Åtgärder för att nå klimatmålen
Interpellation 2022/23:39 av Märta Stenevi (MP)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Fördröjd
- Ärendet var fördröjt
- Inlämnad
- 2022-11-17
- Överlämnad
- 2022-11-17
- Anmäld
- 2022-11-18
- Sista svarsdatum
- 2022-12-02
- Svarsdatum
- 2022-12-06
- Besvarad
- 2022-12-06
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
till Klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari (L)
De klimatpolitiska förslag som regeringen aviserat under sin första tid vid makten har mötts av kraftig kritik från både experter och myndigheter. Dessutom framgår nu av regeringens egen budget (prop. 2022/23:1) tydligt att Sverige, med regeringens aviserade politik, inte når sina klimatmål.
På sidan 34 i klimatredovisningen (bilaga 1) i budgetpropositionen för utgiftsområde 20 (Allmän miljö och naturvård) kan man läsa följande:
Till följd av de åtgärder som föreslås eller aviseras i denna budgetproposition för 2023, förväntas utsläppen öka i närtid. Det beror framför allt på effekten av att regeringen kommer att föreslå att reduktionsplikten sänks till EU:s lägstanivå den 1 januari 2024, vilket gäller under mandatperioden. Regeringen bedömer att transportmålet inte kan nås, utan ytterligare åtgärder behövs både nationellt och på EU-nivå för att nå det.
På sida 33 i klimatredovisningen (bilaga 1) i budgetpropositionen för utgiftsområde 20 (Allmän miljö och naturvård) kan man läsa följande:
Till följd av de åtgärder som föreslås eller aviseras i denna budgetproposition för 2023, bedöms utsläppen öka i närtid. ESR-åtagandet till 2030 bedöms därmed inte kunna nås utan att ytterligare åtgärder vidtas. Något överskott för att kompensera ett eventuellt underskott gentemot LULUCF-åtagandet till 2030 beräknas inte heller kunna åstadkommas med den beslutade och aviserade politiken.
ESR-sektorn omfattar alla de utsläpp som inte faller under EU:s utsläppshandel eller LULUCF. Dit räknas utsläpp från byggnader, jordbruk, avfallshantering, transporter samt småskalig industri. Enligt Sveriges klimatlag ska våra utsläpp från ESR-sektorn minska 63 procent till 2030.
Utöver det faktum att regeringens politik inte leder till utsläppsminskningar i närtid riskerar regeringens ensidiga fokus på negativa utsläpp leda till att man bryter mot bestämmelserna i Sveriges klimatlag. Högst 8 procent av de här utsläppsminskningarna får nämligen, enligt klimatlagen, vara så kallat kompletterande åtgärder. Detta innebär negativa utsläpp (som att utöka kolsänkan, satsa på infångning av koldioxid och investera i klimatåtgärder i andra länder). Till 2030 måste alltså utsläppen faktiskt minska med minst 55 procent.
Med anledning av detta vill jag fråga klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari:
Avser ministern att minska utsläppen med 55 procent inom ESR-sektorn till 2030, vilket Sveriges regering är juridiskt bunden att göra? Om ja, vilka specifika åtgärder, som inte klassas som kompletterande åtgärder, avser ministern att lägga fram för att lyckas med detta?
Debatt
(22 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2022/23:39
Webb-tv: Åtgärder för att nå klimatmålen
Protokoll från debatten
Anf. 1 Klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari (L)
Fru talman! Joakim Järrebring har frågat mig vilka de förändrade arbetssätten är som kommer att bidra till att bibehålla eller förstärka Sveriges förmåga att nå sina miljö- och klimatmål.
Märta Stenevi har frågat mig om jag avser att minska utsläppen med 55 procent inom ESR-sektorn till 2030 och vilka specifika åtgärder, utöver kompletterande åtgärder, jag avser att lägga fram för att lyckas med detta.
Anna-Caren Sätherberg har frågat mig vilka initiativ jag ämnar ta för att värna svenskt skogsbruk och nå klimatmålen till 2030 respektive 2045 och när jag avser att redovisa den utlovade ambitiösa och effektiva klimatpolitik som ska säkerställa klimatmålen.
Kajsa Fredholm har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att öka Sveriges möjligheter att nå antagna klimatmål till 2030, om jag avser att verka för att nya utsläppsminskande åtgärder införs det närmaste året och om jag avser att verka för att nya åtgärder i närtid införs för att stärka våra kolsänkor och säkra att våra unika naturvärden inte går förlorade.
Eftersom alla frågor rör samma område väljer jag att besvara dem samlat.
Jag vill börja med att redogöra för regeringens utgångspunkter. Sveriges klimat- och miljöpolitik ska vara ambitiös. Vår gemensamma klimat- och miljöpolitik ska utgå från förvaltarskapstanken och sträva efter att hitta de mest kostnadseffektiva åtgärderna, som samtidigt inte skadar näringar och landsbygd. Klimatmålen ska nås, och svensk konkurrenskraft ska värnas.
Den svenska klimatpolitiken har varit inriktad på åtgärder som ger effekt på kort sikt men saknat tillräckliga åtgärder för att nå vårt långsiktiga klimatmål. Men uppgiften är inte att sänka utsläppen; utsläppen ska försvinna. För att det ska vara möjligt behövs en politik som tar oss hela vägen i mål och inte leder till återvändsgränder. Politikens uppgift är att skapa förutsättningarna för omställningen till nettonegativa utsläpp efter 2045.
Elektrifieringen av samhället är en grundförutsättning för att kunna nå dessa mål. Sol, vind och kärnkraft är de tre kraftslag som kan byggas hållbart i stor skala och säkra tillgången på leveranssäker el till konkurrenskraftiga priser. Både klimatomställningen och den svenska ekonomins konkurrenskraft är helt beroende av en pålitlig tillgång till klimatneutral energi till rimliga priser. Industrin måste få möjligheter att växa ordentligt, då export av klimatneutrala varor och tjänster från Sverige ger stora effekter också på de globala konsumtionsutsläppen.
Det är också viktigt att komma ihåg att det är hushållen och företagen som står för det agerande som konkret sänker våra utsläpp.
Jag menar att vi behöver arbeta för att nå klimat- och miljömålen med hänsyn tagen till den tuffa situation som svenska hushåll och företag står inför. Vi måste se till att människor har råd att åka till jobbet och att de kan leva sina liv. Ett stort hot mot klimatarbetet är att folk tappar förtroendet för det.
Fru talman! Regeringen har börjat utforma Sveriges klimatpolitik utifrån dessa principer. Jag vill berätta om några av de satsningar som regeringen hittills genomfört. Som några av interpellationerna belyser behöver Sverige en omställning av vägtransporterna för att vi ska nå vårt nationella klimatmål och vårt åtagande inom ansvarsfördelningsförordningen. Når vi vårt nationella klimatmål kommer vi också att nå EU-åtagandet för skog- och marksektorn. Men den kraftiga prisuppgången på bränslen skapade ett omfattande missnöje som gjorde att människor var på väg att tappa tron på klimatpolitiken. Det fanns till och med de som ville ändra i våra klimatmål.
Vi ska nå vårt transportpolitiska klimatmål. Vi ska nå de etappmål som finns för svensk klimatpolitik, men det måste ske på ett sätt som utgår från hushållens och företagens förutsättningar, annars går det inte ihop. Lyckligtvis är vi mitt i ett stort teknikskifte för vägtransporterna. Elektrifieringen går fortare än någon tidigare trodde var möjligt, och det finns nu många fler elbilar i olika prisklasser. Nu behöver vi se till att täckningen med laddstationer blir så god att det fungerar att köra elektriskt för invånare i alltifrån gles- och landsbygd till städer, och det behöver ske i en tid då antalet elfordon ökar.
Regeringen höjer därför takten i elektrifieringen av transporterna genom att förstärka satsningarna på laddinfrastruktur. Klimatklivet utökas med 400 miljoner kronor under nästa år i en särskild satsning på laddinfrastruktur, och i budgetpropositionen förlänger och förstärker regeringen dessutom satsningen på stöd till publika laddstationer för lätta fordon samt laddstationer och tankinfrastruktur för vätgas till tunga transporter. Anslaget utökas med 90 miljoner kronor 2023 och beräknas förstärkas med 1 miljard kronor under 2024. Till detta ska de hinder bedömas som hämmar utbyggnaden av laddinfrastruktur och som bland andra Energimyndigheten och Boverket har analyserat, och åtgärder ska utformas för att undanröja dem.
Det finns många förslag i budgeten som bidrar till att vi ska nå våra klimatmål, och jag kommer antagligen inte att hinna ta upp alla i detta inlägg. Vi ökar också anslaget inom Industriklivet, som ni säkert vet. Markanvändningssektorn är också en central del i regeringens klimatpolitik. Skogen fungerar som en viktig kolsänka och också genom att biomassa kan nyttjas till förnybara material och produkter.
Fru talman! Regeringen har påbörjat en omläggning av klimatpolitiken, men vi är inte klara. Det behövs ytterligare åtgärder för att vi ska nå våra klimatmål, och under 2023 kommer regeringen enligt klimatlagen att presentera en klimatpolitisk handlingsplan i riksdagen, där vi mer i detalj redogör för regeringens klimatpolitik för mandatperioden.
Anf. 2 Märta Stenevi (MP)
Fru talman! Jag vill börja med att tacka statsrådet för svaret, även om det kanske inte gav svar på frågan. Klimat- och miljöminister Pourmokhtari säger i sitt svar: "Jag menar att vi behöver arbeta för att nå klimat- och miljömålen med hänsyn tagen till den tuffa situation som svenska hushåll och företag står inför. Vi måste se till att människor har råd att åka till jobbet och att de kan leva sina liv."
Trots detta gör regeringen tvärtom. Efter regeringens slopande av klimatbonusen är det nu nästan dubbelt så dyrt att leasa en elbil som tidigare. För den som inte har möjlighet att köpa en helt ny bil är alltså elbil, och därmed också lägre transportkostnader, nu utom räckhåll. Det är nu bara den som ändå hade haft råd att lägga många hundratusentals kronor på en ny bil som har möjlighet att ställa om. Vanligt folk som är beroende av bil tvingas i stället fortsätta att köra på bensin och diesel.
Det reformerade reseavdrag som alla partier utom Sverigedemokraterna röstade igenom i somras stoppas - det reseavdrag som skulle ge en rättvisare fördelning mellan stad och land, som skulle ge ersättning också för dem som åker kollektivt och som skulle få stopp på det omfattande fusket. I stället väljer den regering som statsrådet är en del av att ge ännu mer pengar till storstadsbor som fuskar med reseavdraget.
Det elprisstöd som regeringen har lagt fram kommer inte bara sent och är byråkratiskt tungrott - det är också ett stöd som kommer att ge allra mest till de miljardärer, företrädesvis i storstadsregionerna, som värmer upp enorma villor, medan de pensionärer som lever i norra Sverige inte får något stöd alls när deras elräkningar går upp i vinter. Inte heller får de något stöd att tala om för att energieffektivisera. Miljarderna rullar när de med lägst inkomster ska bära miljardärernas elräkningar utan att de själva får något stöd.
Fru talman! Samtidigt som man pumpar in mer pengar i ett reseavdragssystem som redan tidigare omfattade ett fusk med skattemedel på 2 till 3 miljarder per år lägger man 7 miljarder på en subvention av fossila bränslen. Detta genomfördes samtidigt som statsrådet Pourmokhtari höll anföranden inför deltagarna på COP 27 och uppmanade andra länder att minska sina fossila subventioner. Det är naturligtvis inget annat än ett hårresande hyckleri, för samtidigt som regeringen gör det svårare och dyrare för hushållen att ställa om underfinansierar man välfärden. Närmare 10 miljarder går alltså bara genom de två reformer som jag senast nämnde till fossila subventioner och fusk, samtidigt som kommuner och regioner larmar om att de kommer att tvingas skära i skola och vård på grund av att regeringen inte möter de behoven.
Fru talman! Statsrådet säger i sitt svar att det är viktigt att skapa förtroende för klimatarbetet. Men jag undrar: Hur ska någon kunna känna förtroende för en klimatpolitik som ökar utsläppen, subventionerar fossila bränslen och tvingar låginkomsttagare att ta notan för miljardärer?
Anf. 3 Joakim Järrebring (S)
Fru talman! Jag tackar ministern för svaret, men jag kan inte påstå att jag känner mig lugnare till mods.
Att vi, allt annat lika, står inför en klimatkris och en miljökatastrof tror jag att jag och ministern är överens om. Faktum är att sju av åtta partier i Sveriges riksdag står bakom den svenska klimatlagen och därmed har förbundit sig att uppfylla Sveriges klimatmål. Men även om jag och ministern har samsyn verkar det vara si och så med samsynen i regeringen och i regeringsunderlaget.
Finansministern verkar ta det faktum att regeringens nuvarande politik inte når 2030-målen och än mindre 2045-målen med en axelryckning. För att citera finansministern: Når vi dem inte så gör vi inte det.
Och det parti som har välsignat regeringen och möjliggör för Romina Pourmokhtari att vara klimat- och miljöminister har en än mer avvikande syn. Sverigedemokraterna anser att Sveriges klimatmål ska slopas och att Sverige i stället för att investera i den gröna omställningen bör lägga pengar på att betala överträdelseavgifter när Sverige inte når EU:s klimatmål.
Fru talman! Till Dagens Nyheter har ministern sagt att hon tror att det är fortsatt möjligt att nå de svenska klimatmålen trots ett jättesvårt utgångsläge. Samtidigt har ministern till Svenska Dagbladet sagt att hon är säker på att Sverige kommer att nå klimatmålen för 2030. Det låter bra att ministern kommer att jobba hårt med att göra allt hon kan för att vi ska nå målen, men det är oroande att ministern också medger att hon inte kan svara på hur.
Långsiktigt är lösningen elektrifiering. Där är den tidigare S-ledda regeringen och miljö- och klimatministern överens. Det var också därför den tidigare S-ledda regeringen hade en långsiktig politik med elektrifieringsstrategin som bas. Man hade även en politik som klarade av att minska utsläppen på kort och medellång sikt.
Fru talman! Jag och många med mig undrar nog varför regeringen då har försatt sig i detta jättesvåra utgångsläge. Den klimatpolitik som fördes av den tidigare S-ledda regeringen behövde förvisso förstärkas för att klara 2045-målen, men prognosen var ändå att Sverige skulle klara sina 2030-mål.
Det känns motsägelsefullt att först montera ned den politik som var prognostiserad att uppfylla 2030-målen för att sedan säga att vi har ett jättesvårt utgångsläge. Hade inte en rimligare ordning varit att bygga på det som fungerade och komplettera med åtgärder som krävs för att klara 2045-målen?
Som svar på min interpellation redogör ministern för olika saker i budgeten, i samma budget där regeringen konstaterar att den förda politiken inte leder till att vi klarar klimat- och miljömålen.
I sitt svar säger ministern också att uppgiften inte är att sänka utsläppen. Då vill jag fråga ministern om det betyder att hon ger upp etappmålen för 2030 och 2040.
Anf. 4 Anna-Caren Sätherberg (S)
Fru talman! Jag tackar klimat- och miljöministern för svaren.
För att klara klimatkrisen krävs det att vi tar oss an utmaningarna tillsammans. Därför samlade vi socialdemokrater redan vid maktskiftet 2014 näringen, forskningen, andra intressenter och politiken i ett innovationsråd under ledning av statsministern.
Inom ramen för Fossilfritt Sverige har 22 olika branscher tagit fram färdplaner för att visa hur de kan stärka sin konkurrenskraft genom att bli fossilfria eller klimatneutrala.
Efter att den förre moderate statsministern sa att industrin i Sverige var basically gone gjorde vi precis tvärtom. Vi gjorde satsningar på industriprojekt som biodrivmedel, plastreturraffinaderier, vätgasproduktion, återvinningsanläggningar och batteriproduktion och startade också jobbet med snabbare tillståndsprocesser. Vi satsade på Klimatklivet och Industriklivet, satsade på bio-CCS, biogasstöd, våtmarksstöd, miljöbilsbonus, laddstolpar och inblandning av förnybara biodrivmedel när vi tankar och satsade på järnvägen och nattåg hem till mig, till Jämtland, och mycket mer. Det är så vi skapar framtidens jobb.
Den gröna industriella revolutionen som startade i norra Sverige sprids nu över hela landet. Det är så vi minskar vår sårbarhet och vårt osunda beroende av fossila insatsvaror. Det var så vi skulle ha nått klimatmålen till 2030. Nu har vi den högerkonservativa regeringens och Sverigedemokraternas budget som ökar utsläppen när de bland annat säger att reduktionsplikten, alltså att vi fyller på med biodrivmedel när vi tankar, ska sänkas till EU:s lägstanivå den 1 januari 2024. Det kan medföra att de storskaliga aviserade investeringarna i svenska biodrivmedel, som skulle ha gett mer svenskt i tanken, inte fullföljs. De åtaganden som Sveriges regering har förhandlat om inom EU om LULUCF, och som handlar om hur stor kolsänka Sverige ska ha, innebär att man inte längre kan använda sig av reduktionsplikten utan på andra sätt måste se till att Sverige klarar sitt beting. Det kommer kanske att betyda en kraftigt minskad avverkning av den svenska skogen.
Ministern får gärna svara på de frågor som jag har ställt i min interpellation och som jag upplever att jag inte har fått svar på, speciellt kanske i ljuset av att regeringens samarbetsparti Sverigedemokraterna öppnar upp för att skrota de nationella klimatmålen genom att säga: Det är ju bara text på ett papper.
Finansministern har kommenterat regeringens ambition om att nå klimatmålen genom att säga: Gör vi det inte så gör vi det inte.
Ministerns partikollega här i Sveriges riksdag skriver: Jag hade gärna sett att Sverige nått klimatmålen 2030, men det är faktiskt som att tro på jultomten.
Ministern själv har dock många gånger uttalat att vi ska nå klimatmålen med en ambitiös och effektiv klimatpolitik, och det välkomnar jag.
Men mina frågor till ministern blir då: Är ministerns bedömning att regeringens och Sverigedemokraternas klimathandlingsplan kommer att göra att vi klarar klimatmålen 2030 och 2045? Vilka initiativ ämnar regeringen ta för att värna svenskt skogsbruk samtidigt som man genomför det som man förhandlat i EU? Och vad tycker ministern är en rimlig nivå på reduktionsplikten?
Anf. 5 Kajsa Fredholm (V)
Fru talman! Jag tackar klimat- och miljöministern för svaren.
Klimatkrisen och för den delen även naturkrisen är akut och en ödesfråga för hela mänskligheten. Det hoppas jag att vi kan vara överens om. För att Sverige ska nå de målsättningar som är bundna till det klimatpolitiska ramverket och leva upp till Parisavtalets ambition om en begränsning till 1,5 grader krävs ett åtgärdspaket med massiva investeringar och styrmedel som innebär en kraftig politisk kursändring.
Vad gör då regeringen? Klimat- och miljöministern har under hösten upprepade gånger hävdat att Sveriges miljömål till 2030 ligger fast, detta trots att regeringen i budgetpropositionen drar ned på klimat- och miljöanslagen och sedan själv konstaterar att utsläppen förväntas öka i närtid till följd av de föreslagna åtgärderna.
Men när det gäller åtgärder för att nå klimatmålen har ministern sagt att de skjuts på framtiden och att de ska läggas fram i den handlingsplan som jag antar kommer i slutet av nästa år.
För att minska utsläppen av växthusgaser måste vi först gasa på och öka dem. Är det så regeringen tänker? Det brådskar nämligen. De globala utsläppen av växthusgaser måste inom några år nå sin topp för att därefter snabbt minska för att det ska vara möjligt att nå 1,5-gradersmålet. Samtidigt accelererar utarmningen av biologisk mångfald och fungerande ekosystem.
Dessa båda kriser är enligt Vänsterpartiet intimt sammankopplade och måste lösas gemensamt. Sverige har som välfärdsland ett stort ansvar att leva upp till sina globala åtaganden för klimatet och den biologiska mångfalden och därmed bidra till en hållbar och rättvis fördelning av begränsade resurser.
Fru talman! Vi får inte glömma bort att fungerande ekosystem är grunden för vår välfärd. De stärker skogarnas och våtmarkernas funktion som kolsänka och bidrar till att minska samhällets sårbarhet i det förändrade klimat som vi nu befinner oss i.
Regeringens budgetproposition kan närmast beskrivas som att man nu ger upp ambitionen om att nå klimat- och miljömål. Nu ökar i stället avståndet till dessa mål.
Klimatpolitiska rådet konstaterar att runt en tredjedel av reformutrymmet i regeringens budget går till subventioner av bensin, diesel och bilresor. Och anslaget för att skydda och vårda oersättlig natur sänks kraftigt, vilket ger förödande konsekvenser för att stärka naturens förmåga som kolsänka och värna den biologiska mångfalden. Visserligen ingår en begränsad satsning på våtmarker, men den satsningen finansieras genom en minskning av medel till skydd av värdefull natur. Det hela blir rätt så obegripligt. Det vore därför bra om vi kunde få åtminstone någon hint om vilka åtgärder ministern avser att vidta för att öka Sveriges möjligheter att nå antagna klimatmål till 2030.
Anf. 6 Andrea Andersson Tay (V)
Fru talman! Klimat- och miljöministern har under hösten gjort flera uttalanden som har förbryllat mig. I samband med att hon tillträdde sa hon till SVT att regeringen inte har några sänkta ambitioner på klimatområdet utan att klimatpolitiken ska vara vetenskapligt förankrad. Men bara några veckor senare sa hon till Svenska Dagbladet att det viktiga inte är att nå klimatmålet till 2030 utan att nå målet om nettonollutsläpp till 2045.
Dessa två uttalanden går inte ihop. Forskningen är tydlig med att utsläppen måste minska kraftigt nu om vi ska kunna förhindra klimatkrisens värsta konsekvenser. Vi har en begränsad koldioxidbudget att förhålla oss till. Beräkningar visar att de svenska utsläppen måste minska med i storleksordningen 20 procent per år från och med nu för att vi ska hålla oss inom budgetens ramar. De svenska utsläppen kommer dock att öka kraftigt nästa år till följd av regeringens politik.
Därför vill jag fråga ministern: Hur ska regeringen se till att vi håller oss inom koldioxidbudgetens ramar? Att hänvisa till en klimathandlingsplan som kommer först om ett år duger inte. Med regeringens nuvarande politik kommer utsläppen vid det laget att ha ökat, vilket får till följd att extremt stora årliga utsläppsminskningar krävs under resten av mandatperioden för att budgeten ska kunna hållas.
Fru talman! När klimat- och miljöministern får frågor om hur regeringen mitt under brinnande klimatkris kan driva en politik som ger ökade utsläpp hänvisar hon ofta till den svåra situation Sverige befinner sig i, med kraftigt ökade kostnader för hushållen. Vänsterpartiet delar regeringens bild att det ekonomiska läget är svårt, men däremot skiljer sig våra lösningar radikalt från regeringens.
Medan vi vill stärka a-kassan och införa ett särskilt tillägg i barnbidraget för ensamstående - åtgärder som skulle underlätta mycket för de mest ekonomiskt utsatta familjerna - är regeringens största budgetsatsning sänkt skatt på bensin och diesel. Det är ett stöd som i stor utsträckning kommer att gå till höginkomsttagare i storstädernas kranskommuner.
Regeringen har alla möjligheter att rikta stöd till de personer som verkligen drabbats hårt av den ekonomiska krisen, men i stället för att fördela resurserna till dem som behöver det bäst och i stället för att satsa på att minska de ekonomiska klyftorna väljer regeringen, tillsammans med Sverigedemokraterna, att låta klimatpolitiken klä skott för den bubblande frustrationen över samhällets orättvisor.
Detta är ingenting annat än en skenmanöver för att dölja att högerpartierna i grund och botten driver samma politik som de alltid har gjort: en politik utformad för att gynna de rikaste i samhället. Klimat- och miljöministern säger att hon bryr sig om hur vanliga svenskar har det samtidigt som hennes regering sänker skatterna för höginkomsttagare och slaktar välfärden.
Om regeringen hade velat visa verklig omsorg om folket hade den i stället intagit en ledande roll i det internationella klimatarbetet och samtidigt säkrat försörjning och välfärd för människor i hela vårt land. Det vore fullt möjligt att göra det, och det har vi i Vänsterpartiet visat med våra budgetsatsningar. Min andra fråga till ministern blir därför: Varför ska klimatpolitiken offras i den ekonomiska krisens namn när det vore fullt möjligt att hjälpa de mest utsatta utan att öka utsläppen?
Anf. 7 Tony Haddou (V)
Fru talman! Jag försökte få grepp om statsrådets svar till interpellanterna, och jag måste säga att det statsrådet sa var väldigt motsägelsefullt och i stora drag ologiskt. Är det så att fina ord ska täcka över det faktum att regeringen försvagar klimatarbetet?
Det står ju klart att Sverige med största sannolikhet inte kommer att nå sina klimatmål. Klimatpolitiska rådet, Naturvårdsverket och regeringen själv pekar på att de föreslagna åtgärderna ökar Sveriges utsläpp. Varför vi ska abdikera från klimatpolitiken, försätta oss i en dålig position och skämma ut Sverige internationellt med sänkta klimatambitioner är för mig väldigt svårt att förstå.
Jag tänkte lägga ytterligare en frågeställning till den här debatten. Det är något jag skulle vilja ha något slags klarhet i och som har tagits upp lite grann här tidigare. Det har att göra med hur arbetsfördelningen ser ut hos regeringen och samarbetspartierna när det gäller klimatfrågorna. Jag upplever nämligen att det ekar lite tomt när jag hör statsrådet berätta om den så kallade ambitiösa klimatpolitiken.
Detta är politik som redan har underminerats i första hand av regeringen själv och av andra organisationer och myndigheter, och i andra hand av partier i regeringsunderlaget. Statsrådet säger själv i sitt svar att det finns de som vill överge klimatmålen. Ja, sverigedemokrater är ju rena klimatförnekare. De står inte ens bakom klimatmålen och tycker inte att vi ska uppnå dem. De går så långt som att hävda att det saknas vetenskapligt stöd för klimatkrisen - och ännu längre när de hävdar att FN:s klimatrapport har en politisk agenda.
Det är alltså till det största partiet i underlaget som Liberalerna ber om ursäkt ifall någonting blir fel. Den moderata finansministern rycker på axlarna; det gör inte så mycket om Sverige missar klimatmålen, tycker hon. Kristdemokraterna har mest varit glada över att flytta pengar från järnväg till väg och befinner sig antagligen i något slags tillstånd av kärnkraftstourette de kommande åren.
Det vore alltså bra att få något slags klarhet i vem det är som bestämmer kring miljö- och klimatpolitiken. Det vore väldigt bra att få en tydlighet i detta eftersom statsrådet i dag har poängterat att ytterligare åtgärder behövs för att vi ska nå klimatmålen. Är det Sverigedemokraterna, som inte tror på det vi debatterar i dag, som ska bistå med ytterligare åtgärder? Är det Moderaterna, som rycker på axlarna och inte verkar bry sig alls? Eller är det Kristdemokraterna, som inte heller verkar ha något emot att aktivt bidra till ökade utsläpp? Hur ska det liberala statsrådet förhålla sig till detta när så kallade ytterligare åtgärder för att nå klimatmålen ska presenteras?
Fru talman! Regeringen kan inte behandla den här frågan som den behandlar exempelvis välfärden, det vill säga med inställningen: Om vi gör mindre blir det bättre. Jag tror inte att man kommer så långt med det, helt ärligt, och jag tror inte att man kan behandla den här frågan på det sättet. Gör man mindre tror jag nämligen att det just blir mindre. Klimatomställningsarbetet måste accelereras betydligt för att vi ska nå våra klimatmål.
Vi vill se en rättvis klimatomställning, och tiden att agera för detta är nu. Alla ska ha trygghet i omställningen, oavsett vem man är, var man arbetar eller var man bor, och då krävs det en aktiv politik för det. Jag är övertygad om att den samlade politiken måste bidra till att minska utsläppen och gå hand i hand med en rättvis ekonomisk politik. De ambitionerna verkar dock inte den här regeringen ha. Den bidrar aktivt till ökade klimatutsläpp och skämmer ut sig internationellt.
Därför vill jag veta följande: Nu när vi riskerar att driva på utsläppen, vad har vi att förvänta oss av regeringen och det här underlaget framöver?
Anf. 8 Jessica Wetterling (V)
Fru talman! Jag tackar ministern för svaret.
Sverige har länge varit känt för sin offensiva och ambitiösa klimatpolitik. Sverige har ansetts vara ett föregångsland, och vi är många som har varit stolta över Sveriges höga målsättningar. Det som nu sker är en total abdikation från våra klimatmål, fru talman. Eller som finansminister Elisabeth Svantesson sa om möjligheten att nå klimatmålet till 2030: "Gör vi det inte så gör vi det inte." I höstbudgeten konstaterade också regeringen själv att 6 av 19 etappmål inte kommer att nås i tid.
Jag noterar att ministern i sitt svar talade om att det största hotet mot klimatarbetet är att människor tappar förtroendet för det. Ministern tog även upp i sitt svar att det till och med finns de som vill överge klimatmålen. Då måste jag ändå upplysa klimat- och miljöministern om att det framför allt är det största partiet i regeringsunderlaget som är de som vill överge klimatmålen, fru talman. Det är där de finns.
Är inte ministern orolig att detta är de omständigheter som gör att människor tappar förtroendet? Är det inte ett problem för ministern att regeringsunderlaget och andra ministrar verkar ta så lätt på klimatmålen?
Fru talman! Min sista fråga till ministern är om hon anser att rennäringen är en grön näring som också ska kunna vara livskraftig.
Anf. 9 Klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari (L)
Fru talman! Det finns många frågor att besvara i detta inlägg; vi får se hur många jag hinner beta av. Låt mig dock komma till kärnan från start, så att vi kan bemöta den stora fråga som många verkar återkomma till här i kammaren i dag.
Det handlar om att regeringen arbetar på ett annat sätt än vad tidigare regeringar har gjort. Det handlar om att vi ändrar i den politik som förs. Det finns politik som tidigare regeringar, rödgröna och röda, har genomfört som exempelvis har inneburit att finansiera köp av fabriksnya elbilar för dem som vill köpa sådana. Det har handlat om reseavdrag och hur utformningen av det har sett ut. Det har också handlat om en annan del av politiken; exempelvis Klimatklivet eller Industriklivet, som nämns från Anna-Caren Sätherbergs håll, är politik som vi anser har fungerat.
Sedan nämner man en sak som jag tycker är särskilt viktig. Återkommande hör vi här i talarstolen att man talar om etappmålet för 2030. Man talar om hur den föregående regeringen var på väg att nå etappmålet för 2030.
Det finns en anledning till att så många i salen i dag väljer att fokusera på just det etappmålet och inte på vårt klimatmål för 2045. Sanningen är ju att den tidigare regeringen var på väg att nå målet för 2030. Man hade bränslepriser som var svåra att hantera för många människor i detta land men som också gjorde att man i alla fall lyckades minska utsläppen från transportsektorn.
Det man däremot inte skulle lyckas med, enligt exempelvis Klimatpolitiska rådets bedömningar, var att uppnå det klimatmål som Sverige har satt upp för sig självt, nämligen att nå netto noll 2045 och netto minus därefter. Det är det denna regering väljer att arbeta efter.
Hur förklarar jag då detta utan siffror? Jag kan förklara det genom att använda de ord som jag använt flera gånger i svaret men som jag verkar behöva upprepa. Det finns ju olika sätt att arbeta med klimatpolitiken. Ett sätt anser vi vara mer kortsiktigt. Det kan handla om att sätta en hög reduktionsplikt som man inte ändrar på, trots att det är krig i vårt närområde och trots att folk inte har råd med bränslepriserna. Ett annat sätt är att arbeta mer långsiktigt, exempelvis genom att utöka arbetet i Klimatklivet med 400 miljoner 2023, med 500 miljoner 2024 och med ytterligare 500 miljoner 2025. Det kan också handla om att utöka Industriklivet, en satsning som tidigare regering gjort, med 600 miljoner.
Vi ser att en viss del av politiken fungerar väldigt bra. Vi ser att både Klimatklivet och Industriklivet bidrar till den viktiga omställning som behöver ske inom industrin. Men vi ser också att exempelvis klimatbonusens utformning blir problematisk. Det anser både Konjunkturinstitutet och Riksrevisionen. Det var därför man även var på väg att titta på den frågan från tidigare regeringars håll. Det var därför man tittade på hur man skulle ändra ersättningarna för reseavdraget från tidigare regeringars håll.
Det handlar alltså om att bedriva en klimatpolitik som är ambitiös och effektiv. Alla de åtgärder som jag nu har nämnt - klimatkliv och industrikliv men även annat - är exempel på hur vi kommer att arbeta effektivt för att långsiktigt upprätta en politik som också står sig i en tid som denna, när krig härjar i vårt närområde och den ekonomiska situationen är tuff.
Hela regeringens klimatpolitik är att den ska vara ambitiös och effektiv. Det är inte en personlig åsikt från mig, utan det är någonting som framgår i både regeringsförklaring och Tidöavtal.
Anf. 10 Märta Stenevi (MP)
Fru talman! Jag måste börja med att tacka mina meddebattörer efter alla fina ord om den förra och förrförra regeringens klimat- och miljöpolitik. Det är inte utan att det gamla ordspråket "Man saknar inte kon förrän båset är tomt" dyker upp.
Men jag ska bli lite allvarlig här. Klimat- och miljöministern är statsråd i en ytterst svag marionettregering som enbart kunde tillträda efter att man gjort en omfattande överenskommelse med högerextremisterna i Sverigedemokraterna och lovat att all politik skulle godkännas av dem, så även inom klimat- och miljöområdet. Konsekvensen blev att Tidöavtalets avsnitt om klimat bara innehöll förslag som ökade utsläppen och inga förslag som minskade dem.
Den nya regeringen väljer däremot att behålla en rad reformer som Miljöpartiet förhandlade fram i regering med Socialdemokraterna, till exempel gröna kreditgarantier, Industriklivet, Klimatklivet och satsningar på bio-CCS, som också statsrådet gärna nämner.
Fru talman! Det är självklart glädjande att dessa reformer finns kvar, om än inte finansierade i den utsträckning som vi skulle önska och som vi också har presenterat i vår budgetmotion. Mindre glädjande är dock att regeringen samtidigt stryker en rad reformer som är nödvändiga för att nå målen. Det är också direkt upprörande att man gör det fullständigt medvetet.
I regeringens budget framgår det klart och tydligt att man med dessa förändringar inte kommer att kunna nå målen till 2030. Finansministerns lakoniska kommentar om att går det inte så går det inte säger en del om regeringens engagemang i frågan. Hållningen återspeglas också i budgeten. Den här regeringen ger helt sonika upp målsättningarna till 2030.
Men, fru talman, klimatarbetet går inte att skjuta på framtiden. Varje ton koldioxid som når atmosfären lagras där och bidrar till uppvärmningen nu, omedelbart. Effekten av den uppvärmningen fortsätter däremot under lång tid. Vi har som uppgift att slåss för varje enskild tiondel som vi kan hålla nere uppvärmningen med. Det duger alltså inte att vänta till 2045 för att nå utsläppsmålen om man på vägen dit har ökat utsläppen. Det är därför delmålet till 2030 är så otroligt viktigt. Utsläppen som sker de närmaste sju åren påverkar kraftigt möjligheten att hålla nere uppvärmningen och därmed också dämpa de förluster av natur och arter som kommer i klimatförändringarnas spår.
I en intervju med Dagens Nyheter menade statsrådet att man i lugn och ro skulle sätta sig ned med forskare, industri och olika instanser för att "mejsla fram politiken som ska ta oss i mål". Det är ett mycket oroväckande uttalande, av två skäl. Det är oroväckande för att det signalerar att den här marionettregeringen inte förstår hur angeläget det är att hålla nere uppvärmningen och att det innebär att utsläppen måste minska omedelbart och stadigt varje år, inte i en avlägsen framtid. Men det är också oerhört bekymmersamt eftersom det signalerar att regeringen har satt sig att styra landet utan att ha med sig någon som helst politik för klimatarbetet. Man återanvänder förvisso våra tidigare framförhandlade reformer, men man adderar inga nya förslag.
Fru talman! Jag vill därför upprepa mina frågor till statsrådet: Har regeringen några som helst förslag för att minska utsläppen redan 2023? Har man några som helst förslag för att minska utsläppen den här mandatperioden? Har man några som helst förslag som gör att Sverige når sina juridiskt bindande mål till 2030? Eller är det helt enkelt så att regeringen, som ju styrs helt och hållet av klimatförnekarna i Sverigedemokraterna, inte hade någon som helst klimatpolitik med sig in på Rosenbad?
Anf. 11 Joakim Järrebring (S)
Fru talman och ministern! Den uppräkning som ministern gör av den ambitiösa klimatpolitik som hennes regering för är egentligen bara en uppräkning av den förra S-ledda regeringens långsiktiga politik för omställning. I övrigt hänvisas till förhoppningar i den kommande klimathandlingsplanen. Jag måste dock säga att jag känner mig allt annat än trygg med denna plan när vi vet att den ska förhandlas med Sverigedemokraterna.
Jag tyckte heller inte att jag fick svar på huruvida regeringen står fast vid att nå etappmålen för 2030 och 2040. Skulle jag tolka ministerns inlägg som att regeringen ger upp etappmålen? Och hur ser ministern egentligen på möjligheten att få en klimathandlingsplan på plats som kommer att leverera en ambitiös klimat- och miljöpolitik som gör att Sverige klarar både etappmålen för 2030 och 2040 och våra klimatmål för 2045?
Anf. 12 Anna-Caren Sätherberg (S)
Fru talman! Tack, klimat- och miljöministern - jag uppskattar verkligen detta! Det är inte lätt när det blir åtta deltagare. Det är heller inte lätt att få svar när klimat- och miljöministern har fått så många frågor som under den här debatten. Därför kommer jag nog att behöva upprepa mig lite.
Min interpellation till klimat- och miljöministern hade sin utgångspunkt i skogen. Skogen är det gröna guldet som skapar jobb på landsbygden och som skapar så många mervärden, till exempel som kolsänka och när det gäller utbyte av de fossila produkterna som ministern talar om i sitt svar. Där är ju biodrivmedel en del. Sverige har ett unikt tillfälle, eftersom vi har så mycket skog, att också använda skogens rester på ett effektivt och bra sätt.
Jag hörde att klimat- och miljöministern sa att det långsiktiga målet är det viktiga. Och det är ju självklart att det långsiktiga målet är viktigt, men det är också viktigt vad som görs här och nu.
I juni var en majoritet av partierna i Sveriges riksdag överens om att det var klokt att använda reduktionsplikten som en del i arbetet med att klara vårt beting. Det gäller helt enkelt att klara den kolsänka som regeringen nu har förhandlat fram i EU. Det ansågs klokt att inte ge skogen en dubbelstöt genom mindre avverkning och därmed mindre skogsrester och mindre lönsamhet, om de då inte blir biodrivmedel. Men nu är vi där.
Klimat- och miljöministern svarade inte riktigt på frågan om hur svenskt skogsbruk ska värnas när regeringen förhandlar LULUCF och andra akter inom EU. För mig handlar också biodrivmedel om Sveriges beredskap. Jag vill som sagt se mer svenskt i tanken. Jag ser hellre produktion i Sveg än i Saudiarabien. Jag ser hellre att vi, i skuggan av det krig som nu faktiskt pågår i Europa, ser till att insatsvaror också görs i Sverige - till exempel biodrivmedel och gödsel. Det finns mycket att tänka på just nu.
Jag tänker också på de jobb som det här kan skapa. Jag har alltid den åsikten att jag inte vill att Sverige sätter sig i baksätet. Jag vill att Sverige tar ledartröjan. Och varför vill jag det? Jo, för att vi är ett litet, exportberoende land. Det är de tekniker och material vi säljer, och det politiska ledarskapet tillsammans med näringslivet, som gör att Sverige kan lyckas så väl i världen.
Jag återkommer alltså till mina frågor. Jag förstår att det är svårt för ministern att svara på frågan om hon tror att regeringen tillsammans med Sverigedemokraterna kommer att klara av att göra en klimathandlingsplan som klarar klimatmålen när vi faktiskt har hört vad de olika partierna tycker i den här frågan.
Min andra fråga, som jag inte heller fick svar på, var vilka initiativ regeringen ämnar ta för att värna svenskt skogsbruk samtidigt som man förhandlar dessa akter i EU.
Den tredje frågan, som jag inte heller fick svar på, var vad ministern tycker är en rimlig nivå på reduktionsplikten.
Anf. 13 Kajsa Fredholm (V)
Fru talman! Vi kan konstatera att världen befinner sig i ett klimatnödläge. De globala utsläppen av växthusgaser måste minskas här och nu. Vi har inte tid att vänta med åtgärder i fem, tio eller femton år eller vad det nu tar att bygga nya kärnkraftverk.
Det krävs kraftfulla åtgärder, i praktiken, för att snabba på de utsläppsminskningar som behövs. Jag vill här som exempel lyfta fram Vänsterpartiets historiskt omfattande investeringspaket för klimatet. Vi vill investera 700 miljarder kronor de kommande tio åren för att sätta mer fart, i praktiken, på klimatomställningen.
Det behövs betydande investeringar i grön industri, förnybar energi, hållbara bostäder och gröna transporter. Det kommer även att krävas stora satsningar på att skydda värdefull natur och återställa naturliga kolsänkor.
För att lyckas med klimatomställningen behöver även fokus ligga på ökad rättvisa och jämlikhet i hela Sverige. Det kan man bara åstadkomma med mer vänsterpolitik. Men nu står vi här, fru talman. I en tid då alla världens länder behöver kraftsamla för att kunna möta klimatutmaningen skämmer regeringen ut Sverige och sänker de svenska klimatambitionerna.
Vid FN:s klimatmöte i Egypten sa Volvo Cars hållbarhetschef Anders Kärrberg att Sveriges image som föregångsland inom miljö har fått sig en törn i och med att regeringens budget för klimat och miljö minskas med 5 miljarder. Han beskrev det som en väldigt olycklig signal till omvärlden när världen behöver föredömen för att inte tappa hoppet.
Regeringen konstaterar dessutom i sin budgetproposition att utsläppen kan komma att öka. Det är följden av flera klimatskadliga förslag. Som exempel kan nämnas sänkningen av drivmedelsskatten, som även är regeringens största reform. Därtill stoppar regeringen den omfattande reformen att göra reseavdraget färdmedelsneutralt.
Det är tyvärr uppenbart att regeringens och Sverigedemokraternas ointresse för klimat och miljö har lett till ett klimatfientligt reformprogram. De som satte sin tilltro till Liberalerna och hoppades att de skulle kunna värna klimatperspektivet i en högernationalistisk regering har all anledning att känna sig besvikna.
Varför skär man de facto ned på resurser till miljön? De är ju en viktig del i klimatomställningen. Och varför lägger man ned Miljödepartementet? Det har ju avlövat klimat- och miljöministerns roll då det egentligen är energiministern som nu står för plånboken. Det finns mycket att fundera på här.
Anf. 14 Andrea Andersson Tay (V)
Fru talman! Vi kan börja med att konstatera att det inte är ambitiöst och effektivt att skjuta upp nödvändiga utsläppsminskningar i 20 år.
Regeringen ägnar sig åt det som inom näringslivet brukar kallas social washing, vilket på svenska kanske bäst kan översättas som rättvisetvätt. I likhet med det mer välbekanta greenwashing innebär social washing att man vilseleder allmänheten genom att skönmåla sitt eget arbete.
Regeringens företrädare, däribland klimat- och miljöministern, rättvisetvättar sin klimatskadliga politik genom att låtsas att den syftar till att förbättra levnadsvillkoren för vanligt folk. I själva verket är det på det stora hela de redan rika som gynnas.
I verkligheten är en snabb klimatomställning allra viktigast för de människor som har minst resurser. Det är de som drabbas hårdast av klimatkrisen. Ställer vi inte om nu riskerar vi att hamna i ett läge där framtida regeringar i panik tvingas ta till extrema åtgärder för att hantera en alltmer kaotisk situation. Då blir det också de resurssvaga som får betala priset, medan de rika flyr ansvar. Alternativet är en snabb, kontrollerad och rättvis omställning - just en sådan omställning som Vänsterpartiet förespråkar.
Anf. 15 Tony Haddou (V)
Fru talman! Klimatomställningen är ett gemensamt projekt. Vi måste alltså satsa på det gemensamma, omfördela och göra det som krävs. Sverige behöver bli en föregångare i en omställning där alla är med. Tyvärr verkar statsrådet inte ha dessa ambitioner utan sitter i ett regeringsunderlag av klimatförnekare och ministrar som rycker på axlarna. Då blir det inte mycket till handling annat än att aktivt bidra till ökade utsläpp.
Vi som står här och debatterar är oroade över att ni har abdikerat från klimatmålen, och då förstår jag att statsrådet inte vill svara på frågor om sitt regeringsunderlag. Hon har inte sagt ett enda ord om det, för då skulle hon kanske riskera att behöva be om ursäkt till Sverigedemokraterna efter den här interpellationsdebatten. Men nu har ju statsrådet en chans till i nästa inlägg att svara på frågor om det som har upprepats av flera här: Hur ser det ut i regeringsunderlaget?
Anf. 16 Jessica Wetterling (V)
Fru talman! Jag hörde ministerns förklaring - nu när det är en ny regering arbetar man på ett annat sätt. Tro mig, ministern: Vi är många som har lagt märke till detta.
Man skulle kunna tänka på elprisstödet, som framför allt kommer att gynna rika storförbrukare - gärna sådana som har fast pris - så att de får dubbelt så mycket tillbaka, beroende på om de bor i södra Sverige eller inte. Samtidigt ser vi höga elpriser i Norrland, men människor i Norrland får inget stöd. Detta kommer tyvärr bara att leda till att folk fortsätter att förbruka stora mängder el.
Regeringen har avvisat satsningar på järnvägen trots att alla som har åkt tåg de senaste åren vet att behovet av investeringar är stort. Man behåller ett förlegat reseavdrag som inte gynnar dem som exempelvis samåker.
Annat, fru talman, har det varit i valrörelserna både i år och 2018. I Naturskyddsföreningens granskningar, där samtliga partier granskas, visar det sig att Liberalerna både 2018 och i årets val har lovat höga nivåer och höga ambitioner. Men Liberalerna brukar tyvärr lova mycket och sedan hålla tunt. Eller som en annan minister, som även är partiledare, sa: Man säger en sak före valet, och efter valet säger man en annan sak.
Jag vill upprepa min fråga om rennäringen till ministern. Anser ministern att den är en av de gröna näringar som ska få livskraftiga villkor för framtiden?
Anf. 17 Klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari (L)
Fru talman! Här talas det om att vänta till 2045. Här lyfter Anna-Caren Sätherberg fram att det långa målet skulle vara det viktiga för mig. Då får man lyssna en gång till. Jag har inte valt mellan de två målen. Sverige har etappmål och ett långsiktigt mål. Vi väljer att i den här debatten tala mycket om ett av etappmålen just eftersom det var detta mål - och inte det andra målet, för 2045 - som den tidigare regeringen lyckades uppfylla med sin politik.
Etappmålet är ett steg på vägen dit, och vi ska självklart arbeta för att nå de mål som är uppsatta för 2030. Det har jag varit tydlig med i många uttalanden, men låt mig ta upp det även här. Då krävs det ytterligare åtgärder, och det är någonting som regeringen arbetar hårt med.
Något som också krävs för att nå mål inom transportsektorn är elektrifiering och att kunna ställa om till det fossilfria. Detta var den tidigare regeringen inte på väg att lyckas med. Det fanns inte laddinfrastruktur i den utsträckning som samhället behöver. Det fanns inte tillräckligt mycket el för att industrin skulle klara av att ställa om. Det är frågor som denna regering väljer att hantera på ett långt bättre sätt än vad den tidigare regeringen gjorde, med satsningar som jag har redogjort för i mitt svar.
Vänsterpartiets Kajsa Fredholm talade om att vi i denna regering skulle ha sänkt ambitionerna. Det talades också om att budgeten skulle vara slaktad. Låt mig nämna att detta är den näst största klimat- och miljöbudgeten någonsin. Det är en historiskt stark budget.
Samtidigt tar man upp att vi har tappat vårt anseende internationellt och att vi skulle lägga ned Miljödepartementet. Kanske är det därför Volvos hållbarhetschef går runt och talar om det förlorade anseendet internationellt.
Representanter för Vänsterpartiet står här i talarstolen och talar om sänkta ambitioner, men vilka ambitioner är det? Vi i regeringen står ju fast vid att Sverige ska uppnå målen. Vi försöker ju att plocka fram all den politik och alla de ytterligare åtgärder som krävs för att Sverige ska nå målen också 2045.
Vi har ju inte heller lagt ned Miljödepartementet, utan vi har samlat Miljödepartementet och Näringslivsdepartementet under samma departement. Det heter Klimat- och näringslivsdepartementet. Det hade lika gärna kunnat stå rubriker i internationella medier om hur Sverige startar det första klimatdepartementet. Det blir dock inte så, för den politiska konflikten är långt mer spännande. Man ställer sig hellre och pratar om att det skulle finnas klimatförnekare i denna regering. Vilka då? Är det Moderaterna som är klimatförnekare? Är det Liberalerna som är klimatförnekare? Är det Kristdemokraterna som är klimatförnekare?
Låt mig påminna kammaren om att det är jag som är klimat- och miljöminister. Det är en liberal klimat- och miljöminister ni debatterar med - inte Sverigedemokraterna.
Vad gör då denna liberala klimat- och miljöminister? I vår vårändringsbudget, som plockades fram på kort tid, som ni säkert vet, lanserade vi utökningar av Klimatklivet och Industriklivet. Detta är inte att bibehålla det som den tidigare regeringen gjorde. Vi satsar ytterligare 500 miljoner på Klimatklivet och 200 miljoner permanent på våtmarker. Detta är satsningar som är långsiktiga och som behövs för klimatet.
Vi ser också, som vi konstaterar i vår egen budget, att ytterligare politik krävs. Det krävs ytterligare åtgärder, och denna regering arbetar hårt inte bara med att plocka fram åtgärder utan också med att se till att de har stöd av en majoritet i riksdagen. Som alla här säkert vet var det ju också denna majoritet i riksdagen som såg till att de tidigare satsningarna på bland annat bio-CCS och carbon capture - den långsiktiga politik som behöver finnas - fick stöd.
Anf. 18 Märta Stenevi (MP)
Fru talman! Vi debatterar med en liberal klimat- och miljöminister som driver sverigedemokratisk klimat- och miljöpolitik.
Riksdagen har antagit mål för hur mycket Sveriges utsläpp av växthusgaser ska minska till 2030 respektive 2045. Det är inte - som SD, det största partiet i det blåbruna regeringsunderlaget, verkar tro - bara text på ett papper. Detta är mål som är fastslagna av Sveriges folkvalda riksdag och som är juridiskt bindande. Det är dem som regeringen i sin första budget har slagit fast att man med sin politik inte kan nå. Regeringen behandlar dessa mål som valbara. Det är de inte.
För varje enskilt ton växthusgas som släpps ut i världen ökar den globala uppvärmningen. För varje tiondels grad som medeltemperaturen i världen ökar förvärras konsekvenserna. Detta är den brutala sanning som alla politiker i hela världen måste ta till sig. Det går inte att vänta. Varje åtgärd räknas. För varje tiondels grad som temperaturen ökar mellan i dag och 2030 ödeläggs fler hem. Fler barn svälter ihjäl, fler arter utrotas, fler konflikter uppstår och fler människor dödas. Det är konsekvenserna vi står inför.
Fru talman! Det är med denna sanning för ögonen som man har satt sig i en regering som inte har någon som helst idé om hur utsläppen ska minska. Det är i bästa fall aningslöst och i värsta fall cyniskt - man ökar utsläppen i dag och hoppas att någon annan ska lösa situationen längre fram.
Jag gläds uppriktigt med statsrådet Pourmokhtari när hon beskriver sin nyvunna vänskap med Maldivernas klimatminister, för vänskap i en global värld är ett kraftfullt verktyg för fred och utveckling. Men jag hoppas att statsrådet är ärlig i samtalen och berättar att den politik som Sveriges regering för sedan hon tillträdde kommer att lägga hennes nya väns hem under vatten. Detta är den verklighet vi lever i.
Anf. 19 Joakim Järrebring (S)
Fru talman! Jag hade en fråga om synen på etappmålen för 2030 och 2040 utifrån att ministern den 18 november sa att hon var säker på att Sverige kommer att nå klimatmålen för 2030. Men i svaret på interpellationen svarade ministern också att uppgiften inte är att sänka utsläppen. Därför blir det svårt att tolka vad det är som gäller, men jag litar på att detta stämmer och på att ministern och regeringen står upp för etappmålen både 2030 och 2040. Jag litar på att det är ambitionen, även om politiken just nu saknas.
Den fråga som jag inte fick svar på är hur ministern ser på möjligheten att få på plats en klimathandlingsplan som är förhandlad med Sverigedemokraterna och som gör att Sverige kan nå sina klimat- och miljömål. Jag hoppas att jag kan få ett svar på den frågan.
Anf. 20 Anna-Caren Sätherberg (S)
Fru talman! Ljuset kommer från norr, klimat- och miljöministern. Där finns den gröna industrin, den förnybara energin, de kallaste vintrarna och de längsta och dyraste elledningarna. Även jag måste nämna elstödet för regeringen när jag har möjlighet. Om man inte ser 60 procent av Sveriges yta får man skaffa glasögon.
Men det var inte främst det jag skulle säga, fru talman. Jag ska göra det väldigt lätt för klimat- och miljöministern, så att hon inte glömmer bort min fråga, som jag nu ställer för tredje gången. Jag ställer bara en fråga, för då tror jag att alla möjligheter finns att jag den här gången får ett svar. Vad tycker ministern är en rimlig nivå på reduktionsplikten?
Anf. 21 Kajsa Fredholm (V)
Fru talman! Det är tydligt att regeringens bristande krisinsikt och reformvilja riskerar att försena och till och med förhindra omställningen. När klimatbonusen på elbilar nu avskaffas och satsningar på järnväg uteblir blir målet för transportsektorn väldigt svårt att nå till 2030. Trots att svenskarnas vilja till omställning är stor och man efterfrågar ökade järnvägstransporter väljer regeringen att ignorera de möjligheter som en utbyggd och stärkt järnväg innebär för att i stället fortsätta med kraftiga subventioner till de fossila transportslagen.
Fru talman! Politiken har alltför länge satt sin tilltro till marknadens krafter i hopp om att klimatomställningen ska hanteras utan samhällets aktiva inblandning. Men det är bara det offentliga som kan ta helhetsansvaret, och för det krävs stora investeringar. Så är det. Därför blir jag först förskräckt och sedan nästan uppgiven när jag i regeringens och Sverigedemokraternas budget och i slottsavtalet ser att klimat- och miljöfrågor behandlas nästan som om det vore något som katten släpat in. Men det borde i och för sig inte vara så förvånande, med tanke på att de flesta av de nu styrande partierna gick till val på att om inte helt ignorera så i alla fall försena den nödvändiga omställningen. För Vänsterpartiet är det självklart att samhällets åtagande i klimat- och miljöpolitiken behöver stärkas och inte försvagas.
Anf. 22 Klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari (L)
Fru talman! Jag tackar för alla kloka frågor under denna eftermiddag.
Låt mig återigen lyfta vad det är jag menar när vi talar om klimatmålen. Detta vet ni säkert alla, men det som står i våra klimatmål är att vi ska ha minskat våra utsläpp till en viss grad till 2030 och att vi ska ha eliminerat våra utsläpp till 2045. Det är det man menar när man säger nettonoll. Dessutom talar man om nettominus därefter. Då behöver det finnas en infrastruktur för att vi inte bara ska minska våra utsläpp.
Men där tar ju inte meningen slut i mitt svar, vilket Socialdemokraterna säkert är väl medvetna om. Man läser bara upp halva meningen. Vi ska inte minska utsläppen utan eliminera dem. Det är vårt klimatmål. Det är vårt gemensamma klimatmål, som alla i riksdagen som röstat igenom klimatlagen har skrivit under på att vi ska uppnå. Då gäller det inte bara etappmål för 2030 utan även nettonoll 2045. Det är någonting som den här regeringen ämnar nå men som den tidigare regeringen var på väg att misslyckas med. Efter det ändrar vi vilken politik som förs. Det handlar om hur vi kan se till att vi inte har några utsläpp 2045 och att vi bidrar till minskade utsläpp efter 2045.
Står man här och diskuterar kanske detta låter som en omöjlighet, men det är det inte. När man träffar svensk industri, där omställningen sker varje dag, och när man träffar dem som skapar alla nya sätt för oss att konsumera eller transportera märker man att vi går en omställning till mötes. Den behöver mötas snabbare och smartare.
Låt mig också kort nämna miljöpolitiken och värdet av den biologiska mångfalden. Utöver regeringens satsning på våtmarker ser jag även fram emot internationella förhandlingar på COP 15 i Kanada, där vi ska se till att den biologiska mångfalden värnas världen över.
Interpellationsdebatten var härmed avslutad.
Intressenter
Frågeställare
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.