Vissa socialtjänstfrågor
Betänkande 1993/94:SoU31
Socialutskottets betänkande
1993/94:SOU31
Vissa socialtjänstfrågor
Innehåll
1993/94
SoU31
Sammanfattning
I betänkandet behandlar utskottet ett fyrtiotal motionsyrkanden från den allmänna motionstiden 1994 om olika socialtjänstfrågor. Samtliga motioner avstyrks. Nyd-ledamoten har avgett en reservation och v-suppleanten en meningsyttring.
Motionerna
1993/94:So215 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten av att Sverige håller fast vid en restriktiv narkotikapolitik med social inriktning,
2. att riksdagen begär att regeringen tillsätter en arbetsgrupp för att förbättra statistik och rapportering över narkotikaproblemets utveckling och en metodik för kartläggning av situationen inom narkomanvården,
3. att riksdagen hos regeringen begär att Statskontoret får i uppgift att utarbeta ett system med riktade statsbidrag till förebyggande åtgärder mot drogproblemen och för vård- och rehabiliteringsinsatser för missbrukare.
1993/94:So217 av Fanny Rizell och Ingrid Näslund (kds) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en utredning om aktiva insatser mot legalisering av narkotika.
1993/94:So224 av Bengt Silfverstrand och Birthe Sörestedt (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en lagändring för att möjliggöra återkrävande av utbetalda sociala biståndsmedel.
1993/94:So229 av Pär Granstedt m.fl. (c) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag om sådana lagändringar att kommunerna otvetydigt åläggs att se till att ingen skall behöva stå utan möjlighet till tak över huvudet nattetid.
1993/94:So236 av Eva Zetterberg och Gudrun Schyman (v) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till en lagstiftning om en kooperativ företagsform i enlighet med vad i motionen anförts.
1993/94:So237 av Gullan Lindblad och Maud Ekendahl (m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om de ideella organisationernas stora betydelse i det sociala arbetet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att erfarenheter från frivilligorganisationernas sociala arbete i Norge bör tillvaratas i det forsatta arbetet för socialtjänstens samverkan med ideella organisationer.
1993/94:So239 av Hans Nyhage och Lars Björkman (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en handlingsplan mot drogmissbruk i Norden och dess närområden.
1993/94:So243 av Carl Olov Persson och Widar Andersson (kds, s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en översyn av drogproblematiken,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten av att det förs en genomtänkt och kraftfull kamp mot alla former av drogmissbruk,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förbud mot all typ av reklam som uppmanar till narkotikabruk,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att möta kraven på liberalisering med stor fasthet och tillsammans med ansvarsfulla krafter i andra delar av världen verka för ett narkotikafritt samhälle.
1993/94:So244 av Lena Öhrsvik (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om aktiv medverkan i nordiskt samarbete för att stärka verksamheten inom FN:s ekonomiska kommission för Europa (ECE), särskilt inom det sociala området.
1993/94:So251 av Liisa Rulander (kds) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av bättre grundutbildning av socialarbetare.
1993/94:So253 av Ulf Kristersson (m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att socialtjänstlagen skall vara en ansvarslag,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kommunernas rätt att själva fatta beslut om socialbidragsnivåer,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om rätt att ställa skäligt krav på motprestation för att erhålla socialbidrag.
1993/94:So257 av Håkan Strömberg m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en försöksverksamhet med att överföra socialbidragshandläggning m.m. från kommunen till försäkringskassan.
1993/94:So261 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att frågan om att införa ett enhetligt namn på de kommunala organ som handlägger frågan om bistånd enligt 6 § SoL bör utredas,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att en riksnorm för socialbidrag bör införas i enlighet med framlagt förslag från Socialtjänstkommittén.
1993/94:So263 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en total omprövning av socialtjänstlagen.
1993/94:So264 av Claus Zaar och Leif Bergdahl (nyd) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att beställningen av all omsorg skall decentraliseras till kommunerna,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om överföring av landstingens beskattningsrätt till kommunerna,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att ompröva missbrukaromsorgen för att ge missbrukare incitament att göra omsorgen mer kostnadseffektiv och resultatinriktad,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att socialbidragets storlek skall beslutas av varje kommun,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att bostadskostnaden skall ingå i socialbidraget och stimulera till låg bostadskostnad,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att bostadsägare beviljas alternativt socialbidrag samt lån på kostnadsdifferensen för att undvika det nuvarande försäljningstvånget av bostaden,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att socialbidrag inte skall ges vid vistelse utomlands,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att införa provverksamhet med utbetalning av kontantbidrag via försäkringskassan.
1993/94:So270 av Karl Gustaf Sjödin (nyd) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att till narkotikaförteckning I bör överföras kokain och fencyklidin.
1993/94:So274 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om skärpt syn på hasch,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om skärpt syn på kokain, LSD och ecstasy,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om skärpning av LVM,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om inrättandet av kommunala missbruksnämnder,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om tillsättandet av en narkotikaombudsman.
1993/94:So610 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
7. att riksdagen hos regeringen begär en plan för utvidgad verksamhet med familjerådgivningsbyråer enligt vad i motionen anförts.
1993/94:Ju805 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en enhetlig drogpolitik.
1993/94:Sf227 av Ingvar Svensson (kds) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om socialtjänstens stöd till familjer vid flerbarnsfödsel.
1993/94:A470 av Karin Pilsäter m.fl. (fp) vari yrkas
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vistelsebegreppet i socialtjänstlagen.
1993/94:A815 av Karin Starrin m.fl. (c) vari yrkas
40. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om samhällets ansvar för de hemlösa,
53. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om prostituerade från andra länder.
Utskottet
Bistånd enligt socialtjänstlagen
Motioner
Bidragsnormer, m.m.
I motion So253 av Ulf Kristersson (m) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts dels om att socialtjänstlagen skall vara en ansvarslag (yrkande 1), dels om kommunernas rätt att själva fatta beslut om socialbidragsnivåer (yrkande 2) och slutligen om rätt att ställa skäligt krav på motprestation för att få socialbidrag (yrkande 3). Motionären anför att det under år 1993 utbetaldes ca sju miljarder kronor i socialbidrag till ca 328 000 hushåll i landet. Socialtjänstlagen, fastställda bidragsnivåer och domstolarnas praxis skapar enligt motionären allvarliga problem för landets kommuner. Den kommunala självstyrelsen är obefintlig på detta område till följd av att kommunerna tvingas lägga Socialstyrelsens bruttonormer till grund för bedömningen av vad som är skälig levnadsnivå enligt socialtjänstlagen. Motionären är vidare kritisk till Socialtjänstkommitténs förslag om att staten skall inför en s.k. riksnorm eftersom även detta innebär att kommunerna fråntas rätten att själva besluta om nivån på socialbidragen. Staten bör enligt motionären i stället öka kommunernas möjlighet att påverka socialbidragets utformning och storlek. Kommunerna bör också få rätt att ställa krav på motprestationer från dem som mottar socialbidrag. Enligt motionären bör socialtjänstlagen, i likhet med hälso- och sjukvårdslagen, vara en ansvarslag och inte en rättighetslag. Återförs inte beslutanderätten till kommunerna måste staten snarast ta över ansvaret också för kostnaderna för socialbidragen.
I motion So261 av Gudrun Schyman m.fl. (v) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att utreda frågan om att införa ett enhetligt namn på de kommunala organ som handlägger biståndsärenden enligt 6 § SoL (yrkande 3) och vad som anförts om att införa en riksnorm för socialbidrag i enlighet med Socialtjänstkommitténs förslag (yrkande 4). Den eller de nämnder inom kommunerna som handlägger ärenden om bistånd enligt 6 § SoL kan ha olika namn som t.ex. distriktsnämnd, barn- och ungdomsnämnd, områdesstyrelse. Detta skapar enligt motionärerna viss förvirring och rättsosäkerhet hos allmänheten. I lagen anges att det är socialnämndens uppgift att fatta beslut om bistånd. Detta förbiseende bör åtgärdas, menar motionärerna. Motionärerna ställer sig bakom Socialtjänstkommitténs förslag om att införa enhetliga normer för socialbidrag.
I motion So263 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) begärs ett tillkännagivande om vad i motionen anförts om en total omprövning av socialtjänstlagen. Motionärerna menar att socialtjänstlagen i sin helhet måste omarbetas eftersom lagen i praktiken uppmanar medborgarna till passivitet, likgiltighet inför uppenbara orättvisor, m.m. Dessutom har lagen orsakat de största utgiftsposterna i det svenska välfärdssystemet.
Även i motion So264 av Claus Zaar och Leif Bergdahl (nyd) riktas kritik mot det nuvarande socialbidragssystemet. Motionärerna anser att det är dags att ompröva hela socialbidragssystemet eftersom flera hundratusen människor i dag lever på socialbidrag. Motionärerna anser att de som av arbetsmarknadsskäl erhåller socialbidrag bör kunna överföras till en produktiv verksamhet av modell väntjänst. Vidare begärs tillkännagivanden om att socialbidragens storlek skall fastställas av varje kommun, att ersättning för bostadskostnad skall ingå i socialbidraget för att stimulera bidragstagaren till låg bostadskostnad, att ägare av fastighet eller bostadsrätt som anses behöva socialbidrag skall kunna beviljas alternativt socialbidrag samt lån på kostnadsdifferensen för att undvika en försäljning av bostaden och att socialbidrag inte skall ges vid vistelse utomlands (yrkandena 5--8).
Återkrav av socialbidrag
I motion So224 av Bengt Silfverstrand och Birthe Sörestedt (s) begärs ett tillkännagivande om behovet av en lagändring för att möjliggöra återkrav av socialbidrag i de fall bidrag erhållits på uppenbarligen felaktig grund. Motionärerna pekar på att något förslag till ändringar av socialtjänstlagen inte finns upptaget i Statsrådsberedningens propositionsförteckning över propositioner som avses lämnas under våren 1994. Det föreligger därför synnerliga skäl för riksdagen att nu göra ett uttalande i frågan, anser motionärerna.
Vistelsebegreppet
I motion A470 av Karin Pilsäter m.fl. (fp) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vistelsebegreppet i socialtjänstlagen (yrkande 11). Den omständigheten att många skärgårdskommuner tvingas betala t.ex. hemtjänst också för människor som inte är skrivna i kommunen är enligt motionärerna ett allvarligt problem för dessa kommuner. Motionärerna menar att äldre och handikappade självfallet skall ha möjlighet att vistas i sina fritidshus när de så önskar, men det vore rimligt att deras hemkommun betalar för den eventuella service som krävs för att göra detta möjligt. Det finns, anser motionärerna, också en risk att kommuner med ekonomiska problem utnyttjar andra kommuner genom att sända sina äldre och handikappade dit över sommaren. Socialtjänstkommittén bör rikta speciell uppmärksamhet mot frågor som rör vistelsebegreppet i socialtjänstlagen och då särskilt till de problem som behandlas i motionen.
Tidigare behandling
Utskottet har sedan Socialtjänstkommittén tillsattes med hänvisning till kommitténs arbete avstyrkt motioner med liknande innehåll som de nu aktuella (1991/92:SoU2, 1992/93:SoU2).
Även förra hösten behandlade utskottet i betänkande 1993/94:SoU8 ett flertal motioner om bistånd enligt socialtjänstlagen. Utskottet avstyrkte de då aktuella motionerna med följande motivering.
De frågor som tas upp i motionerna har behandlats av Socialtjänstkommittén i delbetänkande SOU 1993:30. Betänkandet remissbehandlas för närvarande. Utskottet anser att regeringens kommande förslag på detta område inte bör föregripas.
För en utförlig redogörelse för gällande rätt på området och de förslag Socialtjänstkommittén presenterat i delbetänkandet Rätten till bistånd inom socialtjänsten, SOU 1993:30 hänvisas till utskottets betänkande 1993/94:SoU8.
Utskottets bedömning
De nu aktuella motionerna liknar de som utskottet behandlade hösten 1993. Utskottet vidhåller att regeringens kommande förslag om bistånd enligt socialtjänstlagen inte bör föregripas med något uttalande från riksdagens sida. Motionerna So253 (m), So261 (v) yrkandena 3 och 4, So263 (nyd), So264 (nyd) yrkandena 5--8, So224 (s), A470 (fp) yrkande 11 avstyrks.
Handläggning av socialbidrag
I motion So257 av Håkan Strömberg m.fl. (s) begärs ett tillkännagivande om en försöksverksamhet för att överföra handläggningen av socialbidrag m.m. från kommunen till försäkringskassan. Motionärerna framhåller att i Örebro har samverkan mellan kommunen och försäkringskassan rörande socialbidragshandläggning prövats i olika former. Den försöksverksamhet som pågick under två år i slutet av åttiotalet gav ett mycket positivt resultat. Kostnaderna för socialbidrag minskade. Samverkan i rehabilitering förbättrades. För klienterna var det positivt att olika former av försörjningsstöd handlades av samma myndighet. En förstudie har nu genomförts för att överföra all socialbidragshandläggning i Örebro stad till Försäkringskassan i Örebro län. Tanken är att försäkringskassan på kommunens uppdrag skall fullgöra dels handläggningen av socialbidrag och annat bistånd enligt socialtjänstlagen, dels all hantering av introduktionsersättning till flyktingar samt asylbidrag. Enligt motionärerna saknas för närvarande legala förutsättningar för att genomföra projektet, bl.a. till följd av reglerna om myndighetsutövning och sekretess. Det är därför angeläget att förutsättningar för projektet skapas, menar motionärerna.
I motion So264 av Claus Zaar och Leif Bergdahl (nyd) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att införa provverksamhet med utbetalning av kontantbidrag via försäkringskassan (yrkande 9). Om socialbidrag utbetalas kontant vid personliga besök tror motionärerna att stora besparingar kan göras. En provverksamhet bör därför inledas med utbetalning av kontantbidrag genom obligatoriska besök. Utbetalningen bör kunna genomföras via försäkringskassans kontor.
Proposition 1993/94:205
En arbetsgrupp inom Socialdepartementet har övervägt hur ett regelsystem för lokal försöksverksamhet med finansiell samordning mellan socialförsäkring, hälso- och sjukvård och socialtjänst skulle kunna utformas. Arbetsgruppen har redovisat sitt förslag i promemorian Hur tre blir ett -- finansiell samordning mellan socialförsäkring, hälso- och sjukvård och socialtjänst (Ds 1994:15). Promemorian har remissbehandlats och regeringen har nyligen i proposition 1993/94:205 lagt fram förslag till lokal försöksverksamhet med finansiell samordning mellan socialförsäkring, hälso- och sjukvård och socialtjänst. Enligt förslaget skall en allmän försäkringskassa, ett landsting och en kommun kunna komma överens om att föra samman ekonomiska resurser för berörda sektorers verksamhet till en gemensam s.k. finansiell ram. Syftet är att pröva möjligheterna till en effektivare användning av tillgängliga resurser och att bättre tillgodose enskilda människors behov av hälso- och sjukvård, rehabilitering, omsorg och socialt stöd. Den som ansvarar för försöksverksamheten ansvarar också för de delar av berörda sektorer som skall ingå i försöksverksamheten. Vilka områden som skall ingå föreslås parterna själva få komma överens om inom en angiven ram. Försöksverksamheten skall i första hand handhas av ett från parterna fristående ledningsorgan. Ledningsorganet skall, inom ramen för gällande lagstiftning och utifrån ett befolkningsansvar ha den övergripande uppgiften att besluta om mål och riktlinjer för de i försöket ingående verksamheterna samt planera, prioritera, upphandla och finansiera dessa. Ledningsorganet skall däremot inte handha uppgifter som i s.k. beställar-utförarmodeller brukar beskrivas som utförande. Uppgifter och beslut som direkt berör enskilda och som bl.a. innefattar myndighetsutövning, skall ligga kvar hos respektive huvudman. Regler för denna försöksverksamhet föreslås införas i en särskilt tidsbegränsad lag.
I specialmotiveringen till lagförslaget (4 §) sägs bl.a. att socialnämnden eller annan nämnd som kommunfullmäktige bestämt enligt socialtjänstlagen alltjämt är den som meddelar bistånd enligt samma lag och handlägger frågor om omhändertagande m.m. Det betonas också att ett landsting, en kommun och en försäkringskassa inte kan frånhända sig det yttersta ansvaret för de frågor som överlämnas enligt 4 § i lagförslaget.
Utskottets bedömning
Enligt uppgift från Socialdepartementet har Örebro kommun och den allmänna försäkringskassan i Örebro till regeringen framfört önskemål om att på försök få överföra hanteringen av bl.a. socialbidrag till försäkringskassan. De rättsliga förutsättningarna för ett sådant försöksprojekt utreds för närvarande inom Socialdepartmentet. Motion So257 (s) får därmed anses tillgodosedd och avstyrks därför. Även motion So264 (nyd) yrkande 9 avstyrks.
Stöd vid flerbarnsfödsel
I motion Sf227 av Ingvar Svensson (kds) begärs ett tillkännagivnade av vad i motionen anförts om socialtjänstens stöd till familjer vid flerbarnsfödsel (yrkande 2). Motionären anför att det borde vara en självklarhet att de kommunala myndigheterna gör sitt bästa för att underlätta situationen i en familj vid flerbarnsfödsel, särskilt som socialtjänstlagen ålägger kommunerna att ge erforderlig hjälp för skötsel av barn. Dessa familjer har dock problem med att dels faktiskt få den hemhjälp man är i behov av, dels för att de ibland drabbas av orimliga avgiftsuttag. Enligt motionärerna bör regeringen på lämpligt sätt vidta åtgärder så att den arbetsbelastning som uppstår i familjer vid flerbarnsfödsel inte ökar genom socialtjänstens agerande.
Utskottets bedömning
Till socialnämndens uppgifter hör enligt socialtjänstlagen bl.a. att svara för omsorg och service, upplysningar, råd, stöd och vård, ekonomisk hjälp och annat bistånd till familjer och enskilda som behöver det. Socialnämnden skall verka för att barn och ungdom växer upp under trygga och goda förhållanden och nämndens insatser bör enligt socialtjänstlagen syfta till att underlätta för familjen att ge barnen en materiell och känslomässig trygghet. Utskottet anser inte att det behövs något tillkännagivande till regeringen med anledning av motion Sf227 (kds) yrkande 2. Yrkandet avstyrks.
Familjerådgivning
I motion So610 av Gudrun Schyman m.fl. (v) hemställs att riksdagen hos regeringen begär en plan för utvidgad verksamhet med familjerådgivningsbyråer (yrkande 7). I motionen framhålls att barns rätt till sina båda föräldrar borde vara en självklarhet, och en bra familjerådgivning kan bidra till att stödja familjen och reda ut de problem som kan uppstå i samband med en skilsmässa. Motionärerna vill att det upprättas en plan för en utvidgad verksamhet med familjerådgivning och att denna rådgivning skall vara avgiftsfri.
Tidigare behandling
Utskottet har nyligen behandlat regeringens proposition om familjerådgivning (prop. 1993/94:4, SoU10). Förslaget innebar bl.a. att kommunerna -- genom en ändring i socialtjänstlagen -- skall åläggas en skyldighet att sörja för att de som så önskar får tillgång till familjerådgivning. Utskottet tillstyrkte -- efter vissa ändringar i förtydligande syfte av lagförslaget -- regeringens proposition. Vidare föreslogs bl.a. att 35 § i socialtjänstlagen skulle ändras så att det klart framgår att kommunerna får ta ut avgifter för familjerådgivningen. Detta blev också riksdagens beslut. I betänkandet behandlades också ett antal motioner, däribland två motioner (v) med krav på en plan för utvidgad verksamhet med familjerådgivningsbyråer (s. 11 f.). Utskottet ansåg inte att det behövdes någon centralt utarbetad plan för uppbyggnaden av familjerådgivningsverksamheten på det sätt som föreslogs i dessa motioner. Yrkandena avstyrktes. Riksdagen följde utskottet.
Regeringen har därefter gett Socialstyrelsen i uppdrag att bistå vid uppbyggnaden av familjerådgivningen i enlighet med vad som sägs i propositionen och riksdagens beslut. Socialstyrelsen bör under arbetet samråda med Svenska Kommunförbundet och ha kontakt med familjerådgivarnas organisationer.
Utskottets bedömning
Utskottet vidhåller sin tidigare inställning och avstyrker motion So610 (v) yrkande 7.
Utveckling av familjehemsvården
I motion So251 av Liisa Rulander (kds) hemställs om att riksdagen ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av bättre grundutbildning av socialarbetare (yrkande 2). Motionären påpekar att socialarbetare ofta hamnar i svåra livssituationer genom att identifiera sig med föräldern som inte kan leva upp till sitt föräldraansvar och som har djupa skuldkänslor för sin oförmåga. Den socialarbetare som verkligen inser betydelsen av det kritiska mötet mellan fosterföräldern och barnet och som inser att detta är ett möte mellan två liv som skall länkas samman och skapa det som hitintills förmenats barnet, kommer att kunna utgöra det professionella stöd som krävs vid placering och handledning i fosterbarnsvården. Motionären menar att även om utbildningen av socialarbetare i Sverige håller hög klass finns i dag dessa lärdomar inte med i tillräcklig utsträckning vid kurserna på socialhögskolorna. Det finns därför behov av att komplettera utbildningen med erfarenheter där de egna känslorna inför svåra uppdrag kan bearbetas genom t.ex. konfrontationer med oinskränkta, äkta känslor.
Pågående utredningsarbete, m.m.
I betänkandet 1992/93:SoU4 behandlade utskottet riksdagens revisorers förslag angående familjehemsvården och två motioner vari bl.a. frågan om utbildning togs upp. Utskottet gav regeringen till känna att åtgärder behövs för att utveckla och stärka familjehemsvården bl.a. genom utbildning, stöd och handledning till familjehemsföräldrarna. Riksdagen följde utskottet (rskr. 16 och 17). Med anledning av riksdagens beslut har regeringen i mars 1993 uppdragit åt Socialstyrelsen att utveckla och stärka familjehemsvården. Enligt uppdraget skall Socialstyrelsen i regionala konferenser för beslutsfattare m.fl. inom kommunal socialtjänst föra fram och diskutera den kritik som anförs i olika utredningar och ge kommunerna ett underlag att åtgärda de brister som finns i dag och påskynda en utveckling av familjehemsvården i landet. Uppdraget skall redovisas den 1 april 1995.
I detta sammanhang kan också nämnas att Socialtjänstkommittén enligt sina direktiv bör analysera förutsättningarna för en förändring av socialsekreterarnas arbetsuppgifter och ansvarsområden och därvid särskilt uppmärksamma kompetensfrågorna. Kommittén skall också se över vissa frågor rörande socionomutbildningen. Som tidigare nämnts skall kommittén avlämna sitt huvudbetänkande under innevarande år.
Vidare kan nämnas att Socialstyrelsen och Kommunförbundet under 1992 anordnat en riksomfattande seminarieserie riktad till deltagare inom kommunernas familjehemsverksamhet. Syftet var att öka kompetensen hos familjehems- och socialsekreterare, vilket ansågs vara en nödvändig förutsättning för att utveckla familjehemsvården. Socialstyrelsen har i samarbete med högskolorna i bl.a. Stockholm och Lund fått till stånd fortbildningskurser för socialsekreterare.
Utskottets bedömning
Mot bakgrund av det utredningsarbete som pågår inom Socialtjänstkommittén och att flera åtgärder vidtagits eller förbereds genom Socialstyrelsens försorg anser utskottet att något ytterligare riksdagsinitiativ i denna fråga nu inte är aktuellt. Motion So251 (kds) yrkande 2 avstyrks därför.
Vissa narkotikafrågor
Åtgärder mot missbruk
Motionerna
Flera motionärer vill ha kraftfulla insatser för att möta krav på legalisering av narkotika.
I motion So215 av Gudrun Schyman m.fl. (v) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten av att Sverige håller fast vid en restriktiv narkotikapolitik med social inriktning (yrkande 1). Motionärerna framhåller att det i Sverige råder en mycket stark uppslutning kring en restriktiv narkotikapolitik som syftar till att motarbeta allt bruk av narkotika samtidigt som människor med drogberoende erbjuds behandling och rehabilitering. Enligt motionärerna är det nödvändigt att uppslutningen kring narkotikapolitiken gäller hela fältet och inte bara de restriktiva inslagen. Politiken måste bygga på en helhetssyn för att inte förlora i trovärdighet i konfrontationen med den starka legaliseringsrörelse som finns företrädd i en rad europeiska länder, menar motionärerna.
I motion Ju805 av samma motionärer begärs ett tillkännagivande om behovet av en enhetlig drogpolitik (yrkande 6). En grupp som löper stor risk att utsättas för brott men som även själv begår många brott är, enligt motionärerna, missbrukare. Motionärena pekar på att det i undersökningar av våldsbrott ofta rapporteras att gärningsmännen och en stor del av offren varit alkoholpåverkade vid brottstillfället. Vidare anförs att straffmätningen vid narkotikabrott har blivit en symbolfråga, som inte har med en genomtänkt kriminalpolitik att göra. Motionärerna vill verka för en mer enhetlig drogpolitik där även alkoholen som orsak i brottssammanhangen beaktas.
I motion So217 av Fanny Rizell och Ingrid Näslund (kds) begärs ett tillkännagivande om vad i motionen anförts om aktiva insatser mot legalisering av narkotika. Motionärerna anför att en diskussion om legalisering av narkotika nu förs i hela Europa. Inget land har officiellt tagit ställning för en liberalisering, men drygt 15 europeiska storstäder har ställt sig bakom Frankfurtresolutionen som undertecknades 1990. Resolutionen utgår ifrån att drogproblemen är storstadsproblem och därför något som storstäder i Europa tillsammans måste ta itu med. Det liberaliseringsförespråkarna för fram är ett konstaterande att strävandena att eliminera tillgången och efterfrågan på narkotika har misslyckats. Enligt Frankfurtresolutionen kommer narkotikan alltid att finnas i samhället och drogproblemen består i att innehav, konsumtion och handel är illegalt. Samhället bör därför, enligt resolutionen, ge upp kampen och i stället stödja och hjälpa missbrukarna. Motionärerna framhåller att riksdagen uttalat att målet för den svenska narkotikapolitiken är att skapa ett narkotikafritt samhälle. Riksdagens inställning måste dock realiseras i praktisk handling, menar motionärerna. En passivitet i fråga om legalisering kommer förr eller senare att leda till en uppluckring av den svenska narkotikapolitiken och dess starka förankring hos medborgarna. Motionärerna anser att frågan om aktiva insatser mot legalisering både i Sverige och utomlands därför bör utredas.
I motion So239 av Hans Nyhage och Lars Björkman (m) begärs ett tillkännagivande om behovet av en handlingsplan mot drogmissbruket i Norden och dess närområden. Motionärerna befarar att de nordiska länderna kan drabbas av en ökad smuggling av narkotika när vi blir en del av EU. Bl.a. mot den bakgrunden har i Nordiska rådet väckts ett medlemsförslag om en handlingsplan mot drogmissbruk. Enligt rådets juridiska utskott lämpar sig området mycket väl för nordiskt samarbete. Ett samarbete äger också redan rum inom ett nordiskt kontaktmannaorgan, som även har kontakter med de baltiska staterna. De enskilda ländernas lagstiftning bör överensstämma i så hög grad att man har samma målsättning och utnyttjar varandras erfarenheter både vad gäller effekterna av straff, kontrollåtgärder och av den förebyggande och rehabiliterande verksamheten. Vidare bör de nordiska länderna även uppmana samtliga länder i EU och EFTA att tillträda FN:s narkotikakonventioner. Mot bakgrund av de legaliseringssträvanden som framkommit i några EU-länder är det nödvändigt att hela det europeiska området deltar i samarbetet mot narkotika.
Enligt motionärerna är det viktigt att alla de nordiska länderna ställer upp för den nya handlingsplanen mot narkotikamissbruk som Nordiska rådet kommer att rekommendera vid sin session i Stockholm.
I motion So243 av Carl Olov Persson och Widar Andersson (kds, s) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en översyn av drogproblematiken (yrkande 1), om vikten av att det förs en genomtänkt och kraftfull kamp mot alla former av drogmissbruk (yrkande 2), om förbud mot all typ av reklam som uppmanar till narkotikabruk (yrkande 3) och slutligen om behovet av att med kraft bemöta krav på en liberalisering och i samarbete med övriga länder verka för ett narkotikafritt samhälle (yrkande 4). Motionärerna pekar på att popmusiker och idrottsstjärnor och andra s.k. kändisar som förknippas med droger får stort utrymme i massmedia. Risken är stor att ungdomar sätter likhetstecken mellan framgång och droger. Motionärerna är också kritiska mot den stora mängd drogsymboler som säljs fritt på den svenska marknaden. Som exempel nämns olika klädesplagg och skivomslag vilka försetts med drogsymboler, texter om legalisering av narkotika m.m., en importerad tidskrift där man kan beställa marijuana och lära sig hur man tillverkar droger. Motionärerna anser att en samlad bild av drogproblemen är nödvändig, liksom en medveten kamp mot liberalisering av, handel med och bruk av narkotika.
I motion So274 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) begärs ett tillkännagivande om att tillsätta en narkotikaombudsman (yrkande 10). Enligt motionärerna bör en narkotikaombudsman tillsättas med uppdrag att specialbevaka narkotikaproblemet och ta det initiativ som behövs för att få kontroll över narkotikautvecklingen. Det är angeläget att riksdagen utnyttjar det, i ett internationellt perspektiv, unika stödet för att utveckla en svensk modell för att förebygga och stoppa narkotikamissbruk och narkotikabrottslighet inom ramen för moderna rätts- och välfärdstraditioner, menar motionärerna.
Bakgrund
Under 1992 har en landsomfattande kartläggning av det tunga missbrukets omfattning genomförts av Centralförbundet för alkohol- och narkotika, CAN. Enligt denna undersökning finns det i Sverige uppskattningsvis mellan 14 000 och 19 000 personer, som regelbundet missbrukar narkotika. Detta är en ökning med ca 5 000 jämfört med vad som framkom i den förra kartläggningen som gjordes år 1979. CAN menar att nyrekryteringen till gruppen tunga missbrukare huvudsakligen inträffade i slutet av 1970-talet. Andelen unga personer med tungt missbruk har dock minskat påtagligt sedan år 1979. Då var 37 % under 25 år. I dag är motsvarande andel 10 %.
I CAN:s uppdrag ingår bl.a. att göra årliga samlade bedömningar av drogutvecklingen. Fr.o.m den 1 juli 1992 har Folkhälsoinstitutet ett ansvar för att drogutvecklingen följs. Institutet har uppdragit åt CAN att fortsätta med det tidigare arbetet. CAN har sedan 1988 gjort regelbundna undersökningar om narkotikaanvändningen bland ett representativt urval av befolkningen. Enligt CAN (rapport 93) har det inte skett några större förändringar i det tillfälliga experimentella narkotikamissbrukets omfattning mellan de undersökta åren. Undersökningarna visar att ungefär 8 % av den vuxna befolkningen någon gång prövat narkotika. Uppgifterna om ett minskat drogmissbruk bland ungdomar stöds av de regelbundna undersökningar som CAN gör av drogvanor bland skolungdom i årskurs 9. Andelen elever som uppgett att de någon gång prövat narkotika har sedan mitten av 1980-talet legat på ca 4 %. I början av 1970-talet var motsvarande andel ca 14 %. Enligt CAN tycks denna positiva trend dock inte gälla invandrarungdomar.
I årets budgetproposition (prop. 1993/94:100, bil. 6) uppges att cannabis är det vanligaste narkotiska preparatet i Sverige. Injektionsmissbruket domineras av centralstimulantia. Kokainmissbruket har fortfarande en mycket liten utbredning i landet. Det finns vissa tecken på att droger som inte injiceras, såsom ecstasy och amfetamin, används i ökad omfattning i vissa ungdomskretsar.
I budgetpropositionen anför regeringen att syftet med den svenska narkotikapolitiken är att på alla nivåer och områden markera ett avståndstagande från narkotikan som företeelse. Sverige har sedan en långt tid tillbaka fört en konsekvent narkotikapolitik inriktad på att minska tillgången på narkotika och samtidigt dämpa efterfrågan. Det experimentella bruket av narkotika och nyrekryteringar till tungt narkotikamissbruk har därigenom lyckats hålla en internationellt sett låg nivå. Enligt regeringen finns inte några skäl att ändra på grunderna för denna politik.
I budgetpropositionen sägs vidare att tillgången på narkotika i världen är mycket stor. Produktionen av illegal narkotika ökar, samtidigt som den illegala handeln med narkotika blir alltmer välorganiserad och svårbekämpad. De politiska och ekonomiska förändringarna i Öst- och Centraleuropa har ökat riskerna för att narkotika skall spridas såväl inom regionen som till andra länder.
Regeringen är medveten om att många människor hyser en oro för att slopandet av den inre gränskontrollen inom EU skall leda till en ökad tillgång på narkotika. För att uppväga borttagande av systematiska gränskontroller för varor och personer kommer regeringen att vidta ett flertal s.k. kompensatoriska åtgärder i syfte att upprätthålla en tillräcklig kontrollnivå på införselsidan. I propositionen framhålls också att narkotikabekämpning är ett prioriterat område inom EU. De grupper i Europa som propagerar för en liberalisering av narkotikakontrollen och en legalisering av i första hand cannabis har inte någon förankring på regeringsnivå i något europeiskt land. Inte heller inom EU finns det gehör för en sådan politik. Tvärtom tar EU som organisation absolut avstånd från kraven på legalisering, sägs det i propositionen.
Enligt regeringen måste stora insatser göras även i framtiden för att upprätthålla och förstärka avståndstagandet från narkotikan. Folkhälsoinstitutet svarar för samordning och utveckling av drogförebyggande insatser. Institutet kommer under våren 1994 att inleda en bred kampanj mot drogmissbruk. Den främsta målgruppen blir ungdomar. I Folkhälsoinstitutets uppgifter ingår också att ta fram och tillhandahålla basfakta och informationsmaterial inom alkohol- och narkotikaområdet. Med anledning av den pågående europeiska integrationsprocessen kommer dessa uppgifter att bli allt viktigare, anser regeringen.
Åtgärder mot s.k. penningtvätt är enligt regeringen av strategisk betydelse vid bekämpning av organiserad narkotikabrottslighet. En lag, som bygger på EG:s regler på området, har nyligen trätt i kraft. Under våren 1993 beslutade riksdagen om ändringar i lagen (1992:860) om kontroll av narkotika (prop. 1992/93:186, SoU24, rskr. 323). Ändringarna innebär att hanteringen av vissa kemiska ämnen som kan användas vid olaglig narkotikatillverkning kontrolleras. Vidare beslutade riksdagen om skärpning av narkotikastrafflagen (1968:64) vid ringa narkotikabrott och en ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt (prop. 1992/93:142, JuU17, rskr. 221). Skärpningen innebar bl.a. att fängelse fördes in i straffskalan för ringa fall av eget bruk av narkotika. Genom denna skärpning är det möjligt att ta t.ex. urinprov för att kontrollera misstänkt narkotikabruk och döma den som brukat narkotika till en påföljd som innefattar behandling av missbruket. Ändringen i lagen om kriminalvård i anstalt innebär ökade möjligheter att använda drogkontroller i kriminalvården och syftar bl.a. till att ge möjligheter att ingripa tidigt och med kraft förhindra att unga människor fastnar i missbruk och att förbättra behandlingen av de missbrukare som avtjänar straff.
Regeringens samordningsorgan för narkotikafrågor (SAMNARK) har i uppdrag att verka för en förbättrad samordning av samhällets insatser inom narkotikaområdet. Detta gäller såväl på nationell som internationell nivå. SAMNARK samordnar de insatser som initierades av Aktionsgruppen mot Narkotika, vars arbete avslutades sommaren 1991. Inom ramen för detta uppdrag har uppmärksamhet särskilt riktats mot missbruk bland invandrare och flyktingar, drogförebyggande insatser inom arbetslivet samt samordning av insatser på regional nivå.
Sverige deltar mycket aktivt i det internationella samarbetet mot narkotikahandeln och missbruket inom FN och Europarådet och hör till de länder som ger de största frivilliga bidragen till FN:s arbete mot narkotika. Sverige har också bidragit med ekonomiskt stöd till Central- och Östeuropa för att möjliggöra deltagande därifrån i den s.k. Pompidougruppens olika verksamheter. Pompidougruppen är Europarådets samarbetsgrupp i narkotikafrågor. På nordisk nivå finns ett särskilt kontaktmannaorgan för narkotikafrågor. Vidare deltar Sverige i ett västeuropeiskt forskningssamarbete inom vars ram man samordnar nationella forskningsprojekt rörande utvärdering av aktioner mot drogmissbruk. Stockholms universitet ansvarar för den svenska samordningen.
För innevarande budgetår finns medel beräknade för stöd till internationellt samarbete inom alkohol- och narkotikaområdet under anslaget Utredningar, utveckling, samverkan på statsbudgeten. Även för nästkommande budgetår har enligt uppgift medel beräknats för detta ändamål.
I budgetpropositionen betonas att det internationella samarbetet mot narkotika är mycket betydelsefullt, inte minst mot bakgrund av den pågående europeiska integrationen och de genomgripande förändringarna i Central- och Östeuropa. Regeringen har för avsikt att ytterligare stärka Sveriges roll i det internationella samarbetet.
I slutet av april månad 1994 anordnade Stockholms stad en konferens (European Cities Against Drugs) mot legalisering av narkotika. I konferensen deltog representanter för 24 europeiska storstäder. Syftet med konferensen var att underteckna en resolution som klart och tydligt tar avstånd från legalisering av narkotika och att öka samarbetet mellan städer, för att ge inspiration och hopp till områden som är tungt belastade av narkotikaproblem. Konferensen avslutades med att företrädarna från de deltagande städerna undertecknade en resolution mot narkotika (Stockholmsresolutionen). Resolutionen överensstämmer med Förenta nationernas internationella drogkontrollprogram samt med de resolutioner som antagits vid konferenserna i Paris, Madrid, New York, Bogota och Buenos Aires.
Resolutionen avslutas med följande summering:
Vi, undertecknarna av denna resolution, avvisar alla krav på legalisering av illegala droger (enl. FN:s deklaration).
Vi vill utveckla positiva strategier för att komma till rätta med dagens besvärliga missbrukssituation i stället för att legalisera narkotika.
Vi vill etablera samarbete städer emellan för att utbyta erfarenheter och gemensamt utveckla arbetet.
Vi uppmärksammar våra regeringar på ovanstående resolutioner.
Vi kräver att våra regeringar respekterar och med eftertryck agerar enligt de överenskommelser och avtal som de har undertecknat.
I detta sammanhang kan också nämnas att Stockholms stad har, med bistånd av Folkhälsoinstitutet och Socialstyrelsen, beslutat att projektanställa en person som skall arbeta med European Cities Against Drugs.
Klassificering av narkotika
I motion So270 av Karl-Gustaf Sjödin (nyd) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att till narkotikaförteckning I överföra kokain och fencyklidin. Ett enkelt sätt att markera en strängare syn på kokain är att överföra medlet från förteckning II till I i Läkemedelsverkets förteckning över narkotika. På så vis understryks att medlets medicinska förtjänster inte står i proportion till dess risker. Ett sådant beslut skulle också göra det lätt för domstolarna att etablera en strängare praxis kring kokain. Ett annat ämne som återfinns i narkotikaförteckning II är fencyklidin (PCP). Att detta ämne ännu inte överförts till narkotikaförteckning I får enligt motionären ses som ett uttryck för bristande kontrollpolitiskt intresse från Läkemedelsverkets sida. Motionären påpekar att medlet sedan länge utmönstrats från både humanmedicinsk och veterinärmedicinsk praxis, efter att det visat sig kunna ge upphov till allvarliga skadeverkningar.
I motion So274 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) begärs ett tillkännagivande om vad i motionen anförts om skärpt syn på hasch, kokain, LSD och ecstasy (yrkandena 1 och 2). Motionärerna anser att domstolarnas hållning till hasch vid straffmätningen i narkotikamål är en eftersläpning från det sena 1960-talet, då hasch uppfattades som en drog med låg farlighet. Under de senaste 25 åren har tusentals vetenskapliga studier över farorna med hasch visat att missbruk kan framkalla bl.a. minnesstörningar, personlighetsförändringar, förvirringstillstånd, hormonrubbningar och fosterskador. Denna kunskap måste enligt motionärerna nu föranleda straffskärpningar. Vidare framhålls att narkotikastrafflagen saknar klara riktlinjer för hur olika preparat skall bedömas i farlighetshänseende. Därigenom har kokain, LSD och ecstasy kommit att bedömas som mindre farliga än heroin. Ur vetenskaplig synvinkel är dessa medel på flera sätt lika farliga som heroin. Rättspraxis bör därför ändras så att kokain, LSD och ecstasy i straffmätningshänseende jämställs med heroin, anser motionärerna.
Bakgrund
Enligt 3 § förordningen (1992:1554) om kontroll av narkotika åligger det Läkemedelsverket att låta upprätta och kungöra förteckningar över narkotika. Närmare föreskrifter om utlämnande av narkotiska läkemedel meddelas enligt 11 § samma förordning av Läkemedelsverket.
I Läkemedelsverkets föreskrifter om förteckningar över narkotika (LVFS 1990:47) preciseras vad som avses med narkotika. Föreskrifterna upptar fem förteckningar där olika preparat finns uppräknade. Förteckningarna anger förutsättningarna för den vetenskapliga och medicinska användningen av de preparat som omfattas av narkotikakontrollen. Enligt verkets narkotikakungörelse (LVFS 1990:45) får de i förteckningen upptagna varorna inte införas till eller utföras från riket eller här tillverkas, saluhållas eller överlåtas. Läkemedelsverket kan dock medge tillstånd att använda dessa varor för medicinsk och vetenskaplig forskning.
Preparaten kokain och fencyklidin finns för närvarande upptagna i narkotikaförteckning II, vilket innebär att de under vissa betingelser kan förskrivas som läkemedel. Enligt Läkemedelsverket skall en allmän översyn göras av narkotikaförteckningarna med anledning av lagen om kontroll av narkotika, som trätt i kraft den 1 juli 1993. Enligt uppgift torde det inte vara aktuellt med någon ny klassificering av kokain.
Lysergid (LSD), cannabis, cannabisharts och ecstasy (MDMA -- Metylendioximetamfetamin) finns upptagna i förteckning I.
Tidigare behandling
Motioner liknande den nu aktuella har behandlats av utskottet vid olika tillfällen. I betänkandet SoU 1985/86:17 påpekade utskottet att de aktuella förteckningarna bara angav förutsättningarna för legal användning av narkotiska preparat för vetenskapliga och medicinska ändamål. Den straffrättsliga bedömningen av illegal befattning med narkotika skedde med utgångspunkt i narkotikastrafflagen och den domstolspraxis som utvecklats på området. Utskottet såg därför inte anledning att av narkotikapolitiska skäl föra över kokain till narkotikaförteckning I och därmed hindra den begränsade medicinska användning som Socialstyrelsen fortfarande ansåg befogad. Utskottet förutsatte att Socialstyrelsen fortlöpande prövade om det fanns skäl att företa ändringar i förteckningarna.
I betänkandet 1990/91:SoU3 vidhöll utskottet i anledning av en motion (c) sin tidigare inställning och anmärkte att det liksom tidigare utgick från att Läkemedelsverket fortlöpande prövar om det finns skäl att företa ändringar i förteckningarna.
Även i betänkandet 1992/93:SoU2 vidhöll utskottet sin tidigare inställning i fråga om ändring av Läkemedelsverkets narkotikaförteckningar.
Utskottets bedömning
Målet för den svenska narkotikapolitiken är att skapa ett narkotikafritt samhälle genom att på alla nivåer och områden markera ett avståndstagande från narkotikan som företeelse. Insatserna för att bekämpa narkotikabrottslighet och drogmissbruk måste enligt utskottets mening intensifieras och ges högsta prioritet. Utskottet konstaterar mot bakgrund av bl.a. den tidigare lämnade redovisningen att omfattande insatser görs eller förbereds på detta område. Sverige deltar också mycket aktivt i det internationella samarbetet mot narkotika. Enligt utskottets mening är Sveriges deltagande i det internationella samarbetet mycket betydelsefullt inte minst för att i dessa sammanhang bestämt markera vårt avståndstagande från de krav på legalisering av vissa narkotiska preparat och liberalisering av narkotikakontrollen som ställts i flera västeuropeiska länder. Även mot bakgrund av den integrationsprocess som pågår i Europa är det internationella samarbetet av stor betydelse. Utskottet är därför positivt till att regeringen vill ytterligare stärka Sveriges roll i det internationella samarbetet och intensifiera arbetet för att förhindra att ett borttagande av systematiska gränskontroller för varor och personer i samband med en EU-anslutning skall leda till en ökad tillgång på illegal narkotika.
Något ytterligare initiativ från riksdagens sida med anledning av motionerna So215 (v) yrkande 1, So217 (kds), So239 (m), So243 (kds, s), So274 (nyd) yrkande 10 och Ju805 (v) yrkande 6 behövs inte enligt utskottet. Motionerna avstyrks.
Utskottet vidhåller sin tidigare inställning i fråga om Läkemedelsverkets narkotikaförteckningar och utgår liksom tidigare från att Läkemedelsverket fortlöpande prövar om det finns skäl att göra ändringar i förteckningarna. Med det sagda avstyrker utskottet motionerna So270 (nyd) och So274 (nyd) yrkandena 1 och 2.
Vård av missbrukare
Motionerna
I motion So215 av Gudrun Schyman m.fl. (v) yrkas att riksdagen begär dels att regeringen tillsätter en arbetsgrupp för att förbättra statistik och rapportering över narkotikaproblemets utveckling och en metodik för kartläggning av situationen inom narkomanvården (yrkande 2), dels att regeringen ger Statskontoret i uppgift att utarbeta ett system med riktade statsbidrag till förebyggande åtgärder mot drogproblemet och för vård och rehabiliteringsinsatser för missbrukare (yrkande 3). Motionärerna pekar på att den nyligen publicerade UNO-undersökningen som genomförts på regeringens uppdrag visar att antalet narkomaner ökat mycket kraftigt bl.a. i Stockholm och Malmö. Uppgifter från den rättsmedicinska avdelningen i Stockholm tyder på en ökning av den narkotikarelaterade dödligheten. Motionärerna framhåller att det, samtidigt som den narkotikapolitiska satsningen "Offensiv narkomanvård" varit mycket framgångsrik, särskilt när det gällt att reducera antalet fall av hivsmitta bland narkotikamissbrukare, finns problem som till stor del sammanhänger med den privatisering som skett av vården och med det överdrivna marknadstänkande som vunnit allt större insteg inom missbrukarvården.
De mycket hårda besparingarna inom en rad kommuner har i särskilt hög grad drabbat missbrukarvården, menar motionärerna. Utebliven rehabilitering av de svåraste missbrukarna innebär att den mycket dyrbara och sannolikt ineffektiva tvångsvården ökar, och missbrukare som inte får plats på behandlingshem hamnar i stället i fängelse. Denna utveckling är enligt motionärerna utomordentligt allvarlig ur samhällsekonomiskt perspektiv. Kostnader för narkotikapolitiken måste bäras solidariskt. En väsentlig del av förebyggande insatser, vård och behandling måste därför finansieras genom statsbidrag, anser motionärerna.
I motion So264 av Claus Zaar och Leif Bergdahl (nyd) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att ompröva missbrukaromsorgen för att ge missbrukare incitament att göra omsorgen mer kostnadseffektiv och resultatinriktad (yrkande 4). Motionärerna menar att omsorgen om missbrukare måste omprövas från grunden. Medborgarna upplever att det finns alltför mycket dalt och penningslöseri inom missbrukarvården. Verksamheten är uppbyggd genom en snårskog av regler och missbrukaren själv saknar tillräckliga incitament för att göra omsorgen så bra och kostnadseffektiv som möjligt.
I motion So274 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en skärpning av lagen (1988:970) om vård av missbrukare i vissa fall (LVM) (yrkande 4). I motionen påpekas att för närvarande endast 300--400 narkotikamissbrukare omhändertas varje år för vård enligt LVM. Denna siffra är enligt motionärerna orimligt låg med tanke på att antalet s.k. tunga narkotikamissbrukare i landet är mellan 14 000 och 20 000. Motionärerna anser att lagens tillämpning bör utredas i detalj och kriterierna och formerna för omhändertagande ändras så att ingripanden kan göras på ett tidigt stadium och på ett effektivt sätt.
I samma motion begärs tillkännagivanden om behovet av att inrätta kommunala missbrukarnämnder (yrkande 9). Motionärerna anser att varje kommun bör åläggas att inrätta en särskild nämnd för att samordna de kommunala insatserna mot drogmissbruk. Denna nämnd bör vara skild från socialnämnden. En missbrukarnämnd skulle, liksom gamla tiders nykterhetsnämnder, kunna koncentrera sina insatser på att behandla missbrukare. Detta skulle enligt motionärerna ge snabbare och effektivare ingripanden.
Bakgrund
Sedan mitten av 1980-talet har betydande medel satsats på en offensiv narkomanvård. Inom ramen för detta har ett hundratal öppenvårdsenheter byggts upp för vuxna missbrukare. Också institutionsvården och familjevården har byggts ut väsentligt. Det var så gott som uteslutande platser inom den frivilliga vården som expanderade under perioden. I februari 1993 fanns det drygt 7 800 platser på institutioner för vuxna missbrukare av alkohol och narkotika. En offensiv narkomanvård har av riksdagen betraktats som en förutsättning för att förebygga spridning av hiv bland intravenösa missbrukare. Målet är att nå samtliga missbrukare för provtagning, avgiftning, vård och behandling. Enligt Socialstyrelsens bedömning har drygt 80 % av injektionsmissbrukarna hivtestats en eller flera gånger.
Socialstyrelsen har sedan 1986 arbetat med utbyggnaden av narkomanvården inom ramen för uppdraget Offensiv narkomanvård. Inriktningen av detta arbete preciserades 1984 i rapporten Offensiv narkomanvård II (Ds S 1984:11). Enligt rapporten skall insatser göras för att på kommunal nivå utveckla metoder för narkomanvård, och samarbetet mellan socialtjänst, polis och kriminalvård skall utvecklas. I juni 1992 gav regeringen Socialstyrelsen i uppdrag att genomföra en kartläggning av dagens narkomanvård och behoven av insatser samt att utarbeta ett program för det fortsatta hivförebyggande arbetet bland narkotikamissbrukare. Uppdraget redovisas i rapporten Effekter av en offensiv narkomanvård (Socialstyrelsen följer upp och utvärderar 1993:1). I rapporten lämnas en redovisning av vad staten önskade uppnå med satsningen Offensiv narkomanvård och hur medlen använts. Vidare lämnas en analys av om målen uppfyllts och ett förslag till fortsatt program. Ett av delmålen för satsningen har varit att alla missbrukare som socialtjänsten kommer i kontakt med skall erbjudas behandling och de som har behov av vård på behandlingshem skall kunna få det. Socialstyrelsen anför att utbyggnaden av en specialiserad öppen narkomanvård har lett till att inte bara nya missbrukare nåtts, utan det har också inneburit att klienter som av andra skäl sedan länge varit kända inom socialtjänsten har kunnat identifieras som missbrukare. Ett ibland slentrianmässigt ekonomiskt bistånd har därmed kunnat ersättas av ett aktivt motivationsarbete, vård och behandlingsinsatser. Vidare sägs i rapporten att tendensen i dag till skillnad från när satsningen på en offensiv narkomanvård inleddes tycks vara att det finns ett överutbud av behandlingsplatser i förhållande till kommunernas efterfrågan. Institutionsvården för missbrukare har byggts ut kraftigt samtidigt som kommunerna av bl.a. ekonomiska skäl är mer restriktiva när det gäller placeringar. För vissa grupper, t.ex. missbrukare med psykiska störningar, saknas dock fortfarande platser. Enligt Socialstyrelsens mening skulle vårdutbudet generellt behöva differentieras ytterligare utifrån missbrukarnas behov och förutsättningar. En större variation av öppenvårdsalternativ skulle också behöva utvecklas. Styrelsen anser att en sådan omstrukturering bör kunna ske inom ramen för befintliga resurser.
I förra årets budgetproposition (prop. 1992/93:100, s. 133 f.) betonades vikten av att satsningen på en offensiv narkomanvård fullföljs av kommunerna. Enligt regeringen var det av särskild betydelse att fortsatta ansträngningar görs för att förbättra samverkan mellan bl.a. socialtjänst, kriminalvård och psykiatri när det gäller vård och behandling av narkotikamissbrukare. Samtidigt är det väsentligt att genomföra analyser av hur samhällets resurser används inom vårdområdet och hur dessa resurser kan användas effektivare. Riksrevisionsverket har under 1992 haft regeringens uppdrag att genomföra en sådan analys. En rapport överlämnades till regeringen i februari 1993. I rapporten föreslår Riksrevisionsverket bl.a. försöksverksamhet för att bättre samordna behandlings- och rehabiliteringsåtgärder.
I årets budgetproposition (prop. 1993/94:100, s. 156) uppges att Socialstyrelsen fått nya direktiv när det gäller det fortsatta arbetet. Ett huvudmoment utgör en fortsatt satsning på kompetensutveckling, framför allt den öppna vården. Det gäller metoder för motivationsarbete, behandlingsplanering och omhändertagande av de mest utsatta grupperna såsom psykiskt störda och hivsmittade missbrukare. Vidare kommer olika försöksverksamheter att initieras för att utveckla nya stöd- och omhändertagandeformer som är mindre ingripande än institutionsvård.
Antalet anmälningar från kommunerna om vård enligt lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall (LVM) har minskat under åren 1990--1993. Enligt Länsstyrelsen i Gävleborgs län som undersökt tillämpningen av lagen i hela landet (Rapport 1993:7, LVM -- anmälningar, omhändertagna), kan minskningen bero på kommunernas försämrade ekonomi och/eller att kommunerna i stället erbjuder vård i öppna former. Totalt i landet har samtidigt andelen omedelbara omhändertaganden ökat, vilket kan bero på att missbrukarna har fått vänta för länge på adekvat vård och att detta lett till en situation där ett omedelbart omhändertagande varit nödvändigt.
I detta sammanhang kan också nämnas att riksdagen nyligen beslutat om vissa ändringar i LVM. Ändringarna innebär att kommunerna skall ta över länsstyrelsernas nuvarande uppgifter i enskilda ärenden om beredande av vård enligt LVM (prop. 1993/94:97, SoU16, rskr. 150). Förändringarna träder i kraft den 1 juli 1994.
Beträffande statsbidrag sägs i budgetpropositionen att statens bidrag till vård inom missbruksområdet bör ses som en helhet med övergripande syfte att garantera att resurserna på såväl institutionssidan som inom öppenvården överensstämmer med behov och efterfrågan. Regeringen beslutade den 7 oktober 1993 om fördelning av statsbidraget till kommunernas missbrukarvård och ungdomsvård. Totalt 430 miljoner kronor fördelades mellan kommunerna enligt de kriterier som gällde under budgetåret 1992/93. Särskilda utvecklingsmedel om 50 miljoner kronor ställdes till länsstyrelsernas förfogande för att stimulera framväxten av öppenvårdsinsatser i vissa kommuner. Regeringen har uppdragit åt Socialstyrelsen att inom ramen för en beredningsgrupp med representanter från länsstyrelserna, Statens institutionsstyrelse och Svenska kommunförbundet planera och styra den allmänna inriktningen av utvecklingsarbetet samt följa upp och utvärdera de verksamheter som kommer till stånd.
Den tendens till minskning av antalet institutionsplaceringar som i dag kan skönjas ställer krav på att vårdbehoven kan tillgodoses med adekvat öppenvård, bl.a. olika typer av mellanvårdsformer som fyller ut det glapp som finns mellan institutionerna och socialbyråernas tradtionella vård- och stödinsatser. Enligt regeringen bör statsbidraget till missbrukar- och ungdomsvård behållas under budgetåret 1994/95 som riktat statsbidrag till kommunernas missbruks- och ungdomsarbete, varvid särskilda utvecklingsmedel bör avsättas för att stimulera kommunerna att utveckla öppenvårdsinsatser. Utvecklingsmedlen bör disponeras av länsstyrelserna.
När det gäller kravet på kommunala missbrukarnämnder är följande att notera. Socialtjänstlagen har utformats som en målinriktad ramlag. Den är uppbyggd kring mål och delmål på olika nivåer och ger kommunerna stor frihet att själva bestämma hur verksamheten skall vara utformad. Enligt socialtjänstlagen skall varje kommun svara för socialtjänsten inom sitt område. Kommunen skall ha det yttersta ansvaret för att de som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp som de behöver. Kommunen har också ett särskilt ansvar både för insatser i syfte att förebygga och motverka missbruk av alkohol och andra beroendeframkallande medel och för att den som till följd av missbruk har behov av särskilda åtgärder får erforderligt stöd och hjälp. För att fullgöra kommunens uppgifter inom socialtjänsten skulle det -- fram till den 1 januari 1992 -- i varje kommun finnas en socialnämnd. Kravet på att det skulle finnas särskilda socialnämnder avskaffades genom en ändring i 4 § socialtjänstlagen i anslutning till att den s.k. Ädelreformen genomfördes (prop. 1990/91:14, SoU9). Samtidigt trädde en ny kommunallag i kraft (prop. 1990/91:117, KU38). Den nya kommunallagen innebär att kommuner och landsting fått ökad frihet att inom de specialreglerade områdena bestämma vilka nämnder som skall finnas för att fullgöra uppgifterna och att bestämma deras verksamhetsområden och inbördes förhållanden.
Utskottets bedömning
Inom ramen för en offensiv narkomanvård har en kartläggning skett av narkomanvården och behovet av insatser. Det är enligt utskottets mening angeläget att satsningen på den offensiva narkomanvården fullföljs av kommunerna. Utskottet konstaterar att regeringen gett Socialstyrelsen nya direktiv för det fortsatta arbetet med offensiv narkomanvård. Enligt dessa skall satsningen inriktas på att utveckla kompetensen inom den öppna vården och utarbeta metoder för att omhänderta och rehabilitera de mest utsatta missbrukarna. Nya former av stöd och omhändertagande som är mindre ingripande än institutionsvård skall också utvecklas.
CAN gör årligen samlade bedömningar av drogutvecklingen i Sverige. En ny landsomfattande kartläggning av det tunga narkotikamissbrukets omfattning har nyligen genomförts. Mot denna bakgrund anser utskottet att det inte behövs något tillkännagivande till regeringen med anledning av motion So215 (v) yrkande 2. Yrkandet avstyrks.
Utskottet delar regeringens inställning att det är viktigt att det råder balans mellan tvångsvården och de kommunala insatserna såsom öppenvård och andra frivilliga vårdformer. Den institutionella vården har under de senaste åren minskat i omfattning, delvis till följd av kommunernas ekonomiska svårigheter. Det är enligt utskottet viktigt att regeringen noga följer utvecklingen, särskilt då vården av de tyngre missbrukarna. Det specialdestinerade statsbidraget till missbrukarvården bör därför enligt utskottet tills vidare behållas. Alkoholpolitiska kommissionen som nyligen avslutat sitt arbete föreslår i delbetänkandet Vård av alkoholmissbrukare, SOU 1994:27, bl.a. att statsbidragsbestämmelserna ändras och att Socialstyrelsen ges i uppdrag att i samarbete med Statskontoret utveckla ett nytt system för fördelningen av det riktade statsbidraget till kommunernas ungdoms- och missbrukarvård. I betänkandet redovisas också förslag till en framtida strategi när det gäller missbrukarvården. Utskottet anser att regeringens kommande förslag på detta område bör avvaktas och avstyrker därför bifall till motionerna So215 (v) yrkandena 2 och 3 och So264 (nyd) yrkande 4.
Utskottet anser inte att det finns något behov av att skärpa LVM eller inrätta kommunala missbrukarnämnder motsvarande de nykterhetsnämnder som avskaffades i samband med socialtjänstreformen 1980. Yrkandena 4 och 9 i motion So274 (nyd) avstyrks därför.
Överföring av omsorg till kommunerna
I motion So264 av Claus Zaar och Leif Bergdahl (nyd) begärs tillkännagivanden om att beställningen av all omsorg skall decentraliseras till kommunerna (yrkande 1) och att landstingens beskattningsrätt skall överföras till kommunerna (yrkande 2).
Utskottets bedömning
Utskottet är inte berett att nu tillstyrka en decentralisering av "all omsorg" till kommunerna och överföra landstingens beskattningsrätt till kommunerna. Motionen avstyrks.
Ideellt socialt arbete
I motion So237 av Gullan Lindblad och Maud Ekendahl (m) begärs tillkännagivanden om vad i motionen anförts om ideella organisationers stora betydelse i det sociala arbetet (yrkande 1) och om att ta till vara erfarenheter från frivilligt socialt arbete i Norge (yrkande 2). Motionärerna anser att enskilda människors engagemang i frivilligt, ideellt arbete måste uppmuntras eftersom många sociala behov inte helt kan täckas av de sociala myndigheterna. Motionärerna menar att det är hög tid att släppa fram en ny dimension inom socialpolitiken. I Norge har det frivilliga sociala arbetet stärkts genom ett rejält statligt stöd till s.k. frivilligcentraler, där ledningen av arbetet handhas av anställd personal medan själva hjälpinsatserna utförs av frivilliga krafter. Försöket har enligt motionärerna fallit synnerligen väl ut. I det fortsatta arbetet för samverkan mellan socialtjänsten och ideella organisationer bör de erfarenheter som gjorts i Norge tas till vara.
Bakgrund
Enligt uppgift har regeringen i april 1993 beviljat Örebro stad drygt 500 000 kr i bidrag under ett år för igångsättande av ett samordnings- och utvecklingscentrum för frivilligt socialt arbete. Vidare har regeringen i september 1993 beviljat Röda korset, Stockholms Stadsmission, Rädda barnen, Frälsningsarmén, BRIS, Riksorganisationen för kvinnojourer i Sverige m.fl. organisationer 2 miljoner kronor för att etablera ett centrum för utveckling av frivilligt socialt arbete. Centret, som skulle etableras under 1993, har tre övergripande mål. Dessa är att utveckla kunskapen om det frivilliga sociala arbetet, att utveckla ledarskap för frivilligt socialt arbete och att åstadkomma ökade internationella kontakter för dem som ansvarar för eller vill främja frivilligt socialt arbete liksom ett ökat svenskt deltagande i internationella forsknings- och samarbetsprojekt.
Socialtjänstkommittén, som har i uppdrag att göra en allmän översyn av socialtjänstlagen, kommer i sitt slutbetänkande att behandla det frivilliga sociala arbetet och socialtjänstens samverkan med frivilliga organisationer. Slutbetänkandet skall avlämnas under innevarande år. På grund av att det saknats samlad kunskap om omfattningen av det arbete som uträttas på frivillig väg har Socialtjänstkommittén gett en forskargrupp vid Sköndalsinstitutet i uppdrag att översiktligt kartlägga socialt arbete inom frivilliga organisationer i Sverige. Forskargruppens arbete har redovisats i Socialtjänstkommitténs rapport Frivilligt socialt arbete, kartläggning och kunskapsöversikt, SOU 1993:82. Rapporten innehåller inga ställningstaganden från kommitténs sida. Kommittén framhåller att det är dess förhoppning att rapporten skall bidra till ökad kunskap och stimulera till debatt om frivilligt socialt arbete i Sverige.
Utskottets bedömning
Utskottet delar inställningen i motion So237 (m) att de ideella organisationerna utför ett värdefullt arbete inom det sociala området. Regeringen har gett bidrag till igångsättande av två olika centrum för utveckling av frivilligt socialt arbete. Socialtjänstkommittén kommer i sitt huvudbetänkande att behandla det frivilliga sociala arbetet och socialtjänstens samverkan med frivilliga organisationer. Utskottet anser inte att riksdagen bör ta något initiativ med anledning av motion So237 (m). Motionen avstyrks.
Social verksamhet i kooperativ form
I motion So236 av Eva Zetterberg och Gudrun Schyman (v) hemställs att riksdagen begär förslag till lagstiftning om en kooperativ företagsform i enlighet med vad som anförts i motionen. Motionärerna pekar på att det utomlands finns s.k. sociala kooperativ som arbetar med människor som har svårt att komma ut på den reguljära arbetsmarknaden. Fråga är om arbetskooperativ som säljer varor och tjänster på marknaden. Kooperationerna vänder sig till omsorgstagare, människor med allvarliga psykiska problem, fysiskt handikappade, f.d. fångar samt missbrukare. Motionärerna nämner att kooperativ är en speciell lagreglerad företagsform i Italien. Det finns dessutom en speciell lagstiftning som reglerar de sociala kooperativens verksamheter. Ett socialt kooperativ måste ha minst 40 % "arbetshandikappade" som kooperatörer. Man har reglerat hur eventuella överskott skall fördelas mellan investeringar, löner och fonderade medel, och skattelättnader finns att få för de företag som klassas som ett socialt kooperativ.
I årets budgetproposition (1993/94:100, bil. 11, s. 93, 97) har regeringen (Arbetsmarknadsdepartementet) tillstyrkt ett förslag från AMS om försök med särskilt anordnad sysselsättning för personer med svårare funktionshinder. AMS förslag innebär att alternativa driftsformer med arbetsuppgifter som är specifikt anpassade för arbetshandikappade byggs upp med bidrag från AMS. Alternativa former bör utvecklas vid sidan av de arbetstillfällen som skapas på marknader där gängse företagsekonomiska principer gäller. Det finns, särskilt inom tjänstesektorn, arbetsuppgifter som efterfrågas och som skulle kunna utföras utanför kretsen av etablerade företag och myndigheter inkl. Samhall AB. Arbetsuppgifterna skulle kunna utföras av stiftelse, kooperativ eller annan alternativ driftsform, som styrs och drivs av flera parter, anställda, offentlig sektor, näringsliv, folkrörelse m.fl. Till sådan verksamhet skall, enligt AMS förslag, särskilt samhällsstöd kunna lämnas som alternativ till lönebidrag eller Samhall AB. Ett krav skall vara att arbetsförmedlingen anvisar till anställningarna och att verksamheten har vissa stipulerade regler om anställningsförhållanden som garanterar arbete åt de arbetshandikappade på deras egna villkor. För att undvika segregerade arbetsplatser kan villkor ställas på att ett visst antal anställda skall vara icke handikappade och att arbetsplatsen skall ha en viss åldersspridning bland de anställda. Enligt regeringen förutsätts försöksverksamheten bli finansierad inom ramen för de s.k. otraditionella medlen.
Samhall AB har som uppgift att anordna, leda och samordna verksamhet, som bedrivs inom koncernen för att ge meningsfullt och utvecklande arbete åt arbetshandikappade där behoven finns. Antalet anställda arbetshandikappade i Samhall AB var 28 421 per den 30 juni 1993. För en utförlig redogörelse över Samhall AB, dess resultat och verksamhetsinriktning, m.m. hänvisas till ovan nämnda proposition (prop. 1993/94:100, bil. 11, s. 99--107).
När det gäller den kooperativa missbrukarvården har Socialstyrelsen lämnat bidrag till Riksförbundet för hjälp åt läkemedelsmissbrukare, RFHL, för en förstudie angående möjligheterna att starta ett arbetskooperativ för missbrukare i samarbete med Botkyrka, Haninge, Nynäshamn och Tyresö kommuner. Förebild för projektet har varit det självförsörjande missbrukarkooperativet San Patrignano i Italien. Projektet kommer att följas av Socialstyrelsen och enligt uppgift även av Socialdepartementet.
Utskottets bedömning
Utskottet konstaterar att insatser görs eller förbereds för att utveckla alternativa driftsformer för arbetshandikappade personer och missbrukare. Utskottet ser också positivt på utvecklingen av alternativa former för rehabilitering av missbrukare. Ett projekt avseende ett arbetskooperativ för missbrukare förbereds sedan en tid. Socialtjänstkommitténs arbete kan också förväntas beröra dessa frågor.
Något tillkännagivande till regeringen med anledning av motion So236 (v) behövs inte. Motionen avstyrks.
Nordisk samverkan i sociala frågor
I motion So244 av Lena Öhrsvik (s) hemställs att riksdagen ger regeringen till känna vad i motionen anförts om aktiv medverkan i nordiskt samarbete för att stärka verksamheten inom FN:s ekonomiska kommission för Europa (ECE) särskilt inom det sociala området. I den omvandling som kan skönjas av ECE till en regional kommission som också sysslar med sociala frågor krävs en aktiv medverkan från regeringarnas sida, anser motionären. Särskilt gäller detta frågor som redan etablerats inom EU-systemet, t.ex. rörande social utveckling och välfärd, ungdom, åldrande, handikappade och familj. I planerna för de nordiska ländernas ökande internationalisering föreskrivs bl.a. samverkan i olika internationella organ. Aktivt stöd från de nordiska länderna för att stärka ECE:s verksamhet, framför allt på det sociala fältet, skulle falla sig naturligt.
Utskottets bedömning
Utskottet anser det värdefullt med ett ökat samarbete i sociala frågor på såväl nordisk som europeisk nivå. Utskottet utgår från att regeringen noga följer denna fråga och tar de initiativ som kan behövas. Motion So244 (s) avstyrks.
Bostadslösa
I motion So229 av Pär Granstedt m.fl. (c) yrkas att riksdagen hos regeringen begär sådana lagändringar att kommunerna åläggs att se till att var och en som har behov därav skall få tak över huvudet nattetid.
I motion A815 av Karin Starrin m.fl. (c) begärs ett tillkännagivande om vad i motionen anförts om samhällets ansvar för de hemlösa (yrkande 40). Enligt motionärerna måste åtgärder vidtas för att skydda medborgare från att hamna utanför det sociala skyddsnätet. Många frivilliga organisationer utför ett beundransvärt arbete bland dessa människor. Det krävs dock enligt motionärerna ett samarbete mellan olika instanser för att lösa de problem som orsakat hemlöshet. Staten måste ge alla kommuner i uppdrag att upprätta en plan för att se till att alla får tak över huvudet och en säng att sova i.
Tidigare behandling, m.m.
I betänkandet 1992/93:SoU5 erinrade utskottet om att det vid flera tillfällen uttryckt sin oro över situationen med de många bostadslösa i samhället. Utskottet ansåg att förhållandena på detta område fortfarande var oacceptabla och att det är viktigt att kommunerna kontinuerligt ägnar de bostadslösa stor uppmärksamhet och ser till att stödinsatserna blir så effektiva som möjligt. Vidare ansåg utskottet det angeläget att en ny kartläggning görs av antalet bostadslösa/hemlösa och uteliggare och att denna kartläggning omfattar hela landet. Utskottet ansåg det också angeläget att en enhetlig terminologi används som möjliggör jämförelser mellan olika delar av landet och över tiden samt att kartläggningen också avser de bakomliggande orsakerna till hemlösheten. En inventering av socialtjänstens och olika frivilliga organisationers erbjudanden av olika boendeformer och övriga insatser för de bostadslösa borde enligt utskottets mening också ingå i kartläggningen. Vad utskottet anfört borde ges regeringen till känna. Riksdagen följde utskottet.
Regeringen har uppdragit åt Socialstyrelsen att genomföra den av riksdagen begärda kartläggningen.
I april månad 1993 gjordes en kartläggning av hemlösa personer i Stockholm, Göteborg och Malmö. Som hemlösa räknades personer som saknade egen eller förhyrd bostad, inte var stadigvarande inneboende och var hänvisade till tillfälliga boendealternativ eller var uteliggare. Uppgifter insamlades från socialdistrikt och stadsdelsnämnder, från olika typer av institutioner som inackorderingshem, behandlingshem och härbärgen, från sjukvården och kriminalvården samt från en rad frivilligorganisationer. Socialstyrelsen har bearbetat materialet och avlämnat en rapport till regeringen under hösten 1993. Rapporten ingår i serien Socialstyrelsen följer upp och utvärderar och har titeln Hemlösa i Sverige -- En kartläggning (1993:13). En slutlig rapport kommer enligt styrelsen att överlämnas till Socialdepartementet i september 1994. Där kommer en mer utförlig beskrivning av de hemlösas problem att ges med bl.a. uppgifter om insatser för hemlösa.
Utskottets bedömning
Utskottet vill än en gång understryka vikten av att kommunerna kontinuerligt ägnar de bostadslösas problem stor uppmärksamhet och att insatserna blir så effektiva som möjligt. De frivilliga organisationernas insatser för de bostadslösa är enligt utskottet värdefulla och ett utmärkt komplement till socialtjänstens insatser. Socialstyrelsens utredningsarbete bör enligt utskottet slutföras innan riksdagen överväger ytterligare initiativ i denna fråga. Motionerna So229 (c) och A815 (c) yrkande 40 avstyrks.
Prostitution
I motion A815 av Karin Starrin m.fl. (c) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförs om prostituerade från andra länder (yrkande 53). Motionärerna anser att Prostitutionsutredningen bör uppmärksamma det faktum att kvinnor från andra länder, t.ex. det forna Sovjetunionen, i ökad utsträckning kommer till Sverige för att prostituera sig. Det är enligt motionärerna viktigt att försöka stävja denna nya tendens inom prostitutionen. Motionärerna framhåller också att de tidigare krävt kriminalisering av könsköparna. Kriminalisering av båda parter är ett annat krav som ställts.
Bakgrund
Efter initiativ från riksdagen (1992/93:JuU17) har regeringen tillkallat en särskild utredare för att se över samhällets åtgärder mot prostitution, dir. 1993:31. Utredaren skall kartlägga prostitutionens omfattning i Sverige och särskilt belysa olika problem som är förknippade med prostitution samt orsakerna till dessa. Utredaren bör utarbeta eventuella förslag till förbättring av samhällets insatser. Frågan om en kriminalisering av prostitution är en lämplig metod för att motverka prostitutionen och dess konsekvenser bör härvid förutsättningslöst undersökas.
I direktiven uttalas vidare att en diskussion kring prostitutionen inte längre kan göras ur ett begränsat svenskt perspektiv. Även om varje land har sitt prostitutionsmönster finns det numera också tydliga globala rörelser. En gäller migrationen av kvinnor från tredje världen till bordeller i bl.a. Europa. En annan gäller den s.k. sexturismen till framför allt Sydostasien. Det finns enligt direktiven också anledning att uppmärksamt studera utvecklingen i Östeuropa och inför ett svenskt EU-medlemskap prostitutionen i övriga europeiska länder.
Utredningen skall vara slutförd senast vid utgången av år 1994.
Utskottets bedömning
Utskottet anser att motionen får anses tillgodosedd genom den pågående översynen av samhällets insatser på detta område. Motion A815 (c) yrkande 53 avstyrks.
Hemställan
Utskottet hemställer 1. beträffande bistånd enligt socialtjänstlagen att riksdagen avslår motionerna 1993/94:So224, 1993/94:So253, 1993/94:So261 yrkandena 3 och 4, 1993/94:So263, 1993/94:So264 yrkandena 5--8 och 1993/94:A470 yrkande 11, res. (nyd) men. (v) - delvis 2. beträffande handläggning av socialbidrag att riksdagen avslår motionerna 1993/94:So257 och 1993/94:So264 yrkande 9, 3. beträffande stöd vid flerbarnsfödsel att riksdagen avslår motion 1993/94:Sf227 yrkande 2, 4. beträffande familjerådgivning att riksdagen avslår motion 1993/94:So610 yrkande 7, men. (v) - delvis 5. beträffande utveckling av familjehemsvården att riksdagen avslår motion 1993/94:So251 yrkande 2, 6. beträffande vissa narkotikafrågor att riksdagen avslår motionerna 1993/94:So215 yrkande 1, 1993/94:So217, 1993/94:So239, 1993/94:So243, 1993/94:So270, 1993/94:So274 yrkandena 1, 2 och 10 och 1993/94:Ju805 yrkande 6, 7. beträffande vård av missbrukare att riksdagen avslår motionerna 1993/94:So215 yrkandena 2 och 3, 1993/94:So264 yrkande 4 och 1993/94:So274 yrkandena 4 och 9, men. (v) - delvis 8. beträffande överföring av omsorg till kommunerna att riksdagen avslår motion 1993/94:So264 yrkandena 1 och 2, 9. beträffande ideellt socialt arbete att riksdagen avslår motion 1993/94:So237, 10. beträffande social verksamhet i kooperativ form att riksdagen avslår motion 1993/94:So236, men. (v) - delvis 11. beträffande nordisk samverkan i sociala frågor att riksdagen avslår motion 1993/94:So244, 12. beträffande bostadslösa att riksdagen avslår motionerna 1993/94:So229 och 1993/94:A815 yrkande 40, 13. beträffande prostitution att riksdagen avslår motion 1993/94:A815 yrkande 53.
Stockholm den 3 maj 1994 På socialutskottets vägnar Bo Holmberg
I beslutet har deltagit: Bo Holmberg (s), Sten Svensson (m), Göte Jonsson (m), Anita Persson (s), Ulla Orring (fp), Ingrid Andersson (s), Rosa Östh (c), Rinaldo Karlsson (s), Ingrid Hemmingsson (m), Jan Andersson (s), Jerzy Einhorn (kds), Leif Bergdahl (nyd), Leif Carlson (m), Hans Karlsson (s) och Martin Nilsson (s).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i utskottet, har suppleanten Eva Zetterberg (v) närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Reservation
Bistånd enligt socialtjänstlagen (mom. 1)
Leif Bergdahl (nyd) anser
dels att det avsnitt i betänkandet på s. 7 som börjar med "De nu aktuella" och slutar med "yrkande 11 avstyrks" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening är det dags att ompröva socialtjänstlagen i sin helhet. Lagen, i dess nuvarande utformning, uppmanar medborgarna bl.a. till passivitet och likgiltighet inför uppenbara orättvisor. Vidare är lagen orsaken till de största utgiftsposterna i det svenska välfärdssystemet. Med tanke på att flera hundratusen människor i dag lever på socialbidrag är det särskilt angeläget att genomgripande förändringar görs av socialbidragssystemet. Det delbetänkande som Socialtjänstkommittén överlämnat ger inga signaler om en genomgripande förändring av systemet och kommer därför inte att medföra några besparingar för samhället.
Utskottet anser att samhället måste kunna ställa krav på bidragstagarna. Rehabilitering till aktivt arbete skall uppmuntras ekonomiskt. Socialbidragets nivå och innehåll skall fastställas av varje kommun bl.a. mot bakgrund av att levnadskostnaderna varierar mellan olika orter. För att stimulera bidragstagare till en låg boendekostnad bör en beräknad rimlig boendekostnad, oberoende av den verkliga hyran, ingå i socialbidragsnormen. En innehavare av en fastighet eller en bostadsrätt som anses vara berättigad till socialbidrag skall enligt utskottet kunna beviljas alternativt socialbidrag samt lån på kostnadsdifferensen för att undvika en tvångsförsäljning av bostaden. Socialbidrag skall under inga förhållanden ges till personer som vistas utomlands. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med anledning av motionerna So263 (nyd) och So264 (nyd) yrkandena 5--8 som sin mening ge regeringen till känna. Övriga motioner avstyrks.
dels att utskottet under mom. 1 bort hemställa: 1. beträffande bistånd enligt socialtjänstlagen att riksdagen med bifall till motionerna 1993/94:So263 och 1993/94:So264 yrkandena 5--8 och med avslag på motionerna 1993/94:So224, 1993/94:So253, 1993/94So261 yrkandena 3 och 4 samt 1993/94:A470 yrkande 11 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
Meningsyttring av suppleant
Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet, eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i utskottet.
Eva Zetterberg (v) anför:
Bistånd enligt socialtjänstlagen
Enligt min mening bör ett enhetligt namn införas på de kommunala organ som handlägger ärenden enligt 6 § SoL. I dag har den eller de nämnder som handlägger biståndsärenden olika namn som t.ex. distriktsnämnd, barn- och ungdomsnämnd, områdesstyrelse. Detta skapar självfallet en viss förvirring och rättsosäkerhet hos allmänheten, särskilt som det i lagen anges att det är socialnämndens uppgift att fatta beslut om bistånd. Socialtjänstkommittén har i sitt delbetänkande Rätten till bistånd inom socialtjänsten (SOU 1993:30) föreslagit en preciserad lagreglering av rätten till bistånd i den del som avser den enskildes försörjning, en s.k. riksnorm. Detta förslag ligger helt i linje med vad Vänsterpartiet har drivit sedan länge. Jag anser därför att regeringen snarast bör återkomma till riksdagen med ett förslag till en riksnorm för socialbidrag.
Vad jag nu anfört bör riksdagen med anledning av motion So261 (v) som sin mening ge regeringen till känna. Övriga motioner avstyrks.
Familjerådgivning
Barnens rätt till båda föräldrarna borde vara en självklarhet, och en bra familjerådgivning kan bidra till att stödja familjen och reda ut problem i samband med en skilsmässa. Jag anser därför att en plan bör upprättas för en utvidgad verksamhet med familjerådgivning och att denna rådgivning skall vara avgiftsfri. Detta bör ges regeringen till känna med anledning av motion So610 (v) yrkande 7.
Vård av missbrukare
Från en rad europeiska länder kommer rapporter om en starkt ökad tillgång på narkotika och ökande narkotikaproblem. Också i Sverige finns oroande signaler om en ökad användning av narkotika. En nyligen av CAN genomförd kartläggning visar att antalet narkomaner ökat mycket kraftigt i bl.a. Stockholm och Malmö. Uppgifter från den rättsmedicinska avdelningen i Stockholm tyder på en ökning av den narkotikarelaterade dödligheten. Mot denna bakgrund och med hänsyn till de problem som sammanhänger med den privatisering som skett av missbrukarvården anser jag att regeringen bör tillsätta en arbetsgrupp för att förbättra statistik och rapportering över narkotikaproblemets utveckling och en metodik för kartläggning av situationen inom narkomanvården. Under det senaste året har det skett mycket dramatiska förändringar inom vårdsystemet. De hårda besparingarna inom en rad kommuner har i särskilt hög grad drabbat missbrukarvården. Passivitet och resignation har börjat spridas bland vårdare och missbrukare. Denna utveckling är utomordentligt allvarlig ur humanitär och samhällsekonomisk synpunkt. Kostnaderna för narkotikapolitiken måste bäras solidariskt. En väsentlig del av förebyggande insatser, vård och rehabilitering måste därför finansieras genom statsbidrag. En narkomanvård av god kvalitet måste ses som en långsiktig samhällelig investering. Detta bör med anledning av motion So215 (v) yrkandena 2 och 3 ges regeringen till känna. Övriga motioner avstyrks.
Social verksamhet i kooperativ form
Det är positivt att insatser görs eller förbereds för att utvekla alternativa driftsformer för arbetshandikappade personer och missbrukare. I enlighet med vad som anförs i motion So236 anser jag dock att det även i Sverige bör införas en lagstadgad kooperativ företagsform inom det sociala området.
Mot bakgrund av det anförda anser jag att utskottet under mom. 1, 4, 7 och 10 borde ha hemställt: 1. beträffande bistånd enligt socialtjänstlagen att riksdagen med anledning av motion 1993/94:So261 yrkandena 3 och 4 och med avslag på motionerna 1993/94:So224, 1993/94:253, 1993/94:263, 1993/94:264 yrkandena 5--8 och 1993/94:A470 yrkande 11 som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts, 4. beträffande familjerådgivning att riksdagen med anledning av motion 1993/94:So610 yrkande 7 som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts, 7. beträffande vård av missbrukare att riksdagen med anledning av motion 1993/94:So215 yrkandena 2 och 3 och med avslag på motionerna 1993/94:So264 yrkande 4 och 1993/94:So274 yrkandena 4 och 9 som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts, 10. beträffande social verksamhet i kooperativ form att riksdagen med anledning av motion 1993/94:So236 som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts,
Innehållsförteckning
Sammanfattning 1 Motionerna 1 Utskottet 4 Bistånd enligt socialtjänstlagen 4 Bidragsnormer, m.m. 4 Återkrav av socialbidrag 6 Vistelsebegreppet 6 Handläggning av socialbidrag 7 Stöd vid flerbarnsfödsel 8 Familjerådgivning 9 Utveckling av familjehemsvården 10 Vissa narkotikafrågor 11 Åtgärder mot missbruk 11 Klassificering av narkotika 16 Vård av missbrukare 18 Överföring av omsorg till kommunerna 23 Ideellt socialt arbete 23 Social verksamhet i kooperativ form 25 Nordisk samverkan i sociala frågor 26 Bostadslösa 26 Prostitution 28 Hemställan 28 Reservation (nyd) 30 Meningsyttring av suppleant 31