anhörigvårdarnas situation

Interpellation 2001/02:156 av Pålsson, Chatrine (kd)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad: 2001-12-20
Anmäld: 2002-01-15
Besvarad: 2002-01-25

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 20 december
Interpellation 2001/02:156
av Chatrine Pålsson (kd) till socialminister Lars Engqvist om anhörigvårdarnas situation

Socialstyrelsen kom nyligen med rapport som beskriver anhörigvården i Sverige. Rapportens resultat över hur anhörigvårdarna upplever sin situation kan sammanfattas som: tungt men positivt. Resultaten visade att anhöriga prövar sig fram och använder flera olika sätt att hantera problemen. Sådan flexibilitet finns sällan i den offentliga vården och omsorgen.

Närståendevården utgör basen i vård- och omsorgsarbetet. Drygt 60 % av det totala omsorgsarbetet utförs av anhöriga. Räknar man även in psykiskt sjuka, multihandikappade m.m. kan det röra sig om en miljon anhörigvårdare.

Många av de som vårdas har demenssjukdomar, vilket är särskilt krävande. Insatsen görs oftast oavlönat och innebär arbete dygnet runt. De anhöriga eller närstående har tillsammans med den sjuke beslutat att de ska stå för stödet i hemmet. Men det händer också att många patienter tvingas vara hemma även i svåra situationer eftersom vårdplatser inom såväl landsting som kommun skurits ned radikalt. En fungerande vård i hemmet kräver ofta att en anhörig finns tillgänglig hela tiden, även om man får hjälp från hemsjukvården.

Många anhörigvårdare upplever att de inte värderas för sin insats. Samhället ger inte det stöd som behövs. Många anhörigvårdare lever med en ovisshet och otrygghet utifall den anhörige till sist skulle behöva en vårdplats som kanske inte finns. Otryggheten kommer sig även av oron över att inte orka med arbetsbelastningen. Samtidigt drivs man av viljan att hjälpa och stödja en närstående person.

Det finns anhörigorganisationer som en del anhöriga vänder sig till för råd och stöd. Men hur värderar samhället dessa i förhållande till andra liknande organisationer? Sedan flera år har exempelvis Demensförbundet kämpat för sin överlevnad. Regeringen har inte velat ge dem rättmätiga bidrag för sin verksamhet. Det har vi och andra kristdemokrater påpekat upprepade gånger med klent resultat. Anhörigrådet kämpar också med sin ekonomi och vet inte ens hur det kommer att se ut nästa år, 2002. För oss kristdemokrater är detta obegripligt. Visserligen påpekar regeringsföreträdare emellanåt att de anhörigas roll är viktig, men gör inget för att stödja dem.

Anhöriga gör en oerhört viktig insats på många sätt. Ingen vårdpersonal kan ersätta en anhörig @ i den lilla gemenskapen, som oftast är familjen, finns en trygghet av djupaste dimension. Det är således när vårdpersonal och anhöriga arbetar tillsammans för och med patienten som en verklig trygghet skapas. Respekt och förtroende är nyckelord i bemötande och vård. För att klara framtidens utmaningar och tillmötesgå medborgarnas behov krävs konkreta åtgärder för att stödja anhörigvårdarna. Det räcker inte med ord @ det krävs handling!

Med anledning av ovanstående vill jag ställa följande frågor till Lars Engqvist:

Vilka konkreta åtgärder avser regeringen vidta för att garantera att anhörigorganisationerna får tillräckliga resurser?

Vilka konkreta åtgärder avser regeringen vidta för att stödja anhörigvårdarna?

Debatt

(6 Anföranden)

Interpellationsdebatt 2001/02:156

Webb-tv: anhörigvårdarnas situation

Protokoll från debatten

Socialminister Lars Engq (S)

Anf. 34 Socialminister Lars Engq (S)

Fru talman! Chatrine Pålsson har frågat mig dels vilka konkreta åtgärder som regeringen avser att vidta för att garantera att anhörigorganisationerna får till- räckliga resurser, dels vilka konkreta åtgärder som regeringen avser att vidta för att stödja anhörigvår- darna. De anhörigas roll och betydelse som vårdgivare till äldre och personer med funktionshinder är numera väl dokumenterad och erkänd. Den omsorg som ut- förs av familj och andra närstående är mycket omfat- tande och har sannolikt ökat i betydelse under senare år. Jag anser i likhet med Chatrine Pålsson att de anhöriga gör en oerhört viktig insats på många sätt. Det är angeläget att de kan få stöd från samhället när de behöver det. För att stimulera kommunerna att utveckla stödet till anhöriga beslutade regeringen 1998 om ett treårigt stimulansbidrag på totalt 300 miljoner kronor till kommunerna 1999-2001. Målet var att stödja, un- derlätta och på olika sätt bidra till en ökad livskvalitet för familj och andra närstående. Samtliga kommuner har nu handlingsplaner för hur anhörigstödet ska utvecklas. Stimulansbidraget har hittills används till bl.a. anhörigkonsulenter som anhöriga kan vända sig till, anhörigcentraler, träffpunkter och utbildning för anhöriga. I de flesta kommuner har stimulansbidraget inneburit att med- vetenheten om de anhörigas situation ökat väsentligt och förbättrat möjligheterna för anhörigvårdare att få stöd från samhället. Det är viktigt att den här satsningen på stöd till anhöriga inte bara blir en tillfällig förstärkning. Där- för är det angeläget att finna strukturer och former att förvalta och utveckla de kunskaper och erfarenheter som har tillkommit tack vare de statliga stimulansbi- dragen. Regeringen, Svenska Kommunförbundet och Landstingsförbundet har i det avtal som ingicks i samband med den nationella handlingsplanen för hälso- och sjukvården enats om en fortsatt satsning på att utveckla stödet till anhöriga år 2002-2004. Detta sker inom ramen för de resurser som kommuner och landsting tillfördes i samband med handlingsplanen. De frivilliga organisationerna har en viktig roll som komplement till samhällets insatser när det gäller stödet till anhöriga. Jag anser att det är viktigt att samarbetet mellan samhället och de frivilliga organi- sationerna ytterligare utvecklas. De tre nationella anhörigorganisationerna Demensförbundet, Alzhei- merföreningen och Anhörigrådet har alla fått del av de statliga stimulansbidragen under år 1999-2001 för flera olika utvecklingsprojekt. Den 10 januari i år beslutade regeringen om fortsatt statligt stöd till de tre organisationerna för år 2002. Då Chatrine Pålsson, som framställt interpellatio- nen, var förhindrad att närvara vid sammanträdet medgav andre vice talmannen att Rosita Runegrund i stället fick delta i överläggningen.

Rosita Runegrund (Kd)

Anf. 35 Rosita Runegrund (Kd)

Fru talman! Jag får tacka för svaret till Chatrine Pålsson. Jag som nu går upp i interpellationsdebatten är inte nöjd med svaret. Är det okunskap eller ointres- se som gör att svaret inte var mer utvecklat? Okunskap är ett förlåtande drag. Okunskapen är stor bland både politiker och tjänstemän när det gäller anhörigvård - även om kunskapen har förbättrats. Anhörig 300 var och är ett fantastiskt projekt, som har lett till att arbetet med att förbättra anhörigvårdar- nas situation har, precis som socialministern säger, kommit i gång i landets kommuner. Men en del kommuner befinner sig fortfarande i en blygsam uppbyggnadsfas. Vissa kommuner har, efter det att projektet har avslutats, dragit ned på verksamheten. Projektledare har fått sluta, och människor med andra uppgifter inom äldreomsorgen har fått ta över det samordnande ansvaret. Därför är det för mig obegrip- ligt att regeringen beslutade avsluta projektet så tidigt och inte tillförde medel som ytterligare stimulans några år. Vi vet att två tredjedelar av det totala omsorgsar- betet utförs av anhöriga. Om vi räknar in de psykiskt sjuka och multihandikappade kan det röra sig om närmare en miljon anhörigvårdare. Utan de anhörigas insatser skulle sjukvården falla samman. Detta är också en jämställdhetsfråga. Det är inte ovanligt att 80-åringar, oftast kvinnor, sköter en starkt vårdbehövande jämnårig make i hemmet. Det är inte ovanligt att det görs utan eller med otillräcklig hjälp från kommunen. Jag har hört att socialministern har träffat repre- sentanter för Demensförbundet och diskuterat utökad kunskap och kompetens inom demensvård och även ett nationellt kunskapscenter. Det är bra. Har socialministern suttit ned med Anhörigrådets ordförande? Det går inte att tro det. Anhörigrådet har fått 250 000 kr för 2002. Det är ingen ökning. Men behovet är så mycket större, just på grund av stimu- lansbidraget och att kunskaperna har ökat. Behovet av opinionsbildning har därmed väckts. Avser socialministern att öka bidraget till Anhö- rigrådet, som trots allt är en organisation som arbetar för de anhöriga?

Socialminister Lars Engq (S)

Anf. 36 Socialminister Lars Engq (S)

Fru talman! Rosita Runegrund tycker inte att sva- ret är tillräckligt. Men vi har faktiskt försökt att svara på de frågor som har ställts. Det finns en rad bekym- mer i kommunerna när det gäller ett inte tillräckligt stöd till de anhöriga. Det finns säkerligen områden där inte heller det nationella stödet är tillräckligt. Men det var ett ärligt försök att svara på de frågor som har ställts. Låt mig då få svara på de kompletterande frågor som Rosita Runegrund har ställt. Först och främst har vi den arbetsgrupp vi har kommit överens med Demensförbundet om att till- sätta. Den ska i första hand sammanställa kunskaper om personer med demenssjukdomar och om situatio- nen för anhöriga till personer med demens. Vi sade att det också kunde handla om mer vida frågor, en mer tvärvetenskaplig hållning. Vi ska söka kunskap över hela området. Frågan om behovet av ett nationellt kunskap- scenter bör diskuteras i en sådan arbetsgrupp. Vi har att välja mellan att använda som strategi att stärka anhörigorganisationernas ställning i samhället, ge dem resurser för att skapa kompetens, eller att se det som en samhällelig uppgift att skapa ett kunskap- scenter. Denna avvägning bör man diskutera med andra organisationer. Det kan vara en viktig fråga att diskutera i arbetsgruppen. Regeringen kommer inom de närmaste veckorna att redovisa direktiv för en sådan arbetsgrupp och se till att den kan komma i gång med sitt arbete snabbt. Sedan var det stödet till anhörigorganisationerna. Två av de tre organisationerna, Demensförbundet och Alzheimerföreningen, får stöd i egenskap av handi- kapporganisationer. Nu har de dessutom fått stöd för fortsatt telefonjourverksamhet. Staten har anslagit särskilda pengar för detta. Det är en märklig situation när det gäller Anhö- rigrådet. Anhörigrådet faller mellan alla regler. Det är ingen handikapporganisation utan just ett anhörigråd. Nu har vi sett till att Anhörigrådet får stöd för det här året. Jag menar att man måste hitta ett sätt att ge An- hörigrådet långsiktigt stöd, dvs. räkna med stöd för sådan verksamhet även om den inte passar in i nuva- rande regelverk. Det gäller också andra organisatio- ner som har motsvarande roll i samhället, dvs. ger stöd till människor som endera är sjuka eller är anhö- riga. Den typen av organisationer behöver samhälle- ligt stöd. Vi behöver en långsiktig strategi för att hitta for- merna för att ge stöd till sådana organisationer.

Rosita Runegrund (Kd)

Anf. 37 Rosita Runegrund (Kd)

Fru talman! Jag är glad för att socialministern har svarat att det behövs ett långsiktigt stöd. Kristdemo- kraterna väckte en motion under allmänna motionsti- den där man diskuterade hälso- och sjukvården. Vi lade fram konkreta förslag på hur ett nytt organisa- tionsbidrag kan inrättas för just den typen av stöd till Anhörigrådet. När ett stimulansbidrag lämnas, Anhö- rig 300, som ger till resultat att något växer fram - man ska låta alla blommor blomma i kommunerna - gäller det att ta till vara de eldsjälar som har trätt fram. Jag tycker att vår motion i den delen har blivit styvmoderligt behandlad i socialutskottet. Vad händer efter projekttiden, socialministern? Jag har varit i kontakt med länssamordnare i hela landet. I min egen del av Sverige, Bohuslän, ser det olika ut. Tyvärr har ingen av kommunerna ett lång- siktigt och strategiskt tänkande när det gäller att stödja anhörigvårdare. Det bekymrar mig. Det finns nu pengar i denna stora penningpåse. En del kommu- ner behåller den verksamhet som har kommit i gång under stimulansperioden, men det sker ingen utök- ning. Det saknas forskning och faktaunderlag till politiker, så att de kan förstå vikten av att stödja an- höriga. Vi vet att framtiden ser så ut att anhöriga även i fortsättningen kommer att få ta ett stort ansvar - men de kanske inte har möjligheten. Det saknas kunskap. Det saknas anslag. Det sak- nas forskning för att få bra beslutsunderlag. Vad ämnar socialminister Lars Engqvist göra i denna fråga?

Socialminister Lars Engq (S)

Anf. 38 Socialminister Lars Engq (S)

Fru talman! Fördelen med projekt och projektstöd är att man vet om att verksamheter kommer i gång. Anhörig 300 innebar att en rad verksamheter kom i gång som inte hade funnits tidigare eller att verksam- heter som hade funnits tidigare fick helt nya möjlig- heter. Nackdelen med projekt är att projekttiden tar slut och att man inte är säker på att verksamheten kan fortsätta. God verksamhet kan få svårigheter. Tanken med hela projektet var att det skulle leda till att varje kommun skulle utveckla ett eget program för anhörigstödet. Det skulle vara ett initiativ för att få upp kommunernas verksamhet på en högre nivå och för att kommunerna sedan skulle utarbeta planer för sin egen verksamhet. Kommunerna skulle i enlig- het med principerna bakom socialtjänstlag osv. ta ansvar. Det intressanta och viktiga att påpeka är att samt- liga kommuner har sådana program. Jag har fått en bild av att de allra flesta kommuner har ambitiösa program och att det faktiskt innebär att den verksam- het som har startats hos dem ska fortsätta. Det gör mig lite bekymrad när Rosita Runegrund säger att verksamheten på många områden i själva verket avvecklas. Det finns anledning att hålla ögo- nen på detta och att i diskussioner med kommunför- bund och kommunvärlden påpeka att avsikten med hela detta projekt var att kommunerna skulle öka sina ambitioner och inte efter projekttidens slut dra ned på verksamheten.

Rosita Runegrund (Kd)

Anf. 39 Rosita Runegrund (Kd)

Fru talman! Det är bra att socialministern tar till sig just frågan om vilken information vi som är ute i landet får. Jag vill också skicka det jag har sagt om Anhö- rigrådet med socialministern. Man har fått 250 000, men man hade behövt 500 000 för att kunna klara den verksamhet man har redan i dag. Det är människor som är arbetar ideellt, som bekostar detta med egna pengar. De flesta av de människor som engagerar sig i Anhörigrådet är sådana som har varit eller fortfaran- de är anhörigvårdare, med brist på tid och brist på resurser. De engagerar sig för en sak och vill dela med sig av den kunskap som de har. En sak ska vi veta, och det är att anhörigvårdare är experter på sina anhörigas både sjukdomstillstånd och behov. Det gäller därför att kunna stödja dem. Jag hoppas att socialministern tar detta med sig, att vi utökar stödet till Anhörigrådet, att socialminis- tern tackar ja till den inbjudan som jag vet att han har fått från Anhörigrådet att medverka på deras konfe- rens eller årsmöte och att han sitter ned med ordför- anden och tar reda på hur det egentligen står till bland anhörigvårdarna ute i vårt land.

Intressenter

Frågeställare

Pålsson, Chatrine (kd) Kristdemokraterna

Besvarad av

socialminister Lars Engqvist Socialdemokraterna