Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Arbetslivsforskningen

Interpellation 2007/08:76 av Björck, Patrik (s)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad
2007-10-23
Anmäld
2007-10-23
Fördröjd
Ärendet var fördröjt
Svar fördröjt anmält
2007-11-01
Sista svarsdatum
2007-11-13
Besvarad
2007-11-16

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 23 oktober

Interpellation

2007/08:76 Arbetslivsforskningen

av Patrik Björck (s)

till arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin (m)

En av de första försämringarna som regeringen genomförde var att lägga ned Arbetslivsinstitutet (ALI). Detta innebär att Sverige och Portugal numera är de enda EU-länderna som inte har något arbetslivsinstitut.

ALI har bedrivit en värdefull forskning inom en mängd arbetsrelaterade områden och spelat en stor roll för att ta fram modeller för god arbetsmiljö samt bedrivit forskning om hur ohälsa kopplad till dålig arbetsmiljö kan förebyggas.

Avvecklingen innebär att den arbetsrelaterade forskningen nu nedmonteras. Arbetslivsforskning vid högskolor och universitet har inte tillförts några nya medel. Regeringen har lovat att skapa en arbetsmarknad där alla får plats och där ingen slås ut. Detta torde inte vara möjligt att uppnå utan kunskap och forskning om de mekanismer som styr arbetsmarknad och arbetsliv.

Min fråga är därför följande:

Avser arbetsmarknadsministern att ta några initiativ till en samlad forskning på detta område?

Debatt

(11 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2007/08:76, Arbetslivsforskningen

Interpellationsdebatt 2007/08:76

Webb-tv: Arbetslivsforskningen

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Lars Leijonborg (Fp)
Anf. 30 Lars Leijonborg (Fp)
Herr talman! Patrik Björck har frågat arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin om han avser att ta några initiativ till en samlad forskning på arbetslivsområdet. Då arbetet är fördelat så i regeringen att jag har ansvaret för forskning inom detta område besvarar jag interpellationen som ställts till statsrådet Littorin. Den svenska arbetsmiljöforskningen håller i dag en erkänt hög kvalitet, och inom vissa områden är vi världsledande. Det är regeringens mening att forskarsamhället i högre grad ska ges utrymme att besluta om forskningens innehåll och inriktning. Forskningens kvalitet ska säkerställas genom att finansiering söks i konkurrens. Regeringens ambition är att de förändringar som vidtagits på sikt ska leda till att kvaliteten på svensk arbetslivs- och arbetsmiljöforskning ytterligare höjs. Med utgångspunkt i att forskning inom arbetslivsområdet fortsättningsvis ska utföras vid universitet och högskolor har regeringen avsatt 70 miljoner kronor för att underlätta omställningen. Genom de särskilda medlen har samtliga doktorander som önskat fullfölja sin utbildning fått ny placering vid universitet eller högskola, och vid tolv olika lärosäten har det tillkommit ungefär 85 anställningar för forskare inom området. Det har visat sig att Arbetslivsinstitutets disputerade forskare har hög kompetens och står sig väl i konkurrensen om nya tjänster vid universitet och högskola. Enligt min mening finns det ingen anledning att tro annat än att de kommer att vara framgångsrika även i konkurrensen om medel från forskningsråd och andra finansiärer. Det är viktigt att staten tillför ytterligare resurser för att bidra till finansieringen av forskning. Efter regeringens förslag i den senaste budgetpropositionen ökade anslagen till universiteten med 200 miljoner kronor för 2007 som en permanent förstärkning, utöver de resurser som redan tillförts. Ytterligare 700 miljoner kronor, jämfört med 2005 års forskningspolitiska proposition, kommer att tillföras under 2008 och 2009 som permanent förstärkning till forskning. Dessa tillskott ska väsentligen användas för att stärka lärosätenas direkta forskningsresurser. Lärosätena fattar sedan självständiga beslut om hur de vill disponera sina resurser. Regeringen intensifierar nu arbetet med att förbättra förutsättningarna för svensk forskning och avser att lägga en forskningspolitisk proposition hösten 2008. Inför propositionsarbetet har regeringen givit ett stort antal myndigheter i uppdrag att inkomma med forskningsstrategier. I de strategierna ska myndigheterna beskriva sina visioner för framtiden och däri ge en bedömning av den vetenskapliga utvecklingen inom myndighetens ansvarsområde. Bedömningen ska grundas på analyser av utvecklingsmöjligheter utifrån såväl inomvetenskapliga utgångspunkter som ett brett samhällsperspektiv. Min förhoppning är att regeringen ska kunna presentera förslag i den forskningspolitiska propositionen som förbättrar förutsättningarna för svensk forskning och som i förlängningen kommer att ge stora fördelar till Sverige som kunskapsnation, bidra till att vårt land blir konkurrenskraftigt och säkra vår välfärd. Ett komplement till de här strategierna är de propåer som jag får av olika intresseorganisationer om att föra en dialog om forskning inom deras intresseområden. Ett sådant exempel är en gemensam skrivelse från Svenskt Näringsliv och Landsorganisationen, LO, samt förhandlings- och samverkansrådet PTK som vill diskutera former för arbetsmiljöforskningen, däribland organisationernas egna satsningar på området. Jag ser fram emot att diskutera med dem och lyssna till deras gemensamma strategi och förslag till hur Sverige bäst främjar arbetsmiljöforskningen. Diskussionen om fördelning av framtida resurser för forskning är således en pågående process där kunskapsutveckling inom arbetslivsområdet, likaväl som andra samhällsområdens behov och förutsättningar, måste ses samlat.
Patrik Björck (S)
Anf. 31 Patrik Björck (S)
Herr talman! Tack, statsrådet, för interpellationssvaret! Behöver arbetslivet forskning? Behövs det forskning på arbetsmarknaden? 350 miljoner och en stor del av landets samlade forskning på området har försvunnit. Behöver inte regeringens arbetslinje något stöd i vetenskapen? Uppenbarligen inte, enligt statsrådets svar. Frågan jag ställde till arbetsmarknadsministern var om regeringen avsåg att ta något initiativ till en samlad forskning inom arbetsmarknad och arbetsliv, och svaret är nej. Regeringen tänker inte ta några som helst initiativ. Alliansregeringen säger sig ha en politik som framhåller arbetslinjen. Fler ska sysselsättas, sjuktalen ska minskas och rehabiliteringstiderna ska kortas. Detta har manifesterat sig på olika sätt, bland annat genom försämringar i arbetslöshets- och sjukförsäkringssystemen. Där har man tagit kraftfulla initiativ, riktade mot de svaga i samhället. När det gäller att tvinga arbetslösa och sjuka på knä tvekar inte alliansen; då är man kreativ med åtgärder som slår mot dem som redan ligger. När det gällde att lägga ned Arbetslivsinstitutet var man snabb. Då gick det undan. Nedläggningen av Arbetslivsinstitutet var en av de första åtgärderna som vidtogs av den nya regeringen. Det motsvarade en minskning av sektorns forskningsanslag med 350 miljoner kronor. Behövs det inte något stöd i forskning om man ska omstrukturera förhållandena på den svenska arbetsmarknaden? Har forskarna inte något att erbjuda den som ska öka sysselsättningen? Behöver vi inte mer kunskap för att minska sjuktalen, eller räcker det med sänkt sjukersättning? Vet regeringen hur vi ska kunna minska rehabiliteringstiderna? En framgångsrik politik på dessa områden kräver en fortlöpande dialog med en aktiv forskning. Det krävs en forskning som vågar ställa kritiska frågor samtidigt som man utvecklar en teoretisk grund för goda politiska lösningar. Arbetsmiljöforskningen vid universitet och högskolor har inte tillförts några nya medel. Sverige som tidigare har varit ett föregångsland inom arbetsmiljöområdet drar nu tillbaka sin representation i stora internationella samarbetsorgan. Det är en uppgift som tidigare har legat på Arbetslivsinstitutet. Det regeringen inte har beaktat är att med nedläggningen av Arbetslivsinstitutet upplöstes en stor del av den forskning som behandlar förutsättningarna för och effekterna av en konsekvent genomförd arbetslinje i politiken. Varför har regeringen lagt ned ALI? I november 2006 publicerade FAS, Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap, en delrapport om landets arbetsmiljöforskning. Där konstaterar man att Sverige håller världsklass. I rapporten som lämnades till regeringen den 31 januari gavs en fördjupad analys av svensk forskning om arbetsmiljön. Även där kunde man konstatera att svensk forskning håller världsklass. Svensk arbetsmiljöforskning hör till den bästa i världen mätt i antal publicerade artiklar i vetenskapliga tidskrifter. Samverkan med andra länder är stor, och många svenska forskare har haft ledande roller i internationella organisationer. Nu är det borta. Statsrådet säger i svaret att han vill lyssna på parterna på arbetsmarknaden och diskutera former för arbetsmiljöforskning. Det är en sak att säga att man lyssnar och en annan sak att lyssna. Om regeringen hade lyssnat hade man kunnat höra LO:s åsikt: Sverige är vingklippt när det gäller arbetsmiljöforskning. Regeringens beslut att lägga ned ALI har skadat arbetslivsforskningen. Trycket ökar på skyddsombud, huvudskyddsombud och regionala skyddsombud. Arbetsmiljöverket kommer efter minskningen av resurserna inte ens att kunna inspektera de sämsta arbetsplatserna. Så beskriver Landsorganisationen läget. Är regeringen beredd att lyssna? Det enda skälet till att lägga ned forskningen på detta viktiga område som regeringen har angivit är ett cyniskt uttalande om att minska den statliga byråkratin. Det är så regeringen ser på denna världsledande forskning som man nu skingrar för vinden. Men om man har uppfattningen att sjukskrivna och arbetsskadade bara gnäller och att arbetslösa är lata behövs det inte heller någon arbetslivsforskning.
Peter Hultqvist (S)
Anf. 32 Peter Hultqvist (S)
Herr talman! Man lade först ned Arbetslivsinstitutet, ALI, ett institut som var internationellt erkänt och som gjorde att Sverige låg i framkant. Vi låg i den internationella fronten. Det bedrevs verksamhet på sju orter med 400 anställda och 250 forskare. Nu är det Sverige och Portugal i Europa som saknar ett samlat ansvar för arbetsmiljöforskningen. Nu ersätts den här forskningen med en sönderplottrad verksamhet, sönderhackad och spridd på olika universitet, och Leijonborg skryter med att man har satsat 70 miljoner på att underlätta omställningen. Alla doktorander har fått möjlighet att fullfölja utbildningen. Fattas bara annat! Vad hade varit alternativet om doktoranderna inte hade fått fullfölja utbildningen? Det är väl ett normalt åtagande? Leijonborg talar om 85 nya anställda, men man tog bort 250 forskare i en samlad miljö. Samtidigt som det här sker skär man ned en tredjedel av Arbetsmiljöverkets resurser. Jag kan inte se det som annat än en samlad attack mot hela arbetsmiljöarbetet i Sverige. Det som behövs är att skapa en samlad miljö för arbetsmiljöforskning. Där kan man arbeta långsiktigt, systematiskt, med långa mätserier och genomföra en seriös verksamhet. Det behövs ett nationellt organ, någon form av centrum, för arbetsmiljöarbetet. De arbetsvetenskapliga instituten på de andra universiteten och högskolorna är små enheter. De kan inte jämföras i kraft, miljö, insats och långsiktighet med det arbetsmiljöinstitut som har lagts ned. Frånvaro från jobbet, sjukskrivning, fler förtidspensioneringar och utanförskap är frågor som det borde vara viktigt att ha en fungerande forskningsverksamhet om. De frågorna har i många stycken skingrats för vinden. Sverige har varit ett föregångsland. Precis som Patrik Björck sade har Sverige lämnat många internationella organ. Man frågar sig runt om i världen vart Sverige tog vägen. Nu är vi på defensiven, och orsaken till det är regeringens politik. Patrik Björck ställde frågor om arbetsmiljöforskningen. Han fick till stora delar svar om den övriga forskningen. När det gäller universitet och forskning satsar vi i vår alternativa budget 3 miljarder kronor mer under en treårsperiod än vad regeringen gör. Där finns ett långsiktigt tänk, och där finns en målmedveten satsning. I stället för denna splittrade strategi skulle man kunna tänka sig att regeringen kan ta initiativ till en samlad forskarmiljö och skapa ett nationellt centrum när det gäller arbetsmiljöfrågor. Det är det som behövs om det ska bli stuns i det här.
Lars Leijonborg (Fp)
Anf. 33 Lars Leijonborg (Fp)
Herr talman! Patrik Björck förde in den övergripande politiken. Hur går det egentligen på arbetsmarknaden, och hur går det med sjukfrånvaron? Då måste vi ändå konstatera för protokollet - som Göran Persson brukade säga på sin tid - att regeringens resultat är storslagna. De senaste siffrorna om ungdomsarbetslösheten visar att resultaten inte har varit så bra sedan 1963. Utvecklingen när det gäller sjukfrånvaron är också fantastisk. De överträffar de förhoppningar som har funnits på olika håll. Regeringens jobblinje är framgångsrik. Vi är de första att hålla med om att de politiska åtgärder vi vidtar i största möjliga utsträckning ska vara vetenskapligt grundade. Vi tycker att vi har gott stöd vetenskapligt för de åtgärder vi vidtar. Jag är lite besviken på de båda inläggen. Jag uppfattade själva slutfrågan i interpellationen som framåtsyftande. Vad ska vi göra för att få en bra arbetslivs- och arbetsmiljöforskning i Sverige? En sådan dialog är jag mycket intresserad av. Men att däremot med något slags drucken papegojas envishet återkomma till debatter vi har fört i kammaren vid ett oändligt antal tillfällen är fullkomligt kontraproduktivt. Vi vet att vi tycker olika om nedläggningen av Arbetslivsinstitutet. Det tillför ingenting att ta upp den diskussionen för femtioelfte gången. Nu är frågan hur vi framöver ska göra. Regeringen planerar en betydande forskningssatsning generellt. Den är delvis redan klubbad i långtidsbudgetar. Min förhoppning är att forskningspropositionen ska tillföra ytterligare betydande medel till det vi redan har beslutat om. Jag är mycket intresserad av en konstruktiv dialog om vad som bör göras. Jag är glad att parterna har tagit initiativet. De kommer till mig inom två veckor. Vi ska ha en diskussion. Det är naturligtvis intressant att också lyssna till om Socialdemokraterna har något vettigt att säga. Om det enda ni har att säga är att ni tycker att den organisation som fanns är den ideala, ja, då är det något vi redan vet. Det har ni framfört femtioelva gånger tidigare i kammaren. Men det tycker inte vi tillför så mycket. Jag är glad över att omställningen av forskningen har varit smidig. Det faktum att vi tycker att strukturen för forskningen inte var bra innebär inte att många av de individer som var involverade inte var mycket kompetenta. När vi nu tittar på resultaten av själva omställningen visar det sig att den har varit smidig. Det var 422 anställda den 1 oktober 2006. Av dem har i storleksordningen 380 personer antingen fått nytt jobb eller en bra lösning på sin situation. Katastrofscenarierna som utmålades i en del debatter för ett år sedan har inte alls infriats. Jag vill ha en bra arbetslivs- och arbetsmiljöforskning i Sverige. Jag tror att vi har förutsättningen att få det så. Vi har det redan. Forskningen kan bli ännu bättre. Jag lyssnar på alla synpunkter. Men att bara repetera gamla ståndpunkter leder inte någonvart.
Patrik Björck (S)
Anf. 34 Patrik Björck (S)
Herr talman! Statsrådet blir lite förvånad över varför vi diskuterar övergripande arbetsmiljöfrågor i samband med arbetsmiljöforskningen. Det må väl vara hänt. Min förhoppning var att vi skulle få diskutera frågorna med arbetsmarknadsministern. Det hade känts mer naturligt att arbetsmarknadsministern hade haft ansvar för området och även hade kunnat svara på frågor i kammaren. Frågorna hänger naturligtvis helt ihop med den övergripande politiken. Vår kritik av regeringen gäller att man säger en massa saker men man gör inget. Man säger full sysselsättning men har ingen politik för full sysselsättning. Man säger att man tycker att arbetsmiljöforskningen håller hög kvalitet, och sedan tycker man att vi är papegojor när vi i så fall ifrågasätter varför man lägger ned Arbetslivsinstitutet, som är själva grunden för den goda kvaliteten. På något sätt måste ni lite grann lyssna på er själva, annars blir det här lite bisarrt. Om man, som statsrådet gjorde i sitt svar, konstaterar att forskningen håller denna fantastiskt höga kvalitet, men man är missnöjd med det sätt varpå den drevs, kunde vi föra en debatt om det. Jag är ingen kramare av institutioner eller annat. Om alliansregeringen hade haft bättre förslag på hur man skulle bedriva arbetsmiljöforskning, satsa resurser och gå framåt i en konstruktiv debatt med forskningssamhället om hur man eventuellt kunde göra detta på ett bättre sätt må väl vara hänt. Då hade vi kanske inte kramat vare sig den ena den andra institutionen. Problemet är att ni gör ingenting mer än en massa destruktiva saker. Ni piskar de arbetslösa. Ni ser till att det inte finns några resurser för dem som arbetsskadas. Den forskning som skulle se till att få stopp på den kran som fyller på med arbetsskadade människor i arbetslivet tas bort. Då blir det meningslöst och innehållslöst. Ni säger att er politik skulle vara fantastiskt framgångsrik. Den politik ni för ger på toppen av en högkonjunktur 5,7 procent arbetslösa enligt den senaste statistiken från AKU. Jämfört med vår politik förra året gav vår politik fler jobb än den politik ni för. Vi har naturligtvis inte svar på alla frågor, men vi jobbar konstruktivt. Vi inser att man måste komma till rätta med de svåra problemen med hur man hanterar en arbetsmarknad som inte slår ut folk, en arbetsmarknad där arbetssjukdomar stoppas, en arbetsmarknad där de med arbetssjukdomar integreras och kommer tillbaka till arbetslivet. Detta görs inte av sig självt. Då måste man naturligtvis ta del av den kunskap som finns. Vad som var så speciellt med Arbetslivsinstitutet, och varför vi återkommer till det, var att det var ett väldigt framgångsrikt sätt att jobba med de här frågorna. Om regeringen hade haft några förslag till hur man kunde ha gjort det här framgångsrika konceptet bättre - fine ! Då hade det varit en spännande diskussion, och då hade regeringens roll här kanske inte varit någon sorts nej-sägare och allmänt destruktiv motpart. Då hade man höjt debatten på något sätt. Om ni bara lägger ned och inte tillför något, om ni bara säger ja och inte har några svar, inga lösningar och ingen politik, är det klart att det blir lite tråkigt. Vi kommer aldrig någonsin att nöja oss med er destruktiva politik. Vi vill gå framåt. Vi vill ha konstruktiva förslag. Vi vill utveckla det här samhället. Det gör man med forskning. Det gör man genom att satsa resurser på forskning. Det gör man genom att anse att politik är att vilja och veta vad man vill. Vill man lösa de här problemen kan man inte bara lämna walk over.
Peter Hultqvist (S)
Anf. 35 Peter Hultqvist (S)
Herr talman! Är det så, Leijonborg, att det enda som är värt att lyssna på är det som bekräftar regeringens och dina egna ståndpunkter? När vi säger att det behövs ett nationellt centrum, en samlad miljö - är det ett så konstigt krav, ett så konstigt förslag? Det är i stort sett också vad forskarna själva säger. Jag vet inte om du läser TCO-tidningen, men om du inte gör det kan jag rekommendera den. Så här står det: "Annika Härenstam, professor vid Göteborgs universitet, säger att det är skamligt." Hon syftar då på att Sverige har dragit sig ur en massa internationella organ på det här området. Det fortsätter så här: "- Många länder har betraktat Sverige som ett föregångsland, som stöttat och utbildat runt om i världen. Nu finns vi inte med i internationella fora. Hon anser att forskningen kommer i underläge om varje forskare och forskargrupp ska agera självständigt. Det behövs någon form av nationellt organ eller centrumbildning. - De arbetsvetenskapliga institutionerna är små på universiteten. Det krävs pengar och tid för att bygga upp starka forskningsmiljöer, säger hon." Det säger en professor på Göteborgs universitet, och hon är inte ensam om den uppfattningen och åsikten. Det här borde ni försöka ta till er, analysera och fundera på, och möjligen göra någonting av. Att hävda en sådan här ståndpunkt är inte ett sätt att driva en gammal debatt. Det kanske är den här ståndpunkten som är framåtsyftande, som leder till någonting, medan ståndpunkten att det här får gå vind för våg är det som inte leder någonvart. Man kan fråga vem som är mossig och håller fast vid sådant som inte fungerar.
Eva-Lena Jansson (S)
Anf. 36 Eva-Lena Jansson (S)
Herr talman! Jag hade inte tänkt lägga mig i den här debatten, men jag blev så förvånad över statsrådet Lars Leijonborgs svar till Patrik Björck att jag måste ställa en fråga till honom. Anser statsrådet verkligen att nedläggningen av ALI och arbetslivsforskningen är orsaken till att många arbetslösa nu har fått arbete? Den övriga omvärlden hävdar att det beror på en historisk högkonjunktur, och jag är nog beredd att hålla med om det. Om man skulle gå på statsrådets syn på den här frågan borde vi fundera på hur många andra myndigheter och hur mycket annan verksamhet vi skulle lägga ned, eftersom det uppenbarligen leder till att det blir fler jobb. Vilka fler forskningsmiljöer ska vi lägga ned för att öka antalet jobb? Min fråga blir naturligtvis om statsrådet har evidensbaserad forskningsstatistik som grund för sin och regeringens tes. I statsrådets svar till Patrik Björck, herr talman, står det: "Regeringens ambition är att de förändringar som vidtagits på sikt ska leda till att kvaliteten på svensk arbetslivs- och arbetsmiljöforskning ytterligare höjs." Då vill jag bara få fört till protokollet att Sverige har varit världsledande på området. Frågan är då: Hur mycket tror statsrådet att kvaliteten kan höjas genom att man splittrar och minskar resurserna till arbetslivs- och arbetsmiljöforskning? Vilken trovärdighet kommer Sverige att ha utomlands när man tvingas lämna projekt och samverkan som man har deltagit i med andra länder?
Lars Leijonborg (Fp)
Anf. 37 Lars Leijonborg (Fp)
Herr talman! Patrik Björck tyckte att Sven Otto Littorin skulle ha svarat på den här frågan. Den som intresserar sig för arbetsmiljö måste väl också ställa sig frågan hur många frågor Sven Otto Littorin ska besvara. Han har åtta interpellationer att besvara alldeles strax här i dag. Vilket måltidsuppehåll får han? Hur orkar han med det när han dessutom har besvarat åtta interpellationer tidigare den här veckan? Om man bekymrar sig om arbetsmiljö tycker jag att man måste ge Sven Otto Littorin rimliga arbetsförutsättningar. Patrik Björck tar här upp aspekter som ligger inom Sven Otto Littorins område, till exempel inspektion av arbetsplatser. Det är en fråga för Sven Otto Littorin, men då får ni skriva en ny interpellation. Det var inte primärt en uppgift för Arbetslivsinstitutet. Jag tycker att det är väldigt positivt att många av de individer som var involverade i de verksamheter som var knutna till Arbetslivsinstitutet nu jobbar vidare. Många av de konsekvenser som ni påstår att detta har fått har inte inträffat. Ni talar om de långa tidsserierna, och den typen av frågor har tagits om hand. Arbetslivsbiblioteket är omlokaliserat. Ett antal av de projekt som pågick har övertagits i annan regi. Ni målar upp en bild av att de svenska stolarna står tomma på internationella konferenser, men det är alldeles för tidigt att dra sådana slutsatser. Allt talar för att de goda inslagen i den här verksamheten lever vidare. Jag har inte den bilden att allt är frid och fröjd på svensk arbetsmarknad. Patrik Björcks relation till statistik är något egendomlig. Det råkar vara så att just i oktober 2007 har arbetslöshetsstatistiken lagts om för att vi ska få en bättre internationell jämförbarhet. Om man ska tala om långa tidsserier är arbetslösheten i Sverige inte 5,7 utan 4,2 procent, vilket är betydligt lägre än för ett år sedan. Sysselsättningen är också betydligt högre nu än för ett år sedan. Vi tror att det delvis, som Eva-Lena Jansson nämnde, beror på högkonjunkturen. Men vi tror också att det delvis beror på den politik vi har fört. Vi tycker att den är grundad på vetenskap, men naturligtvis inte forskningsrön som har kommit fram under den här tiden. Vi är de första att bejaka forskning och att det ska vara en bra kontakt mellan den politiska världen och forskarvärlden. Jag tycker att ni i stället för att bara upprepa det ni sade förra hösten skulle kunna erinra er att det nu är en ny höst och att det har tillkommit en del erfarenheter. En av de erfarenheterna är att det för de allra flesta individer som var involverade i Arbetslivsinstitutets forskning har gått mycket bra. Det kan vi väl gemensamt glädja oss åt.
Patrik Björck (S)
Anf. 38 Patrik Björck (S)
Herr talman! Statsrådet var bekymrad över mitt förhållande till statistik. Jag kan säga att det är ganska okomplicerat. Jag läser innantill i Statistiska centralbyråns uppgifter, varken mer eller mindre. Sedan var statsrådet bekymrad över kollegans arbetsmiljö. Det känns skönt att det finns någon form av empati i regeringen, för det ser man inte mycket av. Det var väl första gången på hela det här året som vi hörde någon medlem av regeringen ha någon som helst sympati för en arbetsskadad individ. Aldrig någonsin tidigare ute i vården och på industrierna där folk slås ut av hårda jobb och tuffa arbetsförhållanden har man visat någon som helst empati eller förståelse för den verklighet som drabbar vanligt folk. Det är naturligtvis lättare att känna sympati för de nära arbetskamraterna. Jag kan i och för sig förstå att det är så. Min rekommendation till statsrådet är att lyfta blicken och se ut på landets alla övriga arbetsplatser, se på dem som faktiskt drabbas av en svår arbetsbörda och hårt arbete och se vad det ställer till med. Arbetslivsforskningen kanske skulle kunna vara ett specialområde för att diskutera ministrarnas arbetsmiljö - jag vet inte. Fortfarande återstår frågan: Tänker ni ta något samlat grepp? Tänker ni göra något? Det var det frågan handlade om. Än så länge har jag fått en massa jaså men ingen inriktning över huvud taget på vilken politik som regeringen har i den här frågan. Varför har man förstört något som man själv tyckte var världsbäst? Det har jag inte heller fått svar på. Vi ställer våra frågor om och om igen eftersom vi inte får några svar. Ni slingrar er undan hela tiden, för ni har inga svar.
Eva-Lena Jansson (S)
Anf. 39 Eva-Lena Jansson (S)
Herr talman! Jag fick alltså svaret att orsaken till att fler hade fått jobb var delvis den historiska högkonjunkturen och delvis att regeringen lade ned ALI. Det var intressant att få höra detta. Jag vill fortfarande få veta, Lars Leijonborg: Om nu Sverige har varit världsledande när det gäller arbetslivsforskning, med hur mycket tror statsrådet att kvaliteten kan höjas genom att man splittrar verket, minskar resurserna till arbetslivs- och arbetsmiljöforskning och drar ned på Arbetsmiljöverket?
Lars Leijonborg (Fp)
Anf. 40 Lars Leijonborg (Fp)
Herr talman! Det är lite svårt att ta Patrik Björcks debattinlägg riktigt på allvar. Inlägg på den debattnivån kanske går hem på debatträningen på Bommersvik, men de har inte mycket att tillföra en seriös politisk debatt. Patrik Björck kanske erinrar sig debatten i valrörelsen, som handlade mycket om att alliansen stod för arbetslinjen medan Socialdemokraterna sade att det inte fanns något problem. Inte minst från mitt parti drev vi oerhört hårt att det är en moralisk katastrof att människor förtidspensioneras i den utsträckning som nu sker, att människor slås ut från arbetslivet och berövas den värdighet som ett arbete innebär. Som vi hävdade i vissa debatter - kanske även det lite uppskruvat, men med något verklighetsinnehåll - för man, bara för att förbättra statistiken, över människor till andra kolumner. För de berörda individerna är det oerhört allvarligt. När man hävdar att vi inte bekymrar oss om alla dessa människor är det mycket märkligt. Det var ju på detta vi vann valet! Det är den politiken som vi nu fullföljer. Ni har ställt frågan: Kommer något initiativ? Svaret är ja. Jag är helt inställd på att efter dialogen med arbetsmarknadens parter och som en del av jobbet med forskningspropositionen återkomma till ytterligare åtgärder för att stärka svensk arbetslivs- och arbetsmiljöforskning. Hur mycket bättre kan den då bli? Jag kan naturligtvis inte ange någon procentsiffra, men det är min ambition på alla forskningsområden - även sådana där Sverige ligger bra till - att vi ska bli ännu bättre. Detta är min ambition, och förslag kommer i forskningspropositionen.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.