Vissa frågor rörande föräldrabalken

Anf. 108 BERIT ADOLFSSON (M)

Fru talman! Nej, jag har förvisso noterat att Kjell Larsson inte har lovat någon ökad lodjursjakt. Jag ställer frågan i förhållande till utredningens förslag. Den utredningen hade en expertgrupp av breda intres- sen i sammanhanget. Vi har noterat i debatten i kam- maren i dag att regeringen har ändrat på punkt efter punkt i Rovdjursutredningens förslag, förslag som hade till syfte att öka förståelsen för nödvändigheten av att ha en sammanhållen rovdjurspolitik. Utred- ningen har på ett flertal punkter just pekat på nödvän- digheten av acceptans, av att tillåta skyddsjakt för att skydda sina djur och sin egendom. Men på varje punkt har regeringen gått åt ett visst håll. Tror miljöministern att det på det viset verkligen blir lätt att få den acceptans som är nödvändig? Vad tycker t.ex. landets 300 000 jägare, som jag är över- tygad om också vill bidra till en levande rovdjurs- stam? Men de får ständigt detta motstånd från rege- ringen.

Anf. 109 KJELL ELDENSJÖ (Kd)

Fru talman! Fortfarande är det så att vi har ändrat utredningens förslag på ett antal områden inför pro- positionen, på samma sätt som i samband med nästan alla propositionen där vi inte helt skriver av utred- ningen när vi lägger fram dem. Det har vi gjort efter ett ordentligt remissförfarande. Jag tycker också att det är viktigt med acceptans. Jag använde en hel del av mitt inledningsanförande till att diskutera den frågan. Vad är det som krävs för att vi ska få accep- tans och förståelse för rovdjursförvaltningen? Jag tror att det krävs att vi har en ordentlig diskussion om dessa frågor, att den diskussionen grundas på de kun- skaper som vi tar fram genom en omfattande och avancerad rovdjursforskning som vi kan bedriva i det här landet, som vi kan bedriva just därför att vi nu har stammar av de stora rovdjuren. Jag tycker att det är viktigt att vi har bra ersättningssystem. Där innebär propositionen viktiga steg framåt. Jag tycker att det är viktigt att vi kan utveckla olika hjälpmedel både för att skydda tamboskap och för den delen att skydda jakthundar. Där finns det en hel del som vi kan göra, och där finns det bra resonemang i propositionen. Slutligen är det också viktigt att vi visar tydlighet i vad som är samhällets ambitioner. Om man svävar på målet, som jag upplever att en del har gjort i de- batten som å ena sidan säger att vi ska ha rovdjurs- stammr och å andra sidan försöker glida ut ur det, skapar man ingen trovärdighet. Då riskerar man bara att skapa förhoppningar om att vi trots allt kanske inte behöver ha några vargar i Sverige. Därför har det varit ett riktmärke för mig i debatten att försöka visa en tydlighet i diskussionen, att inte backa undan för den gemensamma ståndpunkt som vi alla i grunden har, att vi ska ha livskraftiga rovdjursstammar i Sve- rige.

ANA MARIA NARTI (Fp)

Anf. 110 ANA MARIA NARTI (Fp)

Fru talman! Jag vill gärna instämma i miljömi- nisterns resonemang om att vi ska ha en nykter debatt om rovdjuren liksom en balanserad syn på våra rov- djur. För att vi ska få det förutsätter det, som jag sade i mitt huvudanförande, att människor har tilltro till politiken, att det finns ett slags allmän acceptans för de resonemang som kan föras på det här området. Vi visste på förhand att det skulle bli lite olika tyckanden och tänkanden i de här frågorna. För att reda ut, sorte- ra begreppen tillsätter man som vanligt en utredning som har att väga samman, att bedöma olika intressen som måste vägas samman för att vi ska få en samsyn och acceptans på frågan. Då kvarstår min fråga, som jag ställde tidigare till Michael Hagberg: Vilka är de bärande skälen för att man ändrar på en utredning som har gjort sitt bästa för att väga samman de olika tyckanden och tänkan- den som finns kring denna fråga och som därtill har gjort att vi inte längre har den acceptans som jag faktiskt upplevde att vi hade den gång utredningen presenterade sitt betänkande? Den acceptansen har försvunnit i och med att regeringen - i och för sig står det regeringen fritt - ändrat i alltför många småsaker i det här sammanhanget.

MARINA PETTERSSON (S)

Anf. 111 MARINA PETTERSSON (S)

Fru talman! Jag tycker att det är en något märklig historieskrivning. Jag var miljöminister också när utredningen avlämnades. Jag upplevde att det på den tiden, det är inte så länge sedan, var precis samma polariserad diskussion om rovdjursfrågan, samma oro i vissa bygder och hos vissa människor, samma entu- siasm över det nya innehållet i den svenska naturen hos många andra. Inte har vi gått från ett tillstånd av total enighet till ett tillstånd av uppslitande strider för närvarande. Jag kan inte svara generellt på frågan varför rege- ringen har lämnat utredningens betänkande. Låt mig ta två exempel. Vi har avstått från att kalla målen för järv och varg miniminivåer och kallar dem i stället för etapp- mål. Det hänger ihop med att vi menar att minimini- våer leder tanken till att detta skulle kunna vara till- räckligt, vilket vi i dag inte kan säga att det är och vilket det sannolikt inte är. En enig vetenskapskår säger att det inte räcker för att skapa livskraftiga större stammar. Då säger vi att vi går i riktning mot etappmålet. När vi kommer dit är det läge för en ordentlig diskussion om eventuellt nya förvaltnings- former, eventuellt nya sätt att se på utbredningsbete- endet hos dessa rovdjur, eventuellt nya inslag över huvud taget i den här politiken. Det är det som är argumentet. När det gäller att vi inte vill skriva om 28 § häng- er det ihop med det som jag var inne på tidigare. Det finns en stark enhällig remisskritik mot det förslag som lades fram som gjorde det näst intill omöjligt för oss att acceptera det förslaget. Därför nöjer vi oss nu med att behålla den gamla formuleringen i 28 § och utvidgar den till att gälla även vargar.

Anf. 112 BERIT ADOLFSSON (M)

Fru talman! Frågan om våra rovdjur är nog en av de frågor som de flesta verkar ha en åsikt om, och det gäller kanske främst frågan om vargens vara eller icke vara. Den rymmer allt från starka vargmotstån- dare till de som vill att vi ska ha en mycket stor varg- stam. Personligen tror jag att debatten ofta bottnar i en känsla av konflikt mellan landsbygd och stad, mellan folk på landet och beslutsfattare. Det kan vara en känsla hos en del att många frågor som berör lands- bygden kan inte påverkas av den lokala befolkningen utan de avgörs på en helt annan nivå. I denna debatt kan det lätt bli övertoner åt både det ena och den andra hållet. Min åsikt i sakfrågan, vilken jag har redovisat i en motion, är att inriktningen för rovdjurspolitiken ska vara att vi ska ha livskraftiga stammar av allt vilt i Sverige. Samtidigt ska ingen enskild drabbas av ska- dor eller förluster på grund av nationella intressen. Det vi i dag ser på många ställen är växande rov- stammar av varg, björn och lo, vilket ibland har inne- burit stora problem för befolkningen i områden där fredade djur förekommer i stort antal. Det blir också allt vanligare att björn, varg och lo visar allt större oräddhet. De uppehåller sig runt går- dar och bebyggelse, och ibland har de dödat tamdjur av olika slag. Det är i detta fall viktigt att den enskil- de har rätt att skydda sig och sin egendom och även rätt att få en eventuell skadeersättning. Jag vill betona två saker som är viktiga för att man ska gå en framkomlig väg som borde accepteras av alla läger. Den första saken gäller den s.k. nödvärnsrätten. Förslaget är att man ska ha rätt att skydda sin hund eller sitt tamdjur om det är skadat eller dödat av ett rovdjur och man befarar ett nytt angrepp. Detta ska alltså även gälla vargen. Jag anser att denna nöd- värnsrätt borde gälla redan när det första djuret an- grips. Annars är det omöjligt för en enskild att skydda sina djur. Som förslaget nu är kommer det inte att vara någon som kan ingripa och skjuta under tiden som man ser att en hund eller ett tamdjur angrips, utan man ska vänta tills djuret är dödat och rovdjuret eventuellt angriper ett nytt djur. Den andra saken gäller en reglerad avskjutning av varg. Som jag ser det bör det redan nu införas en möjlighet till någon form av skyddsjakt eller reglerad licensjakt på varg. Det är viktigt för att möta tillväx- ten i de områden som redan har mycket varg. Vi bör redan nu få ett snabbt och mer smidigt system för att kunna skjuta vargar och även lo och björn som uppvi- sar ett felaktigt beteende. Dessa beslut bör kunna fattas av länsstyrelsen i varje län som har en god kännedom om de lokala förutsättningarna. Det är också viktigt att redan nu starta denna kon- trollerade avskjutning för att möta och respektera den starka opinion som finns i de delar av landet där rov- djurstätheten är stor. Man måste ta folks oro på allvar och tillåta viss jakt i de områden där den allmänna opinionen är starkt negativ. Man kan i stället låta rovdjursstammen öka i någon annan del av landet så att resultatet för landet som helhet blir en ökning. Genom att hantera utvecklingen på det här sättet blir det totala resultatet bättre för alla inblandade parter. Fru talman! Jag har inte något yrkande, utan jag vill avsluta med att betona vikten av att vi respekterar de människor som bor i de rovdjurstäta områdena. Detta går att förena med en livskraftig viltstam, om man redan nu fattar de rätta besluten. Om vi inte gör det kommer den här frågan tillbaka till riksdagen om något år - det är jag övertygad om - när viltstammen av varg har ökat, och då måste vi återigen ta ställning till någon form av reglerad jakt.

MARINA PETTERSSON (S)

Anf. 113 MARINA PETTERSSON (S)

Fru talman! Per-Samuel Nisser tycker att man ska tillåta reglerad licensjakt eller någon form av skyddsjakt redan nu och i stället låta vargen föröka sig någon annanstans. Jag vill fråga hur Per-Samuel Nisser hade tänkt sig att det skulle gå till. Vem ska se till att vargarna förökar sig någon annanstans?

Anf. 114 BERIT ADOLFSSON (M)

Fru talman! Jag vill i stället vända på det hela och ställa en motfråga: Hur ska vi då få denna ökning i Sverige, för jag tror att även Maggi Mikaelsson vill att vargen ska sprida sig över hela landet? Som det är nu sker det en ökning bara på ett ställe. Det är ett problem. För att kunna få en acceptans måste vi nog tillåta någon form av avskjutning.

MARINA PETTERSSON (S)

Anf. 115 MARINA PETTERSSON (S)

Fru talman! Vargarna flyttar dit där det finns föda och förökar sig där. Blir det för tätt på ett ställe spri- der de sig naturligt. Så fungerar ju alla popula- tionstillväxter. Men Per-Samuel Nisser säger i sitt anförande att man ska låta vargstammen växa någon annanstans genom att avskjuta där det är tätt med vargar. Det måste någon avgöra och se till att det sker på det sättet, eftersom det inte är det naturliga sättet som en population sprider sig på. Därför tycker jag att det vore befogat att få ett svar på frågan hur det ska ske och vem som ska ta ansvar för det.

Anf. 116 TASSO STAFILIDIS (V)

Fru talman! Vi ser ju det problem som finns i dag. Jag vet inte om Maggi Mikaelsson har varit i Värm- land, i Årjängstrakterna, vid gränsen mot Norge eller i områdena kring Hagfors på gränsen till Dalarna där detta bedöms som ett väldigt stort problem för många. Det måste vi ta på allvar och acceptera. Vi måste försöka att hjälpa till på något sätt. Det här med nödvärnsrätten är oerhört viktigt. Om vi redan nu börjar med någon form av kontrollerad jakt skulle vargen få en mycket större acceptans bland dem som bor över landet. Även de som vill ha en stor vargstam skulle kunna se detta som en möjlighet att få kontroll på tillväxten. Såvitt jag förstår av Michael Hagbergs anförande bedömde han att tillväxten går mycket fortare än vad vi tror. Kanske om redan ett eller två år är vi uppe i denna nivå, och då kommer den här frågan hit igen. Jag tror att det vore en riktig väg att gå att redan nu fatta det här beslutet.

Anf. 117 KJELL ELDENSJÖ (Kd)

Fru talman! Riksdagskolleger! Den här debatten rör väldigt många, kanske inte så många i storstads- områdena men i övriga delar av vårt land. Det har sagts väldigt många kloka saker, och det har sagts en del annat också i den här debatten hittills. Jag kan inte undgå att kommentera några påståenden. Jag välkomnar miljöministerns inriktning mot en mer nyanserad debatt, det tjänar vi alla på. Men att i nästa andetag utgå ifrån att det rör sig om ett jaktbrott så fort som ett radioförsett djur försvinner eller så fort en radiosändare tystnar är rätt onyanserat, anser jag. Michael Hagberg, som svarar för majoriteten, sä- ger sig ha stor respekt och stor förståelse för alla dem som berörs, men han står ändå bakom alla förslag. Information från talarstolen ger ingen acceptans i rovdjursområdena. Ni bedöms efter vad ni beslutar. Så är verkligheten faktiskt. Gudrun Lindvall är tyvärr inte här. Hon gjorde ett påstående som måste tillrättaläggas. Hon sade att det aldrig har varit så stora stammar av rådjur som vi har i dag. Detta är fel. All viltinventering pekar på att läget är det motsatta. Antalet är klart reducerat jäm- fört med tidigare. Fru talman! Det här betänkandet har som grund en mycket omfattande utredning. Den bedömdes av alla berörda parter som välbalanserad och man hade tagit hänsyn till alla intresseområden. Betoningen på sam- arbete med grannländerna när det gäller bl.a. forsk- ning och inventering var en del. I utredningen var man också överens om att det behövs förvaltningsåt- gärder där jakt ska ingå som en naturlig del. Möjlig- heterna till skyddsjakt skulle också förbättras. Slutli- gen innehöll utredningen avvägda nivåer för antal och utbredning av våra rovdjur. Vad blev då resultatet? Detta har kommenterats här tidigare av föregångare till mig. Jag vill påstå att betänkandet är en frikopplad del från utredningen. Det är faktiskt ett ganska okänsligt förslag med hän- syn tagen till de människor som berörs, trots allt tal om förståelse och ödmjukhet som vi har hört här. När det gäller varg är förslaget faktiskt en för- dubbling mot dagens situation. Uppgifter från andra länder tyder på att reproduktionen i ett tidigt stadium är mellan 25 och 30 % för att sedan öka kraftigt i takt med fler vuxna hondjur i stammen. Om fem år kom- mer vi att ha minst 500 vargar i det här landet, varav säkert minst 100 inom renbetesområdet. Det tycker jag är olyckligt. Rennäringen tål inte mera störningar. Det sägs mycket lite i betänkandet om en utvär- dering när vi nått etappmålen, särskilt för varg, och om tidsutdräkten för den. Det har också nämnts av Carl G Nilsson att om utvärderingen skulle ta lika lång tid som det har tagit att få till stånd ett beslut i dessa frågor, kanske vi har 1 000 vargar innan vi får till en verklig förvaltning. De frågor, fru talman, som jag tycker har fått den minsta uppmärksamheten men som är oerhört ange- lägna är förvaltningsfrågorna. Jag vill ha ett konkret besked av majoritetens företrädare om vem som ska ta ansvar för förvaltningen av rovdjursstammarna och hur det praktiskt ska gå till. Ska det vara en statlig uppgift som i Norge att svara för viltförvaltningen? Där håller jag med Michael Hagberg, som ju kritise- rade detta ur jaktetisk synpunkt. Ska inte jakten ingå som en naturlig del i en förvaltning som sätts in i tid? Det är den första punkten som jag vill ha ett klarläg- gande på. En annan punkt är, som här också har berörts, oklarheterna kring betänkandets förslag om skyddsjakt och juridiken kring dessa frågor. Jurister- na är helt överens om att § 28 i jaktförordningen är mycket svårtillämpad. Det är många moment som ska uppfyllas. I realiteten ska man som djurägare först konstatera ett angrepp och, som Maggi Mikaelsson säger, om man är modig kan man gärna själv ingripa och brottas med en björn t.ex. Men de flesta vill nog använda ett skjutvapen mot rovdjuret i fråga. Man ska också hinna göra en korrekt värdering av tamdjuret i förhållande till rovdjuret och sedan ha möjlighet att avliva detsamma. Betänkandet innehåller en mycket värdefull del i beskrivningen av dessa svårigheter, då särskilt kopp- lat till brottsbalkens § 24. Det ska sägas som erkän- nande att det är en viktig information. Nu är ju da- gens verklighet att brottsbalken enligt juridiska ex- perter är urholkad genom just de rättsfall som anges i betänkandet. Denna nödventil, brottsbalken, som alla - Naturvårdsverket, Rovdjursutredningen m.fl. - trodde skulle finnas finns tyvärr inte. Min fråga är då till majoritetens företrädare: Är ni beredda att se över detta ur rättssynpunkt orimliga läge? Lämna inte lokalbefolkningen och tamdjur- sägarna i sticket. Vi måste få ett klarläggande på denna punkt. Beträffande en del i vår motion som handlar om personskador konstaterar jag nöjt att ett tillkännagi- vande finns i förslaget som är linje med vår motion. Sverige är faktiskt det enda EU-land som inte ersätter personskador orsakade av rovdjur. I den delen är det bra. De handläggare som har kontaktats i dessa frågor av drabbade personer - vi har ett par personer i mitt hemlän Västerbotten - har gett beskedet att detta är ett nationellt ansvar. Min tredje fråga till Michael Hagberg är just denna: Varför kan inte vargen ingå i detta nationella ansvar när det gäller ersättning för personskador som orsakats av rovdjur? Finland har en sådan ordning i dag. Inventeringarna berörs i ett avsnitt i betänkandet, och jag vill säga att det är ett mycket bra avsnitt. Jaktvårdskretsarna, som är över 300 stycken över hela landet, gör här ett jättejobb på ideell basis. Det är bra att man här har ändrat på propositionens innehåll. Beträffande samverkan med grannländerna - ja, men bara ibland. Betänkandet innehåller en hel del avsnitt där denna samverkan är utgångspunkt för rovdjurspolitiken, medan man på de mest centrala punkterna, nämligen rovdjurens antal och utbredning, inte alls ska ha den skandinaviska dimensionen i arbetet. Det är förvånande. Också viltforskarna är mycket förundrade över detta. Slutligen, fru talman, är anpassning till EU-regler och -direktiv viktiga. Miljöministern har också sagt att vi har att ta hänsyn till internationella konventio- ner, och det respekterar jag. Sverige är väl föregång- are på det området. Rovdjurspolitiken lyder under EU:s habitatdirek- tiv. Jag ska ta mig friheten att återge vad som står i habitatdirektivet, där det övergripande målet är håll- bar utveckling: Huvudsyftet är att främja att den bio- logiska mångfalden bibehålls med beaktande av eko- nomiska, sociala, kulturella och regionala behov. För att bevara biologisk mångfald kan det vara nödvän- digt att upprätthålla eller främja mänsklig verksam- het. Jag tycker att det här passar väldigt bra in på vår debatt här. Var och en kan fundera över om detta betänkande är i enlighet med habitatdirektivet. Jag är något tveksam till att vi uppfyller alla punkter. Vi får ställa oss frågan om betänkandet i tillräcklig grad beaktar de sociala, ekonomiska, lokala och regionala behoven. Som en del aktiva viltforskare säger kan en alltför stor rovdjursutbredning leda till att den biologiska mångfalden motverkas, om det leder till färre betes- djur exempelvis, både köttdjur och grupper av får. Vad vi från den norra delen av Sverige vet alldeles klart är att där vi får en kraftig ökning av lodjuren handlar det om en utplåning av rovdjursstammarna - det har jag mycket säkra belägg för - och ett kraftigt minskat antal småvilt i övrigt. Jag är alltså personligen mycket tveksam till att detta förslag till rovdjurspolitik i tillräcklig mån tar hänsyn till människors situation, deras livsmiljö, livskvalitet och självbestämmande. Fru talman! Jag står självfallet bakom alla reser- vationer där Centerpartiet är med, men för tids vin- nande yrkar jag bifall enbart till reservation nr 19.

Anf. 118 TASSO STAFILIDIS (V)

Fru talman! Åke Sandström gör som hans företrä- dare och moderaternas företrädare i den här debatten. Han hyllar nämligen utredningen för att ha hittat den perfekta balansen i de svåra avvägningar som man måste göra. Men det som ingen av er har nämnt är att i utred- ningen var det inte enighet. Det är fem organisationer som har avgett särskilda yttranden. Det är Natur- vårdsverket, Naturskyddsföreningen, Världsnaturfon- den, Svenska Samernas Riksförbund och Sametinget. Däremot har Jägareförbundet, Jägarnas Riksförbund och Lantbrukarnas Riksförbund ställt sig bakom be- tänkandet. Min fråga måste då bli: Gör Åke Sandström be- dömningen att olika, avvikande meningar har olika värde, så att det är väl avvägt om det är de här organi- sationerna som står bakom uppfattningarna, medan uppfattningarna från dem som har reserverat sig inte tillmäts samma värde?

Anf. 119 KJELL ELDENSJÖ (Kd)

Fru talman! Jag respekterar självklart alla åsikter i debatten. Jag har ändå uppfattat att i huvuddragen och i allt väsentligt var man rätt enig i Rovdjursutred- ningen. Men jag har klart uppfattat att det fanns avvi- kande meningar.

Anf. 120 TASSO STAFILIDIS (V)

Fru talman! En av de frågor där det fanns avvi- kande meningar var just tolkningen av 28 § i jaktför- ordningen. Där finns det väldigt olika uppfattningar. Åke Sandström sade i sitt anförande att han tycker att man ska ha rätt att skjuta om ett djur blir angripet av ett rovdjur. Jag känner Åke Sandström väl, och jag vet att han är en erfaren jägare. Jag vet att han vet att det inte alltid är så lätt att ens skjuta på en älg som ställs av en älghund, trots att storleksskillnaden är markant i det fallet. Anser inte Åke Sandström som jägare att det kan finnas uppenbara risker att skjuta på ett rovdjur som anfaller antingen en hund eller ett tamdjur av mindre storlek?

Anf. 121 VIVIANN GERDIN (C)

Fru talman! Vi ska väl inte gå in på svårigheter i jaktliga moment. Men det är alldeles klart att Maggi Mikaelsson med sin erfarenhet också har rätt i det påståendet. Vad jag efterlyste var att vi måste få besked i det tomrum och den oklarhet som nu råder mellan brotts- balkens 24 § och den nuvarande lydelsen i jaktför- ordningens 28 §. Det är inte enkelt. Det har också juristerna vittnat om i sina omdömen om förslaget.

Anf. 122 TASSO STAFILIDIS (V)

Fru talman! Åke Sandström har ställt ett par frå- gor till mig som jag nödgas svara på. Det är ett tomrum mellan nuvarande 28 § och brottsbalken. Det var därför som jag var väldigt noga med att förtydliga de juridiska diskussionerna i be- tänkandet i förhållande till propositionen. Det är ett förtydligande där vi har gått in i de juri- diska texterna för att på så sätt lyfta debatten och få den informerad. I övrig debatt låter det väldigt enkelt. Åke Sandström och övriga företrädare tycker att vi med ett enkelt klubblag av Birgitta Dahl ska införa den nya 28 §. Det är inte enkelt med tanke på svaren från remissinstanser i den juridiska världen som talar om vilka problem som det skulle kunna bli. Det behövs en diskussion om detta. Jag upplever att vi nu får tid till det. Vi går fram till ett tillfälle där vi kan diskutera på vilket sätt vi ska förvalta varg- stammen. I övrigt tar Åke Sandström upp en väldigt viktig fråga. Han resonerar kring hur vi förvaltar vårt vilt i Sverige. Det är möjligt att Åke Sandströms kvalitet ligger i den jaktliga situationen. Men när det gäller att förvalta vårt vilt och de viltstammar vi har i Sverige är vi unika i vårt land. Jag sade i mitt anförande att vi har den starkaste älgstammen i hela världen i förhållande till vår yta. Det har att göra med att vi har förvaltat älgstammen genom urskiljningsjakt. Precis på samma sätt bedriver vi i dag urskiljningsjakt på björn och lo. Vi måste naturligtvis använda de traditionerna när vi kommer längre fram och får grundliga, fasta och fina underlag för hur vi ska behandla och förvalta våra viltslag. Det är naturligtvis målsättningen att förvaltningen av alla viltslag ska ske på samma sätt, precis som vi har gjort i flera hundra år i Sverige. Det hoppas att även Åke Sandström tycker.

Anf. 123 VIVIANN GERDIN (C)

Fru talman! Jag uppfattar det som att Michael Hagberg är beredd att ta initiativ till en översyn av rättsläget beträffande oklarheterna mellan brottsbal- ken och jaktförordningen i detta stycke. Min komp- letterande fråga får då bli: Kan det ske skyndsamt? I vilket tidsläge kan en sådan begäran komma? Jag tror att jag har en del insikter i att förvalta stammar. Beskedet från Michael Hagberg och majo- riteten är att även för rovdjuren ska förvaltningen ske med exempelvis traditionell avlysningsjakt när vi har nått etappmålen. Jag har också fått besked att det är jägarna och lo- kalbefolkningen som har inflytande över den frågan. Är det rätt uppfattat?

Anf. 124 TASSO STAFILIDIS (V)

Fru talman! I mitt inledningsanförande sade jag att jag tar starkt avstånd från det sätt på vilket man bedriver avskjutningsjakt i Norge. Det står jag för, och det kommer jag alltid att stå för. Om Åke Sandström läser riktigt noga ser han vad som står i propositionen om de stammar som jag tycker att vi har någorlunda grepp om. Det är björn, och det är lo. Regeringen föreslår i propositionen att vi ska flytta ned besluten i förvaltningen av de två viltarter- na till regional nivå där den lokala kunskapen ska kunna lyftas upp och belysas.

Anf. 125 VIVIANN GERDIN (C)

Fru talman! Det är vad som gäller för de två vil- tarterna. Kan jag då slutligen få ett besked om varg- stammen? Ska den förvaltas? Kan vi få jakt på vargstammen när vi har nått etappmålet 200 djur, som jag läst det till? Kan vi få jakt då eller inte?

Anf. 126 MARIANNE CARLSTRÖM (S)

Fru talman! När vi har utvärderat situationen ska vi diskutera förvaltningsformer. Det sade jag också i mitt inledningsanförande. Förvaltningsformer kan ske genom urskiljnin- gjakt, licensjakt eller genom traditionell jakt. Det får tiden utvisa när vi ser hur situationen är. När vi kommer fram till vårt etappmål ska vi dis- kutera det grundligt med lokalbefolkning, myndighe- ter och aktiva medborgare i sammanhanget.

Anf. 127 MARIANNE CARLSTRÖM (S)

Fru talman! Jag läste i ett nyhetstelegram i går: "Den enda kvarvarande vargen i norska Hedmark har nu sökt politisk asyl i Sverige för att undkomma för- följelser från den norska regeringen. I måndags be- rättade den världskände norske rallycrossföraren Martin Schanke att han beslutat att adoptera vargen i ett försök att få folk att reagera mot vargjakten i Nor- ge. Hittills har nio och de tio vargarna i Österdalen skjutits". Tyvärr finns den norska inställningen också här i Sveriges riksdag. I ett brev från november i fjol läser jag följande: "Vi är två medelålders kvinnor som bor mitt i skogen i glesbygd. Vi är också djurägare med bl.a. hundar och hästar. Alltså borde vi, enligt de mest högljudda rösterna, höra till dem som inte vill ha en livskraftig rovdjursstam. Detta stämmer inte. Livskvalitet för oss är bl.a. att leva med en natur i balans, och där ingår också rovdjuren." Fru talman! Rovdjurspolitiken handlar för mig inte om ett exakt antal. Det kan ingen av oss ange. Den är en ideologisk fråga. Det handlar om att män- niskan är beroende av naturen och dess resurser. I naturen finns och skapas förutsättningar för allt mänskligt liv. Miljöhänsyn, naturskydd och en ekolo- giskt hållbar samhällsutveckling är förutsättningar för människans överlevnad och utveckling. En sociallibe- ral politik skyddar människans livsmiljö och förvaltar den för framtida generationer. Det råder en stor enighet mellan partierna när det gäller de fyra rovdjuren lo, järv, björn och kungsörn. Det råder också hygglig samsyn om att stammarna ska hållas livskraftiga. En av de stora tvistefrågorna är vad som menas med livskraftig. Vi har nyligen här från talarstolen hört Per- Samuel Nisser. Han säger att det är viktigt att vi be- varar livskraftiga stammar. Sedan går han över till en argumentering som om vi följde den långt ifrån skulle innebära att vi bevarar livskraftiga stammar. På den norra delen av jordklotet delar miljontals människor livsrum med de rovdjur som behandlas i propositionen. Vi vet att det inträffar en mängd olika möten mellan rovdjur och människor utan att det leder till några allvarliga incidenter. Den grundläg- gande inställningen hos många människor är att rov- djuren är en central och viktig del i vår svenska fau- na. Intresset för våra stora rovdjursarter har också ökat under den senaste tiden. Det märker vi inte minst på det antal rovdjurscentrum som har etablerats i Sverige på några platser där rovdjuren framför allt lever. Här måste också vargens och övriga rovdjurs bi- ologiska betydelse lyftas fram. Genom att rovdjuren skattar främst sjuka och svaga djur bibehålls bytes- djursstammarna vitala. Älgsjuka, rävskabb och har- pest skulle snabbare ha bemästrats om exempelvis vargstammen varit större och mer spridd. Likaså skulle överetableringen av vilda växtätare bättre ha reglerats så att skogsföryngring inte skulle ha varit omöjlig, vilket nu är fallet i stora delar av Småland, Västergötland och Halland. Men som också har sagts från talarstolen vid flera tillfällen i dag förorsakar rovdjuren rädsla hos många människor. Det är rädsla för den egna säkerheten och för barnens säkerhet. Rovdjurens farlighet för männi- skor har under de senaste åren debatterats flitigt. Det gäller i första hand varg och björn. Oavsett vilken inställning den enskilde individen har i den frågan anser jag att det är självklart att rädslan måste bemö- tas med respekt och att den måste tas på största allvar, även om den skulle vara grundad på skrönor och fabler. För att i möjligaste mån bredda och fördjupa all- mänhetens kunskaper om våra största rovdjur menar jag att det är viktigt att man bygger ut rovdjurscent- rum i landet. Som Lennart Kollmats tidigare föreslog kan de förslagsvis finnas i Dalarna, Värmland och Lappland, där varg för närvarande förekommer. Med hänsyn till framför allt den biologiska mång- falden och förvaltarskapstanken anser jag att minst 500 vargar bör vara etappmålet för rovdjurspolitiken. Det är en uppfattning som stöds av majoriteten av forskare på området. En av de svåraste frågorna när det gäller vargen är vilken typ av jakt som ska få bedrivas i syfte att före- bygga skador av vilt. Det är det som vi kallar för skyddsjakt. Skyddsjakt måste, liksom all annan jakt, bedrivas på ett etiskt försvarbart sätt. Ett mycket viktigt krav är att honor inte skjuts ifrån sina ungar. Jag anser att skyddsjakt inte ska medges, och att samma regler ska gälla i hela landet. När vargstam- men däremot har nått ett antal av 200 individer kan man enligt mitt sätt att se det tänka sig en något ut- vidgad jakträtt i renskötselområdet, t.ex. genom ett system där renägarna får betalt för att garantera att det finns ett visst antal vargar i området. Jag anser också att beslut om skyddsjakt ska fattas av Natur- vårdsverket. Fru talman! Avslutningsvis yrkar jag bifall till MJ25, yrkande 3 under punkt 6 och MJ25, yrkandena 4 och 5 under punkt 11.

Anf. 127 KJELL ELDENSJÖ (Kd)

Anf. 128 MARIANNE CARLSTRÖM (S)

Fru talman! Jag har två korta, klarläggande frågor. Vad har Harald Nordlund för slutligt mål för an- talet vargar? Etappmålet var 500, men vilket är det slutliga målet? Det är den först frågan. Den andra är: Vilken majoritet av forskare är det som anser att det behövs 500 för att säkerställa den genetiska basen? Var finns den majoriteten?

Anf. 129 KJELL ELDENSJÖ (Kd)

Fru talman! Jag kan inte ange vilka forskare det är. Jag har läst precis det som jag sade i underlag för det ställningstagande som vi ska göra här. En majo- ritet av forskarna hävdar alltså att för att vi ska få en livskraftig stam så måste vi uppnå talet 500. Det som vi nu tar ställning till, och det som jag fö- reslår, är att vi här i kammaren ska besluta om att målet ska vara 500 därför att forskarna är överens om det. Vi är politiskt överens om att vi ska ha livskrafti- ga stammar. Och vad innebär det? Jag menar att vi måste ta ställning för 500. Vad det sedan betyder i förlängningen kan varken Åke Sandström eller jag säga. Men det är viktigt att vi tar ställning till talet 500.

Anf. 130 MARIANNE CARLSTRÖM (S)

Fru talman! Jag skulle vilja göra några konstate- randen. Jag konstaterar att med det resonemang som Folkpartiets främste företrädare i miljö- och jord- bruksutskottet för här bidrar han till att mycket på- tagligt förstärka den regionala obalans som vi just nu ser i Sverige. Det resonemang som Harald Nordlund för riskerar att leda till att verksamhet av skilda slag minskar i regioner som är starkt beroende av att få ny och växande verksamhet för att de över huvud taget ska leva vidare. Detta leder i sin tur till att den biologiska mång- falden minskar. De öppna markerna kommer att för- svinna på bra många håll i landet med Harald Nord- lunds resonemang. Därtill måste jag konstatera att Harald Nordlund vill centralisera beslut i Sverige. Han vill inte att folk ska ha en möjlighet att komma till beslutsfattare, utan att beslut ska fattas på makronivån. Jag vill decentra- lisera besluten och föra ned dem till folket så att det blir möjligt att påverka saker och ting. Tydligen vill inte Harald Nordlund detta. Låt mig bara slutligen konstatera att det Harald Nordlund förespråkar inte har acceptans hos dem som ska bära det som Harald Nordlund förespråkar.

Anf. 131 VIVIANN GERDIN (C)

Fru talman! Det finns ställningstaganden som är av riksintresse. Frågan om rovdjuren är ett riksintres- se. Eskil Erlandssons säger: Vi måste låta folk lokalt fatta de här besluten. Lägg dem på den regionala nivån! Det sättet att resonera innebär alltså att man läns- styrelsevis ska fatta de här besluten. Då skulle vi vara nära folket. Jag tycker inte det. Det är inte nära folket. De frågor som vi ska föra nära folk ska vi föra så nära som möjligt. Detta är dock ett riksintresse, och måste behandlas på det sättet. När det gäller den första frågan, om rädslan, så sade jag ju att den är ett problem. Men det är viktigt att vi fortsätter diskussionerna och att vi fortsätter att sprida kunskap och information om rovdjuren. Jag tror inte som Eskil Erlandsson att vår strävan att be- vara den biologiska mångfalden är ett hot mot lands- bygden, utan jag tror att det är en räddning för lands- bygden.

Anf. 132 MARIANNE CARLSTRÖM (S)

Fru talman! Det kan möjligen kännas lite vansk- ligt att som vald representant för Stockholms stad ha bestämda uppfattningar om viltvård. Förutom rena kuriositetsfrågor som när någon har mött en räv på Djurgårdsbron eller när en älg har fastnat i en trafik- rondell, är de mest aktuella viltfrågorna i Stockholms stad frågorna om rådjuren och deras aptit på egna- hemsägarnas tulpaner. Vid de diskussionerna får den jaktintresserade ofta uppmaningen att omedelbart ta ned hagelbössan och gå ut och skjuta skarpt. Rådju- ren är inte något populärt vilt när de uppträder i stor- stadsinvånarnas omedelbara omgivningar. Det är en annan sak med de stora rovdjuren. De hotar inte några tulpaner och finns vanligen långt borta från storstadens brus, vilket måhända är en av orsakerna till att diskussionen om rovdjuren kommit att handla om vilket antal rovdjur av olika arter vi ska ha i hela landet. Man behöver bara titta på en kartbild av Sveriges stora, och faktiskt avlånga jurisdik- tionsområde, för att inse att antalssiffror som norm för förekomsten av vissa djurarter inte är så välbe- tänkt. Nog är vilda djur skickliga, och det gäller inte minst rovdjuren, men de är inte medvetna om var Sveriges nationsgränser går. Det är ännu mer tvek- samt om de skulle respektera dessa gränser om så vore. De vilda djuren låter sig i första hand styras av tillgången på mat, och för rovdjuren är det levande varelser som är maten. En realistisk rovdjurspolitik måste ta hänsyn till vissa fakta. Det gäller skydd för människor, tamdjur och vissa andra viltsorter. Det gäller sättet att jaga och begränsa rovdjursförekomsten. Det gäller förstå- else för hur man identifierar de naturliga spridnings- områdena för olika arter. Behovet av att skydda liv och egendom från rovdjursangrepp kräver att man tillåter användande av skjutvapen när det erfordras. Jag behöver inte gå in på den saken vidare. Den har tidigare berörts här i debatten. Jag tycker rentav att jakten på rovdjur kommit att handla alltför mycket om skyddsjakt och för lite om traditionell jakt. Jakt på rovdjur får inte bli särskilt omgärdat med murar av exklusiva regler och be- stämmelser. Det finns i stället anledning att inlemma jakten på rovdjur i den väl etablerade jaktkultur som utvecklats i vårt land. Den svenska älgstammens tillväxt det senaste halvseklet är ett gott betyg åt de svenska jägarnas förvaltning av viltet och naturen. Får de svenska jägarna bestämma blir det aldrig någon helikopterjakt på varg, inte ens i en situation då man helt har tappat kontrollen över vargstammens tillväxt. Med en fortsättning av de inarbetade rutinerna skulle även en bättre anpassning av avskjutningen till lokala förhållanden kunna åstadkommas. Genom länsvis licensgivning kan vissa rovdjursarter ges fri tillväxt där tillgången är låg samtidigt som jakten kan intensifieras där tillgången utgör en belastning för omgivningen. Viltförvaltning är en lokal fråga som omfattar olika arealer för olika arter. Det är egentli- gen aldrig frågan om att bestämma entydiga antals- siffror för hela vårt avlånga land på en gång. Uppenbarligen är rovdjurstrycket olika mot om- givningen i Värmland och mot ganska näraliggande län. Detta borde vara anledning till olika grad av begränsning å ena sidan och uppmuntran å andra sidan av rovdjurstillgången i de olika länen. Däri ligger ju också en möjlighet att sprida rovdjuren jäm- nare över landet utan att man i västra Värmland ska behöva känna sig som ett stort avelscentrum för lan- dets rovdjur. Fru talman! Vi måste lära oss att leva med en stör- re förekomst av de stora rovdjuren. Det kräver också att vi på ett adekvat sätt lär oss att leva med jakten på dessa viltarter. Vi måste lära oss hur vi ska begränsa en för stark tillväxt om en sådan skulle uppstå. En ytterligare god effekt av en begränsad men kontinuerlig jakt är att de vilda djurens skygghet bibehålls. Tamdjurstendenser hos stora rovdjur är farligt och förödande för befolkningens acceptans av rovdjuren. Det har vi hört här tidigare i dag från olika håll. Fru talman! Den accelererande avfolkningen och utbredningen av våra glesbygder i vissa delar av lan- det gör att vi faktiskt inte står inför någon utrotnings- situation när vi talar om de stora rovdjuren. Vi har tvärtom hört här i kammaren i dag att det är tillväxt- hastigheten som föranlett oro, trots att vi är eniga om att vi ska beständiga rovdjursstammar. Det är fördelaktigt och viktigt för en god förvalt- ning av vår fauna att vi lär oss använda både stimule- rande och begränsande metoder för att styra och ut- veckla rovdjurstillgången i vårt land. Fru talman! Med detta vill jag instämma i de tidi- gare gjorda moderata yrkandena.

Anf. 133 VIVIANN GERDIN (C)

Fru talman! Carl-Erik Skårman säger bl.a. att vi måste lära oss att leva med rovdjuren. Innan dess talade han i flera meningar om och för en fri jakt på rovdjur. Med den politik som Carl-Erik Skårman förordar behöver vi nog inte lära oss att leva med dem. Det kommer inte att finnas några rovdjur att leva med i Skårmans Sverige. En fri jakt måste väl rimligen innebära och medföra att antalet rovdjur blir väldigt litet. Är inte Skårman bekymrad över de kon- sekvenser som det medför beträffande inavel och den typen av problem? Det innebär ju också ett hot mot arten på lång sikt.

Anf. 134 MARIANNE CARLSTRÖM (S)

Fru talman! Frågan bygger på ett missförstånd. Jag har aldrig sagt att det ska vara en fri jakt på rov- djur. Däremot har jag sagt att man ska ha en allmän jakt med licensgivning av respektive länsstyrelse. Harald Nordlund, som är ledamot av jordbruksut- skottet, känner säkert till att t.ex. älgjakten i landet bedrivs med hjälp av licensjakt inom vissa arealer och med vissa givna antal. Det är ett sätt att styra utveck- lingen av populationen av ett visst viltslag. Jag tycker att man ska använda detta i det här sammanhanget för att öka acceptansen hos befolkningen. Genom detta uppstår inte sådana situationer som nu har uppstått i Årjäng och på andra ställen. Där har vi fått ett bak- slag och inte fått någon acceptans för rovdjur.

Anf. 135 VIVIANN GERDIN (C)

Fru talman! Jag tycker inte att man kan dra en pa- rallell mellan älgjakt och rovdjursjakt. Vi bedriver en jakt på älg bl.a. för att det är viktigt att hålla nere stammen. Ett problem har ju uppträtt i det samman- hanget, nämligen att vi har för få rovdjur som sköter jakten tillsammans med människan. Människan har inte förmågan att välja ut de sjuka och svaga älgarna, vilket rovdjuren gör i första hand. Vi har en oroande utveckling av älgstammen som bl.a. beror på alltför få rovdjur. Den jakt som Skårman talar sig varm för medför ytterligare problem för rovdjursarterna, och också för älgen som art.

Anf. 136 BERIT ADOLFSSON (M)

Fru talman! Älgstammen har utvecklats på ett mycket positivt sätt de senaste 50 åren. Detta har huvudsakligen skett med hjälp av licensgivning. Vi kan mycket väl se framför oss att situationen i Årjäng sprids till andra ställen av Sverige. Då kommer det att behövas olika sätt att begränsa vargstammen. Därför är det rimligt att man lokalt hos länsstyrelserna, som känner till de lokala förhållandena, ger licenser för hur många djur som ska fällas respektive år.

Anf. 137 MARIANNE CARLSTRÖM (S)

Fru talman, ledamöter och åhörare! Jag vill börja med att yrka bifall till Centerns reservation nr 6. I debatten angående svensk rovdjurspolitik väljer jag att inrikta mitt inlägg på vargfrågan. Det finns i dag stora skillnader i synsätt angående vargens ut- bredning i vårt land. Detta har blivit mycket påtagligt efter det att regeringen presenterade sin rovdjurspoli- tik. Människor som lever i områden med varg känner oro och olust över vargens närvaro, medan föresprå- karna för varg ser den som ett pittoreskt inslag i natu- ren. Det vore önskvärt om vi kunde hitta en lösning som bidrog till ökad förståelse mellan dem som är för och dem som är emot varg. Jag kommer från Värmland och har på nära håll följt den snabba vargtillväxten i vår region. De se- naste åren har vargstammen växt med 27-28 %. Det är enligt forskarna en mycket hög tillväxt redan när ökningen passerar 10 %. Det är klart att detta har påverkat människor. Varg kan i dag skådas på flera ställen i vårt län, och det är fullt möjligt att åka på vargsafari. Jag rea- gerade väldigt mycket mot Gudrun Lindvalls tidigare inlägg där hon sade att vargar finns i skogen och där bor inte människor. Jag tycker att det är häpnads- väckande att en riksdagsledamot kan yttra något så- dant i den här vargdebatten. Det pågår också snöspårning av varg, och den görs kontinuerligt i våra gränstrakter i samarbete mellan Grimsö forskningsstation och högskolan i Hedmark på den norska sidan. Det finns en mycket stor kunskap om var och hur vargen lever. Den senaste rapporten, som jag fick den 18 mars, visar att det finns tolv registrerade vargfa- miljsgrupper. Till miljöminister Kjell Larsson och Michael Hagberg vill jag säga att man har konstaterat och fått bekräftat att det under den senaste tiden skett nio föryngringar. Dessutom anses en vara sannolik; en annan är man inte helt säker på. Centerpartiets ståndpunkt i rovdjursfrågan har va- rit att hitta en lösning som gör att vi kan ha livskrafti- ga stammar av rovdjur samtidigt som människors intressen tas till vara. Beslut beträffande varg vilka saknar förankring i bygderna kommer aldrig att bli verkningsfulla. Vi måste lära oss att lyssna och sätta oss in i hur vargen påverkar människors vardag. Skyddsjakt efter tillstånd från myndighet, i syfte att förhindra att varg orsakar allvarliga skador måste kunna användas i fall där vargen ständigt gör sig påmind för ortsbefolkningen. Beslut avseende skyddsjakt bör kunna flyttas ned från Naturvårdsver- ket till länsstyrelserna. För oss i Centerpartiet är det av stor betydelse att länsstyrelsen i samråd med kommunerna har ett inflytande över utvecklingen i länet. Den svenska vargstammen måste också ses i ett globalt perspektiv. Vargen är bevisligen inte ett utrot- ningshotat djur. Det finns vargar i tusental runtom- kring i världen, i övriga Europa, Asien och Nordame- rika. Enligt professor Öje Danell, som är genetiker vid Sveriges lantbruksuniversitet och forskar i gene- tik, är det både inkonsekvent och överdrivet att fast- ställa miniminivåer gällande varg inom landets grän- ser. Dessa har nu ersatts med etappmål, men jag und- rar ändå på vilka grunder regeringen lägger fram förslaget om långsiktiga mål för vargens överlevnad. Det är befogat att fråga sig om ambitionen är en egen vargstam avskärmad från yttervärlden. Rege- ringens förslag om att inte utvidga nödvärnsrätten förrän man säkrat de 200 vargarna är svårt att förstå. Rädslan för att vargstammen inte ska överleva anser jag vara obefogad. 200 vargar i hela Skandinavien anser forskare vara fullt tillräckligt för att vargstam- men här ska vara säkrad. Dessutom rör sig vargen över stora områden, och det finns varg i angränsande länder. Oavsett hur många rovdjur vi förespråkar måste vi acceptera att människor får skydda sig och sina tam- djur. Jag anser att nödvärnsrätten vid direkt angrepp från ett rovdjur är en medborgerlig rättighet. 28 § i jaktförordningen måste därför även omfatta vargen. Fru talman! Vargens oskygga beteende har skapat problem, och det påverkar människors levnadsför- hållanden. Friluftslivet i skog och mark begränsas, och småviltsjakt med lösa hundar inskränks. Inte alla djurägare som drabbas av rovdjursskador har erhållit ekonomisk kompensation. Viktiga inkomster från uthyrning av jakträtter minskar i värde. I debatten angående överlevnadsmöjligheter på landsbygden finns nu vargfrågan med som en mycket viktig punkt, som vi måste ta på allvar. Ju fler vargar det blir, desto mer får vi även räkna med rovdjursangrepp på tamdjur men också på rådjur och älg i våra marker. Regering och riksdag bör ta ansvar för den rovdjurspolitik det här beslutas om. Att ge ersättning i mån av anslagna medel är inte acceptabelt. Det är inte rimligt att djurägaren ska drabbas av kostnader för att vi ska ha en livskraftig vargstam. Jag tycker också att staten ska garantera ersättning för höjda försäkringspremier på grund av att varg finns inom ett område. Med den nya rovdjurspolitiken anslås också mer pengar till forskning och information om våra rov- djur. Man ger länsstyrelserna i uppdrag att informera allmänheten om hur man ska uppträda om man möter ett rovdjur. Det påpekas i betänkandet att "vid sådana tillfällen är det viktigt att veta att ex. vargen ska be- handlas med största respekt". Det är också viktigt att känna till att man inte ska springa, för då framkallar man rovdjurets jaktinstinkt. Detta står att läsa i betän- kandet Sammanhållen rovdjurspolitik, och jag tycker att det visar att regeringen är medveten om att vargen faktiskt i sämsta fall kan vara farlig även för männi- skor. Genom att använda både utvidgad nödvärnsrätt och skyddsjakt som förvaltningsinstrument har vi faktiskt möjligheter att få acceptans för en rovdjurs- utbredning i vårt land. En stor och stark vargstam spridd över landet kommer säkert att ge reaktioner inte bara inom de län där den redan finns utan också inom andra områden. Reaktionerna kommer säkert också att bli både positiva och negativa. Jag vill därför avsluta med att säga att jag tycker att det är viktigt att både nu och i framtiden lyssna på människor och väga samman de olika synpunkterna. Sett till helheten anser jag att Centerpartiet har ett mycket bra förslag, där det gjorts avvägningar mellan olika intressen. Jag stöder därför samtliga Centerpar- tiets reservationer. Miljöminister Kjell Larsson är inte i kammaren, men jag vill med anledning av det som han tidigare sade framhålla att det är viktigt att vi tänker på män- niskorna i glesbygd. Det är ju där som vargen oftast finns. Men gör vi det när vi inte tillåter att de får använda nödvärnsrätten? Det kan faktiskt starkt ifrå- gasättas.

Anf. 138 BERIT ADOLFSSON (M)

Fru talman! Alla djur kan bli farliga om man be- handlar dem fel och uppträder fel. Det kan gälla var- gar och björnar, men det kan också gälla hundar, kor och tjurar. Den diskussionen är ganska onödig att gå in på. Jag skulle vilja korrigera Viviann Gerdin när det gäller diskussionen om nödvärnsrätt. Stadgandena om nödvärnsrätten finns i brottsbalken, och den rätten har man alltid. Det som jag tror att Viviann Gerdin syftar på är skyddsjakt utan föregående beslut av Natur- vårdsverket. I betänkandet har införts att detta ska gälla även för varg. Möjligen tänkte Viviann Gerdin på förslaget i den utredning som har föregått proposi- tionen. Det var lite oklart och behöver korrigeras. Sedan undrar jag om Viviann Gerdin i likhet med hennes partikamrat Eskil Erlandsson anser att utflytt- ningen från glesbygden beror på förekomsten av vargar. Det var nämligen lite grann det som låg i hans anförande. Jag skulle vilja höra om Viviann Gerdin delar den uppfattningen.