Vissa parkerings- och yrkestrafikfrågor
Betänkande 1993/94:TU3
Trafikutskottets betänkande
1993/94:TU03
Vissa parkerings- och yrkestrafikfrågor
Innehåll
1993/94
TU3
Sammanfattning
I betänkandet behandlar utskottet sex motioner som väcktes under den allmänna motionstiden vid 1992/93 års riksmöte. Fem av motionerna gäller parkeringsfrågor, medan den sjätte avser en yrkestrafikfråga -- bilarbetstid. Beträffande parkeringsfrågorna hänvisar utskottet främst till pågående beredning inom regeringskansliet och avstyrker samtliga motionsyrkanden. Vad gäller bilarbetstid erinrar utskottet om att regeringen, med stöd av ett riksdagsbemyndigande, beslutat om en EG-anpassning av de svenska reglerna. Motionen avstyrks med hänvisning därtill.
Nyd-ledamoten reserverar sig till förmån för bifall till en nyd-motion med rubriken Kvarterspoliser för parkeringsövervakningen.
Motionerna
1992/93:T412 av Wiggo Komstedt (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ändringar i parkeringslagstiftningen.
1992/93:T414 av Göthe Knutson (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en översyn/utredning av parkeringslagstiftningen.
1992/93:T415 av Sten Söderberg (-) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att systemet med kommunala parkeringsvakter bör upphöra, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att den verksamhet som bedrivs av kommunala parkeringsvakter i stället bör handhas av polismyndighet, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att felparkeringsavgifter bör sättas ned väsentligt, 4. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om huruvida ansvaret för bristande parkeringsutrymme ligger hos kommunen eller hos medborgaren.
1992/93:T416 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att upphäva behörigheten för kommunala parkeringsvakter enligt felparkeringslagen, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att kvarterspoliser anförtros den offentligrättsliga parkeringsövervakningen, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att skapa förutsättningar för polis att sköta parkeringsövervakningen på tomtmark och annan mark som ägs av stat eller kommun, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att utreda förutsättningarna för polis att sköta parkeringsövervakning åt andra rättssubjekt än stat och kommun, 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att det allmänna måste följa självkostnadsprincipen för parkeringsövervakningen.
1992/93:T424 av Per-Richard Molén (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ändring av reglerna för parkeringstillstånd till handikappade.
1992/93:T913 av Sylvia Lindgren m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om arbetstidsbegreppets betydelse för de svenska yrkeschaufförerna.
Utskottet
1 Parkeringslagstiftningen
Den författningsmässiga regleringen av parkering av fordon avser dels s.k. gatumarksparkering, som huvudsakligen omfattar parkering på vägar, gator och torg, dels s.k. tomtmarksparkering. Gatumarksparkering brukar också betecknas som offentligrättslig parkering och tomtmarksparkering som privaträttslig parkering. Gatumarksparkering och annan offentligrättslig parkering regleras i ett flertal författningar. Vägtrafikkungörelsen (1972:603, VTK) innehåller bestämmelser om rätten att stanna och ställa upp fordon på bl.a. väg, gata, torg och annan led eller plats som allmänt används för trafik med motorfordon. Enligt 2 § VTK räknas som parkering uppställning av fordon med eller utan förare. Som parkering räknas dock inte uppställning under kortare tid för på- och avstigning eller på- och avlastning av gods. Enligt den allmänna bestämmelsen i 70 § VTK är det förbjudet att stanna eller parkera fordon på sådan plats eller på sådant sätt att fara uppstår eller trafiken onödigtvis hindras eller störs. I 69 § första stycket och i 71--74 §§ VTK föreskrivs vissa ytterligare inskränkningar i rätten att stanna eller parkera fordon. Bestämmelser om stannande och parkering finns också i 142 och 144 §§ VTK. Enligt 147 § och 148 § andra stycket får kommunerna meddela vissa lokala trafikföreskrifter med bl.a. förbud att stanna och parkera fordon eller med villkor för parkering. Enligt 57 § andra stycket terrängtrafikkungörelsen (1972:594, TTK) får kommunerna meddela lokala trafikföreskrifter om bl.a. förbud att stanna eller parkera fordon utanför väg. Enligt lagen (1957:229) om rätt för kommun att uttaga avgift för vissa upplåtelser på allmän plats, m.m. får en kommun, i den omfattning som behövs för att ordna trafiken, ta ut avgift för rätten att parkera på sådana allmänna platser som kommunen har upplåtit för parkering. Enligt lagen (1987:24) om kommunal parkeringsövervakning får en kommun, om det för parkeringsövervakningen i kommunen behövs parkeringsvakter, besluta att den själv skall svara för övervakningen. Denna skall fullgöras av personal som har genomgått lämplig utbildning för uppgiften. Till parkeringsvakter får förordnas arbetstagare hos kommunen, hos andra kommuner, hos kommunala parkeringsaktiebolag eller hos vissa bevakningsföretag. Merparten av de föreskrifter om stannande eller parkering av fordon som gäller enligt VTK eller enligt lokala trafikföreskrifter, som meddelats med stöd av VTK eller TTK, är numera inte förenade med någon straffsanktion. Straff, i form av penningböter, kan komma i fråga endast för sådana regelöverträdelser som är särskilt trafikfarliga, t.ex. stannande och parkering på motorväg eller motortrafikled eller där sikten är skymd. Övriga föreskrifter avseende offentligrättslig parkering sanktioneras genom felparkeringsavgifter. Lagen (1976:206) om felparkeringsavgift (felparkeringslagen) tillämpas i fråga om de bestämmelser om parkering i VTK som inte är förenade med straffsanktion och i fråga om vissa lokala trafikföreskrifter som meddelats med stöd av VTK och TTK. Den som överträder en föreskrift som lagen gäller är skyldig att betala felparkeringsavgift. Kommuner som själva svarar för parkeringsövervakning får fastställa felparkeringsavgiftens belopp inom vissa ramar som fastställs av regeringen. För närvarande gäller för alla kommuner utom Stockholm och Göteborg att felparkeringsavgiften får fastställas till lägst 75 och högst 500 kronor. I Stockholms och Göteborgs kommuner får felparkeringsavgiften fastställas till högst 700 kronor för överträdelser av föreskrifter om förbud att stanna, förbud att parkera på markerad busshållplats och om rätt att parkera på parkeringsplatser avsedda för rörelsehindrade. Fordonets ägare ansvarar för att felparkeringsavgiften betalas. Detta gäller dock inte om omständigheterna gör det sannolikt att fordonet frånhänts ägaren genom brott. Parkeringsanmärkning får meddelas av en polisman eller en särskilt förordnad parkeringsvakt om ett fordon har stannats eller parkerats i strid mot de föreskrifter som lagen är tillämplig på. En sådan anmärkning skall innehålla en uppmaning att inom en viss tid betala den fastställda avgiften. Anmärkningen överlämnas till fordonets förare eller ägare eller fästs på fordonet. Om en felparkeringsavgift inte betalas inom föreskriven tid, skall fordonets ägare erinras om betalningsansvaret och uppmanas att inom viss tid betala avgiften. Om avgiften inte betalas efter uppmaningen, skall ett åläggande utfärdas för fordonets ägare att inom viss tid betala en förhöjd avgift. Följs inte åläggandet, skall avgiften indrivas. Även då höjs avgiften. Avgiften skall betalas inom föreskriven tid, även om talan förs om undanröjande av betalningsskyldigheten. Meddelas parkeringsanmärkning och anser fordonets förare eller ägare att så ej hade bort ske, får han ansöka om rättelse hos polismyndigheten i det polisdistrikt där anmärkningen meddelades. Bifalles ansökan, undanröjer myndigheten betalningsansvaret. Ägare av fordon, i fråga om vilket parkeringsanmärkning har meddelats, kan också hos polismyndigheten, i det polisdistrikt där parkeringsanmärkningen meddelades, skriftligen anmäla att han bestrider betalningsansvar. Polismyndigheten har då att verkställa den utredning som behövs och att besluta i ärendet. Om beslutet innebär att betalningsansvaret inte undanröjs, kan fordonsägaren överklaga beslutet hos den tingsrätt inom vars domkrets överträdelsen har ägt rum. Talan mot tingsrättens beslut förs genom besvär i hovrätten. Talan får inte prövas av hovrätten om inte denna meddelat parten prövningstillstånd. I tingsrätt och hovrätt för allmän åklagare det allmännas talan. En olovlig parkering på enskilt område, t.ex. kommunal eller privat tomtmark eller i ett parkeringshus, kan leda till åtal för egenmäktigt förfarande eller också -- vanligen -- till skyldighet att betala en kontrollavgift. Då tillämpas lagen (1984:318) om kontrollavgift vid olovlig parkering (kontrollavgiftslagen), som innebär en på civilrättslig grund vilande reglering av den s.k. tomtmarksparkeringen. Enligt lagen får en markägare som upplåter ett område för parkering ta ut en avgift (kontrollavgift) om ett fordon har parkerats inom området i strid mot förbud eller villkor som han har beslutat (olovlig parkering). Avgiften får inte överstiga den felparkeringsavgift som fastställts inom kommunen enligt felparkeringslagen. Fordonets förare och ägare ansvarar solidariskt för att kontrollavgiften betalas. Ägaren ansvarar dock inte om omständigheterna gör det sannolikt att fordonet har frånhänts honom genom brott. Om markägaren vill ta ut kontrollavgift, skall han utställa en betalningsuppmaning som skall överlämnas till fordonets förare eller ägare eller som fästs på fordonet. Om kontrollavgiften inte betalas inom den tid som angetts, skall markägaren påminna fordonets förare eller ägare om betalningsansvaret innan han vidtar åtgärder för inkassering av avgiften enligt inkassolagen (1974:182). Talan om att få ut kontrollavgiften skall väckas vid tingsrätten i den ort där den olovliga parkeringen ägde rum. En sådan talan föregås regelmässigt av att markägaren ansökt om betalningsföreläggande mot den betalningsskyldige. Kontrollavgift får inte tas ut om det med hänsyn till omständigheterna i samband med den olovliga parkeringen skulle framstå som uppenbart oskäligt att ta ut avgiften. Övervakning av parkering på tomtmark ombesörjs i stor utsträckning av kommunala eller privata parkeringsaktiebolag. Lagen (1982:129) om flyttning av fordon i vissa fall är tillämplig på såväl gatumarks- som tomtmarksparkering. Lagen gör det möjligt att flytta fordon i särskilt angivna fall, när det behövs för ordningen och säkerheten i trafiken eller av naturvårdsskäl. Har ett fordon under minst sju dygn i följd varit parkerat i strid mot förbud eller villkor, som avses i kontrollavgiftslagen, får flyttning ske även om det inte behövs av ordnings-, säkerhets- eller naturvårdsskäl. Beslut om att flytta fordon får meddelas och verkställas av en polismyndighet. I kommuner som själva svarar för parkeringsövervakning får sådana beslut i flertalet fall meddelas och verkställas även av kommunala myndigheter. En kommun får enligt 159 § VTK medge undantag från parkeringsbestämmelser i VTK eller i lokala trafikföreskrifter. I 159 a § VTK regleras frågor om undantag för rörelsehindrade från sådana bestämmelser. Undantag kan bl.a. ges generellt för en rörelsehindrad person eller avse ett visst ändamål, såsom särskilda parkeringsplatser för rörelsehindrade. Av lagen (1978:234) om nämnder för vissa trafikfrågor framgår att avgift inte får tas ut av dem som söker parkeringstillstånd för rörelsehindrade.
2 Bilarbetstidslagstiftningen
De nu gällande svenska bestämmelserna om arbetstid och vilotid i trafiken finns i två författningar. Kungörelsen (1972:602) om arbetstid vid vägtransport m.m. (ATK) gäller sådana transporter på väg av personer eller gods som i förvärvsverksamhet utförs inom landet eller utom landet med fordon som är registrerat i Sverige. I fråga om vissa internationella vägtransporter gäller förordningen (1975:883) om arbetsförhållanden vid vissa internationella vägtransporter, vilken grundar sig på en europeisk överenskommelse, AETR, om arbetsförhållanden för fordonsbesättningar vid internationella vägtransporter. ATK och AETR är uppbyggda utifrån skilda principer. Den förra utgår från förarens arbetstid och den senare från förarens körtid. Det innebär att olika regler för närvarande gäller för nationella och internationella vägtransporter samt i förhållande till stater som är anslutna till AETR och stater som inte är det. Riksdagen beslutade i maj 1992 (prop. 1991/92:131, bet. TU17, rskr. 264) om en ändring i lagen (1975:88) med bemyndigande att meddela föreskrifter om trafik, transporter och kommunikationer. Ändringen innebär bl.a. att regeringen bemyndigas att meddela föreskrifter om kör- och vilotider vid vägtransporter. Bemyndigandet skall ses mot bakgrund av EES-avtalet, som ju innebär att Sverige åtar sig att införliva relevanta delar av EG:s existerande regelverk med svensk rätt. Inom EG tillämpas körtidsprincipen. Regeringen har med stöd av bemyndigandet utfärdat förordningen (1993:184) om kör- och vilotider samt färdskrivare vid vägtransporter, förordningen (1993:185) om arbetsförhållanden vid vissa internationella vägtransporter och förordningen (1993:186) om ändring i kungörelsen (1972:602) om arbetstid vid vägtransport. Dessa förordningar, som ännu inte trätt i kraft, innebär bl.a. att körtidsprincipen med vissa undantag -- avseende t.ex. fordon som används för icke yrkesmässig transport av gods för personligt bruk -- skall gälla för såväl nationella som internationella vägtransporter. Avsikten är att förordningarna skall sättas i kraft samtidigt som EES-avtalet träder i kraft.
3 Motionsförslag
I de motioner om parkeringsfrågor som utskottet nu har att behandla aktualiseras främst betalningsansvaret för felparkerings- resp. kontrollavgiften, parkeringsbolagens verksamhet, det kommunala ansvaret för parkeringsövervakningen samt parkering för rörelsehindrade.
I motion T412 (m) framhålls att reglerna i felparkeringslagen och i kontrollavgiftslagen om fordonsägarens ansvar för att betala avgifterna i fråga medför orimliga konsekvenser för biluthyrningsföretagen. Reglerna innebär -- säger motionären -- att staten ålägger en företagare ett ekonomiskt ansvar för förseelser, som denne saknar möjlighet att kontrollera eller förebygga. Den som hyr fordonet saknar motivation att följa parkeringsbestämmelserna, eftersom han inte är betalningsansvarig för avgifterna. Reglerna skulle enligt motionären kunna ändras så att den som, enligt hyresavtal med en av länsstyrelsen godkänd biluthyrare, förfogar över fordonet vid tiden för den olovliga parkeringen skall ansvara för avgifterna på samma sätt som den i bilregistret vid långtidsuthyrning (leasing) antecknade personen.
I motion T414 (m) framhålls att tillämpningen av kontrollavgiftslagen kännetecknas av en rad i motionen närmare angivna felaktigheter och brister. Motionären vill mot den bakgrunden att riksdagen hos regeringen begär en utredning om parkeringslagstiftningen.
I motion T416 (nyd) yrkas att riksdagen som sin mening skall ge regeringen till känna att behörigheten för kommunala parkeringsvakter enligt felparkeringslagen bör upphöra (yrkande 1), att kvarterspoliser bör anförtros den offentligrättsliga parkeringsövervakningen (yrkande 2), att förutsättningar bör skapas för polisen att sköta parkeringsövervakningen på tomtmark och annan mark som ägs av stat eller kommun (yrkande 3), att förutsättningarna för polisen att sköta parkeringsövervakning åt andra rättssubjekt än stat och kommun bör utredas (yrkande 4) samt att självkostnadsprincipen bör gälla för all trafikövervakning som handhas av det allmänna (yrkande 5). Även i motion T415 (-) framhålls att systemet med kommunala parkeringsvakter bör upphöra (yrkande 1) och att den verksamhet som bedrivs av dessa i stället bör handhas av polisen (yrkande 2). I motionen framhålls också att felparkeringsavgifterna bör sättas ned väsentligt (yrkande 3). Vidare begärs att riksdagen hos regeringen begär en utredning om huruvida ansvaret för bristande parkeringsutrymme ligger hos kommunen eller hos medborgaren (yrkande 4). I motion T424 (m) framhålls att parkeringsmöjligheterna för rörelsehindrade varierar från kommun till kommun. Några kommuner har brist på parkeringsplatser för rörelsehindrade, andra tillämpar parkeringsavgifter, och en del har en mycket generös inställning till de rörelsehindrade som innebär att de ges rätt att parkera sina fordon i stort sett överallt där det inte av trafiksäkerhetsskäl är förbjudet. Motionären framhåller att rörelsehindrade bör få rätt till fri parkering överallt där deras fordon kan stå utan att det medför stocknings- eller trafiksäkerhetsmässiga problem.
I motionen om bilarbetstid, T913 (s), framhålls att den EG-förordning om bilarbetstid som Sverige avser att tillämpa när EES-avtalet träder i kraft, gör det möjligt för avtalsparterna att avvika från körtidsprincipen i fråga om nationella vägtransporter. Motionären vill att Sverige skall göra sådana avvikelser och att sålunda arbetstidsprincipen skall gälla för inrikes vägtransporter även efter EES-avtalets ikraftträdande.
4 Utredningsförslag om ändringar i parkeringslagstiftningen
Regeringen tillsatte år 1990 Åklagarutredningen -90 med uppdrag att göra en översyn av åklagarverksamheten och förundersökningsreglerna. I direktiven (dir. 1990:27) erinrades om att det stora flertalet parkeringsförseelser hade avkriminaliserats i och med att felparkeringslagen trädde i kraft den 1 april 1977. Polis, åklagare och domstolar tar dock fortfarande -- framhölls det -- befattning med en del fall som gäller felparkeringsavgift. Detta stämde dåligt med resonemangen i direktiven att åklagarna -- och för den delen också polisen -- borde avlastas uppgifter som inte berör straffbelagda handlingar. Utredningen skulle därför undersöka om dessa uppgifter kunde avlastas åklagarna och anförtros något annat organ. Åklagarutredningen -90 redovisade sommaren 1992 sitt uppdrag med betänkandet Ett reformerat åklagarväsende (SOU 1992:61). Enligt betänkandet utfärdades under år 1990 ca 1 800 000 parkeringsanmärkningar med stöd av felparkeringslagen. Drygt 125 000 gick till polismyndighet för utredning. Under år 1990 inkom till åklagarmyndigheterna 1 104 ärenden angående felparkeringsavgift för handläggning. Under samma år utfärdades ca 1 miljon kontrollavgifter. Av de omkring 250 000 avgifter som utfärdades av de kommunala parkeringsbolagen i Stockholm, Göteborg och Malmö gick ungefär 7 500 till betalningsföreläggande, och ett par hundra prövades av tingsrätt. Utredningen konstaterar att inte oväsentliga resurser inom åklagar- och polisväsendet tas i anspråk för handläggningen av ärenden enligt felparkeringslagen. Såväl principiella som praktiska skäl talar enligt utredningen starkt för att åklagarväsendet avlastas det arbete som är förenat med hanteringen av ärendena angående felparkeringsavgifter. Också polisens befattning med dessa ärenden bör upphöra. I det resursläge som föreligger i dag är det inte rimligt att sammanlagt 75 årsarbetskrafter tas i anspråk för utredning av parkeringsärenden enligt felparkeringslagen. Dagens sanktionsregler är svårförståeliga för allmänheten, framhålls det vidare i betänkandet. Distinktionen mellan gatumark och tomtmark framstår inte alltid som klar, och motivet för skilda sanktionsformer är säkert obegripligt för de flesta som drabbas av avgifterna. Vidare förekommer inte sällan gränsdragningsproblem mellan de olika sanktionsformerna. Om ett gemensamt sanktionssystem gällde skulle sådana problem upphöra, parkeringspersonalen kunna utnyttjas mer rationellt och gemensamma rutiner kunna skapas. Övervägande skäl talar enligt utredningen för att kommunerna fortsättningsvis får ta över handläggningen av dessa ärenden. Det vore då en fördel om reglerna angående handläggningen av ärenden om felparkeringsavgifter så långt möjligt utformades på ett sätt som överensstämmer med de regler som gäller ärenden angående kontrollavgifter, vilka kommunerna redan i dag handlägger självständigt. Sanktionssystemet bör därför göras gemensamt för gatumarks- och tomtmarksparkering, med kontrollavgiftssystemet som förebild. Det innebär -- säger utredningen -- att sanktioner även för överträdelser av regler om det som i dag benämns offentligrättslig parkering kommer att vila på civilrättslig grund. Åklagarna och polismyndigheterna skulle därmed befrias från uppgiften att utreda och besluta om bestridda parkeringsanmärkningar. Kommunerna skulle således vara hänvisade till att driva in avgifterna med hjälp av betalningsföreläggande i de fall betalning inte sker på frivillig väg. Utredningen föreslår att felparkeringslagen, kontrollavgiftslagen och lagen om kommunal parkeringsövervakning upphävs och ersätts med en lag om avgift för olovlig parkering.
5 Utskottets ställningstagande
Åklagarutredningen -90 föreslår i likhet med motionärerna avsevärda förändringar av nu gällande parkeringslagstiftning. Enligt vad utskottet erfarit har remissyttrandena över utredningsförslaget givit vid handen att ytterligare överväganden krävs för att regeringen skall vara beredd att förelägga riksdagen förslag om ändringar i parkeringslagstiftningen. I remissyttrandena har sålunda framhållits att den lättnad i polisens arbetsbörda som utredningsförslaget bl.a. syftar till får som effekt att kronofogdemyndigheternas arbetsbelastning ökar i motsvarande mån. Ytterligare överväganden pågår därför för närvarande inom regeringskansliet. Svenska kommunförbundet är enligt vad utskottet erfarit mycket positivt inställt till att genomföra en sådan förändring av parkeringslagstiftningen som Åklagarutredningen föreslår. I samband därmed är förbundet angeläget att söka undanröja missförhållanden av det slag som påtalas i motion T414 (m) om vissa privata parkeringsbolags verksamhet. Frågan om biluthyrningsföretagens ansvar för betalning av hyresmännens felparkerings- eller kontrollavgifter, som aktualiseras i motion T412 (m), har flera gånger behandlats av utskottet. Så skedde senast i det av riksdagen godkända betänkandet 1990/91:TU5. Utskottet avstyrkte då, liksom i tidigare betänkanden, förslag om att ändra de regler i felparkeringslagen och kontrollavgiftslagen som innebär att bilägaren har ett strikt betalningsansvar för felparkerings- resp. kontrollavgiften. Det fick ankomma på biluthyrningsbranschen själv -- framhöll utskottet -- att lösa de problem som ägaransvaret otvivelaktigt medför när det gäller korttidsuthyrning. Med det sagda och i avvaktan på regeringens förslag med anledning av ifrågavarande utredningsbetänkande avstyrker utskottet motionerna T412 (m) och T414 (m).
Med anledning av kraven i motionerna T415 (-) och T416 (nyd) på att polisen skall överta kommunernas nuvarande roll i parkeringsövervakningen vill utskottet erinra om riksdagens ställningstagande hösten 1990 till proposition 1989/90:155 om förnyelse inom polisen (bet. 1989/90:JuU1, rskr. 1989/90:1). I beslutet framhölls att polisens uppgifter bör renodlas och att detta innebar att en viss uppgift bör lösas av polisen endast om den kan sägas utgöra ett naturligt led i polisens funktion att upprätthålla allmän ordning och säkerhet. I undantagsfall bör det emellertid enligt beslutet vara möjligt att anförtro polisen också andra uppgifter, men förutsättningen måste då vara att detta är föranlett av starka praktiska skäl, t.ex. att en annan lösning skulle vara oacceptabel av samhällsekonomiska skäl eller från servicesynpunkt. Dessa principer bör -- framhölls det -- vara vägledande också vid överväganden om att föra bort uppgifter från polisen. Med hänvisning till det anförda och i avvaktan på regeringens förslag med anledning av Åklagarutredningens betänkande avstyrker utskottet motionerna T415 (-) och T416 (nyd).
Enligt vad utskottet erfarit gäller de parkeringstillstånd för rörelsehindrade som kommunerna avgiftsfritt meddelar inte bara i den rörelsehindrades hemkommun utan i Sveriges samtliga kommuner, ja även utomlands i betydande utsträckning enligt en informell överenskommelse mellan berörda kommunikationsministrar. Tillståndet ger den rörelsehindrade rätt att parkera i minst tre timmar överallt i Sverige på platser där parkeringsförbud råder. Förbud att stanna eller att parkera i kollektivfil, t.ex., gäller dock överallt även för rörelsehindrade. I cirka tio kommuner gäller att rörelsehindrade måste betala för sin parkering, om denna sker på avgiftsbelagd plats. I övriga kommuner kan rörelsehindrade parkera utan avgift. Tillgången på särskilda parkeringsplatser för rörelsehindrade varierar självfallet från kommun till kommun. Kommunerna bemödar sig att anlägga sådana parkeringsplatser i bekväm närhet till t.ex. postkontor och andra av allmänheten flitigt frekventerade service- eller försäljningslokaler. Utskottet har förståelse för att rörelsehindrade, trots de kommunala bemödandena, kan uppleva en besvärande brist på lämpliga parkeringsplatser. Mot den bakgrunden förutsätter utskottet att regeringen i samband med den fortsatta beredningen av Åklagarutredningens betänkande och vid överläggningar med Svenska kommunförbundet undersöker möjligheterna att öka tillgången på reserverade parkeringsplatser för rörelsehindrade på kommunal mark. Vidare utgår utskottet från att regeringen vid sådana överläggningar verkar för så långt möjligt enhetliga bestämmelser för rörelsehindrades parkering i Sveriges samtliga kommuner. Något sådant riksdagsuttalande som begärs i motion T424 (m) synes mot bakgrund av det anförda inte erforderligt. Yrkandet härom avstyrks följaktligen.
Av EG-förordningen (EEG) nr 3820/85 om harmonisering av viss social lagstiftning om vägtransporter, vilken såsom bilaga är fogad till förordningen (1993:184) om kör- och vilotider samt färdskrivare vid vägtransporter, framgår att varje medlemsstat får tillämpa högre minimigränser i fråga om vilotid och lägre maximigränser i fråga om körtid än vad som stipuleras i EG-förordningen. Däremot medger denna, som huvudregel, inte avvikelser från själva körtidsprincipen för vare sig nationella eller internationella vägtransporter. Regeringen har valt att utforma den svenska regleringen i nära överensstämmelse med EG-förordningens minimigränser för vilotid och maximigränser för körtid. Utskottet utgår från att regeringen följer utvecklingen på bilarbetstidsområdet inom EG. Vidare förutsätter utskottet att regeringen -- mot bakgrund av att EG-förordningen innebär ett avsteg från de principer som nu gäller för nationella vägtransporter -- noggrant kommer att följa hur regeländringarna slår igenom i praktiken. Mot bakgrund av det anförda anser utskottet att någon riksdagens åtgärd med anledning av motion T913 (s) inte bör komma i fråga. Motionen avstyrks följaktligen.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande vissa parkeringsfrågor att riksdagen avslår motionerna 1992/93:T412 och 1992/93:T414,
2. beträffande kommunernas roll i parkeringsövervakningen att riksdagen avslår motionerna 1992/93:T415 och 1992/93:T416, res. (nyd)
3. beträffande parkering för rörelsehindrade att riksdagen avslår motion 1992/93:T424,
4. beträffande bilarbetstid att riksdagen avslår motion 1992/93:T913.
Stockholm den 9 november 1993
På trafikutskottets vägnar
Sven-Gösta Signell
I beslutet har deltagit: Sven-Gösta Signell (s), Håkan Strömberg (s), Kenth Skårvik (fp), Sten-Ove Sundström (s), Bo Nilsson (s), Jan Sandberg (m), Anita Jönsson (s), Lars Svensk (kds), Kenneth Attefors (nyd), Jarl Lander (s), Lars Björkman (m), Ines Uusmann (s), Lars Biörck (m), Rune Thorén (c) och Tom Heyman (m).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i utskottet, har suppleanten Karl-Erik Persson (v) närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Reservation
Kommunernas roll i parkeringsövervakningen (mom. 2)
Kenneth Attefors (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 9 börjar med "Med anledning" och slutar med "och T416 (nyd)" bort ha följande lydelse: Utskottet delar den i motion T416 (nyd) uttalade uppfattningen att den offentligrättsliga parkeringsövervakningen bör föras över från de kommunala parkeringsövervakarna till kvarterspoliser. En sådan ordning skulle medföra ökad rättssäkerhet, ge en betydligt rimligare omfattning av antalet parkeringsanmärkningar, innebära en förbättrad trafiksituation för bilisterna samt motverka den omfattande s.k. okynneslappning som uppenbarligen syftar till att ge vinster och inkomster åt kommunerna. Behörigheten för kommunala parkeringsvakter enligt felparkeringslagen bör sålunda upphöra. Det kan vidare finnas anledning -- såsom framhålls i motion T416 (nyd) -- att överföra beivrandet av felparkeringar på tomtmark, som upplåts av stat eller kommun, till kvarterspolis. För sådan polistjänst kan det vara rimligt att markägaren betalar särskild ersättning. Utskottet vill understryka att polisverksamhet, som innebär ingripande mot felparkerare o.d., eller annan indrivningsverksamhet, som har parkerade bilar till föremål, inte bör få bedrivas i vidare omfattning än att verksamheten kan bekostas med de indrivna medlen. Verksamheten bör sålunda inte få medföra någon kostnad för skattebetalarna eller vinst för stat, kommun eller annat rättssubjekt. En sådan självkostnadsprincip bör enligt utskottets mening gälla all parkeringsövervakning som handhas av det allmänna. Utskottet anser sålunda att verksamheten med kommunala parkeringsvakter bör upphöra. Parkeringsövervakningen på gatumark bör föras över till polismyndigheten. Förutsättningarna för stat och kommun att köpa tjänsten parkeringsövervakning av polismyndigheten bör utredas. Det kan även finnas anledning att utsträcka ett sådant utredningsuppdrag till att omfatta utbjudande av övervakningstjänsten till privata fastighets- och markägare, inkl. kommunala bostadsbolag. Vad utskottet nu anfört -- och som innebär att motion T416 (nyd) tillstyrks samt att syftet med motion T415 (-) torde få anses tillgodosett -- bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under mom. 2 bort ha följande lydelse:
2. beträffande kommunernas roll i parkeringsövervakningen att riksdagen med bifall till motion 1992/93:T416 och med anledning av motion 1992/93:T415 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,