Vissa frågor om personlig assistans
Betänkande 1995/96:SoU15
Socialutskottets betänkande
1995/96:SOU15
Vissa frågor om personlig assistans
Innehåll
1995/96 SoU15
Sammanfattning
I betänkandet behandlas regeringens proposition 1995/96:146 Vissa frågor om personlig assistans och 30 motionsyrkanden som väckts med anledning av propositionen.
I propositionen föreslås vissa ändringar i lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) och lagen (1993:389) om assi- stansersättning (LASS) i syfte främst att åstadkomma bättre kostnadskontroll och vissa besparingar.
Utskottet godtar i huvudsak de förslag som regeringen lagt fram. Vissa ändringar och förtydliganden har utskottet dock ansett nödvändiga. Med dessa anser utskottet att förslagen kan genomföras utan att grunddragen i och syftet med reformen ändras.
I fråga om det framtida huvudmannaskapet för assistansersättningen föreslår utskottet med anledning av ett antal motioner ett tillkännagivande till regeringen. Utskottet anser att något underlag för att nu överväga en förändring av det delade huvudmannaskapet inte föreligger. Enligt utskottets uppfattning bör därför staten genom försäkringskassorna vara huvudman för personlig assistans där behoven överstiger 20 timmar per vecka.
Till betänkandet har fogats en reservation (m, kds, fp och mp) med yrkanden om avslag på propositionen. Vidare yrkas i en reservation (kds) att åldersgränsen på 65 år för rätt till personlig assistans skall tas bort. I en reservation (mp) yrkas avslag på förslaget om förkortad tidsram för beslut om assistansersättning, och slutligen yrkas i en reservation (v, mp) att statens bidrag till kommunerna skall minskas med 215 miljoner kronor. Särskilda yttranden har anmälts av m-, fp-, mp- och kds-ledamöterna.
Propositionen
I proposition 1995/96:146 Vissa frågor om personlig assistans föreslår regeringen (Socialdepartementet) att riksdagen antar regeringens förslag till
1. lag om ändring i lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade,
2. lag om ändring i lagen (1993:389) om assistansersättning.
Lagförslagen fogas till betänkandet som bilaga 1.
Motionerna
Motioner väckta med anledning av propositionen
1995/96:So11 av Chatrine Pålsson m.fl. (kds) vari yrkas
1. att riksdagen avslår regeringens proposition 1995/96:146 med hänvisning till vad som i motionen anförts,
2. att riksdagen, vid avslag på yrkande 1, i enlighet med vad i motionen anförts beslutar om rätten att få assistans för tid på sjukhus,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att åldersgränsen på 65 år för rätten till assistans tas bort.
1995/96:So12 av Bo Nilsson och Barbro Hietala Nordlund (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten av ett bibehållet statligt huvudmannaskap.
1995/96:So13 av Ulla Hoffmann m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att en utredning/uppföljning av assistansreformen inte bör komma till stånd,
2. att riksdagen i enlighet med vad i motionen anförts hos regeringen begär att Riksförsäkringsverket i samråd med intresseorganisationer och brukarkooperativ gör en översyn av hur utbetalningsrutinerna kan förändras,
3. att riksdagen i enlighet med vad i motionen anförts avslår regeringens förslag om att förkorta avräkningstiden för assistansersättning från ett år till tre månader,
4. att riksdagen i enlighet med vad i motionen anförts hos regeringen begär att Riksförsäkringsverket gör en översyn av kommunernas hantering av administrationskostnaderna,
5. att riksdagen beslutar att i enlighet med vad i motionen anförts ändra definitionen av begreppet personlig assistans,
6. att riksdagen avslår regeringsförslaget om att assistansersättning inte skall utgå för tid när funktionshindrade personer vistas eller deltar i barnomsorg, skola eller daglig verksamhet enligt LSS,
7. att riksdagen beslutar minska statliga bidrag till kommuner med 215 miljoner kronor,
8. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om hur personer med psykiska funktionshinder kan inordnas som en fjärde personkrets i lag om stöd och service till vissa funktionshindrade.
1995/96:So14 av Thomas Julin m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att en utredning om kommunalt huvudmannaskap inte bör komma till stånd,
2. att riksdagen avslår regeringens förslag till indragning av möjligheterna att bevilja personlig assistans för aktiverings- och motiveringsinsatser,
3. att riksdagen beslutar att inte utvidga föräldraansvaret för anhöriga till handikappade och funktionshindrade i föreliggande förslag till lagstiftning,
4. att riksdagen avslår regeringens förslag om att förkorta tiden för beviljad assistans,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av att vidare utreda möjligheterna för anhöriga att få ersättning vid vård av sjuk anhörig även efter det att den handikappade fyllt 21 år.
1995/96:So15 av Gullan Lindblad m.fl. (m) vari yrkas
1. att riksdagen avslår regeringens förslag i enlighet med vad som anförts i motionen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en differentiering av assistansersättningen.
1995/96:So16 av Sonja Fransson och Lisbeth Staaf-Igelström (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att tillförsäkra barn och ungdomar rätten till personlig assistans,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om statligt huvudmannaskap.
1995/96:So17 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari yrkas
1. att riksdagen avslår proposition 1995/96:146,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om uppföljning.
1995/96:So18 av Roland Larsson m.fl. (c) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar definiera begreppet personlig assistans i enlighet med vad i motionen anförts,
2. att riksdagen i enlighet med vad i motionen anförts beslutar om funktionshindrades rätt till personlig assistans vid vistelse eller deltagande i barnomsorg, skola eller daglig verksamhet,
3. att riksdagen avslår propositionens förslag i den del som berör föräldrarnas ansvar,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om avgränsning och särredovisning mot ordinarie kommunal verksamhet,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten av utbildning inom assistansverksamheten,
6. att riksdagen - vid bifall till yrkandena 1, 2, 3, 4, 5 och 7 - som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om assistansersättningens storlek,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts angående kommunalisering av assistansverksamheten.
Beredningen av ärendet i riksdagen
Representanter för Socialdepartementet, Handikappförbundens samarbetsorgan (HSO), De handikappades riksförbund (DHR) och Handikappombudsmannen har vid en sluten utfrågning lämnat synpunkter på förslagen i propositionen.
Vidare har skrivelser med synpunkter inkommit från olika organisationer och enskilda.
Utskottet
Propositionen i huvuddrag
I propositionen föreslås ändringar i lagen (1993:389) om assistansersättning (LASS) och lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS). Ändringarna syftar till att uppnå en bättre kostnadskontroll och vissa besparingar inom den statliga assistansersättningen. Den årliga kostnaden för statlig assistansersättning bedöms komma att minska med 215 miljoner kronor. Vidare innebär ändringarna att vissa förtydliganden görs i lagstiftningen. Det framhålls i propositionen att förslagen inte innebär någon förändring av de grundläggande principerna för personlig assistans.
Fråga om avslag på propositionen
Motionerna
I motion So11 av Chatrine Pålsson m.fl. (kds) hemställs att riksdagen avslår regeringens proposition 1995/96:146 med hänvisning till vad som i motionen anförts (yrkande 1). I motionen anförs att assistansreformen på ett mycket påtagligt sätt förändrat livet för drygt 6 000 handikappade. Motionärerna anser det tveksamt att redan efter två år göra en utvärdering av en sådan genomgripande reform. Regeringens framstressade förslag bidrar till onödig ryckighet och osäkerhet för redan utsatta människor. Gällande lagstiftning bör därför bibehållas tills det finns underlag för att göra en seriös prövning av reformen. Motionärerna anför att det inte finns något stöd i föräldrabalken för den föreslagna nya lydelsen av 3 § LASS om vårdnadshavares ansvar för barnets personliga förhållanden. De föreslagna ändringarna i LSS och LASS med bl.a. definition av personlig assistans och avgränsning mot viss kommunal verksamhet kommer att göra det avsevärt mycket svårare att få personlig assistans. Risken finns att barn med omfattande funktionsnedsättningar utesluts från rätten till personlig assistans, anför motionärerna. Att assistanstimmar skall få sparas i bara tre månader anser motionärerna vara ett kortsiktigt och ogenomtänkt förslag.
I motion So15 av Gullan Lindblad m.fl. (m) hemställs att riksdagen avslår regeringens förslag i enlighet med vad som anförts i motionen (yrkande 1). I motionen anförs att den förra regeringens största reform på handikappområdet var införandet av LSS och LASS. Motionärerna avvisar förslagen om att förkorta tidsramen, att definiera personlig assistans, att avgränsa statens ansvar och att införa en skrivning om att barns rätt till personlig assistans skall stå i förhållande till föräldrarnas ansvar. Regeringen har inte redogjort för de ekonomiska konsekvenserna eller klargjort vad förslagen innebär för t.ex. barnens rätt till personlig assistans. Vidare är motionärerna kritiska till att utvärderingarna av om de psykiskt störda skall ingå i personkretsen eller ej inte avvaktas.
I motion So17 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) hemställs att riksdagen avslår proposition 1995/96:146 (yrkande 1). Motionärerna anför att förslagen till inskränkningar i LSS och LASS inte kan accepteras. Reformen är historiskt sett en milstolpe i arbetet för ett värdigare och bättre liv för många funktionshindrade. Förslaget om minskad tidsram för beslut om assistansersättning inskränker den enskildes möjligheter till självbestämmande, oberoende och valfrihet och måste avvisas. Den föreslagna avgränsningen mot viss kommunal verksamhet kan inte accepteras, och definitionen av personlig assistans innebär en klar försämring för t.ex. infektionskänsliga, autistiska och psykiskt funktionshindrade. Rättsläget på detta område är i dag oklart. Går regeringens förslag igenom kommer det att ta ytterligare år innan en ny praxis utformas, menar motionärerna. Förslaget om att särskild hänsyn skall tas till föräldraansvaret kan komma att innebära att föräldrar till funktionshindrade barn är skyldiga att utföra en extra arbetsinsats innan personlig assistans/assistansersättning kan utgå. Stöd härför finns inte i föräldrabalken, anför motionärerna. I motionen anförs vidare att de föreslagna övergångsbestämmelserna innebär en form av retroaktivitet som är helt oacceptabel.
Utskottets bedömning
Personlig assistans har på flera sätt inneburit en revolution inom handikappomsorgen. Makten över insatsen har flyttats genom att den funktionshindrade nu fått rätt att själv välja av vem och hur insatsen skall utföras. Genom LASS har handläggningen för dem som har ett mer omfattande stödbehov knutits till försäkringskassorna, vilket innebär att bedömning och beslut strikt utgår från den enskildes situation och behov i förhållande till lagens bestämmelser. LASS innebär vidare att insatsen direkt når dem som har störst behov. Ett syfte har varit att ge anhöriga till svårt funktionshindrade stöd och avlastning. Personlig assistans med nuvarande utformning har haft en mycket stor betydelse för många svårt funktionshindrade, och reformen har på så sätt varit framgångsrik och motsvarat intentionerna i lagstiftningen. Stödformen statlig assistansersättning infördes den 1 januari 1994.
Kostnaderna för den statliga assistansersättningen har blivit väsentligt högre än vad som beräknades när reformen genomfördes. Skälet för detta är främst att det genomsnittliga antalet beviljade assistanstimmar per vecka överstigit det beräknade antalet. I vissa fall har också kommuner agerat så att svårt funktionshindrade sökt och fått statlig assistansersättning i stället för en insats som kommunen borde ha stått för. Regeringens förslag nu syftar till att uppnå en bättre kostnadskontroll och vissa besparingar inom den statliga assistansersättningen. Förslagen beräknas sammantaget innebära att kostnaderna för statlig assistansersättning reduceras med 215 miljoner kronor. Totalt beräknas stödet för perioden juli 1995-juni 1996 uppgå till 3 808 miljoner kronor.
Utskottet delar inställningen att det i dagens statsfinansiella läge måste göras vissa besparingar även på detta område och skapas en bättre kostnadskontroll. Utskottet godtar i huvudsak de förslag som regeringen lagt fram. Det är emellertid nödvändigt att ändra och förtydliga förslagen i vissa delar. Regeringens förslag kan därefter genomföras utan att grunddragen i och syftet med assistansreformen, att stärka funktionshindrade personers möjligheter till självbestämmande, oberoende och valfrihet, förändras. Personlig assistans är en lagstadgad rättighet för svårt funktionshindrade personer med behov av insatsen, och personer med ett stödbehov över 20 timmar per vecka bör även i framtiden få sina behov av assistans tillgodosedda genom den statliga assistansersättningen. Utskottet avstyrker motionerna So11 (kds) yrkande 1, So15 (m) yrkande 1 och So17 (fp) yrkande 1 om avslag på propositionen.
Tidsram för beslut om assistansersättning
Propositionen
I propositionen anförs att omfattningen av en funktionshindrad persons behov av personlig assistans i den dagliga livsföringen varierar mellan veckor och månader. I 6 § LASS föreskrivs att assistansersättning skall beviljas för ett visst antal timmar per vecka, månad eller längre tidsenhet, dock längst ett år. Den funktionshindrade personen kan alltså under någon månad konsumera fler assistanstimmar än det genomsnittliga antalet beviljade timmarna om ett lägre utnyttjande sker vid ett senare tillfälle. Totalt fler timmar än som angetts i beslutet får dock inte tas ut under den bestämda tidsperioden. Riksförsäkringsverket (RFV), som meddelar föreskrifter om bl.a. avräkningsförfarandet, har på Assistansutredningens uppdrag jämfört beviljade och utnyttjade assistanstimmar för perioden januari 1994-september 1995 i de ärenden där slutavräkning har skett. RFV har därvid funnit att 7 % av de beviljade timmarna dittills inte utnyttjats. I propositionen anges att det i nuläget är svårt att med säkerhet bedöma i vilken grad beviljade assistanstimmar inte förbrukas men att det är rimligt att anta att en inte obetydlig andel av de beviljade timmarna V även i ett något längre tidsperspektiv - inte kommer att förbrukas. Regeringen anser att det är angeläget att möjligheten till utjämning över tiden finns kvar. Med beaktande av att assistansersättningen skall ges för hjälpbehov som den funktionshindrade har i den dagliga livsföringen, dvs. för förutsägbara, kontinuerliga eller ofta återkommande aktiviteter av vardagligt slag, kan dock behovet av personlig assistans rimligen inte variera så mycket mellan månaderna. Möjligheten att spara assistanstimmar under en så lång tid som ett år innebär också att det är svårt att upprätthålla en tillfredsställande kontroll över assistansersättningens kostnadsutveckling. Regeringen föreslår därför att avräkningsperioden för assistansersättningen begränsas till högst tre månader.
Motionerna
I motion So13 av Ulla Hoffmann m.fl. (v) hemställs att riksdagen i enlighet med vad i motionen anförts avslår regeringens förslag om att förkorta avräkningstiden för assistansersättning från ett år till tre månader (yrkande 3). Regeringens förslag medför en onödig inblandning i den enskildes personliga och sociala förhållanden och känns integritetskränkande. Förslaget kommer också att leda till administrativt krångel och ökade kostnader, menar motionärerna. Motionärerna anför att det går att göra förändringar i utbetalnings- och återbetalningsrutinerna som också tar hänsyn till den assistansberättigades möjligheter att disponera beviljade timmar under längre tid.
I motion So14 av Thomas Julin m.fl. (mp) hemställs att riksdagen avslår regeringens förslag om att förkorta tiden för beviljad assistans (yrkande 4). I motionen anförs att det för personer som inte har dygnet runt- assistans kan vara värdefullt att kunna spara assistanstimmar till semester och helger för att då kunna göra något extra assistanskrävande. Förslaget att korta ner perioden för beviljad assistans från ett år till tre månader omöjliggör ett sådant sparande och måste avslås, menar motionärerna.
Bakgrund och tidigare behandling
I betänkandet 1992/93:SoU19 behandlade utskottet regeringens proposition 1992/93:159 om stöd och service till vissa funktionshindrade. Beträffande assistansersättningen avstyrkte utskottet en motion (v) om ökad flexibilitet vid bestämmande av perioder för denna. Motionärerna menade att det inom assistansersättningens ram skulle vara möjligt att spara timmar utöver den månad som då föreslogs. Utskottet gjorde den bedömningen att föreskrifterna vad gäller utbetalningsrutiner, avräkning m.m. utformas så att bl.a. den funktionshindrade inte behöver ligga ute med pengar och att även i övrigt flexibla lösningar eftersträvas. Riksdagen följde utskottet.
I betänkandet 1993/94:SoU13 tillstyrkte utskottet regeringens proposition 1993/94:58 om vissa frågor om beräkning av assistansersättning. I propositionen föreslogs en ändring av 6 § LASS, på så sätt att assistanstimmar kan avse en tidsperiod upp till ett år. Regeringen framhöll att det är angeläget att variationer i behovet av assistans i den dagliga livsföringen mellan veckor och månader skall kunna utjämnas av den funktionshindrade personen genom ett något högre uttag av assistanstimmar den ena månaden respektive ett lägre uttag en annan månad. Riksdagen följde utskottet.
Utskottets bedömning
Assistansersättning skall ges för hjälpbehov som den enskilde har i den dagliga livsföringen. Härmed avses förutsägbara, kontinuerliga eller ofta återkommande aktiviteter. Vid tillfälligt utökat behov av assistans, t.ex. då en person behöver särskild hjälp under en semesterresa, bör behovet av utökad assistans prövas av kommunen inom ramen för LSS. Det förekommer emellertid variationer i behovet av assistans mellan veckor och månader även i den dagliga livsföringen. Enligt utskottets mening är det angeläget att dessa variationer i behovet av assistans skall kunna utjämnas över tiden av den funktionshindrade. För närvarande gäller en högsta tidsram på ett år. Enligt Riksförsäkringsverkets uträkningar understiger i inte oväsentlig utsträckning antalet faktiskt utnyttjade assistanstimmar antalet beviljade assistanstimmar. För perioden januari 1994-september 1995 i de ärenden där slutavräkning skett har i genomsnitt ca 7 % av de beviljade timmarna inte utnyttjats. Utskottet anser att en förkortning av tidsramen kan göras men att regeringens förslag om en förkortning till högst tre månader innebär en allt för stor inskränkning i den enskildes möjligheter att disponera beviljade assistanstimmar. Genom en förkortning av tidsramen till högst sex månader kan en bättre kostnadskontroll i ersättningssystemet uppnås utan någon större inskränkning i den funktionshindrades frihet att disponera assistansersättningen. Utskottet föreslår därför, med anledning av propositionen och motionerna So13 (v) yrkande 3 och So14 (mp) yrkande 4 att riksdagen antar regeringens förslag till 6 § lag om ändring i lagen om assistansersättning, med den ändringen att ordet tre ersätts med ordet sex .
Definition av personlig assistans m.m.
Propositionen
I propositionen anförs att det i förarbetena till LASS anges att avgörande för en persons rätt till personlig assistent bör vara att den enskilde behöver personlig hjälp för att klara sin hygien, sina måltider, att klä sig eller klä av sig eller för att kommunicera med andra. Avsikten bör emellertid vara att assistansen därutöver också kan ges i andra situationer där den enskilde behöver kvalificerad hjälp i det dagliga livet. Vidare sägs i propositionen att Assistansutredningen angett att det finns två möjliga tolkningar av lag och förarbeten. Ett synsätt är att de grundläggande behoven skall uppgå till i genomsnitt mer än 20 timmar per vecka. Först därefter kan i ett andra steg prövas om det finns behov av ytterligare assistans i andra situationer. Ett annat synsätt är att rätt till assistansersättning föreligger om det samlade behovet av assistans uppgår till 20 timmar per vecka, dvs. för såväl de grundläggande behoven som för kvalificerad hjälp i andra situationer. I propositionen anges att de flesta allmänna försäkringskassor bedömer rätten till assistansersättning med stöd av det förstnämnda synsättet. Regeringen anser att det för kostnadsutvecklingen på sikt är viktigt med ett klargörande på denna punkt. Utgångspunkten vid bedömningen av rätten till statlig assistansersättning bör, enligt regeringen, vara att de grundläggande behoven skall uppgå till i genomsnitt mer än 20 timmar per vecka. Om den enskilde uppfyller det kravet prövas i ett andra steg behov av assistansersättning i andra situationer för vilka ersättning kan lämnas om behoven inte tillgodoses på annat sätt.
I propositionen anges vidare att det vid Riksrevisionsverkets (RRV) granskning av assistansersättningen framkommit att tillämpningen av LASS inte är enhetlig i fråga om motivations- och aktiveringsinsatser skall berättiga till personlig assistans. Frågeställningen har uppkommit i fall där den sökande i och för sig klarar att sköta sina personliga behov men för att göra det behöver hjälp med att bli aktiverad eller motiverad. Enligt RRV har kammarrätterna som regel bedömt att motivations- eller aktiveringsinsatser inte skall berättiga till personlig assistans. Regeringen anser att det i LSS bör klargöras att personlig assistans skall avse individuellt anpassade hjälpinsatser åt den som på grund av sitt funktionshinder behöver praktisk hjälp i vardagliga situationer. Detta klargörande innebär således att det främst är personer med fysiska funktionshinder och med de mest omfattande behoven som blir berättigade till insatsen. Regeringen menar att personer som helt eller i stor utsträckning själva klarar av att på egen hand sköta sina personliga behov och som enbart har behov av motivations- och aktiveringsinsatser bör få sina behov tillgodosedda genom andra insatser enligt LSS eller socialtjänstlagen (SoL). Om karaktären och omfattningen av det psykiska funktionshindret ställer krav på sådan praktisk hjälp som är en förutsättning för att den enskildes grundläggande behov skall kunna tillgodoses kan emellertid personer med psykiska funktionshinder vara berättigade till personlig assistans, anges det i propositionen. Regeringen föreslår ändringar i 9 § LSS och 3 § LASS.
Motionerna
I motion So13 av Ulla Hoffmann m.fl. (v) hemställs att riksdagen beslutar att i enlighet med vad i motionen anförts ändra definitionen av begreppet personlig assistans (yrkande 5). I motionen anförs att regeringens förslag till definition av personlig assistans med nödvändighet måste förtydligas. Varje enskild funktionshindrad har rätt att få sitt behov av personlig assistans individuellt prövad. Grundförutsättningen skall vara att personlig assistans skall förbehållas personer som till omfattning och karaktär har stora funktionshinder. Assistansen skall ge goda levnadsvillkor för den assistansberättigade med möjlighet att fullt ut leva som andra. Motionärerna befarar att denna diskriminering förstärks med den definition av personlig assistans som regeringen föreslår. De psykiskt funktionshindrade som behöver motivations- och aktiveringsinsatser kommer inte att få rätt till assistans annat än i undantagsfall.
I motion So14 av Thomas Julin m.fl. (mp) hemställs att riksdagen avslår regeringens förslag till indragning av möjligheterna att bevilja personlig assistans för aktiverings- och motiveringsinsatser (yrkande 2). I motionen anförs att förslaget innebär att personer som i dag får personlig assistans för motiverande och aktiverande insatser riskerar att förlora denna rätt. Det kan gälla t.ex. personer med autism. Motionärerna avvisar denna besparing i dess helhet.
I motion So16 av Sonja Fransson och Lisbeth Staaf-Igelström (s) hemställs att riksdagen som sin mening ge regeringen till känna vad i motionen anförts om att tillförsäkra barn och ungdomar rätten till personlig assistans (yrkande 1). I motionen anförs att den definition av personlig assistans som regeringen föreslår kan leda till att barn och ungdomar med vissa funktionsstörningar utestängs från rätten till personlig assistans. Om grundläggande behov endast omfattar personlig hygien, att klä av och på sig, att äta och att kommunicera, kommer barn och ungdomar med medicinska skäl som shunt, epilepsi och astma och som är beroende av en person som känner dem väl, inte längre att kunna erhålla personlig assistans enligt LSS eller LASS, menar motionärerna.
I motion So18 av Roland Larsson m.fl. (c) hemställs att riksdagen beslutar definiera begreppet personlig assistans i enlighet med vad i motionen anförts (yrkande 1). I motionen anförs att propositionens förslag till definition i stort sett är en anpassning till den praxis som tillämpas. Det finns dock en grupp för vilka det kan innebära betydande förändringar. Det kan gälla t.ex. personer med förvärvade hjärnskador som leder till initiativlöshet och bortfall av minne och tal. Den föreslagna definitionen får inte leda till att aktiveringsinsatser inte tillgodoses i de fall de krävs för att livskvaliteten skall förhöjas, anser motionärerna.
I motion So11 av Chatrine Pålsson m.fl. (kds) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att åldersgränsen på 65 år för rätten till assistans tas bort (yrkande 3). Motionärerna anser att det är oacceptabelt ur etisk synvinkel att dra en gräns vid 65 års ålder. För kontinuitetens och den goda omvårdnadens skull bör rätten till assistans fortsätta att gälla även efter 65 år, menar motionärerna.
Bakgrund och tidigare behandling
Socialstyrelsen anger i rapporten Den statliga assistansersättningen - varför så många timmar? (Socialstyrelsen följer upp och utvärderar 1995:3) att en förklaring till att assistanstimmarna blivit så många fler än beräknat kan härledas ur svårigheterna att avgränsa personlig assistans mot insatser enligt annan lagstiftning. Personlig assistans kan ersätta bl.a. hemtjänst, arbetsbiträde, vårdartjänst och resursperson i barnomsorgen, anförs det i rapporten.
I Assistansutredningens betänkande SOU 1995:126 Kostnader för den statliga assistansersättningen anförs beträffande det s.k. nålsögat följande.
Om en praxis utvecklas som innebär att rätten till assistansersättning prövas mot den enskildes samlade behov kan betydligt fler personer få rätt till insatsen och risken öka för en okontrollerad kostnadsutveckling. Jag har därför bedömt att det finns goda skäl, bl.a. mot bakgrund av de skärpta kostnadskraven, att bekräfta den tolkning som de flesta försäkringskassor redan tillämpar.
Beträffande begreppet personlig assistans anför utredaren att lagstiftningen bör kompletteras med en definition av personlig assistans för att ge bättre vägledning för behovsprövning och beslut. För att i framtiden begränsa kostnadsutvecklingen bör det markeras att insatsen skall tillgodose behov av personlig praktisk hjälp. Utredaren framhåller emellertid att behoven av stöd och service för många personer med psykiska funktionshinder är stort.
Av Riksrevisionsverkets (RRV) rapport Assistansreformen - en granskning av den statliga assistansersättningen till funktionshindrade (RRV 1995:57), framgår att flertalet försäkringskassor tillämpar den s.k. principen om nålsögat för att bedöma om en persons hjälpbehov berättigar till assistansersättning. Denna princip har medfört att det är främst personer med rörelsehinder som erhåller ersättning. Enligt RRV tillämpas dock inte principen på ett enhetligt sätt och inte på samtliga kassor. RRV anför att även kammarrätterna bedömer det kvalificerande hjälpbehovet på varierande sätt. RRV anser därför att det för att främja en mer likformig och rättvis tillämpning, på ett klarare sätt bör framgå av lagstiftningen vilken typ av hjälpbehov som skall ligga till grund för bedömningen av rätt till assistansersättning.
Vid utskottets behandling av proposition 1992/93:159 om stöd och service till vissa funktionshindrade, betänkande 1992/93:SoU19, tillstyrkte utskottet förslaget om åldersgräns vid 65 år för rätt till personlig assistans.
I betänkandet 1994/95:SoU25 om handikappfrågor avstyrkte utskottet en motion (kds) om att också personer över 65 år bör få rätt till personlig assistans. Utskottet anförde följande.
Utskottet vill än en gång understryka sitt tidigare uttalande om behov av smidighet och hänsyn till den enskildes önskemål vid övergången från personlig assistans till annan stödform för en funktionshindrad efter uppnådd pensionsålder och att det ofta kan vara lämpligt att huvudmannen fortsätter att ge insatser enligt socialtjänstlagen i former som liknar personlig assistans enligt den nya lagen. Utskottet förutsätter att denna del av reformen noga följs samt att beslutet om en åldersgräns omprövas om de statsfinansiella förutsättningarna tillåter det och erfarenheterna i övrigt visar att ett ändringsbehov föreligger.
Utskottets bedömning
Kommunerna har det grundläggande ansvaret för att personer med utvecklingsstörning, autism, betydande och bestående begåvningsmässigt funktionshinder efter hjärnskada i vuxen ålder och personer med andra och varaktiga fysiska eller psykiska funktionshinder, om dessa är stora och förorsakar betydande svårigheter i den dagliga livsföringen och därmed ett omfattande behov av stöd och service, får insatser enligt LSS om de behöver sådan hjälp i sin dagliga livsföring och om deras behov inte tillgodoses på annat sätt. Bland insatserna i LSS finns, förutom rätt till biträde av personlig assistent eller ekonomiskt stöd till skäliga kostnader för sådan assistans, bl.a. ledsagarservice, som skall underlätta för personer med omfattande funktionshinder att delta i samhällslivet, kontaktperson, vilken avses hjälpa till att bryta den enskildes isolering och underlätta ett självständigt liv i samhället samt ge råd i situationer som inte är av komplicerad natur och avlösarservice i hemmet, som bl.a. ger möjlighet för föräldrar till funktionshindrade barn att koppla av eller genomföra aktiviteter som barnet inte deltar i. Insatsen personlig assistans skall förbehållas krävande eller i olika avseenden komplicerade situationer, i regel av mycket personlig karaktär. Avgörande bör vara att den enskilde behöver personlig hjälp för att klara sin hygien, för att klä sig och klä av sig, för att inta måltider eller för att kommunicera med andra. Avsikten bör emellertid vara att assistansen därutöver också skall ges i andra situationer där den enskilde behöver kvalificerad hjälp och som ingår i det dagliga livet. För barn med omfattande omvårdnadsbehov under hela eller stor del av dygnet kan personlig assistans även innefatta nödvändigt personligt stöd på grund av t.ex. epilepsi, extrem infektionskänslighet, hjärtsjukdom eller andningsproblem.
Det framgår således av LSS och LASS och av förarbetena till lagstiftningen att insatsen personlig assistent skall vara förbehållen mycket gravt funktionshindrade personer som behöver hjälp i krävande eller komplicerade situationer av mycket personlig karaktär. Lagstiftningen har också i stor utsträckning tillämpats på detta sätt. Även om praxis i vissa fall inte varit enhetlig. Enligt utskottets uppfattning krävs det, för att åstadkomma en mer enhetlig bedömning av rätten till personlig assistans och för att få grepp om kostnadsutvecklingen, att en definition av insatsen personlig assistans införs i lagen. I LSS anges bara att personlig assistans ges till en person som omfattas av lagen och som behöver sådan hjälp i sin livsföring. Utskottet delar regeringens bedömning att det för rätt till personlig assistent måste finnas ett behov av att få hjälp med den personliga hygienen, måltider, att klä av och på sig eller att kommunicera med andra, s.k. grundläggande behov. Den som behöver hjälp med dessa grundläggande behov skall även ha rätt till insatsen för andra kvalificerade personliga behov i sin livsföring om dessa inte tillgodoses på annat sätt. Om en funktionshindrad person däremot klarar av att på egen hand sköta sina grundläggande behov men inte t.ex. klarar av att på egen hand göra inköp eller sköta sin ekonomi, föreligger inte rätt till insatsen personlig assistent. Denna typ av stödbehov hos den funktionshindrade skall tillgodoses genom andra insatser enligt LSS eller socialtjänstlagen, t.ex. genom stödperson eller ledsagare. Regeringens förslag innebär att det för rätt till statlig assistansersättning skall vara de grundläggande behoven som skall uppgå till i genomsnitt 20 timmar per vecka. Utskottet delar denna bedömning. Synsättet stämmer också väl överens med nuvarande praxis. Utskottet anser dock i likhet med inriktningen i motionerna att införande av en definition i LSS av begreppet personlig assistans inte får innebära att någon grupp som för närvarande i praxis omfattas av lagstiftningen helt utestängs från insatsen personlig assistent. Personer med enbart psykiska funktionshinder t.ex bör även i fortsättningen vara berättigade till personlig assistans i vissa speciella fall, nämligen där karaktären och omfattningen av det psykiska funktionshindret medför behov av hjälp med de grundläggande behoven. En person kan t.ex. på grund av sitt psykiska funktionshinder vara helt ur stånd att själv klara sin hygien eller få i sig mat. Den i propositionen föreslagna lydelsen av 9 a § första stycket lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) bör enligt utskottets mening ändras i enlighet med det nyss anförda. Riksdagen bör med anledning av motionerna So13 (v) yrkande 5, So14 (mp) yrkande 2, So16 (s) yrkande 1 och So18 (c) yrkande 1 anta det av utskottet utarbetade förslaget till 9 a § första stycket LSS, i bilaga 2.
I motion So11 (kds) yrkande 3 anförs att åldersgränsen på 65 år för rätt till personlig assistans, i den föreslagna 9 a § LSS, tas bort. Utskottet anser att det statsfinansiella läget för närvarande inte tillåter en ändring av åldersgränsen. Utskottet vidhåller dock i denna fråga sin tidigare inställning att kommunerna måste visa smidighet och hänsyn vid övergången från personlig assistans till annan stödform, och att det ofta kan vara lämpligt att huvudmannen fortsätter att ge insatser som liknar personlig assistans. Förslaget till 9 a § fjärde stycket LSS tillstyrks och motionen avstyrks.
Avgränsning mot viss kommunal verksamhet
Propositionen
I propositionen anförs att genom personlig assistans skall den enskildes personliga behov av stöd och hjälp tillgodoses. Personlig assistans har dock inte varit tänkt att ersätta personal som behövs för att driva en kommunal verksamhet, t.ex. barnomsorg, skola eller daglig verksamhet. Av Assistansutredningen och RRV:s revisionsrapport framgår att en betydande del av den assistans, som nu finansieras med statlig assistansersättning, konsumeras vid vistelse i barnomsorg, skola och daglig verksamhet. Regeringen anser att det av såväl principiella som finansiella skäl är viktigt att en gränsdragning görs mellan personlig assistans som är finansierad genom den statliga assistansersättningen och näraliggande primärkommunala och landstingskommunala verksamheter. I propositionen föreslås därför att LASS kompletteras med en bestämmelse om att assistansersättning inte lämnas för tid då den funktionshindrade personen vistas i barnomsorg, skola eller daglig verksamhet. Avsikten är emellertid inte att i sådana situationer överföra ansvaret för personlig assistans till kommunerna. Däremot har kommunerna skyldighet att enligt annan lagstiftning - SoL, LSS och skollagen - ge det stöd som behövs för att personerna i fråga skall kunna delta i verksamheterna. I speciella situationer, t.ex. där den enskildes funktionshinder skapar särskilda svårigheter att kommunicera med andra än sin eller sina personliga assistenter eller där det med hänsyn till den funktionshindrade personens hälsotillstånd är viktigt att den personliga assistenten finns till hands, skall dock statlig assistansersättning kunna lämnas även i samband med vistelse i barnomsorg, skola och daglig verksamhet.
Stalig assistansersättning utgår inte vid bl.a. sjukhusvistelse. I propositionen anförs att RFV, Socialstyrelsen och handikapporganisationerna påpekat att det i vissa situationer finns ett behov av att kunna ta med sig den personliga assistenten under sjukhusvistelser. Regeringen föreslår därför att om särskilda skäl föreligger bör assistenten kunna följa med och bistå den funktionshindrade personen vid kortare sjukhusvistelser. Detta kan gälla t.ex. vid akut intagning på sjukhus i de fall där karaktären av funktionshindret gör det särskilt angeläget att den personliga assistenten finns till hands. Personlig assistans skall dock inte ersätta den omvårdnad sjukvårdshuvudmannen är skyldig att ge. Assistansersättning skall inte lämnas för sjukvårdande insatser som faller inom hälso- och sjukvårdens område.
Motionerna
I motion So13 av Ulla Hoffmann m.fl. (v) hemställs att riksdagen avslår regeringsförslaget om att assistansersättning inte skall utgå för tid när funktionshindrade personer vistas i barnomsorg, skola eller daglig verksamhet enligt LSS (yrkande 6). I motionen anförs att tillgången till personlig assistent i barnomsorg, skola och daglig verksamhet för många har inneburit trygghet, kontinuitet och en enhetlig lösning av assistansen som tidigare inte var möjlig att uppnå. Problem uppstår inte heller vid t.ex. sjukdom, lovdagar och besök hos sjukgymnast eller läkare.
I motion So18 av Roland Larsson m.fl. (c) hemställs att riksdagen i enlighet med vad i motionen anförts beslutar om funktionshindrades rätt till personlig assistans vid vistelse eller deltagande i barnomsorg, skola eller daglig verksamhet (yrkande 2). I motionen anförs att de förändringar som föreslås i propositionen bör tillämpas med stor varsamhet. Hänsyn måste tas till t.ex. problem som kan uppstå för flerhandikappade. Förslaget får inte innebära en inskränkning i möjligheterna för funktionshindrade att delta i integrerad verksamhet, anför motionärerna.
I motion So11 av Chatrine Pålsson m.fl. (kds) hemställs att riksdagen vid avslag på yrkande 1 i enlighet med vad i motionen anförts beslutar om rätten att få assistans för tid på sjukhus (yrkande 2). Motionärerna anför att de delar regeringens grundsyn att assistansersättning skall kunna lämnas även för tid på sjukhus. Möjligheten härtill skall dock, enligt motionärerna, inte begränsas till att endast gälla kort tid eller att intaget skall vara akut eller oplanerat.
Bakgrund och tidigare behandling
I proposition 1992/93:159 Stöd och service till vissa funktionshindrade anfördes att avsikten inte är att den personlige assistenten skall ersätta personal som behövs för att bedriva en verksamhet, t.ex. barnomsorg, skola eller daglig verksamhet. Det underströks att det är den enskildes personliga behov av stöd och hjälp som skall tillgodoses genom personlig assistent. I propositionen anfördes emellertid att assistansersättning bör kunna lämnas om den enskilde av andra skäl bedöms behöva hjälp av en bestämd person för att kommunicera med andra, för att den enskilde behöver omfattande och tidskrävande hjälp i samband med t.ex. måltider och toalettbesök eller då den enskilde kan antas ofta utebli från verksamheten och då behöva personlig assistans, vid t.ex. sjukbesök.
Socialstyrelsen anför i Den statliga assistansersättningen - varför så många timmar? och i Handikappreformen - årsrapport 1995 (Socialstyrelsen följer upp och utvärderar 1995:3 och 1995:5) att genom personlig assistans skall den enskilde kunna fungera i hemmet och i privatlivet, komma ut i samhället, studera och arbeta. Personlig assistans kan därför ersätta bl.a. hemtjänst, arbetsbiträde, vårdartjänst och resursperson i barnomsorgen. Assistansen är dock inte tänkt att ersätta sjukvårdande behandling/rehabilitering eller andra insatser som klart faller inom hälso- och sjukvårdens område. Den skall inte heller ersätta insatser/resurser som en person behöver för att kunna delta i undervisning, daglig verksamhet, barnomsorg m.m. Socialstyrelsen anser att det är svårt att tydligt definiera var gränsen går mellan personlig assistans och sjukvård liksom att dra gränsen mot respektive huvudmans ansvar för t.ex. särskilda resurser i barnomsorgen, i skolan samt i daglig verksamhet. Socialstyrelsen redogör för en kartläggning i fem kommuner som utvisar att de elever som har assistansersättning har omfattande funktionshinder och återfinns i träningsskolan. Endast en grundskoleelev hade assistans enligt LASS. Den personlige assistenten med assistansersättning ersätter ofta en personlig assistent beviljad enligt SoL. Slutligen föreslår Socialstyrelsen att det bör vara möjligt att behålla sin personliga assistans vid kortare sjukhusvistelse.
I Assistansreformen - en granskning av den statliga assistansersättningen till funktionshindrade (RRV 1995:57) anför Riksrevisionsverket följande.
Efter genomgång av de resonemang som förs i LSS-propositionen finns emellertid såvitt RRV kan bedöma inte någon enhetlig princip för hur omfattningen av personlig assistans skall påverkas av att en person har tillgång till annan insats. Det kan vara en förklaring till de problem som handläggare anser sig ha med att avgöra omfattningen av assistansersättningen. Handläggare har även pekat på svårigheter i gränsdragningen mellan personlig assistans och sjukvård.
Barn med funktionshinder har ofta särskilda behov av stöd i barnomsorg, skola och under fritid. Om barnets behov av särskilt stöd i t.ex. förskola och skola inte kan tillgodoses inom ramen för ordinarie verksamhet, bör det enligt LSS-propositionen vara huvudmannens uppgift att resurser tillförs verksamheten med hänsyn till barnets behov. LSS-propositionen nämner att personlig assistans kan ersätta elevassistent eller resursperson för ett fåtal barn.
RRV anser att kommunen bör ha huvudansvaret för att de funktionshindrades hjälpbehov tillgodoses under tid i kommunalt anordnad verksamhet, det vill säga även för personliga hjälpbehov som inte direkt sammanhänger med verksamheten. Följaktligen bör inte assistansersättning lämnas för tid i kommunalt ordnad verksamhet, menar verket.
Utskottets bedömning
Den som har beviljats personlig assistent med statlig assistansersättning har ett omfattande behov av personlig hjälp t.ex. vid måltider eller med att kommunicera. Det dr därför mycket viktigt att stödet ges av en eller ett fåtal personer. En betydande del av den assistans som i dag finansieras genom den statliga assistansersättningen avser ersättning för tid i barnomsorg, skola och daglig verksamhet. Funktionshindrade barns och vuxnas behov av särskilt stöd i t.ex. barnomsorg, skola och daglig verksamhet bör i princip tillgodoses inom ramen för den kommunala verksamheten. Personlig assistans skall således, enligt utskottets mening, inte ersätta den personal som behövs för att bedriva verksamheten. Det bör vara huvudmannens uppgift att se till att de resurser som krävs med hänsyn till den funktionshindrades behov tillförs verksamheten, t.ex. genom höjd personaltäthet, specialpedagogiskt stöd eller elevassistans. Dock anser utskottet att statlig assistansersättning för personlig assistent bör utgå för den tid då den funktionshindrade personen vistas i barnomsorg, skola eller daglig verksamhet, om funktionshindret är sådant eller kombinationen av funktionshinder sådan att den funktionshindrade behöver tillgång till någon person med ingående kunskap om den funktionshindrade och dennes hälsotillstånd. Utskottet vill dock understryka att kontinuiteten och tryggheten i det personliga stödet inte får urholkas. Det är därför särskilt angeläget att försäkringskassor och kommuner nära samverkar i dessa fall. Utskottet har uppmärksammats på att goda lösningar finns i vissa kommuner. Samma person bör t.ex. kunna vara personlig assistent åt ett barn med statlig ersättning och samtidigt elevassistent åt samma barn under lektionstid med ersättning från kommunen. På detta sätt uppehålls kontinuiteten i stödet till den funktionshindrade och kostnadsansvaret fördelas mellan huvudmännen på det sätt som avsågs i proposition 1992/93:159 Stöd och service till vissa funktionshindrade. Utskottet delar regeringens uppfattning att assistansersättning inte skall lämnas för sjukvårdande insatser enligt hälso- och sjukvårdslagen. Utskottet delar emellertid också regeringens bedömning att det skall vara möjligt att i vissa situationer bibehålla assistans enligt LASS även vid kortare sjukhusvistelse. Det kan gälla situationer då en persons funktionshinder eller kombination av funktionshinder, hälsotillstånd eller möjligheter att kommunicera kräver att en eller ett starkt begränsat antal personer med ingående kunskap om den funktionshindrade finns till hands. Utskottet tillstyrker den i propositionen föreslagna ändringen i 4 § första stycket lagen om assistansersättning med den justeringen att ordet eller förs in mellan orden gruppbostad, och 4. vistas . Motionerna So13 (v) yrkande 6 och So18 (c) yrkande 2 är till viss del tillgodosedda och avstyrks.
Utskottet tillstyrker även den i propositionen föreslagna ändringen i 4 § andra stycket lagen om assistansersättning. Motion So11 (kds) yrkande 2 om assistansersättning för tid på sjukhus avstyrks.
Barns rätt till personlig assistans
Propositionen
I propositionen anförs att personer som tillhör lagens personkrets enligt 7 § LSS har rätt till bl.a. personlig assistans om de behöver hjälp i sin livsföring och deras behov inte tillgodoses på annat sätt. Någon skillnad görs inte mellan barn och vuxna i lagtexten. I lagens förarbeten (prop. 1992/93:159) framhölls emellertid att vårdnadshavare till barn med funktionshinder, liksom andra vårdnadshavare, enligt föräldrabalken har ansvar för barnets personliga förhållanden och skall se till att barnets behov blir tillgodosedda. Vårdnadshavaren skall också svara för att barnet får den tillsyn som behövs med hänsyn till barnerts ålder, utveckling och övriga omständigheter. I specialmotiveringen till 7 § LSS angavs att behovet helt eller till viss del kan tillgodoses genom en förälders ansvar enligt föräldrabalken för den normala vårdnaden av ett barn. I den nu behandlade propositionen anförs att såväl RFV, Socialstyrelsen som RRV ansett att det föreligger otydligheter mellan uttalandena i propositionen, 1992/93:159, och regelverket, vilket har vållat tillämpningssvårigheter vad gäller bedömningen av assistansbehov för barn. Assistansutredningen har som ett besparingsalternativ föreslagit att barn under 16 år helt skall undantas från rätten till personlig assistans. Regeringen är dock inte beredd att genomföra en sådan förändring. För vissa gravt funktionshindrade barn, för vilka föräldraansvaret i kombination med t.ex. vårdbidrag, avlösarservice, barnomsorg och skola inte räcker till, skall även fortsättningsvis finnas möjlighet att få personlig assistans. I klargörande syfte föreslås emellertid att LASS kompletteras med en bestämmelse i 3 § som anger att vårdnadshavarens ansvar för barnets behov av omvårdnad, trygghet, fostran, utveckling och tillsyn enligt föräldrabalken skall beaktas särskilt vid bedömningen av behovet av personlig assistans. Vid bedömning av barns rätt till personlig assistans/assistansersättning och omfattningen av denna skall således särskilt beaktas vad som normalt kan anses falla inom ramen för det föräldraansvar som enligt föräldrabalken åvilar alla vårdnadshavare med hänsyn till barnets ålder, utveckling och omständigheter i övrigt, anförs det i propositionen.
Motionerna
I motion So14 av Thomas Julin m.fl. (mp) hemställs att riksdagen beslutar att inte utvidga föräldraansvaret för anhöriga till handikappade och funktionshindrade i föreliggande förslag till lagstiftning (yrkande 3). I motionen anförs att föräldrar till funktionshindrade barn har tagit ett ansvar vida överstigande vad ett vanligt föräldraskap innebär. Assistansreformen gav helt nya möjligheter för dessa föräldrar, t.ex. till förvärvsarbete. Motionärerna menar att man inte skall öppna upp för enskilda handläggare att ta bort assistanstimmar med hänvisning till föräldraansvaret.
I motion So18 av Roland Larsson m.fl. (c) hemställs att riksdagen avslår propositionens förslag i den del som berör föräldrarnas ansvar (yrkande 3). I motionen anförs att assistansreformen inneburit ett betydelsefullt stöd för föräldrar med svårt handikappade barn. Motionärerna påpekar att propositionens hänvisning till föräldrarnas ansvar enligt föräldrabalken inte kan hävdas i detta sammanhang. Föräldrabalken tar sikte på den rättsliga vårdnaden och inte den extra tillsyn som ett funktionshindrat barn kan innebära. Motionärerna anser därför att förslaget bör avslås.
Bakgrund och tidigare behandling
I proposition 1992/93:159 Stöd och service till vissa funktionshindrade anför föredragande statsrådet i specialmotiveringen till 9 § 2 LSS följande.
Vårdnadshavare till barn med funktionshinder har, liksom andra vårdnadshavare, ansvar enligt föräldrabalken för sina barns omvådnad och trygghet. Föräldraansvaret och samhällets insatser i form av exempelvis barnomsorg och avlösarservice kan dock i vissa fall behöva kompletteras med insatsen personlig assistans. - - - Även en vårdnadshavare kan vara personlig assistent, om insatsen kan anses gå utöver vad föräldraansvaret omfattar och det är fråga om situationer där förutsättningarna för insatsen personlig assistans föreligger.
Riksrevisionsverket har vid sin granskning av assistansreformen (RRV 1995:57) gjort den bedömningen, utifrån LSS-propositionen, att personlig assistans endast torde kunna beviljas för tid som sträcker sig utöver vad som kan anses vara normalt föräldraansvar. Hur långt en förälders ansvar sträcker sig för funktionshindrade barn framgår dock inte av propositionen, menar RRV. Verket anför vidare att det inte är möjligt att avgöra hur domstolarna kommit fram till visst resultat och vilka avräkningar som gjorts för t.ex. föräldraansvar och andra insatser. Detta är gränsdragningsfrågor som enligt RRV bör klargöras och ges en tydligare reglering. RRV anför emellertid att enligt förevarande rättspraxis barn skall beviljas assistansersättning då deras hjälpbehov exklusive föräldraansvaret uppgår till minst 20 timmar. Det vill säga barn bedöms utifrån samma kriterier som vuxna. Domstolarna tar, enligt verkets mening, inte hänsyn till att personlig assistans enligt lagens förarbeten skall beviljas endast för en begränsad grupp av barn med mycket stort omvårdnadsbehov.
I Assistansutredningen anges att cirka 1 250 barn för närvarande erhåller assistansersättning. I förarbetena till LSS antyds att högre behovskrav skall gälla för barn än för vuxna. Utredaren gör den bedömningen att om barn under sexton år inte skall undantas från rätten till personlig assistans behövs det en lagändring, som förtydligar vilka krav som skall gälla för barns rätt till personlig assistans. Innebörden av lagändringen bör, enligt utredaren, vara att ett högre behovskrav skall gälla för barn än för vuxna.
Utskottets bedömning
I propositionen föreslås att det vid bedömningen av barns rätt till personlig assistans skall beaktas vad som faller inom ramen för det ansvar för barnets personliga förhållanden som åvilar barnets vårdnadshavare. Förslaget syftar till att klargöra att försäkringskassan, vid bedömning av om ett funktionshindrat barn har rätt till personlig assistans, skall ta hänsyn till vad som normalt kan anses falla inom ramen för det föräldraansvar som enligt föräldrabalken åvilar alla vårdnadshavare med hänsyn till barnets ålder, utveckling och omständigheter i övrigt. Ett annat sätt att uttrycka saken är att det är behovet av extra tillsyn och omvårdnad med anledning av ett funktionshinder som skall ligga till grund för bedömning och beslut om personlig assistans. Enligt vad utskottet erfarit tillämpas principen redan i dag vid de allra flesta försäkringskassor. Uppfattningen att kompensation skall lämnas för extra omvårdnadsbehov, merarbete och merkostnader till följd av funktionshinder är en sedan många år vedertagen princip inom handikappområdet. Den tillämpas bl.a. vid bedömning av rätt till vårdbidrag för handikappade barn och handikappersättning. Enligt utskottets uppfattning skall principen även tillämpas vid bedömning av rätt till personlig assistans. Vissa motionärer och andra som framfört synpunkter till utskottet uppfattar att syftet med förslaget till 3 § tredje stycket lagen om assistansersättning skulle vara att ställa större krav på föräldrar med funktionshindrade barn än på andra föräldrar. Med hänsyn härtill och till att principen om kompensation för merkostnader och merarbete redan har en fast förankring inom handikappområdet anser utskottet att det inte behövs något ytterligare förtydligande i lagen. Med anledning av motionerna So14 (mp) yrkande 3 och So18 (c) yrkande 3 avstyrker utskottet lagförslaget i denna del.
Lagförslagen i övrigt
Utskottet tillstyrker förslagen till lag om ändring i lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade och lag om ändring i lagen (1993:389) om assistansersättning i övrigt. I 16 § första stycket lag om assistansersättning har orden . Detsamma gäller om ersättning i annat fall har lämnats felaktigt eller med för högt belopp fallit bort, och bör föras in mellan orden belopp och och .
Uppföljning och kontroll m.m.
Propositionen
I propositionen anförs att Socialstyrelsen skall slutredovisa sitt uppdrag att följa upp och utvärdera handikappreformen senast den 1 maj 1997. Regeringen förutsätter att Socialstyrelsen inom ramen för det uppdraget även följer upp effekterna av de förändringar som nu föreslås. Vidare anförs i propositionen följande.
Det nära sambandet mellan personlig assistans och kommunala insatser för funktionshindrade personer innebär att det kan uppstå betydande förskjutningar i ansvars- och kostnadsfördelningen mellan staten och kommunerna inom området. Den nuvarande ordningen med ett delat ansvar mellan staten och kommunerna kan också, som Assistansutredningen framhöll, leda till svårigheter att säkerställa en tillfredsställande kostnadskontroll inom systemet.
Regeringen har därför för avsikt att uppdra åt RFV och Socialstyrelsen att lämna förslag till utformning av ett system för fortlöpande kartläggning och uppföljning av i vilken utsträckning det sker förskjutningar i ansvarsfördelningen mellan staten och kommunerna. Arbetet syftar bl.a. till att få ett ytterligare underlag för att bedöma det framtida kostnadsansvaret för personlig assistans, anförs det propositionen.
Vidare anförs det i propositionen att assistansersättning utbetalas enligt 10 § LASS månadsvis med belopp som motsvarar kostnaden för assistansen under det antal beviljade assistanstimmar som assistans lämnats. I 7 § förordning (1993:1091) om assistansersättning regleras vad som avses med kostnaden för assistansen. Ersättningen är avsedd att täcka de faktiska kostnaderna för assistansen. Enligt regeringen råder det oklarhet rörande försäkringskassornas möjlighet att kontrollera de kostnader som ligger till grund för den avgift som anordnare av personlig assistans debiterar den assistansberättigade. Försäkringskassorna har möjlighet att begära redovisning av underlaget för den debiterade avgiften. RFV har emellertid konstaterat att det varit svårt för kassorna att av vissa assistansanordnare få ta del av de begärda uppgifterna. Regeringen avser därför att tillsammans med RFV finna former för hur en sådan redovisning skall kunna regleras utan att det inskränker på principerna för assistansersättningen.
Motionerna
I motion So12 av Bo Nilsson och Barbro Hietala Nordlund (s) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten av ett bibehållet statligt huvudmannaskap. Motionärerna anför att en statlig finansiering är en garanti för likabehandling av de funktionshindrade. Små kommuner kan få svårt att klara det ansvar assistansersättningen innebär. Ersättningen bör därför betraktas som en socialförsäkring och handläggas av försäkringskassan. Övergår assistansreformen till kommunerna hamnar de funktionshindrade åter i den otrygga livssituation som de befann sig i före handikappreformen. De kommunala handläggarnas dubbla lojaliteter, gentemot kommunen och den enskilde, skapar utrymme för godtycke, menar motionärerna.
I motion So13 av Ulla Hoffmann m.fl. (v) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att en utredning/uppföljning av assistansreformen inte bör komma till stånd (yrkande 1), att riksdagen hos regeringen begär att Riksförsäkringsverket i samråd med intresseorganisationer och brukarkooperativ gör en översyn av hur utbetalningsrutinerna kan förändras (yrkande 2) och att Riksförsäkringsverket gör en översyn av kommunernas hantering av administrationskostnaderna (yrkande 4). I motionen anförs att en av huvudpoängerna med assistansreformen är att den knutits till socialförsäkringssystemet. På det sättet är den enskildes behov av assistans inte beroende av ibland mycket skiftande lokala prioriteringar och resurser. Staten är en bättre garant för att behoven bedöms mer generellt, och assistansersättningen bör vara oberoende av kommunalekonomiska överväganden, anser motionärerna. I motionen anförs vidare att mer än 80 % av all personlig assistans administreras av kommunerna, dvs. den enskilde brukaren använder sin assistansersättning till att köpa personlig assistans av kommunen. Kommunernas administrationskostnader är emellertid genomsnittligt väsentligt högre än andra assistansanordnares. Detta medför att brukaren får mindre över för s.k. assistanskostnader för aktiviteter, t.ex. för att delta i kurser och konferenser.
I motion So14 av Thomas Julin m.fl. (mp) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att en utredning om kommunalt huvudmannaskap inte bör komma till stånd (yrkande 1). För att assistansreformen skall kunna vara den trygghet som den i dag är för de funktionshindrade måste den administreras över socialförsäkringssystemet. Assistanstagarna får inte bli beroende av skiftande lokala förutsättningar. Motionärerna motsätter sig därför att ett kommunalt huvudmannaskap för assistansersättningen utreds. I den mån kommunala kostnader övervältras på staten får det regleras genom en justering av statsbidraget till kommunerna, enligt motionärerna.
I motion So16 av Sonja Fransson och Lisbeth Staaf-Igelström (s) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om statligt huvudmannaskap (yrkande 2). Motionärerna anför att mindre kommuner med genomsnittligt fler personer tillhörande personkretsen kan få mycket höga kostnader. Ju mindre kommunen är, desto mer kostnadskänslig är den. Det kan också vara svårt för mindre kommuner att upprätthålla tillräcklig kompetens och tillfredsställande kvalitet vid de bedömningar och avvägningar som erfordras för likabehandling av de funktionshindrade i landet, anser motionärerna.
I motion So17 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om uppföljning (yrkande 2). Förslaget om en uppföljning av ansvarsförskjutningen, i fråga om kostnadsfördelningen mellan staten och kommunerna, kan regeringen använda som alibi för att återigen föreslå inskränkningar i rätten till personlig assistans, enligt motionärerna. Motionärerna anser att regeringen i stället borde ägnat sig åt andra problem, som att en del kommuner försöker komma åt så mycket assistansersättning som möjligt med minsta möjliga motprestation och att förenkla administrationen inom försäkringskassorna.
I motion So18 av Roland Larsson m.fl. (c) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts angående kommunalisering av assistansverksamheten (yrkande 7), om avgränsning och särredovisning mot ordinarie kommunal verksamhet (yrkande 4) och om vikten av utbildning inom assistansverksamheten (yrkande 5). Motionärerna anför att de inte kan ställa sig bakom en kommunalisering av assistansreformen. Villkoren för de handikappade får inte bli beroende av kommunernas olika storlek och ekonomiska förutsättningar. Enligt motionärerna innebär det en större trygghet för den enskilde om försäkringskassan gör bedömningen av vårdbehovet och utvecklar en praxis som blir likvärdig över hela landet. För att undvika gränsdragningsproblem skall, i de fall kommunen anlitas för att anställa och administrera personliga assistenter, en strikt avgränsning ske mot övrig kommunal verksamhet. Den som använder sig av den kommunala administrationen för sin assistansersättning bör få regelbunden redovisning av hur pengarna använts, anser motionärerna. Motionärerna menar också att utbildning är mycket viktigt. Verksamhetsanordnarna bör därför åläggas att tydligt redovisa vilka utbildningsinsatser som vidtagits.
Bakgrund och tidigare behandling
Socialstyrelsen anför i Handikappreformen Årsrapport 1995 följande.
Syftet med personlig assistans är att vka möjligheterna för svårt funktionshindrade personer att leva ett självständigt liv. Samtidigt som det framförs kritik mot t.ex. handläggning, administration och gränsdragningsproblem, framhåller de som i dag har personlig assistans ofta att den inneburit stora positiva förändringar för dem. De anser att det är viktigt att assistansen även fortsättningsvis skall utgå enligt lagens intentioner och att behov över 20 timmar per vecka bör handläggas av försäkringskassan.
Informationen om LSS har inledningsvis i hög grad handlat om personlig assistans. Socialstyrelsen menar att det är av yttersta vikt att enskilda får relevant information om samtliga insatser som finns att tillgå för att tillgodose behovet av stöd, såväl genom LSS som annan lagstiftning. Behovsbedömningen måste dessutom alltid utgå från varje enskild individs förutsättningar.
Riksrevisionsverket anför i Assistansreformen - en granskning av den statliga assistansersättningen till funktionshindrade (RRV 1995:57) i huvudsak följande. Huvudmannaskapet för handikappreformen är delat. Huvudorsaken till detta, som det beskrivs i lagens förarbeten, är att assistansersättningen skall beviljas utan hänsyn till kommunalekonomiska överväganden. RRV anser att det finns anledning att överväga hur huvudmannaskapet skall utformas i framtiden. En avgörande fråga är om det finansiella ansvaret för insatsen personlig assistans skall föras över till kommunerna. RRV anser att ansvar för beslut, verkställighet och finansiering generellt sett bör följas åt. Det ger förutsättningar för en förbättrad kostnadskontroll löpande och för den framtida kostnadsutvecklingen. Vidare utgår olika decentraliseringssträvanden i samhället från idén att individuella bedömningar lättast sker så nära individen som möjligt. Detta har kommit till uttryck i flera aktuella huvudmannaskapsförändringar såsom Ädelreformen och omsorgernas kommunalisering. RRV menar emellertid att en kommunalisering i sig inte kommer att innebära en avgörande reduktion av kostnaderna. Besparingar kan dock göras genom förenklad administration och genom samordning av insatser. Farhågor beträffande övervältring från kommun till stat skulle också elimineras. RRV påpekar dock att farhågor har framförts beträffande en kommunalisering, t.ex. att kommunalekonomiska prioriteringar kan komma att påverka bedömningarna, att det kan innebära sämre möjligheter till samordning med handikappersättning/vårdbidrag, att de funktionshindrade kan komma att utpekas och särbehandlas och att kommunerna kan komma att vägra verkställa förvaltningsdomstolars domar enligt LSS. Vidare framgår av verkets granskning att handläggarna vid försäkringskassorna anser att de har små möjligheter att följa upp att redovisat antal arbetade timmar verkligen utförts och att det även är svårt att ifrågasätta arbetsgivares beräkningar av de administrativa kostnaderna. RRV anser att försäkringskassornas möjlighet till kontroll inte är tillräcklig.
Av Assistansutredningen framgår att kommuner i vissa fall har agerat så att svårt funktionshindrade sökt och fått statlig assistansersättning i stället för en annan insats som kommunen borde ha stått för. Den bedömningen görs dock att det hittills inte haft någon stor betydelse för kostnadsutvecklingen, men att det finns en avsevärd risk för att det i framtiden kommer att ske kostnadsförskjutningar från kommunerna till staten, med ett fortsatt delat huvudmannaskap. Utredaren anför att regelsystemet och konstruktionen av den statliga assistansersättningen ger mycket bristfälliga instrument och incitament för kontroll av kostnadsutvecklingen och för kontroll av att beviljade och utbetalade medel används på rätt sätt. Vidare anförs att utredningen har fått en mängd påpekanden, från handikapporganisationer, försäkringskassor och enskilda funktionshindrade, gällande hanteringen av medel såväl i kommuner som av enskilda och privata assistansanordnare. Även RRV och Riksförsäkringsverket (RFV) har i olika sammanhang pekat på administrativa problem och ofullkomligheter.
Utskottets bedömning
Utskottet anser det angeläget med en aktiv uppföljning av reformen, främst för att få en god uppfattning om vad reformen betytt för enskilda människor med funktionshinder - hur reformens intentioner uppfylls - men även för att följa kostnadsutvecklingen. Den praxis som utvecklas i kommunerna, hos försäkringskassorna och i överinstanserna bör därför följas noga. Utskottet anser sig också kunna konstatera att vissa förskjutningar i ansvars- och kostnadsfördelningen mellan staten och kommunerna har skett. Det finns exempel på hur vissa kommuner anpassar eller gör om bostäder för funktionshindrade i syfte främst att erhålla statlig assistansersättning eller att personliga assistenter utnyttjas i den kommunala hemtjänsten. Det förekommer uppgifter bl.a. om att medel för personliga assistenter som kommuner erhåller från den statliga assistansersättningen utnyttjas på ett oriktigt sätt. I vissa fall särredovisas inte assistansersättningen. Enligt utskottets mening är det viktigt att olika lösningar söks dels för att få kontroll över kostnadsutvecklingen, dels för att hindra kostnadsövervältring från kommunerna till staten. Det torde för att möjliggöra detta vara nödvändigt med en striktare avgränsning och särredovisning mellan den verksamhet som bedrivs enligt LASS och kommunens övriga verksamhet. Utskottet delar därför regeringens uppfattning att det är angeläget att utforma ett system för fortlöpande kartläggning och uppföljning och att detta lämpligen kan utföras av Riksförsäkringsverket och Socialstyrelsen. Motionerna So13 (v) yrkandena 2 och 4 och So18 (c) yrkandena 4 och 5 får anses i huvudsak tillgodosedda och avstyrks.
Om kostnadsansvaret för insatsen personlig assistans skulle läggas på kommunerna, kan det för mindre kommuner innebära mycket dryga kostnader i de fall man har fler personer med omfattande funktionshinder än genomsnittligt. Mindre kommuner kan också få svårt att upprätthålla tillräcklig kompetens för att med tillfredsställande kvalitet göra de bedömningar och avvägningar som erfordras för att det skall bli en lika behandling av de funktionshindrade, oavsett var de är bosatta i landet. Det har hittills inte skett någon utvärdering av det delade huvudmannaskapet som ger underlag för att nu överväga ett ändrat huvudmannaskap för statlig assistansersättning. Enligt utskottets uppfattning bör staten genom försäkringskassorna även fortsättningsvis vara huvudman för personlig assistans där behoven vverstiger 20 timmar per vecka. Vad utskottet nu anfört bör med anledning av motionerna So12 (s), So13 (v) yrkande 1, So14 (mp) yrkande 1, So16 (s) yrkande 2, So17 (fp) yrkande 2 och So18 (c) yrkande 7 ges regeringen till känna.
Övriga frågor
Propositionen
Regeringen bedömer att de förslag till avgränsningar som lagts fram, rörande definition av personlig assistans, avgränsning mot kommunal verksamhet och barns rätt till personlig assistans, kommer att leda till minskade kostnader för den statliga assistansersättningen med 230 miljoner kronor. Förslaget om att assistansersättning skall kunna lämnas under kortare vårdtider på sjukhus bedöms leda till en ökad kostnad på 15 miljoner kronor. Förslagen till avgränsningar skall träda i kraft den 1 juli 1996, men regeringen bedömer att full ekonomisk effekt uppnås först under år 1997. Regeringen utgår från att de omprövningar av tidigare fattade beslut som försäkringskassorna förutsätts göra kommer att genomföras successivt från den 1 juli 1996. Förslagen bedöms inte medföra någon ökad belastning för domstolarna.
Regeringen föreslår att det genom övergångsbestämmelser till LASS skall ges möjlighet för försäkringskassorna att ompröva beslut om assistansersättning som fattats före den 1 juli 1996 utan att två år förflutit sedan frågan om rätt till ersättning senast prövades. Detta bör, enligt regeringen, endast ske om försäkringskassan bedömer att en omprövning skulle leda till ett beslut om lägre antal assistanstimmar. Övergångsbestämmelsen syftar till att uppnå en omedelbar effekt av de föreslagna besparingarna.
Motionerna
I motion So13 av Ulla Hoffmann m.fl. (v) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att riksdagen beslutar minska det statliga bidraget till kommunerna med 215 miljoner kronor (yrkande 7) och att riksdagen hos regeringen begär en utredning om hur personer med psykiska funktionshinder kan inordnas som en fjärde personkrets i lag om stöd och service till vissa funktionshindrade (yrkande 8). I motionen anförs att regeringen avser att spara 215 miljoner kronor genom förslagen i propositionen. Regeringen vill också motverka en kostnadsövervältring, från kommunerna till staten. Motionärerna anser att kostnadsövervältringen kan motverkas genom att staten reducerar statsbidraget till kommunerna med 215 miljoner kronor. Assistansersättning kan då fortsatt lämnas när funktionshindrade vistas och deltar i barnomsorg, skola eller daglig verksamhet, menar motionärerna. I motionen anförs vidare att de psykiskt funktionshindrade i dag diskrimineras när det gäller möjlighet till insatser enlig LSS. Personer med svåra och djupgående psykiska funktionshinder skall ha samma rätt till stöd och service som andra personer med funktionshinder. Motionärerna föreslår därför att det utreds hur denna grupp skall kunna omfattas av LSS.
I motion So15 av Gullan Lindblad m.fl. (m) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en differentiering av assistansersättningen (yrkande 2). Motionärerna anför att flera handikapporganisationer föreslagit en differentiering av assistansersättningen mellan de tre personkretsarna i LSS. Alla funktionshindrade har inte samma behov av assistans och därmed inte heller behov av samma belopp på ersättningen, menar motionärerna.
I motion So18 av Roland Larsson m.fl. (c) hemställs att riksdagen, vid bifall till yrkandena 1, 2, 3, 4, 5 och 7, som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om assistansersättningens storlek (yrkande 6). Motionärerna föreslår, för att ge utrymme för en humanare bedömning av vårdbehov och rätt till assistans, att ersättning bör utgå med högst 175 kr inklusive administration. Sänkningen behöver inte innebära några negativa konsekvenser för verksamheten, anser motionärerna.
I motion So14 av Thomas Julin m.fl. (mp) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av att vidare utreda möjligheterna för anhöriga att få ersättning vid vård av sjuk anhörig även efter det att den handikappade fyllt 21 år (yrkande 5). Motionärerna anser att regeringen bör utreda möjligheten för anhöriga att få ersättning för vård vid sjukdom också av en nära anhörig som är över 21 år och inte har personlig assistans i sin dagverksamhet. För den anhörige skulle en laglig rätt härtill underlätta en fortsatt god relation till t.ex. arbetsgivaren, menar motionärerna.
Utskottets bedömning
Regeringen har bedömt att den sammanlagda besparingen av förslagen i propositionen uppgår till 215 miljoner kronor. Merparten av den besparingen uppnås, enligt regeringen, genom en tydligare avgränsning av personlig assistans mot annan kommunal verksamhet. Full ekonomisk effekt uppnås först under år 1997, under förutsättning att förändringarna genomförs successivt fr.o.m. den 1 juli 1996. Utskottet anser inte att de ändringar och förtydliganden i regeringens förslag som utskottet föreslagit innebär någon nämnvärd förändring i de beräknade besparingarna.
Några motioner tar upp frågor om reformens finansiering och de ekonomiska effekterna av förslagen i propositionen. I motion So13 (v) yrkande 7 anförs att kostnadsövervältringen på staten kan lösas genom att kommunerna erhåller motsvarande mindre vid fördelningen av de statliga bidragen till kommunerna. Utskottet anser att förslaget i motionen strider mot uppläggningen av handikappreformen och avstyrker motionsyrkandet.
I samma motion begärs en utredning om hur personer med psykiska funktionshinder genom en fjärde personkrets kan inordnas i LSS. Vid införandet av LSS kom också personer med omfattande psykiska funktionshinder att omfattas av lagens insatser. Utskottet har i samband med behandlingen av propositionen om psykiskt stördas villkor instämt i den dåvarande regeringens avsikt att ge Socialstyrelsen i uppdrag att följa upp LSS med avseende på denna grupp. Uppföljningen avsågs kunna utgöra underlag för bedömningen av om LSS är ändamålsenlig i stödet till de psykiskt störda. Utskottet anser att resultatet av uppföljningen bör avvaktas och avstyrker motion So13 (v) yrkande 8.
I motion So15 (m) anförs att alla funktionshindrade inte har behov av precis samma assistans och därmed inte heller behov av samma ersättning för personlig assistans. En differentiering av assistansersättningen kan, enligt utskottets mening, övervägas i samband med att reformen följs upp. Motion So15 (m) yrkande 2 får härmed anses i huvudsak tillgodosedd och avstyrks.
I motion So18 (c) menar motionärerna att en möjlighet att åstadkomma utrymme för en humanare bedömning av vårdbehov och den enskildes rätt till assistans är att assistansersättningen uppgår till högst 175 kr. Utskottet konstaterar att denna fråga får övervägas av regeringen som, enligt 10 § LASS, för varje år fastställer ett högsta belopp per timme. Riksförsäkringsverket lämnar förslag till regeringen om högsta timbelopp. Utskottet avstyrker motion So18 (c) yrkande 6.
I motion So14 (mp) anförs att anhöriga till handikappade barn bör få möjlighet till ersättning för vård av barnet även efter det att barnet fyllt 21 år. Enligt lagen om allmän försäkring får tillfällig föräldrapenning utgå för vård av barn upp till 21 års ålder (i vissa fall 23 års ålder) om barnet omfattas av LSS. Utskottet, som anser att frågan om en höjning av åldersgränsen bör övervägas i annat sammanhang, avstyrker motion So14 (mp) yrkande 5.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande avslag på propositionen
att riksdagen avslår motionerna 1995/96:So11 yrkande 1, 1995/96: So15 yrkande 1 och 1995/96:So17 yrkande 1,
res. 1 (m, fp, mp, kds )
2. beträffande tidsram för beslut om assistansersättning
att riksdagen med anledning av propositionen och motionerna 1995/96:So13 yrkande 3 och 1995/96:So14 yrkande 4 antar 6 § i regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1993:389) om assistans-ersättning med den ändringen att ordet tre ersätts med sex ,
res. 2 (mp)
3. beträffande definition av personlig assistans
att riksdagen med anledning av propositionen och motionerna 1995/96:So13 yrkande 5, 1995/96:So14 yrkande 2, 1995/96:So16 yrkande 1 och 1995/96:So18 yrkande 1 antar 9 a § första stycket i regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade, med den ändringen att paragrafen erhåller den i bilaga 2 som Utskottets förslag betecknade lydelsen,
4. beträffande åldersgräns för rätt till personlig assistans
att riksdagen med avslag på motion 1995/96:So11 yrkande 3 antar 9 a § fjärde stycket i regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade,
res. 3 (kds)
5. beträffande assistansersättning vid vistelse i barnomsorg m.m.
att riksdagen med avslag på motionerna 1995/96:So13 yrkande 6 och 1995/96:So18 yrkande 2 antar 4 § första stycket i regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1993:389) om assistansersättning med den ändringen att ordet "eller" förs in mellan "gruppbostad." och "4. vistas",
6. beträffande assistansersättning för kortare tid på sjukhus m.m.
att riksdagen med avslag på motion 1995/96:So11 yrkande 2 antar 4 § andra stycket i regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1993:389) om assistansersättning,
7. beträffande barns rätt till personlig assistans
att riksdagen med anledning av motionerna 1995/96:So14 yrkande 3 och 1995/96:So18 yrkande 3 avslår regeringens förslag till 3 § tredje stycket lag om ändring i lagen (1993:389) om assistansersättning,
8. beträffande förslaget till lag om ändring i lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade i övrigt
att riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade i den mån det inte omfattas av vad utskottet hemställt under tidigare moment,
9. beträffande förslaget till lag om ändring i lagen (1993:389) om assistansersättning i övrigt
att riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1993:389) om assistansersättning i den mån det inte omfattas av vad utskottet hemställt under tidigare moment med den ändringen i 16 § första stycket att orden "Detsamma gäller om ersättning i annat fall har lämnats felaktigt eller med för högt belopp förs in mellan "belopp" och "och",
10. beträffande uppföljning
att riksdagen avslår motionerna 1995/96:So13 yrkandena 2 och 4 och 1995/96:So18 yrkandena 4 och 5,
11. beträffande huvudmannaskap
att riksdagen med anledning av motionerna 1995/96:So12, 1995/96:So13 yrkande 1, 1995/96:So14 yrkande 1, 1995/96:So16 yrkande 2, 1995/96:So17 yrkande 2 och 1995/96:So18 yrkande 7 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
12. beträffande ekonomisk reglering mellan staten och kommunerna
att riksdagen avslår motion 1995/96:So13 yrkande 7,
res. 4 (v, mp)
13. beträffande en fjärde personkrets
att riksdagen avslår motion 1995/96:So13 yrkande 8,
14. beträffande differentiering av assistansersättning
att riksdagen avslår motion 1995/96:So15 yrkande 2,
15. beträffande assistansersättningens storlek
att riksdagen avslår motion 1995/96:So18 yrkande 6,
16. beträffande vård av sjuk anhörig
att riksdagen avslår motion 1995/96:So14 yrkande 5.
Stockholm den 2 maj 1996
På socialutskottets vägnar
Sten Svensson
I beslutet har deltagit: Sten Svensson (m), Bo Holmberg (s), Ingrid Andersson (s), Rinaldo Karlsson (s), Hans Karlsson (s), Liselotte Wågö (m), Christina Pettersson (s), Roland Larsson (c), Marianne Jönsson (s), Leif Carlson (m), Conny Öhman (s), Stig Sandström (v), Mariann Ytterberg (s), Birgitta Wichne (m), Thomas Julin (mp), Chatrine Pålsson (kds) och Kerstin Heinemann (fp).
Reservationer
1. Avslag på propositionen (mom. 1)
Sten Svensson, Liselotte Wågö, Leif Carlson och Birgitta Wichne (alla m), Thomas Julin (mp), Chatrine Pålsson (kds) och Kerstin Heinemann (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 5 börjar med Kostnaderna för och på s. 6 slutar med på propositionen. bort ha följande lydelse:
Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade har gett tiotusentals personer en helt ny möjlighet att leva ett normalt liv och få ta del av olika verksamheter. Införande av LSS och LASS är den största och viktigaste handikappreformen i Sverige. Utskottet anser att en så genomgripande reform behöver verka ytterligare några år innan en utvärdering görs. Reformen och rättspraxis har inte hunnit ta form och ett framstressat förslag bidrar endast till osäkerhet för redan utsatta grupper. De förändringar som regeringen föreslår i propositionen är så omfattande att de hotar hela reformen om personlig assistans. Den nuvarande lagstiftningen bör, enligt utskottets mening, gälla till dess det finns underlag för en seriös prövning av reformen. Utskottet kan t.ex. inte ställa sig bakom förslagen om en starkt förkortad tidsram för beslut om assistansersättning, definitionen av begreppet personlig assistans och avgränsningen mellan statens och kommunernas ansvar. Utskottet anser därför med anledning av motionerna So11 (kds) yrkande 1, So15 (m) yrkande 1 och So17 (fp) yrkande 1 att propositionen skall avslås.
dels att utskottets hemställan under mom. 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande avslag på propositionen
att riksdagen med anledning av motionerna 1995/96:So11 yrkande 1, 1995/96:So15 yrkande 1 och 1995/96:So17 yrkande 1 avslår propositionen,
2. Tidsram för beslut om assistansersättning (mom. 2)
Thomas Julin (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 7 börjar med Assi- stansersättning skall och på s. 8 slutar med ordet sex . bort ha följande lydelse:
Utskottet delar inställningen i motion So14 (mp) om att det är värdefullt för personer som har ett mycket stort behov av personlig assistans att kunna spara sina assistanstimmar till sådana tillfällen då de önskar göra något extra assistanskrävande. Att korta ned denna tid till tre månader från ett år omöjliggör ett sådant sparande. Utskottet anser därför med anledning av motion So14 (mp) yrkande 4 att förslaget till ändring i 6 § lagen om assistansersättning bör avslås.
dels att utskottets hemställan under mom. 2 bort ha följande lydelse:
2. beträffande tidsram för beslut om assistansersättning
att riksdagen med anledning av motion 1995/96:So14 yrkande 4 avslår regeringens förslag till ändring i 6 § lag om ändring i lagen (1993:389) om assistansersättning,
3. Åldersgräns för rätt till personlig assistans (mom. 4)
Chatrine Pålsson (kds) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 12 börjar med I motion och slutar med motionen avstyrks. bort ha följande lydelse:
Utskottet anförde redan när reformen infördes att det är principiellt felaktigt med en åldersgräns för rätt till personlig assistans när vårdbehovet kvarstår. Åldersgränsen innebär en diskriminering av äldre. Det måste vara den enskildes behov av personlig assistans som är avgörande och inte personens ålder. Det har visat sig att inte alla beviljade timmar utnyttjas. Det finns därför nu, enligt utskottets mening, ett utrymme för att bygga ut reformen. Utskottet anser därför för kontinuitetens och den goda omvårdnadens skull att rätten till assistans skall fortsätta att gälla även efter 65 års ålder. Med bifall till motion So11 (kds) yrkande 3 bör således regeringens förslag till 9 a § fjärde stycket lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade avslås.
dels att utskottets hemställan under mom. 4 bort ha följande lydelse:
4. beträffande åldersgräns för rätt till personlig assistans
att riksdagen med bifall till motion 1995/96:So11 yrkande 3 avslår regeringens förslag till 9 a § fjärde stycket lag om ändring i lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade,
4. Ekonomisk reglering mellan staten och kommunerna (mom. 12)
Stig Sandström (v) och Thomas Julin (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 25 börjar med Några motioner och slutar med avstyrker motionsyrkandet. bort ha följande lydelse:
Utskottet anser det angeläget att markera att de av regeringen föreslagna besparingarna inte får äventyra innehållet i rättighetslagstiftningen. De eventuella besparingar som görs inom den statliga assistansersättningen får kommunerna kompensera inom andra ansvarsområden. Kommunernas ytterst ansträngda ekonomi får lösas genom andra åtgärder. Utskottet anser vidare att assistansreformen nu måste få sätta sig under ett par år och att de funktionshindrade personer som är beroende av LASS i framtiden slipper fler ogenomtänkta besparingsförslag. Utskottet anser med anledning av motion So13 (v) yrkande 7 att riksdagen bör besluta att minska statens bidrag till kommunerna med 215 miljoner kronor.
dels att utskottets hemställan under mom. 12 bort ha följande lydelse:
12. beträffande ekonomisk reglering mellan staten och kommunerna
att riksdagen med anledning av motion 1995/96:So13 yrkande 7 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
Särskilda yttranden
1. Personlig assistans
Sten Svensson, Liselotte Wågö, Leif Carlson och Birgitta Wichne (alla m) anför:
Den borgerliga regeringens målsättning var att handikappade och deras anhöriga skall ges ökade möjligheter till ett gott liv. En mängd åtgärder i syfte att underlätta för funktionshindrade genomfördes. Den största reformen var införandet av LSS och LASS. Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade har givit tiotusentals funktionshindrade en helt ny möjlighet att leva ett normalt liv och få ta del av olika verksamheter. Från flera handikapp-organisationer har föreslagits en differentiering av assistansersättningen om besparingar på området visar sig nödvändiga. Socialstyrelsen har i uppdrag av regeringen att utvärdera reformen, bl.a. med avseende på om LSS är ändamålsenlig när det gäller stödet till de psykiskt störda. I samband med utvärderingen bör även frågan om en differentiering av assistansersättningen prövas.
2. Personlig assistans
Kerstin Heinemann (fp) och Thomas Julin (mp) anför:
Trots ett ansträngt statsfinansiellt läge genomfördes handikappreformen under den borgerliga regeringen. Syftet med LSS var att underlätta vardagen för familjer med funktionshindrade barn och för vuxna med olika funktionshinder. LASS har möjliggjort för många handikappade att själva anställa personliga assistenter eller att anlita kommunen eller kooperativ för att få denna service. Det finns dock en del ytterligare behov av reformer inom LSS och LASS tillämpningsområde. Samhället bör göras mer handikappvänligt. För många funktionshindrade varierar hjälpbehoven mycket mellan olika delar av året. En inskränkning av de funktionshindrades valfrihet och självbestämmande måste undvikas. En kommunalisering av handikappolitiken och en omyndigförklaring av de funktionshindrade är inte en politik värd att återgå till. De grupper av funktionshindrade personer som i dag omfattas av reformen måste även i fortsättningen kunna känna säkerhet. Personkretsen bör således omfatta även t.ex. personer med psykiska funktionshinder. Vid 65 års ålder förloras rätten till personlig assistans. Det innebär ett abrupt avbrytande av en assistans som möjliggjorde ett mycket självständigt liv. Det finns skäl att överväga om det inte bör införas vissa övergångsregler som ersätter den rigida gränsen vid 65 års ålder. En del kommuner försöker komma över så mycket assistansersättning som möjligt med minsta möjliga motprestation . Detta är ett problem som måste diskuteras i samband med en utvärdering. I det sammanhanget bör även övervägas en förenkling av administrationen och en bättre samordning av insatserna på området.
3. Personlig assistans
Chatrine Pålsson (kds) anför:
När assistansreformen trädde i kraft förändrades livet för drygt 6 000 människor på ett mycket påtagligt sätt. Många handikappade säger sig ha gått från att bara existera till att börja leva. Det är tveksamt att redan efter ca två år göra en utvärdering av en så pass genomgripande reform. Staten borde vänta i ytterligare tre år innan man gör en sådan utvärdering. Reformen har ännu inte hunnit sätta sig ordentligt. Det finns domar som väntar på utslag och det finns ännu inte någon rättspraxis på området. Det är angeläget att undvika ryckighet och osäkerhet för redan utsatta människor. Den gällande lagstiftningen bör därför bibehållas tills det finns underlag för att göra en seriös prövning av reformen. Livet är inte förutsägbart, och hjälpbehoven för en funktionshindrad kan variera kraftigt mellan olika perioder. Det är angeläget att undvika begränsningar i den funktionshindrades frihet och att motverka en ökad administration. Angelägna frågor för framtiden är också att assistansersättning skall kunna lämnas för tid på sjukhus och att den som fyllt 65 år skall kunna få personlig assistans.
I propositionen framlagda lagförslag
Av utskottet föreslagen ändring i 9 a § första stycket regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade
Regeringens förslag Utskottets förslag
9 a § Med personlig Med personlig assistans enligt 9 assistans enligt 9 § 2 avses § 2 avses personligt utformat personligt utformat stöd som ges av ett stöd som ges av ett begränsat antal begränsat antal personer åt den som personer åt den som på grund av på grund av stora funktionshinder och varaktiga behöver praktisk funktionshinder hjälp med sin behöver hjälp med personliga hygien, sin personliga måltider, att klä hygien, måltider, av och på sig eller att klä av och på att kommunicera med sig, att andra kommunicera med (grundläggande andra eller annan behov). hjälp som förutsätter ingående kunskaper om den funktionshindrade (grundläggande behov).
Innehållsförteckning
Sammanfattning 1 Propositionen 1 Motionerna 2 Motioner väckta med anledning av propositionen 2 Beredningen av ärendet i riksdagen 3 Utskottet 4 Propositionen i huvuddrag 4 Fråga om avslag på propositionen 4 Motionerna 4 Utskottets bedömning 5 Tidsram för beslut om assistansersättning 6 Propositionen 6 Motionerna 6 Bakgrund och tidigare behandling 7 Utskottets bedömning 7 Definition av personlig assistans m.m. 8 Propositionen 8 Motionerna 9 Bakgrund och tidigare behandling 10 Utskottets bedömning 11 Avgränsning mot viss kommunal verksamhet 12 Propositionen 12 Motionerna 13 Bakgrund och tidigare behandling 14 Utskottets bedömning 15 Barns rätt till personlig assistans 16 Propositionen 16 Motionerna 17 Bakgrund och tidigare behandling 17 Utskottets bedömning 18 Lagförslagen i övrigt 18 Uppföljning och kontroll m.m. 19 Propositionen 19 Motionerna 19 Bakgrund och tidigare behandling 21 Utskottets bedömning 22 Övriga frågor 23 Propositionen 23 Motionerna 24 Utskottets bedömning 25 Hemställan 26 Reservationer 27 1. Avslag på propositionen (mom. 1) 27 2. Tidsram för beslut om assistansersättning (mom. 2) 28 3. Åldersgräns för rätt till personlig assistans (mom. 4) 29 4. Ekonomisk reglering mellan staten och kommunerna (mom. 12) 29 Särskilda yttranden 30 1. Personlig assistans 30 2. Personlig assistans 30 3. Personlig assistans 31 I propositionen framlagda lagförslag, bilaga 1 32 Av utskottet föreslagen ändring i 9 a § första stycket regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade, bilaga 2 37 Gotab, Stockholm 1996