Aids
Interpellation 2012/13:20 av Vestlund, Börje (S)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2012-10-10
- Anmäld
- 2012-10-15
- Fördröjd
- Ärendet var fördröjt
- Svar fördröjt anmält
- 2012-10-19
- Sista svarsdatum
- 2012-11-05
- Besvarad
- 2012-11-06
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
den 10 oktober
Interpellation
2012/13:20 Aids
av Börje Vestlund (S)
till socialminister Göran Hägglund (KD)
Det är nu 30 år sedan aids kom till Sverige. Vi kan se bakom oss först ett inledande skede, där det finns anledning att fundera över hur samhället behandlade de smittade och sjuka, men också hur vi politiker inte kunde stå över den allmänna hysteri som då rådde i Sverige. Vi har också flera framgångsrika år då det dels togs fram stoppmediciner men framför allt utvecklades förfinade metoder att bedriva hivprevention på. Genom detta blev inhemsk smitta i Sverige något ovanligt. I vissa grupper, till exempel injektionsmissbrukare, försvann smittan helt. Sedan började smittan bli mer och mer vanlig bland män som har sex med män. Behovet av att förnya metoder och faktiskt genomföra hivprevention pockar på. Den myt som svenska politiker har hävdat, att vår smittskyddslag skulle minska smittan, får i dag anses som mer av myt än verklighet. Den utveckling Sverige har haft är densamma som i en del andra länder, utan denna typ av smittskyddslag. Varje del av dessa inledande rader skulle kunna vara stoff för en interpellation och en fråga. Jag vill i denna interpellation ägna mig åt de första åren. De som borde vara med i denna debatt är endera döda eller har medicinerats tungt under många år och orkar inte delta.
Jonas Gardell har skrivit boken Torka aldrig tårar utan handskar, en fantastisk bok som får oss som var med att minnas dessa hemska år. Många trångsynta människor, inte minst de religiösa samfundens män och kvinnor, skanderade då att detta var en bögpest och att det var guds straff för det promiskuösa leverne homosexuella män levde. Det fanns också läkare som ansåg att alla aidssjuka skulle placeras på en ö och inte ha kontakt med andra. Även i sjukvården fanns det gott om bigotteri, allt från läkare som inte ville behandla aidssjuka patienter till det som är rubriken på Gardells roman. Det gick så långt att en sjuksköterska som var villig att medverka i vården av aidspatienter utnämndes till Ängeln på Roslagstull. Det är nu dags att upprätta bokslut över denna mörka tid i svensk nutidshistoria, det är nu dags att säga att vi hade fel. Vi förstod inte bättre då, men vi hade fel. En ursäkt från samhället är därför på sin plats.
Jag vill fråga socialministern:
Är socialministern beredd på att de människor som drabbades av hiv och aids under 1980-talets senare del och början av 1990-talet, och deras anhöriga, får en ursäkt av det svenska samhället?
Debatt
(7 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2012/13:20
Webb-tv: Aids
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2012/13:19 Tisdagen den 6 novemberProtokoll 2012/13:19 12 § Svar på interpellation 2012/13:20 om aids
Protokoll från debatten
Anf. 68 Socialminister Göran Hägglund (KD)
Herr talman! Börje Vestlund har frågat mig om jag är beredd på att de människor som drabbades av hiv/aids under 1980-talets senare del och början av 1990-talet, och deras anhöriga, får en ursäkt av det svenska samhället.
Inledningsvis konstaterar jag att smittspridningen av hiv och andra sexuellt överförbara sjukdomar är en av de största utmaningarna inom folkhälsoområdet. Tack vare den medicinska forskningen finns i dag bromsmediciner som hindrar inträdet av aidsrelaterade sjukdomar. Förutsättningarna för ett längre och friskare liv för många av de smittade har därmed blivit avsevärt bättre. Sjukdomen fortsätter dock att orsaka mycket allvarliga konsekvenser för såväl den enskilde som resten av samhället, både i Sverige och internationellt.
Att personer som lever med hiv/aids utsätts för diskriminering och bristfälligt bemötande är givetvis helt oacceptabelt. Diskrimineringslagen (2008:567) ger ett skydd mot diskriminering av personer som lever med hiv/aids under diskrimineringsgrunden funktionshinder. Socialstyrelsen har genom sin tillsynsverksamhet ansvar för att vidta åtgärder mot diskriminering inom vården. Därutöver har en rad andra myndigheter som Arbetsmiljöverket, Skolverket och Försäkringskassan särskilt viktiga roller när det gäller att motverka diskriminering.
För att få mer kunskap om livssituationen hos personer som lever med hiv i den industrialiserade delen av världen har Smittskyddsinstitutet sammanställt en kunskapsöversikt i ämnet. Det övergripande syftet är att med utgångspunkt i tidigare studier och erfarenheter identifiera möjliga indikatorer för att följa utvecklingen av levnadsvillkor, livskvalitet, stigma och diskriminering hos personer med hiv i Sverige.
Nationella strategin mot hiv/aids och vissa andra smittsamma sjukdomar (prop. 2005/06:60) är en samlad strategi för samhällets insatser för att förebygga spridning och minska konsekvenserna av hivinfektion och andra sexuellt överförbara och blodburna sjukdomar. Ett av delmålen i strategin är att kunskapen om hiv/aids och om hur det är att leva med sjukdomen ska förbättras i offentlig verksamhet, i arbetslivet och i samhället i stort. Det står klart att insatser för att öka den allmänna kunskapen om hiv/aids är av mycket stor betydelse, inte bara för att vi ska kunna möta fördomar och diskriminering utan också för att preventionsarbetet ska få effekt.
För att stimulera till intensifierat arbete mot hiv/aids på lokal och regional nivå har regeringen under flera år avsatt statsbidrag som har fördelats i enlighet med en överenskommelse mellan regeringen och Sveriges Kommuner och Landsting, SKL. I årets överenskommelse betonas vikten av att främja samarbete mellan olika aktörer kring kunskapsuppbyggnad och kunskapsförmedling. Ett sådant samarbete kan till exempel avse stöd och samordning för att säkerställa en god kunskapsnivå hos alla huvudmän rörande bemötandefrågor av personer som lever med hivinfektion. Vidare har Smittskyddsinstitutet tagit fram ett kunskapsunderlag för preventionsarbete för olika målgrupper.
För närvarande pågår en översyn inom Regeringskansliet av hur statsbidrag på området fördelas. En utgångspunkt för översynen är att statsbidrag på området också framöver ska främja de övergripande nationella målen för insatser mot hiv/aids och andra sexuellt överförbara sjukdomar.
Frivilligorganisationernas insatser för att öka kunskapen om hiv/aids spelar en viktig roll för att kunna bemöta fördomar om sjukdomen. Regeringen avsätter årligen statsbidrag till idéburna organisationer i syfte att stödja deras arbete med bland annat information och utbildning om hiv/aids och andra sexuellt överförbara sjukdomar.
Regeringen har även initierat en särskild satsning på jämlik vård. I denna ingår en rad insatser som avser att minska diskriminering och ojämlikt bemötande inom vården. Bland annat ska Socialstyrelsen, i samverkan med Diskrimineringsombudsmannen, ta fram ett utbildningspaket för vårdpersonal om olika aspekter av värdigt och professionellt bemötande och agerande inom vården.
Avslutningsvis är det min övertygelse att diskriminering och stigmatisering av personer som lever med hiv/aids bäst bekämpas genom sådana målinriktade insatser för att öka kunskapen om sjukdomen som regeringen vidtagit och vidtar. Det är genom sådana medel regeringen kommer att arbeta även i fortsättningen. Lika viktigt är ett ständigt pågående samtal om dessa frågor med bland annat idéburna organisationer, sjukvårdshuvudmän och myndigheter.
Anf. 69 Börje Vestlund (S)
Herr talman! Här föreskriver etiketten att man ska tacka för svaret. Det kan jag inte göra, eftersom socialministern inte berör min fråga med en enda stavelse. Hela svaret beskriver dagens situation. Det är inte ett svar på interpellationen, det är ett skämt om en så allvarlig sak som hur unga människor, främst män som hade sex med män, dog under 1980-talet och i början av 1990-talet. Interpellationen handlar inte om hivprevention, inte om forskning om hiv, inte om dagens diskriminering och inte ens om smittskyddslagen, även om det skulle finnas anledning att beröra den i andra sammanhang.
Det handlar om aids, som med full kraft dödade så många män för 30 år sedan. Jag tycker att socialministern borde skämmas över svaret på denna interpellation.
Låt mig citera vad Olov Abrahamsson kåserade i Norrländska Socialdemokraten den 24 oktober i år: Kent Carlsson från Stockholm skulle ha blivit ordförande i SSU efter Anna Lindh 1990, men bara ett par veckor före kongressen i juni samma år tvingades han lägga ned sin kandidatur. Kent Carlsson hade blivit allvarligt sjuk. Tre år senare var han död. Han avled den 7 november 1993, bara 31 år gammal.
Jag har tänkt mycket på Kent Carlsson när jag följt Jonas Gardells fantastiska
Torka aldrig tårar utan handskar
i SVT under de senaste veckorna.
Herr talman! Kent Carlsson var ledamot av denna kammare. Han var den första öppet homosexuella ledamoten. Han dog i aids.
Herr talman! Jag kommer nu att bli en smula personlig. I den nyss nämnda tv-serien
Torka aldrig tårar utan handskar
var det för mig och många andra som att komma tillbaka i tiden. Vi kunde återigen känna igen platser som vi knappt varit på sedan dess, känna glädjen att få gå ut på diskotek, träffa vänner men också oron att få aids, men ännu värre att någon annan i ens bekantskapskrets skulle drabbas.
I min värld, som då var Linköping, var vi några stycken som åkte upp till Stockholm med jämna mellanrum för att ha roligt, dansa och ha sex. Vi hade träffat motsvarande kompisar här i Stockholm, och där var Göran som skred fram som en drottning, hade en tunga vassare än en nyslipad slaktarkniv, men samtidigt väldigt kul och framför allt generös. Kammaren kan ju ana vem jag avgudade på den tiden. Men där fanns också den undersköna och sexiga Tommy med sin snygga kropp och vackra ögon. Alla hoppades naturligtvis att han skulle ta sitt förnuft till fånga och bli kär i just en själv. Men det hände naturligtvis aldrig. Det fanns flera i denna vänkrets. Vi som kom från andra orter än Stockholm gick under samlingsnamnet lantlollorna.
Herr talman! I dag lever bara jag och en annan av lantlollorna, resten är döda, huvuddelen av dem dog i aids. Det är Kent, Göran, Tommy och alla andra som denna interpellation handlar om. Det är om de felaktigheter och misstänkliggöranden som sjukvården mötte alla dessa unga män med. Det är om hur kommuntjänstemän försökte få svårt aidssjuka att säga upp sin lägenhet därför att de ändå skulle dö. Det är om hur grannar trakasserade aidssjuka för att de skulle flytta. Det är om hur jurister försökte få aidssjuka att skriva under testamenten de inte hade bett om. Det är om hur begravningsentreprenörer vägrade att utföra begravningar av personer som dog i aids. Det är om hur distriktssköterskor vägrade lägga om svåra sår på aidspatienter. Det är om hur religiösa samfund hävdade att aids var ett straff från Gud. Det är om hur skribenter, som än i dag är verksamma, kallade aids för bögpest. Det var en tid när diskriminering och stigmatisering fick härja fritt, och ingen sade ifrån.
Jag vill ha svar på min fråga, herr talman.
Anf. 70 Socialminister Göran Hägglund (KD)
Herr talman! Tack, Börje Vestlund, för interpellationen allra först och för möjligheten att samtala om en av de mest skakande händelsekedjor som har inträffat under senare årtionden. Man kan dra sig till minnes åren i början av 80-talet när det började gå upp för många, kanske alla, i Sverige att det hade kommit en ny sjukdom. När larmet gick för 30 år sedan om en ny svår sjukdom som var okänd svämmade medierna över av skrämmande scenarier och en väldig massa ödesmättade prognoser, och en del personer tappade i det sammanhanget bildligt talat huvudet inför det här okända. Utifrån ett bräckligt, obefintligt kunskapsunderlag gjorde många människor i Sverige och naturligtvis i andra länder uttalanden, väckte förslag och beskrev situationen. En del av de här uttalandena framstår i dag som minst sagt konstiga, orimliga och en del av dem grundade på en alldeles förfärlig människosyn.
När kunskapen har ökat har vi kunnat få ett något annorlunda förhållningssätt och en annorlunda diskussion. Situationen har förändrats, men fortfarande lever många människor med samma skräck, samma oro och samma ångest som många som drabbades för 30 år sedan, en rädsla att omgivningen ska få reda på hur det hänger ihop och hur det förhåller sig. Det här bygger förstås i mycket stor utsträckning på okunnighet om sjukdomen och om hur den förs vidare.
Det bästa vi kan göra är att utifrån bästa möjliga kunskapsunderlag arbeta metodiskt med behandling och forskning som kommer till nytta för dem som har drabbats men också, och det är viktigt, att arbeta med attityder och bemötande. Även där är kunskapen nyckeln till framgång.
Jag tror kanske att Börje Vestlund håller med mig om att efter de första åren och med ökande kunskap kommer då en situation där det normaliseras och där det finns en risk att man tappar nya generationer som kommer till och att den här kunskapen går förlorad i vissa åldersgrupper. Därför är det otroligt viktigt att vi lyckas nå fram med en balanserad information och kunskap i landets skolor, inom hälso- och sjukvården och att vi jobbar med attityder och bemötande. Det är naturligtvis inte värdigt att människor som har drabbats av en svår sjukdom, som i dag går att bromsa upp med fantastiska läkemedel som kommit fram men som fortsatt är en väldigt allvarlig sjukdom, utöver det drabbas av omgivningens sneda blickar eller - ännu värre - öppna förakt. Det är människor som det handlar om, människor som har rätt att bemötas med samma värdighet och respekt som alla andra.
Anf. 71 Börje Vestlund (S)
Herr talman! Jag delar den uppfattningen att väldigt många naturligtvis vet att man kan få en dödlig sjukdom som gör att man måste ha en livslång medicinering. De flesta vet också att den medicineringen ofta får väldiga bieffekter. Det kan inom parentes konstateras att till och med sådana som fick aids på 90-talet i dag avlider av sviterna av medicineringen. Det är ingen ofarlig medicinering, och det måste man ha respekt för, så jag förstår oron.
Men det är ändå inte detta det handlar om, herr talman. Det handlar om vad samhället ska göra för dem som utsattes för denna diskriminering och denna stigmatisering.
Låt mig fortsätta med min uppräkning. Det fanns en känd smittskyddsläkare som hävdade att alla som fick aids skulle placeras på en ö, helst på Gotland. Jag vet inte riktigt vad gotlänningarna tyckte om detta, men uppenbarligen fanns det ett sådant resonemang i samhället. Det fanns också, utan att jag ska säga att socialministern har den uppfattningen, en uppfattning hos många aktiva religiösa människor, bland annat inom Kristdemokraterna, att detta var ett straff från Gud.
Jag kan inte komma ifrån att aktiva skribenter som fortfarande hörs i medierna kallade detta för bögpest. Man stigmatiserade hela gruppen.
Det fanns de som försökte att stå emot detta, men det var mycket svårt. Vi ska inte glömma att Noaks ark, RFSL och ett antal mycket duktiga läkare gjorde det. Men det fanns många fördomar som mötte de här patienterna till och med när de kom in till sådana sjukhus som Roslagstulls sjukhus här i Stockholm, vilket väl ändå får sägas var det stora sjukhuset för aidspatienter på den tiden. Det är för dem jag har skrivit den här interpellationen, inte för dem som drabbas i dag. Jag ska gärna ta en debatt om hivpolitiken. Den är jätteviktig, men det är inte det den här interpellationen handlar om. Det var också därför jag valde att kalla den för aids kort och gott. Det handlar om den situation som rådde på 80- och 90- talen.
Ska inte dessa människor, de som eventuellt har överlevt, och deras anhöriga kunna få en ursäkt av samhället för den förnedring som de fick uppleva under 80- och 90-talen? Är inte Kent Carlsson, mina kompisar Göran och Tommy och alla andra som dog på 80- och 90-talen värda den ursäkten? Jag vet inte vilka av deras anhöriga som lever än i dag. Jag vet att Görans mor dog för ett par år sedan, men det finns anhöriga till dessa människor som lever. Kent Carlssons föräldrar lever definitivt.
Vårt samhälle har på ett lyckosamt sätt grävt i sina djupaste hålor för att plocka fram det som samhället tidigare har gjort fel. Är det inte nu dags för dem som inte bara dog i aids utan dessutom fick uppleva denna förnedring som fanns på 80- och 90-talen? Jag var med. Jag vet hur det var.
Anf. 72 Socialminister Göran Hägglund (KD)
Herr talman! Börje Vestlunds beskrivning stämmer. Det fanns väldigt många människor, och det sade jag också i mitt tidigare inlägg, som gjorde uttalanden som många av dem säkert har fått skäl att ångra senare. Har man inte ångrat dem är man kanske värd att beklaga.
Under de här åren var detta någonting helt okänt. Det här handlar inte om jag försvarar några av de dumma uttalanden som har gjorts. Det spreds en skräck som gjorde att människor tappade alla koncept. Börje Vestlund redogjorde för en del av de förslag som förekom, till exempel lägerliknande miljöer där man skulle internera personer som hade drabbats av sjukdomen för att minimera risken. Vi har nu också kunnat se vilka skyddsåtgärder som polis, sjukvårdspersonal och andra iakttog för att möta de risker som de såg framför sig.
I dag vet vi lite bättre. Vi vet att väldigt mycket av detta var våldsamt överdrivet. Vi vet att mycket byggde på helt felaktiga föreställningar om hur smittan spreds. Vi har en bättre situation i dag.
Jag kan inte säga att jag är i en sådan position att jag kan be om ursäkt för alla de människor som gjorde korkade uttalanden. Jag beklagar varje uttalande som var kränkande, felaktigt, dumt och så vidare, men det är trots allt de personer som har fällt de uttalandena som har ansvar vad de har sagt. Det hjälper inte vad någon regering säger. I den mån dåvarande regeringar eller myndighetsföreträdare fattade konstiga beslut är det värt att beklaga, men jag tror att alla beslut som fattades på den statliga nivån fattades utifrån den kunskap som man då hade. Man ville göra det bästa möjliga för de personer som var drabbade och för de personer som riskerade att smittas.
Jag tror att det bästa vi kan göra är att arbeta med respekt för alla de anhöriga som lever kvar och för dem som är smittade och som kämpar med sin sjukdom eller biverkningar av den tunga medicinering som många av dem genomgår och ställa upp för dem inom sjukvården, inom alla andra sektorer som politiken förfogar över och genom civilsamhällets alla organisationer, som många gånger erbjuder någonting utöver det som det offentliga oftast förmår att prestera.
Anf. 73 Börje Vestlund (S)
Herr talman! Det är klart att man inte kan stå för de dumheter som enskilda skribenter eller enskilda läkare har sagt. Då skulle statsråden kanske inte få göra annat än be om ursäkt. Det händer ju varje dag och i många sammanhang. Det kan jag förstå.
Det jag vill komma åt med denna interpellation är egentligen den attityd som rådde. Man kunde ha gjort mer. Man gjorde mer på andra håll i världen. Man visste ganska tidigt att till exempel vanlig social kontakt inte var skadlig. Man visste ganska tidigt att det var lite som tydde på att till exempel saliv innehöll smitta. Man visste däremot inte vilken typ av smitta det var, men man visste att det inte fanns något onormalt i saliv. Man visste på ett ganska tidigt stadium att blod och sperma var den farliga smittkällan och är så än i dag. Så ser situationen ut. Det är med anledning av det som jag tycker att den här interpellationen är värd att ställas.
Fru talman! Låt mig avsluta med att berätta lite kuriosa om just Göran. Han visste redan 1991 att jag skulle hamna i denna kammare. Motiveringen var mycket enkel: Om man var så korkad att man läste om politik innan man läste skvallersidorna skulle man hamna i Sveriges riksdag. Och dessutom var jag den enda av oss som aldrig skulle få tag på en hederlig karl. På den senare punkten hade Göran fel, men i övrigt hade han rätt.
Anf. 74 Socialminister Göran Hägglund (KD)
Herr talman! Det var en bra historia. Börje Vestlund beskriver väl att kunskapen fanns om att vanlig social kontakt inte överförde smitta, men det dröjde ungefär en evighet innan det sipprade ned till de många människorna. Vi vet ju att vi fungerar lite så som människor att vi hellre tar det säkra före det osäkra. Vi hörde en hel del förfärliga beskrivningar som jag inte har några skäl att ifrågasätta, till exempel att folk inte vågade gripa in när någon drabbades av akut sjukdom och föll ihop gatan. Man kunde inte veta om den här personen var smittad. Skulle man göra någonting för en medmänniska i ett sådant läge?
Det sades mycket under den här tiden, och många ageranden var taffliga. Väldigt mycket hade kunnat vara mycket bättre. Hade det kunnat göras ogjort med den kunskap som vi har i dag önskar den här kammaren inget annat än att vi hade kunnat ställa det till rätta.
Vi har ansvar för situationen i dag. Vi har ansvar för att se till att det blir ännu bättre i morgon. Många av de personer som Börje Vestlund gör sig till tolk för genom den här interpellationen lever i dag under tuffa förhållanden. Vi ska göra vad vi kan på den politiska vägen, men vi behöver hjälp av många andra ytterligare.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.