Vissa straffrättsliga frågor
Betänkande 1994/95:JuU24
Justitieutskottets betänkande
1994/95:JUU24
Vissa straffrättsliga frågor
Innehåll
1994/95 JuU24
Sammanfattning
I detta betänkande behandlar utskottet olika straffrättsliga frågor som väckts genom motioner under den allmänna motionstiden år 1995. Motionerna gäller bestämmelserna om övergrepp mot kvinnor och barn, trafikbrott, regleringen när det gäller unga lagöverträdare, preskriptionstiden för miljöbrott, företagsbot samt vissa ansvarsfrihetsgrunder m.m.
Utskottet förordar, med anledning av motionsönskemål, särskilda överväganden i fråga om vilken minsta grad av våld som krävs för att en gärning skall rubriceras som våldtäkt när det gäller barn. I övrigt avstyrks motionerna.
Till betänkandet har fogats 13 reservationer.
Motionerna
1994/95:Ju604 av Ingbritt Irhammar och Lennart Brunander (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om införande av en principiell nollgräns för illegal narkotika i trafiken.
1994/95:Ju605 av Ronny Olander (s) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär att en parlamentarisk utredning tillsätts som samtidigt och i samarbete med enmansutredaren ser över medverkandeansvaret,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att en delrapport bör lämnas innan vårriksdagens avslutning,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att utredningstiden bör avkortas så att ärendet kan behandlas under höstriksdagens session.
1994/95:Ju606 av Sigge Godin och Elver Jonsson (fp) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär ett förslag till lag mot alkoholförtäring efter trafikolycka.
1994/95:Ju607 av Claes-Göran Brandin m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär att en parlamentarisk utredning tillsätts som samtidigt som och i samarbete med enmansutredaren ser över de frågor som straffrättskommittén skall utreda,
2. att riksdagen hos regeringen begär att en delrapport lämnas före vårriksdagens avslutning,
3. att riksdagen hos regeringen begär att utredningstiden avkortas så att ärendet kan behandlas under höstriksdagens session.
1994/95:Ju608 av Maggi Mikaelsson m.fl. (v) vari yrkas
2. att riksdagen hos regeringen begär att den under 1995 återkommer med förslag om höjning av straffsatserna för miljöbrott och därmed förlängning av preskriptionstiderna,
3. att riksdagen hos regeringen begär att den återkommer med förslag om hur ansvaret för ett företags miljöbrott skall klargöras genom en skärpning av 36 kap. 7 § brottsbalken om företagsbot.
1994/95:Ju610 av Tuve Skånberg och Lennart Fridén (kds, m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att återinföra generellt förbud för lärare att ha sexuellt umgänge med sina underåriga elever i åldern 15--18 år.
1994/95:Ju612 av Ewa Larsson m.fl. (mp) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att straffsatserna för övergrepp mot kvinnor och barn bör skärpas,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att könsköpare bör kriminaliseras,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att sexuell exponering på klubbar bör förbjudas.
1994/95:Ju613 av Ola Ström (fp) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i brottsbalken att ett sexuellt övergrepp mot barn kan rubriceras som våldtäkt även då det inte kan beläggas att den minderårige gjort motstånd vid brottstillfället.
1994/95:Ju614 av Isa Halvarsson (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av förslag till ny och kompletterande lagstiftning beträffande bensodiazepiner i trafiken.
1994/95:Ju615 av Isa Halvarsson (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av och principer för ny lagstiftning beträffande narkotika och andra droger i trafiken.
1994/95:Ju616 av Elisa Abascal Reyes (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att narkotikaberusning vid framförande av fordon skall jämställas med alkoholberusning,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att särskilda gränsvärden bör tas fram för vilka mängder narkotika i kroppen som skall gälla för fällande domar motsvarande rattfylleri/grovt rattfylleri.
1994/95:Ju617 av Mats Odell (kds) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i rattfyllerilagen att nollgräns för narkotiska preparat som ej ingår i läkemedel införs,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att gränsvärden sätts för narkotiska preparat i läkemedel.
1994/95:Ju618 av Chatrine Pålsson m.fl. (kds) vari yrkas
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att rattfyllerilagstiftningen bör ändras till att även omfatta anabola steroider.
1994/95:Ju620 av Ingbritt Irhammar m.fl. (c, s, m, fp, v, mp, kds) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en översyn av lagen vad gäller våldtäktsbrott mot barn.
1994/95:Ju624 av Ewa Larsson m.fl. (mp) vari yrkas
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till en korrekt terminologi vid klassificering av sexuellt våld.
1994/95:Ju626 av Eva Eriksson (fp) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär en sådan ändring av trafikbrottslagen att en presumtionsregel införs för drograttfylleri i enlighet med vad som i motionen anförts.
1994/95:Ju627 av Ingegerd Sahlström m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om översyn och utvidgning av nödvärnsrätten.
1994/95:Ju708 av Gun Hellsvik m.fl. (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om beslag av utländska medborgares fordon vid trafikbrott.
1994/95:Ju801 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om familjegruppskonferenser.
1994/95:Ju802 av Gun Hellsvik m.fl. (m) vari yrkas
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om systemet med familjegruppskonferenser och medlingsverksamhet,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om betydelsen av att avskaffa påföljden överlämnande till vård inom socialtjänsten,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en ny påföljd benämnd ungdomsstraff för ungdomar i åldern 15--17 år,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om begränsning i restriktionerna för att kunna döma 18--21-åringar till fängelse.
1994/95:Ju805 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en översyn av lagstiftningen när det gäller sexbrott.
1994/95:Ju806 av Eva Flyborg m.fl. (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten av att myndigheter använder en mer korrekt terminologi när det gäller våld riktat mot kvinnor.
1994/95:Ju807 av Birger Schlaug m.fl. (mp) vari yrkas
4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i lagen att kriterierna för vad som utgör nödvärnsrätt vid kvinnomisshandel och sexuella övergrepp förändras,
8. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i lagen att straffsatserna för sexuellt våld skärps,
10. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i lagen att det införs en korrekt terminologi vid klassificering av sexuellt våld,
16. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i lagen att det inte blir straffpåföljd vid samvetsvägran att utföra visst arbete,
17. att riksdagen hos regeringen begär förslag till komplettering av lagen med regel om ekologiskt nödvärn.
1994/95:Ju809 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas
18. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om åtgärder mot lagöverträdare under 15 år,
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om unga lagöverträdare,
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om medling,
21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om återställande.
1994/95:T210 av Wiggo Komstedt m.fl. (m) vari yrkas
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kontroll av narkotikapåverkade förare.
1994/95:T238 av Kenth Skårvik m.fl. (fp) vari yrkas
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om halvering av säkerhetsavdraget vid beräkning av promillehalten för rattfylleri,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en strategi för bekämpning av narkotika i trafiken,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om farliga mediciner i trafiken.
1994/95:Jo606 av Dan Ericsson m.fl. (kds) vari yrkas
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att preskriptionstiden för miljöbrott reglerade i brottsbalken och annan miljölagstiftning än miljöskadelagen bör förlängas.
1994/95:Jo622 av Kia Andreasson m.fl. (mp) vari yrkas
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att preskriptionstiden för miljöbrott skall vara 25 år.
1994/95:A802 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari yrkas
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att köp av sexuella tjänster bör förbjudas i lag såvida inte remissomgången runt Prostitutionsutredningen anför tungt vägande skäl emot en kriminalisering.
Utskottet
Inledning
I detta betänkande behandlar utskottet ett antal straffrättsliga frågor som aktualiserats genom motioner under den allmänna motionstiden våren 1995. Motionerna berör bestämmelserna om övergrepp mot kvinnor och barn, trafikbrott, regleringen när det gäller unga lagöverträdare, preskriptionstiden för miljöbrott, företagsbot samt vissa ansvarsfrihetsgrunder m.m.
Utskottet kommer under hösten 1995 att återkomma till vissa andra straffrättsliga frågor som tagits upp i motioner under den allmänna motionstiden i år.
Övergrepp mot kvinnor och barn
Sexualbrott
I motionerna Ju612 (mp) och Ju807 (mp) efterfrågas skärpta straff för sexuella övergrepp på kvinnor och barn. I motion Ju805 (v) begärs en översyn av lagstiftningen när det gäller sexualbrott.
Bestämmelserna om sexualbrott i 6 kap. rättegångsbalken (RB) har under senare år varit föremål för ett flertal utredningar och lagstiftningsåtgärder, främst med syftet att få till stånd en strängare reglering på området.
I ett större ärende år 1984 beslutade riksdagen om genomgripande ändringar av 6 kap. brottsbalken (BrB) som bl.a. innebar att vissa bestämmelser togs bort och att nya bestämmelser infördes (prop. 1983/84:105, JuU25, rskr. 332).
I ett ärende våren 1992 beslutade riksdagen bl.a. om ändringar i bestämmelserna om våldtäkt, sexuellt tvång, sexuellt utnyttjande, sexuellt utnyttjande av underårig, sexuellt umgänge med avkomling och med syskon samt sexuellt umgänge med barn (prop. 1991/92:35, JuU7, rskr. 159). Riksdagen tog i ärendet också ställning för ett tillkännagivande till regeringen om behovet av förlängda preskriptionstider för sexualbrotten.
Våren 1993 beslutade riksdagen om skärpt straff för sexuellt ofredande (prop. 1992/93:141, JuU16, rskr. 220). I det sammanhanget gjorde riksdagen också bl.a. ett tillkännagivande till regeringen om att en allmän översyn av bestämmelsen om sexuellt umgänge med barn borde göras.
Under slutet av förra året fattade riksdagen beslut om vissa ändringar i BrB i syfte att ytterligare stärka skyddet för barn och ungdomar mot att bli utnyttjade i sexuella sammanhang (prop. 1994/95:2, JuU5, rskr. 58). Riksdagens beslut innebar ändringar av bestämmelserna om sexuellt umgänge med barn, sexuellt utnyttjande av underårig, grovt sexuellt utnyttjande och sexuellt ofredande. Vidare beslutades om förlängning av preskriptionstiden för sexualbrott mot barn. Vissa av lagstiftningsåtgärderna var föranledda av de ovan nämnda tillkännagivandena av riksdagen.
I juli 1993 tillsatte regeringen Kvinnovåldskommissionen (dir. 1993:88) som har i uppdrag att utifrån ett kvinnoperspektiv göra en översyn av frågor som rör våld mot kvinnor och föreslå åtgärder för att motverka sådant våld. Till kommissionens uppgifter hör bl.a. att göra en utvärdering och allmän översyn av tillämpningen av de regler som rör sexualbrott, kvinnomisshandel och därmed närbesläktade brott och överväga möjligheterna att med i huvudsak nuvarande lagstiftning komma till rätta med sådana brott. I det sammanhanget skall kommissionen särskilt studera våldtäktsbrottet. Kommissionen skall påtala brister som uppmärksammas vid översynen och aktualisera de lagstiftningsåtgärder, inklusive frågor om straffskalor m.m., som den finner påkallade. Ett slutbetänkande från Kvinnovåldskommissionen väntas vid halvårsskiftet 1995.
I budgetpropositionen (1994/95:100 bil. 3 s. 10) aviserar justitieministern att regeringen kommer att ta initiativ till en översyn av bestämmelserna om sexualbrott i brottsbalken. Något beslut i denna fråga är enligt vad utskottet inhämtat från Justitiedepartementet ännu inte fattat.
Utskottet konstaterar att bestämmelserna om sexualbrott i BrB under senare år har varit föremål för ett flertal lagstiftningsärenden som resulterat i ett mycket stort antal ändringar av enskilda lagrum. Ändringarna har varit nödvändiga för att modernisera lagstiftningen, men de har samtidigt fått till resultat att systematiken i lagregleringen på området i viss mån har gått förlorad. Det finns nu behov av att på ett mera övergripande sätt se över 6 kap. BrB och att i det sammanhanget också överväga innehållet i de enskilda lagrummen. Utskottet ser därför med tillfredsställelse att regeringen avser att få till stånd en allmän översyn av bestämmelserna om sexualbrott. Motion Ju805 får därmed anses tillgodosedd och avstyrks.
Den aviserade översynen och Kvinnovåldskommissionens kommande betänkande bör enligt utskottets mening inte föregripas av riksdagen med något uttalande med anledning av motionerna Ju612 och Ju807. Även dessa motioner avstyrks således.
I motionerna Ju613 (fp) och Ju620 (c, s, m, fp, v, mp och kds) begärs ändring av bestämmelsen om våldtäkt i 6 kap. 1 § BrB så att det skall bli lättare att döma för våldtäkt vid sexuella övergrepp mot barn.
Utskottet vill först erinra om att utskottet i annat sammanhang (se JuU 1986/87:3 s. 10 f) behandlat frågan om gränsdragningen mellan våldtäkt och sexuellt utnyttjande. I det ärendet handlade det om en motion föranledd av det s.k. Piteåfallet, där en av berusning medvetslös flicka utsattes för sexuella övergrepp. Utskottet uttalade att det är viktigt att framhålla att den som utnyttjar en persons värnlöshet för att skaffa sig sexuellt umgänge därigenom begår ett allvarligt övergrepp. Enligt utskottet kunde ett synsätt som innebär att handlingen skulle vara mindre klandervärd eftersom offret har saknat förmåga att säga nej naturligtvis inte accepteras. Om detta torde det heller inte, anförde utskottet, råda någon oklarhet i lagstiftningen och i rättstillämpningen. Av det anförda drog utskottet emellertid inte slutsatsen att ett sexuellt övergrepp utan inslag av våld eller hot e.d. mot en värnlös person bör kallas för våldtäkt. I stället fann utskottet att brottsbenämningen våldtäkt, som har använts sedan länge och som språkligt väl motsvarar det slags gärningar som beskrivs i våldtäktsparagrafen, även i fortsättningen borde reserveras för dessa fall.
När detta väl är sagt måste utskottet också konstatera att det i rättspraxis inte är helt klarlagt vilken grad av våld som minst krävs för brottsrubriceringen våldtäkt när det gäller barn. Utskottet vill här hänvisa till Högsta domstolens avgörande DB 367/1993 samt Göta hovrätts dom den 17 november 1994 (DB 1156). Enligt utskottets mening är det närmast självklart att det krävs mindre våld ju yngre barnet är. En naturlig utgångspunkt är också att våld mot barn respektive mot vuxna i detta sammanhang kan ha helt olika karaktär. Utskottet vill för sin del understryka det angelägna i att denna fråga får en grundlig genomlysning i det utredningsarbete som justitieministern aviserat. Lagstiftningsarbetet bör enligt utskottets mening vara inriktat på att få till stånd en ordning där fler fall av övergrepp på barn som i övrigt uppfyller rekvisiten för våldtäkt också kommer att bedömas som sådant brott. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med anledning av motionerna Ju613 och Ju620 som sin mening ge regeringen till känna.
I motion Ju610 (kds, m) begärs att det generella förbud som tidigare fanns för lärare att ha sexuellt umgänge med underåriga elever skall återinföras.
I 6 kap. 4 § BrB fanns tidigare bl.a. ett förbud för någon att ha sexuellt umgänge med den som var under 18 år och som stod under hans tillsyn vid skola, anstalt eller annan inrättning. Brottet betecknades som otukt med ungdom, och straffet var fängelse i högst fyra år.
Bestämmelsen om otukt med ungdom upphävdes år 1984 (prop. 1983/84:105, JuU25, rskr. 332). Samtidigt infördes i 6 kap. 3 § BrB en bestämmelse som innebär att den som förmår annan till sexuellt umgänge genom att grovt missbruka hans eller hennes beroende ställning döms för sexuellt utnyttjande till fängelse i högst fyra år.
I propositionen (s. 30) anfördes att det som regel måste anses olämpligt och många gånger direkt stötande om en lärare skulle ha en sexuell förbindelse med en elev som inte uppnått myndighetsåldern. Samtidigt framhölls att bestämmelsen om otukt med ungdom tillkom under en tid då skolan var väsentligt mer auktoritär och beroendeförhållandet mellan lärare och elever mera markerat än vad som är fallet i dag. Man kan numera, anfördes det, inte utgå från att det i alla skolformer och i alla situationer finns ett uttalat beroendeförhållande mellan lärare och elev. I de fall där ett förbud kan te sig motiverat, exempelvis där det är stor åldersskillnad mellan parterna och eleven är starkt beroende av lärarens betygsättning eller motsvarande, torde enligt propositionen den allmänna bestämmelsen om sexuellt utnyttjande vara tillräcklig för ett ingripande.
Utskottet delade i sitt betänkande (s. 21) justitieministerns syn på relationen mellan lärare och elever i det aktuella avseendet. Även i övrigt anslöt sig utskottet till regeringsförslaget när det gällde kriminaliseringen av sådana fall som då omfattades av regeln om otukt med ungdom.
Här kan nämnas att det ifrågavarande brottet numera har gradindelats samtidigt som gärningsbeskrivningen har justerats (prop. 1991/92:35, JuU7, rskr. 159; se även prop. 1994/95:2, JuU5, rskr. 58).
I ett ärende våren 1993 avstyrkte utskottet ett motionsyrkande liknande det nu aktuella (1992/93:JuU16 s. 13). Utskottet uttalade då att det alltjämt hade uppfattningen att bestämmelsen i 6 kap. 3 § BrB om sexuellt utnyttjande ger tillräckliga möjligheter att ingripa i de fall sexuellt umgänge mellan lärare och elev är att anse som otillbörligt. Det fanns därför enligt utskottets uppfattning inte skäl att återgå till en ordning där sådant umgänge generellt straffbeläggs.
Utskottet vidhåller sin uppfattning och avstyrker bifall till motion Ju610.
Terminologin vid våld mot kvinnor
I motionerna Ju624 (mp), Ju806 (fp) och Ju807 (mp) anförs att benämningar som "lägenhetsbråk", "familjevåld" och "ringa misshandel" inte bör användas när fråga är om misshandel och sexuella övergrepp mot kvinnor.
Misshandel, ringa brott, är upptaget som brottsbenämning i 3 kap. 5 § BrB. Straffet för denna gärning är böter eller fängelse i högst sex månader. Ord som "lägenhetsbråk" etc. förekommer däremot inte i lagstiftningen eller, såvitt utskottet känner till, som på annat sätt vedertagna benämningar inom rättsväsendet. Däremot förekommer det att uttryck som "lägenhetsbråk" används i polisrapporter och liknande.
Som tidigare nämnts har Kvinnovåldskommissionen i uppdrag att göra en översyn av frågor som rör våld mot kvinnor. Kommissionen skall se över de regler som rör kvinnomisshandel och därmed närbesläktade brott, t.ex. olaga hot och ofredande, och överväga möjligheterna att med i huvudsak nuvarande lagstiftning komma till rätta med sådana brott. Kommissionen skall också, såvitt här är av intresse, närmare analysera orsakerna till att så stor andel av anmälningar om kvinnomisshandel skrivs av, se om rutinerna för handläggningen av sådana brott kan förbättras och undersöka om den nuvarande brottsstatistiken kan och bör könsuppdelas i större omfattning än för närvarande.
Utskottet är inte berett att förorda att brottsbenämningen misshandel, ringa brott, skall ersättas med någon annan benämning för ringa fall av misshandel i de fall offret är en kvinna eller ett barn. Härutöver konstaterar utskottet att det allmänna syftet med motionsönskemålen synes vara att framhålla att våld mot kvinnor inte får bagatelliseras inom rättsväsendet, något som utskottet instämmer i. I den delen anmärker utskottet att frågor om myndigheters och domstolars handläggning av ärenden om kvinnomisshandel m.m. för närvarande övervägs av Kvinnovåldskommissionen. Det saknas enligt utskottets uppfattning skäl för riksdagen att nu göra något uttalande med anledning av motionerna Ju624, Ju806 och Ju807. Motionerna avstyrks.
Prostitution m.m.
I motion Ju612 (mp) och A802 (fp) begärs ett förbud mot köp av sexuella tjänster. I den förstnämnda motionen efterfrågas även ett förbud mot sexuell exponering på klubbar m.m.
I Sverige finns inget förbud mot prostitution. Däremot finns i 6 kap. 7--10 §§ BrB bestämmelser om sexuellt ofredande, koppleri och förförelse av ungdom som bl.a. syftar till att motverka prostitution. Vidare stadgas i 2 kap. 14 § ordningslagen (1993:1617) att offentlig tillställning som utgör pornografisk föreställning inte får anordnas.
Utskottet behandlade i ett betänkande hösten 1992 ett antal motioner med krav på kriminalisering av prostitution (1992/93:JuU15). I betänkandet anförde utskottet bl.a. att ytterligare åtgärder mot prostitutionen borde övervägas. En sådan åtgärd skulle enligt utskottet kunna vara att kriminalisera prostitutionen. Utskottet anförde att det tidigare tagit avstånd från en sådan tanke och att det alltjämt kände stor tvekan inför den. Mot en kriminalisering talade enligt utskottet bl.a. svårigheten att tillräckligt tydligt identifiera den brottsliga gärningen, bevissvårigheter och risken för negativa effekter för den inblandade kvinnan. För en kriminalisering talade å andra sidan främst den normbildande effekten av ett straffbud som också skulle kunna få en viss avhållande effekt. Utskottet ansåg att frågan innehöll känsliga avvägningar som krävde sin särskilda belysning, och utskottet var därför berett att tillstyrka att den utreddes. Frågan om kriminalisering borde dock enligt utskottet inte ses isolerad utan i ett större sammanhang, t.ex. inom ramen för en totalöversyn av samhällets åtgärder mot prostitution. Vad utskottet anförde gav riksdagen som sin mening regeringen till känna (rskr. 133).
Regeringen tillsatte i mars 1993 en särskild utredare (dir. 1993:31) för att göra en översyn av samhällets åtgärder mot prostitution. I utredningsuppdraget ingick bl.a. att överväga frågan om kriminalisering av prostitutionen.
Utredaren avlämnade i mars i år betänkandet (SOU 1995:15) Könshandeln. I betänkandet uppskattar utredaren att 2 500 kvinnor varje år säljer sexuella tjänster i Sverige. Av dessa beräknas ca 650 vara gatuprostituerade. De övriga återfinns i den mer osynliga inomhusprostitutionen, på massageinstitut, i lägenhetsprostitution, i eskortservice och i call-girl-verksamhet. Antalet köpare av sexuella tjänster uppskattas till drygt 100 000. Utredaren gör bedömningen att könshandeln i Sverige efter en nedgång under 1980-talet och i början av 1990-talet nu åter ökar.
I betänkandet föreslår utredaren bl.a. att det i 6 kap. BrB skall införas en ny bestämmelse som innebär att den som utnyttjar en annan person för tillfällig sexuell förbindelse mot ekonomisk eller annan därmed jämförlig ersättning skall dömas för könshandel till böter eller fängelse i högst sex månader. Detsamma skall gälla den som ställer sig till förfogande för en sådan sexuell förbindelse. Om brottet är grovt skall dömas till fängelse i högst fyra år. Vid bedömandet av om brottet är grovt skall särskilt beaktas om det innebär missbruk av någons ungdom, oförstånd, utsatthet eller beroende ställning.
Utredaren lägger också fram ett förslag om skärpning av koppleribestämmelsen i 6 kap. 8 § BrB.
För att förbättra de sociala insatserna på området föreslår utredaren att det inrättas ett nationellt centrum som bl.a. skall skaffa sig en samlad bild över prostitutionen, initiera forskning, fungera som opinionsbildare, samordna insatserna mot prostitutionen och göra det möjligt att ha en beredskap för att bekämpa denna.
Utskottets initiativ till en samlad översyn av åtgärderna mot prostitution har resulterat i ett utredningsbetänkande som för närvarande bereds i regeringskansliet. Utskottet anser att riksdagen bör avvakta resultatet av beredningsarbetet. Någon ytterligare åtgärd i denna fråga från riksdagens sida erfordras således för närvarande inte. Motionerna Ju612 och A802 avstyrks.
Trafikbrott
Narkotika m.m. i trafiken
I motionerna Ju604 (c), Ju614 (fp), Ju615 (fp), Ju616 (mp), Ju617 (kds), Ju618 (kds), Ju626 (fp), T210 (m) och T238 (fp) begärs utökade möjligheter att komma till rätta med trafikanter som är påverkade av narkotika och liknande preparat.
Enligt 4 § första stycket trafikbrottslagen (1951:649) skall den dömas för rattfylleri som fört ett motordrivet fordon eller en spårvagn efter att ha förtärt alkoholhaltiga drycker i sådan mängd att alkoholkoncentrationen under eller efter färden uppgått till minst 0,2 promille i hans blod eller 0,10 milligram per liter i hans utandningsluft (s.k. promillerattfylleri). För andra ämnen än alkohol finns inga gränsvärden uppställda.
I andra stycket i samma lagrum stadgas vidare straff för den som vid förandet av ett motorfordon eller en spårvagn är så påverkad av alkoholhaltiga drycker eller något annat medel att det kan antas att han inte på ett betryggande sätt kan föra fordonet (s.k. kliniskt rattfylleri).
Med annat medel avses i paragrafen till att börja med sådana medel som juridiskt klassas som narkotika. Hit hör opiater och opioider som morfin och heroin, centralstimulerande medel som amfetamin och kokain, olika cannabispreparat som marijuana och hasch samt hallucinogena droger som LSD. Vidare omfattas organiska lösningsmedel som toulen, bensin, trikloretylen, eter och aceton. Uttrycket omfattar också trafikfarliga läkemedel såsom bedövningsmedel, smärtstillande medel, medel mot epilepsi, olika psykofarmaka, medel mot allergier och andningssvårigheter samt vissa hostmediciner.
Straffet för rattfylleri är böter eller fängelse i högst sex månader.
Är brottet att anse som grovt skall föraren enligt 4 a § trafikbrottslagen dömas för grovt rattfylleri till fängelse i högst två år. Vid bedömandet av om brottet är grovt skall särskilt beaktas om föraren haft en alkoholkoncentration som uppgått till minst 1,0 promille i blodet eller 0,50 milligram per liter utandningsluft, om föraren annars har varit avsevärt påverkad av alkohol eller något annat medel eller om framförandet av fordonet har inneburit en påtaglig fara för trafiksäkerheten.
I sammanhanget förtjänar också att nämnas att enligt 17 a § körkortslagen (1977:477) skall en läkare som vid undersökning av en körkortshavare finner att denne av medicinska skäl är uppenbart olämplig att inneha körkort anmäla det till den länsstyrelse som meddelat körkortstillståndet. En sådan anmälan kan få till följd att körkortstillståndet återkallas.
Justitieministern anförde i kammaren den 12 januari i år (prot. 1994/95:50) att hon avser att ta initiativ till att undersöka förutsättningarna för att komplettera rattfyllerilagstiftningen med gränsvärden för olika narkotiska preparat.
Inom Justitiedepartementet pågår nu enligt vad utskottet inhämtat överväganden i den aktuella frågan. Justitiedepartementet anordnade den 4 april i år ett seminarium med företrädare för bl.a. Vägverket, Riksåklagaren, polisen, domstolsväsendet och forskningen på området i syfte att samla information inför det fortsatta arbetet.
Här kan också nämnas att det inom Brottsförebyggande rådet pågår ett projekt om läkemedel, droger och trafiksäkerhet som kommer att redovisas till sommaren.
Utskottet anser att det finns starka skäl att se över rattfyllerilagstiftningen när det gäller narkotika och liknande preparat. Syftet med en sådan översyn bör vara att förbättra möjligheterna att upprätthålla trafiksäkerheten och en tillräcklig kontroll av trafikanternas körförmåga med avseende på dessa droger. En möjlig åtgärd kan enligt utskottets mening vara att införa en reglering som anger tillåtna gränsvärden för narkotika m.m. på liknande sätt som gäller för alkohol. I det sammanhanget är en naturlig frågeställning om det är lämpligt och möjligt att införa en s.k. 0-gräns i trafiken för narkotika och liknande droger som påverkar körförmågan.
Utskottet är medvetet om att det behövs en rad olika överväganden innan en lagstiftning av angivet slag skulle kunna införas. Som exempel på problem kan nämnas att det inte finns -- och kanske inte går att få fram -- tillräckligt vetenskapligt underlag för att koppla en viss halt av en drog till en viss grad av trafikfarlighet. En fråga som uppkommer är också om den stora mängden legalt förskrivna och använda mediciner m.m. med narkotiskt och liknande innehåll -- som t.ex. de många allergimediciner som innehåller efedrin samt olika psykofarmaka och vissa smärtstillande preparat -- skall vara undantagna från regleringen och, om så bedöms vara fallet, hur detta skall lösas ur kontrollsynpunkt och rent lagstiftningstekniskt samt hur överkonsumtion av legala medel skall bedömas. Andra frågeställningar hänger samman med möjligheterna att mäta förekomsten i kroppen av de aktuella drogerna. Somliga av dem är mycket svåra att spåra i kroppen redan några minuter efter det att de intagits trots att påverkanseffekten finns kvar. Andra däremot lämnar spår vid provtagning under lång tid efter det att deras drogande effekt har upphört. Även den omvandling av de ursprungliga produkterna som sker i kroppen ställer till problem i detta avseende. Utskottet anser också att det behövs närmare överväganden när det gäller förhållandet mellan rattfyllerilagstiftningen och narkotikastrafflagen (1968:64) i nu aktuellt hänseende. När det gäller illegal narkotika kan nämnas att bruket, oavsett samband med andra aktiviteter som bilkörning, redan i dag är straffbart enligt 1 § 6 narkotikastrafflagen.
Utskottet konstaterar att justitieministern har angett att hon avser att ta initiativ till att undersöka förutsättningarna för att komplettera rattfyllerilagstiftningen med gränsvärden för olika narkotiska preparat och att det inom regeringskansliet har inletts ett arbete i denna fråga. Utskottet förutsätter att detta arbete bedrivs med den skyndsamhet som är möjlig och att vad utskottet här har anfört därvid beaktas. Något särskilt initiativ i frågan från riksdagens sida erfordras inte. Utskottet avstyrker därmed bifall till motionerna Ju604, Ju614, Ju615, Ju616, Ju617, Ju618, Ju626, T210 och T238.
Eftersupning
I motion Ju606 (fp) tas upp frågan om s.k. eftersupning. Motionärerna önskar en lagstiftning i Sverige efter mönster av vad som gäller i t.ex. Norge.
I Norge får en förare av motorfordon inte inta alkohol eller något annat berusande eller bedövande medel under de första sex timmarna efter en avslutad körning om han förstår eller måste ha förstått att körningen kan leda till polisundersökning. Förbudet mot s.k. eftersupning gäller dock inte efter det att blodprov eller alkoholutandningsprov tagits eller polisen har beslutat att något sådant prov inte skall tas.
Motioner angående eftersupning har behandlats och avstyrkts av utskottet vid flera tillfällen, senast hösten 1993 i ett ärende om skärpning av rattfyllerilagstiftningen (prop. 1993/94:44, JuU11, rskr. 78). Utskottet hänvisade då till att det i ett tidigare ärende (1989/90:JuU2 s. 31) uttalat att problemet med påstådd eftersupning torde vara relativt litet sett i förhållande till samtliga trafiknykterhetsbrott och att tungt vägande invändningar av bl.a. rättssäkerhetsnatur kan åberopas mot att införa ett förbud mot eftersupning. Utskottet konstaterade vidare att det i den aktuella propositionen angavs att frågan om eftersupning i och för sig är av intresse vid övervägande av rattfyllerilagstiftningens utformning, men att denna fråga, bl.a. med hänsyn till beredningsunderlaget inte kunnat prövas på ett fullständigt sätt. Utskottet fann inte skäl att då göra något ytterligare uttalande i frågan, utan avstyrkte den föreliggande motionen.
Utskottet vidhåller sin uppfattning i frågan och avstyrker bifall till motion Ju606.
Säkerhetsavdraget vid alkoholanalys
I motion T238 (fp) föreslås att det s.k. säkerhetsavdraget vid analys av alkoholhalten i blod och utandningsluft skall halveras.
Analyser av alkoholkoncentrationen i blod utförs av Rättsmedicinalverket. Vid sina analyser gör verket, för att undvika att för höga mätvärden fastställs, ett säkerhetsavdrag som grundar sig på verkets bedömningar av tillförlitligheten hos de mätmetoder som används. Säkerhetsavdraget varierar beroende på den alkoholkoncentration som uppmätts i blodet och är vid exempelvis 1,5 promille alkohol 0,09 promille.
Alkoholutandningsprov tas av polisman med stöd av lagen (1976:1090) om alkoholutandningsprov. I en särskild förordning (F 1976:1091) har Rikspolisstyrelsen bemyndigats att meddela föreskrifter för verkställighet av lagen. Rikspolisstyrelsen har efter samråd med Statens kriminaltekniska laboratorium (SKL) i ett särskilt beslut bestämt säkerhetsavdraget vid denna mätmetod till 0,07 milligram alkohol per liter utandningsluft.
Säkerhetsavdraget är vid båda de nu nämnda mätmetoderna bestämt så att sannolikheten blir högst 0,1 procent för att ett prov med verklig alkoholhalt strax under de i lagen angivna gränserna får ett för högt värde (jfr prop. 1988/89:118 s. 18).
I regeringens proposition om införandet av ett särskilt straffansvar för rattfylleri grundat på alkoholkoncentrationen i utandningsluft framhölls (prop. 1988/89:118 s. 18) att säkerhetsavdraget endast är ett uttryck för den tillförlitlighet som analysmetoden har och att det ytterst är en uppgift för domstolarna att ta ställning till om avdragets storlek är anpassat efter de krav som måste ställas i bevishänseende. Det skulle mot den bakgrunden, anfördes det, inte kunna accepteras att säkerhetsavdraget fastställs genom lag eller någon annan författning. Enligt propositionen måste en principiell och tydlig skillnad göras mellan den nedre promillegräns som är föreskriven och den säkerhetsmarginal som bevismetoden kräver. Att författningsreglera denna säkerhetsmarginal vore enligt propositionen att föreskriva om tillförlitligheten hos en viss mätmetod vilket ter sig som oförenligt med principen om fri bevisprövning. Riksdagen hade ingen annan uppfattning.
Utskottet, som instämmer i det ovan anförda, anser inte att storleken på det s.k. säkerhetsavdraget vid analyser av alkoholkoncentrationer är en fråga som riksdagen bör ta ställning till. Motion T238 avstyrks.
Åtgärder för indrivning av böter vid trafikbrott
I motion Ju708 (m) efterfrågas en möjlighet att beslagta och förverka fordon för utländska medborgare som inte betalar böter för trafikbrott som de begår i Sverige. Frågan bör enligt motionärerna utredas av regeringen.
Indrivning av böter, vare sig de bestämts av domstol eller genom godkännande av strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot, sker enligt bötesverkställighetslagen (1979:189) genom uppbörd eller indrivning. Uppbörd sker genom frivillig betalning av bötesbeloppet till Rikspolisstyrelsen. Indrivning är en tvångsåtgärd som ombesörjs av kronofogdemyndigheten.
Bötespåföljd som bestämts i Sverige kan under vissa förutsättningar verkställas utomlands med stöd av lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge ang. verkställighet av straff m.m. och -- i mån av särskild överenskommelse mellan Sverige och främmande stat -- lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom. Samarbetet enligt den sistnämnda lagen grundas på en inom Europarådet utarbetad konvention om brottmålsdoms internationella rättsverkningar (brottmålsdomskonventionen). Denna konvention har emellertid bara tillträtts av ett mindre antal stater, däribland Sverige. Inom Europarådet bedrivs kontinuerligt ett arbete för att få till stånd ett utvidgat internationellt samarbete när det gäller t.ex. straffverkställighet. Frågan kan också komma att aktualiseras inom ramen för det växande straffrättsliga samarbetet inom EU:s tredje pelare.
Härutöver kan nämnas att det finns vissa möjligheter att få till stånd lagföring i annat land för gärning som har begåtts i Sverige. Inom Norden förekommer det exempelvis i ganska stor utsträckning att åtal för brott, som har begåtts i ett land, väcks i det land där den misstänkte vistas (jfr prop. 1971:114 s. 14).
Förverkande av egendom är enligt svensk rätt en s.k. särskild rättsverkan av brott som i första hand syftar till att omhänderta hjälpmedel som använts vid brott och utbyte, t.ex. pengar, av brott, se 36 kap. BrB. I sammanhanget kan också nämnas att det i 7 § trafikbrottslagen (1951:649) år 1987 infördes (prop. 1986/87:81, JuU24, rskr. 200) en bestämmelse om förverkande av fordon. Bestämmelsen ändrades år 1993 (prop. 1993/94:44, JuU11, rskr. 78) och innebär i sin nuvarande lydelse att fordon som har använts vid brott enligt lagen får förklaras förverkat, om det behövs för att förebygga fortsatt sådan brottslighet och förverkande inte är oskäligt. Syftet med förverkandemöjligheten är att komma till rätta med framför allt upprepade fall av trafikonykterhet och olovlig körning.
Sammanfattningsvis gäller alltså att beslut om förverkande inte kan komma i fråga av den anledningen att böter kan förväntas inte bli betalade.
Däremot bör nämnas att det enligt 26 kap. 1 § RB är möjligt att belägga egendom med kvarstad i syfte att säkerställa betalning av böter. Bestämmelsen innebär att det om någon är skäligen misstänkt för brott och det skäligen kan befaras, att han genom att avvika eller genom att undanskaffa egendom eller annorledes undandrar sig att betala böter, värdet av förverkad egendom, företagsbot eller annan ersättning till det allmänna eller skadestånd eller annan ersättning till målsägande, som kan antas komma att på grund av brottet ådömas honom, får förordnas om kvarstad på så mycket av hans egendom att fordringen kan antas bli täckt vid utmätning. Kvarstad får beslutas endast om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller något annat motstående intresse.
Beslut om kvarstad meddelas av rätten. I avbidan på rättens beslut om kvarstad får undersökningsledaren eller åklagaren ta egendomen i förvar. Bestämmelser om verkställandet av kvarstad genom utmätning finns i 16 kap. 10 och 13 §§ utsökningsbalken.
Utskottet anser att önskemålet i motion Ju708 får anses vara väsentligen tillgodosett med den existerande reglering som här har redogjorts för. Motionen avstyrks.
Vissa frågor om unga lagöverträdare
Inledning
I detta avsnitt behandlar utskottet vissa motionsspörsmål om den särskilda regleringen som gäller unga lagöverträdare.
Gällande ordning
Sedan länge särbehandlas unga lagöverträdare under 18 år. Deras brottslighet skall i betydligt mindre utsträckning än de äldres bli föremål för domstolsprövning och åtgärder inom kriminalvården. Principen är i stället att de unga lagöverträdarna skall uppmärksammas av de sociala myndigheterna och att dessa på olika sätt skall ge råd och stöd eller ingripa med andra åtgärder. Tanken är att åtal skall kunna underlåtas om lika goda eller bättre behandlingsmöjligheter för en ung lagöverträdare kan åstadkommas utan att åtal väcks.
Den rättsliga regleringen finns i första hand i socialtjänstlagen (1980:620), lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) och lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare (LUL).
Särskilda bestämmelser om förfarandet i brottmål mot unga finns i den ovan nämnda LUL. Lagen har karaktären av komplement till rättegångsbalken och innehåller bl.a. bestämmelser om åtalsunderlåtelse, yttranden från socialnämnden, strafföreläggande, underrättelse om brottsmissstanke till vårdnadshavare och särskilda regler för unga som gripits av polis. Vidare finns särskilda bestämmelser som rör förfarandet i domstol, bl.a. om häktning, offentlig försvarare, personutredning och om vårdnadshavares medverkan. Det finns också en bestämmelse om en tidsfrist för hållande av huvudförhandling. Flertalet bestämmelser avser dem som är under 18 år, men några gäller även för dem som har fyllt 18 men inte 21 år. I lagen regleras också förfarandet när utredning inleds i fråga om den som misstänkts för att ha begått brott före 15 års ålder.
I juni 1990 tillkallades en parlamentarisk kommitté (Ju 1990:07; dir. 1990:53) för att göra en översyn av det allmännas insatser vid brott av unga och för att utvärdera det nuvarande regelsystemet på området. Huvuduppgiften var att undersöka om den nuvarande fördelningen av uppgifter mellan socialtjänsten och rättsväsendet var väl avvägd och om samordningen mellan myndigheterna kunde förbättras. Utredningen, som antog namnet Ungdomsbrottskommittén, lade i juni 1993 fram betänkandet (SOU 1993:35) Reaktion mot ungdomsbrott. Betänkandet har remissbehandlats och redan delvis lett till lagstiftning. Sålunda antog riksdagen i höstas förslag till ändringar i LUL om hur ungdomsmålen skall handläggas hos framför allt polis, åklagare och i domstol (prop. 1994/95:12, JuU1, rskr. 39). Lagändringarna trädde i kraft den 1 mars 1995. Kommitténs förslag när det gäller utformningen av påföljdssystemet för unga lagöverträdare bereds vidare inom Justitiedepartementet.
Utredning om brott av barn
I motion Ju809 (c) begärs en utredning om vilka rättsliga åtgärder som bör vidtas mot lagöverträdare under 15 år.
Barn under 15 år får inte straffas för brott (1 kap. 6 § BrB). Däremot kan brott av barn under 15 år utredas av polis under vissa förutsättningar. Regler härom finns i 31 § LUL. En polisutredning kan ske om den kan antas ha betydelse för att avgöra behovet av socialtjänstens insatser med avseende på den unge, och det behövs för att klarlägga om någon som har fyllt 15 år har tagit del i brott, om det behövs för att efterforska gods som har åtkommits genom brott eller om det annars är av särskild vikt att en utredning äger rum. Har barnet inte fyllt 12 år får utredning inledas endast om det finns synnerliga skäl. Barnets vårdnadshavare och socialnämnden skall omedelbart underrättas om att en utredning har inletts, men underrättelse till vårdnadshavaren får underlåtas, om det finns särskilda skäl mot en underrättelse.
Fråga om den som är under 15 år har gjort sig skyldig till ett brott kan bli prövad av domstol under vissa förutsättningar. Förfarandet kallas bevistalan och reglerna finns i 37 § LUL.
Brottsförebyggande rådet (BRÅ) har inom ramen för regeringsuppdraget att ta fram underlag för ett nationellt brottsförebyggande program ålagts att kartlägga vilka åtgärder det allmänna och andra bör vidta när det gäller de ungdomar under 15 år som begår brott. BRÅ bör därvid, anges det i uppdraget, belysa om den ovannämnda bestämmelsen om utredning av brott av barn i LUL är väl avvägd och hur den i praktiken har tillämpats. Uppdraget skall redovisas i mitten av juni månad 1995.
Utskottet anser att motion Ju809 i nu berörd del får anses tillgodosedd genom uppdraget till BRÅ. Motionsyrkandet avstyrks.
Medlingsverksamhet m.m.
I flera motioner tas upp frågan om medling mellan den unge lagöverträdaren och målsäganden. I motionerna Ju801 (m) och Ju802 (m) efterlyses medlingsverksamhet enligt en modell från Nya Zeeland, och i motion Ju809 (c) begärs införandet av medling som alternativ sanktionsform. I sistnämnda motion yrkas också att reglerna i LUL om återställande av skador bör utvecklas.
Lagstiftningen innehåller vissa bestämmelser om återställande av skador efter brottslig handling. Enligt 13 § LUL får en polisman anmoda den som har eller kan antas ha fyllt 15 men inte 18 år att så snart som möjligt vidta åtgärder för att avhjälpa eller begränsa skada på grund av brott, om den unge erkänt brottet eller om det annars med hänsyn till omständigheterna är uppenbart att han begått brottet. Anmodan får endast ske om det är lämpligt med hänsyn till omständigheterna. Om det inte är uppenbart obehövligt, skall målsägandens samtycke inhämtas innan anmodan sker.
I vissa fall kan i samband med dom föreskrivas att den dömde skall biträda den skadelidande med visst arbete som syftar till att avhjälpa eller begränsa skadan. Detta gäller bl.a. 31 kap. 1 § tredje stycket BrB om den ådömda påföljden är överlämnande till vård inom socialtjänsten. Föreskrift får meddelas endast med den skadelidandes samtycke.
Redan i dag pågår på flera orter i landet försök med s.k. medlingsprojekt inom vilka polisen och åklagaren i samarbete med socialtjänsten låter ungdomar som begått brott göra rätt för sig. Åtgärderna kommer till stånd under ett mycket tidigt stadium av det rättsliga förfarandet. Initiativet tas i flertalet fall av polisen, som sedan i samarbete med socialtjänsten genomför den s.k. medlingen. Om den unge gör rätt för sig leder detta ofta till åtalsunderlåtelse. Deltagande i ett medlingsprojekt får dock inte uppställas som ett villkor för att åtalsunderlåtelse skall komma till stånd.
Ungdomsbrottskommittén har i sitt betänkande presenterat en redovisning av medlingsverksamhet som förekommer både inom och utom landet (SOU 1993:35 s. 431 ff). Kommittén föreslår i sitt betänkande inte något formaliserat medlingsförfarande men anser att lokala initiativ till brottsofferkonfrontation bör understödjas. Enligt kommittén bör Rikspolisstyrelsen verka för att medlingsverksamheten inom de lokala polisdistrikten utvecklas av polismyndigheten i samråd med åklagare och socialtjänst. Den unges vilja att göra rätt för sig skall, anser utredningen, beaktas vid prövningen av rapporteftergift och åtalsunderlåtelse.
Enligt ett regeringsuppdrag från mars 1994 skall Riksåklagaren utarbeta en modell för medlingsverksamhet. En kartläggning skall ske av de erfarenheter som hittills finns av inom landet bedrivna medlingsprojekt. Med utgångspunkt från kartläggningen skall Riksåklagaren utarbeta en eller flera generella modeller för hur en medlingsverksamhet för unga lagöverträdare skulle kunna bedrivas. Inom ramen för uppdraget kommer även att beröras frågor om återställande av skador. Uppdraget skall, enligt vad utskottet erfarit, redovisas den 1 september 1995.
Sedan den 1 januari 1988 skall åklagaren, vid sin bedömning av om åtalsunderlåtelse skall meddelas, särskilt beakta den unges vilja att ersätta målsäganden för skada som uppkommit genom brottet eller att avhjälpa eller begränsa skadan. Åklagaren kan med stöd av denna regel (17 § LUL) räkna den unge till godo att han t.ex. kontaktat målsäganden och diskuterat möjligheterna att göra rätt för sig eller att han följt en anmodan av polis att ställa till rätta. Systemet innebär inte att man kan "köpa sig fri" från åtal. Det är viljan att göra rätt för sig som är avgörande för bedömningen, inte om ersättning faktiskt har betalats eller skada reparerats. Sedan den 1 mars 1995 gäller också att den unges vilja att på annat sätt gottgöra målsäganden skall beaktas vid prövningen av frågan om åtalsunderlåtelse (prop. 1994/95:12 s. 77 f). Här avses att den unge t.ex. kan ha utfört visst arbete för målsägandens räkning eller deltagit i medling.
Utskottet har vid tidigare behandling av frågan om konfrontation och medling (se 1991/92:JuU24 s. 15 och där gjord hänvisning) uttalat stor förståelse för motionärernas syfte med yrkandena. Utskottet har understrukit både vikten av att den unge får klart för sig att hans brottslighet inte accepteras och av att han kommer till insikt om vad brottsligheten betyder för den som drabbats. Tanken på ett medlingsförfarande har utskottet funnit värd att överväga. Utskottet har dock avstyrkt bifall till motionsönskemålen med tanke på det beredningsläge som rått.
Utskottet vill nu på nytt understryka att utskottet ser mycket positivt på den medlingsverksamhet som pågår. Den bör som anförs i motionerna utan tvekan kunna utvecklas vidare. Arbetet härmed pågår redan, och enligt utskottets mening bör resultatet av Riksåklagarens utredningsuppdrag avvaktas innan det avgörs om åtgärder behöver vidtas för att introducera t.ex. nya former av medlingsverksamhet. Med dessa ord avstyrker utskottet bifall till nu behandlade delar av motionerna Ju801, Ju802 och Ju809.
Ungdomsbrottskommittén har beträffande återställande av skador föreslagit att polisen i ökad utsträckning skall anmoda ungdomar att göra rätt för sig eller avhjälpa skador på grund av brott. Frågan bör, enligt utredningen, kunna tas upp i samband med ett medlingsförfarande.
Som framgått ovan utreds frågan om modeller för ett medlingsförfarande av Riksåklagaren. Utskottet utgår från att frågan om utveckling av systemet med återställande av skador övervägs i det sammanhanget. Det saknas därför enligt utskottets mening anledning för riksdagen att nu uttala sig i frågan. Utskottet avstyrker bifall till motion Ju809 i nu berörd del.
Påföljden för unga lagöverträdare
I motion Ju802 (m) yrkas att påföljden överlämnande till vård inom socialtjänsten skall avskaffas och att en ny påföljd kallad ungdomsstraff för 15--17-åringar skall införas. Påföljden skall verkställas i särskilt inrättade kriminalvårdshem och vara utformad på ett i motionen närmare beskrivet sätt. I motionen begärs vidare att de restriktioner som gäller för att döma 18--21-åringar till fängelse avskaffas. I motion Ju809 (c) efterlyses nya påföljder för unga lagöverträdare.
Brottsbalken innehåller en särskild påföljd för ungdomar under 21 år. Bestämmelsen, som finns i 31 kap. 1 § BrB, innebär att rätten får döma en ung person som begått en brottslig gärning till överlämnande till vård inom socialtjänsten. En förutsättning är att den unge kan bli föremål för vård eller annan åtgärd enligt socialtjänstlagen eller LVU. Ett sådant överlämnande innebär att det ankommer på socialnämnden att ensam besluta vilka åtgärder som skall vidtas beträffande den unge. Socialtjänstlagen möjliggör olika vårdinsatser under förutsättning att den unge frivilligt medverkar till dessa. Aktualiseras tvångsvård enligt LVU skall socialnämnden ansöka därom hos länsrätten, som beslutar i frågan. Socialnämnden bestämmer hur sådan tvångsvård av den unge skall ordnas, var han skall vistas under vårdtiden och hur länge vården skall pågå. Socialnämndens åtgärder anpassas helt till den unges behov. Domstolen, som fastlägger det straffrättsliga ansvaret, saknar i dessa fall i princip inflytande över innehållet i den utdömda påföljden. Om brottets straffvärde m.m. påkallar det finns dock möjlighet för domstolen att förena överlämnandet till vård med dagsböter, även om böter inte ingår i straffskalan för det aktuella brottet.
Myndigheterna inom rättsväsendet har härutöver möjlighet att utnyttja alla de alternativ (böter, villkorlig dom, skyddstillsyn och fängelse) som står till buds för vuxna lagöverträdare när det gäller att bestämma reaktionerna på ett brott som begåtts av en ung person. Genom den särreglering som finns för unga lagöverträdare är möjligheterna i praktiken väsentligt begränsade, särskilt i frågan om fängelse.
Förutsättningarna för att döma unga lagöverträdare till fängelse anges i 30 kap. 5 § BrB. För brott som någon begått innan han fyllt 18 år får rätten döma till fängelse endast om det finns synnerliga skäl. Ungdomar mellan 18 och 21 år som begått brott får dömas till fängelse endast om det med hänsyn till gärningens straffvärde eller det annars finns särskilda skäl för det. Förutom brottets straffvärde skall hänsyn tas till tidigare lagföringar och till brottets art (prop. 1987/88:120 s. 103). Här kan också nämnas att en minskning av straffet regelmässigt kan ske med stöd av strafflindringsbestämmelsen i 29 kap. 7 § BrB om fängelse utdöms.
Bland ungdomar i åldern 15--18 år döms varje år ett antal av 20--50 till fängelse. Antalet ungdomar som vid ett visst givet tillfälle är intagna i kriminalvårdsansvalt är mot bakgrund härav mycket lågt, i allmänhet under 10 i hela landet. Den 1 februari i år var fyra personer under 18 år inskrivna i kriminalvårdsanstalt. Antalet ungdomar i åldern mellan 18 och 21 år som dömts till fängelse och år 1993 intogs i anstalt uppgick till 778. Den 25 april i år var 177 personer i den ålderskategorin intagna i kriminalvårdsanstalt.
Ungdomsbrottskommittén har föreslagit att påföljden överlämnande till vård inom socialtjänsten skall utmönstras och att det skall införas en ny reaktion för lagöverträdare som är under 21 år. Denna föreslås bli nämnd särskild tillsyn. Enligt förslaget skall verkställigheten ske i särskilda ungdomshem, s.k. § 12-hem, som skall administreras av Statens institutionsstyrelse (SIS). En förutsättning för att döma till särskild tillsyn skall vara att det föreligger synnerliga skäl för en frihetsberövande påföljd om den unge är 15--17 år eller särskilda skäl om han är 18--20 år. Frågan om sådana skäl är för handen skall bedömas med utgångspunkt i brottslighetens straffvärde eller art eller den omständigheten att den unge tidigare begått brott. Särskild tillsyn skall utmätas på viss tid mellan sex månader och två år. Vid straffmätningen skall samma regler gälla som för fängelse. Enligt kommittén kommer särskild tillsyn för unga att i stor utsträckning träda i stället för fängelse. Som framgått ovan bereds dessa förslag nu i Justitiedepartementet.
Utskottet har under detta riksmöte, som framgått ovan, behandlat en proposition om handläggningen av ungdomsmål (prop. 1994/95:12, JuU1). I propositionen uttalades bl.a. att utgångspunkterna för det fortsatta arbetet med frågor om hur påföljdssystemet för unga bör vara utformat var att reaktioner på brott som begås av unga skall vara en uppgift för rättsväsendet och att starka skäl talade för att påföljden vård inom socialtjänsten i sin nuvarande form bör tas bort och att även unga personer skall ådömas en påföljd för brottet av domstol i huvudsak inom ramen för det vanliga påföljdssystemet.
I ärendet väcktes motioner med begäran att inriktningen av systemet med unga lagöverträdare alltjämt skulle vara att huvudansvaret för dessa borde ligga på socialtjänsten och att de unga borde hållas utanför kriminalvården.
Utskottet kände i likhet med motionärerna tveksamhet inför resonemanget i propositionen om att de principer som ligger till grund för påföljdsbestämningen för vuxna i ökad utsträckning borde vara vägledande även vid bestämmandet av påföljder för de unga. Utskottet anförde vidare bl.a. att grundläggande för utskottets uppfattning är att fängelsestraff motverkar en ung människas möjlighet att föra ett laglydigt liv. Ungdomar under 18 år som begår brott borde därför så långt möjligt hållas utanför kriminalvården, och huvudansvaret för dessa borde även fortsättningsvis ligga hos socialtjänsten, även om tvångsåtgärder i vissa fall kunde vara nödvändiga för att förhindra den unge från fortsatt kriminalitet. Utskottet ansåg det angeläget att det utvecklas metoder, inom ramen för såväl rättsväsendet som socialtjänsten, för att finna adekvata åtgärder som kan medverka till att barn och ungdomar som begått brott kan ledas in i ett laglydigt liv. Här krävdes, enligt utskottets uppfattning, också en utökad samverkan mellan socialtjänsten och rättsväsendet, som borde inriktas på att åstadkomma snabba, enkla och adekvata åtgärder mot ungdomsbrottsligheten. Regeringen fick, anförde utskottet vidare, beakta vad utskottet anfört i det fortsatta reformarbetet på påföljdsområdet när det gäller ungdomar. Vad utskottet anfört gav riksdagen som sin mening regeringen till känna (rskr. 1994/95:39).
Utskottet har alltjämt denna uppfattning. Utskottet avstyrker därmed bifall till motion Ju802 där ett nytt påföljdssystem för ungdomar förespråkas som har stora likheter med det som utskottet i det nyssnämnda ärendet tog avstånd från.
När det i övrigt gäller påföljdssystemet för unga lagöverträdare konstaterar utskottet att arbetet härmed pågår. Någon riksdagens åtgärd med anledning av motion Ju809 i denna del behövs inte, och utskottet avstyrker bifall till den.
Inte heller anser utskottet det befogat att i nuvarande beredningsläge göra något uttalande om förutsättningarna för att döma 18--21-åringar till fängelse vilket begärs i motion Ju802. I detta sammanhang bör noteras att Ungdomsbrottskommittén inte funnit skäl att föreslå någon ändring av gällande regler härvidlag. Utskottet har också tidigare av samma skäl avslagit en liknande motion (se 1990/91:JuU19 s. 18). Motion Ju802 avstyrks i denna del.
Straffansvarsutredningen m.m.
En särskild utredare skall enligt sina direktiv (dir. 1994:39) utreda vissa frågor inom den allmänna straffrätten. Häri ingår bl.a. att se över vissa frågor angående medverkansansvaret inom straffrätten, de regler som gäller för försök, förberedelse och stämpling till brott samt bestämmelserna om underlåtenhet att hindra och avslöja brott. I direktiven anges bl.a. att ett av flera skäl att se över medverkansregleringen i materiellt hänseende är det i det s.k. Lindomefallet uppkomna spörsmålet om hur ansvarsfrågan skall bedömas när två personer varit närvarande när ett brott begåtts, men det inte med tillräcklig grad av säkerhet går att avgöra vem av dem som begått brottet eller om de båda utfört gärningen tillsammans. Utredaren, som antagit namnet Straffansvarsutredningen, skall redovisa sitt uppdrag senast den 1 juli 1996.
I det s.k. Lindomemålet (Mölndals tingsrätts dom den 31 januari 1991, DB 53, och Hovrättens för Västra Sverige dom den 26 april 1991, DB 64) skyllde två misstänkta gärningsmän på varandra, och så småningom frikändes båda i brist på bevisning om vem som var gärningsman.
I motionerna Ju605 och Ju607 (båda s) begärs mot bakgrund av bl.a. Lindomemålet att det tillsätts en parlamentarisk utredning som samtidigt och i samarbete med Straffansvarsutredningen ser över de i direktiven upptagna frågorna. I motionerna begärs vidare att en delrapport skall presenteras före 1995 års vårriksdags avslutning och att utredningstiden avkortas så att ärendet kan behandlas under höstriksdagens session innevarande år. Skälet härför anges vara att det med hänsyn till frågornas betydelse inte kan anses försvarbart att ha så lång utredningstid som bestämts.
När det gäller frågan om tillsättande av en parlamentarisk utredning vill utskottet erinra om att det i direktiven till Straffansvarsutredningen betonas att de frågor som skall övervägas är mycket centrala och betydelsefulla för straffansvarets generella utformning och avgränsning. För det fall mer betydelsefulla förändringar skall ske av de nuvarande reglerna, talar, sägs det vidare i direktiven, starka skäl för att frågan bör beredas under parlamentarisk medverkan. Utredningsuppdraget kan därför i vissa avseenden, anförs det, betecknas som en förstudie. Utredaren är dock oförhindrad att presentera fullständiga förslag till lösningar, inkl. förslag till ny lagstiftning.
Mot bakgrund av vad som anförts i direktiven till Straffansvarsutredningen anser utskottet att det saknas anledning att för närvarande initiera en parlamentarisk medverkan i utredningsarbetet. Utredningens förslag bör avvaktas. Inte heller är utskottet berett att tillstyrka motionsönskemålen i övrigt. Här har utskottet noterat dels att utredningsuppdraget rör mycket centrala och betydelsefulla frågor inom den allmänna straffrätten som kan komma att kräva lång utredningstid, dels att det står utredningen fritt att fortlöpande redovisa resultatet av sitt arbete i form av delbetänkanden. Motionerna Ju605 och Ju607 avstyrks.
Ansvarsfrihetsgrunder m.m.
Inledning
Utskottet behandlar i detta avsnitt några motionsyrkanden som rör den rättsliga regleringen av olika grunder för ansvarsfrihet.
En utförlig genomgång av ämnet gjordes av Fängelsestraffkommittén i dess slutbetänkande (SOU 1988:7) Frihet från ansvar. Där behandlades den s.k. legalitetsprincipen -- som kortfattat kan sägas innebära att det måste finnas stöd i lag eller annan författning för att en handling skall utgöra brott och kunna leda till utdömande av en straffrättslig påföljd -- samt de allmänna reglerna om ansvarsfrihet. Med det sistnämnda avses bl.a. de lagreglerade ansvarfrihetsgrunderna nödvärn, laga befogenhet, nöd, excess, och förmans befallning liksom de vid tiden för utredningsuppdraget oskrivna ansvarfrihetsgrunderna samtycke och rättsvillfarelse. Även vissa andra ansvarsfrihetsgrunder behandlades i betänkandet.
Fängelsestraffkommitténs ovan nämnda betänkande låg till grund för en proposition i ämnet förra året. I propositionen föreslogs i ett avsnitt om ansvarsfrihet inga materiella ändringar av de lagreglerade ansvarsfrihetsgrunderna utan endast förtydliganden. Dock vidgades nödrätten något. Ansvarsfrihetsgrunderna samtycke och straffrättsvillfarelse (egentlig rättsvillfarelse) föreslogs lagreglerade. I huvudsak anslöt sig den föreslagna regleringen till vad som fick betraktas som gällande rätt. Dock skedde en försiktig utvidgning av området för ansvarsfrihet vid straffrättsvillfarelse. Riksdagen antog förslagen (prop. 1993/94:130, JuU27, rskr. 321) och den nya regleringen trädde i kraft den 1 juli 1994.
Nödvärn m.m.
Bestämmelsen om nödvärn finns i 24 kap. 1 § BrB. Den innebär att en gärning som någon begår i nödvärn och som håller sig inom gränserna för nödvärnsrätten inte skall utgöra brott. En gärning som någon begår i nödvärn utgör brott endast om den med hänsyn till angreppets beskaffenhet, det angripnas betydelse och omständigheterna i övrigt är uppenbart oförsvarlig. Rätt till nödvärn föreligger mot 1) ett påbörjat eller överhängande brottsligt angrepp på person eller egendom, 2) den som med våld eller hot om våld eller på annat sätt hindrar att egendom återtas på bar gärning, 3) den som olovligen trängt in i eller försöker tränga in i rum, hus, gård eller fartyg, eller 4) den som vägrar att lämna en bostad efter tillsägelse.
Nödvärnsbestämmelsen kompletteras av en regel i 24 kap. 6 § som innebär att om någon i en nödvärnssituation gjort mer än vad som är medgivet, skall han ändå vara fri från ansvar, om omständigheterna var sådana att han svårligen kunde besinna sig.
I motion Ju627 (s) förespråkas en ordning som innebär att en person, i första hand en kvinna, utöver i nödvärnssituationer, också skulle gå fri från ansvar om anledningen till en gärning som i och för sig borde medföra straffansvar är att hon under lång tid varit utsatt för psykiskt och fysiskt våld från den person som gärningen riktar sig mot. Detta skulle gälla även om gärningen inte hade direkt samband med en pågående misshandel. Liknande tankegångar framförs i motion Ju807 (mp).
Kvinnovåldskommissionen skall enligt sina direktiv (dir. 1993:88) bl.a. studera den särskilda problematiken för kvinnor som utsätts för hot om våld och överväga om tillämpningen av bestämmelserna om nödvärn vållar problem i sådana sammanhang. Kommissionen skall vid halvårsskiftet i år redovisa sitt arbete.
Som framgått ovan har ansvarsfrihetsbestämmelserna nyligen varit föremål för överväganden, och förtydligande lagstiftning antogs av riksdagen förra året. I det ärendet övervägdes frågan om nödvärnsrättens omfattning. Fängelsestraffkommittén, remissinstanserna och regeringen (prop. 1993/94:130 s. 29 f) ansåg att något skäl till ändring av nödvärnsrätten härvidlag inte förelåg, och riksdagen hade ingen annan uppfattning.
Som underströks i det ärendet måste nödvärnsrätten alltid bli beroende av en avvägning mellan motstående intressen. På ena sidan finns intresset av att en person som blir angripen skall ha möjlighet att försvara sig och sin egendom mot angreppet. Detta intresse är naturligtvis starkt. Det måste emellertid vägas mot det angelägna i att rättssystemet inte bäddar för en upptrappning av våldet i samhället. Det är inte rimligt att brottsliga angrepp får mötas av motåtgärder som inte står i proportion till angreppen.
Enligt utskottets mening täcker alltså de gällande bestämmelserna om nödvärn väl de behov som finns. Utskottet är inte berett att ställa sig bakom förslag på en så långtgående rätt att bruka våld som förespråkas i motionerna. Utskottet anmärker härutöver att hänsyn till en kvinnas utsatta position kan tas vid straffmätningen. Utskottet avstyrker bifall till motionerna Ju627 och Ju807 i denna del.
I motion Ju807 begärs vidare en reglering som innebär att det inte blir straffpåföljd vid samvetsvägran att utföra visst arbete. I motionen begärs också att en rätt till ekologiskt nödvärn införs; härmed avses en nödvärnsrätt för den som söker avvärja ett pågående eller överhängande ingrepp i känsliga naturmiljöer.
Utskottet konstaterar först att skyldigheten att utföra t.ex. farligt arbete eller arbete som innebär spridning av gift m.m. torde vila på avtalsrättslig grund. Självklart finns det inte heller möjlighet att med straffrättsligt stöd tvinga någon att begå brott inom ramen för sitt arbete. Gällande regler torde alltså tillgodose syftet med motion Ju807 i denna del. Motionen avstyrks.
När det gäller yrkandet om ekologiskt nödvärn konstaterar utskottet först att ansvarsfrihetsreglerna är tillämpliga t.ex. när det gäller brottsliga angrepp på person eller egendom. I princip är reglerna tillämpliga t.ex. vid miljöbrott enligt 13 kap. 8 a § BrB. När det däremot gäller ansvarsfrihet för att avvärja ingrepp som inte är brottsliga ställer det sig annorlunda. Enligt utskottets mening finns det inte anledning att utvidga reglerna om ansvarsfrihet till att omfatta sådana situationer. Motion Ju807 i denna del avstyrks. Preskriptionstiden för miljöbrott
I flera motioner tas upp frågan om preskriptionstiden för miljöbrott. Således begärs i motion Ju608 (v) en höjning av straffskalan för miljöbrott och därmed förlängd preskriptionstid. I motion Jo606 (kds) begärs också en förlängning av preskriptionstiden för miljöbrott och i motion Jo622 (mp) begärs att denna tid förlängs till 25 år.
Inom straffrätten finns två former av preskription, åtalspreskription och påföljdspreskription. De allmänna bestämmelserna om preskription ges i 35 kap. BrB.
Åtalspreskription innebär att påföljd för ett brott inte får ådömas om den misstänkte inte har häktats eller erhållit del av åtal för brottet inom viss tid från brottet. Denna tid är bestämd till olika antal år beroende på det straff som högst kan följa på brottet. Preskriptionstiden är två år om på brottet inte kan följa svårare straff än fängelse i ett år, fem år om svåraste straffet är högre men inte över fängelse i två år, tio år om svåraste straffet är högre men inte över fängelse i åtta år, femton år om svåraste straffet är fängelse på viss tid över åtta år och slutligen tjugofem år om fängelse på livstid kan följa på brottet.
Preskriptionstiden löper enligt huvudregeln från den dag brottet begicks.
Reglerna om åtalspreskription i BrB gäller också i fråga om brott inom specialstraffrätten i den mån avvikande bestämmelser inte har meddelats.
Med påföljdspreskription menas att en påföljd som har ådömts någon bortfaller om åtgärder för verkställighet inte har vidtagits inom viss tid vilken varierar efter påföljdens art och längd.
Rättspolitiskt brukar åtalspreskription motiveras bl.a. med att statens straffanspråk inte bör upprätthållas under obegränsad tid; straffbehovet försvagas allteftersom tiden löper, och från allmänpreventiv synpunkt är det därför inte lika nödvändigt att för länge sedan begångna brott blir beivrade som att så sker med brott som ännu är aktuella i det allmänna medvetandet. Ett annat skäl som brukar tillmätas betydelse är att det skulle drabba den misstänkte onödigt hårt att behöva riskera att lång tid efter brottet ådömas straff, som kanske äventyrar den tillvaro han byggt upp för sig (jfr SOU 1923:9 och SOU 1925:28).
Som nyss sagts, är åtalspreskriptionstiden i brottsbalken bestämd till olika antal år alltefter det straff som högst kan följa på brottet. Det förekommer dock avsteg från de generella bestämmelserna om preskription bl.a. när det gäller vissa bokföringsbrott respektive sexuella övergrepp mot barn (ang. sistnämnda brott se prop. 1994/95:2, JuU5, rskr. 58). En särreglering finns också i skattebrottslagen (1971:69).
På miljöområdet finns ett stort antal delvis överlappande, delvis icke sammanhängande ansvarsregler. Bestämmelser om straff för olika typer av brott på miljöområdet finns såväl i brottsbalken som i ett stort antal författningar med miljöanknytning. De allvarligaste miljöbrotten är dock reglerade i brottsbalken.
Om ansvar för miljöbrott stadgas i 13 kap. 8 a § BrB. Straffet för normalbrottet är böter eller fängelse i två år. För grovt brott är straffet fängelse lägst sex månader och högst sex år. Preskriptionstiden för normalbrottet är således fem år och för det grova brottet tio år. Den som av oaktsamhet begår gärning varom stadgas i nämnda bestämmelse kan jämlikt 13 kap. 9 § andra stycket dömas för vållande till miljöstörning till böter eller fängelse i högst två år.
Den föregående regeringen lade i augusti 1994 fram en proposition till riksdagen med förslag till en miljöbalk. Förslagen byggde bl.a. på Miljöskyddskommitténs (dir. 1989:32) huvudbetänkande (SOU 1993:27) Miljöbalk. Enligt vad som framgår av betänkandet (s. 660 f) yppades inom kommittén önskemål om att förlänga preskriptionstiderna för miljöbrott. Anledningen härtill angavs vara att brotten är svåra att uppdaga i tid och att utredningstiderna blir långa. Kommittén konstaterade att dess förslag om straffskärpningar innebar att preskriptionstiden förlängdes väsentligt i vissa fall, och att det inte framstod som tillrådligt att införa särskilda preskriptionstider för miljöbrott. Kommittén anförde bl.a. att det inte syntes önskvärt med olika specialbestämmelser på straffrättens område där kravet att lika skall behandlas lika är särskilt stort. Den förutvarande regeringen delade kommitténs uppfattning (prop. 1994/95:10 s. 237).
Den nuvarande regeringen återkallade den nämnda propositionen och har genom tilläggsdirektiv (1994:134) givit Miljöorganisationsutredningen (M 1993:04) i uppdrag att lägga fram ett nytt förslag till miljöbalk. I det sammanhanget skall hela frågan om straff- och sanktionsbestämmelser för miljöbrott tas upp. Utredningen, som numera antagit namnet Miljöbalksutredningen, skall senast sommaren år 1996 i ett huvudbetänkande redovisa resultatet av sitt arbete. Jordbruksutskottet har i sitt betänkande 1994/95:JoU16 föreslagit ett riksdagens tillkännagivande av innebörd att planeringen av arbetet på en miljöbalk inriktas på ett ikraftträdande senast den 1 januari 1998 och att inriktningen bör vara att en proposition föreläggs riksdagen i så god tid att riksdagsbehandlingen hinner avslutas före sommaruppehållet år 1997.
Justitieutskottet har vid flera tidigare tillfällen slagit fast att preskriptionsreglerna måste vara klara och enkla så att de inte vållar tillämpningssvårigheter (se 1991/92:Ju7 s. 15). Det står också utom diskussion, vilket framfördes redan vid införandet av särregleringen i nu aktuellt hänseende på skattebrottsområdet (jfr prop. 1961:28 s. 38, 1LU1961:17), att starka skäl måste kunna åberopas för en avvikelse från den generellt gällande preskriptionstiden, i all synnerhet när det som i förevarande fall är fråga om att förlänga den. Utskottet är inte berett att i nuvarande beredningsläge ta ställning till frågan. I stället bör det pågående utredningsarbetet avvaktas. Utskottet avstyrker bifall till nu behandlade delar av motionerna Ju608, Jo606 och Jo622.
Företagsbot
I motion Ju608 (v) begärs en översyn och en skärpning av reglerna om företagsbot i syfte att utvidga sanktionens tillämplighet vid miljöbrottslighet.
Reglerna om företagsbot finns i 36 kap. 7--10 §§ BrB, och de infördes den 1 juli 1986 (prop. 1985/86:23, JuU13, rskr. 110).
Företagsbot är en särskild rättsverkan av brott och innebär i princip att ett företag i vissa fall kan åläggas att betala en bot om lägst 10 000 kr och högst 3 miljoner kronor om brott begåtts i utövningen av näringsverksamheten.
För att företagsbot skall kunna komma i fråga krävs dels att brottsligheten har inneburit ett grovt åsidosättande av de särskilda skyldigheter som är förenade med verksamheten eller annars är av allvarligt slag, dels att näringsidkaren inte gjort vad som skäligen kunnat krävas för att förebygga brottsligheten. Företagsbot skall dock inte åläggas om brottsligheten varit riktad mot näringsidkaren eller om det annars skulle vara uppenbart oskäligt.
Företagsbotens funktion är, enligt uttalanden i motiven, rent bestraffande (prop. s. 114, JuU s. 12).
Miljöskyddskommittén föreslog i sitt huvudbetänkande (SOU 1993:27 s. 663 f) att lagstiftningen om företagsbot skulle ändras för att möjliggöra en vidgad tillämpning av institutet. Vidare föreslogs en kraftig höjning av botens maximibelopp.
Förslaget fördes inte fram i propositionen med förslag till miljöbalk (prop. 1994/95:10 s. 238). I propositionen redovisas att flera remissinstanser förordat en översyn av företagsbotsinstitutet. Det ansågs att denna borde föregås av en analys som omfattar även andra typer av brott än miljöbrott eftersom de sistnämnda inte är de enda brott som företagsbot är avsett för.
I regeringens skrivelse 1994/95:217 om samlade åtgärder mot den ekonomiska brottsligheten aviseras att regeringen inom kort kommer att besluta om att tillkalla en särskild utredare för att utvärdera reglerna om företagsbot. Utredaren skall ta reda på hur reglerna har fungerat i praktiken och om företagsbot har visat sig vara en tillräckligt verksam sanktion mot ekonomisk brottslighet. Utredaren skall, anges det vidare, lägga fram de förslag som kan visa sig behövas för att underlätta tillämpningen av reglerna och för att annars effektivisera sanktionssystemet mot ekonomisk brottslighet. Därvid skall utredaren också överväga om det finns skäl att införa regler om straffansvar för juridiska personer i likhet med vad som förekommer i vissa andra länder.
Utskottet anser att nu behandlat yrkande i motion Ju608 i det rådande beredningsläget inte bör föranleda någon riksdagens åtgärd. I stället bör den aviserade utvärderingen avvaktas. Härutöver utgår utskottet från att det i utvärderingsarbetet sker överväganden om företagsbotsinstitutets användning på miljöbrottsområdet utan något särskilt uttalande från riksdagens sida. Motionen avstyrks i nu behandlad del.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande översyn av sexualbrottsbestämmelserna att riksdagen avslår motion 1994/95:Ju805 yrkande 7,
2. beträffande skärpta straff för sexuella övergrepp att riksdagen avslår motionerna 1994/95:Ju612 yrkande 2 och 1994/95:Ju807 yrkande 8,
3. beträffande våldtäkt mot barn att riksdagen med anledning av motionerna 1994/95:Ju613 och 1994/95:Ju620 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
4. beträffande sexuellt umgänge mellan lärare och elev att riksdagen avslår motion 1994/95:Ju610,
5. beträffande terminologin vid våld mot kvinnor att riksdagen avslår motionerna 1994/95:Ju624 yrkande 2, 1994/95:Ju806 yrkande 1 och 1994/95:Ju807 yrkande 10, res. 1 (fp, mp)
6. beträffande prostitution att riksdagen avslår motionerna 1994/95:Ju612 yrkandena 4 och 5 samt 1994/95:A802 yrkande 13, res. 2 (c, mp)
7. beträffande narkotika m.m. i trafiken att riksdagen avslår motionerna 1994/95:Ju604, 1994/95:Ju614, 1994/95:Ju615, 1994/95:Ju616, 1994/95:Ju617, 1994/95:Ju618 yrkande 4, 1994/95:Ju626, 1994/95:T210 yrkande 12 samt 1994/95:T238 yrkandena 10 och 11, res. 3 (fp, v, mp, kds) res. 4 (c)
8. beträffande eftersupning att riksdagen avslår motion 1994/95:Ju606,
9. beträffande säkerhetsavdraget vid alkoholanalys att riksdagen avslår motion 1994/95:T238 yrkande 9,
10. beträffande åtgärder för indrivning av böter vid trafikbrott att riksdagen avslår motion 1994/95:Ju708, res. 5 (m)
11. beträffande utredning om lagöverträdare under 15 år att riksdagen avslår motion 1994/95:Ju809 yrkande 18, res. 6 (m, c, fp)
12. beträffande medling att riksdagen avslår motionerna 1994/95:Ju801 yrkande 5, 1994/95:Ju802 yrkande 9 och 1994/95:Ju809 yrkande 20, res. 7 (m, c, fp, mp)
13. beträffande återställande av skador att riksdagen avslår motion 1994/95:Ju809 yrkande 21, res. 8 (m, c, fp, mp)
14. beträffande avskaffande av påföljden vård inom socialtjänsten m.m. att riksdagen avslår motion 1994/95:Ju802 yrkandena 10 och 11, res. 9 (m)
15. beträffande nya påföljder för unga lagöverträdare att riksdagen avslår motion 1994/95:Ju809 yrkande 19, res. 10 (m, c, fp)
16. beträffande fängelse för 18--21-åringar att riksdagen avslår motion 1994/95:Ju802 yrkande 12, res. 11 (m)
17. beträffande Straffansvarsutredningen m.m. att riksdagen avslår motionerna 1994/95:Ju605 och 1994/95:Ju607,
18. beträffande utvidgning av nödvärnsrätten m.m. att riksdagen avslår motionerna 1994/95:Ju627 och 1994/95:Ju807 yrkande 4, res. 12 (mp)
19. beträffande ekologiskt nödvärn m.m. att riksdagen avslår motion 1994/95:Ju807 yrkandena 16 och 17,
20. beträffande preskriptionstiden för miljöbrott m.m. att riksdagen avslår motionerna 1994/95:Ju608 yrkande 2, 1994/95:Jo606 yrkande 4 och 1994/95:Jo622 yrkande 4, res. 13 (v, mp, kds)
21. beträffande översyn av företagsbotsinstitutet m.m. att riksdagen avslår motion 1994/95:Ju608 yrkande 3.
Stockholm den 27 april 1995
På justitieutskottets vägnar
Gun Hellsvik
I beslutet har deltagit: Gun Hellsvik (m), Lars-Erik Lövdén (s), Birthe Sörestedt (s), Sigrid Bolkéus (s), Göthe Knutson (m), Märta Johansson (s), Margareta Sandgren (s), Anders G Högmark (m), Siw Persson (fp), Ann-Marie Fagerström (s), Alice Åström (v), Pär Nuder (s), Lars Björkman (m), Kia Andreasson (mp), Rolf Åbjörnsson (kds), Helena Frisk (s), Jeppe Johnsson (m), Göran R Hedberg (m) och Ingbritt Irhammar (c).
Lars Björkman (m) och Göran R Hedberg (m) har inte deltagit i besluten under mom. 1 och 2 samt 4-21.
Göthe Knutson (m), Anders G Högmark (m) och Alice Åström (v) har inte deltagit i beslutet under mom. 3.
Reservationer
1. Terminologin vid våld mot kvinnor (mom. 5)
Siw Persson (fp) och Kia Andreasson (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 9 som börjar med "Utskottet är" och slutar med "Motionerna avstyrks" bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att brottsbenämningen misshandel, ringa brott, inte är lämplig när fråga är om en man som misshandlar en kvinna eller ett barn. Brottsbenämningen är i de fallen alltför neutral och döljer de allvarliga övergrepp det handlar om. Detta medför risk för att våld mot kvinnor bagatelliseras inom rättsväsendet. Regeringen bör överväga rubriceringsfrågan och återkomma till riksdagen med ett förslag. Vad utskottet nu har anfört bör riksdagen med anledning av motionerna Ju624, Ju806 och Ju807 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 5 bort ha följande lydelse:
5. beträffande terminologin vid våld mot kvinnor att riksdagen med anledning av motionerna 1994/95:Ju624 yrkande 2, 1994/95:Ju806 yrkande 1 och 1994/95:Ju807 yrkande 10 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
2. Prostitution (mom. 6)
Kia Andreasson (mp) och Ingbritt Irhammar (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 10 som börjar med "Utskottets initiativ" och slutar med "A802 avstyrks" bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att köp av sexuella tjänster bör kriminaliseras. Det fortsatta beredningsarbetet i frågan bör därför ha som inriktning att ett sådant förbud skall införas. Vidare erfordras skärpt lagstiftning för att få stopp på alla former av sexuell exponering på klubbar o.dyl. Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag i enlighet med vad utskottet nu har anfört. Detta bör riksdagen med anledning av motionerna Ju612 och A802 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 6 bort ha följande lydelse:
6. beträffande prostitution att riksdagen med bifall till motionerna 1994/95:Ju612 yrkandena 4 och 5 samt 1994/95:A802 yrkande 13 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
3. Narkotika m.m. i trafiken (mom. 7)
Siw Persson (fp), Alice Åström (v), Kia Andreasson (mp) och Rolf Åbjörnsson (kds) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 11 börjar med "Utskottet anser" och på s. 12 slutar med "och T238" bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att det finns starka skäl att se över rattfyllerilagstiftningen när det gäller narkotika, anabola steroider, lugnade mediciner och andra medicinska preparat som kan medföra ett trafikfarligt beteende. En sådan översyn bör enligt utskottets mening snarast komma till stånd. En utgångspunkt för utredningsarbetet bör, anser utskottet, vara att det skall införas en 0-gräns i trafiken för alla typer av preparat som här är i fråga, men en möjlighet kan också vara -- naturligtvis endast när det gäller legala läkemedel -- att gränsvärden fastställs för olika preparat. Vid fastställandet av sådana gränsvärden skall trafiksäkerhetskraven tillmätas avgörande betydelse. Utskottet är medvetet om att ett flertal olika frågor närmare måste analyseras innan ett förslag med den inriktning som utskottet här har tagit ställning för kan föreläggas riksdagen. Utskottet förutsätter att arbetet härmed bedrivs med skyndsamhet. Vad utskottet nu har anfört bör riksdagen med anledning av motionerna Ju604, Ju614, Ju615, Ju616, Ju617, Ju618, Ju626, T210 och T238 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 7 bort ha följande lydelse:
7. beträffande narkotika m.m. i trafiken att riksdagen med anledning av motionerna 1994/95:Ju604, 1994/95:Ju614, 1994/95:Ju615, 1994/95:Ju616, 1994/95:Ju617, 1994/95:Ju618 yrkande 4, 1994/95:Ju626, 1994/95:T210 yrkande 12 samt 1994/95:T238 yrkandena 10 och 11 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
4. Narkotika m.m. i trafiken (mom. 7)
Ingbritt Irhammar (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 11 börjar "Utskottet anser" och på s. 12 slutar med "och T238" bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att det finns starka skäl att se över rattfyllerilagstiftningen när det gäller narkotika. En sådan översyn bör därför snarast komma till stånd. En utgångspunkt för utredningsarbetet bör enligt utskottets mening vara att det skall införas en principiell 0-gräns i trafiken i fråga om illegal narkotika; detta anser utskottet med beaktande av såväl narkotikalagstiftningen som lagstiftningen i fråga om rattfylleri och de krav mer allmänt som trafiksäkerheten ställer som självklart. Däremot är utskottet för närvarande inte berett att ta ställning för de motioner som rör förbud mot vissa läkemedel m.m. Ett sådant förbud skulle kunna få långtgående konsekvenser, t.ex. för allergisjuka på landsbygden. Ett eventuellt förbud i fråga om legala läkemedel förutsätter alltså enligt utskottets mening noggranna överväganden, inte minst i fråga om vilken betydelse sådana läkemedel har för trafiksäkerheten. Också ett flertal andra frågor kräver närmare analys. Det får ankomma på regeringen att beakta vad utskottet nu anfört i det kommande utredningsarbetet. Det sagda bör riksdagen med bifall till motionerna Ju604 och Ju617 i denna del och med anledning av motionerna Ju614, Ju615, Ju616, Ju617 i denna del, Ju618, Ju626, T210 och T238 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 7 bort ha följande lydelse:
7. beträffande narkotika m.m. i trafiken
att riksdagen med bifall till motionerna 1994/95:Ju604 och 1994/95:617 yrkande 1 samt med anledning av motionerna 1994/95:Ju614, 1994/95:Ju615, 1994/95:Ju616, 1994/95:Ju617 yrkande 2, 1994/95:Ju618 yrkande 4, 1994/95:Ju626, 1994/95:T210 yrkande 12 samt 1994/95:T238 yrkandena 10 och 11 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
5. Åtgärder vid indrivning av böter vid trafikbrott (mom. 10)
Gun Hellsvik, Göthe Knutson, Anders G Högmark och Jeppe Johnsson (alla m) anser
dels att utskottets yttrande på s. 15 som börjar med "Utskottet anser" och slutar med "Motionen avstyrks" bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att åtgärder måste vidtas för att utländska trafikanter som begår trafikbrott i Sverige i större utsträckning skall betala sina böter. Nuvarande reglering innebär i praktiken att den utländske trafikant som lämnar landet utan att ha betalat sina böter kommer undan påföljden. Utskottet ifrågasätter om reglerna om kvarstad fungerar tillfredsställande i aktuellt hänseende och anser att regeringen bör överväga åtgärder för att förbättra utländska trafikanters betalningsmoral -- det kan t.ex. röra sig om ytterligare möjligheter till inskränkningar i förfoganderätten till det egna fordonet till dess böterna betalats -- och därefter återkomma till riksdagen med förslag. Vad utskottet har anfört bör riksdagen med anledning av motion Ju708 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 10 bort ha följande lydelse:
10. beträffande åtgärder för indrivning av böter vid trafikbrott att riksdagen med anledning av motion 1994/95:Ju708 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
6. Utredning om lagöverträdare under 15 år (mom. 11)
Gun Hellsvik (m), Göthe Knutson (m), Anders G Högmark (m), Siw Persson (fp), Jeppe Johnsson (m) och Ingbritt Irhammar (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 17 som börjar med "Utskottet anser" och slutar med "Motionsyrkandet avstyrks" bort ha följande lydelse:
Ungdomsbrottskommittén, som inte särskilt hade att behandla frågan om brott av barn under 15 år, konstaterar dock i sitt betänkande att det finns en mycket betydande barnbrottslighet. Exempelvis begås det första brottet ofta redan i 10--12-årsåldern. Under arbetets gång i utredningen yppades flera gånger önskemål om att åtgärder vidtas för att se över samhällets brottsförebyggande insatser vad särskilt gäller barn under 15 år (jfr SOU 1993:35 s. 90 f).
Som framgått ovan är möjligheterna att vidta rättsliga åtgärder mot unga lagöverträdare under 15 år begränsade. Utskottet anser i likhet med vad som framförs i motion Ju809 att en utredning bör komma till stånd för att undersöka vilka åtgärder som bör vidtas för denna grupp. BRÅ:s ovan redovisade uppdrag härvidlag är alltför begränsat men bör kunna tjäna som underlag för ytterligare utredningsarbete. Det får ankomma på regeringen att snarast vidta åtgärder för att en sådan utredning som utskottet nu efterlyst kommer till stånd. Vad utskottet här med anledning av motion Ju809 uttalat bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 11 bort ha följande lydelse:
11. beträffande utredning om lagöverträdare under 15 år att riksdagen med anledning av motion 1994/95:Ju809 yrkande 18 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
7. Medling (mom. 12)
Gun Hellsvik (m), Göthe Knutson (m), Anders G Högmark (m), Siw Persson (fp), Kia Andreasson (mp), Jeppe Johnsson (m) och Ingbritt Irhammar (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 18 som börjar med "Utskottet vill" och slutar med "och Ju809" bort ha följande lydelse:
Utskottet vill nu på nytt understryka att utskottet ser mycket positivt på den medlingsverksamhet som pågår på vissa håll, och den bör, som anförs i motionerna Ju801, Ju802 och Ju809, utan tvekan kunna utvecklas vidare. Många brott av ungdomar begås av oförstånd eller förhastande, och ungdomar får ofta inte klart för sig vilka konsekvenser brottet får för den som drabbas. Utskottet tänker här inte endast på de ekonomiska konsekvenserna av ett brott utan även t.ex. på den känsla av otrygghet som under lång tid kan följa en drabbad person. Det måste därför vara ett starkt önskemål att på olika sätt tydliggöra effekterna av brott, särskilt för unga lagöverträdare. Ett sådant sätt är konfrontation mellan den unge och målsäganden i syfte att hos den unge skapa en medvetenhet om och förståelse för vad brottsligheten innebär för den som drabbas. Konfrontation i detta syfte måste förväntas ha en starkt brottsavhållande effekt på många unga lagöverträdare.
Kartläggningsarbete om nya s.k. medlingsmodeller pågår enligt uppdraget till Riksåklagaren, men detta är inte tillräckligt. Redan nu bör nya former av medling kunna prövas och här kan ledning hämtas från de förslag som framförs i motionerna Ju801, Ju802 och Ju809. Det får ankomma på regeringen att se till att ett sådant arbete inleds och vid behov återkomma till riksdagen med förslag snarast möjligt. Vad utskottet här anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 12 bort ha följande lydelse:
12. beträffande medling att riksdagen med anledning av motionerna 1994/95:Ju801 yrkande 5, 1994/95:Ju802 yrkande 9 och 1994/95:Ju809 yrkande 20 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
8. Återställande av skador (mom. 13)
Gun Hellsvik (m), Göthe Knutson (m), Anders G Högmark (m), Siw Persson (fp), Kia Andreasson (mp), Jeppe Johnsson (m) och Ingbritt Irhammar (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 19 som börjar med "Som framgått" och slutar med "berörd del" bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att syftet med bestämmelserna om återställande av skador är lovvärt och att dessa bestämmelser bör utvecklas i enlighet med vad som framförs i motion Ju809. Här behövs således åtgärder som kan åstadkomma en utveckling och effektivisering av regleringen, och Riksåklagarens utredningsarbete härvidlag kan inte avvaktas. Det får ankomma på regeringen att genast vidta åtgärder härför. Vad utskottet nu med anledning av motion Ju809 anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 13 bort ha följande lydelse:
13. beträffande återställande av skador att riksdagen med anledning av motion 1994/95:Ju809 yrkande 21 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
9. Avskaffande av påföljden vård inom socialtjänsten m.m. (mom. 14)
Gun Hellsvik, Göthe Knutson, Anders G Högmark och Jeppe Johnsson (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 21 som börjar med "Utskottet har" och slutar med "avstånd från" bort ha följande lydelse:
Utskottet har uppfattningen att det första steget som måste tas i det fortsatta arbetet med att minska ungdomsbrottsligheten är att avskaffa påföljden överlämnande till vård inom socialtjänsten. Grunden för att tillämpa den påföljden är främst den unges behov av vård och behandling, medan den omständigheten att han begått brott skjuts i bakgrunden. Detta medför att det faktiska ingripandet som den unge utsätts för bestäms av vårdbehovet och inte av hur allvarligt brottet är. En sådan egenskap hos påföljdssystemet är svår att förena med de grundläggande principerna om legalitet och likhet inför lagen. Det finns också ett starkt intresse av att påföljdssystemet är tydligt. Av betydelse är vidare att straffsystemet bygger på att det är domstolen som skall bestämma påföljden och att denna skall stå i proportion till brottet. Det är alltså, enligt utskottets mening, svårt att förena en rad grundläggande principer för straffsystemet med ett bibehållande av nuvarande överlämnandepåföljd, och denna bör utmönstras. Enligt utskottets mening bör påföljdssystemet för unga lagöverträdare sålunda förändras genom att påföljden överlämnande till vård inom socialtjänsten avskaffas och en ny påföljd, ungdomsstraff, för ungdomar i åldern 15--17 år införs såsom föreslås i motion Ju802. Det får ankomma på regeringen att snarast utforma ett sådant lagförslag och återkomma med detta till riksdagen. Vad utskottet nu med anledning av motion Ju802 anfört bör ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 14 bort ha följande lydelse:
14. beträffande avskaffande av påföljden vård inom socialtjänsten m.m. att riksdagen med anledning av motion 1994/95:Ju802 yrkandena 10 och 11 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
10. Nya påföljder för unga lagöverträdare (mom. 15)
Gun Hellsvik (m), Göthe Knutson (m), Anders G Högmark (m), Siw Persson (fp), Jeppe Johnsson (m) och Ingbritt Irhammar (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 21 som börjar med "När det" och slutar med "till den" bort ha följande lydelse:
Som framgått ovan bereds nu Ungdomsbrottskommitténs förslag om ett nytt påföljdssystem för unga lagöverträdare i Justitiedepartementet. Utskottet ser det som angeläget att arbetet härmed avancerar och att resultatet härav presenteras för riksdagen inom en snar framtid. I det arbetet bör följande beaktas.
När det gäller ungdomar som begår brott behövs, som framförs i motion Ju809, nya former av påföljder som kan användas i stället för de traditionella påföljderna. Utskottet tänker här t.ex. på en utvidgning av systemet med att ge föreskrift om samhällstjänst och på hur medling skall kunna infogas som ett permanent inslag i sanktionsregleringen för unga lagöverträdare.
Flera av de traditionella påföljderna bör dock kunna användas även för de unga lagöverträdarna om de kan kombineras och anpassas till de ungas behov. Utgångspunkterna för ett sådant arbete angavs av den förutvarande regeringen i proposition 1994/95:12 om handläggning av ungdomsmål (avsnitt 4). Vad där anfördes i nu berörda frågor bör kunna tjäna som vägledning i arbetet med ett nytt påföljdssystem för unga.
Det får ankomma på regeringen att snarast återkomma till riksdagen med förslag i den riktning som utskottet nu skisserat. Vad utskottet här med anledning av motion Ju809 uttalat bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 15 bort ha följande lydelse:
15. beträffande nya påföljder för unga lagöverträdare att riksdagen med anledning av motion Ju809 yrkande 19 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
11. Fängelse för 18--21-åringar (mom. 16)
Gun Hellsvik, Göthe Knutson, Anders G Högmark och Lars Björkman (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 21 som börjar med "Inte heller" och slutar med "denna del" bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att gällande begränsningar när det gäller att döma unga lagöverträdare under 18 år till fängelse alltjämt bör råda. Däremot har utskottet uppfattningen att det är kriminalpolitiskt förfelat att behålla en sådan inskränkning när det gäller unga i åldersgruppen 18--21 år. Dessa personer är, som framhålls i motion Ju802, myndiga och bör fullt ut svara för sina handlingar. Av detta följer att de i påföljdshänseende principiellt bör likställas med vuxna. Någon särreglering när det gäller att döma till fängelse i dessa fall bör alltså inte finnas. Erforderlig hänsyn till den dömdes ungdom kan i stället tas vid straffmätningen jämlikt 29 kap. 7 § BrB, där den allmänna strafflindringsbestämmelsen för unga under 21 år finns. Det bör ankomma på regeringen att upprätta förslag till lagstiftning med den innebörd som utskottet nu förordat. Förslaget bör snarast föreläggas riksdagen. Vad utskottet nu uttalat bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 16 bort ha följande lydelse:
16. beträffande fängelse för 18--21-åringar att riksdagen med anledning av motion 1994/95:Ju802 yrkande 12 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
12. Utvidgning av nödvärnsrätten m.m. (mom. 18)
Kia Andreasson (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 23 börjar med "Som underströks" och på s. 24 slutar med "i denna del" bort ha följande lydelse:
Utskottet har nu emellertid en annan uppfattning och kan i princip ställa sig bakom de resonemang härvidlag som framförs i motionerna Ju627 och Ju807. Här vill utskottet anmärka att Kvinnovåldskommissionen bl.a. skall studera den särskilda problematiken för kvinnor som utsätts för hot om våld och överväga om tillämpningen av bestämmelserna om nödvärn vållar problem i sådana sammanhang. Oavsett utgången av Kvinnovåldskommissionens överväganden anser utskottet att det nu bör inledas ett arbete på att utvidga nödvärnsrätten på det sätt som förespråkas i motionerna. Det får ankomma på regeringen att utföra detta arbete och återkomma till riksdagen med förslag till lagstiftning i denna riktning. Vad utskottet nu med anledning av motionerna Ju627 och Ju807 uttalat bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 18 bort ha följande lydelse:
18. beträffande utvidgning av nödvärnsrätten m.m. att riksdagen med anledning av motionerna 1994/95:Ju627 och 1994/95:Ju807 yrkande 4 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
13. Preskriptionstiden för miljöbrott m.m. (mom. 20)
Alice Åström (v), Kia Andreasson (mp) och Rolf Åbjörnsson (kds) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 26 som börjar med "Justitieutskottet har" och slutar med "och Jo622" bort ha följande lydelse:
Utskottet har stor förståelse för tankarna i motionerna om en förlängning av preskriptionstiderna för miljöbrotten. Det står dock, som framfördes redan vid införande av särregleringen i nu aktuellt hänseende på skattebrottsområdet (jfr prop. 1961:28 s. 38, 1LU1961:17), utom diskussion att starka skäl måste kunna åberopas för en avvikelse från den generellt gällande preskriptionstiden, i all synnerhet när det som i förevarande fall är fråga om att förlänga den. Utskottet har emellertid, som framgått ovan, inte avvisat tanken på en särlösning för vissa brott om sådan påkallas, och mot bakgrund av den brottslighet det här gäller är utskottet berett att förorda en översyn på området. Utskottet har då noterat det som klart otillfredsställande att när effekterna av ett miljöbrott först blir synliga, åtalspreskription ofta redan har inträtt. Översynen bör kunna ske genom att tilläggsdirektiv ges till Miljöbalksutredningen, som enligt utskottets uppfattning bör se över gällande preskriptionsbestämmelser på området. En utgångspunkt för översynsarbetet bör enligt utskottets uppfattning vara att preskriptionstiden bör ligga på minst 25 år. Det får ankomma på regeringen att utforma de tilläggsdirektiv till Miljöbalksutredningen som utskottet nu förordat. Vad utskottet här med anledning av motionerna Ju608, Jo606 och Jo622 anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 20 bort ha följande lydelse:
20. beträffande preskriptionstiden för miljöbrott m.m. att riksdagen med anledning av motionerna 1994/95:Ju608 yrkande 2, 1994/95:Jo606 yrkande 4 och 1994/95:Jo622 yrkande 4 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
Innehållsförteckning
Sammanfattning 1 Motionerna 1 Utskottet 5 Inledning 5 Övergrepp mot kvinnor och barn 5 Sexualbrott 5 Terminologin vid våld mot kvinnor 8 Prostitution m.m. 9 Trafikbrott 10 Narkotika m.m. i trafiken 10 Eftersupning 12 Säkerhetsavdraget vid alkoholanalys 13 Åtgärder för indrivning av böter vid trafikbrott 14 Vissa frågor om unga lagöverträdare 15 Inledning 15 Gällande ordning 15 Utredning om brott av barn 16 Medlingsverksamhet m.m. 17 Påföljden för unga lagöverträdare 19 Straffansvarsutredningen m.m. 21 Ansvarsfrihetsgrunder m.m. 22 Inledning 22 Nödvärn m.m. 23 Preskriptionstiden för miljöbrott 24 Företagsbot 26 Hemställan 27 Reservationer 29 1. Terminologin vid våld mot kvinnor (mom. 5) 29 2. Prostitution (mom. 6) 30 3. Narkotika m.m. i trafiken (mom. 7) 30 4. Narkotika m.m. i trafiken (mom. 7) 31 5. Åtgärder vid indrivning av böter vid trafikbrott (mom. 10) 31 6. Utredning om lagöverträdare under 15 år (mom. 11) 32 7. Medling (mom. 12) 33 8. Återställande av skador (mom. 13) 33 9. Avskaffande av påföljden vård inom socialtjänsten m.m. (mom. 14) 34 10. Nya påföljder för unga lagöverträdare (mom. 15) 35 11. Fängelse för 18--21-åringar (mom. 16) 35 12. Utvidgning av nödvärnsrätten m.m. (mom. 18) 36 13. Preskriptionstiden för miljöbrott m.m. (mom. 20) 37