfällen behandlats av utskottet. I det av riksdagen godkända betänkandet AU 1983/84:7 var utskottet inte berett att förorda någon ändring i det gällande arbetslöshetsbegreppet i nu berört hänseende. Det underströks att man bör undvika att arbetslöshetsersättningarna blir en inkomstutfyllnad i olönsamma företag. Senast har utskottet i det likaledes godkända betänkandet 1991/92:AU11 hänvisat till den pågående utredningen om en allmän arbetslöshetsförsäkring (A 1992:03).
Enligt direktiven till denna utredning (dir. 1992:24) bör utredaren särskilt uppmärksamma enskilda företagares behov av ett försäkringsskydd som fungerar på ett konkurrensneutralt sätt.
Enligt utskottets mening måste principen alltjämt upprätthållas att arbetslöshetsersättningen till företagare inte får bli en inkomstutfyllnad i mindre lönsamma företag. De nyssnämnda direktiven ger uttryck för samma princip. Utskottet är därför inte berett att ansluta sig till motionärernas tanke att det skulle vara möjligt att "lägga företaget i malpåse" i en lågkonjunktur. Utskottet utgår från att frågan hur ett skydd för företagare bör konstrueras som å ena sidan är ekonomiskt och socialt acceptabelt men å andra sidan inte snedvrider konkurrensen kommer att övervägas i anslutning till denna utredning.
Motionerna A206, A210 och A278, i den del de berör den nu aktualiserade frågan, bör därför inte påkalla någon ytterligare åtgärd från riksdagens sida.
Med anledning av Roland Larssons (c) motion A265 om den som vid sidan av sitt förvärvsarbete är delägare i ett handelsbolag är följande att säga. I det tidigare nämnda betänkandet AU1983/84:7 tog arbetsmarknadsutskottet upp frågan om personer som kombinerar en deltidsanställning med ett begränsat engagemang i ett företag. Enligt utskottets mening förelåg ett behov av regler som medgav en flexiblare tillämpning än som då syntes vara möjlig. I proposition 1983/84:126 anslöt sig arbetsmarknadsministern till det nyss återgivna uttalandet. De personer som avsågs borde enligt propositionen ha rätt till ersättning för det inkomstbortfall som uppstår när anställningen upphör, detta naturligtvis under förutsättning att verksamheten i företaget inte utökas i samband med arbetslösheten. Uppmjukningen sågs som en tillämpningsfråga, som borde kunna lösas inom ramen för det gällande regelsystemet.
Från den 1 juli 1989 föreskrivs i 23 § andra stycket arbetslöshetsförsäkringslagen (prop. 1988/89:100 bil. 12, AU 11, rskr. 138) att en bisyssla som en försäkrad har utfört varaktigt före arbetslösheten vid sidan av heltidsarbete skall minska arbetslöshetsersättningen endast om den utvidgas under arbetslösheten och hindrar den försäkrade från att anta lämpligt arbete.
Utskottet kan tillägga att det i AMS regelbok för arbetslöshetskassor, i det avsnitt som avser grundvillkoren för rätt till ersättning, i fråga om bisyssla anförs följande: "Vid bedömning av om medlem är arbetslös tas inte hänsyn till bisyssla, om denna inte hindrar medlemmen från att anta erbjudet lämpligt arbete."
Utskottet kan med detta konstatera att ett delägarskap i ett bolag inte i sig diskvalificerar för rätt till ersättning vid arbetslöshet från en anställning, och detta oavsett om anställningen avsett heltid eller deltid. Det avgörande för rätten till ersättning är att verksamheten i företaget är begränsad, att den inte utökas i samband med arbetslösheten och att den inte hindrar personen från att söka och anta arbete.
Motionen får anses tillgodosedd med det anförda och avstyrks således.
Vad slutligen gäller den i motion A237 av Kenth Skårvik (fp) framförda uppfattningen att en A-kassa bör inrättas för egenföretagare har utskottet den kommentaren att sådana kassor redan existerar. I den mån motionären åsyftar en företagarkassa i offentlig regi får utskottet hänvisa till den tidigare nämnda utredningen och de överväganden som utredningens förslag kommer att föranleda. Något ytterligare uttalande från utskottets sida kan inte anses påkallat, varför motionen avstyrks.
Samordning av förmåner m.m.
Två motioner tar upp frågan om samordningen av änkepension och utbildningsbidrag. Det är motion A203 av Iréne Vestlund m.fl. (s) och A272 av Lennart Nilsson och Sverre Palm (s).
Motionärerna anför att en kvinna som deltar i arbetsmarknadsutbildning enligt 29 § förordningen om arbetsmarknadsutbildning får sitt utbildningsbidrag reducerat om hon uppbär änke- eller efterlevandepension enligt äldre regler. Detta upplevs enligt motionärerna som djupt orättvist, då kvinnan inte har motsvarande avdrag om hon uppbär lön av arbete. Detta kan bli ett hinder för möjligheten att utnyttja arbetsmarknadsutbildningen då i vissa fall den sammanlagda inkomsten minskas drastiskt.
Den i motionerna aktualiserade frågan har uppmärksammats i en översyn av reglerna för utbildningsbidrag vid arbetsmarknadsutbildning och yrkesinriktad rehabilitering m.m. (Ds 1992:66). Översynen har remissbehandlats och bereds för närvarande i regeringskansliet. Någon åtgärd med anledning av motionerna kan därför inte anses påkallad. De avstyrks således.
Slutligen behandlar utskottet en motion om samordningen av arbetslöshetsersättningen och pensionsförmåner. Det är motion A242 av Doris Håvik och Sten Östlund (s). Den tar sikte på reglerna i 20 och 21 §§ lagen om arbetslöshetsförsäkring. Dagpenningen är för närvarande normalt 90 % av den försäkrades dagsförtjänst. Till den som har tillerkänts ålderspension av visst slag som utgår på grund av förvärvsarbete lämnas dagpenning med 65 % av dagsförtjänsten (20 § första stycket). Enligt 21 § skall dagpenningen sättas ned med 1/260 av årspensionen.
Motionärerna anger som exempel en person som uppbär sjömanspension från 55 års ålder. Pensionsbeloppet är lågt. Ersättningen från arbetslöshetskassan kan med nuvarande regler inte bli högre än 65 % av lönen reducerat med ersättningen från pensionsanstalten. Motionens exempel visar att arbetslöshetsersättningen blir lägre än om personen inte haft någon pension alls. Motionärerna anför att syftet med reglerna, som infördes 1989, inte varit att en enskild person som har en tjänstepension skall hamna i en betydligt sämre ekonomisk situation än någon utan pension. Orättvisan blir särskilt tydlig vid pensionering före 60 års ålder eftersom det då inte finns möjlighet att fylla ut pensionen med förtida uttag av allmän pension. Man är i stället helt beroende av att kunna få ett nytt arbete. Om de tankegångar som låg bakom lagändringarna skall vidmakthållas finns en möjlighet att sätta in en åldersgräns i systemet, förslagsvis 60 år, för att undvika orimliga effekter. Sådana personer borde endast behöva vidkännas det pensionsavdrag som följer av 21 §, anser motionärerna.
Utskottet instämmer med motionärerna i att regeln med sin nuvarande utformning i vissa fall kan få orimliga effekter. Tanken är att det skall vara möjligt att uppbära arbetslöshetsersättning samtidigt med pension. För många personer med små pensioner är den enda möjligheten att få en dräglig inkomst att så länge som möjligt stå till arbetsmarknadens förfogande. De år 1989 genomförda förändringarna syftade bl.a. till att undvika fall av överkompensation. Bestämmelserna skulle också utformas så att de motverkade att ålderspensionärer anmäler sig på förmedlingen endast för att dryga ut pensionen med arbetslöshetsersättning utan att de är reellt arbetssökande (prop. 1987/88:114 s. 28 f.). Utskottet anser att de nu berörda reglerna bör ses över så att de får en utformning som bättre överensstämmer med det angivna syftet att förhindra överkompensation. Regeringen bör återkomma med förslag i enlighet med detta.
Vad utskottet anfört med anledning av motion A242 bör ges regeringen till känna.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande 150-dagarsregeln att riksdagen med anledning av motionerna 1992/93:A201, 1992/93:A204 yrkande 2, 1992/93:A207, 1992/93:A208, 1992/93:A230, 1992/93:A231, 1992/93:A233 yrkandena 1 och 2, 1992/93:A248, 1992/93:A267 yrkande 12, 1992/93:A279 och 1992/93:A810 yrkande 11 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
2. beträffande 21 § förordningen om arbetslöshetsförsäkring att riksdagen avslår motion 1992/93:A204 yrkande 1,
3. beträffande kortare uppdrag att riksdagen avslår motion 1992/93:A277,
4. beträffande lagstiftning om rätt till heltidsarbete att riksdagen avslår motion 1992/93:A233 yrkande 3,
men. (v)
5. beträffande arbetslöshetsersättning vid studier m.m. att riksdagen avslår motionerna 1992/93:A224, 1992/93:A241, 1992/93:A250, 1992/93:A280 yrkande 2 och 1992/93:A458,
6. beträffande överhoppningsbar tid vid studier att riksdagen med anledning av motion 1992/93:A261 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
7. beträffande företagarbegreppet att riksdagen med anledning av motionerna 1992/93:A206 i motsvarande del, 1992/93:A222, 1992/93:A278 i motsvarande del och 1992/93:A282 hos regeringen begär förslag till lagändring i enlighet med vad utskottet anfört,
8. beträffande arbetslöshetsbegreppet för företagare att riksdagen avslår motionerna 1992/93:A206 i motsvarande del, 1992/93:A210 och 1992/93:A278 i motsvarande del,
9. beträffande bisyssla att riksdagen avslår motion 1992/93:A265,
10. beträffande A-kassa för egenföretagare att riksdagen avslår motion 1992/93:A237,
11. beträffande samordningen av änkepension och utbildningsbidrag att riksdagen avslår motionerna 1992/93:A203 och 1992/93:A272,
12. beträffande samordningen av arbetslöshetsersättningen och pensionsförmåner att riksdagen med anledning av motion 1992/93:A242 hos regeringen begär förslag till lagändring i enlighet med vad utskottet anfört.
Stockholm den 11 mars 1993
På arbetsmarknadsutskottets vägnar
Ingela Thalén
I beslutet har deltagit: Ingela Thalén (s), Elver Jonsson (fp), Sonja Rembo (m), Anders G Högmark (m), Georg Andersson (s), Marianne Andersson (c), Lahja Exner (s), Charlotte Cederschiöld (m), Sten Östlund (s), Harald Bergström (kds), Laila Strid-Jansson (nyd), Monica Öhman (s), Isa Halvarsson (fp), Johnny Ahlqvist (s) och Berit Andnor (s).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i utskottet, har suppleanten Hans Andersson (v) närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Meningsyttring av suppleant
Meningsyttring får avges av suppleant för Vänsterpartiet, eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i utskottet.
Hans Andersson (v) anför:
Jag ansluter mig till motion 233 (v) när det gäller de deltidsarbetslösas rätt till heltidsarbete. För att verkligen förhindra att arbetsgivaren utnyttjar arbetslöshetsersättningen är det nödvändigt med lagstiftning. Arbetslöshetsutredningen bör få tilläggsdirektiv att lägga fram förslag till lagstiftning om rätt till heltidsarbete.
Med anledning av vad utskottet anfört om arbetslöshetsersättning vid studier vill jag som min mening framföra att arbetsmarknadsutbildning i högskolan bör möjliggöras. Utbildningsbidrag för sådan utbildning skall kunna ges om det är motiverat med hänsyn till individuella förutsättningar och arbetsmarknadens behov.
Mot bakgrund av det anförda anser jag att utskottet under mom. 4 borde ha hemställt:
4. beträffande lagstiftning om rätt till heltidsarbete att riksdagen med anledning av motion 1992/93:A233 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts i denna del,