Ny ersättningslag och lag om stöd till partigrupperna

Framställning 2015/16:RS7

Framställning till riksdagen

2015/16:RS7

Ny ersättningslag och lag om stöd till partigrupperna

Sammanfattning

I framställningen föreslås en ny lag om ersättning till riksdagens ledamöter. Förslaget innebär att bestämmelserna i lagen (1994:1065) om ekonomiska villkor för riksdagens ledamöter förs över till den nya lagen med regeltekniska, redaktionella och språkliga ändringar. I den nya lagen samlas även andra bestämmelser om ledamöternas ekonomiska villkor som i dag finns i flera olika författningar, som rätten till övernattningsbostad, arbetsrum och barnverksamhet samt tillgång till parkeringsplats.

Vissa materiella ändringar föreslås också. Förslagen avser bland annat ersättning för resor vid extraordinära händelser och ersättning för kostnader för telefoni och datakommunikation. Bestämmelser om introduktion och möjligheter till vidareutbildning för riksdagsledamöterna införs i lagen. Det föreslås också att en ledamot själv ska få besluta om utrikes tjänsteresor till länder inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet och till länder som har ansökt om medlemskap i Europeiska unionen. Vidare föreslås att nyvalda ledamöter och ersättare som ännu inte tillträtt sitt uppdrag ska få ersättning för vissa resor.

En ny lag om stöd till partigrupperna för riksdagsledamöternas arbete i riksdagen föreslås. Det materiella innehållet motsvarar i huvudsak bestämmelserna i lagen (1999:1209) om stöd till riksdagsledamöternas och partigruppernas arbete i riksdagen, men innebär också att vissa bestämmelser som i dag finns i föreskrifter tas in i lag. Därutöver föreslås att det ska tas in nya bestämmelser om stöd till partigrupper för kostnader som avser riksdagsledamöters språkutbildning. Lagens struktur ändras genom nya kapitelrubriker, ändrade underrubriker och omnumrering av paragraferna. Lagen har även ändrats språkligt och redaktionellt.

Den nya ersättningslagen medför en del följdändringar i andra författningar.

Lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 januari 2017.

Innehållsförteckning

• 1 – Förslag till riksdagsbeslut – 4

• 2 – Lagtext – 5

• 2.1 – Förslag till lag om ersättning till riksdagens ledamöter – 5

• 2.2 – Förslag till lag om stöd till partigrupperna för riksdagsledamöternas arbete i riksdagen – 40

• 2.3 – Förslag till lag om ändring i lagen (1989:185) om arvoden m.m. för uppdrag inom riksdagen, dess myndigheter och organ – 46

• 2.4 – Förslag till lag om ändring i lagen (1989:186) om överklagande av administrativa beslut av Riksdagsförvaltningen och riksdagens myndigheter – 51

• 2.5 – Förslag till lag om ändring i lagen (1991:359) om arvoden till statsråden m.m. – 52

• 2.6 – Förslag till lag om ändring i inkomstskattelagen (1999:1229) – 53

• 2.7 – Förslag till lag om ändring i lagen (2002:1023) med instruktion för Riksrevisionen – 54

• 2.8 – Förslag till lag om ändring i lagen (2011:745) med instruktion för Riksdagsförvaltningen – 55

• 2.9 – Förslag till lag om ändring i lagen (2012:880) med instruktion för Valprövningsnämnden – 57

• 2.10 – Förslag till lag om ändring i lagen (2012:883) med instruktion för Riksdagens arvodesnämnd – 58

• 2.11 – Förslag till lag om ändring i lagen (2012:884) med instruktion för Riksdagens överklagandenämnd – 59

• 3 – Ärendet och dess beredning – 60

• 4 – Bakgrund – 61

• 5 – Riksdagsstyrelsens överväganden och förslag – 63

• 5.1 – Ny lag om ersättning till riksdagens ledamöter – 63

• 5.1.1 – Ett nytt regelverk – 63

• 5.1.2 – Den nya lagens struktur – 67

• 5.2 – Arvoden och arvodesavdrag – 69

• 5.3 – Resekostnadsersättning – 71

• 5.3.1 – Begreppet tjänsteresa – 72

• 5.3.2 – Ersättning för resor före tillträdet av uppdraget – 73

• 5.3.3 – Ersättning för resa vid en extraordinär händelse eller av annan orsak som inte har kunnat förutses – 75

• 5.3.4 – Ledamöternas enskilda utrikes tjänsteresor – 77

• 5.3.5 – Ersättning för resor från och till en annan bostad – 80

• 5.4 – Traktamente – 81

• 5.5 – Ersättning för uppdrag i Europarådets svenska delegation – 83

• 5.6 – Övernattningsboende – 84

• 5.6.1 – Ledamöternas rätt till övernattningsbostad – 84

• 5.6.2 – Uthyrning av övernattningsbostad till statsråd i vissa fall – 86

• 5.7 – Arbetsrum, teknisk utrustning samt ersättning för kostnader för telefoni och datakommunikation – 88

• 5.8 – Introduktion och vidareutbildning – 91

• 5.9 – Barnverksamhet – 92

• 5.10 – Pensioner – 93

• 5.11 – Inkomstgaranti och omställningsstöd – 94

• 5.12 – Förtydligande av Riksdagsförvaltningens ansvar – 99

• 5.13 – Lag om stöd till partigrupperna för riksdagsledamöternas arbete – 100

• 5.13.1 – En ny lag – 100

• 5.13.2 – Utrikes tjänsteresor på uppdrag av partigrupperna – 103

• 5.13.3 – Finansiering av språkutbildning – 105

• 5.13.4 – Återbetalning av stöd för språkutbildning och utrikes resor – 107

• 6 – Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser – 108

• 7 – Konsekvenser av förslagen – 110

• 8 – Författningskommentar – 111

• 8.1 – Förslaget till lag om ersättning till riksdagens ledamöter – 111

• 8.2 – Förslaget till lag om stöd till partigrupperna för riksdagsledamöternas arbete i riksdagen – 184

• 8.3 – Förslaget till lag om ändring i lagen (1989:185) om arvoden m.m. för uppdrag inom riksdagen, dess myndigheter och organ – 197

• 8.4 – Förslaget till lag om ändring i lagen (1989:186) om överklagande av administrativa beslut av Riksdagsförvaltningens myndigheter – 200

• 8.5 – Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:359) om arvoden till statsråden m.m. – 200

• 8.6 – Förslaget till lag om ändring i inkomstskattelagen (1999:1229) – 200

• 8.7 – Förslaget till lag om ändring i lagen (2002:1023) med instruktion för Riksrevisionen – 201

• 8.8 – Förslaget till lag om ändring i lagen (2011:745) med instruktion för Riksdagsförvaltningen – 201

• 8.9 – Förslaget till lag om ändring i lagen (2012:880) med instruktion för Valprövningsnämnden – 203

• 8.10 – Förslaget till lag om ändring i lagen (2012:883) med instruktion för Riksdagens arvodesnämnd – 203

• 8.11 – Förslaget till lag om ändring i lagen (2012:884) med instruktion för Riksdagens överklagandenämnd – 204

• Sammanfattning av betänkandet Vissa frågor om riksdagsledamöternas ersättningar (2013/14:URF1) – 205

• Remissinstanser – 211

• Lagrådets yttrande – 212

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen antar riksdagsstyrelsens förslag till

lag om ersättning till riksdagens ledamöter,

lag om stöd till partigrupperna för riksdagsledamöternas arbete i riksdagen,

lag om ändring i lagen (1989:185) om arvoden m.m. för uppdrag inom riksdagen, dess myndigheter och organ,

lag om ändring i lagen (1989:186) om överklagande av administrativa beslut av Riksdagsförvaltningen och riksdagens myndigheter,

lag om ändring i lagen (1991:359) om arvoden till statsråden m.m.,

lag om ändring i inkomstskattelagen (1999:1229),

lag om ändring i lagen (2002:1023) med instruktion för Riksrevisionen,

lag om ändring i lagen (2011:745) med instruktion för Riksdagsförvaltningen,

lag om ändring i lagen (2012:880) med instruktion för Valprövningsnämnden,

lag om ändring i lagen (2012:883) med instruktion för Riksdagens arvodesnämnd,

lag om ändring i lagen (2012:884) med instruktion för Riksdagens överklagandenämnd.

Stockholm den 8 juni 2016

Urban Ahlin

– – – – – Kathrin Flossing

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Urban Ahlin, ordförande, Tomas Eneroth (S), Jessica Polfjärd (M), Håkan Bergman (S), Hans Wallmark (M), Leif Jakobsson (S), Per Ramhorn (SD), Ewa Thalén Finné (M), Eva Sonidsson (S), Anders W Johnsson (C) och Maria Ferm (MP).

Lagtext

Förslag till lag om ersättning till riksdagens ledamöter

Härigenom föreskrivs följande.

1 kap. Inledande bestämmelser

Lagens innehåll

1 § Denna lag innehåller bestämmelser om ersättning till talmannen, riksdagens ledamöter och ersättare. Bestämmelserna avser

– ersättning till talmannen (2 kap.),

– arvode till ledamöter och ersättare (3 kap.),

– resekostnadsersättning (4 kap.),

– traktamente (5 kap.),

– övernattningsbostad (6 kap.),

– arbetsrum, introduktion, vidareutbildning samt teknisk och elektronisk utrustning (7 kap.),

– barnverksamhet (8 kap.),

– ålderspension (9 kap.),

– sjukpension (10 kap),

– efterlevandepension (11 kap.),

– inkomstgaranti (12 kap.),

– omställningsstöd (13 kap.),

– försäkring, rehabilitering och företagshälsovård (14 kap.), och

– överklagande (15 kap).

Definitioner

2 § I lagen avses med

prisbasbelopp: prisbasbeloppet enligt 2 kap. 6 och 7 §§ socialförsäkringsbalken,

förhöjt prisbasbelopp: det förhöjda prisbasbeloppet enligt 2 kap. 6 och 8 §§ socialförsäkringsbalken,

• inkomstbasbelopp: inkomstbasbeloppet enligt 58 kap. 26 och 27 §§ socialförsäkringsbalken,

• inkomstindex: inkomstindex enligt 58 kap. 10–12 §§ socialförsäkringsbalken,

• balansindex: balansindex enligt 58 kap. 22–24 §§ socialförsäkringsbalken, och

• Europaparlamentets ledamotsstadga: Europaparlamentets beslut av den 28 september 2005 om antagande av Europaparlamentets ledamotsstadga (2005/684/EG, Euratom).

3 § Med ett helt år avses i lagen 365 dagar. Om viss tid inte kan tillgodoräknas som ett helt år vid beräkningen av antalet hela år ska den tiden ändå anses som ett helt år, om tiden uppgår till minst 270 dagar.

Rätt till ersättning

4 § En ledamot har rätt till ersättning enligt denna lag.

5 § En ersättare har rätt till ersättning på samma sätt som en ledamot, om det inte anges något annat i lagen.

6 § Lagen gäller även för talmannen, om det inte anges något annat i lagen eller annat framgår av sammanhanget.

Tid som ersätts

7 § Bestämmelserna i 3–5, 7 och 14 kap. ska tillämpas från och med den dag då ledamoten tillträder sitt uppdrag till och med 30 dagar efter det att uppdraget upphör.

Bestämmelserna i 4 kap. 2, 5 och 9 §§ och 5 kap. 1, 4 och 5 §§ ska dock,

– i fråga om en nyvald ledamot som tillträder sitt uppdrag i samband med ett riksdagsval, tillämpas från och med den dag då Valmyndigheten fördelat mandaten och fastställt vilka kandidater som valts till ledamöter, och

– i fråga om en nyvald ledamot som utses enligt 14 kap. 18 § vallagen (2005:837), tillämpas från och med den dag då Valmyndigheten utser honom eller henne till ledamot.

Bestämmelserna i 8 kap. ska tillämpas från och med den dag då ledamoten tillträder sitt uppdrag till och med den dag då uppdraget upphör.

8 § För en ersättare för en annan ledamot än talmannen eller ett statsråd eller en statssekreterare, tillämpas 3–5, 7, 8 och 14 kap. endast för den tid som ersättaren enligt bevis utfärdat av Riksdagsförvaltningen ska fullgöra uppdraget. Om uppdraget upphör tidigare än vad som anges i beviset tillämpas dock 8 kap. fram till och med den dag då uppdraget upphör och 3–5, 7 och 14 kap. till och med 30 dagar efter den dag då uppdraget upphör, dock längst till och med den dag som anges i beviset.

Bestämmelserna i 4 kap. 2, 5 och 9 §§ och 5 kap. 1, 4 och 5 §§ tillämpas från och med den dag då Riksdagsförvaltningen utfärdar bevis om att ersättaren ska fullgöra ett uppdrag som ledamot.

Ersättning under ledighet

9 § En ledamot som har beviljats ledighet från sitt uppdrag under minst en månad i följd har rätt till ersättning för den tiden om skälet till ledigheten är offentligt uppdrag, militärtjänstgöring, sjukdom eller något annat förhållande som omfattas av bestämmelserna om rätt till ledighet för arbetstagare hos Riksdagsförvaltningen.

Med ett offentligt uppdrag avses ett uppdrag som ges av riksdagen eller regeringen eller av någon annan efter bemyndigande av riksdagen eller regeringen. En anställning utgör inte ett offentligt uppdrag.

Ersättning lämnas inte för tid då en ledamot är statsråd eller statssekreterare.

Bemyndigande

10 § Riksförvaltningen får meddela tillämpningsföreskrifter till lagen.

Allmänna råd

11 § Riksdagsförvaltningen meddelar allmänna råd till lagen.

2 kap. Ersättning till talmannen

Talmansarvode

1 § Talmannen har rätt till ett månatligt arvode som motsvarar arvodet till statsministern.

Statlig egenpensionsförmån

2 § En talman har inte rätt att ta emot statlig egenpensionsförmån för tid då det utgår talmansarvode eller avgångsersättning på grund av uppdrag som statsråd.

3 kap. Arvode till ledamöter och ersättare

Ledamotsarvode

1 § En ledamot har rätt till ett månatligt arvode som bestäms av Riksdagens arvodesnämnd.

Tilläggsarvode

2 § En vice talman har rätt till ett månatligt tilläggsarvode som uppgår till 30 procent av ledamotsarvodet.

3 § Ordföranden i ett utskott och i EU-nämnden har rätt till ett månatligt tilläggsarvode som uppgår till 20 procent av ledamotsarvodet.

4 § En vice ordförande i ett utskott och i EU-nämnden har rätt till ett månatligt tilläggsarvode som uppgår till 15 procent av ledamotsarvodet.

Sammanträdesarvode i EU-nämnden

5 § En ledamot, suppleant och tillfällig ersättare i EU-nämnden har rätt till sammanträdesarvode för sammanträden som infaller på en måndag, en fredag och under tid då kammaren inte sammanträder. Detta gäller dock inte ordföranden och vice ordföranden i nämnden.

En suppleant i EU-nämnden som närvarar vid ett sammanträde utan att delta i de beslut som fattas under sammanträdet har rätt till sammanträdesarvode bara om nämnden beslutar det.

Riksdagsförvaltningen bestämmer arvodets storlek.

Arvode som inkomst av anställning

6 § Ledamotsarvode och tilläggsarvode ska anses som inkomst av anställning enligt socialförsäkringsbalken och lagen (1991:1047) om sjuklön. Ledamoten ska därvid anses som arbetstagare.

Arvode vid sjukfrånvaro

7 § Om en ledamot är ledig från sitt uppdrag på grund av sjukdom ska det för samma tid göras ett avdrag från arvodet och tilläggsarvodet och från andra sådana fasta arvoden som avses i 1 § 2 och 4 lagen (1989:185) om arvoden m.m. för uppdrag inom riksdagen, dess myndigheter och organ.

Ledamoten har vid ledighet enligt första stycket rätt till ersättningar enligt de bestämmelser som gäller för arbetstagare hos Riksdagsförvaltningen.

Avdrag från arvodena och betalning av ersättningarna ska göras enligt de bestämmelser som gäller för arbetstagare hos Riksdagsförvaltningen. För en ledamot gäller dock att arbetsdagsavdrag är detsamma som kalenderdagsavdrag.

8 § Arvode vid föräldraledighet

Om en ledamot är föräldraledig från sitt uppdrag ska det för samma tid göras avdrag från arvodet och tilläggsarvodet och från andra sådana fasta arvoden som avses i 1 § 2 och 4 lagen (1989:185) om arvoden m.m. för uppdrag inom riksdagen, dess myndigheter och organ.

Ledighet för barns födelse, vård av adoptivbarn eller ledighet med tillfällig föräldrapenning ger rätt till ersättningar enligt de bestämmelser som gäller för arbetstagare hos Riksdagsförvaltningen.

Avdrag från arvodena och betalningen av ersättningarna ska göras enligt de bestämmelser som gäller för arbetstagare hos Riksdagsförvaltningen. För en ledamot gäller dock att arbetsdagsavdrag är detsamma som kalenderdagsavdrag.

Arvodesavdrag på ledamotens egen begäran

9 § Om en ledamot av annat skäl än de som anges i 7 eller 8 § har beviljats ledighet för kortare tid än en månad under tid då arbetsplenum pågår, ska det på ledamotens begäran göras kalenderdagsavdrag för den tiden från arvodet och tilläggsarvodet och andra sådana fasta arvoden som avses i 1 § 2 och 4 lagen (1989:185) om arvoden m.m. för uppdrag i riksdagen, dess myndigheter och organ.

Kompensation för förlorad semester

10 § Riksdagsförvaltningen får kompensera en ersättare för förlorad semester för den del av tjänstgöringen som understiger tolv månader.

4 kap. Resekostnadsersättning

Ersättning för tjänsteresa

1 § En ledamot har rätt till ersättning för sina kostnader för tjänsteresor.

Med en tjänsteresa avses en resa som en ledamot gör som ett led i utövningen av sitt uppdrag som riksdagsledamot och som påbörjas på tjänstestället, under en pågående tjänsteresa eller på en förrättningsort samt avslutas vid tjänstestället eller på en förrättningsort.

Ledamotens bostad på folkbokföringsorten enligt folkbokföringslagen (1991:481) är att betrakta som ledamotens tjänsteställe vid tillämpningen av lagen.

Ersättning för resa före tillträdet av uppdraget

2 § Innan en nyvald ledamot har tillträtt sitt uppdrag har han eller hon rätt till ersättning för sina kostnader för

– resor för att delta i möten som ledamotens partigrupp kallar till,

– resor för att delta i Riksdagsförvaltningens introduktion till uppdraget, och

– en resa till riksdagen för att tillträda uppdraget.

Ersättning för resa vid extraordinär händelse eller av annan icke förutsedd orsak

3 § En ledamot har, även i fall som inte omfattas av 1 §, rätt till ersättning för sina kostnader för en resa som ledamoten gör för att han eller hon måste inställa sig i riksdagen på grund av en extraordinär händelse eller av någon annan orsak som inte har kunnat förutses, under förutsättning att ledamoten inte kan använda sin biljett för resan tillbaka.

Riksdagsförvaltningen eller den som Riksdagsförvaltningen bestämmer får besluta att ersättningen även omfattar resekostnader enligt första stycket för en medföljande person som av särskilda skäl måste resa tillsammans med ledamoten.

Enskild utrikes tjänsteresa

4 § Riksdagsstyrelsen fastställer för varje valperiod ett belopp som en ledamot får använda för enskilda utrikes tjänsteresor. Medel som inte har använts till sådana tjänsteresor ska föras tillbaka till Riksdagsförvaltningen.

Resebeslut

5 § Talmannen beslutar själv om sina tjänsteresor.

Riksdagsförvaltningen eller den som förvaltningen bestämmer beslutar om en ledamots enskilda utrikes tjänsteresa till länder som inte ingår i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, inte har ansökt om medlemskap i Europeiska unionen och inte är att betrakta som potentiella kandidatländer.

En ledamot får själv besluta om övriga tjänsteresor och om resor enligt 2 och 3 §§.

Ersättningens storlek

6 § Ersättning för en tjänsteresa lämnas med ett belopp som motsvarar den faktiska kostnaden för resan. Kostnaden för resa med eget fordon såsom bil, förmånsbil, motorcykel eller båt, och som en ledamot har rätt till ersättning för enligt detta kapitel, ersätts dock med ett belopp som Riksdagsförvaltningen bestämmer.

7 § Det finns bestämmelser om utrikes tjänsteresa på uppdrag av partigrupp i riksdagen i lagen (2016:000) om stöd till partigrupperna för riksdagsledamöternas arbete i riksdagen.

Val av färdmedel

8 § Färdmedel ska väljas med hänsyn till kostnads-, tids-, och miljöaspekter.

Reseräkning

9 § Resenären ska snarast efter en avslutad resa ge in en reseräkning till Riksdagsförvaltningen, dock senast sex månader efter det att resan avslutades.

Parkeringsplats

10 § En ledamot har i mån av tillgång rätt att använda Riksdagsförvaltningens parkeringsplatser.

5 kap. Traktamente

Rätt till traktamente

1 § En ledamot har rätt till traktamente enligt 2–6 §§ om förutsättningarna för avdrag för ökade levnadskostnader enligt 12 kap. 6 och 6 a §§ inkomstskattelagen (1999:1229) är uppfyllda.

Om en nyvald ledamot eller en ersättare som avses i 1 kap. 8 § gör en resa enligt 4 kap. 2 § har han eller hon dock rätt till traktamente endast enligt 4 eller 5 §.

Dagtraktamente vid flerdygnsförrättning

2 § Dagtraktamente lämnas vid flerdygnsförrättning på annan ort i Sverige än Stockholm för varje hel dag som tagits i anspråk för förrättningen. Traktamentet motsvarar en etthundratjugondedel av prisbasbeloppet avrundat till närmaste tiotal kronor. Om förrättningen har påbörjats kl. 12.00 eller senare på avresedagen eller avslutats kl. 19.00 eller tidigare på hemresedagen utgår ett halvt dagtraktamente.

Om ledamoten fått fria måltider under en tjänsteresa ska dagtraktamentet minskas med ett belopp fastställt av Riksdagsförvaltningen, om inte måltiden obligatoriskt ingår i priset för transporten på allmänna transportmedel.

Stockholmstraktamente vid flerdygnsförrättning

3 § Vid flerdygnsförrättning i Stockholm lämnas traktamente för varje hel och halv dag som har tagits i anspråk för förrättningen (Stockholmstraktamente). Traktamentet motsvarar hälften av maximibeloppet enligt 12 kap. 11 § in-komstskattelagen (1999:1229) avrundat till närmaste tiotal kronor. Stock-holmstraktamente lämnas inte för dag som berättigar till dagtraktamente enligt 2 §, till utlandstraktamente enligt 6 § eller till förrättningstillägg enligt 7 §.

Stockholmstraktamentet ska inte reduceras om ledamoten fått fria måltider under förrättningen.

Nattraktamente

4 § En ledamot har rätt till ersättning för logikostnad i Sverige (nattrakta-mente). Nattraktamentet ska motsvara den logikostnad som ledamoten kan visa att han eller hon har haft, dock högst ett högsta belopp som Riksdagsför-valtningen bestämmer. Vid förrättning i Sverige mer än 50 kilometer från ledamotens bostad på hemorten har dock ledamoten rätt till ersättning för den faktiska logikostnad som förrättningen för med sig.

Någon ersättning för logi ska inte betalas om Riksdagsförvaltningen tillhandahållit ledamoten logi utan kostnad.

Oavsett vad som föreskrivs i första och andra styckena ska Riksdagsför-valtningen betala ersättning för faktisk logikostnad vid konferens med utskott, delegation, kommitté eller liknande inom riksdagen samt vid konferens med partigrupp i riksdagen.

5 § Om ledamoten inte kan visa vilka utgifter han eller hon har haft för logi lämnas ersättning för hel natt med hälften av maximibeloppet enligt 12 kap. 11 § inkomstskattelagen (1999:1229). Sådan ersättning lämnas dock inte om ledamoten har tillbringat natten på tåg, fartyg eller flygplan och inte heller då fri logi tillhandahållits av annan myndighet, ett trafikföretag eller motsva-rande.

Flerdygnsförrättning utomlands

6 § Vid en flerdygnsförrättning utomlands lämnas ersättning för ökade levnadskostnader enligt de villkor och med de belopp som gäller för arbetstagare hos Riksdagsförvaltningen.

Förrättningstillägg

7 § Vid en endagsförrättning utomlands som varar mer än fyra timmar läm-nas ersättning för ökade levnadskostnader enligt de villkor och med de belopp som gäller för arbetstagare hos Riksdagsförvaltningen.

Ersättning för logikostnad i vissa fall

8 § Om en ledamot som inte har kunnat få bostad i Riksdagsförvaltningens bostadsbestånd har högre logikostnader än det högsta belopp som kan betalas enligt 4 § första stycket, har ledamoten rätt till en högre ersättning för logi, om det finns särskilda skäl för det.

Ersättning för logikostnad vid ledighet

9 § Om en ledighet har pågått i mer än 90 dagar i följd, ska Riksdagsförvalt-ningen betala ersättning för logikostnad bara om det finns särskilda skäl.

Ersättning för bostad på folkbokföringsorten i vissa fall

10 § Om det finns synnerliga skäl får Riksdagsförvaltningen, efter ansökan av en ledamot, betala ersättning för kostnad som är förenad med bostaden på folkbokföringsorten men där nattraktamente inte betalas för denna eller någon annan egen bostad. Ersättningen får inte överstiga det högsta belopp som kan betalas enligt 4 § första stycket.

6 kap. Övernattningsbostad

Rätt till övernattningsbostad

1 § Riksdagsförvaltningen ska utan kostnad tillhandahålla en ledamot som har rätt till nattraktamente enligt 5 kap. 1 § övernattningsbostad. Med övernattningsbostad avses en övernattningslägenhet eller ett övernattningsrum inom Riksdagsförvaltningens bostadsbestånd eller ett motsvarande boende.

Rätten att disponera en övernattningsbostad enligt första stycket är personlig och får inte överlåtas av ledamoten.

2 § Riksdagsförvaltningen beslutar om vilka övernattningsbostäder ur Riksdagsförvaltningens bostadsbestånd som ska ställas till respektive partigrupps förfogande.

Bostäderna ska fördelas i proportion till antalet valda ledamöter som har rätt till övernattningsbostad enligt 1 § första stycket.

Gruppkansliet svarar för fördelningen av bostäderna till ledamöterna i partigruppen.

Utflyttning från en övernattningsbostad i Riksdagsförvaltningens bostadsbestånd

3 § En ledamot som inte blir återvald efter att ha kandiderat i ett riksdagsval ska flytta ut ur sin övernattningsbostad senast en vecka efter valdagen.

En ledamot som lämnar riksdagsuppdraget under en valperiod ska flytta ut ur sin övernattningsbostad senast en vecka efter den dag uppdraget upphört.

4 § En ledamot som inte kandiderar i ett ordinarie riksdagsval ska lämna sin övernattningsbostad senast den 31 juli valåret. Ledamoten får dock behålla bostaden även efter den tidpunkten så länge det är nödvändigt för att fullgöra riksdagsuppdraget.

En ledamot som inte kandiderar i ett extra val ska lämna sin övernattningsbostad senast en vecka efter valdagen.

Ersättares boende

5 § En ersättare ska normalt överta den ordinarie ledamotens övernattningsbostad. Om detta inte är möjligt ska Riksdagsförvaltningen utan kostnad tillhandahålla ersättaren ett ersättarrum.

Rätten till övernattningsbostad och ersättarrum är personlig och får inte överlåtas till någon annan.

Ersättares utflyttning

6 § En ersättare ska lämna övernattningsbostaden när den ordinarie ledamoten kommer tillbaka från sin ledighet.

En ersättare ska lämna ersättarrummet senast en vecka efter det att uppdraget som ersättare upphört.

Ersättning för egen övernattningsbostad

7 § En ledamot som är bosatt mer än 50 kilometer från Riksdagshuset och på hemorten för sin privata användning har en bostad inrättad för permanent boende, har rätt till ersättning för en övernattningsbostad som är belägen inom 50 kilometer från Riksdagshuset.

Ersättningen får högst uppgå till det belopp per månad som Riksdagsförvaltningen bestämmer.

7 kap. Arbetsrum, introduktion och vidareutbildning samt teknisk och elektronisk utrustning

Rätt till arbetsrum

1 § Riksdagsförvaltningen ska tillhandahålla en ledamot ett arbetsrum i riksdagens lokaler.

Rätten att disponera ett arbetsrum är personlig och får inte överlåtas av ledamoten.

Fördelning av arbetsrum

2 § Riksdagsförvaltningen beslutar om vilka arbetsrum som ställs till respektive partigrupps förfogande. Gruppkansliet svarar för fördelningen av rummen till ledamöterna i partigruppen.

Utflyttning från arbetsrum

3 § En ledamot som inte återväljs efter att ha kandiderat i ett riksdagsval ska lämna sitt arbetsrum senast en vecka efter valdagen.

En ledamot som lämnar riksdagsuppdraget under en löpande valperiod ska lämna sitt arbetsrum senast en vecka efter det att uppdraget upphört.

4 § En ledamot som inte kandiderar i ett kommande ordinarie riksdagsval ska lämna sitt arbetsrum senast den 31 juli valåret. Ledamoten får dock behålla rummet efter den tidpunkten så länge som det är nödvändigt för att han eller ska kunna fullgöra sitt riksdagsuppdrag.

En ledamot som inte kandiderar i ett kommande extra val ska lämna sitt arbetsrum senast en vecka efter valdagen.

Ersättares rätt till arbetsrum eller ersättarrum

5 § En ersättare ska normalt överta den ordinarie ledamotens arbetsrum. Om detta inte är möjligt ska Riksdagsförvaltningen tillhandahålla ersättaren ett ersättarrum för arbete.

Rätten att disponera den ordinarie ledamotens arbetsrum eller ett ersättarrum är personlig och får inte överlåtas av ersättaren.

Ersättares utflyttning

6 § En ersättare ska lämna den ordinarie ledamotens arbetsrum när denne kommer tillbaka från sin ledighet.

En ersättare ska lämna ett ersättarrum för arbete senast en vecka efter det att uppdraget upphört.

Introduktion och vidareutbildning

7 § Riksdagsförvaltningen får tillhandahålla ledamöterna en introduktion till uppdraget som ledamot av riksdagen. Introduktionen ska vara inriktad på arbetsformerna i riksdagen.

Riksdagsförvaltningen får även erbjuda ledamöterna språkutbildning och annan vidareutbildning inom ramen för uppdraget som ledamot av riksdagen.

8 § Det finns bestämmelser om stöd till språkutbildning för ledamöterna i lagen (2016:000) om stöd till partigrupperna för riksdagsledamöternas arbete i riksdagen.

Teknisk och elektronisk utrustning

9 § Riksdagsförvaltningen ska tillhandahålla en ledamot sådan teknisk och elektronisk utrustning som behövs för att utföra uppdraget som ledamot i riksdagen.

10 § En ledamot som är ledig från uppdraget får behålla den tekniska och elektroniska utrustningen. Om det finns särskilda skäl, får utrustningen dock krävas tillbaka under ledigheten.

11 § Riksdagsförvaltningen får besluta om ersättning för de kostnader som en ledamot har för att han eller hon inom riksdagsuppdraget använder någon annan teknisk och elektronisk utrustning än utrustning som tillhandahålls av Riksdagsförvaltningen.

8 kap. Barnverksamhet

1 § En ledamot har i mån av platstillgång rätt till tillfällig barnverksamhet för barn i åldern ett till och med tolv år. Rätten gäller ledamotens egna barn; barn till ledamotens make eller maka, registrerade partner eller sambo; barn till en person som lever i ett parförhållande med ledamoten utan att de har ett gemensamt hushåll och barn som är familjehemsplacerade hos ledamoten.

2 § Barnverksamheten är avgiftsfri.

9 kap. Ålderspension

Rätt till ålderspension

1 § Om pensionsrätt tillgodoräknas en ledamot enligt bestämmelserna i detta kapitel, har ledamoten rätt till ålderspension.

Pensionsrätt

2 § Pensionsrätt tillgodoräknas en ledamot för varje månad som han eller hon har fått arvode eller sjukpension enligt 4 §. Pensionsrätt för tid före 2010 ska dock tillgodoräknas enligt vad som anges i 5–7 §§.

3 § Pensionsrätten för en månad utgör 0,72 procent av den del av underlaget enligt 4 § som inte överstiger 0,625 inkomstbasbelopp och 2,40 procent av den del av underlaget som överstiger 0,625 men inte 2,5 inkomstbasbelopp.

Underlaget för pensionsrätten

4 § Underlaget för pensionsrätten utgörs av

1. talmansarvode enligt 2 kap. 1 §,

2. ledamotsarvode enligt 3 kap. 1 §,

3. tilläggsarvode enligt 3 kap. 2–4 §§, och

4. arvode enligt 1 § 2 och 4 lagen (1989:185) om arvoden m.m. för uppdrag inom riksdagen, dess myndigheter och organ.

Vid beräkningen av underlaget ska till arvoden enligt 1–4 läggas avdrag som gjorts enligt 3 kap. 7 och 8 §§.

Om en ledamot under en månad har fått sjukpension, och då inte har haft rätt till arvode enligt första stycket, utgörs underlaget för pensionsrätten i stället av det arvode som ligger till grund för sjukpensionen, omräknat med förändringen av inkomstindex mellan det år arvodet avser och det år pensionsrätten avser.

Pensionsrätt för tid före 2010

5 § Pensionsrätt för tid före 2010 utgör

1. för tid som talman 2 520 kronor, multiplicerat med det antal dagar före 2010 som talmansuppdraget har fullgjorts, delat med 30,4

2. för tid som ledamot 773 kronor, multiplicerat med det antal dagar före 2010 som ledamotsuppdraget har fullgjorts, delat med 30,4, och

3. 2,40 procent av tilläggsarvode enligt 3 kap. 2–4 §§, arvode enligt 1 § 1–4 lagen (1989:185) om arvoden m.m. för uppdrag inom riksdagen, dess myndigheter och organ som har utbetalats under åren 2001–2009 och arvode enligt 1 § 3 nämnda lag i dess lydelse före den 1 juli 2003 för uppdrag i Riksdagens revisorer under tiden 2001–juni 2003.

6 § Vid tillämpning av 5 § ska

1. tid med sjukpension som grundas på talmansarvode jämställas med tid som talman,

2. tid med sjukpension som grundas på talmansarvode jämställas med tid som ledamot, och

3. tid som ledamot av Europaparlamentet före den 14 juli 2009 jämställas med tid som ledamot.

7 § Pensionsrätt enligt 5 och 6 §§ ska inte tillgodoräknas, i den mån ledamoten har rätt till egenpension enligt lagen (1988:589) om ersättning m.m. till riksdagens ledamöter eller motsvarande äldre lagstiftning.

Pensionsrätt enligt 5 och 6 §§ ska inte heller tillgodoräknas för tid som tillgodoräknas ledamoten som pensionsgrundande enligt artikel 28 i Europaparlamentets ledamotsstadga.

Ålderspensionens storlek

8 § Ålderspension utgör för ett år summan av de pensionsrätter som tillgodoräknas multiplicerat med 1,19. Varje pensionsrätt ska räknas om med förändringen av inkomstindex mellan det år pensionsrätten avser och det år ålderspensionen börjar betalas ut. Pensionsrätt enligt 5–7 §§ ska vid omräkningen anses avse 2009. Om balansindex har fastställts för det år ålderspensionen börjar betalas ut, ska beräkningen i stället göras med hänsyn till detta index.

Om pensionsrätt tillgodoräknas för fler än 360 månader, ska ålderspensionen grundas endast på pensionsrätterna för de senaste 360 månaderna. Pensionsrätt som tillgodoräknas enligt 5–7 §§ ska anses avse det antal månader som motsvarar antalet tjänstgöringsdagar enligt 5 § 1 och 2 delat med 30,4.

9 § Om ålderspensionen börjar tas ut före den månad då ledamoten fyller 65 år ska pensionen minskas med 0,5 procent för varje månad som återstår till den månad då han eller hon fyller 65 år.

Om uppehåll görs i utbetalningen före den månad då ledamoten fyller 65 år, ska ålderspensionen, när den åter betalas ut, minskas med 0,5 procent för varje månad som den tidigare har tagits ut och som vid den fortsatta utbetalningen återstår till den månad då ledamoten fyller 65 år. Till den del ålderspensionen grundas på pensionsrätt för tid efter det tidigare uttaget ska minskningen inte avse det antal månader som ålderspensionen tidigare tagits ut.

Omräkning av ålderspension

10 § Ålderspensionen ska varje år räknas om med hänsyn till förändringen av inkomstindex för föregående år och det år som pensionsutbetalningen avser dividerat med talet 1,016. För ett år då balansindex har fastställts ska beräkningen i stället göras med hänsyn till detta index.

Tilläggsbelopp

11 § En ledamot som vid sin avgång, dock senast vid utgången av riksmötet 2013/14, har fyllt 50 år och fullgjort minst sex hela år i riksdagen har rätt till ett tilläggsbelopp till ålderspensionen enligt vad som anges i denna paragraf och i 12 §.

Tilläggsbeloppet utgör skillnaden mellan jämförelsebeloppet enligt 15–19 §§ eller 20 § och ålderspensionen för samma år. Om ålderspensionen har tagits ut före den månad då ledamoten fyller 65 år, ska det bortses från den minskning som detta leder till.

I antalet fullgjorda hela år i riksdagen enligt första stycket ska inräknas tid som ledamot av Europaparlamentet före den 14 juli 2009. I antalet fullgjorda hela år i riksdagen ska också inräknas tid då en ledamot har varit statsråd, om statsrådstiden har påbörjats före 2003 och inte gett rätt till statsrådspension.

Förmånstiden

12 § En ledamot har rätt till ålderspension tidigast från och med den månad då han eller hon fyller 61 år och längst till och med den månad då ledamoten avlider.

Ålderspension som understiger 0,025 inkomstbasbelopp för ett år ska inte betalas ut.

Tilläggsbelopp lämnas inte för tid före den månad då ledamoten fyller 65 år.

13 § Tilläggsbelopp ska inte betalas till en ledamot som har rätt till egenpension enligt lagen (1988:589) om ersättning m.m. till riksdagens ledamöter eller motsvarande äldre lagstiftning.

14 § Ålderspension ska inte betalas samtidigt med talmansarvode eller leda-motsarvode. Ålderspension ska inte heller betalas samtidigt med arvode eller övergångsersättning enligt Europaparlamentets ledamotsstadga.

Jämförelsebelopp

15 § Jämförelsebeloppet ska beräknas som antalet fullgjorda hela år, högst tolv, i riksdagen, senast vid utgången av riksmötet 2013/14, delat med tolv och multiplicerat med

1. 11,5 procent av den del av underlaget enligt 16 § som inte överstiger 7,5 förhöjda prisbasbelopp,

2. 65 procent av den del av underlaget som överstiger 7,5 men inte 20 för-höjda prisbasbelopp, och

3. 32,5 procent av den del av underlaget som överstiger 20 men inte 30 förhöjda prisbasbelopp.

16 § Underlaget för beräkningen av jämförelsebeloppet enligt 15 § utgörs av medeltalet av de arvoden enligt 17 § som en ledamot har haft under fem kalenderår närmast före avgångsåret. Arvodena för de fyra första kalenderåren ska därvid räknas om till nivån för det sista kalenderåret före avgångsåret med hjälp av prisbasbeloppet.

Kan en ledamot inte tillgodoräknas arvoden för fem kalenderår enligt första stycket, utgörs underlaget enligt 15 § av medeltalet av beloppen för de hela kalenderår som kan tillgodoräknas.

Kan endast ett helt kalenderår tillgodoräknas, utgörs underlaget av arvodet för det året.

Kan inte ett helt kalenderår tillgodoräknas, utgörs underlaget av det genomsnittliga arvodet för de hela kalendermånader som kan tillgodoräknas multiplicerat med tolv.

17 § Arvode som avses i 16 § är

1. talmansarvode enligt 2 kap. 1 §,

2. ledamotsarvode enligt 3 kap. 1 §,

3. tilläggsarvode enligt 3 kap. 2–4 §§, och

4. arvode enligt 1 § 1–4 lagen (1989:185) om arvoden m.m. för uppdrag inom riksdagen, dess myndigheter och organ,

5. arvode enligt 2 kap. 2 § den upphävda lagen (1996:304) om arvode m.m. till Sveriges ledamöter av Europaparlamentet, och

6. arvode till statsråd, om statsrådstid inräknas enligt 18 §.

18 § I antalet fullgjorda hela år i riksdagen ska inräknas tid som ledamot av Europaparlamentet före den 14 juli 2009. I antalet fullgjorda hela år i riks-dagen ska också inräknas tid då en ledamot har varit statsråd, om statsråds-tiden har påbörjats före 2003 och inte har gett rätt till statsrådspension.

19 § Jämförelsebeloppet ska knytas an till prisbasbeloppet för året före avgångsåret och räknas om vid förändring av prisbasbeloppet.

20 § Vid beräkning av tilläggsbelopp för den som har varit talman före 2010 utgörs jämförelsebeloppet, om det blir högre än beloppet enligt 15–19 §§, av det belopp som han eller hon skulle ha fått i talmanspension från och med den månad då han eller hon fyller 65 år enligt de bestämmelser om talmanspension som gällde vid utgången av 2009.

Ansökan

21 § Den som vill ha ålderspension ska ansöka om det hos Statens tjänste-pensionsverk.

Ålderspension kan tidigast betalas från och med den månad då ansökan kommer in till Statens tjänstepensionsverk.

Beslut

22 § Beslut i frågor om ålderspension enligt detta kapitel fattas av Statens tjänstepensionsverk.

10 kap. Sjukpension

Rätt till sjukpension

1 § En ledamot har rätt till sjukpension för tid då han eller hon får hel sjukersättning eller hel aktivitetsersättning enligt socialförsäkringsbalken.

För rätt till sjukpension enligt första stycket krävs det att arbetsförmågan på grund av sjukdom eller någon annan nedsättning av den fysiska eller psykiska prestationsförmågan har blivit helt eller i det närmaste helt nedsatt under uppdragstiden och att arbetsförmågan oavbrutet är nedsatt i sådan omfattning till dess att ledamoten får hel sjukersättning eller hel aktivitetsersättning.

2 § Sjukpension lämnas längst till och med månaden före den månad då ledamoten fyller 65 år eller, om ledamoten avlider dessförinnan, till och med den månad då dödsfallet inträffar.

Underlaget för sjukpensionen

3 § Underlaget för sjukpensionen utgörs av de arvoden som anges i 9 kap. 4 § första stycket för den månad då arbetsförmågan blev helt eller i det närmaste helt nedsatt, multiplicerat med tolv. Efter de fem första åren utgörs underlaget endast av de arvoden som avses i 9 kap. 4 § första stycket 1 och 2.

Sjukpensionens storlek

4 § Sjukpensionen uppgår till

1. 15 procent av den del av underlaget enligt 3 § som inte överstiger 7,5 prisbasbelopp,

2. 75 procent av den del av underlaget enligt 3 § som överstiger 7,5 men inte 20 prisbasbelopp, och

3. 37,5 procent av den del av underlaget enligt 3 § som överstiger 20 men inte 30 prisbasbelopp.

5 § Sjukpensionen ska på ett underlag enligt 3 § upp till 7,5 prisbasbelopp minskas med sådan ersättning enligt socialförsäkringsbalken på grund av arbetsskada som avser samma inkomstbortfall som sjukpensionen.

6 § Sjukpensionen ska knytas an till prisbasbeloppet för det år då arbetsförmågan blev helt eller i det närmaste helt nedsatt och räknas om vid förändring av prisbasbeloppet.

Anmälningsskyldighet

7 § Den som får sjukpension är skyldig att senast inom en månad från Försäkringskassans beslut anmäla till Statens tjänstepensionsverk att sjukersättningen eller aktivitetsersättningen upphör eller att hel sådan förmån minskas till partiell förmån.

Återkrav

8 § Om sjukpension felaktigt har betalats ut på grund av att anmälningsskyldigheten enligt 7 § inte fullgjorts, ska pensionstagaren betala tillbaka det felaktigt utbetalda beloppet.

Ränta enligt 6 § räntelagen (1975:635) ska tas ut på det återkrävda beloppet från den dag då uppgifterna senast skulle ha lämnats.

Återkravet och kravet på ränta får efterges helt eller delvis, om det finns särskilda skäl för det.

Ansökan

9 § Den som vill ha sjukpension ska ansöka om det hos Statens tjänstepensionsverk.

Sjukpension lämnas inte för längre tid tillbaka än sex månader före ansökningsmånaden.

Beslut

10 § Beslut i frågor om sjukpension enligt detta kapitel fattas av Statens tjänstepensionsverk.

11 kap. Efterlevandepension

Rätt till efterlevandepension

1 § Efterlevandepension lämnas efter den som vid sin död

1. var ledamot av riksdagen,

2. fick sjukpension enligt denna lag, eller

3. fick ålderspension enligt denna lag som för ett år överstiger 1,5 inkomstbasbelopp.

Med den som avses i första stycket 3 jämställs den som har fyllt 65 år och hade haft rätt till ålderspension som överstiger 1,5 inkomstbasbelopp för ett år om pensionen hade börjat tas ut.

2 § Efterlevande maka eller make som stadigvarande sammanbodde med ledamoten när ledamoten avled har rätt till efterlevandepension.

Med efterlevande maka eller make jämställs en ogift person som stadigvarande sammanbodde med en ogift ledamot när ledamoten avled. Detta gäller dock bara om personen tidigare hade varit gift med eller hade eller hade haft barn med den ledamot som avlidit eller som väntade barn med ledamoten när dödsfallet inträffade.

Efterlevande barn har också rätt till efterlevandepension.

3 § Om det inte finns någon efterlevande maka eller make har det eller de barn som har rätt till efterlevandepension efter den som vid sin död var ledamot av riksdagen rätt till den pension som skulle ha tillkommit en maka eller make. Efterlevandepension som tillkommer flera barn gemensamt ska delas lika mellan dem.

Förmånstid

4 § Efterlevandepension till maka eller make och till efterlevande barn lämnas från och med månaden efter dödsfallet.

5 § Efterlevandepension till maka eller make lämnas under sex år från och med månaden efter dödsfallet.

Från och med det sjunde året efter den månad då dödsfallet ägde rum ska efterlevandepension lämnas om den ledamot som har avlidit var född 1959 eller tidigare, och ledamoten före 2010 hade fullgjort minst sex hela år i riksdagen. Detta gäller dock bara om äktenskapet ingicks eller samboförhållandet inleddes senast den 31 december 2009 och senast den dag då ledamoten fyllde 60 år. Sådan efterlevandepension lämnas längst till dess den efterlevande makan eller maken ingår äktenskap.

I antalet hela år i riksdagen inräknas tid som ledamot av Europaparlamentet före den 14 juli 2009.

6 § Efterlevandepension lämnas till och med den månad då den som har rätt till pensionen avlider. Efterlevandepension till barn lämnas dock längst till och med den månad då barnet fyller 20 år.

Efterlevandepensionens storlek

7 § Make eller make har rätt till efterlevandepension efter den som vid sin död var ledamot av riksdagen med för år räknat

1. ett belopp som motsvarar 1,2 prisbasbelopp, och

2. 45 procent av underlaget enligt 9 § till den del det överstiger 7,5 men inte 20 inkomstbasbelopp under det första året och 30 procent av denna del av underlaget under de följande fem åren, och

3. 22,5 procent av underlaget enligt 9 § till den del det överstiger 20 men inte 30 inkomstbasbelopp under det första året och 15 procent av denna del av underlaget under de följande fem åren.

8 § Efterlevande barn har rätt till efterlevandepension efter den som vid sin död var ledamot av riksdagen med för år räknat med

1. 10 procent av underlaget enligt 9 § till den del det inte överstiger 7,5 inkomstbasbelopp,

2. 25 procent av underlaget enligt 9 § till den del det överstiger 7,5 men inte 20 inkomstbasbelopp, och

3. 12,5 procent av underlaget enligt 9 § till den del det överstiger 20 men inte 30 inkomstbasbelopp.

Underlaget för efterlevandepensionen

9 § Underlaget för efterlevandepensionen utgörs av de arvoden som avses i 9 kap. 4 § första stycket och som betalades ut vid dödsfallet.

Efterlevandepension efter den som vid sin död fick sjukpension eller ålderspension

10 § Efterlevandepension efter den som avses i 1 § första stycket 2 och 3 till maka eller make betalas under tid som avses i 5 § med 35 procent av den sjukpension eller ålderspension som betalades ut vid dödsfallet.

11 § Efterlevandepension efter den som avses i 1 § första stycket 2 och 3 till barn betalas under tid som avses i 6 § med 20 procent av den sjukpension eller ålderspension som betalades ut vid dödsfallet.

12 § Om det inte finns någon efterlevande make, ska belopp enligt 10 § till-falla de barn som har rätt till efterlevandepension enligt 11 §. Ett belopp som är gemensamt för flera barn ska delas lika mellan dem.

Efterlevandepension till maka eller make i vissa fall

13 § Riksdagsförvaltningen ska betala efterlevandepension till maka eller make under tid som anges i 4 § första stycket med ett belopp som följer av 7– 9 §§ eller 10–12 §§, men beloppet ska enligt 7–9 §§ multipliceras med antalet hela år i riksdagen, högst tolv, som den avlidne hade fullgjort före 2010, dividerat med talet tolv.

I antalet hela år i riksdagen ska tid som ledamot av Europaparlamentet före den 14 juli 2009 räknas in.

I antalet hela år ska däremot inte tid som har tillgodoräknats den som har avlidit som pensionsgrundande enligt artikel 28 i Europaparlamentets ledamotsstadga räknas in.

14 § Efterlevandepensionen ska anknytas till prisbasbeloppet för det år då dödsfallet inträffade och räknas om vid förändring av prisbasbeloppet.

Ansökan

15 § Den som vill ha efterlevandepension ska ansöka om det hos Statens tjänstepensionsverk.

Efterlevandepension lämnas inte för längre tid tillbaka än sex månader före ansökningsmånaden.

Beslut

16 § Beslut i frågor om efterlevandepension enligt detta kapitel fattas av Statens tjänstepensionsverk.

12 kap. Inkomstgaranti och efterlevandeskydd

Tillämpningsområde

1 § I detta kapitel finns bestämmelser om stöd för övergång till förvärvsarbete, inkomstgaranti och efterlevandeskydd.

Bestämmelserna gäller för de ledamöter som har valts in i riksdagen eller trätt in som ersättare före valet till riksdagen 2014.

Bestämmelserna gäller också för en ledamot som har valts in i riksdagen genom valet 2014 eller inträder senare, om han eller hon tidigare har varit ledamot av riksdagen och har ett beslut om inkomstgaranti samt garantitiden vid återinträdet inte har löpt ut.

Bestämmelsen i 20 § andra stycket gäller inte för en tidigare ledamot som den 1 maj 2014 har ett beslut om inkomstgaranti och garantitiden då inte har löpt ut.

Syfte

2 § Syftet med inkomstgarantin är att skapa en ekonomisk trygghet för en avgången ledamot i den omställningssituation som uppstår när han eller hon lämnar riksdagen. Garantin är inte avsedd som en varaktig försörjning.

Stödåtgärder för omställning

3 § När en ledamot som inte har fyllt 65 år lämnar riksdagen ska Riksdagsförvaltningen erbjuda honom eller henne ett stöd för att kunna övergå till förvärvsarbete.

4 § Den som har nyttjat ett erbjudande enligt 3 § ska på begäran av Riksdagsförvaltningen redovisa vilka åtgärder han eller hon har vidtagit för att övergå till förvärvsarbete.

Rätt till inkomstgaranti

5 § Den som har varit ledamot och som före 65 års ålder lämnar riksdagen efter minst tre hela års sammanhängande tid i riksdagen har rätt till inkomstgaranti från och med den tidpunkt då arvodet upphör.

I den sammanhängande tiden i riksdagen inräknas tid som ledamot av Europaparlamentet före den 14 juli 2009.

Rätt till inkomstgaranti gäller inte för tid då ledamoten får ålderspension eller sjukpension enligt denna lag.

6 § Ledighet som har beviljats av riksdagen eller av talmannen, eller sjukfrånvaro, begränsar inte rätten till inkomstgaranti.

7 § Inkomstgarantin betalas ut efter ansökan enligt 28 § från och med den dag då arvodet upphör och gäller, med de begränsningar som framgår av 8 § första stycket, 8 § andra stycket 1 och 2 och 20 §, till och med månaden innan den månad då ledamoten fyller 65 år eller, om ledamoten avlider dessförinnan, till och med den månad då dödsfallet inträffar.

Om ledamoten återinträder som ledamot upphör och förskjuts garantin för den tid uppdraget varar.

8 § För den som har varit ledamot i riksdagen kortare sammanlagd tid än sex hela år gäller inkomstgarantin under ett år.

För den ledamot som lämnar riksdagen efter en sammanlagd tid av minst sex hela år i riksdagen gäller inkomstgarantin

1. i längst två år om ledamoten inte har uppnått 40 års ålder,

2. i längst fem år om ledamoten har uppnått 40 men inte 50 års ålder, och

3. längst till ingången av den månad då ledamoten fyller 65 år om han eller hon har uppnått 50 års ålder.

I den sammanlagda tiden i riksdagen inräknas tid som ledamot av Europaparlamentet före den 14 juli 2009.

9 § Om det finns särskilda skäl får den tid under vilken garantin gäller enligt 8 § första stycket och 8 § andra stycket 1 och 2 förlängas med högst ett år. I ett sådant beslut kan garantin bestämmas till ett lägre belopp.

Inkomstgaranti vid partiell sjuk- eller aktivitetsersättning

10 § Inkomstgaranti får beviljas en ledamot som har lämnat sitt uppdrag och får partiell sjukersättning eller partiell aktivitetsersättning enligt socialförsäkringsbalken.

Underlaget för beräkningen av inkomstgarantin

11 § Underlaget för beräkningen av inkomstgarantin de första fem garantiåren utgörs av följande arvoden som betalas vid avgångstillfället:

1. ledamotsarvode enligt 3 kap. 1 §,

2. tilläggsarvode enligt 3 kap. 2–4 §§, och

3. månatliga arvoden enligt 1 § 2 och 4 lagen (1989:185) om arvoden m.m. för uppdrag inom riksdagen, dess myndigheter och organ.

Från och med det sjätte garantiåret beräknas inkomstgarantin bara på det ledamotsarvode som betalades vid avgångstillfället.

Talmannens arvode vid avgångstillfället utgör underlag för beräkningen av hans eller hennes inkomstgaranti.

Inkomstgarantins storlek

12 § Under det första garantiåret lämnas inkomstgaranti med ett månatligt belopp som uppgår till 80 procent av den del av garantiunderlaget som inte överstiger 1,67 inkomstbasbelopp och med 40 procent av den del som överstiger 1,67 men inte 2,5 inkomstbasbelopp. För tiden därefter lämnas inkomstgaranti med ett månatligt belopp som motsvarar följande andelar av garantiunderlaget i förhållande till ledamotens sammanlagda tid i riksdagen:

1. 66,0 procent av den del av garantiunderlaget som inte överstiger 1,67 inkomstbasbelopp och 33 procent av den del som överstiger 1,67 men inte 2,5 inkomstbasbelopp efter minst tolv år,

2. 60,5 procent av den del av garantiunderlaget som inte överstiger 1,67 inkomstbasbelopp och 30,25 procent av den del som överstiger 1,67 men inte 2,5 inkomstbasbelopp efter minst elva år,

3. 55,0 procent av den del av garantiunderlaget som inte överstiger 1,67 inkomstbasbelopp och 27,5 procent av den del som överstiger 1,67 men inte 2,5 inkomstbasbelopp efter minst tio år,

4. 49,5 procent av den del av garantiunderlaget som inte överstiger 1,67 inkomstbasbelopp och 24,75 procent av den del som överstiger 1,67 men inte 2,5 inkomstbasbelopp efter minst nio år,

5. 44,0 procent av den del av garantiunderlaget som inte överstiger 1,67 inkomstbasbelopp och 22 procent av den del som överstiger 1,67 men inte 2,5 inkomstbasbelopp efter minst åtta år,

6. 38,5 procent av den del av garantiunderlaget som inte överstiger 1,67 inkomstbasbelopp och 19,25 procent av den del som överstiger 1,67 men inte 2,5 inkomstbasbelopp efter minst sju år, och

7. 33,0 procent av den del av garantiunderlaget som inte överstiger 1,67 inkomstbasbelopp och 16,5 procent av den del som överstiger 1,67 men inte 2,5 inkomstbasbelopp efter minst sex år.

I den sammanlagda tiden i riksdagen inräknas tid som ledamot av Europaparlamentet före den 14 juli 2009.

Värdesäkring av garantibeloppet

13 § För den som har varit ledamot i riksdagen under minst sex hela år ska den fastställda inkomstgarantin knytas till det prisbasbelopp som gällde för avgångsåret och omräknas vid förändring av detta belopp.

Avräkning av annan ersättning eller inkomst

14 § Inkomstgarantin ska minskas med vad ledamoten får i form av sjukersättning och aktivitetsersättning enligt socialförsäkringsbalken under den tid inkomstgarantin betalas.

15 § Inkomstgarantin ska minskas med det belopp i svensk valuta som motsvarar vad ledamoten får i arvode enligt artikel 10 i Europaparlamentets ledamotsstadga.

Om en ledamot som har inkomstgaranti samtidigt tar mot övergångsersättning enligt artikel 13 i Europaparlamentets ledamotsstadga, ska inkomstgarantin minskas med det belopp i svensk valuta som motsvarar vad ledamoten får i övergångsersättning.

16 § Inkomstgarantin ska minskas med följande inkomster:

1. inkomst som är pensionsgrundande enligt 59 kap. socialförsäkringsbalken,

2. inkomst av anställning eller uppdrag utomlands som inte beskattas i Sverige,

3. delpension enligt kollektivavtal,

4. pension och livränta i andra fall än som avses i 10 §,

5. andra kontanta förmåner på grund av anställning eller uppdrag än dem som avses i 1–4.

Minskningen ska motsvara den procentandel som anges för varje särskilt fall i 12 § av den sammanlagda inkomst enligt denna paragraf som per år överstiger ett prisbasbelopp.

17 § Om den som har inkomstgaranti samtidigt även tar emot avgångsförmåner på grund av uppdrag som statsråd, statlig chefsanställning eller kommunalt förtroendeuppdrag, och avgångsförmånerna ska minskas med hänsyn till andra inkomster, får minskningen justeras om det behövs med hänsyn till de sammanlagda effekterna av de olika regelsystemen. Statens tjänstepensionsverk beslutar efter samråd med berörda utbetalare om en sådan justering.

18 § Om det inte föreligger rätt till inkomstgaranti under ett helt kalenderår, ska endast inkomster som hänför sig till den tid då rätt till inkomstgaranti föreligger räknas med vid minskningen.

Minskningen ska fördelas på det antal kalenderdagar som garantin betalas.

Pensionsgrundande inkomst och beskattning

19 § Under de första fem åren ska inkomstgarantin jämställas med inkomst av anställning. För tiden därefter ska inkomstgarantin jämställas med inkomstgrundad ålderspension enligt socialförsäkringsbalken.

Av 67 kap. 6 § inkomstskattelagen (1999:1229) följer att inkomstgaranti inte utgör arbetsinkomst.

Jämkning av inkomstgaranti

20 § Om det är skäligt får en inkomstgaranti dras in helt eller delvis (jämkning) om garantitagaren

1. förvärvsarbetar i väsentlig omfattning åt någon annan och inte tar ut skälig ersättning för detta arbete,

2. redovisar inkomst av aktiv näringsverksamhet och denna har reducerats på grund av avdrag för

– avsättning till periodiseringsfond,

– avsättning till upphovsmannakonto,

– avsättning till expansionsfond,

– eget pensionssparande,

– underskott av annan verksamhetsgren,

3. redovisar inkomst av passiv näringsverksamhet där det ingår arbetsinkomster, eller

4. har dömts för brott som har medfört att garantitagaren skilts från uppdraget som riksdagsledamot eller har dömts för brott av sådan allvarlig art att det framstår som sannolikt att garantitagaren skulle ha skilts från uppdraget som riksdagsledamot om han eller hon hade varit kvar i riksdagen.

Utöver vad som följer av första stycket får inkomstgaranti som gäller i mer än ett år jämkas om garantitagaren inte har vidtagit tillräckliga åtgärder för att övergå till förvärvsarbete. Vid bedömningen av jämkningsfrågan ska särskilt beaktas om och hur den som tar emot förmånen har tagit del av det omställningsstöd som avses i 3 §.

21 § Ett beslut om jämkning gäller omedelbart, om inte något annat beslutas.

Rätt till efterlevandeskydd

22 § Ett arvsberättigat barn, som inte fyllt 20 år, till den som vid sin död var berättigad till inkomstgaranti enligt 8 § andra stycket har rätt till efterlevandeskydd. Med ett arvsberättigat barn jämställs ett barn som har mottagits i adoptionssyfte.

23 § Om det finns särskilda skäl får efterlevandeskydd beviljas en efterlevande maka eller make eller den som enligt 11 kap. 2 § jämställs med efterlevande maka eller make. Ett sådant beslut kan omprövas.

Utbetalningstid för efterlevandeskyddet

24 § Efterlevandeskydd till barn betalas till utgången av den månad då barnet fyller 20 år. Efterlevandeskydd till make eller därmed jämställd betalas under högst fem år. Efterlevandeskyddet upphör vid utgången av den månad då den berättigade avlider.

Efterlevandeskyddets storlek

25 § Efterlevandeskyddet lämnas per kalenderår med ett belopp som för varje berättigad motsvarar ett prisbasbelopp.

Beslut i frågor om inkomstgaranti och efterlevandeskydd

26 § Riksdagens arvodesnämnd ska besluta om en ledamots rätt till inkomstgaranti när ledamoten har lämnat riksdagen.

27 § Riksdagens arvodesnämnd beslutar efter skriftlig ansökan om

förlängning av inkomstgaranti enligt 9 §,

inkomstgaranti vid partiell sjuk- eller aktivitetsersättning enligt 10 §,

efterlevandeskydd enligt 22–23 §§, och

eftergift enligt 35–36 §§.

Riksdagens arvodesnämnd beslutar även i frågor om jämkning av inkomstgaranti enligt 20 §.

Beslut om förmåner enligt första stycket 1–3 kan inte beviljas för längre tid tillbaka än sex månader före ansökningsmånaden.

Utbetalning av inkomstgaranti och efterlevandeskydd

28 § Den som vill att inkomstgaranti eller efterlevandeskydd ska betalas ut ska skriftligen ansöka om det hos Statens tjänstepensionsverk. Utbetalning får inte ske för längre tid tillbaka än sex månader före ansökan om utbetalning.

Lämnande av uppgift

29 § När en ledamot har lämnat riksdagen ska Riksdagsförvaltningen till Riksdagens arvodesnämnd lämna de uppgifter som nämnden behöver för att kunna fastställa ledamotens rätt till inkomstgaranti enligt bestämmelserna i detta kapitel.

Riksdagsförvaltningen ska på begäran till Riksdagens arvodesnämnd överlämna de uppgifter som en tidigare ledamot har lämnat till förvaltningen enligt 4 §.

30 § Den som ansöker om eller tar emot inkomstgaranti ska på begäran lämna sådana uppgifter till Riksdagens arvodesnämnd som nämnden behöver för sin prövning av ett ärende enligt bestämmelserna i detta kapitel.

31 § Den som ansöker om utbetalning enligt 28 § ska skriftligen lämna sådana uppgifter som Statens tjänstepensionsverk behöver för att kunna bedöma sökandens rätt till utbetalning av inkomstgaranti eller efterlevandeskydd. Uppgifterna ska lämnas på heder och samvete.

Om begärda uppgifter inte lämnas får Statens tjänstepensionsverk hålla inne vidare utbetalningar.

Om den som har beviljats utbetalning av inkomstgaranti får väsentligt ändrade inkomstförhållanden och dessa kan antas påverka rätten till utbetalning ska han eller hon utan särskild begäran lämna uppgift om detta till Statens tjänstepensionsverk.

32 § Arbetsgivare och andra som har betalat ut ersättning eller förmån ska på begäran av Statens tjänstepensionsverk lämna de uppgifter om en namngiven person som är av betydelse för tillämpningen av bestämmelserna i detta kapitel.

Den som inte fullgör sin skyldighet enligt första stycket får föreläggas att fullgöra skyldigheten. Föreläggandet får förenas med vite.

33 § Skatteverket ska till Statens tjänstepensionsverk lämna uppgifter om inkomst som är pensionsgrundande enligt 59 kap. socialförsäkringsbalken, om uppgifterna har betydelse i ett ärende om inkomstgaranti enligt bestämmelserna i detta kapitel.

34 § Skatteverket ska på begäran lämna Riksdagens arvodesnämnd sådana uppgifter om en namngiven person som har betydelse i ett ärende om jämkning av inkomstgaranti enligt 20 § 1–3. Detsamma gäller uppgifter som har betydelse för frågan om inkomstgaranti enligt 37 §.

Återkrav

35 § Om inkomstgarantin har betalats ut med ett för högt belopp ska garantitagaren betala tillbaka mellanskillnaden. Detsamma gäller om garantin har jämkats. Ett belopp som ska betalas tillbaka ska, när det är lämpligt, i stället avräknas mot kommande utbetalningar av inkomstgarantin.

Avräkning enligt första stycket får inte ske förrän beslutet har vunnit laga kraft.

Om det finns särskilda skäl får återkravet efterges helt eller delvis.

Återkrav framställs av Statens tjänstepensionsverk.

36 § Om inkomstgarantin har betalats ut med ett för högt belopp och mellanskillnaden inte har betalats tillbaka inom en månad efter det att ett krav på återbetalning har framställts, ska garantitagaren betala ränta enligt 6 § räntelagen (1975:635) för tid därefter till dess betalning sker. Detsamma ska gälla om garantin har jämkats. Om det finns särskilda skäl får kravet på ränta efterges helt eller delvis.

Bestämmelserna i första stycket gäller också om garantitagaren försummat att lämna uppgifter som behövs för att kunna bestämma det belopp som ska betalas tillbaka. I ett sådant fall ska ränta tas ut från den dag då uppgifterna senast skulle ha lämnats in.

Inkomstgaranti efter jämkningsbeslut

37 § Om inkomstgaranti har jämkats enligt 20 § får garantitagaren, när nya förhållanden har inträtt, på nytt ansöka om inkomstgaranti med åberopande av de nya förhållandena.

Om ett beslut om jämkning enligt första stycket har grundat sig på att garantitagaren gjort avsättning till periodiseringsfond, upphovsmannakonto eller expansionsfond och beloppet därefter helt eller delvis har återförts till beskattning, ska frågan om inkomstgaranti för det år då återförandet skedde prövas på yrkande av garantitagaren.

13 kap. Omställningsstöd och efterlevandeskydd

Tillämpningsområde

1 § I detta kapitel finns bestämmelser om omställningsstöd och efterlevandeskydd.

Omställningsstödet består av

1. stödåtgärder som erbjuds vid avgången från riksdagen, och

2. ekonomiska förmåner under en omställningstid (ekonomiskt omställningsstöd).

Detta kapitel gäller för de ledamöter som inte omfattas av bestämmelserna i 12 kapitlet.

Syfte

2 § Syftet med omställningsstödet är att underlätta för den som har varit riksdagsledamot att övergå till förvärvsarbete.

Stödåtgärder för omställning

3 § När en ledamot som inte har fyllt 65 år lämnar riksdagen ska Riksdagsförvaltningen erbjuda honom eller henne ett stöd för att kunna övergå till förvärvsarbete.

4 § Den som har nyttjat ett erbjudande enligt 3 § ska på begäran av Riksdagsförvaltningen redovisa vilka åtgärder han eller hon har vidtagit för att övergå till förvärvsarbete.

Ekonomiskt omställningsstöd

5 § Den som har varit ledamot av riksdagen har rätt till ekonomiskt omställningsstöd

1. i tre månader, om ledamoten har tillhört riksdagen under en sammanhängande tid om minst ett år,

2. i sex månader, om ledamoten har tillhört riksdagen under en sammanlagd tid om minst två år,

3. i ett år, om ledamoten har tillhört riksdagen under en sammanlagd tid om minst fyra år eller

4. i två år, om ledamoten har tillhört riksdagen under en sammanlagd tid om minst åtta år.

Ekonomiskt omställningsstöd uppgår till 85 procent av det arvode som avses i 3 kap. 1 §. Stödet ska betalas från och med den dag då arvodet upphör.

Ekonomiskt omställningsstöd enligt första stycket ska jämställas med inkomst av anställning enligt 59 kap. 8 § socialförsäkringsbalken.

6 § När ett stöd enligt 5 § har upphört får ytterligare ekonomiskt omställningsstöd beviljas för högst ett år i taget om

1. ledamoten under avgångsåret hade fyllt minst 55 år,

2. ledamoten vid avgången hade tillhört riksdagen under en sammanlagd tid om minst åtta år och

3. det finns särskilda skäl.

Vid bedömningen av om det finns särskilda skäl ska avseende fästas vid

1. om och hur ledamoten har nyttjat de stödåtgärder som avses i 3 § eller vilka åtgärder han eller hon annars har vidtagit för att söka övergå till förvärvsarbete och,

2. ledamotens personliga och ekonomiska förhållanden.

Stöd enligt första stycket får beviljas om det finns särskilda skäl, även om förutsättningarna i 1 och 2 inte är uppfyllda. I sådana fall får stödet beviljas i högst ett år.

Stöd som avses i första och tredje styckena får uppgå till högst 45 procent av det arvode som avses i 3 kap. 1 §. Stödet ska jämställas med inkomstgrundad ålderspension enligt socialförsäkringsbalken.

7 § Vid beräkning av tider enligt 5 och 6 §§ ska hänsyn inte tas till tid då ledamoten har fått ålderspension eller sjukpension enligt bestämmelser i denna lag.

Ledighet som har beviljats av riksdagen eller av talmannen begränsar inte rätten till förmåner enligt detta kapitel. Detsamma gäller vid sjukfrånvaro.

8 § Rätten till ekonomiskt omställningsstöd gäller längst till och med månaden innan den månad då ledamoten fyller 65 år eller, om ledamoten avlider dessförinnan, till och med den månad då dödsfallet inträffar.

Stödet ska betalas månadsvis.

9 § Utbetalning av ekonomiskt omställningsstöd ska upphöra om ledamoten återinträder i riksdagen.

När en ledamot åter lämnar riksdagen gäller 5 och 6 §§ i tillämpliga delar.

10 § Ekonomiskt omställningsstöd enligt 6 § ska knytas an till det prisbasbelopp som gällde för avgångsåret och omräknas vid förändring av detta belopp.

11 § Av 67 kap. 6 § inkomstskattelagen (1999:1229) följer att ekonomiskt omställningsstöd enligt 5 och 6 §§ inte utgör arbetsinkomst.

Avräkning av annan ersättning eller inkomst

12 § Ekonomiskt omställningsstöd ska minskas med vad ledamoten får i form av sjukersättning och aktivitetsersättning enligt socialförsäkringsbalken under den tid stödet betalas.

Ekonomiskt omställningsstöd ska minskas med det belopp i svensk valuta som motsvarar vad ledamoten får i form av arvode enligt artikel 10 i Europaparlamentets ledamotsstadga.

Om en ledamot som har ekonomiskt omställningsstöd samtidigt tar emot övergångsersättning enligt artikel 13 i Europaparlamentets ledamotsstadga minskas stödet med det belopp i svensk valuta som motsvarar vad ledamoten får i övergångsersättning.

13 § Ekonomiskt omställningsstöd ska minskas med följande inkomster:

1. inkomst som är pensionsgrundande enligt 59 kap. socialförsäkringsbalken,

2. inkomst av anställning eller uppdrag utomlands som inte beskattas i Sverige,

3. delpension enligt kollektivavtal,

4. pension och livränta i andra fall än som avses i 11 §, och

5. andra kontanta förmåner på grund av anställning eller uppdrag än dem som avses i 1–4.

Minskningen ska ske med den sammanlagda inkomsten enligt denna paragraf som per år överstiger ett prisbasbelopp.

14 § Om den som har ekonomiskt omställningsstöd samtidigt även tar emot avgångsförmåner på grund av uppdrag som statsråd, statlig chefsanställning eller kommunalt förtroendeuppdrag, och avgångsförmånerna ska minskas med hänsyn till andra inkomster, får minskningen justeras om det behövs med hänsyn till de sammanlagda effekterna av de olika regelsystemen. Statens tjänstepensionsverk ska efter samråd med berörda utbetalare besluta om en sådan justering.

15 § Föreligger inte rätt till ekonomiskt omställningsstöd under ett helt kalenderår, ska endast inkomster som hänför sig till den tid då rätt till stödet föreligger medräknas vid minskningen.

Minskningen ska fördelas på det antal kalenderdagar som det ekonomiska omställningsstödet betalas.

Jämkning av ekonomiskt omställningsstöd

16 § Om det är skäligt får ett ekonomiskt omställningsstöd dras in helt eller delvis (jämkning) om stödmottagaren

1. förvärvsarbetar i väsentlig omfattning åt någon annan och inte tar ut skälig ersättning för detta arbete,

2. redovisar inkomst av aktiv näringsverksamhet och denna har reducerats på grund av avdrag för

– avsättning till periodiseringsfond,

– avsättning till upphovsmannakonto,

– avsättning till expansionsfond,

– eget pensionssparande,

– underskott av annan verksamhetsgren,

3. redovisar inkomst av passiv näringsverksamhet där det ingår arbetsinkomster, eller

4. har dömts för brott som har medfört att stödmottagaren har skilts från uppdraget som riksdagsledamot eller har dömts för brott av sådan allvarlig art att det framstår som sannolikt att stödmottagaren skulle ha skilts från uppdraget som riksdagsledamot om han eller hon hade varit kvar i riksdagen.

Utöver vad som följer av första stycket får ekonomiskt omställningsstöd enligt 5 § och som gäller i mer än ett år jämkas om stödmottagaren inte har vidtagit tillräckliga åtgärder för att övergå till förvärvsarbete. Vid bedömningen av jämkningsfrågan ska särskilt beaktas om och hur den som tar emot stödet har tagit del av det omställningsstöd som avses i 3 §.

17 § Ett beslut om jämkning gäller omedelbart, om inte något annat beslutas.

Rätt till efterlevandeskydd

18 § Ett arvsberättigat barn, som inte har fyllt 20 år, till den som vid sin död var berättigad till ekonomiskt omställningsstöd enligt 5 § första stycket 4 har rätt till efterlevandeskydd. Med arvsberättigat barn ska jämställas barn som har mottagits i adoptionssyfte.

19 § Om det finns särskilda skäl får efterlevandeskydd beviljas en efterlevande maka eller make eller den som enligt 11 kap. 2 § jämställs med efterlevande maka eller make. Ett sådant beslut kan omprövas.

Utbetalningstid för efterlevandeskyddet

20 § Efterlevandeskydd betalas under högst två år.

Efterlevandeskyddet upphör vid utgången av den månad då den berättigade avlider.

Efterlevandeskyddets storlek

21 § Efterlevandeskyddet betalas per kalenderår med ett belopp som för varje berättigad motsvarar ett prisbasbelopp.

Beslut i frågor om ekonomiskt omställningsstöd och efterlevandeskydd

22 § Riksdagens arvodesnämnd ska besluta om en ledamots rätt till ekonomiskt omställningsstöd enligt 5 § när ledamoten har lämnat riksdagen.

23 § Riksdagens arvodesnämnd beslutar efter skriftlig ansökan om

1. förlängt ekonomiskt omställningsstöd enligt 6 §,

2. efterlevandeskydd enligt 18–19 §§, och

3. eftergift enligt 31–32 §§.

Riksdagens arvodesnämnd beslutar även i frågor om jämkning av ekonomiskt omställningsstöd enligt 15 §.

Beslut om förmåner enligt första stycket 1 och 2 kan inte beviljas för längre tid tillbaka än sex månader före ansökningsmånaden.

Utbetalning av ekonomiskt omställningsskydd och efterlevandeskydd

24 § Den som vill att ekonomiskt omställningsstöd eller efterlevandeskydd ska betalas ut ska skriftligen ansöka om det hos Statens tjänstepensionsverk. Utbetalning får inte ske för längre tid tillbaka än sex månader före ansökan om utbetalning.

Uppgiftslämnande

25 § När en ledamot har lämnat riksdagen ska Riksdagsförvaltningen till Riksdagens arvodesnämnd lämna de uppgifter som nämnden behöver för att kunna fastställa ledamotens rätt till stöd enligt bestämmelserna i detta kapitel. Riksdagsförvaltningen ska på begäran till Riksdagens arvodesnämnd överlämna de uppgifter som en tidigare ledamot har lämnat till förvaltningen enligt 4 §.

26 § Den som ansöker om eller tar emot ekonomiskt omställningsstöd ska på begäran lämna Riksdagens arvodesnämnd sådana uppgifter som nämnden behöver för sin prövning av ett ärende enligt bestämmelserna i detta kapitel.

27 § Den som har ansökt om utbetalning enligt 24 § ska skriftligen lämna sådana uppgifter som Statens tjänstepensionsverk behöver för att bedöma sökandens rätt till utbetalning. Uppgifterna ska lämnas på heder och samvete.

Om den som har ansökt om utbetalning inte lämnar begärda uppgifter, får Statens tjänstepensionsverk hålla inne vidare utbetalningar.

Om den som har beviljats utbetalning av ekonomiskt omställningsstöd får väsentligt ändrade inkomstförhållanden och dessa kan antas påverka rätten till utbetalning, ska han eller hon utan särskild begäran lämna uppgift om detta till Statens tjänstepensionsverk.

28 § Arbetsgivare och andra som har betalat ut ersättning eller stöd ska på begäran av Statens tjänstepensionsverk lämna sådana uppgifter om en namngiven person om sådana förhållanden som är av betydelse för tillämpningen av bestämmelserna i detta kapitel.

Den som inte fullgör sin skyldighet enligt första stycket får föreläggas att fullgöra skyldigheten. Föreläggandet får förenas med vite.

29 § Skatteverket ska på begäran lämna Riksdagens arvodesnämnd sådana uppgifter om en namngiven person som har betydelse i ett ärende om jämkning av ekonomiskt omställningsstöd enligt 16 § första stycket 1–3. Detsamma gäller uppgifter som har betydelse för frågan om ekonomiskt omställningsstöd enligt 33 §.

30 § Skatteverket ska till Statens tjänstepensionsverk lämna uppgifter om inkomst som är pensionsgrundande enligt 59 kap. socialförsäkringsbalken, om uppgifterna har betydelse i ett ärende om ekonomiskt omställningsstöd enligt bestämmelserna i detta kapitel.

Återkrav

31 § Om ekonomiskt omställningsstöd har betalats ut med ett för högt belopp ska stödmottagaren betala tillbaka mellanskillnaden. Detsamma gäller om stödet har jämkats. Ett belopp som ska betalas tillbaka ska, när det är lämpligt, i stället avräknas mot kommande utbetalningar av ekonomiskt omställningsstöd.

Avräkning enligt första stycket får inte ske förrän beslutet har vunnit laga kraft.

Om det finns särskilda skäl får återkravet efterges helt eller delvis.

Krav på återbetalning framställs av Statens pensionsverk.

32 § Om ekonomiskt omställningsstöd har betalats ut med ett för högt belopp och mellanskillnaden inte har betalats tillbaka inom en månad efter det att krav på återbetalning har framställts, ska stödmottagaren betala ränta enligt 6 § räntelagen (1975:635) för tid därefter till dess betalning sker. Detsamma gäller om stödet har jämkats. Om det finns särskilda skäl får kravet på ränta efterges helt eller delvis.

Bestämmelserna i första stycket ska också gälla om stödmottagaren har försummat att lämna de uppgifter som behövs för bestämmande av det belopp som ska betalas tillbaka. I ett sådant fall ska ränta tas ut från den dag då uppgifterna senast skulle ha lämnats in.

Ansökan om ekonomiskt omställningsstöd efter jämkningsbeslut

33 § Om ett ekonomiskt omställningsstöd har jämkats enligt 16 §, får stödmottagaren när nya förhållanden har inträtt på nytt ansöka om ekonomiskt omställningsstöd.

Om ett beslut som har fattats med tillämpning av 16 § har grundats på att stödmottagaren har gjort avsättning till periodiseringsfond, upphovsmannakonto eller expansionsfond och beloppet därefter helt eller delvis har återförts till beskattning, ska frågan om stöd för det år då återförandet skedde prövas på yrkande av stödmottagaren.

14 kap. Försäkring, företagshälsovård och rehabilitering

Försäkring

1 § Riksdagsförvaltningen ske se till att en ledamot är grupplivförsäkrad, tjänstereseförsäkrad och arbetsskadeförsäkrad. Förvaltningen svarar för kostnaden för försäkringarna.

Företagshälsovård

2 § En ledamot har rätt till företagshälsovård i den omfattning som Riksdagsförvaltningen bestämmer.

Ersättning för rehabilitering

3 § Om det finns särskilda skäl kan en riksdagsledamot efter prövning av Riksdagsförvaltningen få ersättning för kostnader för insatser i rehabiliteringssyfte.

15 kap. Överklagande

Beslut av Riksdagsförvaltningen

1 § Beslut av Riksdagsförvaltningen i ärenden om stödåtgärder för omställning och om tillhandahållande av barnverksamhet får inte överklagas.

Övriga beslut av Riksdagsförvaltningen enligt denna lag får överklagas hos Riksdagens överklagandenämnd.

Beslut av Riksdagens arvodesnämnd

2 § Beslut av Riksdagens arvodesnämnd enligt 12 eller 13 kap. får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Vid överklagande till kammarrätten krävs prövningstillstånd.

Ett beslut enligt 3 kap. 1 § får inte överklagas.

Beslut av Statens tjänstepensionsverk

3 § Beslut av Statens tjänstepensionsverk enligt denna lag får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Vid överklagande till kammarrätten krävs prövningstillstånd.

Allmänna bestämmelser om överklagande

4 § Ett beslut överklagas skriftligt. Klaganden ska i överklagandet ange vilket beslut som överklagas och den ändring i beslutet som han eller hon vill ha.

Överklagandet ska lämnas in till den myndighet som har meddelat beslutet. Det ska ha kommit in dit inom tre veckor från den dag då klaganden fick del av beslutet.

Övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2017 då lagen (1994:1065) om ekonomiska villkor för riksdagens ledamöter ska upphöra att gälla.

2. Övergångsbestämmelserna till lagen (1994:1065) om ekonomiska villkor för riksdagens ledamöter och ändringar i den lagen ska fortfarande gälla.

Förslag till lag om stöd till partigrupperna för riksdagsledamöternas arbete i riksdagen

Härigenom föreskrivs följande.

1 kap. Inledande bestämmelser

Lagens syfte och innehåll

1 § Denna lag syftar till att riksdagsledamöterna och partigrupperna ska få det stöd de behöver för att det parlamentariska arbetet ska fungera väl. I lagen finns bestämmelser om

– basstöd till partigrupper (2 kap.),

– stöd till partigrupper för politiska sekreterare till riksdagsledamöter och andra arbetstagare hos partigruppernas kanslier (3 kap.),

– stöd till partigrupper för kostnader för riksdagsledamöters utrikes resor (4 kap.),

– stöd till partigrupper för kostnader för riksdagsledamöters språkutbildning (5 kap.),

– stöd till en enskild ledamot som har blivit invald i riksdagen utan att tillhöra en partigrupp (6 kap.),

– redovisning av stöden (7 kap.), och

– återbetalning av vissa stöd (8 kap).

Stöd

2 § Riksdagsförvaltningen ska enligt bestämmelserna i denna lag till partigrupperna i riksdagen lämna basstöd, stöd för politiska sekreterare till riksdagsledamöter och för andra som arbetar i partigruppernas kanslier, stöd till kostnader för riksdagsledamöters utrikes resor och stöd till kostnader för riksdagsledamöters språkutbildning.

3 § Riksdagsförvaltningen ska enligt bestämmelserna i 6 kap. lämna stöd till en enskild riksdagsledamot som blivit invald utan att tillhöra en partigrupp.

Partigrupp

4 § Som partigrupp räknas varje grupp av riksdagsledamöter för ett parti som har fått minst 4 procent av rösterna i hela riket vid ett riksdagsval.

Utbetalning av stöd

5 § Ekonomiskt stöd enligt denna lag ska betalas ut förskottsvis per kvartal.

Bemyndigande

6 § Riksdagsförvaltningen får meddela tillämpningsföreskrifter till denna lag.

Allmänna råd

7 § Riksförvaltningen meddelar allmänna råd till lagen.

2 kap. Basstöd till partigrupper

Basstöd

1 § Basstödet består av grundbelopp och tilläggsbelopp. Grundbeloppet är 1 700 000 kronor per år och tilläggsbeloppet är 57 000 kronor per år.

2 § En partigrupp har rätt till basstöd från och med den månad då riksdagsval hålls till och med den månad då riksdagen samlas efter nästa riksdagsval.

Har en partigrupp rätt till stöd med skilda belopp före och efter ett riksdagsval, lämnas stödet med det högre beloppet för den månad då riksdagsval hålls och för den månad då en nyvald riksdag samlas.

För den månad då en partigrupp blir eller upphör att vara företrädd i regeringen har gruppen rätt till det grundbelopp som gäller för en partigrupp som inte företräder ett regeringsparti.

Grundbelopp

3 § En partigrupp som företräder ett regeringsparti har rätt till ett grundbelopp. Var och en av övriga partigrupper har rätt till två grundbelopp.

Tilläggsbelopp

4 § En partigrupp har rätt till ett tilläggsbelopp för varje mandat som partiet fick vid det senaste riksdagsvalet.

Avvecklingsstöd

5 § Partigruppen för ett parti som inte återkommer till riksdagen efter ett val har, sedan rätt till basstöd har upphört, rätt till avvecklingsstöd under sex månader. Avvecklingsstödet uppgår till det belopp per månad för basstöd partigruppen hade rätt till närmast före valet.

6 § Till partigruppen för ett parti som efter ett val till riksdagen återkommer med färre ledamöter än tidigare och som varken före eller efter valet är ett regeringsparti ska lämnas

1. det stöd som tillkommer gruppen enligt 2–4 §§ och

2. avvecklingsstöd under tolv månader från utgången av den månad då den nyvalda riksdagen samlas med 50 procent av skillnaden mellan det nya stödet och det stöd som partigruppen hade rätt till närmast före valet.

3 kap. Stöd till partigrupper för politiska sekreterare till riksdagsledamöter och för andra som arbetar i partigruppernas kanslier

Politisk sekreterare till riksdagsledamot

1 § Med politisk sekreterare till riksdagsledamot avses en person som arbetar i en partigrupps kansli och som finansieras enligt 2–5 §§.

Stöd till kostnader för politiska sekreterare

2 § Riksdagsförvaltningen ska lämna stöd till kostnader för politiska sekreterare. Stödet ska lämnas till partigrupperna med ett belopp som förvaltningen bestämmer.

Stödet ska motsvara kostnaden för en sekreterare per riksdagsledamot.

3 § En partigrupp har rätt till stöd från och med den månad då riksdagsval hålls till och med den månad då riksdagen samlas efter nästa riksdagsval. Stödet beräknas efter antalet ledamöter i gruppen vid kvartalets ingång.

Har en partigrupp före och efter ett riksdagsval rätt till stöd med skilda belopp, ska stödet lämnas med det högre beloppet för den månad då riksdagsval hålls och den månad då en nyvald riksdag samlas.

Avvecklingsstöd till kostnader för politiska sekreterare

4 § Partigruppen för ett parti som inte återkommer efter ett val till riksdagen har, sedan rätten till stöd för kostnader för politisk sekreterare upphört, rätt till avvecklingsstöd under ytterligare fyra månader.

Avvecklingsstödet ska uppgå till det stödbelopp per månad som partigruppen hade rätt till närmast före valet.

5 § Partigruppen för ett parti som efter ett val till riksdagen återkommer med färre mandat än tidigare har, under ytterligare fyra månader räknat från utgången av den månad då den nyvalda riksdagen samlas, rätt till avvecklingsstöd.

Avvecklingsstödet ska uppgå till det stödbelopp per månad som partigruppen hade rätt till närmast före valet.

Rätt att inrätta ett kansli

6 § Varje partigrupp har rätt att inrätta ett kansli i riksdagens lokaler.

Arbetsplatser till politiska sekreterare och partigruppens kansliledning

7 § Varje partigrupp har rätt till arbetsplatser i riksdagens lokaler för

1. de politiska sekreterare som har sitt tjänsteställe i riksdagen, dock högst så många arbetsplatser som motsvarar det antal mandat som partiet fick vid det senaste riksdagsvalet, och

2. partigruppens kansliledning med det antal rum som Riksdagsförvaltningen bestämmer.

Rätten för politiska sekreterare och andra som arbetar i en partigrupp att använda riksdagens lokaler, it-miljö och resebyrå

8 § Politiska sekreterare som har sitt tjänsteställe i riksdagen och andra som arbetar i en partigrupps kansliledning har rätt att

a) få tillträde till riksdagens lokaler,

b) ta emot besök i riksdagens lokaler,

c) disponera en arbetsplats i en partigrupps kansli,

d) ha ett it-konto i Riksdagsförvaltningens it-miljö, och

e) anlita den resebyrå som Riksdagsförvaltningen anlitar.

Vad som föreskrivs i första stycket gäller också vikarier för föräldralediga, tjänstlediga och sjukskrivna arbetstagare.

Samråd

9 § Innan ett ärende av betydelse för arbetstagare i partigruppernas kanslier avgörs ska riksdagsdirektören bereda ärendet i en samrådsgrupp med representanter för kanslierna och Riksdagsförvaltningen.

4 kap. Stöd till partigrupper för kostnader för riksdagsledamöters utrikes resor

Stöd till kostnader för resor på uppdrag av en partigrupp

1 § Riksdagsförvaltningen ska lämna stöd till kostnader för riksdagsledamöters utrikes resor på uppdrag av partigruppen till länder inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, länder som har ansökt om medlemskap i Europeiska unionen och potentiella kandidatländer. Stödet ska betalas till partigrupperna med det belopp som Riksdagsförvaltningen bestämmer.

2 § Riksdagsförvaltningen ska lämna stöd till kostnader för riksdagsledamöters resor på uppdrag av partigruppen för deltagande i internationella konferenser utomlands och andra utrikes resor. Stödet ska betalas till partigrupperna med det belopp som Riksdagsförvaltningen bestämmer.

3 § En partigrupp får inte bevilja en ledamot stöd till andra kostnader för en utrikes resa än sådana kostnader som Riksdagsförvaltningen skulle ha svarat för när en anställd i förvaltningen hade deltagit i en motsvarande resa.

4 § Det finns bestämmelser om utrikes tjänsteresa i lagen (2016:000) om ersättning till riksdagens ledamöter.

5 kap. Stöd till partigrupper för kostnader för riksdagsledamöters språkutbildning

1 § Riksdagsförvaltningen ska lämna stöd till partigrupperna för riksdagsledamöternas språkutbildning med det belopp som förvaltningen bestämmer.

2 § Det finns bestämmelser om stöd till vidareutbildning för riksdagsledamöterna i lagen (2016:000) om ersättning till riksdagens ledamöter.

6 kap. Stöd till en enskild ledamot som har blivit invald utan att tillhöra en partigrupp

1 § Till en ledamot som har blivit invald i riksdagen genom att partiet har fått minst tolv procent av rösterna i den egna valkretsen ska Riksdagsförvaltningen lämna stöd, med tillämpning i övrigt av bestämmelserna i denna lag, i form av

1. basstöd till partigrupp med en niondel av vad som ska tillkomma ett parti som inte är regeringsparti,

2. stöd enligt 3 kap. 2 §, och

3. stöd enligt 4 kap. 2 § för ett mandat.

7 kap. Redovisning av stöden

1 § Var och en av partigrupperna ska för varje räkenskapsår lämna en redovisning till Riksdagsförvaltningen av hur partigruppen har använt det stöd som den har tagit emot enligt bestämmelser i denna lag. Detsamma gäller en ledamot som fått stöd enligt 6 kap.

Redovisningen ska lämnas senast den 1 juli året efter räkenskapsårets slut.

8 kap. Återbetalning av stöd

1 § Medel som en partigrupp mottagit under en valperiod enligt 4 kap. 1 § och 5 kap. 1 §, som inte har förbrukats under valperioden, ska betalas tillbaka till Riksdagsförvaltningen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2017 då lagen (1999:1209) om stöd till riksdagsledamöternas och partigruppernas arbete i riksdagen ska upphöra att gälla.

Bestämmelserna om återbetalningsskyldighet i 8 kap. 1 § gäller endast stöd som lämnas efter det att lagen trätt ikraft.

Vid bestämmande av storleken på stödet till partigrupperna för kostnaden för de politiska sekreterarna per person och månad för år 2017 ska det belopp som anges i 10 § andra stycket lagen (1999:1209) om stöd till riksdagsledamöternas och partigruppernas arbete i riksdagen i bestämmelsens senaste lydelse tillämpas.

Förslag till lag om ändring i lagen (1989:185) om arvoden m.m. för uppdrag inom riksdagen, dess myndigheter och organ

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1989:185) om arvoden m.m. för uppdrag inom riksdagen, dess myndigheter och organ

dels att 1, 2 och 3 §§ ska ha följande lydelse,

dels att det ska införas en ny paragraf, 3 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

1 §

Arvoden för vissa uppdrag inom riksdagen, dess myndigheter och organ ska betalas enligt följande:

Organ/Befattning	Månadsarvode i procent av arvode som riksdagsledamot
1. Sveriges riksbank
Fullmäktiges ordförande:	27,5
Fullmäktiges vice ordförande:	23
Annan fullmäktig:	14
Suppleant för fullmäktig:	3,5
2. Riksdagsstyrelsen
Vald ledamot i riksdagsstyrelsen:	15
Företrädaren för en partigrupp utan vald ledamot i riksdagsstyrelsen:	15
3. Riksrevisionens parlamentariska råd
Ordförande:	10
Vice ordförande:	7,5
Ledamot som inte är ordförande eller vice ordförande:	2
4. Nordiska rådets svenska delegation
Ordförande:	4
Ledamot av arbetsutskottet som inte är ordförande i delegationen:	1
5. Stiftelsen Riksbankens jubileumsfond
Ordförande:	11,5
Vice ordförande:	8
Annan ledamot och suppleant:	5
6. EU-nämnden
Ordförande:	20
Vice ordförande:	15

– Föreslagen lydelse

1 §

Arvoden för vissa uppdrag inom riksdagen, dess myndigheter och organ ska betalas enligt följande:

Organ/Befattning	Månadsarvode i procent av arvode som riksdagsledamot
1.Sveriges riksbank
Fullmäktiges ordförande:	27,5
Fullmäktiges vice ordförande:	23
Annan fullmäktig:	14
Suppleant för fullmäktig	3,5
2. Riksdagsstyrelsen
Vald ledamot i riksdagsstyrelsen:	15
Företrädaren för en partigrupp utan vald ledamot i riksdagsstyrelsen:	15
3. Riksrevisionens parlamentariska råd
Ordförande:	10
Vice ordförande:	7,5
Ledamot som inte är ordförande eller vice ordförande:	2
4. Nordiska rådets svenska delegation
Ordförande:	4
Ledamot av arbetsutskottet som inte är ordförande i delegationen:	1
5. Stiftelsen Riksbankens jubileumsfond
Ordförande:	11,5
Vice ordförande:	8
Annan ledamot och suppleant:	5

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

2 §

För fullgörande av uppdrag som anges i 1 § samt som tjänstgörande ledamot, suppleant och tillfällig ersättare i EU-nämnden betalas särskilt arvode för sammanträdesdag som infaller en måndag, en fredag eller under plenifria perioder (sammanträdesarvode). Sammanträdesarvode betalas dock inte till a) vald ledamot och företrädare för partigrupp utan vald ledamot i riksdagsstyrelsen eller b) ordförande och vice ordförande i EU-nämnden.

För fullgörande av sådana uppdrag som anges i 1 § betalas ett särskilt arvode för en sammanträdesdag som infaller en måndag, en fredag eller under perioder då kammaren inte sammanträder (sammanträdesarvode). Sammanträdesarvode betalas dock inte till vald ledamot och företrädare för partigrupp utan vald ledamot i riksdagsstyrelsen.

Sammanträdesarvode betalas även till

1. ledamot och tjänstgörande ersättare i ledamotsrådet,

2. tjänstgörande suppleant och tjänstgörande ersättare för företrädare för partigrupp utan vald ledamot i riksdagsstyrelsen,

3. suppleant i Nordiska rådets svenska delegations arbetsutskott,

4. ledamot och suppleant i Utrikesnämnden för sammanträde som är förlagt till period då riksdagen har plenifri tid,

5. riksdagsledamot vid deltagande på uppdrag av riksdagen i Nordiska rådets verksamhet i den mån motsvarande ersättning inte betalas från Nordiska rådet,

6. riksdagsledamot vid deltagande på uppdrag av riksdagen i Europarådets verksamhet i den mån motsvarande ersättning inte betalas från Europarådet samt

7. riksdagsledamot vid deltagande på uppdrag av riksdagen i den parlamentariska församlingens verksamhet i Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa i den mån motsvarande ersättning inte betalas från den parlamentariska församlingen.

Arvodesbeloppen fastställs av riksdagsstyrelsen.

Till suppleant som deltar i sammanträde utan att delta i beslut betalas sammanträdesarvode endast om respektive organ beslutar det.

3 §

För inrikes resor som företas för fullgörande av uppdrag som uppräknas i 1 eller 2 § lämnas resekostnadsersättningar och traktamente - för riksdagsledamöter enligt regler i lagen (1994:1065) om ekonomiska villkor för riksdagens ledamöter efter samordning med den resekostnads- och traktamentsersättning som i övrigt lämnas från Riksdagsförvaltningen, - för ledamöter i Riksrevisionens parlamentariska råd enligt bestämmelser i lagen (2002:1023) med instruktion för Riksrevisionen, - för fullmäktige och suppleanter för fullmäktige i Riksbanken som inte är riksdagsledamöter enligt de bestämmelser om sådana förmåner som enligt kollektivavtalet gäller för anställda inom Riksbanken, - för övriga uppdragstagare enligt samma bestämmelser som för arbetstagare vid Riksdagsförvaltningen. För utrikes resor gäller vad Riksdagsförvaltningen meddelar i tillämpningsföreskrifter.

Den som gör en resa för att fullgöra något sådant uppdrag som räknas upp i 1–2 §§ har rätt till resekostnadsersättningar och traktamente enligt andra stycket. Resekostnadsersättningar och traktamente lämnas 1. för riksdagsledamöter enligt regler i lagen (2016:000) om ersättning till riksdagens ledamöter efter samordning med den resekostnads- och traktamentsersättning som i övrigt lämnas från Riksdagsförvaltningen, 2. för ledamöter i Riksrevisionens parlamentariska råd enligt bestämmelser i lagen (2002:1023) med instruktion för Riksrevisionen, 3. för fullmäktige och suppleanter för fullmäktige i Riksbanken som inte är riksdagsledamöter enligt de bestämmelser om sådana förmåner som enligt kollektivavtalet gäller för arbetstagare hos Riksbanken och 4. för övriga uppdragstagare enligt samma bestämmelser som för arbetstagare hos Riksdagsförvaltningen.

3 a §

Den som fullgör uppdrag i Europarådets svenska delegation och som lämnar riksdagen i samband med ett val, har under den återstående delen av delegationens mandatperiod rätt till

– arvode enligt 2 § andra stycket 6,

– resekostnadsersättningar och traktamente enligt 3 § andra stycket 1, och

– teknisk och elektronisk utrustning enligt 7 kap. 9 § lagen (2016:000) om ersättning till riksdagens ledamöter.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2017.

Förslag till lag om ändring i lagen (1989:186) om överklagande av administrativa beslut av Riksdagsförvaltningen och riksdagens myndigheter

Härigenom föreskrivs att 7 § lagen (1989:186) om överklagande av administrativa beslut av Riksdagsförvaltningen och riksdagens myndigheter ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

7 §

Beslut varigenom Riksdagens överklagandenämnd prövat en dit överklagad fråga får inte överklag-as. Ett beslut som avses i 4 § första stycket överklagas hos Högsta förvaltningsdomstolen om talan förs av en enskild eller av en kommunal myndighet. Ett beslut om inkomstgaranti eller efterlevandeskydd överklagas enligt bestämmelserna i 16 kap. lagen (1994:1065) om ekonomiska villkor för riksdagens ledamöter el- ler 12 kap. den upphävda lagen (1996:304) om arvode m.m. till Sveriges ledamöter av Europaparlamentet. Övriga beslut överklagas i enlighet med 14 kap. 8 § riksdagsordningen hos Riksdagens överklagandenämnd.

Ett beslut genom vilket Riksdagens överklagandenämnd har prövat en fråga som har överklagats dit får inte överklagas. Ett beslut som avses i 4 § första stycket får överklagas hos Högsta förvaltningsdomstolen om talan förs av en enskild eller av en kommunal myndighet. Ett beslut om inkomstgaranti, ekonomiskt omställningsstöd eller efterlevandeskydd får överklagas enligt bestämmelserna i 15 kap. lagen (2016:000) om ersättning till riksdagens ledamöter eller 12 kap. den upphävda lagen (1996:304) om arvode m.m. till Sveriges ledamöter av Europaparlamentet. Övriga beslut får överklagas enligt bestämmelserna i 14 kap. 8 § riksdagsordningen hos Riksdagens överklagandenämnd.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2017.

Förslag till lag om ändring i lagen (1991:359) om arvoden till statsråden m.m.

Härigenom föreskrivs att 6 § lagen (1991:359) om arvoden till statsråden m.m. ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

6 §

Ett statsråd som har längre färdväg än 70 km från bostaden på hemorten till Regeringskansliet har, om förutsättningarna för avdrag i 12 kap. 18-20 §§ inkomstskattelagen (1999:1229) är uppfyllda, rätt till avlöningsförstärkning med de belopp som gäller för tjänstemän med tidsbegränsad anställning i Regeringskansliet. Ersättning för logikostnad betalas med samma belopp som gäller för riksdagsledamöter enligt 5 kap. 4 § lagen (1994:1065) om ekonomiska villkor för riksdagens ledamöter. För resor mellan Stockholm och hemorten betalas dessutom resekostnadsersättning.

Ett statsråd som har längre färdväg än 70 kilometer från bostaden på hemorten till Regeringskansliet har, om förutsättningarna för avdrag i 12 kap. 18–20 §§ inkomstskattelagen (1999:1229) är uppfyllda, rätt till avlöningsförstärkning med de belopp som gäller för tjänstemän med tidsbegränsad anställning i Regeringskansliet. Ersättning för logikostnad betalas med samma belopp som gäller för riksdagsledamöter enligt 5 kap. 4 § lagen (2016:000) om ersättning till riksdagens ledamöter. För resor mellan Stockholm och hemorten betalas dessutom resekostnadsersättning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2017.

Förslag till lag om ändring i inkomstskattelagen (1999:1229)

Härigenom föreskrivs att 11 kap. 17 b § och 67 kap. 6 § inkomstskattelagen (1999:1229) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

11 kap.

17 b §

Förmån av omställningsstöd enligt 13 kap. 1 b § och 13 a kap. 2 § lagen (1994:1065) om ekonomiska villkor för riksdagens ledamöter ska inte tas upp.

Förmån av omställningsstöd enligt 12 kap. 3 § och 13 kap. 3 § lagen (2016:000) om ersättning till riksdagens ledamöter ska inte tas upp.

67 kap.

6 §

Med arbetsinkomster avses vid tillämpningen av detta kapitel sådana inkomster som anges i 59 kap. 8–12 §§, 13 § 10, 12 och 13, 14 § första stycket 1–3 och 5 samt 15–19 och 27 §§ socialförsäkringsbalken med undantag för sådana inkomster som anges i 59 kap. 23, 25, 26 och 28 §§ samma balk. Som arbetsinkomst avses även inkomst från självständig näringsverksamhet som bedrivs utomlands, om den skattskyldige i inte oväsentlig omfattning har arbetat i verksamheten.

Ekonomiskt omställningsstöd och inkomstgaranti enligt lagen (1994:1065) om ekonomiska villkor för riksdagens ledamöter ska inte anses som arbetsinkomst.

Ekonomiskt omställningsstöd och inkomstgaranti enligt lagen (2016:000) om ersättning till riksdagens ledamöter ska inte anses som arbetsinkomst.

Vid beräkningen av skattereduktion ska arbetsinkomsterna utgöras av

överskott i inkomstslaget tjänst, och

överskott i inkomstslaget näringsverksamhet minskat med sjukpenning eller annan ersättning som anges i 15 kap. 8 §.

Arbetsinkomsterna ska minskas med allmänna avdrag enligt 62 kap. och sjöinkomstavdrag enligt 64 kap. samt avrundas nedåt till helt hundratal kronor.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2017.

2. Lagen tillämpas första gången på beskattningsår som börjar efter den 31 december 2016.

Förslag till lag om ändring i lagen (2002:1023) med instruktion för Riksrevisionen

Härigenom föreskrivs att 17 § lagen (2002:1023) med instruktion för Riksrevisionen ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

17 §

Föreskrifter om arvoden till ledamöterna i Riksrevisionens parlamentariska råd finns i lagen (1989:185) om arvoden m.m. för uppdrag inom riksdagen, dess myndigheter och organ.

Under resor och förrättningar som ledamöterna gör för sitt uppdrag har de rätt till ersättning enligt 4 och 5 kap. lagen (1994:1065) om ekonomiska villkor för riksdagens ledamöter och tillämpningsföreskrifterna till denna. Vid bedömningen av rätten till ersättning ska ledamöternas bostad på hemorten anses som tjänsteställe.

Under resor och förrättningar som ledamöterna gör för sitt uppdrag har de rätt till ersättning enligt 4 och 5 kap. lagen (2016:000) om ersättning till riksdagens ledamöter och tillämpningsföreskrifterna till denna. Vid bedömningen av rätten till ersättning ska ledamöternas bostad på hemorten anses som tjänsteställe.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2017.

Förslag till lag om ändring i lagen (2011:745) med instruktion för Riksdagsförvaltningen

Härigenom föreskrivs att 2 och 6 §§ lagen (2011:745) med instruktion för Riksdagsförvaltningen ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

2 §

Riksdagsförvaltningen ska om annat inte är särskilt föreskrivet

l. upprätta förslag till anslag på statens budget för riksdagen och Riksdagsförvaltningen,

2. utfärda anvisningar för utarbetandet av förslag till anslag på statens budget för riksdagens myndigheter utom Riksbanken,

3. upprätta anslagsdirektiv för var och en av riksdagens myndigheter, utom Riksbanken, över de finansiella villkor som gäller för respektive myndighet med anledning av riksdagens beslut om statens budget,

4. besluta i frågor om ekonomiska förmåner enligt lagen (1994:1065) om ekonomiska villkor för riksdagens ledamöter respektive den upphävda lagen (1996:304) om arvode m.m. till Sveriges ledamöter av Europaparlamentet,

4. besluta i frågor om ekonomiska förmåner enligt lagen (2016:000) om ersättning till riksdagens ledamöter respektive den upphävda lagen (1996:304) om arvode m.m. till Sveriges ledamöter av Europaparlamentet,

5. ansvara för löner, arvoden och andra ersättningar till arbetstagare och arvodesberättigade hos Riksdagsförvaltningen, riksdagens nämnder och övriga riksdagsorgan samt svara för hanteringen av pensioner och andra förmåner till dessa och deras efterlevande,

6. ingå centrala kollektivavtal samt i övrigt utöva arbetsgivarens befogenheter enligt dessa när det gäller riksdagens myndigheter samt företräda riksdagens myndigheter som arbetsgivare i arbetstvister om kollektivavtal som har slutits av Riksdagsförvaltningen,

7. svara för de utbetalningar som följer av beslut av riksdagens nämndmyndigheter, om kostnaderna ska belasta anslag som anvisats till Riksdagsförvaltningen,

8. utföra övriga ekonomiadministrativa uppgifter för riksdagens nämndmyndigheter samt	8. utföra övriga ekonomiadministrativa uppgifter för riksdagens nämndmyndigheter,
	9. ansvara för att ledamöter erbjuds parkeringsplats, övernattningsbostäder, arbetsrum, vidareutbildning, teknisk och elektronisk utrustning, barnverksamhet, försäkring och företagshälsovård, och

9. ansvara för att ledamöter som lämnar riksdagen erbjuds stöd för övergång till förvärvsarbete.

10. ansvara för att ledamöter som lämnar riksdagen erbjuds stöd för övergång till förvärvsarbete.

Riksdagsförvaltningen ska ge riksdagens myndigheter möjlighet att framföra sina synpunkter på förhandlingsfrågor som direkt berör respektive myndighet.

Riksdagsförvaltningen får till en av riksdagens myndigheter överlämna handläggningen av en avtalsfråga som är av betydelse för den myndigheten.

Riksdagsförvaltningen ska bereda riksdagens nämndmyndigheter tillfälle att lämna synpunkter på behovet av resurser.

6 §

Riksdagsförvaltningen får överlämna en uppgift att handlägga frågor som anges i 2 § första stycket 4 till en annan myndighet. Vad som sägs om Riksdagsförvaltningen ska i sådant fall gälla den myndigheten när det gäller det som föreskrivs i - 8 kap. och 13 kap. 22–26 §§ lagen (1994:1065) om ekonomiska villkor för riksdagens ledamöter, och - 9 kap. 18–22 §§ den upphävda lagen (1996:304) om arvode m.m. till Sveriges ledamöter av Europaparlamentet.

Riksdagsförvaltningen får överlämna en uppgift att handlägga frågor som anges i 2 § första stycket 4 till en annan myndighet. Vad som sägs om Riksdagsförvaltningen ska i sådant fall gälla den myndigheten när det gäller det som föreskrivs i 9 kap. 18-22 §§ den upphävda lagen (1996:304) om arvode m.m. till Sveriges ledamöter av Europaparlamentet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2017.

Förslag till lag om ändring i lagen (2012:880) med instruktion för Valprövningsnämnden

Härigenom föreskrivs att 16 § lagen (2012:880) med instruktion för Valprövningsnämnden ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

16 §

För resor som ledamöter, sekreterare och andra som tjänstgör hos nämnden gör i sitt uppdrag ska Riksdagsförvaltningen betala resekostnadsersättning och traktamente enligt de bestämmelser som gäller för arbetstagare vid Riksdagsförvaltningen. I fråga om ersättning till den som även är ledamot av riksdagen finns bestämmelser i lagen (1994:1065) om ekonomiska villkor för riksdagens ledamöter.

För resor som ledamöter, sekreterare och andra som tjänstgör hos nämnden gör i sitt uppdrag ska Riksdagsförvaltningen betala resekostnadsersättning och traktamente enligt de bestämmelser som gäller för arbetstagare hos Riksdagsförvaltningen. I fråga om ersättning till den som även är ledamot av riksdagen finns bestämmelser i lagen (2016:000) om ersättning till riksdagens ledamöter.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2017.

Förslag till lag om ändring i lagen (2012:883) med instruktion för Riksdagens arvodesnämnd

Härigenom föreskrivs att 1 och 17 §§ lagen (2012:883) med instruktion för Riksdagens arvodesnämnd ska ha följande lydelse.

1 §

Riksdagens arvodesnämnd ska i enlighet med

l. 3 kap. l § lagen (1994:1065) om ekonomiska villkor för riksdagens ledamöter fastställa det belopp för månad som ledamotsarvode ska betalas med, 2. 13 kap. 21 § samma lag besluta i frågor om inkomstgaranti och efterlevandeskydd, 3. 13 a kap. 20 § samma lag besluta i frågor om ekonomiskt omställningsstöd och efterlevandeskydd,

l. 3 kap. l § lagen (2016:000) om ersättning till riksdagens ledamöter fastställa det belopp per månad som ledamotsarvode ska betalas med, 2. 12 kap. 26–27 §§ samma lag besluta i frågor om inkomstgaranti och efterlevandeskydd, 3. 13 kap. 22–23 §§ samma lag besluta i frågor om ekonomiskt omställningsstöd och efterlevandeskydd,

4. 9 kap. 12 a § den upphävda lagen (1996:304) om arvode m.m. till Sveriges ledamöter av Europaparlamentet besluta om jämkning av inkomstgaranti och

5. 9 kap. 23 § samma lag om utbetalning av inkomstgaranti på nytt.

Nämnden ska ange vilka överväganden som föranlett beslutet.

Nämnden är en myndighet under riksdagen.

17 §

Bestämmelser om överklagande av beslut som avses i 1 § finns i 16 kap. 2 § lagen (1994:1065) om ekonomiska villkor för riksdagens ledamöter samt i 12 kap. 1 § den upphävda lagen (1996:304) om arvode m.m. till Sveriges ledamöter av Europaparlamentet.

Bestämmelser om överklagande av beslut som avses i 1 § finns i 15 kap. 2 § lagen (2016:000) om ersättning till riksdagens ledamöter och i 12 kap. 1 § den upphävda lagen (1996:304) om arvode m.m. till Sveriges ledamöter av Europaparlamentet.

Bestämmelser om överklagande av beslut som rör utlämnande av handlingar och uppgifter finns i lagen (1989:186) om överklagande av administrativa beslut av Riksdagsförvaltningen och riksdagens myndigheter.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2017.

Förslag till lag om ändring i lagen (2012:884) med instruktion för Riksdagens överklagandenämnd

Härigenom föreskrivs att 15 § lagen (2012:884) med instruktion för Riksdagens överklagandenämnd ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

15 §

För resor som ledamöter, sekreterare och andra som tjänstgör hos nämnden gör i sitt uppdrag ska Riksdagsförvaltningen betala resekostnadsersättning och traktamente enligt de bestämmelser som gäller för arbetstagare vid Riksdagsförvaltningen. I fråga om ersättning till den som även är ledamot av riksdagen finns bestämmelser i lagen (1994:1065) om ekonomiska villkor för riksdagens ledamöter.

För resor som ledamöter, sekreterare och andra som tjänstgör hos nämnden gör i sitt uppdrag ska Riksdagsförvaltningen betala resekostnadsersättning och traktamente enligt de bestämmelser som gäller för arbetstagare hos Riksdagsförvaltningen. I fråga om ersättning till den som även är ledamot av riksdagen finns bestämmelser i lagen (2016:000) om ersättning till riksdagens ledamöter.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2017.

Ärendet och dess beredning

Riksdagsstyrelsen beslutade den 26 september 2012 om en översyn av riksdagsledamöternas ekonomiska villkor och gav styrelsens ordförande i uppdrag att samråda med de särskilda företrädarna för partigrupperna i riksdagen och därefter närmare utforma direktiv för översynen och utse en särskild utredare.

På uppdrag av riksdagsstyrelsen fastställde talmannen den 19 november 2012 direktiv till utredningen om en översyn av riksdagsledamöternas ekonomiska villkor, och samma dag förordnades en särskild utredare. Den särskilda utredaren fick i uppdrag att göra en regelteknisk och redaktionell översyn av de bestämmelser som reglerar riksdagsledamöternas ekonomiska villkor. I uppdraget ingick också att göra en materiell översyn av bestämmelserna. Översynen syftade till att skapa ett nytt, enhetligt och tydligt regelverk för och en förenklad administration av riksdagsledamöternas ersättningar.

Utredningen antog namnet Utredningen om en översyn av riksdagsledamöternas ekonomiska villkor. Den 22 januari 2014 presenterade utredaren sina förslag i betänkandet Vissa frågor om riksdagsledamöternas ersättningar (2013/14:URF1). En sammanfattning av utredningens förslag finns i bilaga 1. Betänkandet remissbehandlades och remissinstanserna framgår av bilaga 2. En sammanställning av remissvaren finns i Riksdagsförvaltningen (dnr 1214-2013/14).

Riksdagsstyrelsen överlämnade den 3 december 2014 framställningen Vissa frågor om riksdagsledamöternas ersättningar (2014/15:RS1) till riksdagen. Utöver förslagen i betänkandet behandlades i framställningen även vissa frågor som beretts inom Riksdagsförvaltningen.

Sedan framställningen remitterats till konstitutionsutskottet beslutade utskottet att inhämta Lagrådets yttrande över lagförslagen. Lagrådet yttrade sig den 16 april 2015, varefter riksdagsstyrelsen den 5 maj 2015 återkallade framställningen. Lagrådets yttrande finns i bilaga 3.

Under hösten 2015 togs det fram ett utkast till reviderad framställning inom Riksdagsförvaltningen. Utkastet har remissbehandlats och ligger till grund för denna framställning. Remissinstanserna framgår av bilaga 2. En sammanställning av remissvaren finns i Riksdagsförvaltningen (dnr 779-2015/16).

Lagrådet

Riksdagsstyrelsen följer till stora delar Lagrådets förslag. Lagrådets synpunkter behandlas i avsnitt 5.1.1, 5.1.2, 5.2, 5.3.1, 5.3.3, 5.3.4, 5.4, 5.6.1, 5.7, 5.10 och 5.11 och i författningskommentaren. I förhållande till de lagförslag som remitterades i december 2015 har det gjorts språkliga och redaktionella ändringar i lagtexten.

Bakgrund

Riksdagsledamöternas ekonomiska villkor

Enligt 5 kap. 2 § riksdagsordningen har en ledamot av riksdagen rätt till arvode för sitt uppdrag av allmänna medel. Av paragrafen framgår att det finns närmare bestämmelser om arvode och ekonomiska villkor för ledamöter och ersättare i lag. Motsvarande gällde enligt 9 kap. 6 § i 1974 års riksdagsordning och 23 § i 1866 års riksdagsordning. Ursprungligen fanns alla materiella ersättningsregler i riksdagsordningen. År 1941 fördes reglerna över till en ersättningsstadga. Stadgan ersattes 1971 av en ny ersättningsstadga som i sin tur ersattes av lagen (1988:589) om ersättning m.m. till riksdagens ledamöter, som trädde i kraft den 1 juli 1988.

1988 års lag upphävdes den 1 juli 1994 då lagen (1994:1065) om ekonomiska villkor för riksdagens ledamöter trädde i kraft (1994 års ersättningslag). Lagen innehåller bestämmelser om bland annat arvode, resekostnadsersättning, traktamente, teknisk utrustning, ålders-, sjuk- och efterlevandepension, inkomstgaranti, omställningsstöd samt försäkrings- och sjukvårdsförmåner. Till ersättningslagen finns en tillämpningsföreskrift (2006:6) som beslutats av riksdagsstyrelsen.

I lagen (1989:185) om arvoden m.m. för uppdrag inom riksdagen, dess myndigheter och organ finns regler om arvoden för uppdrag i Sveriges riksbank, riksdagsstyrelsen, Riksrevisionens parlamentariska råd, Nordiska rådets svenska delegation, Stiftelsen Riksbankens jubileumsfond, EU-nämnden, Valprövningsnämnden, Riksdagens överklagandenämnd, Nämnden för lön till riksdagens ombudsmän och Statsrådsarvodesnämnden (1989 års arvodeslag). Lagen innehåller även bestämmelser om sammanträdesarvode och om ersättning för resor och inkomstförlust.

Regler som gäller ledamöternas ekonomiska villkor finns dessutom i föreskriften (2005:9) om arbetsrum och övernattningsbostäder för riksdagens ledamöter, föreskriften (2013:9) om riksdagens barnverksamhet, föreskriften (2012:1) om utskottens utrikes resor, riktlinjerna (2001:2) för riksdagsledamöternas tjänsteresor och riktlinjerna (2014:2) för Riksdagsförvaltningens parkeringsplatser. Föreskrifterna och riktlinjerna har beslutats av riksdagsstyrelsen respektive riksdagsdirektören.

Stöd till partierna och partigrupperna i riksdagen

Regler om stöd till de politiska partierna finns i lagen (1972:625) om statligt stöd till politiska partier. Stödet lämnas till partiernas riksorganisationer i form av partistöd och kanslistöd. Partigrupperna och ledamöterna i riksdagen får vidare stöd enligt lagen (1999:1209) om stöd till riksdagsledamöternas och partigruppernas arbete i riksdagen (1999 års lag). Lagen innehåller regler om basstöd, stöd till kostnaderna för ledamöternas politiska sekreterare och stöd till ledamöternas resor utomlands. Därutöver lämnas visst annat stöd som inte är författningsreglerat, exempelvis stöd till språkutbildning.

Närmare bestämmelser om det stöd som Riksdagsförvaltningen ska ge riksdagsledamöterna och partikanslierna enligt 1999 års lag och lagen (2011:745) med instruktion för Riksdagsförvaltningen finns i riksdagsstyrelsens föreskrift (2012:8) om visst stöd till riksdagsledamöternas och partigruppernas arbete i riksdagen.

Riksdagsstyrelsens överväganden och förslag

Ny lag om ersättning till riksdagens ledamöter

Ett nytt regelverk

Riksdagsstyrelsens förslag: Lagen (1994:1065) om ekonomiska villkor för riksdagens ledamöter upphävs och ersätts med en ny lag – lagen om ersättning till riksdagens ledamöter. De delar av lagen (1989:185) om arvoden m.m. för uppdrag inom riksdagen, dess myndigheter och organ som rör arvode för uppdrag inom EU-nämnden flyttas till den nya ersättningslagen.

Riksdagsstyrelsens bedömning: Tillämpningsföreskriften (2006:6) till lagen om ekonomiska villkor för riksdagens ledamöter bör upphävas och ersättas med en ny tillämpningsföreskrift och allmänna råd till lagen om ersättning till riksdagens ledamöter. Även föreskriften (2005:9) om arbetsrum och övernattningsbostäder för riksdagens ledamöter, föreskriften (2013:9) om riksdagens barnverksamhet och riktlinjerna (2001:2) för riksdagsledamöternas tjänsteresor bör upphävas.

Utredningen

Utredningen konstaterar att det finns bestämmelser om ledamöternas ersättningar och förmåner i flera olika regelverk, bland annat i 1994 års ersättningslag, 1989 års arvodeslag och i en rad föreskrifter. Att samla alla bestämmelser i ett och samma regelverk ökar, menar utredningen, överskådligheten och gör bestämmelserna som rör de ekonomiska villkoren mer lättillgängliga. Det blir vidare enklare att hitta i och tillämpa ett samlat regelverk, i stället för att behöva gå till olika lagar och föreskrifter. Enligt utredningen åskådliggörs samband och konsekvenser i fråga om olika regler på ett bättre sätt i ett system med en enhetlig struktur. En överblickbar reglering som ger en helhetsbild av de bestämmelser som rör riksdagsledamöterna underlättar också samordningen och gör det lättare att upprätthålla enhetlighet i regleringen och tillämpningen. Vidare kan man undvika förbiseenden, inkonsekvenser, gränsdragningsproblem och dubbelregleringar. Mot den bakgrunden anser utredningen att det finns skäl att ersätta nuvarande reglering av riksdagsledamöternas ekonomiska villkor med ett nytt, enhetligt och tydligt regelverk.

Utredningen tar som utgångspunkt att det nya regelverket ska omfatta de ersättningar och förmåner som ledamöterna har en direkt rätt till eller rätt till efter fördelning av partigruppernas gruppkanslier, det vill säga ersättningar enligt 1994 års ersättningslag och förmåner i form av barnverksamhet, företagshälsovård, arbetsrum, parkeringsplats och övernattningsbostäder. Även bestämmelser som ger stöd vid tillämpningen av reglerna om ersättning och förmåner bör ingå i regelverket, till exempel riktlinjerna för riksdagsledamöternas tjänsteresor.

Utredningen anser alltså att riksdagsledamöternas arvode ska regleras i det nya regelverket. Detsamma gäller arvodet för uppdrag inom EU-nämnden, något som idag regleras i 1989 års arvodeslag. Som en konsekvens av det föreslår utredningen att bestämmelserna i 1989 års arvodeslag, såvitt gäller EU-nämnden, ska tas in i den nya regleringen av ledamöternas ersättning. Däremot bör reglerna om arvodet för ledamöternas uppdrag inom riksdagen, dess myndigheter och organ i övrigt hållas utanför ersättningslagstiftningen och således vara kvar i arvodeslagen.

Det indirekta stöd till kostnader för politiska sekreterare och riksdagsledamöternas utrikes resor som lämnas via partigrupperna bör som tidigare regleras genom en särskild lag om stöd till partigrupperna. Eftersom en ledamot inte har en direkt rätt till en utskottsresa gör utredningen bedömningen att inte heller bestämmelserna om utskottens resor ska ingå i ett nytt regelverk som reglerar ledamöternas ersättningar och förmåner.

Utredningen konstaterar att regelverket som reglerar ledamöternas ekonomiska villkor huvudsakligen finns i 1994 års ersättningslag. Den översyn som utredningen gjort visar att det framtida regelverket bör omfatta också vissa frågor som inte omfattats av den lagen utan reglerats i förskrift eller inte varit författningsreglerade. Det kommer således, framhåller utredningen, att krävas relativt ingripande strukturella ändringar i ersättningslagen. Det kommer också att krävas en språklig modernisering av lagtexten. Mot den bakgrunden föreslår utredningen att 1994 års lag upphävs och ersätts med en ny lag.

Vad gäller namnet på den nya lagen anser utredningen att det är naturligt att använda begreppet ersättningar för att beteckna de olika slags ekonomiska ersättningar som lämnas till riksdagsledamöterna, exempelvis arvode och kostnadsersättning. Men även förmåner som lämnas med anledning av uppdraget och som innebär inbesparade utgifter eller fördelaktiga ekonomiska konsekvenser för ledamoten bör enligt utredningen omfattas av begreppet. Exempel på det är tillgång till barnverksamhet och övernattningsbostad.

Sammanfattningsvis menar utredningen att det nya regelverket bör omfatta arvode, resekostnadsersättning, traktamente, övernattningsbostad, arbetsrum, introduktion, vidareutbildning, tillgång till teknisk och elektronisk utrustning, barnverksamhet, ålderspension, sjukpension, efterlevandepension, inkomstgaranti, omställningsstöd, rehabilitering samt försäkrings- och företagshälsovårdsförmåner. Begreppet ersättningar föreslås alltså få en något vidare innebörd än begreppet ekonomiska villkor som används i riksdagsordningen och 1994 års lag. Utredningen föreslår att den nya lagen ska ges namnet lag om ersättning till riksdagens ledamöter.

Den nya lagen bör, menar utredningen, kompletteras med en ny tillämpningsföreskrift som följer den nya ersättningslagens struktur och innehåll. Utredningen anser därför att 2006 års tillämpningsföreskrift bör upphävas. Detsamma gäller de olika föreskrifter och riktlinjer vars materiella regler delvis tas in i den nya ersättningslagen.

Remissinstanserna

Remissinstanserna tillstyrker eller har inga synpunkter på utredningens förslag och bedömningar.

Skälen för riksdagsstyrelsens förslag och bedömningar

Uppdraget som ledamot av riksdagen är på många sätt speciellt; till exempel finns det inte något anställningsförhållande mellan riksdagen och ledamoten. Arbetsrättsligt kan ledamöterna inte heller jämställas med anställda. En anställd omfattas av de kollektivavtal som har slutits mellan företrädare för arbetstagare och arbetsgivare. Riksdagsledamöternas förhållanden regleras inte av kollektivavtal, utan bestämmelser om ledamöternas ekonomiska villkor finns i stället i författningar. Detta innebär att merparten av de bestämmelser som i dag rör ledamöternas ekonomiska villkor som utgångspunkt måste behållas och att detaljeringsgraden i många fall med nödvändighet måste vara tämligen hög. De regelverk som rör riksdagsledamöternas ekonomiska villkor bör präglas av en balans mellan olika intressen. Ledamöterna måste ges möjlighet att verka under rimliga villkor mot bakgrund av de särskilda krav som innefattas i riksdagsuppdraget. Det är emellertid också viktigt att ersättningen inte uppfattas som överdrivet förmånlig eller omotiverat gynnsam. En sådan reglering riskerar att i förlängningen påverka förtroendet för ledamöterna och för riksdagens arbete negativt. De ekonomiska villkoren måste därför ses i ljuset av de villkor som gäller för statligt anställda. Skillnader måste kunna motiveras sakligt och hänföras till det särskilda innehållet i riksdagsuppdraget.

Den nuvarande regleringen av riksdagsledamöternas ekonomiska villkor och förmåner finns i flera olika regelverk med olika normhierarki. Regleringen framstår som splittrad och svårtillgänglig. Som utredningen konstaterat finns det därför ett behov av en ny reglering som uppfyller höga krav på tydlighet och enhetlighet.

Riksdagsstyrelsen ansluter sig till utredningens förslag när det gäller frågan vilka ersättningar och övriga förmåner som ska omfattas av det nya regelverket. Styrelsen delar således inte Lagrådets uppfattning att reglerna om rätt till arbetsrum, ersättarrum, introduktion samt teknisk och elektronisk utrustning inte kan anses utgöra sådana ekonomiska villkor som ska framgå av lag. Som utredningen föreslagit bör alltså även dessa former av stöd omfattas av begreppet ersättning och tas in i den nya lagstiftningen.

Den grundläggande lagen på området, 1994 års ersättningslag, har varit i kraft i mer än 20 år. Lagen har ändrats vid ett stort antal tillfällen och förlorat i överskådlighet och konsekvens. Vidare bär lagen spår av skilda lagstiftningsmetoder och det finns ett flertal inskjutna paragrafer, samtidigt som vissa paragrafer och kapitel har upphävts. Många av paragraferna är långa, komplicerade och inte helt lätta att förstå. Kapitlen delas också in i ganska få underrubriker och språket behöver i många fall moderniseras. Den föreslagna utvidgningen av regelverkets tillämpningsområde till stödformer som inte tidigare omfattats av 1994 års lag kommer dessutom att kräva omfattande och genomgripande ändringar i den lagen.

Mot den bakgrunden framstår det som mest ändamålsenligt att ersätta 1994 års lag med en ny lag i stället för att ändra lagen. 2006 års tillämpningsföreskrift bör vidare upphävas och ersättas med en ny tillämpningsföreskrift. Även övriga föreskrifter och riktlinjer bör upphävas och i viss utsträckning tas in i den nya lagen, medan mer detaljerade regler som tidigare tas in i föreskrifter, kompletterade med allmänna råd. I likhet med utredningen anser riksdagsstyrelsen att lagen bör ges namnet lag om ersättning till riksdagens ledamöter.

Riksdagsstyrelsen ställer sig sammanfattningsvis bakom utredningens förslag och bedömningar i dessa delar.

Den nya lagens struktur

Riksdagsstyrelsens förslag: Den nya ersättningslagen delas in i kapitel med löpande paragrafnumrering i varje kapitel. Det första kapitlet ska innehålla inledande bestämmelser med en innehållsförteckning samt grundläggande bestämmelser om rätt till ersättning och definitioner (1 kap.). I de två följande kapitlen ska det finnas bestämmelser om ersättning till talmannen (2 kap.) och om arvode till ledamöterna (3 kap.). Därefter följer bestämmelser om resekostnadsersättning och tillgång till parkeringsplats (4 kap.) och traktamente (5 kap.). Delar av bestämmelserna i föreskriften (2005:9) om arbetsrum och övernattningsbostäder för riksdagens ledamöter förs över till den nya lagen, nämligen de bestämmelser som gäller övernattningsbostad (6 kap.) och arbetsrum (7 kap.). Vidare införs bestämmelser om vidareutbildning och teknisk och elektronisk utrustning (7 kap.). Delar av bestämmelserna i föreskriften (2013:9) om riksdagens barnverksamhet förs över till den nya lagen, nämligen bestämmelserna om tillgång till barnverksamhet (8 kap.). Slutligen ska det finnas bestämmelser om ålderspension (9 kap.), sjukpension (10 kap.), efterlevandepension (11 kap.), inkomstgaranti och efterlevandeskydd (12 kap.), omställningsstöd och efterlevandeskydd (13 kap.), rehabilitering samt försäkrings- och företagshälsovårdsförmåner (14 kap.) och överklagande (15 kap.).

Utredningen

Enligt utredningen är det viktigt att det system och de regler som ska gälla om riksdagsledamöternas ersättningar är tydliga, enkla och lätta att förstå. Regelsystemets struktur måste därför byggas upp på ett logiskt sätt med bestämmelser på rätt normnivå och med lämplig detaljeringsgrad. Det är även, menar utredningen, angeläget att lagen har tydliga kapitelrubriker och att bestämmelserna i de olika kapitlen har ett sakligt samband med varandra. Utredningen framhåller att det finns ett värde i att inte i onödan ändra en grundläggande inarbetad struktur i en lag. 1994 års lag har en sådan struktur som, enligt utredningen, bör kunna behållas i den nya lagen. Kapitelindelningen bör därför göras med utgångspunkt i dispositionen i 1994 års lag med en löpande paragrafnumrering i varje kapitel och klara och informativa underrubriker. Långa paragrafer bör vidare delas upp i flera paragrafer, samtidigt som man bör undvika att ha fler än tre stycken i samma paragraf.

Enligt utredningen är det viktigt för lagens begriplighet och tillgänglighet att det redan i dess inledning finns tydlig information om vad lagen innehåller. Utredningen föreslår därför att lagen ska innehålla ett kapitel med inledande bestämmelser, definitioner och en innehållsförteckning. De följande kapitlen motsvarar de olika typer av ersättningar som lagen, enligt utredningens bedömning, ska innehålla, nämligen ersättning till talmannen (2 kap.), arvode till ledamöter och ersättare (3 kap.), resekostnadsersättning (4 kap.), traktamente (5 kap.), övernattningsbostad (6 kap.), arbetsrum, introduktion, vidareutbildning, teknisk och elektronisk utrustning (7 kap.), barnverksamhet (8 kap.), ålders-, sjuk-, och efterlevandepension (9–11 kap.), inkomstgaranti (12 kap.), omställningsstöd (13 kap.) samt rehabilitering, försäkring och företagshälsovård (14 kap.). Därtill kommer ett avslutande kapitel om överklagande (15 kap.).

Remissinstanserna

Remissinstanserna tillstyrker eller har inga synpunkter på den föreslagna strukturen på lagen. Socialdemokraterna, Moderaterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna ifrågasätter dock, i likhet med Lagrådet, metoden att i lagtexten hänvisa till vad som gäller för arbetstagare hos Riksdagsförvaltningen och menar att de materiella reglerna i stället bör tas in i lagtexten eller i tillämpningsföreskrift. Statens tjänstepensionsverk har i remissvaret med anledning av utredningens betänkande framhållit att verkets roll i administrationen av de olika förmånerna skulle kunna förtydligas.

Skälen för riksdagsstyrelsens förslag och bedömningar

Riksdagsstyrelsen har ingen annan uppfattning än utredningen vad gäller den föreslagna lagens struktur och kapitelindelning. Utredningens förslag bör således genomföras. Det innebär att Riksdagsstyrelsen inte är beredd att godta Lagrådets förslag om att det föreslagna kapitlet om ersättning till talmannen ska strykas och att bestämmelserna istället flyttas till andra ställen i lagen.

Lagrådet påpekar att flera bestämmelser har formulerats som en skyldighet för Riksdagsförvaltningen, exempelvis att betala arvode, medan andra bestämmelser är utformade som en rättighet. Enligt Lagrådet bör bestämmelserna utformas enhetligt, lämpligen som en rättighet för ledamoten eller den som annars är berättigad att få den aktuella ersättningen. Riksdagsstyrelsen delar Lagrådets uppfattning och har så långt som möjligt följt förslaget.

I flera paragrafer hänvisas det till vad som gäller för arbetstagare hos Riksdagsförvaltningen, det vill säga de tre kollektivavtal som träffats mellan arbetstagarorganisationerna och förvaltningen. Det gäller bland annat i fråga om ersättning och arvodesavdrag vid föräldraledighet och ledighet på grund av sjukdom.

Lagrådet har generellt sett ifrågasatt det lämpliga i att villkoren för ledamöterna bestäms genom civilrättsliga avtal och att villkoren inte framgår av författningstext. Enligt Lagrådet motverkar detta att regleringen blir transparent, särskilt som det finns flera olika kollektivavtal och det inte framgår vilket avtal som ska gälla om avtalen får olika innehåll. Motsvarande synpunkter har framförts i remissvaren från flera av partigrupperna.

Riksdagsstyrelsen kan konstatera att den föreslagna metoden med hänvisningar i lagtexten till vad som gäller för arbetstagare hos Riksdagsförvaltningen har använts under lång tid i 1994 års ersättningslag. Lagstiftningstekniken förekommer även i 1989 års arvodeslag och i lagen (1991:359) om arvoden till statsråden m.m. där det i flera frågor hänvisas till vad som gäller för tjänstemän i Regeringskansliet, exempelvis sjukvårdsförmåner och traktamenten. Den typen av hänvisning till civilrättsliga avtal används också i lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk.

Genom att hänvisa till vad som gäller för arbetstagare hos Riksdagsförvaltningen uppnår man en följsamhet i fråga om ekonomiska villkor mellan ledamöterna och arbetstagare i förvaltningen, en följsamhet som eftersträvats i tidigare lagstiftningsärenden. Det krävs med en sådan ordning inte heller lagändringar om kollektivavtalen ändras. Som framgår av Lagrådets yttrande och remissutfallet finns det dock beaktansvärda skäl som kan anföras emot den aktuella lagstiftningstekniken.

Riksdagsstyrelsen anser att för- och nackdelarna med att i lagtexten hänvisa till vad som gäller för arbetstagare hos förvaltningen bör bli föremål för ytterligare överväganden. Styrelsen har därför gett riksdagsdirektören i uppdrag att analysera och överväga frågeställningen närmare. I avvaktan på resultatet av detta arbete bör utredningens förslag godtas.

Riksdagsstyrelsen delar Statens tjänstepensionsverks uppfattning att verkets roll i administrationen av de olika ersättningarna bör förtydligas. Sådana förtydliganden har också föreslagits i fråga om ålderspension, sjukpension, efterlevandepension, inkomstgaranti och omställningsstöd. Riksdagsförvaltningen kommer att fortsätta arbetet med att se över hur SPV:s administrativa roll kan förtydligas ytterligare.

Utredningens förslag i olika sakfrågor samt Lagrådets och remissinstansernas synpunkter i dessa avseenden behandlas närmare i avsnitt 5.2–5.12 och i författningskommentaren.

Arvoden och arvodesavdrag

Riksdagsstyrelsens förslag: Nuvarande regler om arvode till talmannen och till ledamöterna tas in i den nya lagen med språkliga och redaktionella ändringar. Detsamma gäller reglerna om arvodesavdrag på en ledamots begäran. Bestämmelserna om ersättning och arvodesavdrag vid sjukfrånvaro och föräldraledighet anpassas till vad som gäller för arbetstagare hos Riksdagsförvaltningen.

Nuvarande ordning

Bestämmelser om arvode till talmannen och ledamöterna finns i kapitel 2 och 3 i 1994 års ersättningslag. Enligt 2 kap. 1 § har talmannen rätt till ett arvode som motsvarar arvodet till statsministern. Statsministerns arvode bestäms av Statsrådsarvodesnämnden och är för närvarande 160 000 kronor per månad. Av 3 kap. 1 § följer att ledamotsarvodet uppgår till det belopp som Riksdagens arvodesnämnd bestämmer. Sedan den 1 november 2015 är arvodet 62 400 kronor i månaden. En ersättare får samma arvode som en ledamot. En vice talman, utskottsordförande och vice utskottsordförande har rätt till ett tilläggsarvode om 30, 20 respektive 15 procent av det månatliga ledamotsarvodet. Ordföranden i EU-nämnden liksom vice ordföranden i nämnden har, enligt 1 § i 1989 års arvodeslag, ett månatligt tillägg på 20 respektive 15 procent av ledamotsarvodet.

Ledamotsarvode och tilläggsarvode betraktas som inkomst av anställning vid tillämpningen av socialförsäkringsbalken och lagen (1991:1047) om sjuklön.

Om en ledamot är ledig från sitt uppdrag på grund av sjukdom ska det göras ett avdrag från arvodet och eventuella tilläggsarvode enligt vad som gäller för arbetstagare hos Riksdagsförvaltningen. Avdraget ska göras som ett så kallat kalenderdagsavdrag, det vill säga på grundval av arvodet eller arvodena delat med antalet kalenderdagar. Detta framgår av 3 kap. 4 § första stycket i 1994 års ersättningslag. Motsvarande gäller enligt paragrafens andra stycke vid föräldraledighet. Det sägs dock inte något i den bestämmelsen om att avdraget ska göras som kalenderdagsavdrag.

Det saknas bestämmelser i 1994 års ersättningslag om vilken ersättning ledamoten har rätt till vid sjukdom och föräldraledighet i stället för arvodet. Enligt praxis har dock bestämmelserna om ersättning vid sjukdom och föräldraledighet som gäller för arbetstagare hos Riksdagsförvaltningen enligt gällande kollektivavtal tillämpats även på ledamöterna.

Om en ledamot beviljats ledighet kortare tid än en månad under tid då arbetsplenum pågår ska det enligt 3 kap. 5 § på ledamotens begäran göras kalenderdagsavdrag på arvode och eventuella tilläggsarvoden för den tiden.

Utredningen

Utredningen föreslår att nuvarande regler om att talmannen och ledamöterna har rätt till arvode och tilläggsarvode behålls och tas in i den nya lagen med vissa redaktionella och språkliga ändringar. Vidare föreslår utredningen att bestämmelserna om ersättning och arvodesavdrag vid sjukfrånvaro och vid föräldraledighet anpassas till vad som gäller för arbetstagare hos Riksdagsförvaltningen och att det tydliggörs att ett arbetsdagsavdrag är detsamma som kalenderdagsavdrag.

Remissinstanserna

Remissinstanserna tillstyrker eller har inga synpunkter på föreslaget i sak. Flera partigrupper ifrågasätter dock i likhet med Lagrådet den föreslagna hänvisningen till vad som gäller för arbetstagare hos Riksdagsförvaltningen vid sjukfrånvaro och föräldraledighet (jfr avsnitt 5.1.2).

Skälen för riksdagsstyrelsens förslag

Riksdagsstyrelsen ansluter sig till utredningens förslag om att nuvarande arvodesregler i 1994 års ersättningslag behålls och tas in i den nya lagen med vissa språkliga och redaktionella ändringar.

Som framgår av avsnitt 5.1.2 kommer lagstiftningsmetoden med hänvisningar i lagtexten till vad som gäller för arbetstagare hos Riksdagsförvaltningen att bli föremål för ytterligare överväganden. I avvaktan på resultatet av detta arbete bör, som konstaterats tidigare, utredningens förslag till reglering godtas. För att fullt ut anpassa lagtexten till gällande praxis bör den lagtext som utredningen föreslår vid föräldraledighet och vid ledighet på grund av sjukdom förtydligas och kompletteras.

Lagrådet har noterat att det inte ges någon antydan om arvodenas storlek i den föreslagna lagen eller om var detta regleras. Riksdagsstyrelsen påminner därvidlag om att Riksdagens arvodesnämnds bedömning av arvodesfrågan utgår från de ställningstaganden som gjordes när arvodessystemet sågs över av riksdagen 1998 (förs. 1998/99:RFK3, bet. 1998/99:KU1, rskr. 1998/99:95). I anslutning till det gjordes vissa uttalanden om nivån som alltjämt gäller. Riksdagsstyrelsen ser inte skäl för något förtydligande med anledning av Lagrådets påpekande i denna del.

Resekostnadsersättning

Bestämmelser om ledamöternas rätt till ersättning för resekostnader finns i 4 kap. i 1994 års ersättningslag jämte tillämpningsföreskrifterna till den lagen och riktlinjer.

En ledamot har rätt till ersättning för sina kostnader för tjänsteresor. I vissa brådskande situationer kan en ledamot ha rätt till ersättning för att inställa sig i riksdagen, även om resan inte påbörjas vid tjänstestället eller under en pågående tjänsteresa, exempelvis under en semesterresa. Det krävs då bland annat att resan föranletts av en extraordinär händelse eller av någon annan oplanerad orsak.

En ledamot kan resa utomlands på egen hand (enskild utrikes tjänsteresa), tillsammans med ett utskott eller en delegation och på uppdrag av sin partigrupp. Riksdagsstyrelsen fastställer för varje valperiod ett belopp som riksdagsledamöterna får använda för enskilda utrikes tjänsteresor. En ledamot beslutar själv om inrikes tjänsteresor medan beslut om utrikes tjänsteresor fattas av riksdagsstyrelsen eller den som riksdagsstyrelsen bestämmer. Talmannen beslutar själv om sina resor.

Som huvudregel utgår ersättning med ett belopp som motsvarar den faktiska kostnaden för resan. Resa med eget fordon ersätts dock med belopp som Riksdagsförvaltningen bestämmer.

Begreppet tjänsteresa

Riksdagsstyrelsens förslag: Nuvarande regler om att en ledamot har rätt till ersättning för tjänsteresor behålls och tas in i den nya ersättningslagen med språkliga och redaktionella ändringar. Innebörden av begreppet tjänsteresa förtydligas i lagtexten i enlighet med gällande praxis. Med tjänsteresa avses således en resa som en ledamot gör som ett led i utövningen av sitt uppdrag som riksdagsledamot och som påbörjas på tjänstestället, under en pågående tjänsteresa eller på en förrättningsort samt avslutas vid tjänstestället eller en förrättningsort.

Nuvarande ordning

Med en tjänsteresa avses enligt 1994 års ersättningslag och tillämpningsföreskrifterna till lagen en resa som en ledamot gör som ett led i utövandet av riksdagsuppdraget, exempelvis en resa mellan ledamotens bostad och riksdagen eller en resa som föranletts av ett sammanträde med riksdagsgruppen. Enligt praxis krävs att resan påbörjas vid ledamotens tjänsteställe eller under en pågående tjänsteresa samt att den avslutas vid tjänstestället eller på en förrättningsort för att resan ska betraktas som en tjänsteresa i lagens mening. Ledamotens bostad utgör därvid dennes tjänsteställe, vilket framgår av 12 kap. 8 § inkomstskattelagen (1999:1229).

Utredningen

Utredningen föreslår att de nuvarande bestämmelserna om att en ledamot har rätt till ersättning för sina kostnader för tjänsteresor behålls och tas in i den nya ersättningslagen. Definitionen av begreppet tjänsteresa behålls oförändrad i utredningens lagförslag.

Remissinstanserna

Remissinstanserna tillstyrker eller har inga synpunkter på förslaget att nuvarande bestämmelser om att en ledamot har rätt till ersättning för tjänsteresor tas in i den nya lagen. Detsamma gäller den förtydligade definitionen av begreppet tjänsteresa i utkastet till ny framställning. Skatteverket föreslår en smärre justering av lagtexten i den delen.

Skälen för riksdagsstyrelsens förslag

Riksdagsstyrelsen ansluter sig till förslaget att de nuvarande bestämmelserna om att en ledamot har rätt till ersättning för sina kostnader för tjänsteresor i allt väsentligt behålls och tas in i den nya lagen med vissa språkliga och redaktionella ändringar.

När det gäller definitionen av begreppet tjänsteresa framhåller Lagrådet att flera av de begränsningar som ställs upp i praxis för att en resa ska betraktas som en tjänsteresa och som följer av skattelagstiftningen inte framgår av den föreslagna lagtexten. Samtliga förutsättningar för att ersättning ska kunna lämnas anges således inte i lagen. Lagrådet menar att ersättningslagens bestämmelser inte kan ta sin utgångspunkt i skattelagstiftningen utan måste gå att läsa och förstå självständigt. Definitionen bör därför övervägas ytterligare.

Riksdagsstyrelsen delar Lagrådets uppfattning att den föreslagna definitionen av begreppet tjänsteresa inte ger en helt rättvisande bild av vad som krävs för att en resa ska anses vara en tjänsteresa i lagens mening. Definitionen bör följaktligen förtydligas så att det uttryckligen framgår av lagtexten att resan ska påbörjas vid tjänstestället, under en pågående tjänsteresa eller på en förrättningsort samt avslutas vid tjänstestället eller en förrättningsort.

Av tydlighetsskäl bör vidare den nuvarande erinran i lagtexten om att ledamotens bostad utgör dennes tjänsteställe behållas, även om detta också framgår av inkomstskattelagen.

Ersättning för resor före tillträdet av uppdraget

Riksdagsstyrelsens förslag: Innan en nyvald riksdagsledamot tillträtt sitt uppdrag i riksdagen har han eller hon rätt till ersättning för

resor för att delta i möten som ledamotens partigrupp i riksdagen kallar till,

resor för att delta i Riksdagsförvaltningens introduktion till uppdraget, och

en resa till riksdagen för att tillträda uppdraget som ledamot.

Ersättningen avser kostnaden för resa och eventuell övernattning. Ledamoten får själv besluta om resor före tillträdet.

En ersättare föreslås ha motsvarande rätt till ersättning för sina resekostnader före tillträdet.

Nuvarande ordning

Rätten till ersättning för tjänsteresor enligt 1994 års ersättningslag gäller från och med den dag då ledamoten tillträder sitt uppdrag i riksdagen. Den som börjar sitt uppdrag som riksdagsledamot i samband med ett riksdagsval tillträder uppdraget när den nyvalda riksdagen samlas för att inleda ett nytt riksmöte enligt 3 kap. 2 § riksdagsordningen. Den som utsetts till ledamot genom ett så kallat efterträdarval tillträder sitt uppdrag den dag som anges i Valmyndighetens beslut.

En ersättare för en ledamot som beviljats ledighet eller för talmannen, ett statsråd eller en statssekreterare har rätt till ersättning för tjänsteresor på samma sätt som en ledamot för den tid som ersättaren enligt bevis från Riksdagsförvaltningen ska fullgöra uppdrag som riksdagsledamot.

Skälen för riksdagsstyrelsens förslag

Partiernas riksdagsgrupper sammanträder regelbundet under valperioden. I samband med ett riksdagsval är det inte ovanligt att partigrupperna samlar alla omvalda och nyvalda riksdagsledamöter inför den kommande valperioden. Det kan också förekomma att en partigrupp kallar en efterträdare för en avgången ledamot till ett möte innan han eller hon tillträder uppdraget som ledamot. Som reglerna är utformade i dag kan en nyvald ledamot inte få ersättning för resor till sådana möten, eftersom han eller hon ännu inte har tillträtt sitt riksdagsuppdrag. En omvald ledamot kan däremot få ersättning för resekostnaden. Riksdagsstyrelsen anser att partigruppsmöten får anses ha ett sådant samband med det kommande riksdagsuppdraget för den nyvalda ledamoten att även denne bör kunna ersättas för resekostnader och eventuella övernattningskostnader på motsvarande sätt som för en omvald ledamot. Ett sådant förslag läggs således fram.

Riksdagsförvaltningen genomför en introduktion till uppdraget för den som har valts till riksdagsledamot. Introduktionen innehåller information om de ekonomiska villkor som gäller för uppdraget och en genomgång av de praktiska moment som hänger samman med arbetet i kammaren. Om en sådan introduktion ges efter det att en nyvald ledamot börjat sitt uppdrag i riksdagen har han eller hon rätt till ersättning för sina resekostnader för att delta i introduktionen. Ibland kan emellertid en nyvald ledamot ha önskemål om att få introduktionen innan han eller hon tillträder som ledamot. Det kan vara praktiskt att ha fått en introduktion i villkoren och formerna för arbetet i riksdagen innan ledamoten börjar sitt uppdrag. En nyvald ledamot bör därför enligt riksdagsstyrelsens uppfattning kunna få ersättning för resekostnader och eventuella övernattningskostnader för att delta i Riksdagsförvaltningens introduktion innan han eller hon tillträder uppdraget.

Enligt riksdagsstyrelsen bör en nyvald ledamot även ha rätt till ersättning för en resa till riksdagen för att tillträda sitt riksdagsuppdrag. När det gäller nyvalda ledamöter som börjar sitt uppdrag i riksdagen efter ett riksdagsval innebär detta att ledamöterna föreslås få ersättning för en resa för att inställa sig när den nya riksdagen samlas. I fråga om den som efterträder en avgången ledamot och som börjar sitt uppdrag som riksdagsledamot under pågående valperiod, innebär förslaget att ledamoten får ersättning för en resa i samband med att han eller hon för första gången inställer sig i riksdagen för att börja sitt uppdrag. Rätten till ersättning bör avse de faktiska kostnaderna för resa och eventuell övernattning i Stockholm.

Samma skäl som talar för att en nyvald ledamot ska ha rätt till ersättning för vissa resor innan han eller hon tillträder uppdraget gör sig också gällande i fråga om en ersättare och ersättarens riksdagsgrupp. Det är således rimligt att även en ersättare ska kunna få ersättning för sina resekostnader för att delta i partigruppsmöten innan han eller hon tillträder sitt riksdagsuppdrag, för att delta i introduktion och för att tillträda sitt uppdrag. I likhet med vad som föreslås om nyvalda ledamöters rätt till ersättning för vissa resor bör rätten till ersättning avse de faktiska kostnaderna för resa och eventuell övernattning i Stockholm. De föreslagna ersättningarna bedöms skatterättsligt motsvara ersättning för tjänsteresa.

Beslut om den här typen av resor före tillträdet bör kunna fattas av den nyvalda ledamoten och ersättaren själv.

Ersättning för resa vid en extraordinär händelse eller av annan orsak som inte har kunnat förutses

Riksdagsstyrelsens förslag: En ledamot ska även fortsättningsvis ha rätt till ersättning för sina kostnader för att resa till riksdagen vid en extraordinär händelse eller av någon annan orsak som inte kunnat förutses, även om resan inte påbörjas vid tjänstestället eller under en pågående tjänsteresa. Det bör krävas att ledamoten inte kan utnyttja sin biljett för återresan för att ersättning ska kunna lämnas. Riksdagsförvaltningen eller den som förvaltningen bestämmer får besluta att ersättningen ska omfatta resekostnader även för en medföljande person som av särskilda skäl måste resa tillsammans med ledamoten.

Riksdagsstyrelsens bedömning: Talmannen bör besluta om ersättning för kostnader för resa för en medföljande person som av särskilda skäl måste resa tillsammans med ledamoten.

Nuvarande ordning

Som redovisats i det föregående (avsnitt 5.3.1) krävs det att en resa börjar på ledamotens tjänsteställe eller under en pågående tjänsteresa för att resan ska betraktas som en tjänsteresa som kan berättiga till ersättning. Under vissa förutsättningar ersätts dock en resa till riksdagen som en ledamot är tvungen att göra på grund av ett akut tjänsteärende. Regler om det finns i punkt 6 i tillämpningsföreskrifterna till 4 kap. 2 och 2 a § i 1994 års ersättningslag. Där föreskrivs det att en ledamot som inte befinner sig i bostaden, det vill säga tjänstestället, eller på en tjänsteresa när riksdagen ska samlas på grund av en extraordinär händelse eller av någon annan oplanerad orsak har rätt till ersättning för resan till riksdagen, om ledamoten inte kan boka om eller använda sin biljett för återresan. En sådan resa ska enligt tillämpningsföreskriften betraktas som en tjänsteresa i lagens mening. Ersättningen motsvarar den faktiska kostnaden eller, i fråga om färd med eget fordon, ett belopp som Riksdagsförvaltningen fastställer. Talmannen kan medge att ersättningen även omfattar resekostnader för medföljande som av särskilda skäl måste resa tillsammans med ledamoten.

Beslut om den här typen av resa fattas av ledamoten själv om det är fråga om en inrikes resa. Påbörjas resan till riksdagen utomlands beslutar Riksdagsförvaltningen eller den som förvaltningen utsett om resan.

Utredningen

Utredningen föreslår att en ledamot som gör en resa till riksdagen på grund av en extraordinär händelse eller någon annan orsak som inte har kunnat förutses även fortsättningsvis ska kunna få ersättning för resan, under förutsättning att ledamoten inte kan använda sin biljett för återresan. Ersättningen ska, på samma sätt som när det gäller tjänsteresor i övrigt, svara mot den faktiska kostnaden för resan såvida resan inte sker med eget fordon, som ersätts enligt schablon.

Utredningen föreslår också att det i lagen anges att Riksdagsförvaltningen eller den som Riksdagsförvaltningen bestämmer får besluta att ersättningen ska omfatta resekostnader även för en medföljande person som av särskilda skäl måste resa tillsammans med ledamoten.

För att kunna betala ut ersättningen till ledamöterna behöver Riksdagsförvaltningen få in ett underlag för resan. Enligt utredningens bedömning bör därför en ledamot ge in ett underlag till Riksdagsförvaltningen som visar vilken händelse som har lett till hemresan och att ledamoten inte har kunnat boka av hemresan eller kan använda värdet av resan vid ett senare tillfälle.

Beslut om inrikes resor vid extraordinära händelse eller av någon annan orsak som inte kunnat förutses ska även i fortsättningen fattas av ledamoten själv. För att möjliggöra en snabb inställelse till riksdagen föreslår utredningen att ledamoten ska få besluta även om resa från utlandet, oavsett från vilket land resan sker.

I likhet med vad som gäller i dag bör talmannen enligt förslaget kunna medge att ersättning även ska lämnas för en medföljandes resa om denne av särskilda skäl måste resa tillsammans med ledamoten.

Remissinstanserna

Remissinstanserna tillstyrker eller har inga synpunkter på förslaget. Moderaterna anser att det finns skäl att avskaffa talmansprövningen vid utrikes resa vid extraordinära händelser eller av annan orsak som inte har kunnat förutses. Partigruppen menar att en dialog mellan partiets gruppledning och ledamoten skulle kunna uppfylla syftet med talmansprövningen. Ett krav på en sådan dialog skulle kunna tas in i riktlinjer eller föreskrift.

Skälen för riksdagsstyrelsens förslag

Riksdagsstyrelsen anser i likhet med utredningen att en ledamot även fortsättningsvis ska kunna få ersättning för resa på grund av en extraordinär händelse eller av någon orsak som inte kunnat förutses. Den nuvarande ordningen bör således behållas i den nya lagen.

Lagrådet har riktat en del invändningar mot den föreslagna utformningen av bestämmelsen. Invändningarna har till viss del sin grund i Lagrådets synpunkter på definitionen av begreppet tjänsteresa. Dessa synpunkter har beaktats och föranlett ett förtydligande av lagtexten (se avsnitt 5.3.1). Lagrådet anser vidare att den föreslagna bevisregeln är sträng och föreslår en omformulering. Dessutom menar Lagrådet att den föreslagna regeln innebär en påtaglig utvidgning av förutsättningarna för att ersättning ska kunna utgå.

Riksdagsstyrelsen ser för sin del inte tillräckliga skäl att frångå utredningens förslag till reglering av ersättningsrätten i lagtexten vid den nu aktuella typen av situationer. Ersättning ska följaktligen kunna utgå vid en resa som ledamoten måste göra för att inställa sig i riksdagen antingen på grund av en extraordinär händelse eller någon annan orsak som inte kunnat förutses, i båda fall under förutsättning att ledamoten inte kan använda sin biljett för resan till riksdagen.

Med anledning av Lagrådets synpunkter kan framhållas att den föreslagna regeln endast är tillämplig för det fall att ledamoten inte befinner sig vid sitt tjänsteställe, det vill säga bostaden, eller under pågående tjänsteresa då han eller hon måste inställa sig i riksdagen. I annat fall omfattas resan av huvudregeln om ledamotens rätt till ersättning för tjänsteresor i 4 kap. 1 §. Ett förtydligande av detta har gjorts i lagtexten.

Som utredningen föreslagit bör ledamoten i den aktuella situationen själv få besluta om inte bara inrikes resor utan även resor från utlandet. Det samrådsförfarande som den moderata riksdagsgruppen förordat finns det anledning att återkomma till i samband med att tillämpningsföreskrifter till lagen tas fram. Riksdagsstyrelsen ansluter sig även till förslaget att talmannen, i likhet med vad som gäller i dag, ska kunna besluta att ersättning även ska lämnas för en medföljandes resa om denne av särskilda skäl måste resa tillsammans med ledamoten.

Den närmare innebörden av bestämmelsen berörs i författningskommentaren.

Ledamöternas enskilda utrikes tjänsteresor

Riksdagsstyrelsens förslag: Nuvarande regler om att riksdagsstyrelsen för varje valperiod ska bestämma ett belopp som en ledamot får använda för enskilda utrikes tjänsteresor tas in i den nya lagen. Ledamoten får, till skillnad från vad som gäller nu, själv besluta om enskilda utländska tjänsteresor till länder inom EES och till länder som ansökt om medlemskap i EU (kandidatländer) och så kallade potentiella kandidatländer. Beslut om enskilda utrikes tjänsteresor till andra länder fattas av Riksdagsförvaltningen eller av den som förvaltningen bestämmer.

Nuvarande ordning

Närmare bestämmelser om ledamöternas enskilda utrikes tjänsteresor finns i 4 kap. 3 a § i 1994 års ersättningslag och tillämpningsföreskriften till den paragrafen. Av punkt 7 i tillämpningsföreskriften framgår att resan måste vara av värde för fullgörandet av uppdraget som riksdagsledamot. Riksdagsstyrelsen fastställer för varje valperiod ett rambelopp för ledamöternas enskilda utrikes tjänsteresor. För valperioden 2014–2018 uppgår beloppet till 50 000 kronor per ledamot. Under vissa förutsättningar får medlen användas även av den som är ersättare för ledamoten. Medel som inte använts under valperioden ska återföras till Riksdagsförvaltningen.

Beslut om enskild utrikes tjänsteresa fattas av Riksdagsförvaltningen eller den som förvaltningen bestämt. Av riksdagsstyrelsens tillämpningsföreskrift till 4 kap. 3 a § framgår att beslut fattas av den eller de vice talmän som utsetts av styrelsen att pröva frågor om enskilda utrikes tjänsteresor. En ledamot som inte har beviljats en enskild utrikes tjänsteresa får begära att riksdagsstyrelsen prövar beslutet. Närmare bestämmelser om ansökan om medgivande av enskild utrikes tjänsteresa finns i tillämpningsföreskriften. Den vice talman som beslutar om resorna ska regelbundet lämna en redogörelse för sina beslut till riksdagsstyrelsen. Talmannen beslutar själv om sina egna utrikes tjänsteresor.

Utredningen

Utredningen föreslår att nuvarande regler i 1994 års ersättningslag om enskilda utrikes tjänsteresor behålls och tas in i den nya lagen med vissa språkliga och redaktionella ändringar. Mot bakgrund av den ökande internationaliseringen och samarbetet med EU:s institutioner, andra medlems- och EES-länder samt länder som ansökt om medlemskap i EU anser utredningen att det bör bli enklare för ledamöterna att besöka EU:s institutioner, andra organ inom EU och att resa till andra länder inom EES-området, kandidatländer, potentiella kandidatländer och anslutningsländer. Utredningen föreslår därför att en ledamot själv ska få besluta om sådana enskilda utrikes tjänsteresor. Något beslut av Riksdagsförvaltningen eller den som förvaltningen bestämt ska följaktligen inte längre krävas. För att möjliggöra en uppföljning av om syftet med resorna har nåtts och en bedömning av om medlen har använts på ett kostnadseffektivt sätt ska ledamoten enligt lagförslaget, utöver sedvanlig reseräkning, lämna en kortfattad skriftlig redogörelse för resan till Riksdagsförvaltningen.

Remissinstanserna

Remissinstanser tillstyrker eller har inga synpunkter på utredningens förslag. Socialdemokraterna anser att de medel som varje riksdagsledamot disponerar under en valperiod för enskilda utrikes resor också ska kunna utnyttjas för annan kompetensutveckling som är av värde för uppdraget som riksdagsledamot. Liknande synpunkter framförs av Moderaterna, som menar att frågan skulle kunna övervägas vidare. Miljöpartiet ser det som positivt med en större flexibilitet vad gäller användningen av anslaget för utrikes resor och ser gärna att frågan utreds i något annat sammanhang.

Skälen för riksdagsstyrelsens förslag

Riksdagsstyrelsen delar utredningens uppfattning att nuvarande regler om ledamotens rätt till enskilda utrikes tjänsteresor behålls och tas in i den nya lagen med vissa språkliga och redaktionella ändringar.

Som utredningen utvecklat (se 2013/14:URF1 s. 203 f.) finns det goda skäl att låta en ledamot själv besluta om sina tjänsteresor till länder inom EES-området samt till anslutningsländer, kandidatländer och så kallade potentiella kandidatländer. Ett sådant lagförslag läggs därför fram. I utredningens lagförslag har sistnämnda tre typer av länder benämnts med uttrycket ”länder som ansökt om medlemskap i EU”. Uttrycket innefattar kandidatländer och anslutningsländer. Däremot är det inte givet att ett potentiellt kandidatland har ansökt om medlemskap i EU. I enlighet med Lagrådets påpekande bör lagtexten förtydligas så att det framgår att en ledamot har rätt att besluta om resor även till potentiella kandidatländer.

Riksdagsstyrelsen anser i likhet med Lagrådet att det inte är nödvändigt att skyldigheten att ge in en redogörelse för en enskild utrikes tjänsteresa tas in i den nya ersättningslagen. Det räcker att den skyldigheten framgår av tillämpningsföreskrift. Däremot bör det nuvarande kravet på att ge in en reseräkning, som gäller alla typer av resor, behållas i lagtexten. Detsamma gäller den nuvarande sexmånadersfrist, inom vilken reseräkningen ska ges in till Riksdagsförvaltningen. Som Lagrådet framhållit går visserligen en ledamot inte miste om sin rätt till ersättning bara för att han eller hon inte gett in någon reseräkning eller att det har skett efter utgången av sexmånadersfristen. Reseräkningen, där bland annat syftet med resan ska anges, är dock av avgörande betydelse för bedömningen om ledamoten har rätt till begärd ersättning och vem som ska svara för kostnaden. Särskilda åtgärder har också vidtagits från Riksdagsförvaltningens sida för att icke ingivna reseräkningar ska ges in. Riksdagsstyrelsen är mot den bakgrunden inte beredd att ställa sig bakom Lagrådets förslag att reglera skyldigheten att ge in en reseräkning i tillämpningsföreskrift och att avskaffa sexmånadersfristen. Bestämmelsen bör följaktligen behållas och tas in i den nya lagen.

Lagrådet har även ifrågasatt om det inte, med tanke på ledamöternas utvidgade beslutanderätt när det gäller resor, borde finnas regler i lagen som möjliggör en överprövning av resebeslut. Riksdagsstyrelsen ser för sin del inte något behov av det. En sådan ordning bör således inte införas.

Frågan om huruvida de medel som anslås för ledamöternas enskilda utrikes tjänsteresor även ska kunna användas för andra former av kompetensutveckling har inte ingått i utredningens uppdrag. Frågan kräver ytterligare utredningsåtgärder och överväganden, något som inte kan ske inom ramen för detta lagstiftningsärende. Riksdagsstyrelsen avser att återkomma i frågan.

Ersättning för resor från och till en annan bostad

Riksdagsstyrelsens bedömning: Det bör inte införas en rätt till ersättning för resekostnader vid resor från och till en annan bostad än bostaden på hemorten och en ort där ledamoten utövar sitt uppdrag som riksdagsledamot.

Bakgrund

Nuvarande rätt till ersättning för en tjänsteresa förutsätter bland annat att ledamoten påbörjar resan vid sitt tjänsteställe, det vill säga sin bostad, eller under en pågående tjänsteresa eller en förrättningsort. Resor som utgår från en annan bostad än bostaden på hemorten är således att betrakta som en privat resa mellan en bostad och arbetsplatsen och inte en tjänsteresa. Fram till den 1 oktober 2012 innehöll tillämpningsföreskriften till 1994 års ersättningslag regler som innebar att även den typen av resa ersattes som en tjänsteresa.

I utredningens uppdrag låg att lämna förslag på hur ersättning kan lämnas för resor till och från en annan bostad än bostaden på hemorten när EU-nämnden har ordinarie sammanträden under den del av året som är plenifri. Utredningen skulle även föreslå när ersättning kan lämnas för andra resor som görs inom ramen för riksdagsuppdraget och som påbörjas eller avslutas från en annan bostad än den på hemorten.

Utredningen

Utredningen har som utgångspunkt haft att riksdagsledamöterna ska kunna utföra sitt uppdrag under rimliga villkor mot bakgrund av de uppgifter som ligger i uppdraget och de förväntningar på anträffbarhet som uppdraget ger upphov till. Utredningen anser att de motiv som ligger bakom valet av en annan bostad än den på hemorten, exempelvis en fritidsbostad, vid ett längre uppehåll i kammarens arbete inte bör vara avgörande för om en resa ska ge rätt till ersättning. Utformningen av ersättningsreglerna bör också, framhåller utredningen, vara neutral i den meningen att reglerna inte ska försvåra ledamöternas resor under tider då många bor och verkar på en annan ort än hemorten.

Utredningen föreslår följaktligen att en ledamot ska ha rätt till ersättning för kostnader för resor inom uppdraget från och till en annan bostad i Sverige än bostaden på hemorten. Rätten förutsätter att resan går till en ort där ledamoten ska utöva sitt riksdagsuppdrag och att resan görs under ett mer än en vecka långt uppehåll i kammarens arbete. Den andra bostaden ska inte bra användas tillfälligt av ledamoten och bostaden ska innehas av ledamoten själv eller av någon närstående till denne. De nya reglerna ska till följd av Sveriges medlemskap i EU omfatta en annan bostad också när den ligger utanför Sverige men inom EES. Om bostaden ligger i ett annat EES-land än Sverige, ska ett beslut om resan fattas av Riksdagsförvaltningen eller den som förvaltningen bestämmer.

Remissinstanserna

Moderaterna anser att en rätt till ersättning vid resor även från boenden utomlands inte är lätt att försvara, framför allt inte från kostnadssynpunkt och vid en jämförelse med vad som i övrigt gäller på den statliga delen av arbetsmarknaden. De juridiska resonemang som framförs i utredningen beskriver dock övertygande de hinder som finns för att undanta resor inom EES, något som varit önskvärt enligt den moderata partigruppen. Kristdemokraterna har uppfattningen att det inte bör införas någon möjlighet att få ersättning för resor till andra bostäder inom EES-området.

Skälen för riksdagsstyrelsens bedömning

Det är viktigt att riksdagsledamöternas ekonomiska villkor är sådana att de skapar förutsättningar för att utöva riksdagsuppdraget på bästa sätt. Villkoren bör så långt som det är möjligt vara desamma som för arbetsmarknaden i övrigt. Villkor som avviker måste kunna motiveras sakligt och kunna hänföras till innehållet i riksdagsuppdraget (jfr avsnitt 5.1.1).

Riksdagsstyrelsen har inga invändningar mot utredningens rättsliga överväganden. Däremot anser styrelsen att konsekvenserna av förslaget inte blir rimliga, särskilt mot bakgrund av att resorna ska kunna göras från boenden utomlands inom EES. Utredningens förslag bör därför inte genomföras.

Traktamente

Riksdagsstyrelsens förslag: Nuvarande bestämmelser om traktamente tas in i den nya ersättningslagen med vissa språkliga och redaktionella ändringar.

Nuvarande ordning

Bestämmelser om traktamente, det vill säga ersättning för att täcka en ledamots ökade levnadsomkostnader under en tjänsteresa, finns i 5 kap. i 1994 års ersättningslag. En ledamot har rätt till traktamente enligt dessa bestämmelser om förutsättningarna för avdrag för ökade levnadskostnader är uppfyllda enligt 12 kap. 6 och 6 a §§ inkomstskattelagen (1999:1229). Traktamente utgår i form av dagtraktamente vid flerdygnsförrättning på annan ort i Sverige än Stockholm, exempelvis ett tvådagars studiebesök vid en myndighet i en annan ort än Stockholm. Vidare lämnas ett så kallat Stockholmstraktamente vid flerdygnsförrättning i Stockholm. Stockholmstraktamentet avser att täcka de merkostnader som uppkommer för de ledamöter som i och med att de vistas i Stockholm inte befinner sig på sin hemort under en stor del av den tid som riksdagen är samlad. Nattraktamente, det vill säga ersättning för logikostnad i Sverige, betalas med ett belopp som motsvarar visad kostnad upp till ett belopp som Riksdagsförvaltningen bestämmer. Det kan exempelvis vara fråga om boende i samband med ett studiebesök på annan ort än Stockholm. Det utgår dock inget sådant traktamente om Riksdagsförvaltningen tillhandhåller ledamoten logi utan kostnad. Vid flerdygnsförrättning betalas ersättning för ökade levnadsomkostnader enligt de villkor och med de belopp som gäller för tjänstemän inom Riksdagsförvaltningen.

I 5 kap. i 1994 års ersättningslag finns dessutom bestämmelser om ersättning för logikostnad om en ledamot inte har kunnat få bostad i Riksdagsförvaltningens bostadsbestånd, ersättning för logi vid ledighet och ersättning för bostad på folkbokföringsorten i vissa fall.

Bestämmelserna om traktamente fick sin nuvarande lydelse i huvudsak genom lagändringar som trädde i kraft den 2 oktober 2006 (2005/06:RS4, bet. 2005/06:KU33).

Utredningen

Utredningen föreslår att nuvarande bestämmelser om traktamente tas in i den nya ersättningslagen med vissa språkliga och redaktionella ändringar.

Remissinstanserna

Remissinstanserna tillstyrker eller har inga synpunkter på förslaget.

Skälen för riksdagsstyrelsens förslag.

Riksdagsstyrelsen har ingen annan uppfattning än utredningen och anser att förslaget bör genomföras. Lagrådets synpunkter på lagtexten behandlas i författningskommentaren.

Ersättning för uppdrag i Europarådets svenska delegation

Riksdagsstyrelsens förslag: En riksdagsledamot som fullgör uppdrag i Europarådets svenska delegation och som lämnar riksdagen i samband med ett val ska ha rätt till sammanträdesarvode, resekostnadsersättning och traktamente under den återstående delen av delegationens mandatperiod. En sådan ledamot ska under samma tid även ha rätt till den tekniska och elektroniska utrustning som Riksdagsförvaltningen tillhandahållit honom eller henne.

Nuvarande ordning

Riksdagen väljer sex ledamöter och sex suppleanter i den svenska delegationen till Europarådets parlamentariska församling (Europarådets svenska delegation). Delegationen väljs enligt tilläggsbestämmelse 13.18.2 i riksdagsordningen för tiden från den 1 november samma år som val till riksdagen ägt rum till motsvarande tidpunkt efter nästa val. Bestämmelser om arvode, resekostnadsersättning och traktamente för en riksdagsledamot som sitter i den svenska delegationen finns i lagen (1989:185) om arvoden m.m. för uppdrag inom riksdagen, dess myndigheter och organ. Enligt 2 och 3 §§ i den lagen har riksdagsledamöter som deltar i Europarådets verksamhet rätt till sammanträdesarvode, resekostnadsersättning och traktamente.

En riksdagsledamot som inte väljs om till riksdagen vid ett val lämnar sitt riksdagsuppdrag i och med att den nyvalda riksdagen samlas till ett nytt riksmöte (3 kap. 10 § regeringsformen och 3 kap. 2 § riksdagsordningen). Detta sker normalt någon gång kring månadsskiftet september/oktober under valåret. En ledamot av eller en suppleant i delegationen som har lämnat riksdagen i samband med ett riksdagsval får dock kvarstå under den återstående delen av den svenska delegationens mandatperiod, det vill säga fram till den 1 november.

Skälen för riksdagsstyrelsens förslag

Som redovisats innebär nuvarande regelverk att en riksdagsledamot som inte omväljs vid ett riksdagsval kan sitta kvar som ledamot eller suppleant i Europarådets svenska delegation fram till den 1 november valåret, trots att uppdraget i riksdagen upphört. Bestämmelserna i arvodeslagen gäller dock bara riksdagsledamöter, vilket innebär att den avgångne riksdagsledamoten inte har rätt till arvode, resekostnadsersättning eller traktamente från det att det nya riksmötet inletts till den 1 november. Detta är inte en tillfredsställande ordning. 1989 års arvodeslag bör därför ändras på så sätt att en ledamot som lämnar riksdagen i samband med ett val, men som kvarstår som ledamot eller suppleant i Europarådets svenska delegation, har rätt till sammanträdesarvode, resekostnadsersättning och traktamente för sitt deltagande i delegationen. Ersättningen bör motsvara vad som utgår till delegationsmedlemmar som är ledamöter av riksdagen. En ledamot eller suppleant i delegationen som lämnar riksdagen bör även ha rätt att använda den tekniska och elektroniska utrustning som Riksdagsförvaltningen tillhandahållit under resten av mandatperioden. Ett lagförslag med denna innebörd läggs mot den bakgrunden fram.

Övernattningsboende

Ledamöternas rätt till övernattningsbostad

Riksdagsstyrelsens förslag: Grundläggande regler om ledamöters och ersättares rätt till övernattningsbostad som nu finns i tillämpningsföreskrift tas in i den nya ersättningslagen. Närmare bestämmelser om övernattningsbostäder lämnas i tillämpningsföreskrift.

En ledamot som inte kandiderar i ett riksdagsval ska lämna bostaden senast den 31 juli valåret. En ledamot som inte återväljs efter att ha kandiderat i ett riksdagsval ska lämna övernattningsbostaden senast en vecka efter valdagen. En ledamot som lämnar sitt uppdrag under en löpande valperiod ska lämna övernattningsbostaden senast en vecka efter den dag då uppdraget upphört.

Övernattningsbostäderna ska fördelas i proportion till antalet valda ledamöter som har rätt till övernattningsbostad.

Nuvarande ordning

Bestämmelser om ledamöternas övernattningsbostäder finns i 5 kap. i 1994 års ersättningslag, tillämpningsföreskriften till lagen och i föreskriften (2005:9) om arbetsrum och övernattningsbostäder för riksdagens ledamöter. Enligt 11 § i 2005 års föreskrift ska Riksdagsförvaltningen tillhandahålla övernattningsbostäder till ledamöter som har rätt till nattraktamente. Så är fallet om ledamoten bor mer än 50 kilometer från Riksdagshuset närmaste färdväg.

Med en övernattningsbostad avses antingen en övernattningslägenhet eller ett övernattningsrum i Riksdagsförvaltningens bostadsbestånd eller ett motsvarande boende. I dagsläget finns det omkring 200 lägenheter och omkring 50 övernattningsrum i förvaltningens bestånd. Bostäderna är belägna i riksdagens lokaler, i fastigheter ägda av Riksdagsförvaltningen och i bostadsrättslägenheter i privata bostadsrättsföreningar där förvaltningen är medlem. Att en ledamot tillhandahålls ett motsvarande boende innebär att förvaltningen ersätter boende inom 50 kilometer från Riksdagshuset som ledamoten ordnar själv, exempelvis genom att hyra en lägenhet.

Riksdagsförvaltningen beslutar om vilka övernattningsbostäder som ska ställas till respektive partigrupps förfogande. Bostäderna fördelas sedan av gruppkanslierna bland berättigade ledamöter, varefter det ingås ett avtal om upplåtelse av bostaden mellan Riksdagsförvaltningen och ledamoten. Rätten att disponera en övernattningsbostad är personlig och kan inte överlåtas av ledamoten.

Ledamoten har rätt att disponera övernattningsbostaden under hela året från och med måndagen i den vecka då riksmötet öppnas och så länge uppdraget som riksdagsledamot varar. Om ledamoten är ledig från sitt uppdrag i mer än en månad, är han eller hon skyldig att upplåta bostaden till den ersättare som tjänstgör i stället för ledamoten. Ersättaren ska normalt använda den lediga ledamotens bostad. Om det inte är möjligt har ersättaren rätt till ett ersättarrum. Därmed avses ett övernattningsrum i riksdagens lokaler med enklare standard än övriga övernattningsrum.

En ledamot som inte kandiderar i ett kommande ordinarie riksdagsval ska lämna bostaden senast den 31 juli valåret. Ledamoten får dock behålla bostaden även efter detta datum så länge det är nödvändigt för riksdagsuppdraget. En kandiderande ledamot som inte blir återvald ska lämna bostaden snarast och senast en vecka efter valdagen. En ledamot som lämnar riksdagen under löpande valperiod ska lämna bostaden snarast och senast en vecka efter avgångstillfället.

Utredningen

Utredningen föreslår att de nuvarande reglerna om ledamöternas boende i 1994 års ersättningslag och vissa grundläggande regler i föreskrifterna tas in i den nya lagen. Utredningen gör bedömningen att nuvarande tidsfrister för utflyttning efter ett ordinarie riksdagsval och vid en ledamots avgång ska behållas. När det gäller fördelningen av bostäder mellan partigrupperna anser utredningen att den bör ske i proportion till antalet valda ledamöter som har rätt till övernattningsbostad i stället för i proportion till antalet erhållna mandat utanför Stockholm.

Remissinstanserna

Remissinstanserna tillstyrker eller har inga synpunkter på förslaget.

Skälen för riksdagsstyrelsens förslag

Riksdagsstyrelsen ställer sig bakom utredningens förslag att de nuvarande reglerna om ledamöternas boende behålls och tas in i den nya lagen, med den ändringen att utflyttning ska ske en vecka efter ett ordinarie val eller efter det att en ledamot lämnat sitt uppdrag istället för snarast och senast efter en vecka. Som Lagrådet föreslagit bör det även tas in bestämmelser i den nya lagen om utflyttning vid extra val och om ersättares utflyttning.

När det gäller fördelningsprincipen för övernattningsbostäder gör Riksdagsstyrelsens följande överväganden. Enligt den nuvarande ordningen ska övernattningsbostäderna fördelas i proportion till antalet mandat utanför Stockholm. Utredningen har föreslagit att den nuvarande principen ska behållas, men tas in i lag. I praxis har den nuvarande bestämmelsen om fördelningen av bostäderna i 2005 års föreskrift tillämpats så att uttrycket Stockholm ansetts motsvara hela Stockholms län. Det har lett till att en ledamot som bor mer än 50 kilometer från Stockholm, det vill säga Riksdagshuset, men i en ort som ligger inom Stockholms län inte har räknats med i fördelningsnämnaren. För att rätten till en övernattningsbostad ska korrespondera med fördelningsprincipen anser riksdagsstyrelsen att bostäderna i stället ska fördelas i proportion till antalet valda ledamöter som har rätt till övernattningsbostad.

Lagrådet har påpekat att det inte framgår av lagtexten vad som är skillnaden mellan de olika bostadskategorierna övernattningslägenhet och övernattningsrum och vad som omfattas av uttrycket ”motsvarande boende”. Lagrådet anser att detta bör utvecklas närmare. Dessutom bör det klargöras om både övernattningslägenhet och övernattningsrum ingår i Riksdagsförvaltningens bestånd eller om bara övernattningsrum gör det. Vidare bör det, menar Lagrådet, klargöras om kategorin ”motsvarande boende” ställs till partigruppernas förfogande på samma sätt som övriga bostadskategorier eller hur de annars ska tillhandahållas ledamöterna.

Som redovisats inledningsvis tillhandahålls ledamöter som har rätt till nattraktamente övernattningsboende i form av övernattningslägenhet, övernattningsrum eller motsvarande boende. De två förstnämnda begreppen är enligt riksdagsstyrelsens uppfattning självförklarande och behöver inte förtydligas ytterligare. Båda dessa boendekategorier ingår i förvaltningens bestånd. Innebörden av att ett motsvarande boende ställs till ledamotens förfogande är att Riksdagsförvaltningen ersätter hela eller en del av ledamotens boendekostnad om denne ordnar eget boende beläget inom 50 kilometer från Riksdagshuset. Boendet fördelas i en sådan situation inte av gruppkansliet utan boendefrågan är en sak mellan ledamoten och Riksdagsförvaltningen. Riksdagsstyrelsen anser inte att det behövs något förtydligande i lagtexten med anledning av Lagrådets synpunkter.

Uthyrning av övernattningsbostad till statsråd i vissa fall

Riksdagsstyrelsens bedömning: Gällande regelverk ställer inte upp något hinder mot att Riksdagsstyrelsen ingår upplåtelseavtal avseende övernattningsbostäder med statsråd som även är riksdagsledamöter. Beslut om ett sådant avtal bör fattas av Riksdagsstyrelsen. Riksrevisionens synpunkter föranleder inga lagstiftningsinitiativ.

Bakgrund

År 2000 ingick dåvarande Riksdagens förvaltningskontor och Regeringskansliet en överenskommelse om uthyrning av övernattningsbostäder till statsråd som även var riksdagsledamöter. Enligt överenskommelsen uppläts lägenheterna för den då innevarande mandatperioden. Överenskommelsen innehöll ett villkor som medgav förlängning av efter mandatperiodens slut. Någon förlängning skedde dock inte.

Riksdagsstyrelsen beslutade efter riksdagsvalet 2006 att upplåta en övernattningsbostad till statsrådet Göran Hägglund under hans ledighet från ledamotsuppdraget. Den upplåtna bostaden ingick i den kvot av bostäder som tilldelats kristdemokraternas partigrupp. Riksdagsstyrelsen har därefter upplåtit övernattningsbostäder åt ytterligare tre statsråd som varit ledamöter av riksdagen. Också de bostäderna ingick i den kvot som tilldelats den aktuella partigruppen, det vill säga socialdemokraterna.

Riksrevisionen har inom ramen för den årliga revisionen av Riksdagsförvaltningen 2015 gjort gällande att upplåtelserna inte är förenliga med 1994 års ersättningslag och 2005 års föreskrift om arbetsrum och övernattningsbostäder och gjort bedömningen att Riksdagsförvaltningens praxis kring sådana bostäder ändrats utan att regelverket ändrats på motsvarande sätt. Riksrevisionen har rekommenderat Riksdagsförvaltningen att ändra regelverket eller ta initiativ till att så sker (revisionsrapport av den 1 april 2014, dnr 2014-0473).

Skälen för riksdagsstyrelsens bedömning

Riksdagsförvaltningen är under vissa förutsättningar skyldig att tillhandahålla ledamöter och ersättare övernattningsbostad. Skyldigheten gäller endast ledamöter och ersättare, däremot inte ledamöter som utses till statsråd. Det finns ingen möjlighet att tilldela statsråd övernattningsbostäder utöver den kvot som respektive partigrupp tilldelas. Det finns inte heller något uttryckligt stöd i 2005 års föreskrift för att teckna upplåtelseavtal med ett statsråd. Enligt Riksdagsstyrelsens uppfattning föreligger det dock inte något hinder mot att förvaltningen med stöd av 4 § lagen (2011:745) med instruktion för Riksdagsförvaltningen upplåter en övernattningsbostad till ett statsråd som är ledamot av riksdagen. Ett sådant beslut får anses vara av sådan art att det bör fattas av Riksdagsstyrelsen, vilket också skett.

Riksdagsstyrelsen ser mot den bakgrunden inte skäl att nu och inom ramen för detta lagstiftningsärende ta initiativ till några författningsändringar med anledning av Riksrevisionens påpekanden.

Arbetsrum, teknisk utrustning samt ersättning för kostnader för telefoni och datakommunikation

Riksdagsstyrelsens förslag: Nuvarande regler om att Riksdagsförvaltningen ska tillhandahålla en ledamot den tekniska utrustning som han eller hon behöver behålls och tas in i den nya lagen med vissa språkliga och redaktionella ändringar. Detsamma gäller reglerna om arbetsrum.

Riksdagsförvaltningen ska få besluta om ersättning för de kostnader som en ledamot har för att han eller hon inom riksdagsuppdraget använder någon annan teknisk och elektronisk utrustning än utrustning som tillhandahålls av Riksdagsförvaltningen.

Riksdagsstyrelsens bedömning: Riksdagsförvaltningen bör för den tekniska och elektroniska utrustning som förvaltningen tillhandahåller betala

a) abonnemang

b) trafikavgifter för telefoni inom riksdagsuppdraget

c) trafikavgifter för datakommunikation

d) andra kostnader som uppkommer vid användningen av utrustningen inom riksdagsuppdraget.

Vid en resa utomlands bör en ledamot använda datakommunikation via ett lokalt nätverk. Om en ledamot inte kan använda den tekniska och elektroniska utrustning som Riksdagsförvaltningen tillhandahåller bör ledamoten under vissa förutsättningar ha rätt till ersättning för vissa kostnader som regleras i tillämpningsföreskrifter.

Nuvarande ordning

Regler om ledamöternas tekniska utrustning finns i 6 kap. i 1994 års ersättningslag och tillämpningsföreskriften till lagen. Därutöver finns riktlinjer för användning av internet och e-post vid datorer anslutna till Riksdagsförvaltningens nätverk.

Av 6 kap. 1 § ersättningslagen följer att Riksdagsförvaltningen ska tillhandhålla ledamöter sådan teknisk utrustning som är av väsentlig betydelse för uppdraget som riksdagsledamot. Varje ledamot erbjuds i dag teknisk utrustning i form av en smarttelefon, en bärbar dator, en pekplatta med mobilt bredband, bildskärm, tangentbord, mus och skrivare. Dessutom erbjuds ledamöterna bildskärm, tangentbord, mus och skrivare till bostaden på hemorten, det vill säga tjänstestället. Utrustningen ska användas i riksdagsuppdraget. Riksdagsförvaltningen medger dock privat användning av datakommunikation och e-post i mindre omfattning. En ledamot som är ledig får enligt 6 kap. 2 § behålla den tekniska utrustningen under ledigheten.

I tillämpningsföreskrifterna finns regler om bland annat vem som ska svara för kostnaderna för användningen av den tekniska utrustningen. Enligt punkt 5 betalar Riksdagsförvaltningen avgifter för telefonabonnemang och trafikavgifter för telefoni och datakommunikation på ledamotens mobiltelefon. Betalsamtal och andra tjänster som är avgiftsbelagda ersätts inte. Detsamma gäller kostnader för privata samtal (punkt 6).

Tjänstesamtal och datakommunikation vid tjänsteresor i riksdagsuppdraget betalas av Riksdagsförvaltningen (punkt 9). Kostnadsansvaret för tid då ledamoten inte är på tjänsteresa är inte reglerad. Enligt praxis står dock Riksdagsförvaltningen för kostnaden under den tiden. Vissa andra kostnader som kan uppkomma vid användningen av den tekniska utrustningen ersätts inte enligt dagens regelverk. Det kan handla om att ledamoten måste betala en avgift för att ansluta sin dator till ett lokalt nätverk via en wifi-anslutning.

I 6 kap. 3 § finns ett bemyndigande för Riksdagsförvaltningen att ersätta kostnader som en ledamot har för att han eller hon använder privat utrustning i riksdagsuppdraget. Bestämmelsen infördes genom en lagändring som trädde i kraft den 2 oktober 2006 och tog ursprungligen sikte på kostnader på grund av att en ledamot varit tvungen att använda ett privat bredbandsabonnemang inom riksdagsuppdraget (2005/06:RFS4 s. 80 f. och s. 101 f., bet. 2005/06:KU33). I nu gällande tillämpningsföreskrift till bestämmelsen anges det att en ledamot har rätt till ersättning för telefonsamtal med ledamotens privata telefon.

Regler om tillhandahållande av arbetsrum finns i riksdagsstyrelsens föreskrift (2005:9) om arbetsrum och övernattningsbostäder för riksdagens ledamöter. En ledamot och en ersättare har enligt dessa föreskrifter rätt till ett arbetsrum i riksdagens lokaler. Rummet ska vara kontorsutrustat med bland annat dator, telefon, radio och tv. Arbetsrummen fördelas av förvaltningen till partigrupperna som i sin tur fördelar rummen mellan ledamöterna.

Utredningen

Utredningen föreslår att de nuvarande reglerna om att Riksdagsförvaltningen ska tillhandahålla en ledamot teknisk utrustning som den behöver i allt väsentligt behålls och tas in i den nya lagen. Detsamma gäller bestämmelsen om att ledamoten får behålla utrustningen under ledighet.

När det gäller kostnadsansvaret gör utredningen bedömningen att Riksdagsförvaltningen för den tekniska utrustning som förvaltningen tillhandahåller ska ersätta abonnemang, trafikavgifter för telefoni inom riksdagsuppdraget, trafikavgifter för datakommunikation och andra kostnader som uppkommer vid användningen av utrustningen inom riksdagsuppdraget, oavsett om det sker under tjänsteresa eller inte. Utredningen anser också att en privat användning av datakommunikation och e-post i mindre omfattning bör medges även fortsättningsvis.

Om en ledamot inte kan använda den tekniska och elektroniska utrustning som Riksdagsförvaltningen tillhandahåller bör ledamoten enligt utredningens uppfattning under vissa förutsättningar ha rätt till ersättning för vissa kostnader, något som bör regleras i tillämpningsföreskrift.

Utredningen föreslår också att grundläggande regler om arbetsrum i 2005 års föreskrift tas in i den nya ersättningslagen, medan närmare bestämmelser om arbetsrum lämnas i föreskrift.

Remissinstanserna

Remissinstanserna tillstyrker eller har inga synpunkter på förslaget.

Skälen för riksdagsstyrelsens förslag och bedömning Riksdagsstyrelsen har ingen annan uppfattning än utredningen än att de nuvarande reglerna om att Riksdagsförvaltningen ska tillhandahålla en ledamot teknisk utrustning och att en ledig ledamot får behålla utrustningen under ledigheten ska tas in i den nya lagen. Riksdagsstyrelsen har alltså i denna fråga en annan uppfattning än Lagrådet, som menar att tillhandahållandet av teknisk utrustning inte knappast kan anses vara ett sådant ekonomiskt villkor som ska framgå av lag (jfr avsnitt 5.1.1). Styrelsen gör samma bedömning när det gäller frågan om tillhandahållande av arbetsrum.

För att förtydliga vilken typ av teknisk utrustning det numera är fråga om bör, som utredningen föreslagit, uttrycket ”teknisk utrustning” kompletteras med orden ”och elektronisk utrustning” i lagtexten. Dessutom bör det nuvarande uttrycket ”av väsentlig betydelse” bytas ut mot ”som behövs för att utföra uppdraget”. På så sätt uttrycks mer direkt att ledamöterna ska få den utrustning som de behöver.

Lagrådet anser att förhållandet mellan de föreslagna bestämmelserna i 7 kap. 8 § och 11 § inte är klart. Riksdagsstyrelsen konstaterar därvid att den förstnämnda paragrafen innebär en skyldighet för Riksdagsförvaltningen att tillhandahålla en ledamot teknisk utrustning som denne behöver för sitt uppdrag. Genom bestämmelsen i 7 kap. 11 § bemyndigas Riksdagsförvaltningen att ersätta kostnader som uppkommer om ledamoten inte kan använda utrustning som förvaltningen tillhandahållit eller det inte går att tillhandahålla sådan utrustning. Kostnaden kan, liksom tidigare, vara hänförlig till användningen av ledamotens privata utrustning eller som föreslagits i den nya lagen, avse kostnaden då ledamoten måste använda annan utrustning än privat utrustning. Som exempel på det kan nämnas att ledamoten ansluter en dator till ett lokalt nätverk eller lånar en telefon på ett hotell. Riksdagsstyrelsen ser för sin del inte något behov av att detta förtydligas ytterligare i lagtexten.

Riksdagsstyrelsen ansluter sig också till utredningens förslag och bedömningar vad gäller kostnadsansvaret för abonnemang, trafikavgifter och andra kostnader som uppkommer vid användningen av utrustningen.

Introduktion och vidareutbildning

Riksdagsstyrelsens förslag: Bestämmelser om att Riksdagsförvaltningen får erbjuda ledamöterna en introduktion till uppdraget som ledamot av riksdagen tas in i den nya ersättningslagen. Riksdagsförvaltningen får vidare erbjuda ledamöterna språkutbildning och annan vidareutbildning.

Nuvarande ordning

Efter ett val erbjuder Riksdagsförvaltningen nya riksdagsledamöter introduktion om kammarens arbete, den interna servicen, de ekonomiska villkoren och den tekniska utrustningen. Under mandatperioden erbjuds ledamöter språkutbildning i form av intensivkurser i engelska och franska. Även annan vidareutbildning kan förekomma. Dessa olika stödformer är inte reglerade i författning.

Utredningen

Utredningen gör bedömningen att det inte går att förutsätta att alla nyvalda ledamöter känner till hur arbetet i riksdagen bedrivs eller vilka rättigheter och skyldigheter en ledamot har. Mot den bakgrunden anser utredningen att det finns skäl att även fortsättningsvis erbjuda ledamöterna en introduktion. Introduktionen bör alltså behållas och ha fokus på arbetsformerna i riksdagsuppdraget, regleringen av villkoren för uppdraget och vad som gäller i olika frågor, exempelvis om jäv och andra intressekonflikter.

Utredningen påpekar att ledamöterna har varierande språkkunskaper och framhåller att det är viktigt att de kan uttrycka sig väl i tal och skrift även på andra språk än svenska. Det är därför, menar utredningen, ett väsentligt intresse att ledamöterna också i fortsättningen erbjuds språkutbildning.

Utredningen framhåller vidare att riksdagsverksamheten i stort gagnas av att det finns duktiga och engagerade ledare. Kurser i ledarskapsutbildning bör därför erbjudas ledamöterna även i fortsättningen.

Remissinstanserna

Remissinstanserna tillstyrker eller har inga synpunkter på förslaget.

Skälen för riksdagsstyrelsens förslag

Riksdagsstyrelsen delar utredningens uppfattning när det gäller vikten av introduktion och annan vidareutbildning och ställer sig således bakom utredningens förslag. Som Riksdagsstyrelsen konstaterat i det föregående bör introduktionen regleras i den nya ersättningslagen (jfr avsnitt 5.1.1).

Barnverksamhet

Riksdagsstyrelsens förslag: Nuvarande ordning med tillfällig barnverksamhet behålls. Grundläggande regler om barnverksamheten tas in i den nya ersättningslagen med vissa språkliga och redaktionella ändringar. Närmare bestämmelser om verksamheten meddelas i tillämpningsföreskrift som beslutas av riksdagsstyrelsen.

Nuvarande ordning

En ledamot har enligt riksdagsstyrelsens föreskrift (2013:9) om riksdagens barnverksamhet rätt till tillfällig barnverksamhet för barn i åldern ett till och med tolv år under en dag eller några timmar. Rätten gäller ledamotens egna barn, barn till ledamotens make eller maka, registrerade partner, sambo, särbo samt barn som är familjehemsplacerade hos ledamoten. Aktiviteterna styrs efter antalet barn och åldrar. Barnverksamheten är avgiftsfri och tillhandahålls i mån av platstillgång. Närmare bestämmelser om bl.a. bokning, måltider, journalföring samt lämning och hämtning finns i 2013 års föreskrift.

Utredningen

Som berörts i avsnitt 5.1.1 anser utredningen att riksdagens barnverksamhet utgör en del av ledamöternas ekonomiska villkor som bör regleras i lag. Utredningen föreslår därför att de grundläggande reglerna om barnverksamheten i 2013 års föreskrift tas in i den nya ersättningslagen utan ändringar i sak, medan de närmare villkoren för verksamheten regleras i tillämpningsföreskrifter beslutade av riksdagsstyrelsen.

Remissinstanserna

Remissinstanserna tillstyrker eller har inga synpunkter på förslaget.

Skälen för riksdagsstyrelsens förslag

Riksdagsstyrelsen ansluter sig till utredningens förslag, som därför bör genomföras.

Pensioner

Riksdagsstyrelsens förslag: Nuvarande regler om ålderspension, sjukpension och efterlevandepension i 1994 års ersättningslag tas in i den nya lagen med vissa språkliga och redaktionella ändringar. Lagtexten förtydligas så att det framgår att beslut i frågor som gäller dessa pensioner fattas av Statens tjänstepensionsverk (SPV).

Nuvarande ordning

Talmannen, ledamöter och ersättare har rätt till ålderspension och sjukpension. Vidare har vissa efterlevande rätt till efterlevandepension. Pensionsförmånerna regleras i 8, 9 och 11 kap. i 1994 års ersättningslag och i tillämpningsföreskriften till lagen. Det nuvarande pensionssystemet för riksdagsledamöterna infördes genom lagändringar som trädde i kraft den 1 januari 2010 (2009/10:RS1, bet. 2009/10:KU12).

Enligt 2 § lagen (2011:745) med instruktion för Riksdagsförvaltningen ska förvaltningen handlägga frågor om ekonomiska förmåner enligt bland annat 1994 års ersättningslag. Riksdagsförvaltningen får enligt instruktionen överlämna en uppgift att handlägga sådana frågor till en annan myndighet. Statens tjänstepensionsverk (SPV) är central förvaltningsmyndighet för frågor som gäller statliga tjänstepensioner. Verket får med stöd av instruktionen utföra vissa uppdrag mot ersättning. SPV handlägger och fattar beslut i frågor om ålderspension, sjukpension och efterlevandepension enligt 1994 års ersättningslag. Detta framgår inte av lag utan följer av ett avtal mellan SPV och Riksdagsförvaltningen (jfr 2001/02:RS3, bet. 2002/03:KU14).

Utredningen

Utredningen föreslår att nuvarande regler om ålderspension, sjukpension och efterlevandepension i 1994 års ersättningslag tas in i den nya lagen utan några ändringar i sak. Däremot föreslås vissa språkliga och redaktionella ändringar i lagtexten.

Remissinstanserna

Remissinstanserna tillstyrker eller har inga synpunkter på förslaget. Statens tjänstepensionsverk har dock i yttrandet över utredningens betänkande framhållit behovet av ett förtydligande av myndighetens administrativa ansvar och i yttrandet över utkastet till ny framställning påpekat dels att det inte framgår av lagtexten vilken myndighet som beslutar i frågor om beviljande av pensionsförmåner, återkrav och eftergift, dels att det saknas regler om anmälningsplikt, återkrav och eftergift när det gäller ålderspension och efterlevandepension. Myndigheten anser att införandet av en sådan reglering bör övervägas.

Skälen för riksdagsstyrelsens förslag

Riksdagsstyrelsen delar utredningens uppfattning att nuvarande reglering av ledamöternas pensioner behålls och tas in i den nya lagen, dock med vissa språkliga och redaktionella ändringar.

Lagrådet har synpunkter på strukturen på den föreslagna regleringen av ålderspension (9 kap.) och efterlevandepension (11 kap.) och föreslår en del ändringar i det avseendet. Riksdagsstyrelsen anser att Lagrådets förslag innebär förtydliganden av lagtexten och ansluter sig till förslaget. Däremot finns det inte tillräckliga skäl att i lagtexten ta in vilka bestämmelser i socialförsäkringsbalken som ska tillämpas. Lagrådets övriga synpunkter behandlas i författningskommentaren.

Statens tjänstepensionsverk bör alltjämt handlägga och besluta i ärenden som gäller ålders-, sjuk- och efterlevandepension. Detta bör av tydlighetsskäl framgå av lagtexten. Ett sådant förtydligande föreslås därför. Riksdagsstyrelsen är inte beredd att i dagsläget och på föreliggande underlag ta in regler om anmälningsplikt, återkrav och eftergift när det gäller ålderspension och efterlevandepension. Riksdagsstyrelsen kommer dock att återkomma till frågan.

Inkomstgaranti och omställningsstöd

Riksdagsstyrelsens förslag: Nuvarande regler om inkomstgaranti och omställningsstöd tas in i den nya ersättningslagen med språkliga och redaktionella ändringar. Beslut om eftergift ska fattas av Riksdagens arvodesnämnd.

Bakgrund

År 1968 infördes en ordning med visstidspension för ledamöter som avgick före 65 års ålder och som fyllt 50 år vid avgången och tillhört riksdagen i minst sex år. För de som inte var berättigade till pension men som tjänstgjort i minst tre år förelåg rätt till avgångsersättning med högst tolv månadsarvoden. Detta system ersattes 1988 med en rätt till inkomstgaranti. Garantin innebar att en ledamot som tjänstgjort minst tolv riksdagsår hade rätt att vid sin avgång få 66 procent av ledamotsarvodet. Garantin skulle minskas om den avgångna ledamoten uppbar förvärvsinkomst. För ledamöter som tjänstgjort kortare tid än tolv år eller som inte fyllt 40 år var garantin begränsad till storlek och tid.

Nuvarande ordning

Vid tillkomsten av 1994 års ersättningslag fördes reglerna om inkomstgaranti i 1988 års lagstiftning över i allt väsentligt oförändrade till den nya lagen. Genom lagändringar som trädde i kraft den 1 maj 2014 reviderades regelverket på ett genomgripande sätt. Reformen innebar att det i dagsläget finns två parallella system för avgångsförmåner: dels det tidigare systemet med inkomstgaranti, dels ett nytt system med ekonomiskt omställningsstöd.

Inkomstgarantin gäller för de ledamöter som har valts in i riksdagen före valet 2014 fram till det att ledamoten uppnår allmän pensionsålder, dvs. 65 år. Systemet innebär i stora drag att riksdagen under vissa förutsättningar garanterar den avgångna ledamoten en viss månatlig inkomst motsvarande 80 procent av ledamotsarvodet jämte vissa tilläggsarvoden. Beloppet reduceras från och med det andra året efter avgången.

Systemet för omställningsstöd är tillämpligt på ledamöter som valts in i riksdagen första gången vid valet 2014 eller därefter. Omställningsstödet består av två delar: dels ett ekonomiskt stöd under en kortare tid, dels åtgärder för att underlätta för ledamoten att övergå till yrkesverksamhet, exempelvis kompletterande utbildning, karriärplanering, arbetsplatsintroduktion, starta-eget-kurser och coachning. Riksdagen upphandlar dessa tjänster av särskilda företag och tillhandahåller dem alltså inte själv. Grundkravet för att få del av omställningsstödet är att ledamoten har tjänstgjort i riksdagen under en sammanhängande tid av minst ett år. Det ekonomiska stödet gäller då i tre månader. Som längst gäller stödet i två år om ledamoten vid avgången har en sammanlagd tjänstgöringstid på minst åtta år. I övrigt är stödets längd beroende av den sammanlagda tjänstgöringstiden i riksdagen.

Såväl det ekonomiska stödet inom omställningsstödet som inkomstgarantin kan jämkas, det vill säga dras in, helt eller delvis under vissa förutsättningar.

Frågor om rätt till inkomstgaranti och ekonomiskt omställningsstöd prövas av Riksdagens arvodesnämnd när en ledamot lämnar riksdagen. Prövningen sker ex officio och på grundval av det underlag som Riksdagsförvaltningen ska tillhandahålla nämnden. Nämnden beslutar även om jämkning av inkomstgarantin och omställningsstöd. Beslut av arvodesnämnden kan överklagas i förvaltningsdomstol. Den administrativa hanteringen av samordning, utbetalning, återkrav och liknande sköts av Statens tjänstepensionsverk (SPV) enligt ett avtal mellan myndigheten och Riksdagsförvaltningen.

Den som vill att inkomstgaranti och ekonomiskt omställningsstöd ska betalas ut måste ansöka om det hos SPV. Det sker alltså inte någon automatisk utbetalning efter det att arvodesnämnden beslutat om rätten till inkomstgaranti eller omställningsstöd. Mottagaren av inkomstgaranti eller omställningsstöd är skyldig att självmant underrätta SPV om väsentligt ändrade inkomstförhållanden om dessa kan antas påverka rätten till utbetalning. Uppgiftsskyldigheten är inte sanktionerad på annat sätt än att den som tar emot ett för stort belopp kan bli skyldig att betala ränta på beloppet.

Utredningen

Utredningen föreslår att nuvarande regler om inkomstgaranti och omställningsstöd förs över till den nya ersättningslagen med vissa redaktionella och språkliga ändringar.

Remissinstanserna

Remissinstanserna tillstyrker eller har inga synpunkter på förslaget. Riksdagens arvodesnämnd framhåller, med anledning av Lagrådets yttrande, att det mycket väl kan tänkas uppkomma fall där en jämkning av inkomstgaranti och omställningsstöd på grund av brott måste anses vara fråga om ett nytt straff och att det finns en beaktansvärd risk för att en tillämpning av jämkningsregeln står i strid mot förbudet mot dubbel lagföring och dubbla straff i Europakonventionen. Frågan om hur en jämkning av inkomstgaranti eller ekonomiskt omställningsstöd ska kunna förenas med de krav som följer av konventionen bör, anser nämnden, bli föremål för ytterligare överväganden. Arvodesnämnden påpekar vidare att jämkningsmöjligheten tar sikte på situationer då det ansetts stötande att en ledamot fortsatt har rätt till inkomstgaranti och menar att så kan vara fallet även i andra situationer, blanda annat då en ledamot är passiv.

Arvodesnämnden påpekar dessutom att det till skillnad mot vad som gäller utbetalning av inkomstgaranti och ekonomiskt omställningsstöd inte krävs att den berättigade skriftligen ansöker om förlängning av inkomstgaranti eller efterlevandeskydd. Nämnden har svårt att se att det finns något sakligt skäl till att inte också i de sistnämnda fallen kräva en skriftlig ansökan. Arvodesnämnden menar vidare att det kan ifrågasättas om det är en lämplig ordning att beslut om eftergift av återkrav efter ett beslut om jämkning av inkomstgaranti eller ekonomiskt omställningsstöd fattas av Statens tjänstepensionsverk (SPV). Arvodesnämnden pekar på att en möjlighet vore att ett beslut om eftergift förutsatte samråd med nämnden eller att ett sådant beslut fattas av nämnden i stället för av SPV.

Skälen för riksdagsstyrelsens förslag

Riksdagsstyrelsen delar utredningens förslag att nuvarande reglering av inkomstgaranti och omställningsstöd bör behållas och tas in i den nya ersättningslagen med vissa språkliga och redaktionella ändringar.

Lagrådet har framfört en del synpunkter på utformningen av den nuvarande ordningen för handläggning av inkomstgaranti och omställningsstöd. Det gäller bland annat kravet på att den som vill ha inkomstgaranti eller ekonomiskt omställningsstöd utbetalt måste ansöka om det hos SPV. Vidare hyser Lagrådet tvekan inför skyldigheten att upplysa SPV om väsentligt ändrade inkomstförhållanden, särskilt som ett misstag från den berättigades sida kan leda till en skyldighet att betala ränta.

Riksdagsstyrelsen konstaterar att nuvarande krav på ansökan för att utbetalning ska ske har tillämpats sedan lång tid tillbaka. Det framstår som naturligt att den som vill ha en ekonomisk förmån också måste ansöka om det, även om Riksdagens arvodesnämnd prövar frågan om rätten till inkomstgaranti och omställningsstöd som sådan på eget initiativ när en ledamot lämnar riksdagen. Riksdagen fann inte heller skäl att frångå denna ordning vid den genomgripande reform av regelverket som genomfördes våren 2014 (se 2012/13:SR7 s. 21, bet. 2013/14:KU3). Det har inte framkommit att kravet på ansökan för att utbetalning ska ske har lett till några tillämpningsproblem eller rättsförluster. Riksdagsstyrelsen ser mot den bakgrunden inte några skäl för att ta bort kravet på att en utbetalning ska föregås av en ansökan. Som Riksdagens arvodesnämnd föreslagit bör lagtexten i stället förtydligas så att det framgår att även förlängning av inkomstgaranti och ekonomiskt omställningsstöd, liksom en ansökan om efterlevandeskydd, kräver en skriftlig ansökan.

Skyldigheten för den som får inkomstgaranti eller ekonomiskt omställningsstöd att underrätta SPV om väsentliga inkomstförändringar infördes genom en lagändring som trädde i kraft den 1 januari 2003. Införandet av en upplysningsplikt syftade bland annat till att undvika att det uppstod alltför stora och många differenser mellan utbetalda belopp och det belopp som mottagaren av inkomstgarantin egentligen hade rätt till utifrån dennes faktiska inkomstförhållanden (2001/02:RS3 s. 16 och s. 35 f., bet. 2002/03:KU16). De skäl som låg till grund för att uppgiftsskyldigheten infördes gör sig alltjämt gällande. Riksdagsstyrelsen är följaktligen inte beredd att ta något initiativ till ett avskaffande av uppgiftsskyldigheten. I det sammanhanget kan erinras om att det finns en del vägledande uttalanden när det gäller frågan vad som är att anse som väsentligt ändrade förhållanden i tidigare lagförarbeten.

Vid 2014 års reform av regelverket för inkomstgaranti och omställningsstöd uttalades att en utgångspunkt bör vara att ett och samma organ, dvs. Riksdagens arvodesnämnd, ska fatta de grundläggande besluten om rätt till alla förmånerna (2012/13:RS7 s. 67, bet. 2013/14:KU3). Arvodesnämndens förslag att även beslut av eftergift fattas av nämnden ligger i linje med denna utgångspunkt och bör därför genomföras. Ett sådant lagförslag läggs därför fram.

Bestämmelser om jämkning av inkomstgaranti finns i 13 kap. 16 § i 1994 års ersättningslag. Med jämkning avses att inkomstgarantin upphör eller att garantibeloppet sätts ned. Jämkning kan bland annat ske om garantitagaren dömts för brott som medfört att han eller hon skiljts från uppdraget som riksdagsledamot eller dömts för brott av sådan allvarlig art att det framstår som sannolikt att garantitagaren skulle ha skiljts från uppdraget som riksdagsledamot om han eller hon hade varit kvar i riksdagen (punkt 4). Därutöver krävs det att en jämkning är skälig. Beslut om jämkning fattas av Riksdagens arvodesnämnd och förutsätter att det föreligger en lagakraftägande dom.

Jämkningsmöjligheten vid brott infördes genom en lagändring som trädde i kraft den 2 oktober 2006 (2005/06:RS4, s. 68 f., bet. 2005/06:KU33). I lagförarbetena framhölls att det var angeläget att reglerna om jämkning var klara och tydliga för dem som ska tillämpa dem och att garantitagaren hade klart för sig hur han eller hon skulle förhålla sig för att ha rätt till inkomstgarantin. Av förarbetena framgår vidare att jämkningsmöjligheten syftar till att undvika missbruk av inkomstgarantin och att det ska vara möjligt att jämka garantin om situationen är sådan att det framstår som stötande att garantin betalas ut.

Vid införandet av systemet med omställningsstöd behölls jämkningsmöjligheten vad gäller inkomstgaranti, samtidigt som det togs in en motsvarande bestämmelse i 13 a kap. 15 § första stycket 4 i 1994 års ersättningslag (2012/13:RS7, bet. 2013/14:KU3). Det riktades i det lagstiftningsärendet inte någon invändning mot de aktuella jämkningsmöjligheten vid brott från Lagrådets sida.

Enligt artikel 4.1 i Europakonventionens sjunde tilläggsprotokoll och artikel 50 i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna gäller att en och samma person har rätt att inte bli lagförd eller straffad två gånger för samma brott (ne bis in idem). Europadomstolens praxis vad gäller tillämpningen av förbudet har utvecklats under senare år, vilket bland annat lett till att Högsta domstolen funnit att det svenska systemet med två förfaranden och dubbla sanktioner, det vill säga skattetillägg och brottspåföljd, vid oriktiga uppgifter i skatteförfarandet är oförenligt med Europakonventionen (NJA 2013 s. 502). Beslutet innebar en ändring av Högsta domstolens tidigare praxis. Högsta förvaltningsdomstolen har dock konstaterat att systemet med körkortsåterkallelse i administrativ ordning samtidigt som föraren kan ådömas brottspåföljd i allmän domstol går att förena med bestämmelserna i Europakonventionen och EU:s rättighetsstadga. Domstolen har därvid framhållit att frågan om körkortsåterkallelse grundas på att det föreligger en lagakraftägande dom och att det i körkortsärendet inte sker någon ny prövning av själva gärningen och om den är att betrakta som ett brott. Det tidigare avgörandet har således enbart en så kallad prejudiciell verkan i det senare förfarandet.

Ett liknande synsätt kan enligt riksdagsstyrelsens uppfattning anläggas i en jämkningssituation. Det sker således inte någon ny bedömning av om gärningen är att anse som brottslig när Riksdagens arvodesnämnd prövar jämkningsfrågan. Riksdagens arvodesnämnd har sålunda att utgå från den bedömning som gjorts i allmän domstol i ansvarsfrågan. Som nämnts krävs dessutom att det föreligger en lagakraftägande dom för att jämkning ska kunna bli aktuell. Mot den bakgrunden, och då det måste anses finnas ett sakligt samband mellan de olika förfarandena, gör riksdagsstyrelsen bedömningen att jämkningsmöjligheten inte är oförenlig med Europakonventionen eller EU:s rättighetsstadga. Som framgår av Lagrådets yttrande och Riksdagens arvodesnämnds remissvar kan dock goda skäl anföras för en annan ståndpunkt och ytterst är det en fråga för rättstillämpningen om jämkningsmöjligheten går att förena med Europakonventionen och EU:s rättighetsstadga. Riksdagsstyrelsen är inte beredd att nu ta något initiativ med anledning av Lagrådets och Riksdagens arvodesnämnds synpunkter.

Frågan om jämkning i andra situationer som Riksdagens arvodesnämnd nämnt tar sikte på grundläggande frågor kring ledamotsuppdraget och ryms inte inom detta lagstiftningsärende. Övriga synpunkter från Lagrådet och Riksdagens arvodesnämnd behandlas i författningskommentaren.

Förtydligande av Riksdagsförvaltningens ansvar

Riksdagsstyrelsens förslag: Riksdagsförvaltningen ska, om annat inte föreskrivs, ansvara för att en ledamot erbjuds parkeringsplats, övernattningsbostad, arbetsrum, vidareutbildning, teknisk och elektronisk utrustning, barnverksamhet, försäkring och företagshälsovård. Detta ska framgå av lagen (2011:745) med instruktion för Riksdagsförvaltningen.

Nuvarande ordning

Riksdagsförvaltningen har enligt lagen (2011:745) med instruktion för Riksdagsförvaltningen bland annat till uppgift att tillhandahålla resurser och service för talmannens, kammarens, utskottens och övriga riksdagsorgans verksamhet samt för riksdagsledamöterna och partikanslierna (1 §). Vidare ska förvaltningen, om annat inte är föreskrivet, besluta i frågor om ekonomiska förmåner enligt ersättningslagen och ansvara för arvoden och andra ersättningar till ledamöterna. Förvaltningen ska också ansvara för att ledamöter som lämnar riksdagen erbjuds stöd för övergång till förvärvsarbete (2 §).

Utredningen

Utredningen föreslår att instruktionen för Riksdagsförvaltningen ändras så att förvaltningens ansvar förtydligas i enlighet med övriga förslag som läggs fram. Förslaget innebär med andra ord att det ska framgå av instruktionen att Riksdagsförvaltningen ansvarar för att en ledamot erbjuds parkeringsplats, övernattningsbostad, arbetsrum, vidareutbildning, teknisk och elektronisk utrustning, barnverksamhet, försäkring och företagshälsovård.

Remissinstanserna

Remissinstanserna tillstyrker eller har inga synpunkter på förslaget.

Skälen för riksdagsstyrelsens förslag

Riksdagsstyrelsen anser att instruktionen för Riksdagsförvaltningen ska förtydligas i enlighet med utredningens förslag. Förslaget bör följaktligen genomföras.

Lag om stöd till partigrupperna för riksdagsledamöternas arbete

En ny lag

Riksdagsstyrelsens förslag: Lagen (1999:1209) om stöd till riksdagsledamöternas och partigruppernas arbete i riksdagen upphävs och ersätts med en ny lag – lagen om stöd till partigrupperna för riksdagsledamöternas arbete i riksdagen. Det materiella innehållet i den föreslagna lagen stämmer huvudsakligen överens med dagens lag. Bestämmelser om rätten att inrätta ett kansli, ackreditering av politiska sekreterare och andra som är anställda av partigruppen samt samråd och redovisning av utbetalda stöd förs in i lagen. Vidare regleras stödet till partigrupperna för språkutbildning. Riksdagsförvaltningen åläggs att betala stöden till partigrupperna och bemyndigas att bestämma storleken på stöden och meddela tillämpningsföreskrifter.

Riksdagsstyrelsens bedömning: Riksdagsstyrelsens föreskrift (2012:8) om visst stöd till riksdagsledamöternas och partigruppernas arbete i riksdagen bör upphävas och ersättas med en tillämpningsföreskrift och allmänna råd till lagen om stöd till partigrupperna för riksdagsledamöternas arbete i riksdagen.

Nuvarande ordning

Som nämnts i avsnitt 4 finns det regler om stöd till partigruppernas arbete i lagen (1999:1209) om stöd till riksdagsledamöternas och partigruppernas arbete i riksdagen. Stödet lämnas i form av basstöd, stöd till kostnaderna för ledamöternas politiska sekreterare och stöd till kostnaderna för ledamöternas resor utomlands. Basstödet består av ett grundbelopp och ett tilläggsbelopp. Grundbeloppet uppgår till 1,7 miljoner kronor per år. En partigrupp som företräder regeringen har rätt till ett grundbelopp. Övriga partigrupper har rätt till två grundbelopp. Tilläggsbeloppet uppgår till 57 000 kronor per år och ledamot. Stödet till politiska sekreterare ska bekosta handläggarhjälp åt ledamöterna. Vid bestämmandet av stödets storlek ska ett belopp om 59 300 kronor per politisk sekreterare och månad för närvarande läggas till grund för beräkningen.

Stöd till ledamöternas utrikes resor lämnas enligt 1999 års lag dels för ledamöternas deltagande i samarbetet inom Europeiska unionen, dels för deltagande i internationella konferenser utomlands och andra utrikes resor. Riksdagsförvaltningen erbjuder vidare stöd för språkutbildning. Rätten till språkutbildning är inte reglerad i författning. Därutöver har ledamöterna och partikanslierna i riksdagen tillgång till fria lokaler och teknisk utrustning i Riksdagshuset.

Närmare bestämmelser om stödet enligt 1999 års lag finns i riksdagsstyrelsens föreskrift (2012:8) om visst stöd till riksdagsledamöternas och partigruppernas arbete i riksdagen. Föreskriften innehåller regler om bland annat politiska sekreterare och ackreditering. Vidare finns det regler om hur många arbetsplatser varje partigrupp har rätt till. Sålunda har varje partigrupp, utöver ledamotsrummen, rätt till arbetsplatser för de politiska sekreterare som har sitt tjänsteställe i riksdagen, dock maximalt så många arbetsplatser som partigruppen fått mandat. Varje partigrupp har därutöver rätt att disponera 10 arbetsplatser för partigruppens kansliledning.

Basbeloppet, tilläggsbeloppet, beloppet som ligger till grund för beräkningen av stödet till politiska sekreterare och stödet till utrikes resor anges uttryckligen i lagen.

Utredningen

Utredningen konstaterar att vissa bestämmelser som i dag finns i riksdagsstyrelsens föreskrift (2012:8) om visst stöd till riksdagsledamöternas och partigruppernas arbete i riksdagen är av sådan vikt för folkrepresentationen och det politiska arbetet att bestämmelserna bör tas in i lag. Detta gäller rätten att inrätta ett kansli, ackreditering av politiska sekreterare och andra som är anställda av partigruppen samt samråd och redovisning av utbetalda stöd. Utredningen framhåller att det krävs förhållandevis omfattande strukturella ändringar i 1999 års lag i form av ändrade kapitel- och underrubriker. Dessutom behöver paragraferna numreras om. Utredningen anser därför att det är lämpligast att ändringarna görs i en ny lag och föreslår följaktligen att 1999 års lag om stöd till riksdagsledamöternas och partigruppernas arbete i riksdagen upphävs och ersätts av en ny lag – lagen om stöd till partigrupperna för riksdagsledamöternas arbete i riksdagen. Bortsett från de nya bestämmelserna från 2012 års föreskrift föreslås att det materiella innehållet i lagen huvudsakligen ska stämma överens med dagens lag.

Enligt utredningen ligger det ett pedagogiskt värde i att det till bestämmelserna i lagen finns tillhörande föreskrifter och allmänna råd som vägleder tillämparna. Utredningen gör därför bedömningen att riksdagsstyrelsens föreskrift om visst stöd till riksdagsledamöternas och partigruppernas arbete i riksdagen bör upphävas och ersättas med en tillämpningsföreskrift och allmänna råd till den nya lagen om stöd till partigrupperna för riksdagsledamöternas arbete i riksdagen. Ett bemyndigande för riksdagsstyrelsen att meddela tillämpningsföreskrifter ska därför tas in i den nya lagen.

För att öka lagens överskådlighet föreslår utredningen att lagen strukturellt byggs upp med tydliga kapitelrubriker som grundas på den nuvarande lagens underrubriker. I syfte att underlätta tillämpningen av lagen föreslår utredningen att det förs in informativa underrubriker.

Utredningen anser att det är viktigt att det redan i inledningen finns tydlig information om vad den nya lagen innehåller. Den första underrubriken i den nuvarande lagen innehåller inledande bestämmelser om lagen och vissa definitioner. Utredningen föreslår att också den nya lagen inleds på detta sätt, tillsammans med en innehållsförteckning där läsaren ges en överskådlig bild av lagens innehåll. De följande tre kapitlen ska i stort följa den nuvarande lagens struktur med bestämmelser om basstöd till partigrupperna (2 kap.), stöd till kostnaderna för politiska sekreterare till riksdagsledamöter och andra arbetstagare på partigruppernas kansli (3 kap.) och stöd till kostnaderna för riksdagsledamöternas utrikes resor (4 kap.).

Stöd till kostnader för riksdagsledamöters språkutbildning ges i dag till partigrupperna, men stödet är inte författningsreglerat. Utredningen föreslår att de grundläggande bestämmelserna om utbetalning av stöd till kostnader för riksdagsledamöters språkutbildning tas in i den nya lagens femte kapitel. Därefter följer bestämmelser om stöd till en enskild ledamot som har blivit invald i riksdagen utan att tillhöra en partigrupp (6 kap.) samt bestämmelser om redovisning av stöden och återbetalningsskyldighet (7 och 8 kap.).

Utredningen anser att det framstår som opraktiskt att olika belopp anges i lagen, eftersom det bör vara möjligt att ändra dem allteftersom förhållandena motiverar det. Inte minst gäller detta stödet till de politiska sekreterarna eftersom detta har beräknats med ledning av kostnaden för sekreterarnas lön, som ändras i takt med den allmänna löneutvecklingen, och stödet till utrikes resor som följer kostnadsläget för resor. Utredningen föreslår därför att Riksdagsförvaltningen i den nya lagen ska bemyndigas att bestämma stödens storlek och att beloppen i stället anges i tillämpningsföreskrifterna till lagen. Basstödet är dock enligt utredningens uppfattning av så grundläggande betydelse för partigruppernas arbete i riksdagen att det beloppet alltjämt bör regleras i lag.

Remissinstanserna

Remissinstanserna tillstyrker eller har inga synpunkter på förslaget att 1999 års lag upphävs och ersätts med en ny lag. Detsamma gäller utredningens förslag vad gäller lagens struktur och innehåll. Socialdemokraterna, Moderaterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna ifrågasätter dock förslaget att det beloppsmässiga stödet vad gäller de politiska sekreterarna, språkutbildning och för utrikes resor inte längre ska anges i lag utan bestämmas av Riksdagsförvaltningen. Samma invändning riktas mot förslaget att förvaltningen ska bestämma antalet arbetsplatser en partigrupp har rätt till. Partigrupperna framhåller att stödet till partierna är en demokratisk institution av stor vikt för partiernas arbete som inte ska kunna påverkas av tillfälliga förändringar i övrigt eller vid ändrade majoritetsförhållanden. En lagreglering innebär vidare transparens, öppenhet och insyn och en tröghet som bidrar till reglernas hållbarhet och förutsebarhet. Partigrupperna anser således att antalet arbetsplatser samt stödet för utrikes resor, språkutbildning och till de politiska sekreterarna alltjämt ska framgå av lag.

Skälen för riksdagsstyrelsens förslag

Riksdagsstyrelsen anser i likhet med utredningen att en ny lag om stöd till partigrupperna för riksdagsledamöternas arbete i riksdagen bör införas och delar utredningens bedömning i fråga om vad som bör regleras i lagen.

Riksdagsstyrelsen har förståelse för de synpunkter som förts fram av partigrupperna om det föreslagna bemyndigandet till Riksdagsförvaltningen att bestämma vissa belopp och antalet arbetsplatser. I sammanhanget bör dock understrykas att såväl belopp som antal arbetsplatser med den föreslagna ordningen alltjämt kommer att framgå av författning, dvs. tillämpningsföreskrift som beslutas av riksdagsstyrelsen som har föreskriftsrätten vad gäller föreskrifter som enligt instruktionen eller annan författning ska meddelas av Riksdagsförvaltningen. Mot den bakgrunden anser riksdagsstyrelsen att den föreslagna ordningen med ett bemyndigande till Riksdagsförvaltningen kan godtas.

Utrikes tjänsteresor på uppdrag av partigrupperna

Riksdagsstyrelsens förslag: Riksdagsförvaltningen ska till partigrupperna lämna stöd till resekostnader för riksdagsledamöternas resor till länder inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, länder som har ansökt om medlemskap i Europeiska unionen och till potentiella kandidatländer. Riksdagsförvaltningen ska vidare till partigrupperna lämna stöd till utrikes resor för deltagande i internationella konferenser och andra utrikes resor.

En bestämmelse som erinrar om att det finns regler om utrikes tjänsteresa i den nya lagen (2016:000) om ersättning till riksdagens ledamöter tas in i den nya lagen (2016:000) om stöd till partigrupperna för riksdagsledamöternas arbete i riksdagen.

Nuvarande ordning

Som redovisas i avsnitt 5.3.4 fastställer riksdagsstyrelsen för varje valperiod ett belopp som en ledamot får använda för enskilda utrikes tjänsteresor. I dagsläget uppgår beloppet till 50 000 kr. Därutöver finns det regler om stöd för riksdagsledamöternas utrikes resor i 1999 års lag om stöd till riksdagsledamöternas och partigruppernas arbete i riksdagen och riksdagsstyrelsens föreskrift (2012:8) om visst stöd till riksdagsledamöternas och partigruppernas arbete i riksdagen. Detta stöd lämnas alltså till partigrupperna, inte till ledamöterna. Stödet för deltagande i samarbetet inom EU uppgår till 2 500 kronor per år och ledamot. Syftet med stödet är att ge riksdagsledamöterna bättre möjligheter att sätta sig in i och påverka frågor som bereds inom EU. Detta kan ske genom till exempel kontakter med EU:s institutioner och med partier och parlamentariker i andra länder. Det kan också ske genom att på andra sätt studera förhållandena i andra länder. Av lagförarbetena framgår att det allmänt sett bör göras en generös bedömning av ändamålet med resorna och att stödet bör avse resor till länder inom EU och till ansökarländer och till länder som omfattas av EES-samarbetet.

Stöd lämnas också för deltagande i internationella konferenser utomlands och andra utrikes resor med 5 000 kronor per år för de första 20 mandat som har tillfallit partiet i det senaste valet till riksdagen och med 2 500 kronor per år för varje ytterligare mandat som tillfallit partiet i valet.

Efter varje kalenderår ska partigrupperna till Riksdagsförvaltningen redovisa hur utbetalade bidrag har använts under det föregående budgetåret. Redovisningen ska innehålla uppgifter om riksdagsledamotens namn, resmål, tidpunkt för resan samt kostnad för resan med uppgift om huruvida bonuspoäng har utnyttjats för resan.

Stöd från Riksdagsförvaltningen prövas av en av de vice talmännen medan stödet från partigrupperna prövas av ledamotens egen partigrupp. Om en resa uppfyller kraven enligt både ersättningslagen och 1999 års lag kan ledamoten välja att antingen ansöka om ersättning från Riksdagsförvaltningen eller från sin partigrupp. Ersättning för samma resa kan följaktligen i vissa fall lämnas från två olika håll.

Utredningen

Utredningen föreslår att nuvarande bestämmelser i 1999 års lag om att Riksdagsförvaltningen ska lämna stöd till kostnader för riksdagsledamöternas deltagande i internationella konferenser utomlands och andra utrikes resor tas in i den nya lagen. Stödet ska dock bestämmas av Riksdagsförvaltningen och inte anges i lagen. Detsamma gäller bestämmelsen om stöd till resekostnader för riksdagsledamöternas deltagande i samarbetet inom EU. För att uppnå parallellitet med reglerna om ersättning för enskilda utrikes tjänsteresor i den nya ersättningslagen anser utredningen att det stödet ska omfatta resor på partigruppens uppdrag till länder inom EES-området, länder som har ansökt om medlemskap i EU och till så kallade potentiella kandidatländer.

Utredningen konstaterar att det inte framkommit något problem med att ersättning för utrikes resor kan lämnas från två håll för samma resa. Utredningens kartläggning visar också att stöden på ett väl fungerande sätt betalas ut enligt respektive ersättningssystem och att stöden i vissa fall kombineras och får komplettera varandra. Enligt utredningens bedömning är det viktigt att reglerna och tillämpningen av dem är transparenta och att det är lätt att hitta i de parallella systemen. Det bör därför framgå klart av regelverket att ledamöterna har olika möjligheter att få stöd till utrikes resor och föreslår att det tas in en bestämmelse i den nya lagen om stöd till partigrupperna för riksdagsledamöternas arbete i riksdagen med en erinran om att det finns regler om enskilda utrikes tjänsteresor i den nya lagen om ersättning till riksdagens ledamöter.

Remissinstanserna

Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga synpunkter på det. Flera partigrupper kritiserar dock förslaget att stödets storlek inte ska anges i lag utan bestämmas av Riksdagsförvaltningen (jfr avsnitt 5.13.1).

Skälen för riksdagsstyrelsens förslag

Riksdagsstyrelsen har inte någon annan uppfattning än den som utredningen har redovisat. Som framgår av avsnitt 5.13.1 godtar riksdagsstyrelsen den föreslagna ordningen med ett bemyndigande till Riksdagsförvaltningen att bestämma stödets storlek. Utredningens förslag bör således genomföras.

Finansiering av språkutbildning

Riksdagsstyrelsens förslag: Riksdagsförvaltningen lämnar stöd till partigrupperna för riksdagsledamöternas språkutbildning med belopp som förvaltningen bestämmer.

En bestämmelse som erinrar om att det finns regler om stöd till språkutbildning för riksdagsledamöterna i den nya lagen (2016:000) om stöd till partigrupperna för riksdagsledamöternas arbete i riksdagen tas in i den nya lagen (2016:000) om ersättning till riksdagens ledamöter.

En bestämmelse som erinrar om att det finns regler om stöd till vidareutbildning för riksdagsledamöterna i lagen (2016:000) om ersättning till riksdagens ledamöter tas in i den nya lagen (2016:000) om stöd till partigrupperna för riksdagsledamöternas arbete i riksdagen.

Nuvarande ordning

Riksdagsledamöterna erbjuds i dag stöd till språkundervisning från både Riksdagsförvaltningen och partigrupperna. Rätten till språkutbildning är inte reglerad i lag eller annan författning. Riksdagsförvaltningen upphandlar intensivkurser för ledamöterna i engelska och franska. Kurserna hålls både i riksdagens lokaler och utomlands. Under valår hålls det ingen språkutbildning för ledamöterna. Partierna bestämmer vilka ledamöter som ska delta och platserna fördelas efter antalet mandat. Partigrupperna får årligen ett bidrag från Riksdagsförvaltningen som ska användas till utbildning i andra språk än engelska och franska eller till fortbildning i engelska och franska. Om en partigrupp under ett år inte använder hela sitt stöd, finns den resterande delen kvar för att användas året efter. Stödet förnyas inte innan det föregående stödet har använts.

Utredningen

Utredningen anser inte att det förhållandet att språkutbildning erbjuds av såväl Riksdagsförvaltningen som partigrupperna utgör något problem. För att undvika gränsdragningsproblem bör dock stödet till den språkundervisning som anordnas via partigrupperna enligt utredningens mening, på samma sätt som när det gäller den vidareutbildning som anordnas via Riksdagsförvaltningen, regleras i den föreslagna lagen om stöd till partigrupperna för riksdagsledamöternas arbete i riksdagen och dess tillämpningsföreskrifter och allmänna råd.

Regleringen bör enligt utredningen baseras på dagens förhållanden men tydliggöra vad det är som gäller. Vidare bör Riksdagsförvaltningen bemyndigas att bestämma beloppen genom föreskrift beslutad av riksdagsstyrelsen. Utredningen föreslår således att Riksdagsförvaltningen till partigrupperna ska betala stöd till språkutbildning för riksdagsledamöterna med ett belopp som förvaltningen bestämmer.

Utredningen framhåller vikten av att regleringen, på samma sätt som när det gäller stödet till kostnader för ledamöternas utrikes resor i tjänsten, är transparent. Det bör således vara lätt att hitta de parallella ersättningssystemen. En regel som påminner om att det finns bestämmelser om stöd till språkutbildning för riksdagsledamöterna i den nya lagen om stöd till partigrupperna för riksdagsledamöternas arbete i riksdagen föreslås därför i den nya ersättningslagen. En motsvarande bestämmelse föreslås även i den nya lagen om stöd till partigrupperna för riksdagsledamöternas arbete i riksdagen.

Remissinstanserna

Remissinstanserna tillstyrker eller lämnar förslaget utan erinran. Flera partigrupper kritiserar dock förslaget att stödets storlek inte ska anges i lag utan bestämmas av Riksdagsförvaltningen (jfr avsnitt 5.13.1).

Skälen för riksdagsstyrelsens förslag

Riksdagsstyrelsen ställer sig bakom utredningens förslag att det ska tas in en bestämmelse i den nya lagen om att Riksdagsförvaltningen lämnar stöd till partigrupperna för riksdagsledamöternas språkutbildning. Som framgår av avsnitt 5.13.1 godtar riksdagsstyrelsen den föreslagna ordningen med ett bemyndigande till Riksdagsförvaltningen att bestämma stödets storlek. Riksdagsstyrelsen anser vidare att de förslagna hänvisningsbestämmelserna ska tas in i lagstiftningen. Utredningens förslag bör således genomföras.

Återbetalning av stöd för språkutbildning och utrikes resor

Riksdagsstyrelsens förslag: Stöd till kostnader för riksdagsledamöters utrikes resor och språkutbildning som en partigrupp mottagit under en valperiod, och som inte förbrukats under valperioden, ska betalas tillbaka till Riksdagsförvaltningen. Återbetalningsskyldigheten gäller stöd som lämnas efter lagens ikraftträdande.

Nuvarande ordning

I 14 § andra stycket i 1999 års lag finns en bestämmelse om återbetalningsskyldighet. Bestämmelsen gäller för en partigrupp som inte återkommer till riksdagen efter ett val. En sådan partigrupp ska betala tillbaka de medel som lämnats för ledamöters resor med anledning av EU-samarbetet och som inte har förbrukats. För övriga stöd finns det inte någon återbetalningsskyldighet enligt lagen.

När det gäller det oreglerade stödet till partigrupperna för ledamöternas språkutbildning gäller att språkstöd inte förnyas innan det föregående stödet har använts. Om en partigrupp inte använder alla medel som den mottagit i stöd under ett år avräknas de resterande medlen från det belopp som ska betalas ut i stöd för nästa år.

Utredningen

Utredningen föreslår att om ett parti inte återkommer till riksdagen ska de medel som lämnas som stöd för språkutbildning och utrikes resor betalas tillbaka till Riksdagsförvaltningen.

Skälen för riksdagsstyrelsens förslag

Riksdagsstyrelsen ansluter sig till utredningens förslag. Vidare bör stöd för utrikes resor och språkutbildning som en partigrupp tagit emot men inte förbrukat under en valperiod betalas tillbaka till Riksdagsförvaltningen. Ett sådant förslag läggs därför fram. Denna återbetalningsskyldighet bör dock endast gälla stöd som lämnas efter det att den nya lagen trätt ikraft. En övergångsbestämmelse med den innebörden föreslås därför.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

Riksdagsstyrelsens förslag: De nya lagarna och lagändringarna ska träda i kraft den 1 januari 2017 då lagen (1994:1065) om ekonomiska villkor för riksdagens ledamöter och lagen (1999:1209) om stöd till riksdagsledamöternas och partigruppernas arbete i riksdagen ska upphöra att gälla. Övergångsbestämmelserna till lagen (1994:1065) om ekonomiska villkor för riksdagens ledamöter och till ändringar i den lagen ska dock fortfarande gälla. Reglerna om återbetalningsskyldighet avseende stöd för utrikes resor och språkutbildning ska gälla stöd som lämnas efter den 1 januari 2017. I inkomstskattelagen tas in en särskild övergångsbestämmelse som innebär att ändringen i den lagen ska tillämpas på beskattningsår som börjar efter den 31 december 2016.

Utredningen

Utredningen konstaterar att 1994 års lag har ändrats flera gånger sedan lagen trätt i kraft och att det finns övergångsbestämmelser som fortfarande kan vara aktuella. Eftersom den nya lagen inte innehåller några sakliga förändringar i de delar som omfattas av övergångsbestämmelser som fortfarande är aktuella, bör övergångsbestämmelserna enligt utredningens bedömning fortfarande gälla. Enligt utredningens uppfattning behövs det i övrigt inte några övergångsbestämmelser.

Remissinstanserna

Regeringskansliet påpekar att omställningsstöd enligt 1994 års ersättningslag inte ska tas upp till beskattning enligt inkomstskattelagen. Eftersom omställningsstöd som betalas ut enligt 1994 års lag ska vara skattefri för mottagaren även efter den 1 januari 2017 anser Regeringskansliet att det bör framgå av ikraftträdandebestämmelsen till ändringen i inkomstskattelagen att lagen ska tillämpas på beskattningsår som börjar efter den 31 december 2016. I övrigt har remissinstanserna antingen tillstyrkt eller inte haft några synpunkter på förslaget.

Skälen för riksdagsstyrelsens förslag

Riksdagsstyrelsen anser att den nya lagstiftningen ska träda i kraft den 1 januari 2017 och att 1994 års respektive 1999 års lag ska upphävas vid samma tidpunkt.

Vad gäller ändringen i inkomstskattelagen bör det tas in en ikraftträdandebestämmelse med den av Regeringskansliet förordade lydelsen. Av förutsebarhetsskäl bör det vidare tas in en övergångsbestämmelse i den nya lagen om stöd till partigruppernas arbete i riksdagen som innebär att återbetalningsskyldigheten vad gäller stöd för utrikes resor och språkutbildning som inte utnyttjats under en valperiod bara gäller stöd som lämnas efter lagens ikraftträdande. Av samordningsskäl tas det dessutom in en övergångsbestämmelse som tar sikte på beräkningen av stödet för de politiska sekreterarna för år 2017.

I övrigt delar riksdagsstyrelsen utredningens bedömning i fråga om ikraftträdande- och övergångsbestämmelser.

Konsekvenser av förslagen

Förslagen innebär en systematisk, redaktionell och språklig genomgång av de föreskrifter och andra styrdokument som gäller ersättningen till riksdagsledamöterna. Regelverket blir på detta sätt tydligare, lättare att använda och mer transparent. Detta bör förenkla tillämpningen för den som är direkt berörd av regelverket men också tillgodose intresset av insyn. Riksdagsförvaltningens administration förenklas genom att reglerna får en mer enhetlig och modern utformning.

Vidare anser riksdagsstyrelsen att förslagen kommer att underlätta utövningen av riksdagsuppdraget, till exempel genom möjlighet till vidareutbildning med sikte på de särskilda kraven i det uppdraget. Genom förslaget om ersättning för kostnader som avser telefoni och datakommunikation utökas ledamöternas möjligheter att få ersättning vid användningen av teknisk och elektronisk utrustning inom ramen för riksdagsuppdraget.

När det gäller förslagen om att en ledamot själv ska få besluta om utrikes tjänsteresor till länder inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) och till länder som har ansökt om medlemskap i Europeiska unionen (EU) gör riksdagsstyrelsen bedömningen att de kommer att leda till att det blir enklare för en ledamot att besöka bland annat EU:s institutioner och EES-länderna, däribland de nordiska länderna.

Slutligen innebär förslagen vissa kostnadsökningar för Riksdagsförvaltningen. Dessa bedöms dock inte bli större än att de bör kunna klaras inom ramen för de nuvarande anslagen.

Författningskommentar

Förslaget till lag om ersättning till riksdagens ledamöter

En delvis omdisponerad och i vissa avseenden ny ersättningslag föreslås. Bestämmelser om ledamöternas ekonomiska villkor har hämtats från andra författningar, och normnivån på vissa av dagens bestämmelser har ändrats. Strukturen på lagen har ändrats genom att två nya kapitel (6 och 8 kap.) införts och genom ändringar i ett delvis nytt kapitel (7 kap.). Redaktionellt har lagen ändrats bland annat genom att långa paragrafer har delats upp i flera kortare paragrafer och att underrubriker har tagits in i kapitlen. Även språkliga ändringar har gjorts. Därutöver finns ett antal nya materiella bestämmelser. Med 1994 års ersättningslag avses lagen (1994:1065) om ekonomiska villkor för riksdagens ledamöter.

1 kap. Inledande bestämmelser

Lagens innehåll

1 § Denna lag innehåller bestämmelser om ersättning till talmannen, riksdagens ledamöter och ersättare. Bestämmelserna avser

– ersättning till talmannen (2 kap.),

– arvode till ledamöter och ersättare (3 kap.),

– resekostnadsersättning (4 kap.),

– traktamente (5 kap.),

– övernattningsbostad (6 kap.),

– arbetsrum, introduktion, vidareutbildning samt teknisk och elektronisk utrustning (7 kap.),

– barnverksamhet (8 kap.),

– ålderspension (9 kap.),

– sjukpension (10 kap),

– efterlevandepension (11 kap.),

– inkomstgaranti (12 kap.),

– omställningsstöd (13 kap.),

– försäkring, rehabilitering och företagshälsovård (14 kap.), och

– överklagande (15 kap).

Paragrafen är ny. Innehållsförteckningen ger en översikt över lagens disposition och innehåll och syftar till att göra den föreslagna lagen lättillgänglig och användarvänlig. Övervägandena finns i avsnitt 5.1.2.

Definitioner

2 § I lagen avses med

prisbasbelopp: prisbasbeloppet enligt 2 kap. 6 och 7 §§ socialförsäkringsbalken,

förhöjt prisbasbelopp: det förhöjda prisbasbeloppet enligt 2 kap. 6 och 8 §§ socialförsäkringsbalken,

• inkomstbasbelopp: inkomstbasbeloppet enligt 58 kap. 26 och 27 §§ socialförsäkringsbalken,

• inkomstindex: inkomstindex enligt 58 kap. 10–12 §§ socialförsäkringsbalken,

• balansindex: balansindex enligt 58 kap. 22–24 §§ socialförsäkringsbalken, och

• Europaparlamentets ledamotsstadga: Europaparlamentets beslut av den 28 september 2005 om antagande av Europaparlamentets ledamotsstadga (2005/684/EG, Euratom).

Paragrafen innehåller definitioner av vissa begrepp som används i lagen. Punkt 1–5 motsvarar 1 kap. 6 § i 1994 års ersättningslag. Punkt 6 har lagts till på förslag av Lagrådet. I 4 kap. 1 § andra stycket finns en definition av begreppet tjänsteresa.

3 § Med ett helt år avses i lagen 365 dagar. Om viss tid inte kan tillgodoräknas som ett helt år vid beräkningen av antalet hela år ska den tiden ändå anses som ett helt år, om tiden uppgår till minst 270 dagar.

Paragrafen motsvarar 1 kap. 3 § i 1994 års ersättningslag och innehåller en bestämmelse om att begreppet ”ett helt år” som huvudregel motsvarar 365 dagar vid beräkningen av antalet hela år, exempelvis vid bedömningen av rätten till olika pensionsförmåner, inkomstgaranti och omställningsstöd, men att även kortare tid kan betraktas som ett helt år, såvida tiden uppgår till i vart fall 270 dagar. Begreppet ”ett helt år” infördes då begreppet ”riksdagsår” utmönstrades den 1 juni 1996.

Rätt till ersättning

4 § En ledamot har rätt till ersättning enligt denna lag.

Paragrafen motsvarar 1 kap. 1 § första stycket första meningen i 1994 års ersättningslag.

I paragrafen finns den grundläggande regeln om att en ledamot har rätt till ersättning för sitt uppdrag enligt vad som närmare framgår av lagen. Den grundas i sin tur på 5 kap. 5 § riksdagsordningen.

I 1994 års lag används begreppet ekonomiska förmåner. I den föreslagna lagen används i stället begreppet ersättning. Det begreppet omfattar inte bara direkt ekonomisk gottgörelse såsom arvode, resekostnadsersättning, traktamente, inkomstgaranti, omställningsstöd och pension utan även andra förmåner av ekonomisk natur, det vill säga tillgång till övernattningsbostad, tillfällig barnverksamhet, introduktion och vidareutbildning, teknisk och elektronisk utrustning, parkeringsplats, rehabilitering samt försäkrings- och företagshälsoförmåner. Övervägandena finns i avsnitt 5.1.1.

5 § En ersättare har rätt till ersättning på samma sätt som en ledamot, om det inte anges något annat i lagen.

Paragrafen motsvarar 1 kap. 1 § tredje stycket i 1994 års ersättningslag. Av paragrafen följer att en ersättare som utgångspunkt har rätt till ersättning enligt lagen på samma sätt som en ordinarie ledamot, såvida det inte anges något annat i lagen. Paragrafen tar sikte på alla slags ersättare; ersättare för talmannen, ersättare för en ledamot som utsetts till statsråd eller statssekreterare och ersättare för en annan ledamot än talmannen eller en ledamot som utsetts till statsråd eller statssekreterare.

6 § Lagen gäller även för talmannen, om det inte anges något annat i lagen eller annat framgår av sammanhanget.

Paragrafen motsvarar 2 kap. 7 § i 1994 års ersättningslag och innehåller en bestämmelse om att lagen som utgångspunkt även gäller för talmannen. Riksdagsstyrelsen har delvis följt Lagrådets förslag till språklig utformning av paragrafen.

Tid som ersätts

7 § Bestämmelserna i 3–5, 7 och 14 kap. ska tillämpas från och med den dag då ledamoten tillträder sitt uppdrag till och med 30 dagar efter det att uppdraget upphör.

Bestämmelserna i 4 kap. 2, 5, 9 och 10 §§ och 5 kap. 1, 4 och 5 §§ ska dock,

– i fråga om en nyvald ledamot som tillträder sitt uppdrag i samband med ett riksdagsval, tillämpas från och med den dag då Valmyndigheten fördelat mandaten och fastställt vilka kandidater som valts till ledamöter, och

– i fråga om en nyvald ledamot som utses enligt 14 kap. 18 § vallagen (2005:837), tillämpas från och med den dag då Valmyndigheten utser honom eller henne till ledamot.

Bestämmelserna i 8 kap. ska tillämpas från och med den dag då ledamoten tillträder sitt uppdrag till och med den dag då uppdraget upphör.

Paragrafen innehåller preciseringar av under vilken tid rätt till ersättning föreligger.

Första stycket motsvarar 1 kap. 2 § första stycket i 1994 års ersättningslag. I andra stycket finns en ny bestämmelse som gäller en nyvald ledamots rätt till ersättning i vissa fall för dels resekostnad, dels traktamente. Regeln innebär att ersättning utgår från en tidigare tidpunkt än vad som anges i första stycket.

Första strecksatsen gäller en nyvald ledamot som tillträder sitt uppdrag i samband med ett riksdagsval, antingen ett ordinarie val eller ett extra val. I sådana fall föreligger rätt till ersättning redan från den dag då Valmyndigheten fastställt vilka som valts till ledamöter av riksdagen. Med detta avses den dag då Valmyndigheten beslutar om fördelningen av mandaten och fastställer vilka kandidater som har valts till ledamöter och ersättare.

Andra strecksatsen gäller en ledamot som utses enligt 14 kap. 18 § vallagen, det vill säga i samband med ett så kallat efterträdarval sedan en annan ledamot lämnat uppdraget. I den situationen ska bestämmelserna tillämpas från den dag då Valmyndigheten utser honom eller henne till ledamot. Vad som avses är alltså beslutsdagen. Från och med den dag då ledamoten tillträder uppdraget gäller bestämmelserna i första stycket.

I tredje stycket, som är nytt, finns en bestämmelse om under vilken tid en ledamot har rätt till barnverksamhet enligt 8 kap. Så är fallet från och med den dag då ledamoten tillträder uppdraget till och med den dag då uppdraget upphör. En ledamot har således inte rätt att utnyttja barnverksamhet under 30 dagar från det att han eller hon lämnat uppdraget.

8 § För en ersättare för en annan ledamot än talmannen eller ett statsråd eller en statssekreterare, tillämpas 3–5, 7, 8 och 14 kap. endast för den tid som ersättaren enligt bevis utfärdat av Riksdagsförvaltningen ska fullgöra uppdraget. Om uppdraget upphör tidigare än vad som anges i beviset tillämpas dock 8 kap. fram till och med den dag då uppdraget upphör och 3–5, 7 och 14 kap. till och med 30 dagar efter den dag då uppdraget upphör, dock längst till och med den dag som anges i beviset.

Bestämmelserna i 4 kap. 2, 5, 9 och 10 §§ och 5 kap. 1, 4 och 5 §§ tillämpas från och med den dag då Riksdagsförvaltningen utfärdar bevis om att ersättaren ska fullgöra ett uppdrag som ledamot.

Paragrafen innehåller en särskild bestämmelse för ersättare för någon annan än talmannen eller en ledamot som utsetts till statsråd eller statssekreterare. Ett exempel på det är en ersättare för en ledamot som är föräldraledig. Ersättare för talmannen samt för ledamöter som utsetts till statsråd eller statssekreterare omfattas däremot av bestämmelserna i 1 kap. 7 §.

Första stycket motsvarar 1 kap. 2 § andra stycket i 1994 års ersättningslag. Innebörden är att ersättaren har rätt till ersättning enligt de uppräknade paragraferna endast under den tid då han eller hon enligt ett bevis från Riksdagsförvaltningen ska fullgöra uppdraget. Det har därutöver gjorts ett tillägg som gäller barnverksamhet. Språkliga ändringar har även gjorts.

Andra stycket är nytt och innehåller en bestämmelse som går ut på att vissa regler om resekostnadsersättning i 4 kap. och om traktamente i 5 kap. ska tillämpas på en ersättare för en annan ledamot än talmannen eller en ledamot som utsetts till statsråd eller statssekreterare från och med den dag då Riksdagsförvaltningen utfärdar bevis om att ersättaren ska fullgöra uppdrag som ledamot. Här avses det meddelande som Riksdagsförvaltningen skickar till en ersättare enligt tilläggsbestämmelse 5.5.1 i riksdagsordningen.

Ersättning under ledighet

9 § En ledamot som har beviljats ledighet från sitt uppdrag under minst en månad i följd har rätt till ersättning för den tiden om skälet till ledigheten är offentligt uppdrag, militärtjänstgöring, sjukdom eller något annat förhållande som omfattas av bestämmelserna om rätt till ledighet för arbetstagare hos Riksdagsförvaltningen.

Med ett offentligt uppdrag avses ett uppdrag som ges av riksdagen eller regeringen eller av någon annan efter bemyndigande av riksdagen eller regeringen. En anställning utgör inte ett offentligt uppdrag.

Ersättning lämnas inte för tid då en ledamot är statsråd eller statssekreterare.

Paragrafen motsvarar 1 kap. 1 § första stycket andra meningen i 1994 års ersättningslag och innehåller en bestämmelse om ledamotens rätt till ersättning enligt lagen vid ledighet.

Innebörden av första stycket är att en ledamot som beviljas ledighet mer än 30 dagar har rätt till ersättning enligt lagen endast om vissa skäl ligger till grund för ledigheten, nämligen offentligt uppdrag, sjukdom, militärtjänstgöring eller något annat förhållande som omfattas av bestämmelserna om ledighet för arbetstagare hos Riksdagsförvaltningen. Sistnämnda uttryck tar sikte på såväl rätt till ledighet på grund av lag som enligt kollektivavtal, exempelvis vård av barn och föräldraledighet. Vid ledighet kortare tid än en månad utgår ersättning. Enligt 3 kap. 9 § är det dock möjligt för en ledamot att vid sådan så kallad korttidsledighet begära avdrag på arvodet, dock endast under tid då det pågår verksamhet i kammaren, det vill säga icke plenifri tid.

På förslag av Lagrådet har bestämmelsen utformats så att det framgår att en ledamot har en uttrycklig rätt till ersättning om förutsättningarna för det är uppfyllda.

I andra stycket finns en definition av begreppet offentligt uppdrag. Bestämmelsen har tagits in som ett andra stycke i paragrafen enligt Lagrådets förslag. Den första meningen motsvarar tillämpningsföreskriften till 1 kap. 4 § i 1994 års ersättningslag. Andra meningen motsvarar 1 kap. 4 § i 1994 års ersättningslag.

Riksdagsstyrelsen har även i övrigt följt Lagrådets förslag till formulering av bestämmelsen. Lagrådets och vissa remissinstansers synpunkter på att det hänvisas till vad som gäller för arbetstagare hos Riksdagsförvaltningen i lagen behandlas i avsnitt 5.1.2.

Bemyndigande

10 § Riksförvaltningen får meddela tillämpningsföreskrifter till lagen.

Paragrafen motsvarar 1 kap. 5 § i 1994 års ersättningslag och innehåller ett bemyndigande för Riksdagsförvaltningen att meddela tillämpningsföreskrifter till lagen. Beslut om sådana föreskrifter fattas av riksdagsstyrelsen, som enligt 10 § lagen (2011:745) med instruktion för Riksdagsförvaltningen har föreskriftsrätt i fråga om föreskrifter som enligt instruktionen eller annan författning får meddelas av Riksdagsförvaltningen.

Med anledning av ett påpekande av Lagrådet har erinran om att styrelsen meddelar allmänna råd flyttats till en egen paragraf (1 kap. 11 §).

Allmänna råd

11 § Riksdagsförvaltningen meddelar allmänna råd till lagen.

Paragrafen är ny och innehåller en erinran om att Riksförvaltningen meddelar allmänna råd till lagen. Beslut om sådana allmänna råd fattas av riksdagsstyrelsen. Med anledning av ett påpekande av Lagrådet har erinran tagits in i en egen paragraf. Övervägandena finns i avsnitt 5.1.2.

2 kap. Ersättning till talmannen

Talmansarvode

1 § Talmannen har rätt till ett månatligt arvode som motsvarar arvodet till statsministern.

Paragrafen motsvarar 2 kap. 1 § i 1994 års ersättningslag och innehåller en bestämmelse om talmannens rätt till ett månatligt arvode och arvodets storlek. Övervägandena finns i avsnitt 5.1.2, där Lagrådets förslag att kapitlet ska strykas behandlas, och 5.2.

Bestämmelsen har, enligt Lagrådets förslag, utformats som en rätt för talmannen att få ett arvode i stället för en skyldighet för Riksdagsförvaltningen att betala ut ett arvode till honom eller henne. Arvodet motsvarar statsministerns arvode och bestäms av Statsrådsarvodesnämnden.

Statlig egenpensionsförmån

2 § En talman har inte rätt att ta emot statlig egenpensionsförmån för tid då det utgår talmansarvode eller avgångsersättning på grund av uppdrag som statsråd.

Paragrafen motsvarar 2 kap. 11 § i 1994 års ersättningslag och har ändrats språkligt.

Som Lagrådet påpekat kan det diskuteras om bestämmelsen behövs och om den i så fall borde utformas som en övergångsbestämmelse. Riksdagsstyrelsen är dock inte beredd att nu stryka paragrafen eller ta in den bland övergångsbestämmelserna.

3 kap. Arvode till ledamöter och ersättare

Ledamotsarvode

1 § En ledamot har rätt till ett månatligt arvode som bestäms av Riksdagens arvodesnämnd.

Paragrafen motsvarar 3 kap. 1 § i 1994 års ersättningslag. Språkligt har paragrafen, enligt Lagrådets förslag, utformats som en rätt att få ett arvode i stället för en skyldighet för Riksdagsförvaltningen att betala ut arvode.

Övervägandena finns i avsnitt 5.1.2 och 5.2.

Tilläggsarvode

2 § En vice talman har rätt till ett månatligt tilläggsarvode som uppgår till 30 procent av ledamotsarvodet.

Paragrafen motsvarar delvis 3 kap. 2 § i 1994 års ersättningslag och innehåller en bestämmelse om tilläggsarvode till en vice talman. Paragrafen har, enligt Lagrådets förslag, utformats som en rätt att få ett tilläggsarvode i stället för en skyldighet för Riksdagsförvaltningen att betala ut ett sådant arvode. Även rubriken har lagts till på förslag av Lagrådet.

Övervägandena finns i avsnitt 5.1.2 och 5.2.

3 § Ordföranden i ett utskott och i EU-nämnden har rätt till ett månatligt tilläggsarvode som uppgår till 20 procent av ledamotsarvodet.

Paragrafen motsvarar delvis 3 kap. 2 § i 1994 års ersättningslag och innehåller en bestämmelse om tilläggsarvode till en utskottsordförande och ordföranden i EU-nämnden. Skillnaden är att bestämmelsen även gäller tilläggsarvodet till ordföranden i EU-nämnden, något som tidigare reglerats i 1 § lagen (1989:185) om arvoden m.m. för uppdrag inom riksdagen, dess myndigheter och organ.

Paragrafen har, enligt Lagrådets förslag, utformats som en rätt att få ett tilläggsarvode i stället för som en skyldighet för Riksdagsförvaltningen att betala ut ett sådant arvode. Övervägandena finns i avsnitt 5.1.2 och 5.2.

4 § En vice ordförande i ett utskott och i EU-nämnden har rätt till ett månatligt tilläggsarvode som uppgår till 15 procent av ledamotsarvodet.

Paragrafen motsvarar delvis 3 kap. 2 § i 1994 års ersättningslag och innehåller en bestämmelse om tilläggsarvode till en vice ordförande i ett utskott och i EU-nämnden. Skillnaden är att bestämmelsen även gäller tilläggsarvodet till vice ordföranden i EU-nämnden, något som tidigare reglerats i 1 § lagen (1989:185) om arvoden m.m. för uppdrag inom riksdagen, dess myndigheter och organ.

Paragrafen har, enligt Lagrådets förslag, utformats som en rätt att få ett tilläggsarvode i stället för som en skyldighet för Riksdagsförvaltningen att betala ut ett sådant arvode. Övervägandena finns i avsnitt 5.1.2 och 5.2.

Sammanträdesarvode i EU-nämnden

5 § En ledamot, suppleant och tillfällig ersättare i EU-nämnden har rätt till sammanträdesarvode för sammanträden som infaller på en måndag, en fredag och under tid då kammaren inte sammanträder. Detta gäller dock inte ordföranden och vice ordföranden i nämnden.

En suppleant i EU-nämnden som närvarar vid ett sammanträde utan att delta i de beslut som fattas under sammanträdet har rätt till sammanträdesarvode bara om nämnden beslutar det.

Riksdagsförvaltningen bestämmer arvodets storlek.

Paragrafen motsvarar de delar i 2 § lagen (1989:185) om arvoden m.m. för uppdrag inom riksdagen, dess myndigheter och organ som gäller sammanträdesarvode till en ledamot, suppleant eller tillfällig ersättare i EU-nämnden. Ordföranden och vice ordföranden i EU-nämnden har inte rätt till något sammanträdesarvode. Det har att göra med att de har ett fast tilläggsarvode enligt 3 och 4 §.

Paragrafen har, enligt Lagrådets förslag, utformats som en rätt till sammanträdesarvode i stället för som en skyldighet för Riksdagsförvaltningen att betala ut ett sådant arvode. Även rubriken har lagts till på förslag av Lagrådet. Språkligt har rubriken dock utformats något annorlunda än vad Lagrådet föreslagit. Övervägandena finns i avsnitt 5.1.2 och 5.2.

Arvode som inkomst av anställning

6 § Ledamotsarvode och tilläggsarvode ska anses som inkomst av anställning enligt socialförsäkringsbalken och lagen (1991:1047) om sjuklön. Ledamoten ska därvid anses som arbetstagare.

Paragrafen motsvararar 3 kap. 3 § i 1994 års ersättningslag och innebär att arvodet betraktas som inkomst av anställning och att ledamoten ska ses en arbetstagare vid tillämpningen av socialförsäkringsbalken och sjuklönelagen. Det kan exempelvis handla om beräkningen av ledamotens rätt till föräldrapenning, sjuklön och sjukpenning.

Rubriken har lagts till på förslag av Lagrådet. Det har även gjorts språkliga ändringar i paragrafen som inte innebär någon ändring i sak.

Arvode vid sjukfrånvaro

7 § Om en ledamot är ledig från sitt uppdrag på grund av sjukdom ska det för samma tid göras ett avdrag från arvodet och tilläggsarvodet och från andra sådana fasta arvoden som avses i 1 § 2 och 4 lagen (1989:185) om arvoden m.m. för uppdrag inom riksdagen, dess myndigheter och organ.

Ledamoten har vid ledighet enligt första stycket rätt till ersättningar enligt de bestämmelser som gäller för arbetstagare hos Riksdagsförvaltningen.

Avdrag från arvodena och betalning av ersättningarna ska göras enligt de bestämmelser som gäller för arbetstagare hos Riksdagsförvaltningen. För en ledamot gäller dock att arbetsdagsavdrag är detsamma som kalenderdagsavdrag.

Paragrafen motsvarar delvis 3 kap. 4 § första stycket i 1994 års ersättningslag och innehåller bestämmelser om ersättning och arvodesavdrag vid ledighet på grund av sjukdom. Lagrådets och flera remissinstansers synpunkter när det gäller hänvisningen i andra och tredje styckena till vad som gäller för arbetstagare hos Riksdagsförvaltningen behandlas i avsnitt 5.1.2. Överväganden finns även i avsnitt 5.2. Bestämmelsen har ändrats på så sätt att hänvisningen till 1 § 6 i arvodeslagen har utgått.

Av paragrafens första stycke framgår från vilka arvoden avdrag ska göras när en ledamot är ledig på grund av sjukdom.

Innebörden av andra stycket är att en ledamot som är ledig på grund av sjukdom har rätt till de ersättningar som gäller för arbetstagare hos Riksdagsförvaltningen. Dessa ersättningar framgår i dag av villkorsavtalen för arbetstagare hos riksdagen. De ersättningar som i dagsläget är aktuella är sjuklön, sjukpenningtillägg och rehabiliteringstillägg.

I tredje stycket anges det att avdrag från arvodena och betalningen av ersättningarna ska göras i enlighet med de bestämmelser om löneavdrag och sjukfrånvaro som gäller för arbetstagare hos Riksdagsförvaltningen, det vill säga bestämmelser i de kollektivavtal som ingåtts mellan Riksdagsförvaltningen och arbetstagarorganisationerna vid förvaltningen. Vidare tydliggörs det att för en ledamot gäller att arbetsdagsavdrag är detsamma som kalenderdagsavdrag.

Arvode vid föräldraledighet

8 § Om en ledamot är föräldraledig från sitt uppdrag ska det för samma tid göras avdrag från arvodet och tilläggsarvodet och från andra sådana fasta arvoden som avses i 1 § 2 och 4 lagen (1989:185) om arvoden m.m. för uppdrag inom riksdagen, dess myndigheter och organ.

Ledighet för barns födelse, vård av adoptivbarn eller ledighet med tillfällig föräldrapenning ger rätt till ersättningar enligt de bestämmelser som gäller för arbetstagare hos Riksdagsförvaltningen.

Avdrag från arvodena och betalningen av ersättningarna ska göras enligt de bestämmelser som gäller för arbetstagare hos Riksdagsförvaltningen. För en ledamot gäller dock att arbetsdagsavdrag är detsamma som kalenderdagsavdrag.

Paragrafen motsvarar delvis 3 kap. 4 § andra stycket i 1994 års ersättningslag och innehåller bestämmelser om ersättning och arvodesavdrag vid föräldraledighet. Lagrådets och flera remissinstansers synpunkter vad gäller hänvisningen i andra och tredje styckena till vad som gäller för arbetstagare hos Riksdagsförvaltningen behandlas i avsnitt 5.1.2. Överväganden finns även i avsnitt 5.2.

Av första stycket framgår från vilka arvoden avdrag ska göras om en ledamot är föräldraledig. Hänvisningen till 1 § 6 i lagen 1989:185) om arvoden m.m. för uppdrag inom riksdagen, dess myndigheter och organ har tagits bort.

I andra och tredje styckena har gällande praxis om vilka ersättningar en ledamot har rätt till vid olika typer av föräldraledighet, hur utbetalningen av ersättningarna sker och hur avdrag görs lagfästs. Med bestämmelser som gäller för arbetstagare hos Riksdagsförvaltningen avses de tre kollektivavtal som gäller vid förvaltningen sedan den 1 januari 2013.

Innebörden av andra stycket är att en ledamot som är ledig för barns födelse eller vård av adoptivbarn har rätt till föräldrapenningtillägg. En ledamot har rätt till ett tillägg även vid ledighet med tillfällig föräldrapenning. Med tillfällig föräldrapenning avses den ersättning som ges till en person som stannar hemma från arbetet för vård av barn samt för de tio dagar som den andra föräldern kan få i samband med ett barns födelse.

Innebörden av tredje stycket är att avdrag och betalningar av de aktuella ersättningarna ska göras enligt de bestämmelser som gäller för arbetstagare hos Riksdagsförvaltningen. Det har tydliggjorts i paragrafen att för en ledamot motsvarar arbetsdagsavdrag kalenderdagsavdrag.

Arvodesavdrag på ledamotens egen begäran

9 § Om en ledamot av annat skäl än de som anges i 7 eller 8 § har beviljats ledighet för kortare tid än en månad under tid då arbetsplenum pågår, ska det på ledamotens begäran göras kalenderdagsavdrag för den tiden från arvodet och tilläggsarvodet och andra sådana fasta arvoden som avses i 1 § 2 och 4 lagen (1989:185) om arvoden m.m. för uppdrag i riksdagen, dess myndigheter och organ.

Paragrafen motsvarar delvis 3 kap. 5 § första stycket i 1994 års ersättningslag och innehåller en bestämmelse om arvodesavdrag på ledamotens egen begäran vid kortare ledighet under tid då det pågår arbete i kammaren, det vill säga icke plenifri tid. Övervägandena finns i avsnitt 5.2.

Hänvisningen till 1 § 6 i lagen (1989:185) om arvoden m.m. för uppdrag inom riksdagen, dess myndigheter och organ har utgått. Det beror på att den del av den lagen som rör arvoden i EU-nämnden har tagits in i 3 kap. 3 och 4 §§. Avdraget ska göras som kalenderdagsavdrag (3,3 procent på aktuellt arvode för varje kalenderdag som ledigheten omfattar).

Den tidigare hänvisningen till att ledigheten beviljats av ”särskilda skäl” har tagits bort. Det har att göra med att frågan om under vilka förutsättningar ledighet medges regleras i 5 kap. 3 § riksdagsordningen, inte i ersättningslagstiftningen. Det förhållandet att uttrycket ”särskilda skäl” strukits påverkar således inte tillämpningen av 5 kap. 3 § riksdagsordningen. Någon ändring i nuvarande restriktiva praxis vad gäller möjligheten för en ledamot att få ledigt kortare tid än en månad är följaktligen inte avsedd med att uttrycket ”särskilda skäl” tagits bort. (Jfr 2005/06:RS4 s. 80 f., bet. 2005/06:KU33 s. 14 f.).

Lagrådets synpunkter vad gäller paragrafens språkliga utformning har beaktats. Riksdagsstyrelsen kan däremot inte se något behov av att förtydliga innebörden av begreppet kalenderdagsavdrag, något som har aktualiserats av Lagrådet.

Kompensation för förlorad semester

10 § Riksdagsförvaltningen får kompensera en ersättare för förlorad semester för den del av tjänstgöringen som understiger tolv månader.

Paragrafen motsvarar 1 kap. 2 a § i 1994 års ersättningslag och har fått sin placering i kapitlet om arvode till ledamöter och ersättare på Lagrådets förslag.

4 kap. Resekostnadsersättning

Ersättning för tjänsteresa

1 § En ledamot har rätt till ersättning för sina kostnader för tjänsteresor.

Med en tjänsteresa avses en resa som en ledamot gör som ett led i utövningen av sitt uppdrag som riksdagsledamot och som påbörjas på tjänstestället, under en pågående tjänsteresa eller på en förrättningsort samt avslutas vid tjänstestället eller på en förrättningsort.

Ledamotens bostad på folkbokföringsorten enligt folkbokföringslagen (1991:481) är att betrakta som ledamotens tjänsteställe vid tillämpningen av lagen.

Paragrafen motsvarar 4 kap. 1 § och 2 § första meningen i 1994 års lag. Övervägandena finns i avsnitt 5.3.1 där Lagrådets synpunkter på definitionen av begreppet tjänsteresa behandlas.

Första stycket innehåller den grundläggande regeln om att en ledamot har rätt till ersättning för sina kostnader för tjänsteresor. Ersättningens storlek regleras i 6 §.

Begreppet tjänsteresa definieras i andra stycket. Med anledning av Lagrådets synpunkter har det gjorts ett förtydligande i lagtexten om att det krävs dels att resan påbörjas på ledamotens tjänsteställe, under en pågående tjänsteresa eller på en förrättningsort, dels att resan avslutas vid tjänstestället eller en förrättningsort för att det ska vara fråga om en tjänsteresa i lagens mening. Någon ändring i sak i förhållande till vad som gällt tidigare är inte avsedd. Med anledning av Skatteverkets påpekade har lagtexten förtydligats så att det framgår att ledamoten endast kan ha ett tjänsteställe, det vill säga bostaden.

Av tredje stycket framgår det att ledamotens bostad, liksom tidigare, är att betrakta som dennes tjänsteställe. Det innebär att en resa från bostaden till exempelvis riksdagen eller ett möte med partigruppen är att betrakta som en tjänsteresa. Enligt praxis är det den bostad där ledamoten är folkbokförd som är att betrakta som tjänsteställe i lagens mening. Lagtexten har förtydligats i enlighet med det, utan att någon ändring i sak är avsedd.

Ersättning för resa före tillträdet av uppdraget

2 § Innan en nyvald ledamot har tillträtt sitt uppdrag har han eller hon rätt till ersättning för sina kostnader för

– resor för att delta i möten som ledamotens partigrupp kallar till,

– resor för att delta i Riksdagsförvaltningens introduktion till uppdraget, och

– en resa till riksdagen för att tillträda uppdraget.

Paragrafen är ny och innehåller en bestämmelse som innebär att en nyvald ledamot och en ersättare har rätt till ersättning för vissa resekostnader innan de tillträtt sitt uppdrag i riksdagen. Övervägandena finns i avsnitt 5.3.2.

Den som börjar sitt uppdrag som riksdagsledamot i samband med ett riksdagsval tillträder uppdraget i lagens mening när den nyvalda riksdagen samlas för att inleda ett nytt riksmöte enligt 3 kap. 2 § riksdagsordningen. En ledamot som efterträder en ledamot som har avgått från uppdraget och utsetts genom ett så kallat efterträdarval tillträder uppdraget den dag som anges i Valmyndighetens beslut. En ersättare för en ledig ledamot tillträder uppdraget den dag som anges i det bevis som utfärdas av Riksdagsförvaltningen.

Enligt första strecksatsen utgår ersättning för resor före tillträdet för att delta i möten som ledamotens partigrupp kallar till.

Av andra strecksatsen följer att resor för att delta i Riksdagsförvaltningens introduktion till uppdraget omfattas av rätten till ersättning enligt paragrafen. Introduktionen kan exempelvis innehålla en genomgång av de praktiska momenten som hänger samman med arbetet i kammaren eller information om de ekonomiska villkoren för uppdraget som riksdagsledamot. Den kan vara gemensam för flera nyvalda ledamöter eller anpassad och rikta sig till en enda ledamot.

Tredje strecksatsen innebär att en nyvald ledamot har rätt till ersättning för en resa till riksdagen för att börja uppdraget som riksdagsledamot. Tidigare hade ledamoten rätt till sådan ersättning bara från och med den dag då han eller hon tillträdde uppdraget, det vill säga inställelsedagen, inte dessförinnan.

Från och med den dag då ledamoten tillträtt uppdraget gäller bestämmelserna i 4 kap. 1 §.

I de av utredningen föreslagna andra och tredje styckena har det stadgats att första stycket även gäller en ersättare och hänvisats till regleringen av ersättningens storlek. På förslag av Lagrådet har bestämmelserna strukits, då de mot bakgrund av regleringen i 1 kap. 5 § ansetts överflödiga.

Ersättning för resa vid extraordinär händelse eller av annan icke förutsedd orsak

3 § En ledamot har, även i fall som inte omfattas av 1 §, rätt till ersättning för sina kostnader för en resa som ledamoten gör för att han eller hon måste inställa sig i riksdagen på grund av en extraordinär händelse eller av någon annan orsak som inte har kunnat förutses, under förutsättning att ledamoten inte kan använda sin biljett för resan tillbaka.

Riksdagsförvaltningen eller den som Riksdagsförvaltningen bestämmer får besluta att ersättningen även omfattar resekostnader enligt första stycket för en medföljande person som av särskilda skäl måste resa tillsammans med ledamoten.

Paragrafen motsvarar delvis punkten 6 i tillämpningsföreskriften till 4 kap. 2 § och 2 a § i 1994 års ersättningslag. Övervägandena finns i avsnitt 5.3.3 där Lagrådets synpunkter behandlas.

Som framgår av definitionen av begreppet tjänsteresa i 4 kap. 1 § andra stycket krävs det att resan påbörjas på ledamotens tjänsteställe, det vill säga bostaden, eller under en redan pågående tjänsteresa för att ersättning för resan ska kunna utgå. Paragrafen innehåller i första stycket en bestämmelse som gör att ledamoten kan ha rätt till ersättning för en resa även om resan inte omfattas av definitionen av begreppet tjänsteresa i och med att resan inte utgår från ett tjänsteställe. Exempel på det är att ledamoten måste inställa sig i riksdagen under en semesterresa eller då ledamoten vistas i sin fritidsbostad. För att ersättning för resan till riksdagen då ska kunna utgå krävs det att ledamoten gör resan för att han eller hon måste inställa sig i riksdagen antingen på grund av en extraordinär händelse eller av någon annan orsak som inte har kunnat förutses.

Med en extraordinär händelse avses till exempel en naturkatastrof, en större olycka som drabbar många människor, en händelse som i stor utsträckning påverkar det ekonomiska eller politiska läget eller någon annan händelse av extraordinär karaktär.

Enligt nu gällande tillämpningsföreskrift lämnas ersättning i den andra typsituationen om skälet för resan till riksdagen varit ”en oplanerad orsak”. I den föreslagna lagtexten talas det i stället om att resan skett på grund av en ”orsak som inte har kunnat förutses”. Därmed avses händelser som uppkommit hastigt och som inte har kunnat förutses ens vid en omsorgsfull planering. Det kan gälla en oplanerad presskonferens, ett extrainsatt sammanträde i kammaren eller i ett utskott eller att en ledamot måste inställa sig på kort varsel vid ett visst voteringstillfälle. Det är således en annan typ av orsak än en extraordinär händelse.

En förutsättning som måste vara uppfylld i båda situationerna för att ersättning ska kunna utgå är att ledamoten inte kan använda sin biljett för resan till riksdagen, det vill säga inte kan boka om hemresan eller utnyttja värdet av resan vid ett senare tillfälle. Med biljett avses även årskort på tåg eller flyg. Ersättningens storlek följer av 4 kap. 6 §. I likhet med vad som gäller andra resor ersätts således som huvudregel den faktiska resekostnaden. När det gäller resa med eget fordon lämnas däremot ersättning med ett belopp som Riksdagsförvaltningen bestämmer.

Rätten till ersättning tar bara sikte på själva resan till riksdagen, inte andra kostnader som kan uppstå, exempelvis för förbetald semesterbostad som inte kan utnyttjas till följd av återresan.

I andra stycket finns ett bemyndigande för Riksdagsförvaltningen eller den som Riksdagsförvaltningen bestämmer att besluta om att ersättning enligt första stycket även ska omfatta resekostnader för medföljande som av särskilda skäl måste resa tillbaka tillsammans med ledamoten. Det kan vara fråga om barn eller andra anhöriga som av hälsoskäl, funktionsnedsättning eller liknande skäl inte kan ta sig hem på egen hand utan måste resa tillsammans med ledamoten.

Enskild utrikes tjänsteresa

4 § Riksdagsstyrelsen fastställer för varje valperiod ett belopp som en ledamot får använda för enskilda utrikes tjänsteresor. Medel som inte har använts till sådana tjänsteresor ska föras tillbaka till Riksdagsförvaltningen.

Paragrafen motsvarar 4 kap. 3 a § andra stycket i 1994 års ersättningslag, men har ändrats språkligt. Beloppet framgår av tillämpningsföreskrift, liksom närmare bestämmelser om resorna. Övervägandena finns i avsnitt 5.3.4.

Resebeslut

5 § Talmannen beslutar själv om sina tjänsteresor.

Riksdagsförvaltningen eller den som förvaltningen bestämmer beslutar om en ledamots enskilda utrikes tjänsteresa till länder som inte ingår i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, inte har ansökt om medlemskap i Europeiska unionen och inte är att betrakta som potentiella kandidatländer.

En ledamot får själv besluta om övriga tjänsteresor och om resor enligt 2 och 3 §§.

Paragrafen motsvarar delvis 4 kap. 3 § i 1994 års ersättningslag och punkt 2 i tillämpningsföreskriften till 4 kap. 3 a § i samma lag och innehåller bestämmelser om vem som beslutar om tjänsteresor. Paragrafens andra och tredje stycke har utformats i huvudsak enligt Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitt 5.3.4.

En ändring i förhållande till tidigare reglering är att det har tagits in en bestämmelse om att talmannen har rätt att besluta om sina egna tjänsteresor, såväl inrikes som utrikes resor. Detta framgår av första stycket.

Av andra stycket framgår att Riksdagsförvaltningen eller den förvaltningen bestämmer beslutar om en ledamots enskilda utrikes tjänsteresa om det är fråga om en resa till ett land som inte ingår i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, inte har ansökt om medlemskap i Europeiska unionen, det vill säga ett anslutnings- eller kandidatland, och inte heller är att betrakta som ett så kallat potentiellt kandidatland.

Ett kandidatland är ett land som formellt har beviljats kandidatlandsstatus av Europeiska rådet. Landet betraktas som ett kandidatland från det att Europeiska rådet fattar ett formellt beslut om statusbeviljande och till dess anslutningsförhandlingarna har avslutats och anslutningsfördraget har undertecknats. Ett land som har utlovats medlemskap på längre sikt men som ännu inte har beviljats kandidatlandsstatus betraktas som ett potentiellt kandidatland. Med anledning av ett påpekande av Lagrådet har uttrycket ”potentiellt kandidatland” tagits in i lagtexten.

Tredje stycket innebär att en ledamot får besluta själv om resor som inte omfattas av andra stycket och om resor enligt 2 och 3 §§. Med andra ord handlar det om dels inrikes resor, dels utrikes resor till länder som ingår i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, länder som har ansökt om medlemskap i Europeiska unionen och potentiella kandidatländer, dels resor som omfattas av 2 eller 3 §§.

Beslutanderätten avser inte bara själva resan som sådan utan även val av färdmedel. Därvid ska bestämmelserna i 8 § och tillämpningsföreskriften beaktas.

Ersättningens storlek

6 § Ersättning för en tjänsteresa lämnas med ett belopp som motsvarar den faktiska kostnaden för resan. Kostnaden för resa med eget fordon såsom bil, förmånsbil, motorcykel eller båt, och som en ledamot har rätt till ersättning för enligt detta kapitel, ersätts dock med ett belopp som Riksdagsförvaltningen bestämmer.

Paragrafen motsvarar 4 kap. 2 § i 1994 års ersättningslag och har utformats med beaktande av Lagrådets synpunkter.

Innebörden av paragrafen är att ersättning för en tjänsteresa som huvudregel lämnas med den faktiska kostnaden för resan. När det gäller resa med eget fordon lämnas dock ersättning med ett belopp som Riksdagsförvaltningen bestämmer. Uppräkningen av fordonstyper i paragrafen är exemplifierande och inte uttömmande.

7 § Det finns bestämmelser om utrikes tjänsteresa på uppdrag av partigrupp i riksdagen i lagen (2016:000) om stöd till partigrupperna för riksdagsledamöternas arbete i riksdagen.

Paragrafen, som har ändrats språkligt, motsvarar 4 kap. 3 a § tredje stycket i 1994 års ersättningslag och innehåller en erinran om att det även finns regler om ledamöters utrikes tjänsteresa i den föreslagna lagen om stöd till partigrupperna för riksdagsledamöternas arbete i riksdagen.

Val av färdmedel

8 § Färdmedel ska väljas med hänsyn till kostnads-, tids-, och miljöaspekter.

Paragrafen motsvarar delvis 4 kap. 3 § i 1994 års ersättningslag. Den paragrafen gällde bara inrikes resor. Med anledning av Lagrådets påpekande har paragrafen utformats så att den gäller alla typer av resor som omfattas av kapitlet, det vill säga såväl inrikes som utrikes resor.

Reseräkning

9 § Resenären ska snarast efter en avslutad resa ge in en reseräkning till Riksdagsförvaltningen, dock senast sex månader efter det att resan avslutades.

Paragrafen motsvarar delvis 4 kap. 2 a § i 1994 års ersättningslag. Skillnaden i förhållande till tidigare reglering är att skyldigheten att lämna en reseräkning inte bara gäller tjänsteresor enligt 1 § utan även resor före tillträdet enligt 2 § och resor vid en extraordinär händelse eller av annan icke förutsedd orsak enligt 3 §. Bestämmelsen är en ordningsföreskrift. En utebliven reseräkning innebär således inte att ledamoten på den grunden går miste om sin rätt till ersättning. Bestämmelsen har språkligt förenklats i enlighet med Lagrådets förslag. Lagrådet har ifrågasatt om inte skyldigheten att ge in en reseräkning borde tas in i tillämpningsföreskrift i stället för i lagen och förordat att sexmånadersfristen avskaffas. Synpunkterna behandlas i avsnitt 5.3.4.

Parkeringsplats

10 § En ledamot har i mån av tillgång rätt att använda Riksdagsförvaltningens parkeringsplatser.

Paragrafen är ny och motsvarar vad som gäller enligt riktlinjerna (2014:2) om Riksdagsförvaltningens parkeringsplatser.

Lagtexten har, enligt Lagrådets förslag, förtydligats i så måtto att rätten att använda parkeringsplats endast gäller i mån av tillgång. En ledamot har således inte en ovillkorlig rätt till en parkeringsplats. Så har inte heller varit fallet tidigare. Någon ändring i sak är alltså inte avsedd. Paragrafen har vidare, i linje med Lagrådets generella synpunkt på hur ersättningsbestämmelserna formulerats, utformats som en rätt för ledamoten i stället för en skyldighet för Riksdagsförvaltningen. Närmare bestämmelser om vad som gäller för parkering, exempelvis i fråga om parkeringstillstånd, nycklar och avgifter, tas in i tillämpningsföreskrift.

5 kap. Traktamente

Rätt till traktamente

1 § En ledamot har rätt till traktamente enligt 2–6 §§ om förutsättningarna för avdrag för ökade levnadskostnader enligt 12 kap. 6 och 6 a §§ inkomstskattelagen (1999:1229) är uppfyllda.

Om en nyvald ledamot eller en ersättare som avses i 1 kap. 8 § gör en resa enligt 4 kap. 2 § har han eller hon dock rätt till traktamente endast enligt 4 eller 5 §.

Paragrafen motsvarar 5 kap. 1 § i 1994 års ersättningslag. I första stycket finns den grundläggande bestämmelsen om en ledamots rätt till traktamente. För att sådan rätt ska föreligga krävs att ledamoten har rätt till avdrag för ökade levnadskostnader enligt inkomstskattelagen.

Andra stycket är nytt. Bestämmelsen innebär att en ledamot eller en ersättare bara har rätt till nattraktamente enligt 5 kap. 4 § eller 5 § vid en resa före tillträdet enligt 4 kap. 2 §. Paragrafen har utformats med beaktande av Lagrådets synpunkter. Riksdagsstyrelsen ser dock inte något behov av att ta in en definition av begreppet ”förrättning” i lagen, vilket Lagrådet aktualiserat.

Dagtraktamente vid flerdygnsförrättning

2 § Dagtraktamente lämnas vid flerdygnsförrättning på annan ort i Sverige än Stockholm för varje hel dag som tagits i anspråk för förrättningen. Traktamentet motsvarar en etthundratjugondedel av prisbasbeloppet avrundat till närmaste tiotal kronor. Om förrättningen har påbörjats kl. 12.00 eller senare på avresedagen eller avslutats kl. 19.00 eller tidigare på hemresedagen utgår ett halvt dagtraktamente.

Om ledamoten fått fria måltider under förrättningen ska dagtraktamentet minskas med ett belopp fastställt av Riksdagsförvaltningen, om inte måltiden obligatoriskt ingår i priset för transporten på allmänna transportmedel.

Paragrafen motsvarar 5 kap. 2 § i 1994 års ersättningslag och har ändrats språkligt.

I paragrafen finns bestämmelser om dagtraktamente vid flerdygnsförrättning. Riksdagsstyrelsen ser inte något behov av att förtydliga innebörden av begreppet ”förrättning”, vilket Lagrådet aktualiserat.

Stockholmstraktamente vid flerdygnsförrättning

3 § Vid flerdygnsförrättning i Stockholm lämnas traktamente för varje hel och halv dag som har tagits i anspråk för förrättningen (Stockholmstraktamente). Traktamentet motsvarar hälften av maximibeloppet enligt 12 kap. 11 § in-komstskattelagen (1999:1229) avrundat till närmaste tiotal kronor. Stock-holmstraktamente lämnas inte för dag som berättigar till dagtraktamente enligt 2 §, till utlandstraktamente enligt 6 § eller till förrättningstillägg enligt 7 §.

Stockholmstraktamentet ska inte reduceras om ledamoten fått fria måltider under förrättningen.

Paragrafen motsvarar 5 kap. 3 § i 1994 års ersättningslag. Paragrafen har ändrats språkligt. Riksdagsstyrelsen ser inte något behov av att förtydliga innebörden av begreppet ”förrättning”, vilket Lagrådet aktualiserat.

Nattraktamente

4 § En ledamot har rätt till ersättning för logikostnad i Sverige (nattrakta-mente). Nattraktamentet ska motsvara den logikostnad som ledamoten kan visa att han eller hon har haft, dock högst ett högsta belopp som Riksdagsför-valtningen bestämmer. Vid förrättning i Sverige mer än 50 kilometer från ledamotens bostad på hemorten har dock ledamoten rätt till ersättning för den faktiska logikostnad som förrättningen för med sig.

Någon ersättning för logi ska inte betalas om Riksdagsförvaltningen tillhandahållit ledamoten logi utan kostnad.

Oavsett vad som föreskrivs i första och andra styckena ska Riksdagsför-valtningen betala ersättning för faktisk logikostnad vid konferens med utskott, delegation, kommitté eller liknande inom riksdagen samt vid konferens med partigrupp i riksdagen.

Paragrafen motsvarar 5 kap. 4 § i 1994 års ersättningslag och har ändrats språkligt. Begreppet ”särskild tjänsteförrättning” har utmönstrats utan att någon ändring i sak är avsedd. Vidare har regleringen i andra stycket förenklats språkligt med anledning av Lagrådets synpunkter. Innebörden är dock densamma i sak, det vill säga att ledamoten inte har rätt till ersättning för nattraktamente enligt första stycket om Riksdagsförvaltningen tillhandhåller ledamoten logi utan kostnad.

5 § Om ledamoten inte kan visa vilka utgifter han eller hon har haft för logi lämnas ersättning för hel natt med hälften av maximibeloppet enligt 12 kap. 11 § inkomstskattelagen (1999:1229). Sådan ersättning lämnas dock inte om ledamoten har tillbringat natten på tåg, fartyg eller flygplan och inte heller då fri logi tillhandahållits av annan myndighet, ett trafikföretag eller motsva-rande.

Paragrafen motsvarar 5 kap. 5 § i 1994 års ersättningslag. Paragrafen har utformats med beaktande av Lagrådets synpunkter.

Flerdygnsförrättning utomlands

6 § Vid en flerdygnsförrättning utomlands lämnas ersättning för ökade levnadskostnader enligt de villkor som gäller för arbetstagare hos Riksdagsförvaltningen.

Paragrafen, som har ändrats språkligt, motsvarar 5 kap. 6 § i 1994 års ersättningslag. Lagrådets och vissa remissinstansers synpunkter på hänvisningen till villkoren som gäller för arbetstagare vid Riksdagsförvaltningen behandlas i avsnitt 5.1.2.

Förrättningstillägg

7 § Vid en endagsförrättning utomlands som varar mer än fyra timmar läm-nas ersättning för ökade levnadskostnader enligt de villkor och med de belopp som gäller för arbetstagare hos Riksdagsförvaltningen.

Paragrafen, som har ändrats språkligt, motsvarar 5 kap. 7 § i 1994 års ersättningslag. Lagrådets och vissa remissinstansers synpunkter på hänvisningen till villkoren som gäller för arbetstagare vid Riksdagsförvaltningen behandlas i avsnitt 5.1.2.

Ersättning för logikostnad i vissa fall

8 § Om en ledamot som inte har kunnat få bostad i Riksdagsförvaltningens bostadsbestånd har högre logikostnader än det högsta belopp som kan betalas enligt 4 § första stycket, har ledamoten rätt till en högre ersättning för logi, om det finns särskilda skäl för det.

Paragrafen motsvarar 5 kap. 8 § i 1994 års ersättningslag och har utformats med beaktande av Lagrådets synpunkter.

Lagrådet efterlyser en förklaring till vilka särskilda skäl som kan föranleda ersättning enligt paragrafen. Bestämmelsen i dess nuvarande lydelse infördes genom en lagändring som trädde i kraft den 1 juni 1996. Av förarbetena till den lagändringen framgår det att särskilda skäl exempelvis kan föreligga när uppdraget avser en så begränsad tid att ledamoten inte har möjlighet att ordna sitt boende utan avsevärda merkostnader utöver de 4 000 kronor som vid den tiden var det högsta belopp som kunde utgå för faktiska boendekostnader (1995/96:RFK4 s. 33, bet. 1995/96:KU26, 2005/06:RS4, s. 100 bet. 2005/06:KU33). Någon ändring i sak är inte avsedd och riksdagsstyrelsen ser inte skäl för ytterligare förtydliganden av bestämmelsen.

Ersättning för logikostnad vid ledighet

9 § Om en ledighet har pågått i mer än 90 dagar i följd, ska Riksdagsförvalt-ningen betala ersättning för logikostnad bara om det finns särskilda skäl.

Paragrafen motsvarar 5 kap. 9 § i 1994 års ersättningslag. Lagrådet anser att det är oklart vilka logikostnader som avses och förordar att det ges en beskrivning av vilka särskilda skäl som kan motivera ersättning i den aktuella situationen. Bestämmelsen infördes i 1994 års lag i sin nuvarande lydelse genom en lagändring som trädde i kraft den 1 juni 1996 (1995/96:RFK4, bet. 1995/96:KU26, 2005/06:RS4 s. 100, bet. 2005/06:KU33). Av förarbetena till lagändringen framgår att särskilda skäl exempelvis kan föreligga om den tid som ledigheten varar inte väsentligt överstiger tremånaderstiden. Någon ändring i sak är inte avsedd och Riksdagsstyrelsen ser inte skäl för ytterligare förtydliganden av bestämmelsen.

Ersättning för bostad på folkbokföringsorten i vissa fall

10 § Om det finns synnerliga skäl får Riksdagsförvaltningen, efter ansökan av en ledamot, betala ersättning för kostnad som är förenad med bostaden på folkbokföringsorten men där nattraktamente inte betalas för denna eller någon annan egen bostad. Ersättningen får inte överstiga det högsta belopp som kan betalas enligt 4 § första stycket.

Paragrafen motsvarar 5 kap. 10 § i 1994 års ersättningslag. Lagrådet efterlyser förtydliganden av vilka skäl som kan motivera ersättning enligt paragrafen och om uttrycket ”bostaden på folkbokföringsorten” avser något annat än uttrycket ”bostaden på hemorten”, som förekommer i lagförslaget på andra ställen.

Av förarbetena till paragrafen i dess nuvarande lydelse framgår att bestämmelsen införts i syfte att göra det möjligt att, om det föreligger synnerliga skäl, betala en annan bostadskostnadsersättning än sådan som ska täckas av nattraktamentet (1995/96:FRK4 s. 33, bet. 1995/96:KU26, 2005/06:RS4 s. 100, bet. 2005/06:KU33). Det kan, anförs det, exempelvis förekomma att någon som anses bosatt i Stockholm och därmed inte är berättigad till nattraktamente också har en bostad kvar i valkretsen. Om ledamoten företar tjänsteresor dit kan det således i det enskilda fallet vara motiverat att viss ersättning utges för den bostaden om den utnyttjas i samband med dessa resor. Ersättningen får dock inte, framhålls det, överstiga det högsta beloppet för den faktiska kostnaden. Någon ändring i sak är inte avsedd och riksdagsstyrelsen ser inte behov av ytterligare klargöranden med anledning av Lagrådets synpunkter.

Uttrycken ”bostaden på folkbokföringsorten” och ”bostaden på hemorten” har samma innebörd. Med anledning av Lagrådets påpekande har sistnämnda uttryck bytts ut mot ”bostaden på folkbokföringsorten”.

6 kap. Övernattningsbostad

Rätt till övernattningsbostad

1 § Riksdagsförvaltningen ska utan kostnad tillhandahålla en ledamot som har rätt till nattraktamente enligt 5 kap. 1 § övernattningsbostad. Med övernattningsbostad avses en övernattningslägenhet eller ett övernattningsrum inom Riksdagsförvaltningens bostadsbestånd eller ett motsvarande boende.

Rätten att disponera en övernattningsbostad enligt första stycket är personlig och får inte överlåtas av ledamoten.

Paragrafen, som ändrats språkligt, innehåller bestämmelser om ledamöternas rätt till övernattningsbostad. Övervägandena finns i avsnitt 5.6.1.

Första stycket motsvarar 11 § föreskriften (2005:9) om arbetsrum och övernattningsbostäder för riksdagens ledamöter. Innebörden av bestämmelsen är att Riksdagsförvaltningen är skyldig att tillhandahålla en ledamot en övernattningsbostad om ledamoten har rätt till nattraktamente enligt bestämmelserna i 5 kap. 1 §. Så är fallet om ledamoten är bosatt mer än 50 kilometer närmaste färdväg från Riksdagshuset och på hemorten för sin privata disposition har en bostad inrättad för permanent boende. Övernattningsbostaden ska tillhandahållas ledamoten kostnadsfritt.

Andra stycket motsvarar 13 § i 2005 års föreskrift och innebär att ledamoten inte får överlåta boendet till någon annan. Andrahandsuthyrning är således inte tillåten.

2 § Riksdagsförvaltningen beslutar om vilka övernattningsbostäder ur Riksdagsförvaltningens bostadsbestånd som ska ställas till respektive partigrupps förfogande.

Bostäderna ska fördelas i proportion till antalet valda ledamöter som har rätt till övernattningsbostad enligt 1 § första stycket.

Gruppkansliet svarar för fördelningen av bostäderna till ledamöterna i partigruppen.

Paragrafen innehåller bestämmelser om fördelningen av övernattningsbostäder som ingår i Riksdagsförvaltningens bostadsbestånd. Övervägandena finns i avsnitt 5.6.1.

Bestämmelserna i första och tredje styckena motsvarar 12 § första och tredje styckena föreskriften (2005:9) om arbetsrum och övernattningsbostäder för riksdagens ledamöter. Innebörden är att övernattningsbostäderna som ingår i Riksdagsförvaltningens bestånd ska ställas till partigruppernas förfogande av Riksdagsförvaltningen och att gruppkanslierna vid respektive partigrupp sedan ska fördela bostäderna bland partigruppernas ledamöter.

Andra stycket motsvarar delvis 12 § andra stycket föreskriften (2005:9) om arbetsrum och övernattningsbostäder för riksdagens ledamöter och innehåller en bestämmelse om enligt vilken princip fördelningen av bostäderna ska göras, nämligen i proportion till antalet valda ledamöter som har rätt till övernattningsbostad enligt 1 § första stycket. Fördelningsprincipen har i den nya lagen ändrats något och knutits till antalet ledamöter som har rätt till övernattningsbostad i stället för som tidigare till antalet mandat utanför Stockholm.

Som framgår av lagtexten är det bara boende som ingår i förvaltningens bostadsbestånd som omfattas av bestämmelsen. I de fall en ledamot tillhandahålls motsvarande boende är detta en sak mellan Riksdagsförvaltningen och ledamoten. I praktiken handlar det om att ledamoten ersätts för eget boende.

Utflyttning från en övernattningsbostad i Riksdagsförvaltningens bostadsbestånd

3 § En ledamot som inte blir återvald efter att ha kandiderat i ett riksdagsval ska flytta ut ur sin övernattningsbostad senast en vecka efter valdagen.

En ledamot som lämnar riksdagsuppdraget under en valperiod ska flytta ut ur sin övernattningsbostad senast en vecka efter den dag uppdraget upphört.

Paragrafen innehåller bestämmelser om när en ledamot senast ska lämna sin bostad dels om ledamoten inte blir återvald efter ett riksdagsval, dels om ledamoten avsäger sig uppdraget under valperioden. Bestämmelsen tar endast sikte på lägenheter och rum som ingår i Riksdagsförvaltningens bostadsbestånd. Regler om utflyttning då en ledamot inte kandiderar i ett ordinarie eller extra riksdagsval finns i 4 §. Övervägandena finns i avsnitt 5.6.1.

Första stycket motsvarar delvis 16 § föreskriften (2005:9) om arbetsrum och övernattningsbostäder för riksdagens ledamöter och innebär att en ledamot som inte blir återvald efter ett ordinarie riksdagsval eller ett extra riksdagsval ska flytta ut ur sin övernattningsbostad senast en vecka efter valdagen. Tiden för utflyttning har i den nya lagen ändrats från ”snarast och senast en vecka efter valdagen” till ”senast en vecka efter valdagen”.

Andra stycket motsvarar delvis 17 § i 2005 års föreskrift och gäller den situationen att ledamoten lämnar sitt uppdrag under valperioden. Enligt 4 kap. 11 § regeringsformen krävs kammarens medgivande för att en ledamot ska få avsäga sig sitt uppdrag. I ett sådant fall börjar fristen att löpa den dag då ledamotens uppdrag upphör, dvs. antingen från dagen för beslutet i kammaren eller från den senare dag som framgår av kammarens beslut.

I likhet med vad som gäller utflyttning sedan en ledamot inte återvalts efter ett riksdagsval har fristen ändrats från ”snarast och senast en vecka efter valdagen” till ”senast en vecka efter valdagen”.

Rubriken har med anledning av Lagrådets synpunkter förtydligats så att det framgår att paragrafen endast avser bostäder som ingår i Riksdagsförvaltningens bostadsbestånd.

4 § En ledamot som inte kandiderar i ett ordinarie riksdagsval ska lämna sin övernattningsbostad senast den 31 juli valåret. Ledamoten får dock behålla bostaden även efter den tidpunkten så länge det är nödvändigt för att fullgöra riksdagsuppdraget.

En ledamot som inte kandiderar i ett extra val ska lämna sin övernattningsbostad senast en vecka efter valdagen.

Paragrafen motsvarar delvis 15 § föreskriften (2005:9) om arbetsrum och övernattningsbostäder för riksdagens ledamöter och innehåller bestämmelser om utflyttning om en ledamot inte ställer upp i ett ordinarie riksdagsval och ett extra val. Övervägandena finns i avsnitt 5.6.1.

Utflyttning ska vid ett ordinarie riksdagsval som huvudregel ske den 31 juli valåret för att ge Riksdagsförvaltningen tid att ställa iordning bostäderna i förvaltningens bestånd till den nya valperioden börjar. Detta framgår av första stycket. Riksdagsuppdraget upphör för den ledamot som inte blivit återvald då den nya riksdagen samlas efter valet. Fram till den tidpunkten kan ledamoten ha behov av bostaden för att kunna utföra uppdraget. Ledamoten får då bo kvar tills behovet upphör. Det kan handla om att ledamoten måste inställa sig för ett utskottssammanträde eller ett sammanträde i kammaren.

Bestämmelsen om extra val i det andra stycket har tillkommit på Lagrådets förslag. Utflyttning ska i den situationen ske senast en vecka efter valdagen.

Ersättares boende

5 § En ersättare ska normalt överta den ordinarie ledamotens övernattningsbostad. Om detta inte är möjligt ska Riksdagsförvaltningen utan kostnad tillhandahålla ersättaren ett ersättarrum.

Rätten till övernattningsbostad och ersättarrum är personlig och får inte överlåtas till någon annan.

Paragrafen motsvarar delvis 35 och 36 §§ föreskriften (2005:9) om arbetsrum och övernattningsbostäder för riksdagens ledamöter. Övervägandena finns i avsnitt 5.6.1.

Utgångspunkten är att ersättaren ska använda den övernattningsbostad som den lediga ledamoten disponerar. Om detta inte är möjligt har ersättaren rätt till ett ersättarrum. Det förutsätter dock att ersättaren har rätt till nattraktamente enligt bestämmelserna i 5 kap. Bestämmelsen har ändrats språkligt.

Ersättares utflyttning

6 § En ersättare ska lämna övernattningsbostaden när den ordinarie ledamoten kommer tillbaka från sin ledighet.

En ersättare ska lämna ersättarrummet senast en vecka efter det att uppdraget som ersättare upphört.

Paragrafen innehåller bestämmelser om när en ersättare ska flytta ut ur en övernattningsbostad och ett ersättarrum. Övervägandena finns i avsnitt 5.6.1.

Första stycket motsvarar delvis 37 § föreskriften (2005:9) om arbetsrum och övernattningsbostäder för riksdagens ledamöter och reglerar när en ersättare senast ska flytta ut från en övernattningsbostad. Så ska ske senast när den ordinarie ledamoten träder i tjänst igen.

Andra stycket har tillkommit på Lagrådets initiativ och stadgar en frist om en vecka för att flytta ut ur ett ersättarrum.

Paragrafen har ändrats språkligt. Rubriken har utformats enligt Lagrådets förslag.

Ersättning för egen övernattningsbostad

7 § En ledamot som är bosatt mer än 50 kilometer från Riksdagshuset och på hemorten för sin privata användning har en bostad inrättad för permanent boende, har rätt till ersättning för en övernattningsbostad som är belägen inom 50 kilometer från Riksdagshuset.

Ersättningen får högst uppgå till det belopp per månad som Riksdagsförvaltningen bestämmer.

Paragrafen motsvarar punkt 2 i den första meningen i tillämpningsföreskriften till 5 kap. 4 § i 1994 års ersättningslag och innehåller bestämmelser om ersättning för en ledamots egen övernattningsbostad. Innebörden av bestämmelsen har förtydligats med anledning av Lagrådets synpunkter. Förutsättningarna för att ersättning ska utgå motsvarar vad som gäller för att nattraktamente ska utgå enligt 5 kap.

Frågan hur långt ifrån Riksdagshuset en ledamot är bosatt ska bedömas utifrån närmaste färdväg. En ledamot är därvid att betrakta som bosatt i lagens mening där han eller hon är folkbokförd enligt folkbokföringslagen (se 4 kap. 1 §).

Vilka kostnader som ersätts och det högsta ersättningsbeloppet per månad framgår av tillämpningsföreskriften till lagen som beslutas av riksdagsstyrelsen.

7 kap. Arbetsrum, introduktion och vidareutbildning samt teknisk och elektronisk utrustning

Rätt till arbetsrum

1 § Riksdagsförvaltningen ska tillhandahålla en ledamot ett arbetsrum i riksdagens lokaler.

Rätten att disponera ett arbetsrum är personlig och får inte överlåtas av ledamoten.

Paragrafen innehåller en bestämmelse om att en ledamot har rätt till ett arbetsrum i riksdagens lokaler och att denna rätt är personlig. Övervägandena finns i avsnitt 5.7.

Första stycket motsvarar 1 § föreskriften (2005:9) om arbetsrum och övernattningsbostäder för riksdagens ledamöter. Andra stycket motsvarar 3 § i samma föreskrift. Den bestämmelsen har ändrats språkligt.

Fördelning av arbetsrum

2 § Riksdagsförvaltningen beslutar om vilka arbetsrum som ställs till respektive partigrupps förfogande. Gruppkansliet svarar för fördelningen av rummen till ledamöterna i partigruppen.

Paragrafen motsvarar 2 § föreskriften (2005:9) om arbetsrum och övernattningsbostäder för riksdagens ledamöter. Bestämmelsen har ändrats språkligt. Övervägandena finns i avsnitt 5.7.

Utflyttning från arbetsrum

3 § En ledamot som inte återväljs efter att ha kandiderat i ett riksdagsval ska lämna sitt arbetsrum senast en vecka efter valdagen.

En ledamot som lämnar riksdagsuppdraget under en löpande valperiod ska lämna sitt arbetsrum senast en vecka efter det att uppdraget upphört.

Paragrafen innehåller bestämmelser om utflyttning från arbetsrum för dels ledamöter som inte återväljs efter ett ordinarie eller extra riksdagsval, dels ledamöter som lämnar uppdraget under en löpande valperiod. Övervägandena finns i avsnitt 5.7.

Första stycket motsvarar delvis 5 § föreskriften (2005:9) om arbetsrum och övernattningsbostäder för riksdagens ledamöter. Bestämmelsen har ändrats på så sätt att fristen om en vecka börjar att löpa på valdagen.

Andra stycket motsvarar 6 § föreskriften (2005:9) om arbetsrum och övernattningsbostäder för riksdagens ledamöter och tar sikte på ledamöter som avsäger sig uppdraget under löpande valperiod. En ledamot får enligt 4 kap. 11 § regeringsformen inte lämna sitt uppdrag utan att kammaren har medgett det. Fristen om en vecka börjar att löpa den dag då uppdraget upphör. Ofta framgår det av kammarens beslut från vilken kommande dag avsägelsen gäller. Fristen börjar i ett sådant fall att löpa den dagen. Gäller avsägelsen däremot från dagen för beslutet i kammaren räknas fristen från den tidpunkten.

4 § En ledamot som inte kandiderar i ett kommande ordinarie riksdagsval ska lämna sitt arbetsrum senast den 31 juli valåret. Ledamoten får dock behålla rummet efter den tidpunkten så länge som det är nödvändigt för att han eller ska kunna fullgöra sitt riksdagsuppdrag.

En ledamot som inte kandiderar i ett kommande extra val ska lämna sitt arbetsrum senast en vecka efter valdagen.

Paragrafen, som är ny, innehåller bestämmelser om utflyttning från arbetsrum för ledamöter som inte kandiderar i ett kommande val till riksdagen. Övervägandena finns i avsnitt 5.7.

Första stycket gäller ordinarie val. Bestämmelsen har tagits in i lagen för att göra regleringen av arbetsrum parallell med vad som gäller för övernattningsbostäder.

Andra stycket har tillkommit på Lagrådets förslag och tar sikte på den situationen att en ledamot inte kandiderar i ett extra val. Fristen om en vecka motsvarar vad som gäller för utflyttning från en övernattningsbostad.

Ersättares rätt till arbetsrum eller ersättarrum

5 § En ersättare ska normalt överta den ordinarie ledamotens arbetsrum. Om detta inte är möjligt ska Riksdagsförvaltningen tillhandahålla ersättaren ett ersättarrum för arbete.

Rätten att disponera den ordinarie ledamotens arbetsrum eller ett ersättarrum är personlig och får inte överlåtas av ersättaren.

Paragrafen motsvarar delvis 35 och 36 §§ föreskriften (2005:9) om arbetsrum och övernattningsbostäder för riksdagens ledamöter och har utformats med beaktande av Lagrådets synpunkter. Övervägandena finns i avsnitt 5.7.

I förhållande till nuvarande reglering har det gjorts ett förtydligande i lagtexten om att ersättaren har en uttrycklig rätt att få tillgång till ett ersättarrum för arbete om ersättaren inte kan använda den lediga ledamotens arbetsrum.

Ersättares utflyttning

6 § En ersättare ska lämna den ordinarie ledamotens arbetsrum när denne kommer tillbaka från sin ledighet.

En ersättare ska lämna ett ersättarrum för arbete senast en vecka efter det att uppdraget upphört.

Paragrafen motsvarar 37 § i föreskriften (2005:9) om arbetsrum och övernattningsbostäder för riksdagens ledamöter. Bestämmelsen har utformats med beaktande av Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitt 5.7.

Introduktion och vidareutbildning

7 § Riksdagsförvaltningen får tillhandahålla ledamöterna en introduktion till uppdraget som ledamot av riksdagen. Introduktionen ska vara inriktad på arbetsformerna i riksdagen.

Riksdagsförvaltningen får även erbjuda ledamöterna språkutbildning och annan vidareutbildning inom ramen för uppdraget som ledamot av riksdagen.

Paragrafen är ny. Övervägandena finns i avsnitt 5.8.

I första stycket anges att Riksdagsförvaltningen får erbjuda ledamöterna en introduktion till uppdraget som ledamot av riksdagen. Introduktionen ska vara inriktad på riksdagens arbetsformer. Däri ingår även regleringen av de ekonomiska villkoren för uppdraget.

Av andra stycket följer att Riksdagsförvaltningen får erbjuda ledamöterna språkutbildning och annan vidareutbildning inom ramen för uppdraget som ledamot av riksdagen. Som exempel på det sistnämnda kan nämnas utbildning i ledarskap.

8 § Det finns bestämmelser om stöd till språkutbildning för ledamöterna i lagen (2016:000) om stöd till partigrupperna för riksdagsledamöternas arbete i riksdagen.

Paragrafen är ny och har utformats enligt Lagrådets förslag. Bestämmelsen innehåller en erinran om att det finns regler om stöd till språkutbildning för riksdagsledamöterna i den föreslagna lagen (2016:000) om stöd till partigrupperna för riksdagsledamöternas arbete i riksdagen. Övervägandena finns i avsnitt 5.8.

Teknisk och elektronisk utrustning

9 § Riksdagsförvaltningen ska tillhandahålla en ledamot sådan teknisk och elektronisk utrustning som behövs för att utföra uppdraget som ledamot i riksdagen.

Paragrafen motsvarar delvis 6 kap. 1 § i 1994 års ersättningslag. I bestämmelsens nuvarande lydelse talas det om teknisk utrustning ”som är av väsentlig betydelse för utförandet av uppdraget som ledamot”. I den föreslagna lydelsen har detta uttryck bytts ut mot uttrycket ”som behövs för att utföra uppdraget som ledamot”. Genom den nya lydelsen uttrycks mer direkt att ledamöterna ska få den utrustning som de behöver. Det är Riksdagsförvaltningen som bestämmer vilken utrustning ledamöterna ska tillhandahållas.

Uttrycket ”teknisk utrustning” har vidare bytts ut mot ”teknisk och elektronisk utrustning” för att bättre beskriva den utrustning som ledamöterna får. Paragrafen har därutöver ändrats språkligt. Övervägandena finns i avsnitt 5.7.

10 § En ledamot som är ledig från uppdraget får behålla den tekniska och elektroniska utrustningen. Om det finns särskilda skäl, får utrustningen dock krävas tillbaka under ledigheten.

Paragrafen motsvarar delvis 6 kap. 2 § i 1994 års ersättningslag. Uttrycket ”teknisk utrustning” har bytts ut mot ”teknisk och elektronisk utrustning” för att bättre beskriva den utrustning som ledamöterna får. Paragrafen har även i övrigt ändrats språkligt. Övervägandena finns i avsnitt 5.7.

11 § Riksdagsförvaltningen får besluta om ersättning för de kostnader som en ledamot har för att han eller hon inom riksdagsuppdraget använder någon annan teknisk och elektronisk utrustning än utrustning som tillhandahålls av Riksdagsförvaltningen.

Paragrafen motsvarar delvis 6 kap. 3 § i 1994 års ersättningslag. Övervägandena finns i avsnitt 5.7.

Innebörden av bestämmelsen är att den nuvarande möjligheten att ersätta kostnaden för användningen av privat teknisk utrustning även omfattar kostnaden för användningen av annan utrustning än privat utrustning och utrustning som Riksdagsförvaltningen ska tillhandahålla enligt 7 kap. 1 §. Det kan vara fråga om kostnaden för att ledamoten inom ramen för sitt uppdrag ansluter en dator till ett lokalt nätverk eller lånar en telefon på ett hotell. I sammanhanget kan nämnas att den skattepliktiga kostnadsersättningen för ledamöternas privata fasta bredbandsabonnemang avskaffades i samband med valet 2010.

Uttrycket ”teknisk utrustning” har bytts ut mot uttrycket ”teknisk och elektronisk utrustning” för att på ett bättre sätt beskriva vilken utrustning det handlar om.

8 kap. Barnverksamhet

1 § En ledamot har i mån av platstillgång rätt till tillfällig barnverksamhet för barn i åldern ett till och med tolv år. Rätten gäller ledamotens egna barn; barn till ledamotens make eller maka, registrerade partner eller sambo; barn till en person som lever i ett parförhållande med ledamoten utan att de har ett gemensamt hushåll och barn som är familjehemsplacerade hos ledamoten.

Paragrafen motsvarar 1 § första stycket riksdagsstyrelsens föreskrift (2013:9) om riksdagens barnverksamhet (2013 års föreskrift). Den har ändrats redaktionellt och språkligt. Någon ändring i sak är inte avsedd. Övervägandena finns i avsnitt 5.9.

Paragrafen har, i enlighet med Lagrådets generella synpunkt på hur ersättningsbestämmelserna bör formuleras, utformats som en rätt för ledamoten att få tillgång till tillfällig barnverksamhet i stället för en skyldighet för Riksdagsförvaltningen att tillhandahålla sådan verksamhet. I paragrafen har även gjorts det förtydligandet att ledamoten har rätt till barnverksamhet i mån av platstillgång, något som gäller redan nu enligt 6 § första stycket i 2013 års föreskrift. Rätten till barnverksamhet är alltså inte ovillkorlig.

Preciseringen i 2013 års föreskrift att barnverksamheten endast är avsedd för tjänstgörande ledamöter och ersättare har tagits bort. Att rätten endast gäller tjänstgörande ledamöter och ersättare måste anses ligga i sakens natur, särskilt mot bakgrund av att barnverksamheten syftar till att underlätta för ledamöterna att förena uppdraget som riksdagsledamot med rollen som förälder, och möjliggöra för ledamöternas barn att vid enstaka tillfällen följa med föräldern till riksdagen (se s. 1 i motiv-pm av den 27 november 2013 till 2013 års föreskrift, dnr 2728-2012/13).

I 1 § första stycket i 2013 års föreskrift anges det att barnverksamheten är till för ledamotens barn och för barn till ledamotens partner. Med begreppet ”partner” avses ledamotens make eller maka, sambo, särbo och registrerade partner (se s. 1 i ovan nämnt motiv-pm). Personkretsen har nu kommit till uttryck i lagtexten, utan att någon ändring är avsedd.

Som tidigare omfattar rätten till barnverksamhet även barn som är familjehemsplacerade hos en ledamot. Begreppet familjehemsplacerad har samma betydelse som i socialtjänstlagen (2001:453).

Närmare bestämmelser om barnverksamheten, exempelvis om lokal, bokning, måltider och öppettider, framgår av tillämpningsföreskrifter till lagen som beslutas av riksdagsstyrelsen.

2 § Barnverksamheten är avgiftsfri.

Paragrafen motsvarar 3 § i 2013 års föreskrift med vissa språkliga ändringar. Övervägandena finns i avsnitt 5.9.

9 kap. Ålderspension

Rätt till ålderspension

1 § Om pensionsrätt tillgodoräknas en ledamot enligt bestämmelserna i detta kapitel, har ledamoten rätt till ålderspension.

Paragrafen motsvarar 8 kap. 1 § i 1994 års ersättningslag och innehåller den grundläggande bestämmelsen om en ledamots rätt till ålderspension. Övervägandena finns i avsnitt 5.10. Paragrafen har utformats enligt Lagrådets förslag.

Pensionsrätt

2 § Pensionsrätt tillgodoräknas en ledamot för varje månad som han eller hon har fått arvode eller sjukpension enligt 4 §. Pensionsrätt för tid före 2010 ska dock tillgodoräknas enligt vad som anges i 5–7 §§.

Paragrafen motsvarar 8 kap. 2 § i 1994 års ersättningslag och innehåller en bestämmelse om tillgodoräknande av pensionsrätt. Övervägandena finns i avsnitt 5.10. Paragrafen har utformats enligt Lagrådets förslag.

3 § Pensionsrätten för en månad utgör 0,72 procent av den del av underlaget enligt 4 § som inte överstiger 0,625 inkomstbasbelopp och 2,40 procent av den del av underlaget som överstiger 0,625 men inte 2,5 inkomstbasbelopp.

Paragrafen motsvarar 8 kap. 3 § första stycket i 1994 års ersättningslag. Övervägandena finns i avsnitt 5.10.

Språkliga ändringar har gjorts, och redaktionellt har bestämmelsen ändrats genom att de delar som rör själva pensionsrätten behandlas i paragrafen, medan de delar som behandlar underlaget till pensionsrätten har samlats i 4 §.

Underlaget för pensionsrätten

4 § Underlaget för pensionsrätten utgörs av

1. talmansarvode enligt 2 kap. 1 §,

2. ledamotsarvode enligt 3 kap. 1 §,

3. tilläggsarvode enligt 3 kap. 2–4 §§, och

4. arvode enligt 1 § 2 och 4 lagen (1989:185) om arvoden m.m. för uppdrag inom riksdagen, dess myndigheter och organ.

Vid beräkningen av underlaget ska till arvoden enligt 1–4 läggas avdrag som gjorts enligt 3 kap. 7 och 8 §§.

Om en ledamot under en månad har fått sjukpension, och då inte har haft rätt till arvode enligt första stycket, utgörs underlaget för pensionsrätten i stället av det arvode som ligger till grund för sjukpensionen, omräknat med förändringen av inkomstindex mellan det år arvodet avser och det år pensionsrätten avser.

Paragrafen motsvarar 8 kap. 3 § andra och tredje styckena i 1994 års ersättningslag och innehåller bestämmelser om vad underlaget för pensionsrätten består av. Paragrafen har i allt väsentligt utformats enligt Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitt 5.10.

Vad gäller punkt 4 har paragrafen ändrats, eftersom arvode enligt den tidigare 1 § 6 lagen (1989:185) om arvoden m.m. för uppdrag inom riksdagen, dess myndigheter och organ har tagits in i 3 kap. 2 § i den förslagna ersättningslagen, som nu omfattas av punkten 3.

Pensionsrätt för tid före 2010

5 § Pensionsrätt för tid före 2010 utgör

1. för tid som talman 2 520 kronor, multiplicerat med det antal dagar före 2010 som talmansuppdraget har fullgjorts, delat med 30,4

2. för tid som ledamot 773 kronor, multiplicerat med det antal dagar före 2010 som ledamotsuppdraget har fullgjorts, delat med 30,4, och

3. 2,40 procent av tilläggsarvode enligt 3 kap. 2–4 §§, arvode enligt 1 § 1–4 lagen (1989:185) om arvoden m.m. för uppdrag inom riksdagen, dess myndigheter och organ som har utbetalats under åren 2001–2009 och arvode enligt 1 § 3 nämnda lag i dess lydelse före den 1 juli 2003 för uppdrag i Riksdagens revisorer under tiden 2001–juni 2003.

Paragrafen motsvarar 8 kap. 5 § första stycket i 1994 års ersättningslag och innehåller en bestämmelse om beräkning av pensionsrätt för tid före den 1 oktober 2010. Övervägandena finns i avsnitt 5.10.

En skillnad jämfört med den tidigare bestämmelsen är att arvode enligt den tidigare 1 § 6 lagen (1989:185) om arvoden m.m. för uppdrag inom riksdagen, dess myndigheter och organ har tagits bort i punkten 3. Ändringen är en följd av att den del i arvodeslagen som berör arvoden i EU-nämnden har förts in i den nya ersättningslagen.

6 § Vid tillämpning av 5 § ska

1. tid med sjukpension som grundas på talmansarvode jämställas med tid som talman,

2. tid med sjukpension som grundas på talmansarvode jämställas med tid som ledamot, och

3. tid som ledamot av Europaparlamentet före den 14 juli 2009 jämställas med tid som ledamot.

Paragrafen motsvarar 8 kap. 5 § andra och tredje styckena i 1994 års ersättningslag. Övervägandena finns i avsnitt 5.10. Paragrafen har utformats enligt Lagrådets förslag.

7 § Pensionsrätt enligt 5 och 6 §§ ska inte tillgodoräknas, i den mån ledamoten har rätt till egenpension enligt lagen (1988:589) om ersättning m.m. till riksdagens ledamöter eller motsvarande äldre lagstiftning.

Pensionsrätt enligt 5 och 6 §§ ska inte heller tillgodoräknas för tid som tillgodoräknas ledamoten som pensionsgrundande enligt artikel 28 i Europaparlamentets ledamotsstadga.

Paragrafen motsvarar 8 kap. 5 § fjärde och femte styckena i 1994 års ersättningslag. Övervägandena finns i avsnitt 5.10.

Bestämmelsen har ändrats redaktionellt och vad gäller första stycket utformats med beaktande av Lagrådets synpunkter för att tydliggöra att pensionsrätt inte ska tillgodoräknas i den mån ledamoten har rätt till egenpension. Lagrådet anser att det bör övervägas om inte bestämmelsen snarare hör hemma bland övergångsbestämmelserna. Riksdagsstyrelsen konstaterar att bestämmelsen vid 2010 års reform av riksdagsledamöternas pensionssystem togs in bland de materiella reglerna i stället för att utformas som en övergångsbestämmelse. Styrelsen ser inte tillräckliga skäl att nu ändra på detta.

Ålderspensionens storlek

8 § Ålderspension utgör för ett år summan av de pensionsrätter som tillgodoräknas multiplicerat med 1,19. Varje pensionsrätt ska räknas om med förändringen av inkomstindex mellan det år pensionsrätten avser och det år ålderspensionen börjar betalas ut. Pensionsrätt enligt 5–7 §§ ska vid omräkningen anses avse 2009. Om balansindex har fastställts för det år ålderspensionen börjar betalas ut, ska beräkningen i stället göras med hänsyn till detta index.

Om pensionsrätt tillgodoräknas för fler än 360 månader, ska ålderspensionen grundas endast på pensionsrätterna för de senaste 360 månaderna. Pensionsrätt som tillgodoräknas enligt 5–7 §§ ska anses avse det antal månader som motsvarar antalet tjänstgöringsdagar enligt 5 § 1 och 2 delat med 30,4.

Paragrafen motsvarar 8 kap. 6 § i 1994 års ersättningslag. Övervägandena finns i avsnitt 5.10. Riksdagsstyrelsen ser inte, med anledning av Lagrådets synpunkter i denna del, att det föreligger något behov av ett klargörande av vad en pensionsrätt är.

9 § Om ålderspensionen börjar tas ut före den månad då ledamoten fyller 65 år ska pensionen minskas med 0,5 procent för varje månad som återstår till den månad då han eller hon fyller 65 år.

Om uppehåll görs i utbetalningen före den månad då ledamoten fyller 65 år, ska ålderspensionen, när den åter betalas ut, minskas med 0,5 procent för varje månad som den tidigare har tagits ut och som vid den fortsatta utbetalningen återstår till den månad då ledamoten fyller 65 år. Till den del ålderspensionen grundas på pensionsrätt för tid efter det tidigare uttaget ska minskningen inte avse det antal månader som ålderspensionen tidigare tagits ut.

Paragrafen motsvarar 8 kap. 7 § i 1994 års ersättningslag och innehåller regler om minskning av ålderspensionen om den tas ut före 65 års ålder. Övervägandena finns i avsnitt 5.10.

Omräkning av ålderspensionen

10 § Ålderspensionen ska varje år räknas om med hänsyn till förändringen av inkomstindex för föregående år och det år som pensionsutbetalningen avser dividerat med talet 1,016. För ett år då balansindex har fastställts ska beräkningen i stället göras med hänsyn till detta index.

Paragrafen motsvarar 8 kap. 8 § i 1994 års ersättningslag och innehåller en bestämmelse om hur ålderspensionen ska räknas om i takt med förändringen av inkomstindex. Begreppen inkomstindex och balansindex förklaras i 1 kap. 2 §. Övervägandena finns i avsnitt 5.10.

Lagrådet anser att det bör övervägas om inte lagtexten ska omformuleras så att den bättre stämmer överens med hur motsvarande fråga regleras i socialförsäkringsbalken. Riksdagsstyrelsen är medveten om att omräknings- och indexregleringen är utformad på ett något annat sätt i socialförsäkringsbalken. Styrelsen anser dock inte att det finns tillräckliga skäl för att nu frångå den föreslagna lydelsen av lagtexten.

Tilläggsbelopp

11 § En ledamot som vid sin avgång, dock senast vid utgången av riksmötet 2013/14, har fyllt 50 år och fullgjort minst sex hela år i riksdagen har rätt till ett tilläggsbelopp till ålderspensionen enligt vad som anges i denna paragraf och i 12 §.

Tilläggsbeloppet utgör skillnaden mellan jämförelsebeloppet enligt 15–19 §§ eller 20 § och ålderspensionen för samma år. Om ålderspensionen har tagits ut före den månad då ledamoten fyller 65 år, ska det bortses från den minskning som detta leder till.

I antalet fullgjorda hela år i riksdagen enligt första stycket ska inräknas tid som ledamot av Europaparlamentet före den 14 juli 2009. I antalet fullgjorda hela år i riksdagen ska också inräknas tid då en ledamot har varit statsråd, om statsrådstiden har påbörjats före 2003 och inte gett rätt till statsrådspension.

Paragrafen motsvarar 8 kap. 9 § första–tredje styckena i 1994 års ersättningslag och innehåller en bestämmelse om tilläggsbelopp i vissa fall. Den tidigare bestämmelsen har delats upp på flera paragrafer och ändrats språkligt.

Övervägandena finns i avsnitt 5.10.

Förmånstiden

12 § En ledamot har rätt till ålderspension tidigast från och med den månad då han eller hon fyller 61 år och längst till och med den månad då ledamoten avlider.

Ålderspension som understiger 0,025 inkomstbasbelopp för ett år ska inte betalas ut.

Tilläggsbelopp lämnas inte för tid före den månad då ledamoten fyller 65 år.

Paragrafens första och andra stycke motsvarar 8 kap. 12 § första och tredje styckena i 1994 års ersättningslag. Tredje stycket motsvarar 8 kap. 9 § fjärde stycket i samma lag. Paragrafen och dess rubrik har utformats enligt Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitt 5.10.

13 § Tilläggsbelopp ska inte betalas till en ledamot som har rätt till egenpension enligt lagen (1988:589) om ersättning m.m. till riksdagens ledamöter eller motsvarande äldre lagstiftning.

Paragrafen motsvarar 8 kap. 9 § femte stycket i 1994 års ersättningslag. Övervägandena finns i avsnitt 5.10. Paragrafen har utformats och fått sin placering i lagen enligt Lagrådets förslag. Däremot finns det inte tillräckliga skäl att nu flytta paragrafen till övergångsbestämmelserna, vilket Lagrådet har aktualiserat.

14 § Ålderspension ska inte betalas samtidigt med talmansarvode eller leda-motsarvode. Ålderspension ska inte heller betalas samtidigt med arvode eller övergångsersättning enligt Europaparlamentets ledamotsstadga.

Paragrafen motsvarar 8 kap. 12 § andra stycket i 1994 års ersättningslag och har språkligt och redaktionellt utformats enligt Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitt 5.10.

Jämförelsebelopp

15 § Jämförelsebeloppet ska beräknas som antalet fullgjorda hela år, högst tolv, i riksdagen, senast vid utgången av riksmötet 2013/14, delat med tolv och multiplicerat med

1. 11,5 procent av den del av underlaget enligt 16 § som inte överstiger 7,5 förhöjda prisbasbelopp,

2. 65 procent av den del av underlaget som överstiger 7,5 men inte 20 för-höjda prisbasbelopp, och

3. 32,5 procent av den del av underlaget som överstiger 20 men inte 30 förhöjda prisbasbelopp.

Paragrafen, som ändrats språkligt och redaktionellt, motsvarar 8 kap. 10 § första stycket i 1994 års ersättningslag och innehåller en bestämmelse om hur jämförelsebeloppet beräknas. Underlaget för beräkningen av jämförelsebeloppet regleras i 16 §. Övervägandena finns i avsnitt 5.10.

16 § Underlaget för beräkningen av jämförelsebeloppet enligt 15 § utgörs av medeltalet av de arvoden enligt 17 § som en ledamot har haft under fem kalenderår närmast före avgångsåret. Arvodena för de fyra första kalenderåren ska därvid räknas om till nivån för det sista kalenderåret före avgångsåret med hjälp av prisbasbeloppet.

Kan en ledamot inte tillgodoräknas arvoden för fem kalenderår enligt första stycket, utgörs underlaget enligt 15 § av medeltalet av beloppen för de hela kalenderår som kan tillgodoräknas.

Kan endast ett helt kalenderår tillgodoräknas, utgörs underlaget av arvodet för det året.

Kan inte ett helt kalenderår tillgodoräknas, utgörs underlaget av det genomsnittliga arvodet för de hela kalendermånader som kan tillgodoräknas multiplicerat med tolv.

Paragrafen motsvarar 8 kap. 10 § andra stycket i 1994 års ersättningslag och innehåller bestämmelser om beräkningen av underlaget för jämförelsebeloppet. Språkliga ändringar har gjorts. Övervägandena finns i avsnitt 5.10.

17 § Arvode som avses i 16 § är

1. talmansarvode enligt 2 kap. 1 §,

2. ledamotsarvode enligt 3 kap. 1 §,

3. tilläggsarvode enligt 3 kap. 2–4 §§, och

4. arvode enligt 1 § 1–4 lagen (1989:185) om arvoden m.m. för uppdrag inom riksdagen, dess myndigheter och organ,

5. arvode enligt 2 kap. 2 § den upphävda lagen (1996:304) om arvode m.m. till Sveriges ledamöter av Europaparlamentet, och

6. arvode till statsråd, om statsrådstid inräknas enligt 18 §.

Paragrafen motsvarar delvis 8 kap. 10 § tredje stycket i 1994 års ersättningslag och innehåller en uppräkning av de arvoden som utgör underlag för beräkningen av jämförelsebeloppet enligt 16 §. Övervägandena finns i avsnitt 5.10.

En ändring har gjorts i punkt 4 eftersom arvode enligt tidigare 1 § 6 lagen (1989:185) om arvoden m.m. för uppdrag inom riksdagen, dess myndigheter och organ har förts in i 3 kap. 2 § i den föreslagna lagen.

18 § I antalet fullgjorda hela år i riksdagen ska inräknas tid som ledamot av Europaparlamentet före den 14 juli 2009. I antalet fullgjorda hela år i riks-dagen ska också inräknas tid då en ledamot har varit statsråd, om statsråds-tiden har påbörjats före 2003 och inte har gett rätt till statsrådspension.

Paragrafen, som ändrats språkligt och redaktionellt, motsvarar 8 kap. 10 § fjärde stycket i 1994 års ersättningslag. Övervägandena finns i avsnitt 5.10.

19 § Jämförelsebeloppet ska knytas an till prisbasbeloppet för året före avgångsåret och räknas om vid förändring av prisbasbeloppet.

Paragrafen, som har ändrats språkligt och redaktionellt, motsvarar 8 kap. 10 § femte stycket i 1994 års ersättningslag. Övervägandena finns i avsnitt 5.10.

20 § Vid beräkning av tilläggsbelopp för den som har varit talman före 2010 utgörs jämförelsebeloppet, om det blir högre än beloppet enligt 15–19 §§, av det belopp som han eller hon skulle ha fått i talmanspension från och med den månad då han eller hon fyller 65 år enligt de bestämmelser om talmanspension som gällde vid utgången av 2009.

Paragrafen motsvarar 8 kap. 11 § i 1994 års ersättningslag och innehåller en särskild bestämmelse som tar sikte på den som varit talman före 2010. Övervägandena finns i avsnitt 5.10.

Ansökan

21 § Den som vill ha ålderspension ska ansöka om det hos Statens tjänste-pensionsverk.

Ålderspension kan tidigast betalas från och med den månad då ansökan kommer in till Statens tjänstepensionsverk.

Paragrafen motsvarar delvis 8 kap. 13 § i 1994 års ersättningslag. Övervägandena finns i avsnitt 5.10.

Skillnaden i förhållande till den tidigare lagen är att ansökan om ålderspension ska göras hos Statens tjänstepensionsverk, inte hos Riksdagsförvaltningen. Detta framgår av första stycket.

Av andra stycket följer att ålderspensionen tidigast kan betalas ut från och med den månad då ansökan kom in till Statens tjänstepensionsverk. En motsvarande bestämmelse finns sedan tidigare.

Beslut

22 § Beslut i frågor om ålderspension enligt detta kapitel fattas av Statens tjänstepensionsverk.

Paragrafen är ny och innehåller en bestämmelse om att Statens tjänstepensionsverk (SPV) beslutar i frågor om ålderspension enligt 9 kapitlet. Myndighetens beslut kan överklagas hos allmän förvaltningsdomstol, vilket framgår av 15 kap. 3 §.

10 kap. Sjukpension

Rätt till sjukpension

1 § En ledamot har rätt till sjukpension för tid då han eller hon får hel sjukersättning eller hel aktivitetsersättning enligt socialförsäkringsbalken.

För rätt till sjukpension enligt första stycket krävs det att arbetsförmågan på grund av sjukdom eller någon annan nedsättning av den fysiska eller psykiska prestationsförmågan har blivit helt eller i det närmaste helt nedsatt under uppdragstiden och att arbetsförmågan oavbrutet är nedsatt i sådan omfattning till dess att ledamoten får hel sjukersättning eller hel aktivitetsersättning.

Paragrafen motsvarar 9 kap. 1 § i 1994 års ersättningslag och innehåller de grundläggande krav som ska vara uppfyllda för att en ledamot ska ha rätt till sjukpension. Paragrafen har ändrats redaktionellt och språkligt. Övervägandena finns i avsnitt 5.10.

2 § Sjukpension lämnas längst till och med månaden före den månad då ledamoten fyller 65 år eller, om ledamoten avlider dessförinnan, till och med den månad då dödsfallet inträffar.

Paragrafen motsvarar 9 kap. 2 § i 1994 års ersättningslag och innehåller en bestämmelse om hur lång tid sjukpension som längst kan lämnas. Paragrafen har ändrats språkligt. Övervägandena finns i avsnitt 5.10.

Underlaget för sjukpensionen

3 § Underlaget för sjukpensionen utgörs av de arvoden som anges i 9 kap. 4 § första stycket för den månad då arbetsförmågan blev helt eller i det närmaste helt nedsatt, multiplicerat med tolv. Efter de fem första åren utgörs underlaget endast av de arvoden som avses i 9 kap. 4 § första stycket 1 och 2.

Paragrafen motsvarar 9 kap. 5 § andra stycket i 1994 års ersättningslag och innehåller en bestämmelse om underlaget för beräkningen av sjukpensionen. Paragrafen har ändrats språkligt. Övervägandena finns i avsnitt 5.10.

Sjukpensionens storlek

4 § Sjukpensionen uppgår till

1. 15 procent av den del av underlaget enligt 3 § som inte överstiger 7,5 prisbasbelopp,

2. 75 procent av den del av underlaget enligt 3 § som överstiger 7,5 men inte 20 prisbasbelopp, och

3. 37,5 procent av den del av underlaget enligt 3 § som överstiger 20 men inte 30 prisbasbelopp.

Paragrafen motsvarar 9 kap. 5 § första stycket i 1994 års ersättningslag och innehåller bestämmelser om hur sjukpensionen beräknas. Paragrafen har ändrats språkligt. Övervägandena finns i avsnitt 5.10.

5 § Sjukpensionen ska på ett underlag enligt 3 § upp till 7,5 prisbasbelopp minskas med sådan ersättning enligt socialförsäkringsbalken på grund av arbetsskada som avser samma inkomstbortfall som sjukpensionen.

Paragrafen motsvarar 9 kap. 6 § i 1994 års ersättningslag och innehåller en regel om att sjukpensionen ska minskas med ersättning som lämnas enligt socialförsäkringsbalken på grund av arbetsskada. Paragrafen har ändrats språkligt. Övervägandena finns i avsnitt 5.10.

6 § Sjukpensionen ska knytas an till prisbasbeloppet för det år då arbetsförmågan blev helt eller i det närmaste helt nedsatt och räknas om vid förändring av prisbasbeloppet.

Paragrafen motsvarar 9 kap. 7 § i 1994 års ersättningslag. I paragrafen finns en bestämmelse som innebär att sjukpensionen följer ändringarna i prisbasbeloppet. Begreppet prisbasbelopp förklaras i 1 kap. 2 §. Övervägandena finns i avsnitt 5.10.

Anmälningsskyldighet

7 § Den som får sjukpension är skyldig att senast inom en månad från Försäkringskassans beslut anmäla till Statens tjänstepensionsverk att sjukersättningen eller aktivitetsersättningen upphör eller att hel sådan förmån minskas till partiell förmån.

Paragrafen motsvarar 9 kap. 9 § första stycket i 1994 års ersättningslag och innehåller en bestämmelse om ledamotens anmälningsskyldighet om sjukersättning eller aktivitetsersättning upphör eller minskas. Bestämmelsen har ändrats på så sätt att anmälan ska göras till Statens tjänstepensionsverk i stället för som tidigare till Riksdagsförvaltningen. Övervägandena finns i avsnitt 5.10.

Återkrav

8 § Om sjukpension felaktigt har betalats ut på grund av att anmälningsskyldigheten enligt 7 § inte fullgjorts, ska pensionstagaren betala tillbaka det felaktigt utbetalda beloppet.

Ränta enligt 6 § räntelagen (1975:635) ska tas ut på det återkrävda beloppet från den dag då uppgifterna senast skulle ha lämnats.

Återkravet och kravet på ränta får efterges helt eller delvis, om det finns särskilda skäl för det.

Paragrafen innehåller bestämmelser om återkrav av sjukpension som betalats ut felaktigt på grund av att pensionstagaren inte anmält att sjukersättning eller aktivitetsersättning upphört. Övervägandena finns i avsnitt 5.10.

Första stycket motsvarar 9 kap. 9 § andra stycket första meningen i 1994 års ersättningslag. Bestämmelsen har ändrats språkligt.

Andra stycket motsvarar 9 kap. 9 § tredje stycket första meningen i 1994 års ersättningslag och innehåller en bestämmelse om att ränta ska utgå på det återkrävda beloppet. Med anledning av Lagrådets påpekande har det gjorts ett förtydligande i lagtexten om att räntan ska beräknas enligt 6 § räntelagen.

Det tredje stycket motsvararar 9 kap. 9 § andra och tredje styckena (de andra meningarna i respektive stycke) i 1994 års ersättningslag. Bestämmelsen har ändrats språkligt. Beslut om eftergift fattas av Statens tjänstepensionsverk, vilket framgår av 10 §.

Ansökan

9 § Den som vill ha sjukpension ska ansöka om det hos Statens tjänstepensionsverk.

Sjukpension lämnas inte för längre tid tillbaka än sex månader före ansökningsmånaden.

Paragrafen motsvarar 9 kap. 8 § i 1994 års ersättningslag och innehåller regler om ansökan om sjukpension och om hur långt tillbaka i tiden före ansökan pension kan lämnas. Övervägandena finns i avsnitt 5.10.

Första stycket har ändrats på så sätt att ansökan ska ges in till Statens tjänstepensionsverk i stället för som tidigare till Riksdagsförvaltningen.

Av andra stycket följer att sjukpension endast kan lämnas högst sex månader före ansökningsmånaden. Så har varit fallet även tidigare. Bestämmelsen har ändrats språkligt.

Beslut

10 § Beslut i frågor om sjukpension enligt detta kapitel fattas av Statens tjänstepensionsverk.

Paragrafen är ny och innehåller en bestämmelse om att Statens tjänstepensionsverk (SPV) beslutar i frågor som gäller sjukpension. Så har varit fallet även tidigare, utan att det kommit till uttryck i lagtext, vilket Lagrådet noterat. SPV:s beslut kan överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Närmare bestämmelser om det finns i 15 kap. 3 §.

11 kap. Efterlevandepension

Rätt till efterlevandepension

1 § Efterlevandepension lämnas efter den som vid sin död

1. var ledamot av riksdagen,

2. fick sjukpension enligt denna lag, eller

3. fick ålderspension enligt denna lag som för ett år överstiger 1,5 inkomstbasbelopp.

Med den som avses i första stycket 3 jämställs den som har fyllt 65 år och hade haft rätt till ålderspension som överstiger 1,5 inkomstbasbelopp för ett år om pensionen hade börjat tas ut.

Paragrafen motsvarar 11 kap. 1 § i 1994 års ersättningslag och anger i vilka situationer rätt till efterlevandepension föreligger. Språkligt och redaktionellt har paragrafen utformats enligt Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitt 5.10.

2 § Efterlevande maka eller make som stadigvarande sammanbodde med ledamoten när ledamoten avled har rätt till efterlevandepension.

Med efterlevande maka eller make jämställs en ogift person som stadigvarande sammanbodde med en ogift ledamot när ledamoten avled. Detta gäller dock bara om personen tidigare hade varit gift med eller hade eller hade haft barn med den ledamot som avlidit eller som väntade barn med ledamoten när dödsfallet inträffade.

Efterlevande barn har också rätt till efterlevandepension.

Paragrafen motsvarar 11 kap. 2 § i 1994 års ersättningslag. I paragrafen avgränsas vilka efterlevande som har rätt till efterlevandepension. Paragrafen har i allt väsentligt utformats enligt Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitt 5.10.

3 § Om det inte finns någon efterlevande maka eller make har det eller de barn som har rätt till efterlevandepension efter den som vid sin död var ledamot av riksdagen rätt till den pension som skulle ha tillkommit en maka eller make. Efterlevandepension som tillkommer flera barn gemensamt ska delas lika mellan dem.

Paragrafen motsvarar 11 kap. 4 § fjärde stycket i 1994 års ersättningslag och innehåller en bestämmelse om vad som gäller om det inte finns någon efterlevande maka eller make till den som vid sin död var ledamot av riksdagen. Paragrafen har utformats och placerats i anslutning till de grundläggande reglerna om vem som har rätt till efterlevandepension enligt Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitt 5.10.

Förmånstid

4 § Efterlevandepension till maka eller make och till efterlevande barn lämnas från och med månaden efter dödsfallet.

Paragrafen motsvarar delvis 11 kap. 3 § i 1994 års ersättningslag och anger från och med vilken tidpunkt efterlevandepension lämnas. Lagrådets förslag vad gäller bestämmelsens redaktionella utformning och placering i kapitlet har beaktats.

5 § Efterlevandepension till maka eller make lämnas under sex år från och med månaden efter dödsfallet.

Från och med det sjunde året efter den månad då dödsfallet ägde rum ska efterlevandepension lämnas om den ledamot som har avlidit var född 1959 eller tidigare, och ledamoten före 2010 hade fullgjort minst sex hela år i riksdagen. Detta gäller dock bara om äktenskapet ingicks eller samboförhållandet inleddes senast den 31 december 2009 och senast den dag då ledamoten fyllde 60 år. Sådan efterlevandepension lämnas längst till dess den efterlevande makan eller maken ingår äktenskap.

I antalet hela år i riksdagen inräknas tid som ledamot av Europaparlamentet före den 14 juli 2009.

Paragrafen motsvarar delvis 11 kap. 3 § i 1994 års ersättningslag och anger hur lång tid efterlevandepension lämnas. Lagrådets förslag vad gäller bestämmelsens redaktionella utformning och placering i kapitlet har beaktats. Övervägandena finns i avsnitt 5.10.

6 § Efterlevandepension lämnas till och med den månad då den som har rätt till pensionen avlider. Efterlevandepension till barn lämnas dock längst till och med den månad då barnet fyller 20 år.

Paragrafen motsvarar 11 kap. 3 § första stycket första meningen och 11 kap. 3 § tredje stycket i 1994 års ersättningslag och anger när rätten till efterlevandepension upphör. Övervägandena finns i avsnitt 5.10.

Lagrådets förslag vad gäller bestämmelsens redaktionella utformning och placering i kapitlet har beaktats.

Efterlevandepensionens storlek

7 § Make eller make har rätt till efterlevandepension efter den som vid sin död var ledamot av riksdagen med för år räknat

1. ett belopp som motsvarar 1,2 prisbasbelopp, och

2. 45 procent av underlaget enligt 9 § till den del det överstiger 7,5 men inte 20 inkomstbasbelopp under det första året och 30 procent av denna del av underlaget under de följande fem åren, och

3. 22,5 procent av underlaget enligt 9 § till den del det överstiger 20 men inte 30 inkomstbasbelopp under det första året och 15 procent av denna del av underlaget under de följande fem åren.

Paragrafen motsvarar 11 kap. 4 § första och andra styckena i 1994 års ersättningslag och anger storleken på efterlevandepensionen till maka eller maka till den som vid sin död var ledamot av riksdagen. Övervägandena finns i avsnitt 5.10. Bestämmelsen har utformats enligt Lagrådets förslag.

8 § Efterlevande barn har rätt till efterlevandepension efter den som vid sin död var ledamot av riksdagen med för år räknat med

1. 10 procent av underlaget enligt 9 § till den del det inte överstiger 7,5 inkomstbasbelopp,

2. 25 procent av underlaget enligt 9 § till den del det överstiger 7,5 men inte 20 inkomstbasbelopp, och

3. 12,5 procent av underlaget enligt 9 § till den del det överstiger 20 men inte 30 inkomstbasbelopp.

Paragrafen motsvarar 11 kap. 4 § tredje stycket i 1994 års ersättningslag och anger storleken på efterlevandepensionen till ett barn till den som var ledamot av riksdagen vid sin död. Övervägandena finns i avsnitt 5.10. Lagrådets synpunkter har beaktats vid utformningen av paragrafen.

Underlaget för efterlevandepensionen

9 § Underlaget för efterlevandepensionen utgörs av de arvoden som avses i 9 kap. 4 § första stycket och som betalades ut vid dödsfallet.

Paragrafen, som har ändrats språkligt, motsvarar 11 kap. 4 § femte stycket i 1994 års ersättningslag och anger underlaget för beräkningen av efterlevandepensionen. Övervägandena finns i avsnitt 5.10.

Lagrådets synpunkt på bestämmelsens utformning har beaktats.

Efterlevandepension efter den som vid sin död fick sjukpension eller ålderspension

10 § Efterlevandepension efter den som avses i 1 § första stycket 2 och 3 till maka eller make betalas under tid som avses i 5 § med 35 procent av den sjukpension eller ålderspension som betalades ut vid dödsfallet.

Paragrafen, som ändrats språkligt och redaktionellt, motsvarar 11 kap. 5 § första och andra styckena i 1994 års ersättningslag och innehåller en bestämmelse om efterlevandepension till maka eller make efter den som vid sin död fick sjukpension eller ålderspension enligt denna lag. Övervägandena finns i avsnitt 5.10.

11 § Efterlevandepension efter den som avses i 1 § första stycket 2 och 3 till barn betalas under tid som avses i 6 § med 20 procent av den sjukpension eller ålderspension som betalades ut vid dödsfallet.

Paragrafen, som ändrats språkligt och redaktionellt, motsvarar 11 kap. 5 § tredje stycket i 1994 års ersättningslag och innehåller en bestämmelse om efterlevandepension till barn till den som vid sin död fick sjukpension eller ålderspension enligt denna lag. Övervägandena finns i avsnitt 5.10.

12 § Om det inte finns någon efterlevande make, ska belopp enligt 10 § till-falla de barn som har rätt till efterlevandepension enligt 11 §. Ett belopp som är gemensamt för flera barn ska delas lika mellan dem.

Paragrafen, som ändrats språkligt, motsvarar 11 kap. 5 § första och andra styckena i 1994 års ersättningslag och innehåller en regel om vad som gäller för det fall det inte finns någon efterlevande make till den som erhåller sjukpension eller ålderspension enligt 10 §. Övervägandena finns i avsnitt 5.10.

Efterlevandepension till maka eller make i vissa fall

13 § Riksdagsförvaltningen ska betala efterlevandepension till maka eller make under tid som anges i 5 § andra stycket med ett belopp som följer av 7– 9 §§ eller 10–12 §§, men beloppet ska enligt 7–9 §§ multipliceras med antalet hela år i riksdagen, högst tolv, som den avlidne hade fullgjort före 2010, dividerat med talet tolv.

I antalet hela år i riksdagen ska tid som ledamot av Europaparlamentet före den 14 juli 2009 räknas in.

I antalet hela år ska däremot inte tid som har tillgodoräknats den som har avlidit som pensionsgrundande enligt artikel 28 i Europaparlamentets ledamotsstadga räknas in.

Paragrafen, som ändrats språkligt, motsvarar 11 kap. 6 § i 1994 års ersättningslag och innehåller bestämmelser om kompletterande efterlevandepension. Övervägandena finns i avsnitt 5.10.

14 § Efterlevandepensionen ska knytas an till prisbasbeloppet för det år då dödsfallet inträffade och räknas om vid förändring av prisbasbeloppet.

Paragrafen, som ändrats språkligt och redaktionellt, motsvarar 11 kap. 7 § i 1994 års ersättningslag. Övervägandena finns i avsnitt 5.10.

Ansökan

15 § Den som vill ha efterlevandepension ska ansöka om det hos Statens tjänstepensionsverk.

Efterlevandepension lämnas inte för längre tid tillbaka än sex månader före ansökningsmånaden.

Första stycket motsvarar 11 kap. 8 § första stycket i 1994 års ersättningslag med den ändringen att ansökan ska ges in till Statens tjänstepensionsverk, inte Riksdagsförvaltningen. Innebörden är att det krävs en ansökan för att efterlevandepension ska kunna beviljas.

Andra stycket motsvarar 11 kap. 8 § andra stycket i 1994 års ersättningslag. Övervägandena finns i avsnitt 5.10.

Beslut

16 § Beslut i frågor om efterlevandepension enligt detta kapitel fattas av Statens tjänstepensionsverk.

Paragrafen är ny och innehåller en bestämmelse om att det är Statens tjänstepensionsverk som beslutar i frågor om efterlevandepension. Så har varit fallet även tidigare. Det har dock inte framgått av lagtexten, vilket Lagrådet påpekat. Myndighetens beslut får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Det framgår av 15 kap. 3 §. Övervägandena finns i avsnitt 5.1.1. och 5.10.

12 kap. Inkomstgaranti och efterlevandeskydd

Tillämpningsområde

1 § I detta kapitel finns bestämmelser om stöd för övergång till förvärvsarbete, inkomstgaranti och efterlevandeskydd.

Bestämmelserna gäller för de ledamöter som har valts in i riksdagen eller trätt in som ersättare före valet till riksdagen 2014.

Bestämmelserna gäller också för en ledamot som har valts in i riksdagen genom valet 2014 eller inträder senare, om han eller hon tidigare har varit ledamot av riksdagen och har ett beslut om inkomstgaranti samt garantitiden vid återinträdet inte har löpt ut.

Bestämmelsen i 20 § andra stycket gäller inte för en tidigare ledamot som den 1 maj 2014 har ett beslut om inkomstgaranti och garantitiden då inte har löpt ut.

Paragrafen motsvarar 13 kap. 1 § i 1994 års ersättningslag och anger innehållet i kapitlet och vilka som omfattas av inkomstgarantin. Övervägandena finns i avsnitt 5.11.

Syfte

2 § Syftet med inkomstgarantin är att skapa en ekonomisk trygghet för en avgången ledamot i den omställningssituation som uppstår när han eller hon lämnar riksdagen. Garantin är inte avsedd som en varaktig försörjning.

Paragrafen motsvarar 13 kap. 1 a § i 1994 års ersättningslag och anger syftet med inkomstgarantin. Övervägandena finns i avsnitt 5.11.

Stödåtgärder för omställning

3 § När en ledamot som inte har fyllt 65 år lämnar riksdagen ska Riksdagsförvaltningen erbjuda honom eller henne ett stöd för att kunna övergå till förvärvsarbete.

Paragrafen motsvarar 13 kap. 1 b § i 1994 års ersättningslag. Övervägandena finns i avsnitt 5.11.

På förslag av Lagrådet har lagtexten förtydligats så att det uttryckligen framgår att det är Riksdagsförvaltningen som ska lämna erbjudandet om stödåtgärder.

4 § Den som har nyttjat ett erbjudande enligt 3 § ska på begäran av Riksdagsförvaltningen redovisa vilka åtgärder han eller hon har vidtagit för att övergå till förvärvsarbete.

Paragrafen motsvarar 13 kap. 1 c § i 1994 års ersättningslag och innehåller ett krav på redovisning av vilka åtgärder en avgången ledamot har vidtagit för att övergå till förvärvsarbete. Redovisningsskyldigheten gäller endast ledamöter som fått och nyttjat ett erbjudande enligt 3 §. Övervägandena finns i avsnitt 5.11.

Rätt till inkomstgaranti

5 § Den som har varit ledamot och som före 65 års ålder lämnar riksdagen efter minst tre hela års sammanhängande tid i riksdagen har rätt till inkomstgaranti från och med den tidpunkt då arvodet upphör.

I den sammanhängande tiden i riksdagen inräknas tid som ledamot av Europaparlamentet före den 14 juli 2009.

Rätt till inkomstgaranti gäller inte för tid då ledamoten får ålderspension eller sjukpension enligt denna lag.

Paragrafen motsvarar 13 kap. 2 § i 1994 års ersättningslag och innehåller de grundläggande förutsättningar som ska vara uppfyllda för att inkomstgaranti ska kunna lämnas. Paragrafen har ändrats språkligt. Övervägandena finns i avsnitt 5.11.

6 § Ledighet som har beviljats av riksdagen eller av talmannen, eller sjukfrånvaro, begränsar inte rätten till inkomstgaranti.

Paragrafen motsvarar 13 kap. 3 § i 1994 års ersättningslag. Övervägandena finns i avsnitt 5.11.

7 § Inkomstgarantin betalas ut efter ansökan enligt 28 § från och med den dag då arvodet upphör och gäller, med de begränsningar som framgår av 8 § första stycket, 8 § andra stycket 1 och 2 och 20 §, till och med månaden innan den månad då ledamoten fyller 65 år eller, om ledamoten avlider dessförinnan, till och med den månad då dödsfallet inträffar.

Om ledamoten återinträder som ledamot upphör och förskjuts garantin för den tid uppdraget varar.

Paragrafen motsvarar 13 kap. 4 § i 1994 års ersättningslag. De språkliga ändringar som gjorts innebär inga ändringar i sak. Bestämmelsen har med anledning av synpunkter från Lagrådet och Riksdagens arvodesnämnd placerats i anslutning till de grundläggande bestämmelserna om under vilka förutsättningar en tidigare ledamot har rätt till inkomstgaranti. Övervägandena finns i avsnitt 5.11.

Lagrådet anser att förhållandet mellan dels 7 § och 8 §, dels 7 § och 9 § behöver klargöras och ställer därvid frågan om regleringen innebär att en ledamot kan få inkomstgaranti även efter det att han eller hon har fyllt 65 år.

Systemet med inkomstgaranti bygger på tanken att garantin kan lämnas längst till den dag då en berättigad ledamot fyller 65 år och då i stället omfattas av ålderspensionssystemet. Detta framgår av 5 § och 7 §. Bestämmelsen i 8 § utgör en precisering inom de ramar som ställs upp i dessa bestämmelser. Det innebär således att inkomstgaranti inte kan utgå efter det att ledamoten fyllt 65 år. Detta också gäller om inkomstgarantin förlängs enligt 9 §. Det är alltså inte möjligt att förlänga inkomstgarantin så att den utgår efter det att den tidigare ledamoten fyllt 65 år. Riksdagsstyrelsen anser inte Lagrådets synpunkter i denna del kräver ytterligare förtydliganden i lagtexten.

Uttrycket ”åter tar plats” har, med anledning av påpekanden från Lagrådet och Riksdagens arvodesnämnd, bytts ut mot uttrycket ”återinträder”.

8 § För den som har varit ledamot i riksdagen kortare sammanlagd tid än sex hela år gäller inkomstgarantin under ett år.

För den ledamot som lämnar riksdagen efter en sammanlagd tid av minst sex hela år i riksdagen gäller inkomstgarantin

1. i längst två år om ledamoten inte har uppnått 40 års ålder,

2. i längst fem år om ledamoten har uppnått 40 men inte 50 års ålder, och

3. längst till ingången av den månad då ledamoten fyller 65 år om han eller hon har uppnått 50 års ålder.

I den sammanlagda tiden i riksdagen inräknas tid som ledamot av Europaparlamentet före den 14 juli 2009.

Paragrafen motsvarar 13 kap. 5 § i 1994 års ersättningslag och innehåller bestämmelser om hur länge garantitagaren har rätt till inkomstgaranti i olika situationer, beroende på garantitagarens ålder och tid i riksdagen. Språkliga ändringar har gjorts. Bestämmelsen har på förslag av Lagrådet och Riksdagens arvodesnämnd placerats i anslutning till de grundläggande bestämmelserna om under vilka förutsättningar en ledamot har rätt till inkomstgaranti. Övervägandena finns i avsnitt 5.11.

När det gäller Lagrådets synpunkter på förhållandet mellan 7 och 8 §§ hänvisas till kommentaren till 7 §.

9 § Om det finns särskilda skäl får den tid under vilken garantin gäller enligt 8 § första stycket och 8 § andra stycket 1 och 2 förlängas med högst ett år. I ett sådant beslut kan garantin bestämmas till ett lägre belopp.

Paragrafen motsvarar 13 kap. 7 § i 1994 års ersättningslag och innebär att inkomstgarantin kan förlängas med högst ett år, under förutsättning att det föreligger särskilda skäl.

Bestämmelsen har på förslag av Lagrådet och Riksdagens arvodesnämnd placerats i anslutning till de grundläggande bestämmelserna om under vilka förutsättningar en tidigare ledamot har rätt till inkomstgaranti.

Som framgår av kommentaren till 7 §, där Lagrådets synpunkter på förhållandet mellan 7 och 8 §§ berörs, är det inte möjligt att förlänga inkomstgarantin så att den gäller efter det att garantitagaren fyllt 65 år. Vad som kan utgöra särskilda skäl för en sådan förlängning utvecklas närmare i tidigare förarbeten som alltjämt har giltighet (2005/06:RS4 s. 73 f. och s. 103). I det sammanhanget kan nämnas att det i nuvarande tillämpningsföreskrift till 13 kap. 7 § anges att det vid bedömningen av om det föreligger särskilda skäl för förlängd inkomstgaranti ska tas hänsyn till garantitagarens förvärvs- och kapitalinkomster samt förmögenhetsförhållanden.

Inkomstgaranti vid partiell sjuk- eller aktivitetsersättning

10 § Inkomstgaranti får beviljas en ledamot som har lämnat sitt uppdrag och får partiell sjukersättning eller partiell aktivitetsersättning enligt socialförsäkringsbalken.

Paragrafen motsvarar 13 kap. 8 § i 1994 års ersättningslag och innehåller en bestämmelse om att inkomstgaranti i visst fall får beviljas en ledamot som lämnat sitt uppdrag, nämligen om ledamoten beviljats sjukersättning eller partiell aktivitetsersättning. Beslut fattas av Riksdagens arvodesnämnd efter ansökan.

Lagrådet påpekar att det inte framgår vilka kriterier som gäller och ifrågasätter uttryckssättet att inkomstgaranti ”får beviljas”. Som Lagrådet påpekar framgår det inte av lagtexten vilka förutsättningar som ska vara uppfyllda för att inkomstgaranti ska kunna beviljas i den aktuella situationen. Det framgår inte heller av lagförarbetena. Såvitt riksdagsstyrelsen känner till har bestämmelsen hittills inte tillämpats. Bestämmelsen torde ta sikte på undantagsfall där en tidigare ledamot har delvis nedsatt arbetsförmåga och därför får partiell sjukersättning eller partiell aktivitetsersättning. Riksdagsstyrelsen är inte beredd att nu ytterligare förtydliga och utveckla vad som ska krävas för att inkomstgaranti ska kunna lämnas med stöd av bestämmelsen. Saken får överlämnas till rättstillämpningen. Inte heller i övrigt ser riksdagsstyrelsen skäl att ändra paragrafens ordalydelse med anledning av vad Lagrådet anfört.

Lagrådets uppfattning att förhållandet mellan 10 § och 14 § behöver klargöras behandlas i kommentaren till 14 §.

Underlaget för beräkningen av inkomstgarantin

11 § Underlaget för beräkningen av inkomstgarantin de första fem garantiåren utgörs av följande arvoden som betalas vid avgångstillfället:

1. ledamotsarvode enligt 3 kap. 1 §,

2. tilläggsarvode enligt 3 kap. 2–4 §§, och

3. månatliga arvoden enligt 1 § 2 och 4 lagen (1989:185) om arvoden m.m. för uppdrag inom riksdagen, dess myndigheter och organ.

Från och med det sjätte garantiåret beräknas inkomstgarantin bara på det ledamotsarvode som betalades vid avgångstillfället.

Talmannens arvode vid avgångstillfället utgör underlag för beräkningen av hans eller hennes inkomstgaranti.

Paragrafen innehåller regler om hur underlaget för inkomstgarantin ska beräknas. Övervägandena finns i avsnitt 5.11.

Första och andra styckena motsvarar 13 kap. 9 § i 1994 års ersättningslag. Av första stycket framgår att underlaget för att beräkna inkomstgarantin utgörs, som tidigare, av ledamotsarvodet och eventuella tilläggsarvoden som betalas vid avgångstillfället. Punkt 2 har ändrats, eftersom tidigare 1 § 6 lagen (1989:185) om arvoden m.m. för uppdrag inom riksdagen, dess myndigheter och organ, som rör arvoden i EU-nämnden, har tagits in i 3 kap. 2 § i den föreslagna lagen. Bestämmelsen har ändrats språkligt enligt Lagrådets förslag.

Efter fem års garantitid ska inkomstgarantin beräknas på ett underlag som består av det ledamotsarvode som betalades vid avgångstillfället. Detta framgår av det andra stycket. Inte heller det är någon ändring i förhållande till vad som gällt tidigare.

Tredje stycket motsvarar 2 kap. 11 § i 1994 års ersättningslag och har tagits in i den här paragrafen på förslag av Lagrådet. Synpunkter från Riksdagens arvodesnämnd när det gäller paragrafhänvisningarna i första stycket har beaktats, liksom nämndens förslag att andra och tredje styckena ska byta plats med varandra.

Inkomstgarantins storlek

12 § Under det första garantiåret lämnas inkomstgaranti med ett månatligt belopp som uppgår till 80 procent av den del av garantiunderlaget som inte överstiger 1,67 inkomstbasbelopp och med 40 procent av den del som överstiger 1,67 men inte 2,5 inkomstbasbelopp. För tiden därefter lämnas inkomstgaranti med ett månatligt belopp som motsvarar följande andelar av garantiunderlaget i förhållande till ledamotens sammanlagda tid i riksdagen:

1. 66,0 procent av den del av garantiunderlaget som inte överstiger 1,67 inkomstbasbelopp och 33 procent av den del som överstiger 1,67 men inte 2,5 inkomstbasbelopp efter minst tolv år,

2. 60,5 procent av den del av garantiunderlaget som inte överstiger 1,67 inkomstbasbelopp och 30,25 procent av den del som överstiger 1,67 men inte 2,5 inkomstbasbelopp efter minst elva år,

3. 55,0 procent av den del av garantiunderlaget som inte överstiger 1,67 inkomstbasbelopp och 27,5 procent av den del som överstiger 1,67 men inte 2,5 inkomstbasbelopp efter minst tio år,

4. 49,5 procent av den del av garantiunderlaget som inte överstiger 1,67 inkomstbasbelopp och 24,75 procent av den del som överstiger 1,67 men inte 2,5 inkomstbasbelopp efter minst nio år,

5. 44,0 procent av den del av garantiunderlaget som inte överstiger 1,67 inkomstbasbelopp och 22 procent av den del som överstiger 1,67 men inte 2,5 inkomstbasbelopp efter minst åtta år,

6. 38,5 procent av den del av garantiunderlaget som inte överstiger 1,67 inkomstbasbelopp och 19,25 procent av den del som överstiger 1,67 men inte 2,5 inkomstbasbelopp efter minst sju år, och

7. 33,0 procent av den del av garantiunderlaget som inte överstiger 1,67 inkomstbasbelopp och 16,5 procent av den del som överstiger 1,67 men inte 2,5 inkomstbasbelopp efter minst sex år.

I den sammanlagda tiden i riksdagen inräknas tid som ledamot av Europaparlamentet före den 14 juli 2009.

Paragrafen motsvarar 13 kap. 10 § i 1994 års ersättningslag och innehåller bestämmelser om hur garantibeloppet per månad beräknas. Språkliga ändringar har gjorts. Övervägandena finns i avsnitt 5.11.

Värdesäkring av garantibeloppet

13 § För den som har varit ledamot i riksdagen under minst sex hela år ska den fastställda inkomstgarantin knytas till det prisbasbelopp som gällde för avgångsåret och omräknas vid förändring av detta belopp.

Paragrafen motsvarar 13 kap. 11 § i 1994 års ersättningslag och innehåller en bestämmelse om värdesäkring av garantibeloppet. På Lagrådets förslag har paragrafen ändrats språkligt så att den närmare ansluter till motsvarande regel om värdesäkring av ekonomiskt omställningsstöd i 13 kap. Övervägandena finns i avsnitt 5.11.

Avräkning av annan ersättning eller inkomst

14 § Inkomstgarantin ska minskas med vad ledamoten får i form av sjukersättning och aktivitetsersättning enligt socialförsäkringsbalken under den tid inkomstgarantin betalas.

Paragrafen motsvarar 13 kap. 12 § i 1994 års ersättningslag och innebär att sjuk- och aktivitetsersättning ska beaktas när inkomstgarantin betalas ut. Bestämmelsen har ändrats språkligt utan att någon ändring i sak är avsedd. Övervägandena finns i avsnitt 5.11.

Lagrådet anser att förhållandet mellan 10 § och 14 § behöver klargöras. Riksdagsstyrelsen konstaterar därvid att 14 § innehåller en avräkningsregel för det fall ledamoten får sjukersättning eller aktivitetsersättning under den tid då inkomstgarantin betalas ut. Bestämmelsen i 10 § innehåller däremot en bestämmelse som innebär att en tidigare ledamot som uppbär partiell aktivitetsersättning kan beviljas inkomstgaranti. Paragraferna tar alltså sikte på två olika situationer. Styrelsen ser inte behov av något ytterligare klargörande med anledning av vad Lagrådet anfört i denna del.

15 § Inkomstgarantin ska minskas med det belopp i svensk valuta som motsvarar vad ledamoten får i arvode enligt artikel 10 i Europaparlamentets ledamotsstadga.

Om en ledamot som har inkomstgaranti samtidigt tar mot övergångsersättning enligt artikel 13 i Europaparlamentets ledamotsstadga, ska inkomstgarantin minskas med det belopp i svensk valuta som motsvarar vad ledamoten får i övergångsersättning.

Paragrafen motsvarar 13 kap. 12 a § i 1994 års ersättningslag och innehåller en bestämmelse om att inkomstgarantin ska samordnas med arvode och övergångsersättning enligt Europaparlamentets ledamotsstadga. Innebörden av sistnämnda uttryck förklaras i 1 kap. 2 §. Språkliga och redaktionella ändringar har gjorts utan att någon ändring i sak är avsedd. Övervägandena finns i avsnitt 5.11.

16 § Inkomstgarantin ska minskas med följande inkomster:

1. inkomst som är pensionsgrundande enligt 59 kap. socialförsäkringsbalken,

2. inkomst av anställning eller uppdrag utomlands som inte beskattas i Sverige,

3. delpension enligt kollektivavtal,

4. pension och livränta i andra fall än som avses i 10 §,

5. andra kontanta förmåner på grund av anställning eller uppdrag än dem som avses i 1–4.

Minskningen ska motsvara den procentandel som anges för varje särskilt fall i 12 § av den sammanlagda inkomst enligt denna paragraf som per år överstiger ett prisbasbelopp.

Paragrafen motsvarar 13 kap. 13 och 14 §§ i 1994 års ersättningslag och innehåller bestämmelser om samordning av inkomstgarantin med vissa inkomster. Paragrafen har ändrats språkligt och redaktionellt. Övervägandena finns i avsnitt 5.11.

17 § Om den som har inkomstgaranti samtidigt även tar emot avgångsförmåner på grund av uppdrag som statsråd, statlig chefsanställning eller kommunalt förtroendeuppdrag, och avgångsförmånerna ska minskas med hänsyn till andra inkomster, får minskningen justeras om det behövs med hänsyn till de sammanlagda effekterna av de olika regelsystemen. Statens tjänstepensionsverk beslutar efter samråd med berörda utbetalare om en sådan justering.

Paragrafen motsvarar 13 kap. 15 § tredje stycket i 1994 års ersättningslag och tar sikte på samordningen mellan inkomstgarantin och vissa andra avgångsförmåner. Bestämmelsen har redaktionellt sett brutits ut och tagits in i lagen som en egen paragraf för att tydliggöra att den är generellt tillämplig vid samordning, inte bara då rätt till inkomstgaranti föreligger en del av ett år.

Med anledning av ett påpekande av Riksdagens arvodesnämnd har ordet ”pensionsgivare” bytts ut mot ”utbetalare” utan att någon ändring i sak är avsedd.

18 § Om det inte föreligger rätt till inkomstgaranti under ett helt kalenderår, ska endast inkomster som hänför sig till den tid då rätt till inkomstgaranti föreligger räknas med vid minskningen.

Minskningen ska fördelas på det antal kalenderdagar som garantin betalas.

Paragrafen motsvarar 13 kap. 15 § första och andra styckena i 1994 års ersättningslag. Övervägandena finns i avsnitt 5.11.

I första och andra styckena finns bestämmelser om hur minskningen av garantibeloppet ska gå till om det föreligger rätt till inkomstgaranti under en del av ett år. Det tidigare tredje stycket har brutits ut ur paragrafen och tagits in som en egen paragraf, nämligen 17 § (se kommentaren till den paragrafen).

Pensionsgrundande inkomst och beskattning

19 § Under de första fem åren ska inkomstgarantin jämställas med inkomst av anställning. För tiden därefter ska inkomstgarantin jämställas med inkomstgrundad ålderspension enligt socialförsäkringsbalken.

Av 67 kap. 6 § inkomstskattelagen (1999:1229) följer att inkomstgaranti inte utgör arbetsinkomst.

Paragrafen motsvarar 13 kap. 6 § i 1994 års ersättningslag. Språkliga ändringar har gjorts. Övervägandena finns i avsnitt 5.11.

Av första stycket följer att inkomstgarantin under de första fem åren ska jämställas med inkomst av anställning. Det innebär att inkomstgarantin under dessa fem år är pensionsgrundande, däremot inte därefter då inkomstgarantin ska betraktas som ålderspension.

Andra stycket innehåller en erinran om att det av inkomstskattelagen framgår att inkomstgaranti inte utgör arbetsinkomst enligt den lagen. Det för med sig att det inte ska göras något jobbskatteavdrag på inkomstgarantin. Rubriken har utformats med beaktande av Lagrådets synpunkter.

Jämkning av inkomstgaranti

20 § Om det är skäligt får en inkomstgaranti dras in helt eller delvis (jämkning) om garantitagaren

1. förvärvsarbetar i väsentlig omfattning åt någon annan och inte tar ut skälig ersättning för detta arbete,

2. redovisar inkomst av aktiv näringsverksamhet och denna har reducerats på grund av avdrag för

– avsättning till periodiseringsfond,

– avsättning till upphovsmannakonto,

– avsättning till expansionsfond,

– eget pensionssparande,

– underskott av annan verksamhetsgren,

3. redovisar inkomst av passiv näringsverksamhet där det ingår arbetsinkomster, eller

4. har dömts för brott som har medfört att garantitagaren skilts från uppdraget som riksdagsledamot eller har dömts för brott av sådan allvarlig art att det framstår som sannolikt att garantitagaren skulle ha skilts från uppdraget som riksdagsledamot om han eller hon hade varit kvar i riksdagen.

Utöver vad som följer av första stycket får inkomstgaranti som gäller i mer än ett år jämkas om garantitagaren inte har vidtagit tillräckliga åtgärder för att övergå till förvärvsarbete. Vid bedömningen av jämkningsfrågan ska särskilt beaktas om och hur den som tar emot förmånen har tagit del av det omställningsstöd som avses i 3 §.

Paragrafen motsvarar 13 kap 16 § i 1994 års ersättningslag och innehåller bestämmelser om jämkning av inkomstgaranti som innebär att inkomstgarantin kan dras in helt eller delvis under vissa förhållanden.

Övervägandena finns i avsnitt 5.11, där Lagrådets och Riksdagens arvodesnämnds synpunkter vad gäller bestämmelsens förenlighet med Europakonventionen behandlas.

21 § Ett beslut om jämkning gäller omedelbart, om inte något annat beslutas.

Paragrafen motsvarar 13 kap. 21 § fjärde stycket i 1994 års ersättningslag. Övervägandena finns i avsnitt 5.11.

Innebörden av bestämmelsen är att ett jämkningsbeslut gäller omedelbart och även om beslutet inte har vunnit laga kraft, såvida inte något annat beslutas, exempelvis vid ett överklagande.

Rätt till efterlevandeskydd

22 § Ett arvsberättigat barn, som inte fyllt 20 år, till den som vid sin död var berättigad till inkomstgaranti enligt 8 § andra stycket har rätt till efterlevandeskydd. Med ett arvsberättigat barn jämställs ett barn som har mottagits i adoptionssyfte.

Paragrafen motsvarar 13 kap. 17 § i 1994 års ersättningslag och innehåller en regel om rätt till efterlevandeskydd för barn i vissa fall. Paragrafen har språkligt utformats med beaktande av Lagrådets allmänna synpunkt på hur ersättningsreglerna formulerats, utan att någon ändring i sak är avsedd. Övervägandena finns i avsnitt 5.11.

23 § Om det finns särskilda skäl får efterlevandeskydd beviljas en efterlevande maka eller make eller den som enligt 11 kap. 2 § jämställs med efterlevande maka eller make. Ett sådant beslut kan omprövas.

Paragrafen, som ändrats språkligt, motsvarar 13 kap. 18 § i 1994 års ersättningslag. Övervägandena finns i avsnitt 5.11.

Lagrådet framhåller att det inte framgår av lagtexten vad som kan anses utgöra särskilda skäl för beviljande av efterlevandeskydd. Möjligheten att bevilja efterlevandeskydd infördes i och med tillkomsten av 1988 års ersättningslag. Rätten till efterlevandeskydd gällde främst barn som inte fyllt 19 år. Om det förelåg särskilda omständigheter kunde dock även efterlevande make eller maka beviljas efterlevandeskydd. I förarbetena anfördes det att efterlevandeskydd bör tillkomma en efterlevande make eller maka först efter en skälighetsbedömning av försörjningssituationen. I första hand borde, anfördes det vidare, en make eller maka som saknar eller har små egna inkomster utöver pensionsförmåner från den allmänna försäkringen komma i fråga vid en sådan skälighetsbedömning (förs. 1987/88:13 s. 8). Bestämmelsen togs in i 1994 års ersättningslag, varvid uttrycket ”särskilda omständigheter” ändrades till ”särskilda skäl”, utan att någon ändring i sak var avsedd (2004/05:URF2 s.79, 2005/06:RS4 s. 107, bet. 2005/06:KU43).

Lagrådet anser vidare att innebörden av omprövningsregeln i paragrafens andra mening behöver klargöras. Riksdagsstyrelsen konstaterar att även den bestämmelsen härrör från 1988 års ersättningslag och att den sedermera tagits in i 1994 års lag. Av lagförarbetena framgår att skäl för omprövning kan vara att den efterlevande ingår ett nytt äktenskap eller inkomstförhållandena varaktigt ändras i icke obetydlig omfattning (förs. 1987/88:13 s. 8, 2005/06:RS4 s. 107, bet. 2005/06:KU43).

Tidigare förarbetsuttalanden äger alltjämt giltighet, såväl vad gäller särskilda skäl som möjligheten till omprövning. Riksdagsstyrelsen ser inte behov av ytterligare förtydliganden med anledning av Lagrådets påpekanden.

Lagrådet tar även upp omfattningen av den personkrets som kan beviljas efterlevandeskydd enligt paragrafen. Ursprungligen gällde efterlevandeskyddet endast en efterlevande make. I och med reformeringen av regelverket kring riksdagsledamöternas pensioner hösten 2009 utvidgades personkretsen till att även omfatta den som hade rätt till efterlevandepension enligt 11 kap. 2 § i 1994 års ersättningslag. Avsikten var att den personkretsen som kan få efterlevandeskydd skulle motsvara vad som gäller i fråga om efterlevandepension.

Utbetalningstid för efterlevandeskyddet

24 § Efterlevandeskydd till barn betalas till utgången av den månad då barnet fyller 20 år. Efterlevandeskydd till make eller därmed jämställd betalas under högst fem år. Efterlevandeskyddet upphör vid utgången av den månad då den berättigade avlider.

Paragrafen motsvarar 13 kap. 19 § i 1994 års ersättningslag och innehåller en regel om hur lång tid efterlevandeskydd betalas. Övervägandena finns i avsnitt 5.11.

Efterlevandeskyddets storlek

25 § Efterlevandeskyddet lämnas per kalenderår med ett belopp som för varje berättigad motsvarar ett prisbasbelopp.

Paragrafen motsvarar 13 kap. 20 § i 1994 års ersättningslag. Med anledning av Lagrådets påpekande har lagtexten förtydligats så att ordet ”år” har ersatts med ”kalenderår”. Någon ändring i sak är inte avsedd.

Beslut i frågor om inkomstgaranti och efterlevandeskydd

26 § Riksdagens arvodesnämnd ska besluta om en ledamots rätt till inkomstgaranti när ledamoten har lämnat riksdagen.

Paragrafen motsvarar 13 kap. 21 § första stycket i 1994 års ersättningslag. Övervägandena finns i avsnitt 5.11.

Innebörden av bestämmelsen är att Riksdagens arvodesnämnd på eget initiativ ska besluta om en ledamots rätt till inkomstgaranti när ledamoten har lämnat riksdagen. Till skillnad från Lagrådet anser riksdagsstyrelsen inte att det är onödigt att det sistnämnda uttryckligen anges i lagtexten. Beslutet fattas på grundval av ett underlag som Riksdagsförvaltningen ska ta fram och överlämna till arvodesnämnden. Detta regleras i 29 §.

27 § Riksdagens arvodesnämnd beslutar efter skriftlig ansökan om

1. förlängning av inkomstgaranti enligt 9 §,

2. inkomstgaranti vid partiell sjuk- eller aktivitetsersättning enligt 10 §,

3. efterlevandeskydd enligt 22–23 §§, och

4. eftergift enligt 35–36 §§.

Riksdagens arvodesnämnd beslutar även i frågor om jämkning av inkomstgaranti enligt 20 §.

Beslut om förmåner enligt första stycket 1–3 kan inte beviljas för längre tid tillbaka än sex månader före ansökningsmånaden.

Paragrafen motsvarar delvis 13 kap. 21 §. Övervägandena finns i avsnitt 5.11.

Av första stycket framgår att Riksdagens arvodesnämnd beslutar om förlängning av inkomstgaranti, inkomstgaranti vid partiell sjuk- eller aktivitetsersättning, efterlevandeskydd och eftergift. Den typen av beslut förutsätter skriftlig ansökan. Bestämmelsen har förtydligats med anledning av en synpunkt från Riksdagens arvodesnämnd om att skriftlig ansökan även bör krävas vid beslut om förlängning av inkomstgaranti och om efterlevandeskydd.

Av andra stycket följer att arvodesnämnden beslutar om jämkning av inkomstgaranti enligt 20 §. Det sker ex officio.

I tredje stycket finns en bestämmelse som går ut på att ansökningar om förlängning av inkomstgaranti och om inkomstgaranti vid partiell sjuk- och aktivitetsersättning inte kan beviljas för längre tid tillbaka än sex månader före ansökningsmånaden.

Utbetalning av inkomstgaranti och efterlevandeskydd

28 § Den som vill att inkomstgaranti eller efterlevandeskydd ska betalas ut ska skriftligen ansöka om det hos Statens tjänstepensionsverk. Utbetalning får inte ske för längre tid tillbaka än sex månader före ansökan om utbetalning.

Paragrafen motsvarar 13 kap. 22 § i 1994 års ersättningslag. Övervägandena finns i avsnitt 5.11, där Lagrådets tveksamhet när det gäller bestämmelsen om att det krävs ansökan för att inkomstgaranti och efterlevandeskydd ska betalas ut behandlas. Paragrafen har på Lagrådets förslag utformats med motsvarande bestämmelse i 13 kap. som förebild.

Lämnande av uppgift

29 § När en ledamot har lämnat riksdagen ska Riksdagsförvaltningen till Riksdagens arvodesnämnd lämna de uppgifter som nämnden behöver för att kunna fastställa ledamotens rätt till inkomstgaranti enligt bestämmelserna i detta kapitel.

Riksdagsförvaltningen ska på begäran till Riksdagens arvodesnämnd överlämna de uppgifter som en tidigare ledamot har lämnat till förvaltningen enligt 4 §.

Paragrafen motsvarar 13 kap. 24 d § i 1994 års ersättningslag. På förslag av Lagrådet har bestämmelsen preciserats så att skyldigheten att lämna uppgifter endast tar sikte på ledamotens rätt till inkomstgaranti enligt 12 kap.

30 § Den som ansöker om eller tar emot inkomstgaranti ska på begäran lämna sådana uppgifter till Riksdagens arvodesnämnd som nämnden behöver för sin prövning av ett ärende enligt bestämmelserna i detta kapitel.

Paragrafen motsvarar 13 kap. 24 b § i 1994 års ersättningslag och har utformats enligt Lagrådets förslag, vilket innebär att uppgiftsskyldigheten har preciserats till att endast avse 12 kap.

31 § Den som ansöker om utbetalning enligt 28 § ska skriftligen lämna sådana uppgifter som Statens tjänstepensionsverk behöver för att kunna bedöma sökandens rätt till utbetalning av inkomstgaranti eller efterlevandeskydd. Uppgifterna ska lämnas på heder och samvete.

Om begärda uppgifter inte lämnas får Statens tjänstepensionsverk hålla inne vidare utbetalningar.

Om den som har beviljats utbetalning av inkomstgaranti får väsentligt ändrade inkomstförhållanden och dessa kan antas påverka rätten till utbetalning ska han eller hon utan särskild begäran lämna uppgift om detta till Statens tjänstepensionsverk.

Paragrafen motsvarar 13 kap. 23 § i 1994 års ersättningslag. Det har gjorts språkliga ändringar. Övervägandena finns i avsnitt 5.11, där Lagrådets synpunkter rörande upplysningsplikten vid ändrade förhållanden i tredje stycket behandlas.

32 § Arbetsgivare och andra som har betalat ut ersättning eller förmån ska på begäran av Statens tjänstepensionsverk lämna de uppgifter om en namngiven person som är av betydelse för tillämpningen av bestämmelserna i detta kapitel.

Den som inte fullgör sin skyldighet enligt första stycket får föreläggas att fullgöra skyldigheten. Föreläggandet får förenas med vite.

Paragrafen motsvarar 13 kap. 24 § i 1994 års ersättningslag och innehåller en bestämmelse om upplysningsplikt för arbetsgivare och andra som betalat ut ersättningar och förmåner.

Bestämmelsen har utformats enligt Lagrådets förslag, vilket innebär att upplysningsplikten endast avser bestämmelserna i 12 kap.

33 § Skatteverket ska till Statens tjänstepensionsverk lämna uppgifter om inkomst som är pensionsgrundande enligt 59 kap. socialförsäkringsbalken, om uppgifterna har betydelse i ett ärende om inkomstgaranti enligt bestämmelserna i detta kapitel.

Paragrafen motsvarar 13 kap. 24 a § i 1994 års ersättningslag och innehåller en upplysningsplikt för Skatteverket i förhållande till Statens tjänstepensionsverk. Bestämmelsen har utformats enligt Lagrådets förslag, vilket innebär att uppgiftsskyldigheten har preciserats till att endast avse bestämmelserna i 12 kap.

34 § Skatteverket ska på begäran lämna Riksdagens arvodesnämnd sådana uppgifter om en namngiven person som har betydelse i ett ärende om jämkning av inkomstgaranti enligt 20 § 1–3. Detsamma gäller uppgifter som har betydelse för frågan om inkomstgaranti enligt 37 §.

Paragrafen motsvarar 13 kap. 24 c § i 1994 års ersättningslag och innehåller en upplysningsplikt för Skatteverket i förhållande till Riksdagens arvodesnämnd. Bestämmelsen har utformats enligt Lagrådets förslag, vilket innebär att uppgiftsskyldigheten preciserats till att endast avse 12 kap.

Återkrav

35 § Om inkomstgarantin har betalats ut med ett för högt belopp ska garantitagaren betala tillbaka mellanskillnaden. Detsamma gäller om garantin har jämkats. Ett belopp som ska betalas tillbaka ska, när det är lämpligt, i stället avräknas mot kommande utbetalningar av inkomstgarantin.

Avräkning enligt första stycket får inte ske förrän beslutet har vunnit laga kraft.

Om det finns särskilda skäl får återkravet efterges helt eller delvis.

Återkrav framställs av Statens tjänstepensionsverk.

Paragrafens första, andra och tredje stycke innehåller bestämmelser om återkrav av inkomstgaranti och motsvarar 13 kap. 25 § i 1994 års ersättningslag. Fjärde stycket är nytt och innehåller en bestämmelse där det förtydligas att krav på återbetalning framställs av Statens tjänstepensionsverk.

Övervägandena finns i avsnitt 5.11, där Lagrådets, Riksdagens arvodesnämnds och Statens tjänstepensionsverks synpunkter när det gäller frågan vem som ska besluta om eftergift vid jämkning och andra återkrav behandlas.

När det gäller frågan om innebörden av rekvisitet ”särskilda skäl” som aktualiseras av Lagrådet erinrar riksdagsstyrelsen om att bestämmelser om återkrav och eftergift togs in i 1994 års ersättningslag genom en lagändring som trädde i kraft den 1 januari 2003. Motsvarande bestämmelser fanns dessförinnan i tillämpningsföreskrift. Av förarbetena till 2003 års lagändring framgår det att möjligheten att meddela eftergift syftar till att undvika orimliga konsekvenser, om exempelvis garantitagaren drabbats av en svår sjukdom eller av annan anledning har nedsatt betalningsförmåga. I sådana situationer bör det, anfördes det, finnas en möjlighet till eftergift av hela eller av delar av återbetalningsskyldigheten (2001/02:RS3 s. 23).

Tidigare uttalanden gäller alltjämt och Riksdagsstyrelsen ser inte behov av något ytterligare förtydligande av innebörden.

36 § Om inkomstgarantin har betalats ut med ett för högt belopp och mellanskillnaden inte har betalats tillbaka inom en månad efter det att ett krav på återbetalning har framställts, ska garantitagaren betala ränta enligt 6 § räntelagen (1975:635) för tid därefter till dess betalning sker. Detsamma ska gälla om garantin har jämkats. Om det finns särskilda skäl får kravet på ränta efterges helt eller delvis.

Bestämmelserna i första stycket gäller också om garantitagaren försummat att lämna uppgifter som behövs för att kunna bestämma det belopp som ska betalas tillbaka. I ett sådant fall ska ränta tas ut från den dag då uppgifterna senast skulle ha lämnats in.

Paragrafen motsvarar 13 kap. 26 § i 1994 års ersättningslag. Övervägandena finns i avsnitt 5.11.

Med anledning av ett påpekande från Lagrådet har det förtydligats att ränta utgår enligt 6 § räntelagen (1975:635).

Inkomstgaranti efter jämkningsbeslut

37 § Om inkomstgaranti har jämkats enligt 20 § får garantitagaren, när nya förhållanden har inträtt, på nytt ansöka om inkomstgaranti med åberopande av de nya förhållandena.

Om ett beslut om jämkning enligt första stycket har grundat sig på att garantitagaren gjort avsättning till periodiseringsfond, upphovsmannakonto eller expansionsfond och beloppet därefter helt eller delvis har återförts till beskattning, ska frågan om inkomstgaranti för det år då återförandet skedde prövas på yrkande av garantitagaren.

Paragrafen, som har ändrats språkligt och redaktionellt, motsvarar till sitt innehåll 13 kap. 27 § i 1994 års ersättningslag. Lagrådet har föreslagit att uttrycket ”på nytt” i första stycket stryks. Riksdagsstyrelsen anser att uttrycket av tydlighetsskäl bör vara kvar. I övrigt har Lagrådets förslag till utformning av bestämmelsen följts.

I paragrafens andra stycke finns en särskild bestämmelse som tar sikte på den situationen att jämkning skett på grund av att garantitagaren gjort avsättningar till vissa fonder och beloppet därefter helt eller delvis återförts till beskattning. Lagrådet menar att innebörden av prövningen enligt andra stycket bör förklaras närmare.

Riksdagsstyrelsen erinrar om att bestämmelsen i andra stycket togs in i 1994 års lag genom en lagändring som trädde i kraft den 1 januari 2011. Tillämpningen av bestämmelsen kommenteras i förarbetena till bestämmelsen (2010/11:RS1 s. 31 f. och s. 46, bet. 2010/11:KU15). Dessa uttalanden äger alltjämt giltighet. Någon ändring i sak är inte avsedd och riksdagsstyrelsen ser inte behov av att innebörden av bestämmelsen förtydligas ytterligare.

13 kap. Omställningsstöd och efterlevandeskydd

Tillämpningsområde

1 § I detta kapitel finns bestämmelser om omställningsstöd och efterlevandeskydd.

Omställningsstödet består av

1. stödåtgärder som erbjuds vid avgången från riksdagen, och

2. ekonomiska förmåner under en omställningstid (ekonomiskt omställningsstöd).

Detta kapitel gäller för de ledamöter som inte omfattas av bestämmelserna i 12 kapitlet.

Paragrafen, som ändrats redaktionellt, motsvarar 13 a kap. 1 § första, andra och fjärde styckena i 1994 års ersättningslag och anger innehållet i kapitlet. Vidare framgår det av paragrafen vilka som omfattas av regleringen. Det tidigare tredje stycket där bestämmelsernas syfte anges har placerats i 2 §. Övervägandena finns i avsnitt 5.11.

Syfte

2 § Syftet med omställningsstödet är att underlätta för den som har varit riksdagsledamot att övergå till förvärvsarbete.

Paragrafen motsvarar 13 a kap. 1 § tredje stycket i 1994 års ersättningslag och anger syftet med omställningsstödet. Bestämmelsen har flyttats från 1 §. Övervägandena finns i avsnitt 5.11.

Stödåtgärder för omställning

3 § När en ledamot som inte har fyllt 65 år lämnar riksdagen ska Riksdagsförvaltningen erbjuda honom eller henne ett stöd för att kunna övergå till förvärvsarbete.

Paragrafen motsvarar 13 a kap. 2 § i 1994 års ersättningslag. Övervägandena finns i avsnitt 5.11.

4 § Den som har nyttjat ett erbjudande enligt 3 § ska på begäran av Riksdagsförvaltningen redovisa vilka åtgärder han eller hon har vidtagit för att övergå till förvärvsarbete.

Paragrafen motsvarar 13 a kap. 3 § i 1994 års ersättningslag och innehåller ett krav på redovisning av vilka åtgärder en avgången ledamot har vidtagit för att övergå till förvärvsarbete. Övervägandena finns i avsnitt 5.11.

Ekonomiskt omställningsstöd

5 § Den som har varit ledamot av riksdagen har rätt till ekonomiskt omställningsstöd

1. i tre månader, om ledamoten har tillhört riksdagen under en sammanhängande tid om minst ett år,

2. i sex månader, om ledamoten har tillhört riksdagen under en sammanlagd tid om minst två år,

3. i ett år, om ledamoten har tillhört riksdagen under en sammanlagd tid om minst fyra år eller

4. i två år, om ledamoten har tillhört riksdagen under en sammanlagd tid om minst åtta år.

Ekonomiskt omställningsstöd uppgår till 85 procent av det arvode som avses i 3 kap. 1 §. Stödet ska betalas från och med den dag då arvodet upphör.

Ekonomiskt omställningsstöd enligt första stycket ska jämställas med inkomst av anställning enligt 59 kap. 8 § socialförsäkringsbalken.

Paragrafen motsvarar 13 a kap. 4 § i 1994 års ersättningslag och har utformats enligt Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitt 5.11.

Vad gäller tredje stycket påpekar Lagrådet att det inte framgår av paragrafen i vilket avseende det ekonomiska omställningsstödet ska jämställas med inkomst enligt anställning. Om avsikten är att omställningsstödet ska tas med vid beräkningen av den pensionsgrundande inkomsten hör bestämmelsen, menar Lagrådet, hemma i socialförsäkringsbalken.

Bestämmelserna i den föreslagna paragrafen togs in i 1994 års ersättningslag i och med införandet av reglerna om omställningsstöd. Det framgår av förarbetena till den lagändringen att avsikten var att omställningsstöd ska vara pensionsgrundande enligt 59 kap. socialförsäkringsbalken på samma sätt som inkomst av anställning. Motsvarande gäller för inkomstgarantin och enligt lagen om (1996:304) om arvode m.m. till Sveriges ledamöter av Europaparlamentet. Riksdagsstyrelsen har förståelse för Lagrådets synpunkt vad gäller paragrafens placering, men noterar samtidigt att det inte riktades någon erinran mot placeringen från Lagrådets sida vid införandet av systemet med omställningsstöd våren 2014. Riksdagsstyrelsen ser inte nu tillräckliga skäl för att flytta paragrafen till socialförsäkringsbalken.

6 § När ett stöd enligt 5 § har upphört får ytterligare ekonomiskt omställningsstöd beviljas för högst ett år i taget om

1. ledamoten under avgångsåret hade fyllt minst 55 år,

2. ledamoten vid avgången hade tillhört riksdagen under en sammanlagd tid om minst åtta år och

3. det finns särskilda skäl.

Vid bedömningen av om det finns särskilda skäl ska avseende fästas vid

1. om och hur ledamoten har nyttjat de stödåtgärder som avses i 3 § eller vilka åtgärder han eller hon annars har vidtagit för att söka övergå till förvärvsarbete och,

2. ledamotens personliga och ekonomiska förhållanden.

Stöd enligt första stycket får beviljas om det finns särskilda skäl, även om förutsättningarna i 1 och 2 inte är uppfyllda. I sådana fall får stödet beviljas i högst ett år.

Stöd som avses i första och tredje styckena får uppgå till högst 45 procent av det arvode som avses i 3 kap. 1 §. Stödet ska jämställas med inkomstgrundad ålderspension enligt socialförsäkringsbalken.

Paragrafen motsvarar 13 a kap. 6 § i 1994 års ersättningslag. Övervägandena finns i avsnitt 5.11.

Paragrafen har utformats enligt Lagrådets förslag. Lagrådet anser att innebörden av andra meningen i tredje stycket bör förklaras närmare. Paragrafen togs in i 1994 års ersättningslag i och med införandet av reglerna om omställningsstöd den 1 maj 2014. Av förarbetena till den lagändringen framgår att bestämmelsen i andra meningen tredje stycket syftar till att ett förlängt omställningsstöd, till skillnad från omställningsstöd enligt 5 §, inte ska vara pensionsgrundande. Någon ändring i så måtto är inte avsedd nu. Riksdagsstyrelsen ser inte skäl till någon ändring i lagtexten med anledning av vad Lagrådet anfört i denna del.

7 § Vid beräkning av tider enligt 5 och 6 §§ ska hänsyn inte tas till tid då ledamoten har fått ålderspension eller sjukpension enligt bestämmelser i denna lag.

Ledighet som har beviljats av riksdagen eller av talmannen begränsar inte rätten till förmåner enligt detta kapitel. Detsamma gäller vid sjukfrånvaro.

Paragrafen, som ändrats språkligt, motsvarar 13 a kap. 6 § i 1994 års ersättningslag. Övervägandena finns i avsnitt 5.11.

8 § Rätten till ekonomiskt omställningsstöd gäller längst till och med månaden innan den månad då ledamoten fyller 65 år eller, om ledamoten avlider dessförinnan, till och med den månad då dödsfallet inträffar.

Stödet ska betalas månadsvis.

Paragrafen motsvarar 13 a kap. 7 § i 1994 års ersättningslag, men har ändrats språkligt utan att någon ändring i sak är avsedd. Övervägandena finns i avsnitt 5.11.

Andra stycket har utformats enligt Lagrådets förslag.

9 § Utbetalning av ekonomiskt omställningsstöd ska upphöra om ledamoten återinträder i riksdagen.

När en ledamot åter lämnar riksdagen gäller 5 och 6 §§ i tillämpliga delar.

Paragrafen motsvarar 13 a kap. 8 § i 1994 års ersättningslag och har utformats enligt Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitt 5.11.

Lagrådet anser att innebörden av andra stycket bör förklaras. Riksdagsstyrelsen konstaterar att innebörden av regleringen behandlas i de ursprungliga förarbetena (2012/13:RS7 s. 82). Dessa uttalanden gäller alltjämt och riksdagsstyrelsen ser inte behov av ytterligare klargöranden.

10 § Ekonomiskt omställningsstöd enligt 6 § ska knytas an till det prisbasbelopp som gällde för avgångsåret och omräknas vid förändring av detta belopp.

Paragrafen, som ändrats språkligt, motsvarar 13 a kap. 9 § i 1994 års ersättningslag. Innebörden är att förlängt ekonomiskt omställningsstöd är värdesäkrat, vilket däremot inte ekonomiskt omställningsstöd enligt 5 § är. Övervägandena finns i avsnitt 5.11.

11 § Av 67 kap. 6 § inkomstskattelagen (1999:1229) följer att ekonomiskt omställningsstöd enligt 5 och 6 §§ inte utgör arbetsinkomst.

Paragrafen motsvarar 13 a kap. 10 § i 1994 års ersättningslag och innehåller en erinran om att det i inkomstskattelagen finns en regel om att ekonomiskt omställningsstöd inte ska betraktas som arbetsinkomst. Det betyder att det inte ska göras något jobbskatteavdrag på utbetalning av ekonomiskt omställningsstöd.

Avräkning av annan ersättning eller inkomst

12 § Ekonomiskt omställningsstöd ska minskas med vad ledamoten får i form av sjukersättning och aktivitetsersättning enligt socialförsäkringsbalken under den tid stödet betalas.

Ekonomiskt omställningsstöd ska minskas med det belopp i svensk valuta som motsvarar vad ledamoten får i form av arvode enligt artikel 10 i Europaparlamentets ledamotsstadga.

Om en ledamot som har ekonomiskt omställningsstöd samtidigt tar emot övergångsersättning enligt artikel 13 i Europaparlamentets ledamotsstadga minskas stödet med det belopp i svensk valuta som motsvarar vad ledamoten får i övergångsersättning.

Paragrafen motsvarar delvis 13 a kap. 11 § i 1994 års ersättningslag och handlar om samordning av det ekonomiska omställningsstödet med vissa socialförsäkringsförmåner och avgångsersättningar från Europaparlamentet. Innebörden är att det ekonomiska omställningsstödet ska minskas med dessa förmåner och ersättningar. Språkliga ändringar har gjorts. Övervägandena finns i avsnitt 5.11.

13 § Ekonomiskt omställningsstöd ska minskas med följande inkomster:

1. inkomst som är pensionsgrundande enligt 59 kap. socialförsäkringsbalken,

2. inkomst av anställning eller uppdrag utomlands som inte beskattas i Sverige,

3. delpension enligt kollektivavtal,

4. pension och livränta i andra fall än som avses i 11 §, och

5. andra kontanta förmåner på grund av anställning eller uppdrag än dem som avses i 1–4.

Minskningen ska ske med den sammanlagda inkomsten enligt denna paragraf som per år överstiger ett prisbasbelopp.

Paragrafen, som har ändrats språkligt, motsvarar 13 a kap. 12 och 13 § i 1994 års ersättningslag och innehåller bestämmelser om samordning av det ekonomiska omställningsstödet med vissa inkomster. Övervägandena finns i avsnitt 5.11.

14 § Om den som har ekonomiskt omställningsstöd samtidigt även tar emot avgångsförmåner på grund av uppdrag som statsråd, statlig chefsanställning eller kommunalt förtroendeuppdrag, och avgångsförmånerna ska minskas med hänsyn till andra inkomster, får minskningen justeras om det behövs med hänsyn till de sammanlagda effekterna av de olika regelsystemen. Statens tjänstepensionsverk ska efter samråd med berörda utbetalare besluta om en sådan justering.

Paragrafen motsvarar 13 a kap. 13 § tredje stycket i 1994 års ersättningslag och tar sikte på samordningen mellan inkomstgarantin och vissa andra avgångsförmåner. Bestämmelsen har redaktionellt sett brutits ut och placerats som en egen paragraf för att tydliggöra att den är generellt tillämplig vid samordning, inte bara då rätt till inkomstgaranti föreligger en del av ett år.

Med anledning av ett påpekande av Lagrådet och Riksdagens arvodesnämnd har ordet ”pensionsgivare” bytts ut mot ”utbetalare”.

15 § Föreligger inte rätt till ekonomiskt omställningsstöd under ett helt kalenderår, ska endast inkomster som hänför sig till den tid då rätt till stödet föreligger medräknas vid minskningen.

Minskningen ska fördelas på det antal kalenderdagar som det ekonomiska omställningsstödet betalas.

Paragrafen motsvarar 13 a kap. 14 § första och andra styckena i 1994 års ersättningslag. Språkliga ändringar har gjorts. Övervägandena finns i avsnitt 5.11.

Jämkning av ekonomiskt omställningsstöd

16 § Om det är skäligt får ett ekonomiskt omställningsstöd dras in helt eller delvis (jämkning) om stödmottagaren

1. förvärvsarbetar i väsentlig omfattning åt någon annan och inte tar ut skälig ersättning för detta arbete,

2. redovisar inkomst av aktiv näringsverksamhet och denna har reducerats på grund av avdrag för

– avsättning till periodiseringsfond,

– avsättning till upphovsmannakonto,

– avsättning till expansionsfond,

– eget pensionssparande,

– underskott av annan verksamhetsgren,

3. redovisar inkomst av passiv näringsverksamhet där det ingår arbetsinkomster, eller

4. har dömts för brott som har medfört att stödmottagaren har skilts från uppdraget som riksdagsledamot eller har dömts för brott av sådan allvarlig art att det framstår som sannolikt att stödmottagaren skulle ha skilts från uppdraget som riksdagsledamot om han eller hon hade varit kvar i riksdagen.

Utöver vad som följer av första stycket får ekonomiskt omställningsstöd enligt 5 § och som gäller i mer än ett år jämkas om stödmottagaren inte har vidtagit tillräckliga åtgärder för att övergå till förvärvsarbete. Vid bedömningen av jämkningsfrågan ska särskilt beaktas om och hur den som tar emot stödet har tagit del av det omställningsstöd som avses i 3 §.

Paragrafen motsvarar 13 a kap. 15 § i 1994 års ersättningslag och innehåller bestämmelser om jämkning av ekonomiskt omställningsstöd. Bestämmelsen har ändrats språkligt utan att någon ändring i sak är avsedd.

Övervägandena finns i avsnitt 5.11, där Lagrådets och Riksdagens arvodesnämnds synpunkter vad gäller förenligheten av bestämmelsen i punkt 4 med Europakonventionen behandlas.

17 § Ett beslut om jämkning gäller omedelbart, om inte något annat beslutas.

Paragrafen motsvarar 13 a kap. 20 § fjärde stycket i 1994 års ersättningslag. Innebörden av bestämmelsen är att ett jämkningsbeslut gäller omedelbart, såvida inte annat beslutas, exempelvis vid ett överklagande.

Rätt till efterlevandeskydd

18 § Ett arvsberättigat barn, som inte har fyllt 20 år, till den som vid sin död var berättigad till ekonomiskt omställningsstöd enligt 5 § första stycket 4 har rätt till efterlevandeskydd. Med arvsberättigat barn ska jämställas barn som har mottagits i adoptionssyfte.

Paragrafen motsvarar 13 a kap. 16 § i 1994 års ersättningslag och innehåller en bestämmelse om rätt till efterlevandeskydd för barn. Bestämmelsen har utformats enligt Lagrådets förslag, dvs. som en rättighet för barnet och inte en skyldighet att betala ut efterlevandeskyddet för Riksdagsförvaltningen. Övervägandena finns i avsnitt 5.11.

19 § Om det finns särskilda skäl får efterlevandeskydd beviljas en efterlevande maka eller make eller den som enligt 11 kap. 2 § jämställs med efterlevande maka eller make. Ett sådant beslut kan omprövas.

Paragrafen motsvarar 13 a kap. 17 § i 1994 års ersättningslag och innehåller en bestämmelse om efterlevandeskydd för efterlevande maka eller make eller därmed jämställda. Övervägandena finns i avsnitt 5.11.

Lagrådet påpekar att det inte framgår vad som kan anses utgöra särskilda skäl och anser att innebörden av omprövningsmöjligheten bör klargöras. Riksdagsstyrelsen konstaterar att bestämmelsen togs in i 1994 års ersättningslag i och med införandet av systemet med omställningsstöd den 1 maj 2014. I lagförarbetena till den lagändringen hänvisas det till motsvarande bestämmelse i 1994 års lag, dvs. 13 kap. 18 §. Den bestämmelsen härrör i sin tur från 1988 års ersättningslag. Enligt 25 § den lagen kunde en efterlevande make beviljas efterlevandeskydd, under förutsättning att det förelåg särskilda omständigheter. I förarbetena till bestämmelsen uttalades det att efterlevandeskydd bör tillkomma en efterlevande först efter en skälighetsbedömning av försörjningssituationen. I första hand bör, anfördes det, en make som saknar eller har små egna inkomster utöver pensionsförmåner från den allmänna försäkringen komma i fråga för en skälighetsbedömning (förs. 1987/88:13 s. 8). Bestämmelsen togs därefter in i 1994 års ersättningslag, varvid uttrycket ”särskilda omständigheter” ändrades till ”särskilda skäl”. Någon ändring i sak var därvid inte avsedd (2005/06:RS4 s. 107, bet. 2005/06:KU43).

Också bestämmelsen om omprövning härrör från 1988 års ersättningslag och har sedermera tagits in i 1994 års lag. Av lagförarbetena framgår att skäl för omprövning kan vara att den efterlevande ingår ett nytt äktenskap eller inkomstförhållandena varaktigt ändras i icke obetydlig omfattning (förs. 1987/88:13 s. 8, 2005/06:RS4 s. 107, bet. 2005/06:KU43).

Tidigare förarbetsuttalanden äger alltjämt giltighet och någon ändring i sak är inte avsedd. Riksdagsstyrelsen ser inte behov av ytterligare förtydliganden med anledning av Lagrådets synpunkter i denna del.

Utbetalningstid för efterlevandeskyddet

20 § Efterlevandeskydd betalas under högst två år.

Efterlevandeskyddet upphör vid utgången av den månad då den berättigade avlider.

Paragrafen motsvarar 13 a kap. 18 § i 1994 års ersättningslag och handlar om hur lång tid efterlevandeskyddet kan betalas. Övervägandena finns i avsnitt 5.11.

Efterlevandeskyddets storlek

21 § Efterlevandeskyddet betalas per kalenderår med ett belopp som för varje berättigad motsvarar ett prisbasbelopp.

Paragrafen motsvarar 13 a kap. 19 § i 1994 års ersättningslag och anger efterlevandeskyddets storlek. Övervägandena finns i avsnitt 5.11.

Bestämmelsen har utformats enligt Lagrådets förslag, vilket innebär att det har förtydligats att efterlevandeskyddet ska betalas per kalenderår.

Beslut i frågor om ekonomiskt omställningsstöd och efterlevandeskydd

22 § Riksdagens arvodesnämnd ska besluta om en ledamots rätt till ekonomiskt omställningsstöd enligt 5 § när ledamoten har lämnat riksdagen.

Paragrafen motsvarar 13 a kap. 20 § första stycket i 1994 års ersättningslag. Övervägandena finns i avsnitt 5.11.

Innebörden av bestämmelsen är att Riksdagens arvodesnämnd på eget initiativ ska besluta om en ledamots rätt till ekonomiskt omställningsstöd. Till skillnad från Lagrådet anser Riksdagsstyrelsen inte att det är onödigt att det sistnämnda uttryckligen anges i lagtexten. Beslutet fattas på grundval av ett underlag som Riksdagsförvaltningen ska ta fram och överlämna till arvodesnämnden.

23 § Riksdagens arvodesnämnd beslutar efter skriftlig ansökan om

1. förlängt ekonomiskt omställningsstöd enligt 6 §,

2. efterlevandeskydd enligt 18–19 §§, och

3. eftergift enligt 31–32 §§.

Riksdagens arvodesnämnd beslutar även i frågor om jämkning av ekonomiskt omställningsstöd enligt 15 §.

Beslut om förmåner enligt första stycket 1 och 2 kan inte beviljas för längre tid tillbaka än sex månader före ansökningsmånaden.

Paragrafen motsvarar 13 a kap 20 § första, andra och tredje styckena i 1994 års ersättningslag. Övervägandena finns i avsnitt 5.11.

Av första stycket framgår det att Riksdagens arvodesnämnd beslutar om förlängning av ekonomiskt omställningsstöd, om efterlevandeskydd och om eftergift. Den typen av beslut förutsätter en skriftlig ansökan. Med anledning av ett påpekande från Riksdagens arvodesnämnd har bestämmelsen förtydligats så att det uttryckligen framgår att det krävs skriftlig ansökan även vid beslut om förlängning av ekonomiskt omställningsstöd och om efterlevandeskydd.

Av andra stycket följer att arvodesnämnden beslutar om jämkning av inkomstgaranti enligt 20 §. Ett sådant beslut fattas ex officio.

I tredje stycket finns en bestämmelse som går ut på att ansökningar om förlängning av ekonomiskt omställningsstöd och efterlevandeskydd inte kan beviljas för längre tid tillbaka än sex månader före ansökningsmånaden.

Utbetalning av ekonomiskt omställningsskydd och efterlevandeskydd

24 § Den som vill att ekonomiskt omställningsstöd eller efterlevandeskydd ska betalas ut ska skriftligen ansöka om det hos Statens tjänstepensionsverk. Utbetalning får inte ske för längre tid tillbaka än sex månader före ansökan om utbetalning.

Paragrafen motsvarar 13 a kap. 21 § i 1994 års ersättningslag och innehåller en bestämmelse om att det krävs en skriftlig ansökan för att ekonomiskt omställningsstöd och efterlevandeskydd ska betalas ut. Övervägandena finns i avsnitt 5.11, där Lagrådets ifrågasättande av det ska krävas en ansökan för att ekonomiskt omställningsstöd och efterlevandeskydd ska betalas ut behandlas.

Uppgiftslämnande

25 § När en ledamot har lämnat riksdagen ska Riksdagsförvaltningen till Riksdagens arvodesnämnd lämna de uppgifter som nämnden behöver för att kunna fastställa ledamotens rätt till stöd enligt bestämmelserna i detta kapitel. Riksdagsförvaltningen ska på begäran till Riksdagens arvodesnämnd överlämna de uppgifter som en tidigare ledamot har lämnat till förvaltningen enligt 4 §.

Paragrafen motsvarar 13 a kap. 27 § i 1994 års ersättningslag och innehåller en bestämmelse om att Riksdagsförvaltningens uppgiftsplikt gentemot Riksdagens arvodesnämnd. Övervägandena finns i avsnitt 5.11.

Bestämmelsen har utformats enligt Lagrådets förslag, vilket innebär att uppgiftsskyldigheten har preciserats till att endast avse bestämmelserna i 13 kapitlet.

26 § Den som ansöker om eller tar emot ekonomiskt omställningsstöd ska på begäran lämna Riksdagens arvodesnämnd sådana uppgifter som nämnden behöver för sin prövning av ett ärende enligt bestämmelserna i detta kapitel.

Paragrafen motsvarar 13 a kap. 25 § i 1994 års ersättningslag och innehåller en regel om uppgiftsplikt gentemot Riksdagens arvodesnämnd för den som tar emot eller ansöker om ekonomiskt omställningsstöd. Övervägandena finns i avsnitt 5.11.

Bestämmelsen har utformats enligt Lagrådets förslag, vilket innebär att uppgiftsskyldigheten preciserats till att bara avse bestämmelserna i 13 kap.

27 § Den som har ansökt om utbetalning enligt 24 § ska skriftligen lämna sådana uppgifter som Statens tjänstepensionsverk behöver för att bedöma sökandens rätt till utbetalning. Uppgifterna ska lämnas på heder och samvete.

Om den som har ansökt om utbetalning inte lämnar begärda uppgifter, får Statens tjänstepensionsverk hålla inne vidare utbetalningar.

Om den som har beviljats utbetalning av ekonomiskt omställningsstöd får väsentligt ändrade inkomstförhållanden och dessa kan antas påverka rätten till utbetalning, ska han eller hon utan särskild begäran lämna uppgift om detta till Statens tjänstepensionsverk.

Paragrafen motsvarar 13 a kap. 22 § i 1994 års ersättningslag och innehåller en regel om uppgiftsskyldighet gentemot Statens tjänstepensionsverk för den som ansöker om utbetalning av ekonomiskt omställningsstöd och efterlevandestöd och om konsekvensen av att begärda uppgifter inte lämnas. Dessutom finns det i tredje stycket en regel om uppgiftsskyldighet vid väsentligt ändrade inkomstförhållanden. Lagrådets tveksamhet inför den sistnämnda bestämmelsen behandlas i avsnitt 5.11.

28 § Arbetsgivare och andra som har betalat ut ersättning eller stöd ska på begäran av Statens tjänstepensionsverk lämna sådana uppgifter om en namngiven person om sådana förhållanden som är av betydelse för tillämpningen av bestämmelserna i detta kapitel.

Den som inte fullgör sin skyldighet enligt första stycket får föreläggas att fullgöra skyldigheten. Föreläggandet får förenas med vite.

Paragrafen motsvarar 13 a kap. 23 i 1994 års ersättningslag och innehåller en regel om uppgiftsskyldighet gentemot Statens tjänstepensionsverk för arbetsgivare och andra som har betalat ut ersättning. Bestämmelsen har utformats enligt Lagrådets förslag, vilket innebär att uppgiftsskyldigheten har preciserats till att bara avse bestämmelserna i 13 kapitlet.

29 § Skatteverket ska på begäran lämna Riksdagens arvodesnämnd sådana uppgifter om en namngiven person som har betydelse i ett ärende om jämkning av ekonomiskt omställningsstöd enligt 16 § första stycket 1–3. Detsamma gäller uppgifter som har betydelse för frågan om ekonomiskt omställningsstöd enligt 33 §.

Paragrafen motsvarar 13 a kap. 26 § i 1994 års ersättningslag och har utformats enligt Lagrådets förslag, vilket innebär att uppgiftsskyldigheten för Skatteverket har preciserats till att bara avse bestämmelserna i 13 kapitlet. Övervägandena finns i avsnitt 5.11.

30 § Skatteverket ska till Statens tjänstepensionsverk lämna uppgifter om inkomst som är pensionsgrundande enligt 59 kap. socialförsäkringsbalken, om uppgifterna har betydelse i ett ärende om ekonomiskt omställningsstöd enligt bestämmelserna i detta kapitel.

Paragrafen motsvarar 13 a kap. 24 § i 1994 års ersättningslag och har utformats enligt Lagrådets förslag, vilket innebär att uppgiftsskyldigheten för Skatteverket har preciserats till att bara avse bestämmelserna i 13 kapitlet.

Återkrav

31 § Om ekonomiskt omställningsstöd har betalats ut med ett för högt belopp ska stödmottagaren betala tillbaka mellanskillnaden. Detsamma gäller om stödet har jämkats. Ett belopp som ska betalas tillbaka ska, när det är lämpligt, i stället avräknas mot kommande utbetalningar av ekonomiskt omställningsstöd.

Avräkning enligt första stycket får inte ske förrän beslutet har vunnit laga kraft.

Om det finns särskilda skäl får återkravet efterges helt eller delvis.

Krav på återbetalning framställs av Statens pensionsverk.

Paragrafens första, andra och tredje stycke motsvarar 13 a kap. 28 § i 1994 års ersättningslag och innehåller bestämmelser om återkrav av ekonomiskt omställningsstöd. Det fjärde stycket är nytt och innehåller en regel med ett förtydligande om att krav på återbetalning framställs av Statens pensionsverk.

Övervägandena finns i avsnitt 5.11, där Lagrådets, Riksdagens arvodesnämnds och Statens tjänstepensionsverks synpunkter när det gäller vem som ska besluta om eftergift vid jämkning och andra återkrav behandlas.

Lagrådet anser att det bör utvecklas vad som kan utgöra särskilda skäl för eftergift enligt andra stycket. Bestämmelser om återkrav av ekonomiskt omställningsstöd togs in i lagen genom 2014 års reform av lagstiftningen om ledamöternas avgångsförmåner. I lagförarbetena hänvisades det till förarbetena till motsvarande bestämmelse om återkrav av inkomstgaranti. Den bestämmelsen togs in i 1994 års ersättningslag genom en lagändring som trädde i kraft den 1 januari 2003. Motsvarande bestämmelser fanns dessförinnan i tillämpningsföreskrifter. Av förarbetena till 2003 års lagändring (2001/02:RS3 s. 23) framgår att möjligheten att meddela eftergift syftar till att undvika orimliga konsekvenser, om exempelvis garantitagaren drabbats av en svår sjukdom eller av annan anledning har nedsatt betalningsförmåga. I sådana situationer bör det således, anfördes det, finnas en möjlighet till eftergift av hela eller av delar av återbetalningsskyldigheten. Tidigare uttalanden har alltjämt giltighet och Riksdagsstyrelsen ser inte skäl för ytterligare förtydliganden.

32 § Om ekonomiskt omställningsstöd har betalats ut med ett för högt belopp och mellanskillnaden inte har betalats tillbaka inom en månad efter det att krav på återbetalning har framställts, ska stödmottagaren betala ränta enligt 6 § räntelagen (1975:635) för tid därefter till dess betalning sker. Detsamma gäller om stödet har jämkats. Om det finns särskilda skäl får kravet på ränta efterges helt eller delvis.

Bestämmelserna i första stycket ska också gälla om stödmottagaren har försummat att lämna de uppgifter som behövs för bestämmande av det belopp som ska betalas tillbaka. I ett sådant fall ska ränta tas ut från den dag då uppgifterna senast skulle ha lämnats in.

Paragrafen motsvarar 13 a kap. 29 § i 1994 års ersättningslag och innehåller en bestämmelse om ränta vid återkrav. Med anledning av ett påpekande från Lagrådet har det tagits in ett förtydligande i lagtexten om att ränta ska utgå enligt 6 § räntelagen, det vill säga som dröjsmålsränta.

Ansökan om ekonomiskt omställningsstöd efter jämkningsbeslut

33 § Om ett ekonomiskt omställningsstöd har jämkats enligt 16 §, får stödmottagaren när nya förhållanden har inträtt på nytt ansöka om ekonomiskt omställningsstöd.

Om ett beslut som har fattats med tillämpning av 16 § har grundats på att stödmottagaren har gjort avsättning till periodiseringsfond, upphovsmannakonto eller expansionsfond och beloppet därefter helt eller delvis har återförts till beskattning, ska frågan om stöd för det år då återförandet skedde prövas på yrkande av stödmottagaren.

Paragrafen motsvarar 13 a kap. 30 § i 1994 års ersättningslag och innehåller en bestämmelse om omprövning efter jämkning. Övervägandena finns i avsnitt 5.11.

Lagrådet anser att innebörden av prövningen enligt andra stycket bör klargöras. I förarbetena till bestämmelsen hänvisas till motsvarande bestämmelser i fråga om inkomstgaranti, det vill säga 13 kap. 27 § andra stycket i 1994 års ersättningslag (2012/13:RS7 s. 85). Den bestämmelsen togs i sin tur in i lagen genom en lagändring som trädde i kraft den 1 januari 2011. Innebörden av bestämmelsen om omprövning i det andra stycket i paragrafen berörs närmare i förarbetena till den ändringen (2010/11:RS1 s. 31 och s. 46 f., bet. 2010/11:KU15). Dessa uttalanden gäller alltjämt och riksdagsstyrelsen ser inte skäl för ytterligare förtydliganden.

14 kap. Försäkring, företagshälsovård och rehabilitering

Försäkring

1 § Riksdagsförvaltningen ske se till att en ledamot är grupplivförsäkrad, tjänstereseförsäkrad och arbetsskadeförsäkrad. Förvaltningen svarar för kostnaden för försäkringarna.

Paragrafen motsvarar 15 kap. 1 § i 1994 års ersättningslag med det förtydligandet att skyldigheten enligt paragrafen åvilar Riksdagsförvaltningen. Övervägandena finns i avsnitt 5.1.1.

Företagshälsovård

2 § En ledamot har rätt till företagshälsovård i den omfattning som Riksdagsförvaltningen bestämmer.

Paragrafen är ny och innebär att en ledamot har rätt till viss företagshälsovård. Övervägandena finns i avsnitt 5.1.1.

I enlighet med Lagrådets generella synpunkt på hur ersättningsbestämmelserna bör formuleras, har paragrafen utformats som en rätt för ledamoten att få tillgång till företagshälsovård i stället för en skyldighet för Riksdagsförvaltningen att tillhandahålla sådan verksamhet. Rätten till företagshälsovård är inte ovillkorlig utan gäller i den omfattning som Riksdagsförvaltningen bestämmer. Så har redan varit fallet tidigare, utan att saken varit författningsreglerad (se 2001/02:RS1 s. 14). Närmare bestämmelser om innehållet i företagshälsovården framgår av tillämpningsföreskrifter till den nya lagen.

Ersättning för rehabilitering

3 § Om det finns särskilda skäl kan en riksdagsledamot efter prövning av Riksdagsförvaltningen få ersättning för kostnader för insatser i rehabiliteringssyfte.

Paragrafen motsvarar 15 kap. 2 § i 1994 års ersättningslag (jfr 2001/02:RS1 s.19 f., bet. 2001/02:KU12). Övervägandena finns i avsnitt 5.1.1. Rubriken har utformats enligt Lagrådets förslag.

15 kap. Överklagande

Beslut av Riksdagsförvaltningen

1 § Beslut av Riksdagsförvaltningen i ärenden om stödåtgärder för omställning och om tillhandahållande av barnverksamhet får inte överklagas.

Övriga beslut av Riksdagsförvaltningen enligt denna lag får överklagas hos Riksdagens överklagandenämnd.

Paragrafen motsvarar delvis 16 kap. 1 § i 1994 års ersättningslag och har ändrats språkligt.

Innebörden av första stycket är att beslut som gäller tillhandahållande av barnverksamhet och om stödåtgärder för omställning inte får överklagas.

Av andra stycket följer att övriga beslut enligt lagen än de som anges i första stycket får överklagas hos Riksdagens överklagandenämnd.

Beslut av Riksdagens arvodesnämnd

2 § Beslut av Riksdagens arvodesnämnd enligt 12 eller 13 kap. får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Vid överklagande till kammarrätten krävs prövningstillstånd.

Ett beslut enligt 3 kap. 1 § får inte överklagas.

Paragrafen motsvarar 16 kap. 2 § 1994 års ersättningslag och har ändrats språkligt.

Innebörden av första stycket är att Riksdagens arvodesnämnds beslut som gäller inkomstgaranti och efterlevandeskydd enligt 12 kap. eller omställningsstöd och efterlevandeskydd enligt 13 kap. får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.

Av andra stycket framgår att nämndens beslut att fastställa ledamöternas arvode enligt 3 kap. 1 § inte får överklagas.

Beslut av Statens tjänstepensionsverk

3 § Beslut av Statens tjänstepensionsverk enligt denna lag får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Vid överklagande till kammarrätten krävs prövningstillstånd.

Paragrafen motsvarar 16 kap. 3 § 1994 års ersättningslag och har ändrats språkligt.

Allmänna bestämmelser om överklagande

4 § Ett beslut överklagas skriftligt. Klaganden ska i överklagandet ange vilket beslut som överklagas och den ändring i beslutet som han eller hon vill ha.

Överklagandet ska lämnas in till den myndighet som har meddelat beslutet. Det ska ha kommit in dit inom tre veckor från den dag då klaganden fick del av beslutet.

Paragrafen, som har ändrats språkligt, motsvarar 16 kap. 4 § i 1994 års ersättningslag och innehåller allmänna bestämmelser om hur ett överklagande ska gå till och när det senast ska ske.

Övergångsbestämmelser

Punkten 1

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2017 då lagen (1994:1065) om ekonomiska villkor för riksdagens ledamöter ska upphöra att gälla.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna behandlas i avsnitt 6. Enligt punkten 1 föreslås den nya ersättningslagen träda i kraft den 1 januari 2017. Lagen (1994:1065) om ekonomiska villkor för riksdagens ledamöter upphör då att gälla.

Punkten 2

2. Övergångsbestämmelserna till lagen (1994:1065) om ekonomiska villkor för riksdagens ledamöter och ändringar i den lagen ska fortfarande gälla.

I punkten 2 anges att övergångsbestämmelserna till lagen (1994:1065) om ekonomiska villkor för riksdagens ledamöter och till ändringar i den lagen fortfarande är tillämpliga, i den mån de fortfarande har aktualitet.

Förslaget till lag om stöd till partigrupperna för riksdagsledamöternas arbete i riksdagen

En delvis omdisponerad och ny lag om stöd till partigrupperna för riksdagsledamöternas arbete i riksdagen föreslås. Några bestämmelser har hämtats från riksdagsstyrelsens föreskrift (2012:8) om visst stöd till riksdagsledamöternas och partigruppernas arbete i riksdagen. Strukturen i lagen har ändrats genom att dagens underrubriker har gjorts om till kapitelrubriker och genom tre nya kapitel (5, 7 och 8 kap.) och ett delvis nytt kapitel (3 kap.). Redaktionellt har lagen ändrats genom att långa paragrafer har delats upp och genom att underrubriker införts. Även språkliga ändringar har genomförts. Därutöver finns två nya materiella bestämmelser, en i 5 kap. och en i 8 kap.

I författningskommentaren hänvisas till 1999 års lag, det vill säga lagen (1999:1209) om stöd till riksdagsledamöternas och partigruppernas arbete i riksdagen. Vidare hänvisas till 2012 års föreskrift, varmed avses ovan nämnd föreskrift om visst stöd till riksdagsledamöternas och partigruppernas arbete i riksdagen.

1 kap. Inledande bestämmelser

Lagens syfte och innehåll

1 § Denna lag syftar till att riksdagsledamöterna och partigrupperna ska få det stöd de behöver för att det parlamentariska arbetet ska fungera väl. I lagen finns bestämmelser om

– basstöd till partigrupper (2 kap.),

– stöd till partigrupper för politiska sekreterare till riksdagsledamöter och andra arbetstagare hos partigruppernas kanslier (3 kap.),

– stöd till partigrupper för kostnader för riksdagsledamöters utrikes resor (4 kap.),

– stöd till partigrupper för kostnader för riksdagsledamöters språkutbildning (5 kap.),

– stöd till en enskild ledamot som har blivit invald i riksdagen utan att tillhöra en partigrupp (6 kap.),

– redovisning av stöden (7 kap.), och

– återbetalning av vissa stöd (8 kap).

Paragrafen är ny och ger en översikt över lagens innehåll. Övervägandena finns i avsnitt 5.13.1.

Stöd

2 § Riksdagsförvaltningen ska enligt bestämmelserna i denna lag till partigrupperna i riksdagen lämna basstöd, stöd för politiska sekreterare till riksdagsledamöter och för andra som arbetar i partigruppernas kanslier, stöd till kostnader för riksdagsledamöters utrikes resor och stöd till kostnader för riksdagsledamöters språkutbildning.

Paragrafen motsvarar 1 § första stycket i 1999 års lag och har utformats enligt Lagrådets förslag.

3 § Riksdagsförvaltningen ska enligt bestämmelserna i 6 kap. lämna stöd till en enskild riksdagsledamot som blivit invald utan att tillhöra en partigrupp.

Paragrafen motsvarar 1 § andra stycket i 1999 års lag. Övervägandena finns i avsnitt 5.13.1.

Av tydlighetsskäl bör inte uttrycket ”som blivit invald utan att tillhöra en partigrupp” strykas ur lagtexten, vilket Lagrådet föreslagit. Inte heller i övrigt ser riksdagsstyrelsen skäl att frångå den av utredningen föreslagna utformningen av paragrafen.

Partigrupp

4 § Som partigrupp räknas varje grupp av riksdagsledamöter för ett parti som har fått minst 4 procent av rösterna i hela riket vid ett riksdagsval.

Paragrafen, som ändrats språkligt, motsvarar 2 § i 1999 års lag. Övervägandena finns i avsnitt 5.13.1.

Utbetalning av stöd

5 § Ekonomiskt stöd enligt denna lag ska betalas ut förskottsvis per kvartal.

Paragrafen, som ändrats språkligt, motsvarar 3 § i 1999 års lag. Övervägandena finns i avsnitt 5.13.1.

Bemyndigande

6 § Riksdagsförvaltningen får meddela tillämpningsföreskrifter till denna lag.

Paragrafen är ny och innehåller ett bemyndigande för Riksdagsförvaltningen att meddela tillämpningsföreskrifter till lagen. Övervägandena finns i avsnitt 5.13.1.

Beslut om tillämpningsföreskrifter meddelas av riksdagsstyrelsen som, enligt 10 § lagen (2011:745) med instruktion för Riksdagsförvaltningen har föreskriftsrätt när det gäller föreskrifter som enligt instruktionen eller annan författning får meddelas av Riksdagsförvaltningen och som inte får meddelas av riksdagsdirektören.

Med anledning av Lagrådets påpekande har erinran om att förvaltningen meddelar allmänna råd till lagen tagits in i en egen paragraf (1 kap. 7 §).

Allmänna råd

7 § Riksförvaltningen meddelar allmänna råd till lagen.

Paragrafen är ny och innehåller en erinran om att riksdagsförvaltningen meddelar allmänna råd till lagen. Övervägandena finns i avsnitt 5.13.1.

Beslut om allmänna råd fattas av riksdagsstyrelsen. Med anledning av Lagrådets synpunkter har bestämmelsen tagits in i en egen paragraf.

2 kap. Basstöd till partigrupper

Basstöd

1 § Basstödet består av grundbelopp och tilläggsbelopp. Grundbeloppet är 1 700 000 kronor per år och tilläggsbeloppet är 57 000 kronor per år.

Paragrafen motsvarar 4 § i 1999 års lag och har utformats enligt Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitt 5.13.1.

2 § En partigrupp har rätt till basstöd från och med den månad då riksdagsval hålls till och med den månad då riksdagen samlas efter nästa riksdagsval.

Har en partigrupp rätt till stöd med skilda belopp före och efter ett riksdagsval, lämnas stödet med det högre beloppet för den månad då riksdagsval hålls och för den månad då en nyvald riksdag samlas.

För den månad då en partigrupp blir eller upphör att vara företrädd i regeringen har gruppen rätt till det grundbelopp som gäller för en partigrupp som inte företräder ett regeringsparti.

Paragrafen, som ändrats språkligt, motsvarar 7 § i 1999 års lag. Övervägandena finns i avsnitt 5.13.1.

Det tidigare uttrycket ”är berättigad till” har bytts ut mot ”har rätt till” utan att någon ändring i sak är avsedd.

Grundbelopp

3 § En partigrupp som företräder ett regeringsparti har rätt till ett grundbelopp. Var och en av övriga partigrupper har rätt till två grundbelopp.

Paragrafen motsvarar 5 § i 1999 års lag. Övervägandena finns i avsnitt 5.13.1.

Det tidigare uttrycket ”är berättigad till” har i den nya lagen bytts ut mot uttrycket ”har rätt till” utan att någon ändring i sak är avsedd.

Tilläggsbelopp

4 § En partigrupp har rätt till ett tilläggsbelopp för varje mandat som partiet fick vid det senaste riksdagsvalet.

Paragrafen motsvarar 6 § i 1999 års lag och har utformats enligt Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitt 5.13.1.

Avvecklingsstöd

5 § Partigruppen för ett parti som inte återkommer till riksdagen efter ett val har, sedan rätt till basstöd har upphört, rätt till avvecklingsstöd under sex månader. Avvecklingsstödet uppgår till det belopp per månad för basstöd partigruppen hade rätt till närmast före valet.

Paragrafen motsvarar 8 § i 1999 års lag och innehåller en regel om avvecklingsstöd. Övervägandena finns i avsnitt 5.13.1.

Bestämmelsen har i allt väsentligt utformats enligt Lagrådets förslag.

6 § Till partigruppen för ett parti som efter ett val till riksdagen återkommer med färre ledamöter än tidigare och som varken före eller efter valet är ett regeringsparti ska lämnas

1. det stöd som tillkommer gruppen enligt 2–4 §§ och

2. avvecklingsstöd under tolv månader från utgången av den månad då den nyvalda riksdagen samlas med 50 procent av skillnaden mellan det nya stödet och det stöd som partigruppen hade rätt till närmast före valet.

Paragrafen motsvarar 9 § i 1999 års lag och har utformats enligt Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitt 5.13.1.

3 kap. Stöd till partigrupper för politiska sekreterare till riksdagsledamöter och för andra som arbetar i partigruppernas kanslier

Rubriken har utformats enligt Lagrådets förslag.

Politisk sekreterare till riksdagsledamot

1 § Med politisk sekreterare till riksdagsledamot avses en person som arbetar i en partigrupps kansli och som finansieras enligt 2–5 §§.

Paragrafen motsvarar 5 § första stycket i 2012 års föreskrift och innehåller en beskrivning av vad som avses med en politisk sekreterare. Bestämmelsen och dess rubrik har utformats enligt Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitt 5.13.1.

Stöd till kostnader för politiska sekreterare

2 § Riksdagsförvaltningen ska lämna stöd till kostnader för politiska sekreterare. Stödet ska lämnas till partigrupperna med ett belopp som förvaltningen bestämmer.

Stödet ska motsvara kostnaden för en sekreterare per riksdagsledamot.

Paragrafen motsvarar delvis 10 § i 1999 års lag och har utformats enligt Lagrådets förslag. En saklig ändring i förhållande till 1999 års lag är att stödets storlek inte längre anges i lagen. I stället lämnas ett bemyndigande till Riksdagsförvaltningen att bestämma det belopp som stödet ska uppgå till. Stödets storlek kommer att framgå av tillämpningsföreskriften till lagen. Beslut om sådana föreskrifter fattas av riksdagsstyrelsen som, enligt 10 § lagen (2011:745) med instruktion för Riksdagsförvaltningen, har föreskriftsrätt när det gäller föreskrifter som enligt instruktionen eller annan författning ska beslutas av Riksdagsförvaltningen och som inte får meddelas av riksdagsdirektören.

Övervägandena finns i avsnitt 5.13.1, där remissinstansernas synpunkter vad gäller bemyndigandet till Riksdagsförvaltningen behandlas.

3 § En partigrupp har rätt till stöd från och med den månad då riksdagsval hålls till och med den månad då riksdagen samlas efter nästa riksdagsval. Stödet beräknas efter antalet ledamöter i gruppen vid kvartalets ingång.

Har en partigrupp före och efter ett riksdagsval rätt till stöd med skilda belopp, ska stödet lämnas med det högre beloppet för den månad då riksdagsval hålls och den månad då en nyvald riksdag samlas.

Paragrafen motsvarar 11 § i 1999 års lag och anger under hur lång tid en partigrupp har rätt till stöd för politiska sekreterare. Övervägandena finns i avsnitt 5.13.1.

Det tidigare uttrycket ”är berättigad till” har i den nya lagen bytts ut mot uttrycket ”har rätt till” utan att någon ändring i sak är avsedd. Paragrafens första stycke har utformats enligt Lagrådets förslag.

Avvecklingsstöd till kostnader för politiska sekreterare

4 § Partigruppen för ett parti som inte återkommer efter ett val till riksdagen har, sedan rätten till stöd för kostnader för politisk sekreterare upphört, rätt till avvecklingsstöd under ytterligare fyra månader.

Avvecklingsstödet ska uppgå till det stödbelopp per månad som partigruppen hade rätt till närmast före valet.

Paragrafen motsvarar 12 § i 1999 års lag och innehåller en bestämmelse om avvecklingsstöd för ett parti som inte återkommer till riksdagen efter ett val. Övervägandena finns i avsnitt 5.13.1. Bestämmelsen har utformats enligt Lagrådets förslag.

5 § Partigruppen för ett parti som efter ett val till riksdagen återkommer med färre mandat än tidigare har, under ytterligare fyra månader räknat från utgången av den månad då den nyvalda riksdagen samlas, rätt till avvecklingsstöd.

Avvecklingsstödet ska uppgå till det stödbelopp per månad som partigruppen hade rätt till närmast före valet.

Paragrafen motsvarar 13 § i 1999 års lag och har utformats enligt Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitt 5.13.1.

Rätt att inrätta ett kansli

6 § Varje partigrupp har rätt att inrätta ett kansli i riksdagens lokaler.

Paragrafen motsvarar 4 § i 2012 års föreskrift och innehåller en bestämmelse om att varje partigrupp har rätt att inrätta ett kansli i riksdagens lokaler. Övervägandena finns i avsnitt 5.13.1.

Arbetsplatser till politiska sekreterare och partigruppens kansliledning

7 § Varje partigrupp har rätt till arbetsplatser i riksdagens lokaler för

1. de politiska sekreterare som har sitt tjänsteställe i riksdagen, dock högst så många arbetsplatser som motsvarar det antal mandat som partiet fick vid det senaste riksdagsvalet, och

2. partigruppens kansliledning med det antal rum som Riksdagsförvaltningen bestämmer.

Paragrafen motsvarar delvis 10 § första och andra styckena i 2012 års föreskrift.

I paragrafen finns bestämmelser om hur många arbetsplatser varje partigrupp har rätt att ha i riksdagens lokaler, dels för politiska sekreterare (punkt 1), dels för partigruppens kansliledning (punkt 2). När det gäller punkt 2 har det tagits in ett bemyndigande för Riksdagsförvaltningen att bestämma antalet arbetsrum. Detta sker genom tillämpningsföreskrift beslutad av riksdagsstyrelsen, vilket har att göra med att styrelsen enligt 10 § lagen (2011:745) med instruktion för riksdagsstyrelsen har föreskriftsrätt när det gäller föreskrifter som enligt instruktionen eller annan författning ska meddelas av Riksdagsförvaltningen och som inte får meddelas av riksdagsdirektören.

Det tidigare uttrycket ”är berättigad till” har i den nya lagen bytts ut mot uttrycket ”har rätt till” utan att någon ändring i sak är avsedd. Uttrycket ”har sitt tjänsteställe i riksdagen” har av tydlighetsskäl behållits i lagtexten. Riksdagsstyrelsen är följaktligen inte beredd att stryka uttrycket, något Lagrådet aktualiserat. Det föreligger inte heller något behov av att definiera uttrycket i lagtexten eller att annars utveckla dess innebörd. I övrigt har paragrafen utformats med beaktande av Lagrådets synpunkter.

Övervägandena finns i avsnitt 5.13.1, där remissinstansernas synpunkter på bemyndigandet till Riksdagsförvaltningen att bestämma antalet arbetsplatser till partigruppernas kansliledningar behandlas.

Rätten för politiska sekreterare och andra som arbetar i en partigrupp att använda riksdagens lokaler, it-miljö och resebyrå

8 § Politiska sekreterare som har sitt tjänsteställe i riksdagen och andra som arbetar i en partigrupps kansliledning har rätt att

a) få tillträde till riksdagens lokaler,

b) ta emot besök i riksdagens lokaler,

c) disponera en arbetsplats i en partigrupps kansli,

d) ha ett it-konto i Riksdagsförvaltningens it-miljö, och

e) anlita den resebyrå som Riksdagsförvaltningen anlitar.

Vad som föreskrivs i första stycket gäller också vikarier för föräldralediga, tjänstlediga och sjukskrivna arbetstagare.

Paragrafen motsvarar delvis 7 § första stycket och 8 § i 2012 års föreskrift. Skillnaden är att uttrycket ”ackreditera” inte använts i den nya bestämmelsen. I stället anges det direkt vilken rätt som tillkommer anställda med rätt till en arbetsplats i riksdagens lokaler enligt föreskriften. De har sålunda rätt att få tillträde till riksdagens lokaler, att ta emot besök där, att disponera en arbetsplats i en partigrupps kansli, att inneha ett it-konto i riksdagsförvaltningens it-miljö och att anlita den resebyrå som förvaltningen anlitar.

Uttrycket anställd har bytts ut mot uttrycket arbetstagare. Paragrafen och dess rubrik har utformats med beaktande av Lagrådets synpunkter.

Samråd

9 § Innan ett ärende av betydelse för arbetstagare i partigruppernas kanslier avgörs ska riksdagsdirektören bereda ärendet i en samrådsgrupp med representanter för kanslierna och Riksdagsförvaltningen.

Paragrafen motsvarar 3 § andra stycket i 2012 års föreskrift och har utformats enligt Lagrådets förslag.

4 kap. Stöd till partigrupper för kostnader för riksdagsledamöters utrikes resor

Stöd till kostnader för resor på uppdrag av en partigrupp

1 § Riksdagsförvaltningen ska lämna stöd till kostnader för riksdagsledamöters utrikes resor på uppdrag av partigruppen till länder inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, länder som har ansökt om medlemskap i Europeiska unionen och potentiella kandidatländer. Stödet ska betalas till partigrupperna med det belopp som Riksdagsförvaltningen bestämmer.

Paragrafen, som ändrats språkligt, motsvarar delvis å 14 § första stycket i 1999 års lag. Av tydlighetsskäl har den nuvarande uppdelningen i två paragrafer mellan dels EU-resor, dels resor för deltagande i internationella konferenser och andra utrikes resor behållits. Riksdagsstyrelsen är således inte beredd att ställa sig bakom Lagrådets förslag att slå samman bestämmelserna i en paragraf där det endast hänvisas till stöd till utrikes resor. Däremot har bestämmelsen med anledning av Lagrådets påpekande förtydligats så att det uttryckligen framgår att även så kallade potentiella kandidatländer omfattas och att resorna ska ske på uppdrag av partigrupperna. Bestämmelsen omfattar sålunda resor till länder inom EES, länder som har ansökt om medlemskap i EU (anslutningsländer och kandidatländer) och potentiella kandidatländer. Vidare har Lagrådets synpunkt att det bör framgå att resan sker på partigruppens uppdrag beaktats.

Stödets beloppsmässiga storlek kommer att framgå av tillämpningsföreskrifter beslutade av riksdagsstyrelsen som, enligt 10 § lagen (2011:745) med instruktion för riksdagsstyrelsen har föreskriftsrätt när det gäller föreskrifter som enligt instruktionen eller annan författning ska meddelas av Riksdagsförvaltningen och som inte får meddelas av riksdagsdirektören.

Övervägandena finns i avsnitt 5.13.1 där remissinstansernas synpunkter på bemyndigandet till Riksdagsförvaltningen behandlas.

2 § Riksdagsförvaltningen ska lämna stöd till kostnader för riksdagsledamöters resor på uppdrag av partigruppen för deltagande i internationella konferenser utomlands och andra utrikes resor. Stödet ska betalas till partigrupperna med det belopp som Riksdagsförvaltningen bestämmer.

Paragrafen, som ändrats språkligt, motsvarar 15 § i 1999 års lag. Av tydlighetsskäl bör den nuvarande uppdelningen i två paragrafer med bestämmelser om dels så kallade EU-resor, dels resor för deltagande i internationella konferenser m.m. behållas. Riksdagsstyrelsen är således inte beredd att godta Lagrådets förslag att slå samman bestämmelserna i en och samma paragraf där det bara talas om utrikes resor. Däremot har Lagrådets synpunkt att det bör framgå att resan sker på partigruppens uppdrag beaktats.

Stödets beloppsmässiga storlek kommer att framgå av tillämpningsföreskrifter beslutade av riksdagsstyrelsen som, enligt 10 § lagen (2011:745) med instruktion för riksdagsstyrelsen har föreskriftsrätt när det gäller föreskrifter som enligt instruktionen eller annan författning ska meddelas av Riksdagsförvaltningen och som inte får meddelas av riksdagsdirektören.

Övervägandena finns i avsnitt 5.13.1 där remissinstansernas synpunkter på bemyndigandet till Riksdagsförvaltningen att besluta om stödets storlek behandlas.

Begränsning av stöd

3 § En partigrupp får inte bevilja en ledamot stöd till andra kostnader för en utrikes resa än sådana kostnader som Riksdagsförvaltningen skulle ha svarat för när en anställd i förvaltningen hade deltagit i en motsvarande resa.

Paragrafen motsvarar 16 § första stycket i 1999 års lag och har fått sin placering i lagen enligt Lagrådets förslag.

Lagrådets och remissinstansernas synpunkter på att det hänvisas till vad som gäller för anställda i Riksdagsförvaltningen behandlas i avsnitt 5.1.1.

4 § Det finns bestämmelser om utrikes tjänsteresa i lagen (2016:000) om ersättning till riksdagens ledamöter.

Paragrafen, som är ny, innehåller en erinran om att det finns bestämmelser om ledamöters enskilda utrikes resor i lagen (2016:000) om ersättning till riksdagens ledamöter. Paragrafen har placerats sist i kapitlet på förslag av Lagrådet. Övervägandena finns i avsnitt 5.13.3.

5 kap. Stöd till partigrupper för kostnader för riksdagsledamöters språkutbildning

1 § Riksdagsförvaltningen ska lämna stöd till partigrupperna för riksdagsledamöternas språkutbildning med det belopp som förvaltningen bestämmer.

Paragrafen är ny och innehåller en bestämmelse om stöd till kostnader för utbildning i språk. Övervägandena finns i avsnitt 5.13.3.

I paragrafen stadgas det, i enlighet med redan gällande praxis, att Riksdagsförvaltningen ska betala stöd till partigrupperna för riksdagsledamöternas språkutbildning. Vidare bemyndigas Riksdagsförvaltningen att besluta om med vilket belopp stödet ska utgå. Detta ska ske genom tillämpningsföreskrifter som beslutas av riksdagsstyrelsen, som enligt 10 § lagen (2011:745) med instruktion för Riksdagsförvaltningen har föreskriftsrätt när det gäller föreskrifter som enligt instruktionen eller annan författning ska meddelas av Riksdagsförvaltningen.

2 § Det finns bestämmelser om stöd till vidareutbildning för riksdagsledamöterna i lagen (2016:000) om ersättning till riksdagens ledamöter.

Paragrafen är ny och innehåller en erinran om att det finns bestämmelser om stöd till vidareutbildning för riksdagsledamöter i lagen (2016:000) om ersättning till riksdagens ledamöter. Övervägandena finns i avsnitt 5.13.3.

6 kap. Stöd till en enskild ledamot som har blivit invald utan att tillhöra en partigrupp

Av tydlighetsskäl bör uttrycket ”som har blivit invald utan att tillhöra en partigrupp” behållas i lagtexten. Riksdagsstyrelsen är alltså inte beredd att ställa sig bakom Lagrådets förslag att stryka uttrycket.

1 § Till en ledamot som har blivit invald i riksdagen genom att partiet har fått minst tolv procent av rösterna i den egna valkretsen ska Riksdagsförvaltningen lämna stöd, med tillämpning i övrigt av bestämmelserna i denna lag, i form av

1. basstöd till partigrupp med en niondel av vad som ska tillkomma ett parti som inte är regeringsparti,

2. stöd enligt 3 kap. 2 §, och

3. stöd enligt 4 kap. 2 § för ett mandat.

Paragrafen motsvarar 17 § i 1999 års lag och har utformats med beaktande av Lagrådets förslag.

7 kap. Redovisning av stöden

1 § Var och en av partigrupperna ska för varje räkenskapsår lämna en redovisning till Riksdagsförvaltningen av hur partigruppen har använt det stöd som den har tagit emot enligt bestämmelser i denna lag. Detsamma gäller en ledamot som fått stöd enligt 6 kap.

Redovisningen ska lämnas senast den 1 juli året efter räkenskapsårets slut.

Paragrafen motsvarar 17 § i 2012 års föreskrift. Bestämmelsen, som ändrats språkligt, tar sikte på samtliga stöd som betalas ut enligt lagen och således inte som tidigare bara resestöd. Närmare bestämmelser om uppföljning och revision kommer att framgå av tillämpningsföreskrifterna till lagen. Dessa föreskrifter beslutas av riksdagsstyrelsen, som enligt 10 § lagen (2011:745) med instruktion för Riksdagsförvaltningen har föreskriftsrätten när det gäller föreskrifter som enligt instruktionen eller annan författning ska meddelas av Riksdagsförvaltningen och som inte får meddelas av riksdagsdirektören.

Riksdagsstyrelsen delar Lagrådets uppfattning att det bör göras ett tillägg i lagtexten där det klargörs att även en ledamot som fått stöd enligt bestämmelserna i 6 kap. ska redovisa hur han eller hon har använt stödet.

Lagrådet anser att innebörden av uttrycket ”räkenskapsår” ska klargöras. Riksdagsstyrelsen konstaterar därvid att statens budget, i vilken anslaget för Riksdagsförvaltningen ingår, beslutas för nästkommande kalenderår. Riksdagsförvaltningen tillämpar följaktligen, liksom andra myndigheter, kalenderår som räkenskapsår. Redovisningen av hur stödet använts ska då också avse föregående kalenderår. Att ett räkenskapsår motsvarar ett kalenderår framgår också av 4 § förordningen (2000:606) om myndigheters bokföring, som även gäller Riksdagsförvaltningen. Mot den bakgrunden anser riksdagsstyrelsen att det inte finns skäl att uttryckligen ange i lagtexten att räkenskapsåret motsvaras av ett kalenderår.

8 kap. Återbetalning av stöd

1 § Medel som en partigrupp mottagit under en valperiod enligt 4 kap. 1 § och 5 kap. 1 §, som inte har förbrukats under valperioden, ska betalas tillbaka till Riksdagsförvaltningen.

Paragrafen är ny och ersätter 14 § andra stycket i 1999 års lag. Bestämmelsen innebär att medel som en partigrupp mottagit under en valperiod till stöd för kostnader för ledamöters utrikes resor och språkutbildning, och som partigruppen inte förbrukat under samma valperiod, ska betalas tillbaka till Riksdagsförvaltningen.

Återbetalningsskyldigheten gäller endast stöd som lämnas för kommande valperiod, alltså inte retroaktivt, vilket framgår av punkt 2 i övergångsbestämmelserna.

Den redovisning som en partigrupp ska lämna för varje räkenskapsår enligt 7 kap. 1 § ligger till grund för att avgöra om en partigrupp är återbetalningsskyldig enligt denna paragraf.

Övervägandena finns i avsnitt 5.13.1 och 6.

Övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2017 då lagen (1999:1209) om stöd till riksdagsledamöternas och partigruppernas arbete i riksdagen ska upphöra att gälla.

Innebörden av bestämmelsen är att lagen träder i kraft den 1 januari 2017 och att 1999 års lag då upphör att gälla.

2. Bestämmelsen om återbetalningsskyldighet i 8 kap. 1 § gäller endast stöd som lämnas för tid efter lagens ikraftträdande.

Innebörden av punkten 2 är att återbetalningsskyldigheten enligt 8 kap. endast gäller stöd som lämnas efter lagens ikraftträdande. Återbetalningsskyldigheten gäller således inte retroaktivt.

3. Vid bestämmande av storleken på stödet till partigrupperna för kostnaden för de politiska sekreterarna per person och månad för år 2017 ska det belopp som anges i 10 § andra stycket lagen (1999:1209) om stöd till riksdagsledamöternas och partigruppernas arbete i riksdagen i bestämmelsens senaste lydelse tillämpas.

Innebörden av punkten 3 är att bestämmelserna i 10 § andra stycket i 1999 års lag av samordningsskäl ska tillämpas vid beräkningen av stödet för de politiska sekreterarna för år 2017 i stället för motsvarande bestämmelse i den nya lagen. Den ska däremot tillämpas för budgetåret 2018 och därefter.

Förslaget till lag om ändring i lagen (1989:185) om arvoden m.m. för uppdrag inom riksdagen, dess myndigheter och organ

1 §

Arvoden för vissa uppdrag inom riksdagen, dess myndigheter och organ ska betalas enligt följande:

Organ/Befattning	Månadsarvode i procent av arvode som riksdagsledamot
1.Sveriges riksbank
Fullmäktiges ordförande:	27,5
Fullmäktiges vice ordförande:	23
Annan fullmäktig:	14
Suppleant för fullmäktig:	3,5
2. Riksdagsstyrelsen
Vald ledamot i riksdagsstyrelsen:	15
Företrädaren för en partigrupp utan vald ledamot i riksdagsstyrelsen:	15
3. Riksrevisionens parlamentariska råd
Ordförande:	10
Vice ordförande:	7,5
Ledamot som inte är ordförande eller vice ordförande:	2
4. Nordiska rådets svenska delegation
Ordförande:	4
Ledamot av arbetsutskottet som inte är ordförande i delegationen:	1
5. Stiftelsen Riksbankens jubileumsfond
Ordförande:	11,5
Vice ordförande:	8
Annan ledamot och suppleant:	5

Paragrafen har ändrats så att den reglering som gäller EU-nämnden har lyfts ut ur lagen och i stället tagits in i 3 kap. 3–4 §§ den nya ersättningslagen. Övervägandena finns i avsnitt

2 § För fullgörande av sådana uppdrag som anges i 1 § betalas ett särskilt arvode för en sammanträdesdag som infaller en måndag, en fredag eller under perioder då kammaren inte sammanträder (sammanträdesarvode). Sammanträdesarvode betalas dock inte till vald ledamot och företrädare för partigrupp utan vald ledamot i riksdagsstyrelsen.

Sammanträdesarvode betalas även till

1. ledamot och tjänstgörande ersättare i ledamotsrådet,

2. tjänstgörande suppleant och tjänstgörande ersättare för företrädare för partigrupp utan vald ledamot i riksdagsstyrelsen,

3. suppleant i Nordiska rådets svenska delegations arbetsutskott,

4. ledamot och suppleant i Utrikesnämnden för sammanträde som är förlagt till period då riksdagen har plenifri tid,

5. riksdagsledamot vid deltagande på uppdrag av riksdagen i Nordiska rådets verksamhet i den mån motsvarande ersättning inte betalas från Nordiska rådet,

6. riksdagsledamot vid deltagande på uppdrag av riksdagen i Europarådets verksamhet i den mån motsvarande ersättning inte betalas från Europarådet samt

7. riksdagsledamot vid deltagande på uppdrag av riksdagen i den parlamentariska församlingens verksamhet i Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa i den mån motsvarande ersättning inte betalas från den parlamentariska församlingen.

Arvodesbeloppen fastställs av riksdagsstyrelsen.

Till suppleant som deltar i sammanträde utan att delta i beslut betalas sammanträdesarvode endast om respektive organ beslutar det.

Ändringen innebär att den reglering som gäller EU-nämnden har lyfts ut ur paragrafen och i stället tagits in i 3 kap. 3–4 §§ den nya ersättningslagen. Paragrafen har också ändrats språkligt.

3 § Den som gör en resa för att fullgöra något sådant uppdrag som räknas upp i 1–2 §§ har rätt till resekostnadsersättningar och traktamente enligt andra stycket.

Resekostnadsersättningar och traktamente lämnas

1. för riksdagsledamöter enligt regler i lagen (2016:000) om ersättning till riksdagens ledamöter efter samordning med den resekostnads- och traktamentsersättning som i övrigt lämnas från Riksdagsförvaltningen,

2. för ledamöter i Riksrevisionens parlamentariska råd enligt bestämmelser i lagen (2002:1023) med instruktion för Riksrevisionen,

3. för fullmäktige och suppleanter för fullmäktige i Riksbanken som inte är riksdagsledamöter enligt de bestämmelser om sådana förmåner som enligt kollektivavtalet gäller för arbetstagare hos Riksbanken och

4. för övriga uppdragstagare enligt samma bestämmelser som för arbetstagare hos Riksdagsförvaltningen.

Paragrafen har ändrats språkligt och redaktionellt, bland annat genom att hänvisningen till 1994 års ersättningslag i andra stycket i stället görs till den nya ersättningslagen. Begreppet anställd har bytts ut mot arbetstagare. Vidare författningsregleras gällande praxis när det gäller rätten till resekostnadsersättning och traktamente för de som fullgör uppdrag i riksdagens nämndmyndigheter.

I första stycket har den tidigare begränsningen till inrikes resor tagits bort. Bestämmelsen har utformats enligt Lagrådets förslag.

Första och andra stycket anger nu vad som gäller i fråga om kostnadsersättningar och traktamente för både inrikes och utrikes resor.

Regleringen av utrikes resor i tredje stycket har upphävts.

3 a § Den som fullgör uppdrag i Europarådets svenska delegation och som lämnar riksdagen i samband med ett val, har under den återstående delen av delegationens mandatperiod rätt till

arvode enligt 2 § andra stycket 6,

resekostnadsersättningar och traktamente enligt 3 § andra stycket 1, och

teknisk och elektronisk utrustning enligt 7 kap. 8 § lagen (2016:000) om ersättning till riksdagens ledamöter.

Paragrafen är ny och innehåller bestämmelser om vad som gäller i fråga om rätt till arvode, resekostnadsersättningar och traktamente samt teknisk och elektronisk utrustning för en ledamot i Europarådets svenska delegation som lämnar riksdagen i samband med ett val.

Förslaget till lag om ändring i lagen (1989:186) om överklagande av administrativa beslut av Riksdagsförvaltningens myndigheter

7 § Ett beslut genom vilket Riksdagens överklagandenämnd har prövat en fråga som har överklagats dit får inte överklagas.

Ett beslut som avses i 4 § första stycket får överklagas hos Högsta förvaltningsdomstolen om talan förs av en enskild eller av en kommunal myndighet.

Ett beslut om inkomstgaranti, ekonomiskt omställningsstöd eller efterlevandeskydd får överklagas enligt bestämmelserna i 15 kap. lagen (2016:000) om ersättning till riksdagens ledamöter eller 12 kap. den upphävda lagen (1996:304) om arvode m.m. till Sveriges ledamöter av Europaparlamentet.

Övriga beslut får överklagas enligt bestämmelserna i 14 kap. 8 § riksdagsordningen hos Riksdagens överklagandenämnd.

Ändringen innebär att det i paragrafen hänvisas till den föreslagna nya ersättningslagen i stället för till 1994 års ersättningslag. Dessutom har paragrafen ändrats språkligt och redaktionellt.

Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:359) om arvoden till statsråden m.m.

6 § Ett statsråd som har längre färdväg än 70 kilometer från bostaden på hemorten till Regeringskansliet har, om förutsättningarna för avdrag i 12 kap. 18–20 §§ inkomstskattelagen (1999:1229) är uppfyllda, rätt till avlöningsförstärkning med de belopp som gäller för tjänstemän med tidsbegränsad anställning i Regeringskansliet. Ersättning för logikostnad betalas med samma belopp som gäller för riksdagsledamöter enligt 5 kap. 4 § lagen (2016:000) om ersättning till riksdagens ledamöter. För resor mellan Stockholm och hemorten betalas dessutom resekostnadsersättning.

Ändringen innebär att det i paragrafen hänvisas till den föreslagna nya ersättningslagen i stället för till 1994 år ersättningslag. Dessutom har det gjorts vissa språkliga ändringar som inte innebär någon ändring i sak.

Förslaget till lag om ändring i inkomstskattelagen (1999:1229)

11 kap. 7 § Förmån av omställningsstöd enligt 12 kap. 3 § och 13 kap. 2 § lagen (2016:000) om ersättning till riksdagens ledamöter ska inte tas upp.

67 kap. 6 § Med arbetsinkomster avses vid tillämpningen av detta kapitel sådana inkomster som anges i 59 kap. 8–12 §§, 13 §, 10, 12 och 13, 14 första stycket 1–3 och 5 samt 15–19 och 27 §§ socialförsäkringsbalken med undantag för sådana inkomster som anges i 59 kap. 23, 25, 26 och 28 §§ samma balk. Som arbetsinkomst avses även inkomst från självständig näringsverksamhet som bedrivs utomlands, om den skattskyldige i inte oväsentlig omfattning har arbetat i verksamheten.

Ekonomiskt omställningsstöd och inkomstgaranti enligt lagen (2016:000) om ersättning till riksdagens ledamöter ska inte anses som arbetsinkomst.

Vid beräkningen av skattereduktion ska arbetsinkomsterna utgöras av

– överskott i inkomstslaget tjänst, och

– överskott i inkomstslaget näringsverksamhet minskat med sjukpenning eller annan ersättning som anges i 15 kap. 8 §.

Arbetsinkomsterna ska minskas med allmänna avdrag enligt 62 kap. och sjöinkomstavdrag enligt 64 kap. samt avrundas nedåt till helt hundratal kronor.

Ändringarna innebär att det i paragraferna hänvisas till den föreslagna nya ersättningslagen i stället för till 1994 år ersättningslag.

Förslaget till lag om ändring i lagen (2002:1023) med instruktion för Riksrevisionen

17 § Föreskrifter om arvoden till ledamöterna i Riksrevisionens parlamentariska råd finns i lagen (1989:185) om arvoden för uppdrag inom riksdagen, dess myndigheter och organ.

Under resor och förrättningar som ledamöterna gör för sitt uppdrag har de rätt till ersättning enligt 4 och 5 kap. lagen (2016:000) om ersättning till riksdagens ledamöter och tillämpningsföreskrifterna till denna. Vid bedömningen av rätten till ersättning ska ledamöternas bostad på hemorten anses som tjänsteställe.

Ändringen innebär att det i paragrafen hänvisas till den föreslagna nya ersättningslagen i stället för till 1994 års ersättningslag.

Förslaget till lag om ändring i lagen (2011:745) med instruktion för Riksdagsförvaltningen

2 § Riksdagsförvaltningen ska om annat inte är särskilt föreskrivet

l. upprätta förslag till anslag på statens budget för riksdagen och Riksdagsförvaltningen,

2. utfärda anvisningar för utarbetandet av förslag till anslag på statens budget för riksdagens myndigheter utom Riksbanken,

3. upprätta anslagsdirektiv för var och en av riksdagens myndigheter, utom Riksbanken, över de finansiella villkor som gäller för respektive myndighet med anledning av riksdagens beslut om statens budget,

4. besluta i frågor om ekonomiska förmåner enligt lagen (2016:000) om ersättning till riksdagens ledamöter respektive den upphävda lagen (1996:304) om arvode m.m. till Sveriges ledamöter av Europaparlamentet,

5. ansvara för löner, arvoden och andra ersättningar till arbetstagare och arvodesberättigade hos Riksdagsförvaltningen, riksdagens nämnder och övriga riksdagsorgan samt svara för hanteringen av pensioner och andra förmåner till dessa och deras efterlevande,

6. ingå centrala kollektivavtal samt i övrigt utöva arbetsgivarens befogenheter enligt dessa när det gäller riksdagens myndigheter samt företräda riksdagens myndigheter som arbetsgivare i arbetstvister om kollektivavtal som har slutits av Riksdagsförvaltningen,

7. svara för de utbetalningar som följer av beslut av riksdagens nämndmyndigheter, om kostnaderna ska belasta anslag som anvisats till Riksdagsförvaltningen,

8. utföra övriga ekonomiadministrativa uppgifter för riksdagens nämndmyndigheter,

9. ansvara för att ledamöter erbjuds parkeringsplats, övernattningsbostäder, arbetsrum, vidareutbildning, teknisk och elektronisk utrustning, barnverksamhet, försäkring och företagshälsovård, och

10. ansvara för att ledamöter som lämnar riksdagen erbjuds stöd för övergång till förvärvsarbete.

Riksdagsförvaltningen ska ge riksdagens myndigheter möjlighet att framföra sina synpunkter på förhandlingsfrågor som direkt berör respektive myndighet.

Riksdagsförvaltningen får till en av riksdagens myndigheter överlämna handläggningen av en avtalsfråga som är av betydelse för den myndigheten.

Riksdagsförvaltningen ska bereda riksdagens nämndmyndigheter tillfälle att lämna synpunkter på behovet av resurser.

I förtydligande syfte anges det i paragrafen att Riksdagsförvaltningen, om annat inte är särskilt föreskrivet, ska ansvara för att ledamöter erbjuds parkeringsplats, övernattningsbostäder, arbetsrum, vidareutbildning, teknisk och elektronisk utrustning, barnverksamhet, försäkring och företagshälsovård.

6 § Riksdagsförvaltningen får överlämna en uppgift att handlägga frågor som anges i 2 § första stycket 4 till en annan myndighet. Vad som sägs om Riksdagsförvaltningen ska i sådant fall gälla den myndigheten när det gäller det som föreskrivs i 9 kap. 18–22 §§ den upphävda lagen (1996:304) om arvode m.m. till Sveriges ledamöter av Europaparlamentet.

Förslaget till lag om ändring i lagen (2012:880) med instruktion för Valprövningsnämnden

16 § För resor som ledamöter, sekreterare och andra som tjänstgör hos nämnden gör i sitt uppdrag ska Riksdagsförvaltningen betala resekostnadsersättning och traktamente enligt de bestämmelser som gäller för arbetstagare hos Riksdagsförvaltningen. I fråga om ersättning till den som även är ledamot av riksdagen finns bestämmelser i lagen (2016:000) om ersättning till riksdagens ledamöter.

Ändringen är en följd av den föreslagna nya ersättningslagen.

Förslaget till lag om ändring i lagen (2012:883) med instruktion för Riksdagens arvodesnämnd

1 § Riksdagens arvodesnämnd ska i enlighet med

l. 3 kap. l § lagen (2016:000) om ersättning till riksdagens ledamöter fastställa det belopp per månad som ledamotsarvode ska betalas med,

2. 12 kap. 26–27 §§ samma lag besluta i frågor om inkomstgaranti och efterlevandeskydd,

3. 13 kap. 22–23 §§ samma lag besluta i frågor om ekonomiskt omställningsstöd och efterlevandeskydd,

4. 9 kap. 12 a § den upphävda lagen (1996:304) om arvode m.m. till Sveriges ledamöter av Europaparlamentet besluta om jämkning av inkomstgaranti och

5. 9 kap. 23 § samma lag om utbetalning av inkomstgaranti på nytt.

Nämnden ska ange vilka överväganden som föranlett beslutet.

Nämnden är en myndighet under riksdagen.

17 § Bestämmelser om överklagande av beslut som avses i 1 § finns i 15 kap. 2 § lagen (2016:000) om ersättning till riksdagens ledamöter och i 12 kap. 1 § den upphävda lagen (1996:304) om arvode m.m. till Sveriges ledamöter av Europaparlamentet.

Ändringarna innebär att det hänvisas till den föreslagna nya ersättningslagen i stället för till 1994 års ersättningslag.

Förslaget till lag om ändring i lagen (2012:884) med instruktion för Riksdagens överklagandenämnd

15 § För resor som ledamöter, sekreterare och andra som tjänstgör hos nämnden gör i sitt uppdrag ska Riksdagsförvaltningen betala resekostnadsersättning och traktamente enligt de bestämmelser som gäller för arbetstagare hos Riksdagsförvaltningen. I fråga om ersättning till den som även är ledamot av riksdagen finns bestämmelser i lagen (2016:000) om ersättning till riksdagens ledamöter.

Ändringarna innebär att det hänvisas till den föreslagna nya ersättningslagen i stället för till 1994 års ersättningslag.

Bilaga 1

Sammanfattning av betänkandet Vissa frågor om riksdagsledamöternas ersättningar (2013/14:URF1)

Utredningens förslag

Utredningen föreslår en ny lag om ersättning till riksdagens ledamöter (ersätt-ningslagen). Förslaget innebär att bestämmelserna i lagen (1994:1065) om ekonomiska villkor för riksdagens ledamöter förs över till den nya lagen med regeltekniska, redaktionella och språkliga ändringar. I den nya lagen samlas även andra bestämmelser om ledamöternas ekonomiska villkor, som i dag finns i flera olika författningar.

Dessutom föreslår utredningen vissa materiella ändringar i lagen. Försla-gen avser bland annat ersättning för resor vid extraordinära händelser, för resor från och till en annan bostad än bostaden på hemorten och för kostnader som avser telefoni och datakommunikation. Det lämnas förslag också om möjligheter till vidareutbildning för riksdagsledamöterna, om reducering av logiersättning när en ledamot delar en egen övernattningsbostad med en närstående person och om ökade möjligheter för ledamöterna att resa inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) och till länder som har ansökt om medlemskap i Europeiska unionen (EU).

Utredningen föreslår en ny lag om stöd till partigrupperna för riksdagsledamöternas arbete i riksdagen. Avsikten är att den ska ersätta lagen (1999:1209) om stöd till riksdagsledamöternas och partigruppernas arbete i riksdagen. Förslaget innebär dels att vissa frågor som tidigare reglerades i föreskrifter till 1999 års lag i stället regleras i den nya lagen, dels ändringar i lagens struktur och språk.

Den regeltekniska och redaktionella översynen

En ny ersättningslag

Utredningen föreslår att bestämmelser om riksdagsledamöternas ekonomiska villkor ska samlas i en ny och enhetlig lag om ersättning till riksdagens leda-möter. Lagen ska innehålla alla de grundläggande bestämmelserna om ersätt-ning och andra ekonomiska villkor för uppdraget som riksdagsledamot. De mer detaljerade föreskrifterna ska tas upp i tillämpningsföreskrifter som di-rekt ansluter till lagen. På några punkter föreslås också allmänna råd som komplettering till de bindande reglerna. En samlad och enhetlig reglering ger en bättre överblick och minskar riskerna för inkonsekvenser, gränsdragnings-problem och dubbelregleringar. Samband och konsekvenser mellan olika bestämmelser blir tydligare i det nya regelverket.

Kapitelindelningen i den nya ersättningslagen ska i huvudsak svara mot strukturen på den lag som gäller i dag. Den lagen har en uppläggning som alltjämt framstår som följdriktig, och de nya reglerna har utan särskilda svårigheter passats in i dagens disposition. Den nya lagen bör dock enligt utredningens förslag förses med tydliga, upplysande och enhetligt utformade underrubriker. För att bestämmelserna ska bli lättbegripliga delas långa paragrafer upp i flera korta paragrafer.

Utredningen föreslår också en modernisering av lagens språk.

En ny lag om ersättning till partigrupperna för riksdagsledamöternas arbete i riksdagen

Utredningen föreslår en ny lag om stöd till partigrupperna för riksdagsleda-möternas arbete i riksdagen. Den har sin motsvarighet i 1999 års lag men innebär också att vissa bestämmelser som i dag finns i föreskrifter ska tas upp i lag. Det bör ske i de fall då bestämmelserna har stor betydelse för riksdagen och det politiska arbetet där. Därutöver föreslås att det ska tas in nya bestäm-melser om stöd till partigrupper för kostnader som avser riksdagsledamöters språkutbildning. Förslagen medför att lagens struktur måste ändras genom nya kapitelrubriker, ändrade underrubriker och omnumrering av paragraferna. Utredningen bedömer att ändringarna bäst genomförs i en ny lag.

För att öka lagens överskådlighet föreslår utredningen att lagen strukturellt byggs upp med tydliga kapitelrubriker som går tillbaka på underrubrikerna i 1999 års lag. Det föreslås vidare att det ska föras in klara och informativa underrubriker. Avsikten är att underlätta tillämpningen av lagen. Lagen har även ändrats språkligt och redaktionellt i syfte att underlätta för tillämparen.

Den materiella översynen

Resa vid en extraordinär händelse

Utredningen föreslår att en ledamot även fortsättningsvis ska få ersättning för en resa som ledamoten gör därför att han eller hon måste inställa sig i riksda-gen på grund av en extraordinär händelse. Med detta avses en naturkatastrof, en större olycka som drabbar många människor, en händelse som i stor ut-sträckning påverkar det ekonomiska eller politiska läget eller någon annan händelse av extraordinär karaktär. Ersättning ska enligt utredningens förslag lämnas också för en resa som ledamoten gör av någon annan orsak som inte har kunnat förutses. Det kan till exempel vara fråga om en oplanerad press-konferens, ett extrainsatt sammanträde i kammaren eller något utskott eller att en ledamot måste inställa sig på kort varsel vid ett visst voteringstillfälle i riksdagen. Ersättning lämnas såväl när ledamoten är på tjänsteresa som då ledamoten inte befinner sig i bostaden på hemorten eller på tjänsteresa när den extraordinära resan påbörjas. En förutsättning för ersättning är att leda-moten inte kan använda sin biljett för resan tillbaka. Ersättningen svarar mot den faktiska kostnaden för resan. En ledamot får själv besluta om utrikes resor som görs på grund av en extraordinär händelse eller någon annan orsak som inte har kunnat förutses.

En resa, som ledamoten inte påbörjar i bostaden på hemorten eller under en tjänsteresa, betraktas enligt inkomstskattelagen (1999:1229) inte som en tjänsteresa. Resan omfattas därmed inte av de särskilda villkor som är förenade med en tjänsteresa. Skatteverket har emellertid gjort ett ställningstagande för den situationen att en arbetstagare enligt arbetsgivarens beslut måste åter-vända hem i ett akut uppkommet tjänsteärende och inte kan boka av sin hem-resa eller utnyttja värdet av den vid ett senare tillfälle. I så fall bör den resa som arbetsgivaren har betalt inte anses utgöra någon beskattningsbar förmån. Arbetstagaren har i den situationen inte fått någon inbesparad privat levnads-kostnad. Av ställningstagandet följer att en riksdagsledamot som vid en ex-traordinär händelse eller någon annan orsak som inte har kunnat förutses inte kan använda sin biljett för resan tillbaka, får dra av kostnaden för resan i samband med beslut om slutlig skatt. Om Riksdagsförvaltningen har betalat resan, blir den inte förmånsbeskattad. Utredningen föreslår därför inte någon ändring av inkomstskattelagens bestämmelser om ersättning för resa.

Möjligheter till vidareutbildning

Enligt förslaget ska Riksdagsförvaltningen kunna erbjuda ledamöterna vida-reutbildning. Det stöd som erbjuds via Riksdagsförvaltningen bör innefatta den generella vidareutbildning som ledamöterna i allmänhet kan behöva. Det blir fråga främst om en introduktion till uppdraget som riksdagsledamot och om arbetsformerna i riksdagen, men det kan gälla också sådant som språkut-bildning och ledarskapsutveckling. Annan vidareutbildning måste i större utsträckning kunna avpassas till den enskilda ledamotens behov och därför, liksom i dag, ges via partigruppernas kanslier.

Framtida ändringar i villkoren och förutsättningarna för ledamöterna gör det nödvändigt att efter hand kunna utvärdera och förändra utbildnings- och utvecklingsverksamheten. Utredningen föreslår därför att Riksdagsförvaltningen löpande utvärderar ledamöternas behov av vidareutbildning. Innehållet i stödet till vidareutbildning bör Riksdagsförvaltningen utforma i samråd med ledamotsrådet.

Ersättning för resor från och till en annan bostad än bostaden på hemorten

Det föreslås att en ledamot ska ha rätt till ersättning för de kostnader som uppstår vid resor i arbetet från och till en annan bostad i Sverige än bostaden på hemorten. Rätten till ersättning förutsätter att resan går till en ort där leda-moten ska utöva sitt riksdagsuppdrag och att resan görs under ett mer än en vecka långt uppehåll i kammarens arbete. Den andra bostaden ska användas inte bara tillfälligt av ledamoten och bostaden ska innehas av ledamoten själv eller av någon närstående till henne eller honom. De nya reglerna ska av rättsliga skäl omfatta en annan bostad också när den ligger utanför Sverige men inom EES. Om bostaden ligger i ett annat EES-land än Sverige, ska ett beslut om resan fattas av Riksdagsförvaltningen eller den som Riksdagsförvaltningen bestämmer. Utredningen bedömer att det bör vara talmannen som beslutar om resor i sådana fall.

Utgångspunkten för förslagen är att riksdagsledamöterna måste ges möj-lighet att verka under rimliga villkor mot bakgrund av de särskilda krav som innefattas i riksdagsuppdraget och som innebär att riksdagsledamöterna måste vara anträffbara och tillgängliga för riksdagsuppdraget även utanför normal arbetstid och under längre uppehåll i kammarens arbete. Det kan sägas ligga i uppdraget att resa i hela landet, ha kontakt med sin valkrets och representera riksdagen. Men det är också viktigt att ersättningen inte uppfattas som överdrivet förmånlig eller omotiverat gynnsam. En sådan reglering riskerar att i förlängningen påverka förtroendet för ledamöterna och riksdagens arbete negativt. De ekonomiska villkoren ska därför ses i ljuset av vad som gäller för arbetstagare hos de statliga myndigheterna. Avvikelser måste kunna motiveras sakligt och hänföras till innehållet i riksdagsuppdraget. Utredningen har bland annat mot den bakgrunden kommit fram till att ersättningen ska passas in i det rådande skattessystemet utan några ändringar. Ersättningen ska alltså vara fullt ut skattepliktig och ligga till grund för beräkningen av arbetsgivar-avgifter, och resekostnaderna ska inte medföra någon särskilt utformad avdragsrätt vid inkomstbeskattningen.

Ersättning för taxiresor i vissa fall

Om en riksdagsledamot har fått en rekommendation av Riksdagsförvaltningen som innebär att han eller hon av säkerhetsskäl bör åka taxi såväl vid tjänstere-sor som privata resor (taxirekommendation), bör ledamoten få ersättning för de kostnader som en privat taxiresa för med sig. Förslaget innebär ökade möjligheter för ledamöterna att resa säkert.

Skatteverket har gjort ett ställningstagande som har betydelse i detta sammanhang. Om en arbetsgivare i ett individuellt fall gör bedömningen att en anställd har utsatts för ett reellt och allvarligt hot, bör åtgärder som arbetsgivaren anser är nödvändiga för att trygga den anställdes säkerhet inte betraktas som en skattepliktig förmån. Mot bakgrund av ställningstagandet kommer en ledamot att få dra av kostnaden för den privata taxiresan, och om Riksdags-förvaltningen har betalat resan blir det inte aktuellt med en förmånsbeskatt-ning. Utredningen föreslår därför inte någon ändring av bestämmelserna om avdrag för resekostnad i inkomstskattelagen.

Ersättning för kostnader som avser telefoni och datakommunikation

Utredningens förslag om ersättning för kostnader som avser telefoni och datakommunikation kompletterar den nuvarande regleringen. Förslagen inne-bär en författningsreglering av ledamöternas rätt till ersättning för abonnemang och trafikavgifter vid datakommunikation med det bredband som Riksdagsförvaltningen tillhandahåller ledamöterna. Dessutom ersätts andra kostnader som uppkommer när ledamöterna använder den tekniska och elektroniska utrustning som förvaltningen tillhandahåller. Det kan till exempel vara en avgift som ledamoten får betala för att ansluta utrustningen mot ett lokalt nätverk utomlands. Vidare får en ledamot rätt till ersättning för kostnader för datakommunikation, om han eller hon använder sin privata tekniska och elektroniska utrustning inom ramen för riksdagsuppdraget. Ersättningsrätten utsträcks också till att omfatta kostnader som uppkommer då ledamoten använder någon annan teknisk eller elektronisk utrustning i sitt uppdrag. Det kan röra sig om en kostnad för att använda telefon på ett hotell. Rätten gäller, till skillnad mot tidigare, också när en ledamot inte är på tjänsteresa.

Ledamöternas boende

Utredningen föreslår att det ska införas uttryckliga författningsbestämmelser om reducering av logiersättning, när en ledamot delar en egen övernattnings-bostad med en närstående person som inte har rätt till ersättning för logikostnader från Riksdagsförvaltningen. Dessutom föreslås en motsvarande be-stämmelse då en ledamot i stället delar bostaden med någon annan än en närstående person, till exempel om ledamoten har en inneboende. Logiersätt-ningen har redan enligt gällande praxis inom förvaltningen reducerats om en ledamot inte bor ensam i sin övernattningsbostad. Förslaget bygger på denna praxis.

Reduceringen blir olika stor alltefter den tid som den närstående personen befinner sig i bostaden. Till exempel ska ersättningen reduceras med 50 pro-cent om den närstående personen bor i bostaden varje vecka och med 37,5 procent om personen bor i bostaden minst tre veckor per månad men inte varje vecka. Att en närstående person övernattar under enstaka dagar under en månad godtas utan att logiersättningen reduceras. För det fall att en ledamot delar bostad med någon annan än en närstående person ska en reducering av ersättningen göras efter hur stor del av bostaden som den andra personen disponerar. Förutom den inneboendes sovrum bör som regel 1/3 av de allmänna utrymmena i bostaden, som till exempel vardagsrum, kök och badrum, anses ingå i den del som den andra personen disponerar.

Vissa utrikes resor

Riksdagsuppdraget förändras genom den ökande internationaliseringen och samarbetet med EU:s institutioner, andra medlems- och EES-länder samt länder som har ansökt om medlemskap i EU. Mot den bakgrunden föreslår utredningen att en ledamot själv ska få besluta om utrikes tjänsteresor till länder inom EES och till länder som har ansökt om medlemskap i EU. Enligt förslaget ska ledamoten lämna in en kortfattad skriftlig redovisning för resan till Riksdagsförvaltningen. Redovisningen ska lämnas inom sex månader efter det att resan avslutades. Förslagen innebär att det blir enklare för en ledamot att besöka EU:s institutioner och andra organ inom EU. Men även resor till EES-länder, däribland de nordiska länderna, och till kandidatländer, potentiella kandidatländer och anslutningsländer underlättas.

Kostnader och genomförande

De kostnader som förslagen ger upphov till kan finansieras inom befintliga ekonomiska ramar.

Det föreslås att de nya reglerna ska träda i kraft den 1 januari 2015.

Bilaga 2

Remissinstanser

Kammarrätten i Jönköping

Regeringskansliet

Riksdagens arvodesnämnd

Riksdagens ombudsmän

Riksrevisionen

Skatteverket

Statens tjänstepensionsverk

Sveriges Kommuner och Landsting

Uppsala universitet

Örebro universitet

Riksdagens partigrupper

Bilaga 3

Lagrådets yttrande