Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Bankernas och övriga finansinstituts samhällsansvar

Interpellation 2008/09:315 av Johnson, Jacob (v)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad
2009-02-06
Anmäld
2009-02-09
Fördröjd
Ärendet var fördröjt
Svar fördröjt anmält
2009-02-17
Sista svarsdatum
2009-02-23
Besvarad
2009-02-27

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 6 februari

Interpellation

2008/09:315 Bankernas och övriga finansinstituts samhällsansvar

av Jacob Johnson (v)

till finansminister Anders Borg (m)

Frågan om bankernas och övriga finansinstituts samhällsansvar aktualiseras av den nuvarande internationella finanskrisen. De dominerande bankerna i Sverige har under de senaste åren gått med stora överskott (88 miljarder 2007) och deras ledningar har erhållit mycket höga löner och bonusar.

Nu har finanskrisen avslöjat att de finansiella institutens bedömningar av kreditmarknaden sammantaget varit helt fel, med djupgående konsekvenser för arbetsmarknaden och den offentliga sektorns ekonomi. Det är inte rimligt att en samhällssektor med den centrala betydelse som den finansiella har kan dela ut sådana ersättningar och bonusar till sin ledning under goda tider och sedan låta skattebetalare ta ansvaret för finanssektorns felbedömningar.

Regeringen presenterade den 3 februari ett program för kapitaltillskott för banker och kreditinstitut på 50 miljarder kronor och restriktioner för ledande befattningshavare avseende bonus och andra ersättningar. Regeringens tidigare planer på utförsäljning av statens andel av Nordea samt SBAB verkar vara skrinlagda: tvärtom verkar det bli möjligt för SBAB att öppna bankrörelse.

Runt om i Europa och i världen i övrigt ökar staterna sitt ägande inom banksektorn. Frågan om bankers och finansinstituts betydelse som nödvändig infrastruktur i ekonomi och därmed deras samhällsansvar blir allt tydligare, och behovet att diskutera hur en ny internationell struktur ska formas är stort. Vänsterpartiet anser att en fördjupad samhällsdebatt måste föras om dessa svåra frågor och har därför föreslagit en finanskommission.

1. Vilka ytterligare åtgärder avser finansministern att vidta för att bankerna ska ta sitt samhällsansvar?

2. Är finansministern beredd att tillsätta en finanskommission för att ta fram underlag för en bred samhällsdebatt i dessa grundläggande finansiella och demokratiska frågor?

Debatt

(7 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2008/09:315, Bankernas och övriga finansinstituts samhällsansvar

Interpellationsdebatt 2008/09:315

Webb-tv: Bankernas och övriga finansinstituts samhällsansvar

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Mats Odell (Kd)
Anf. 33 Mats Odell (Kd)
Herr talman! Jacob Johnson har frågat vilka ytterligare åtgärder finansministern avser att vidta för att bankerna ska ta sitt samhällsansvar samt om finansministern är beredd att tillsätta en finanskommission. Arbetsfördelningen i regeringen är sådan att det är jag som ska svara på interpellationen. Den globala finanskrisen har påvisat ett antal brister när det gäller investerarnas riskbedömningar och de finansiella institutens interna styrning, kontroll och riskhantering. Även vissa ersättningssystem till ledningspersoner i finansiella institut har bidragit till för stort risktagande och överdriven utlåning. Finanskrisen har också visat att det finns luckor och svagheter i befintliga regelverk och i den gränsöverskridande finansiella tillsynen. Ett exempel är de i huvudsak oreglerade kreditvärderingsinstitutens centrala roll och de brister som krisen avslöjat i deras riskbedömningar. Behovet av ökad transparens är starkt och det gäller generellt inom hela systemet. Krisen har därtill tydligt visat på det finansiella systemets internationella och globala karaktär. Likviditets- och finansieringsproblem inom avgränsade områden riskerar att sprida sig snabbt. Bristen på transparens och otillräcklig information har medfört att även i grunden stabila regioner och institut har drabbats när det viktiga ömsesidiga förtroendet mellan aktörerna försvunnit. En slutsats jag drar är att regler och tillsyn i allt högre grad måste bygga på gemensamma, internationellt utformade överenskommelser och riktlinjer. Därför är arbetet inom EU:s olika finansiella kommittéer för en stabilare, mindre riskbenägen och mer ansvarstagande finansiell sektor helt centralt. Regelverken är i hög grad gemensamma inom EU, och arbetet att harmonisera dem ytterligare fortskrider. Det står därtill klart att den finansiella regleringen måste ses i ett bredare internationellt perspektiv och att EU i högre grad måste samarbeta med andra internationella organisationer och parter. Regeringen ger hög prioritet åt EU-arbetet och har höjt ambitionerna när det gäller Sveriges bidrag till processerna som formar den finansiella sektorns reglering och tillsyn. Här anser jag att det finns ett starkt intresse för Sverige att driva frågor om lämpliga principer för sunda ersättningssystem. Stabilitet och långsiktighet måste bättre genomsyra den interna styrningen och affärskulturen i den finansiella sektorn, inte bara i Europa utan också i andra delar av världen. Regeringen har i samband med garanti- och kapitalstödsprogrammen ställt tydliga krav på de svenska instituten om begränsningar i ledande medarbetares löner och bonusar. Men krisen har också gett anledning för instituten, såväl i Sverige som internationellt, att själva se över sina ersättningsprogram. Jag ser det som en välkommen början till en långsiktig reformering av löne- och bonussystemen i finanssektorn. Jag är samtidigt övertygad om att effektiva finansiella system i grunden måste bygga på privata företag och på mångfald. Under finanskrisen har stödåtgärder i flera länder lett till ett ökat statligt ägande. Även i Sverige har ett institut - Carnegie - temporärt fått övertas av staten för att undvika fallissemang och de spridningseffekter som då kan uppstå på de finansiella marknaderna. Det statliga ägandet har i samtliga fall bedömts vara nödvändigt för att upprätthålla finansiell stabilitet och för att ge möjlighet till nödvändiga omstruktureringar. När omständigheterna medger är avsikten dock att instituten ska återgå i privat ägo, vilket också skett med Carnegie. Jag välkomnar en fördjupad samhällsdebatt särskilt i frågor om institutens ansvarstagande och affärskultur. Den debatten är redan här. Mot bakgrund av att de finansiella regelverken i allt högre grad måste bygga på gemensamma, internationella regler och utarbetas i en gemensam arbetsprocess ställer jag mig tveksam till att regeringen ska tillsätta en svensk finanskommission. Frågorna finns på bordet i EU och vidare internationellt men också i Sverige. Jag vill här erinra om att den så kallade Förtroendekommissionen redan 2004 i en bred analys och diskussion behandlade många av de frågor som nu aktualiseras. Jag är förhoppningsfull, herr talman, om att den diskussion som startat både inom den finansiella sektorn och i olika reglerande internationella organ ska ge resultat de närmaste åren. Målet måste vara att lägga grunden till ökad långsiktighet och stabilitet i det finansiella systemet. De samhällsekonomiska vinsterna borde vara stora om det målet uppnås.
Jacob Johnson (V)
Anf. 34 Jacob Johnson (V)
Herr talman! Du kan lita på mig, jag vet vad jag gör, jag är inte bankdirektör. Så sjöng Tomas Ledin för ett femtontal år sedan, i kölvattnet på den förra bankkrisen i början av 90-talet. Historien upprepar sig, kan man säga, så Ledins gamla hit borde vara en favorit i repris. Även om man inte kan lägga allt ansvar för dagens finanskris på bankdirektörerna är bankdirektörerna och deras löne- och anställningsförmåner en del av ett system som måste anses ha sett sitt bäst-före-datum passera. Bankdirektörerna, särskilt cheferna för de största bankerna, tillhör gräddan av den ekonomiska eliten i Sverige. Jag har inte hittat aktuella uppgifter om deras löner 2008 - de framgår vad jag kunnat se inte av bankernas bokslutskommunikéer - men enligt en sammanställning i LO:s rapport Makteliten - mycket vill ha mer varierade lönerna 2006 mellan 6 och 13 miljoner kronor om året. Det är 20-40 gånger så mycket som för en vanlig metallarbetare eller 30-60 gånger så mycket som för en lågavlönad kvinna i tjänstesektorn. Det är inte rimligt. Det är orimligt. Det är ett systemfel. Visst kan jag förstå frestelsen. Om man läser storbankernas bokslutsredovisningar för 2008 ser man att vinsterna ligger mellan 11 och 35 miljarder och att det så kallade räntenettot har ökat med mellan 13 och 23 procent. Det är klart att några miljoner hit eller dit till bankdirektörer kan ses som en försumbar kostnad. Men våra storbanker är ju något slags privata oligopol i toppen av vårt ekonomiska system. De är kärnan i en samhällelig infrastruktur som enligt min åsikt måste stå under stark samhällelig kontroll och där staten även borde vara en stark aktör och ägare. Man skulle kunna jämföra med statliga Vattenfall på energisidan. Det handlar också om en avgörande samhällelig infrastruktur. I det fallet verkar vi faktiskt också vara överens tvärsöver blockgränserna om värdet av statligt ägande. Herr talman! Finanshandelsminister Mats Odell diskuterar frågan på en lägre och kanske mer konkret nivå. Han talar om brister i investerares riskbedömningar, ersättningssystem som bidragit till för högt risktagande med mera. Lösningen handlar enligt Odell om gemensamma, internationella regler, inom EU och globalt. Stabilitet och långsiktighet ska genomsyra affärskulturen. Det här tycker jag är bra saker som naturligtvis måste utvecklas. Mats Odell säger dock också att han är övertygad om att dessa finansiella system "måste bygga på privata företag och på mångfald". Där har vi inte samma åsikt. Tvärtom anser jag att ett statligt ägande skulle bidra till stabilitet inom den här sektorn. Nya regler om transparens och tillsyn är väl bra. Men, Mats Odell, hur utforma sådana så att de verkligen täcker riskbenägenheten? Dagens system bygger på stora risktaganden, skuldsättning och värdepapper utan materiell bas. Hur ser finanshandelsministern på det? Till exempel fanns det drygt 80 miljarder euro i så kallade derivat i Nordeas balansräkning vid årsskiftet. Finanshandelsministern talar om långsiktighet, stabilitet och transparens, men dagens system innehåller många spekulativa, kortsiktiga och ogenomskinliga instrument. Det behövs mer. Varför inte helt enkelt förbjuda vissa finansinstrument, till exempel derivaten?
Mats Odell (Kd)
Anf. 35 Mats Odell (Kd)
Herr talman! Jag tror att Jacob Johnson och jag är överens på en punkt: Det kommer att bli en långtgående och djup etisk diskussion, i kölvattnet av den finansiella krisen, om orimliga ersättningar och bonusar inom finansiella institut. Sverige är härvidlag betydligt bättre än de flesta andra länder; det tror jag ändå att vi kan vara överens om. De verkliga excesserna på detta område har skett på annat håll än i Sverige. Jag är dock helt oenig med Jacob Johnson på en annan punkt, nämligen att statlig styrning av banker skulle vara lösningen. Varför har vi den kris som vi har i dag? Det finns många förklaringar. En förklaring är att det fanns en politisk välvilja från Clintonadministrationen där staten gick ut och talade om för de halvstatliga bolåneinstituten Fannie Mae och Freddie Mac att de nu skulle frångå normala principer och låna ut pengar till människor som egentligen inte hade förutsättningar att få lån till bostäder. Detta i kombination med en extrem lågräntepolitik under Alan Greenspans tid på Federal Reserve ledde till någonting som från början såg fantastiskt bra ut: Människor fick jobb. Det byggdes hus som aldrig förr. Människor flyttade från slumkvarter, mer eller mindre, in i nya bostäder. Allt var frid och fröjd. Den som inte var kreditvärdig skulle bli kreditvärdig när värdet på vederbörandes hus hade ökat, som det hade gjort hittills. Då kanske man skulle få låna ännu mer pengar för att också kunna köpa en bil. Det fungerade till den dag när värdet på fastigheterna började sjunka. Statliga ingripanden av den karaktär som jag tycker att Jacob Johnson är inne på, nämligen att staten skulle kunna ändra på fundamentala principer och låna ut åt olika håll på ett sätt som skulle innebära att den traditionella lagstiftning som vi har på bankområdet och de principer som gäller i en öppen ekonomi skulle sättas ur funktion, tror jag leder helt fel. Frågan är vad vi ska göra på hemmaplan och vad som ska ske på europeisk nivå. Jag var i Bryssel i går och träffade kommissionären Charlie Mc Creevy och diskuterade hur vi ska förbättra tillsynen över de finansiella instituten. Det är en väldigt viktigt sak. Vi var överens om att det ska ske ett arbete inom kommissionen - det är redan ett arbete i gång - för att ta fram riktlinjer för den här typen av ersättningar. Jag tror att vi skulle behöva en europeisk värdekommission som får fram ett regelverk, en code of conduct, som skulle kunna gälla inom hela Europeiska unionen. Det tror jag är en bättre väg än att vi själva gör något enbart på hemmaplan.
Jacob Johnson (V)
Anf. 36 Jacob Johnson (V)
Herr talman! Jag kan instämma i att vi är överens om behovet av en långtgående etisk diskussion och kanske en europeisk värdekommission. Jag tror, som sagt, att det behövs rejälare tag än vissa smärre justeringar av dagens regelsystem, vilket jag tycker att Mats Odell talar om. Vi kanske är så bundna av EU att vår egen handlingsfrihet att justera systemet är begränsad. I vårt grannland Norge, som inte är en del av EU, har regeringen genomfört regleringar som till exempel innebär att så kallade sammansatta produkter inte får säljas till icke professionella kunder. Det har resulterat i att försäljningen av dessa finansiella produkter har upphört. Vidare diskuteras just nu i norska Stortinget ett förslag om att förbjuda att personer som säljer olika typer av finansiella produkter kallar sig för rådgivare för att tydliggöra för allmänheten att man inte har dubbla roller. Kanske dessa norska exempel är något för Sverige att ta med i en diskussion. I min interpellation frågar jag också hur finanshandelsministern ställer sig till att tillsätta en bred finanskommission för att studera finanssystemet och föreslå ändringar. Det är förvisso en ganska komplicerad historia som kräver mycket eftertanke. Vi tycker därför att det vore bra med en sådan kommission. Den skulle vara bred och ha representanter från politiska partier, arbetsmarknadens parter och forskare för att på djupet diskutera och föreslå åtgärder. Mats Odell avvisar det bland annat med hänvisning till den så kallade Förtroendekommissionen som tillsattes efter den förra bankkrisen. Den lämnade sin analys 2004. Jag har roat mig med att se vad Erik Åsbrink som var ordförande sade i samband med presentationen av analysen. Han sade att avarter i vissa företag på vissa marknader, främst olämpliga ersättningar, har tärt på förtroendet. Vidare sade han: Vi vill minska riskerna för beteenden som kan skada hela samhällsekonomin. Utöver självreglering föreslås en kombination av skärpt lagstiftning, förbättrad tillsyn och effektivare sanktioner med mera. Det låter ganska välbekant; det var 2004. Trots resultaten från Förtroendekommissionen 2004 står vi här igen, och antagligen är läget etter värre. Mats Odell avvisar vårt förslag om en finanskommission med hänvisning till en globaliserad ekonomi. Det kan ligga något i det. Visst måste vi samarbeta internationellt i EU och globalt, men det behöver inte stå i motsättning till en nationell finanskommission. Det är ju, som många säger, ett extraordinärt läge. Mats Odells kollega, finansminister Borg, beskriver läget ganska drastiskt som vargavinter, nationellt nödläge med mera. Är det inte en sådan situation, finanshandelsministern, att man ska försöka skapa en nationell uppslutning och diskussion om de här svåra och viktiga frågorna? Värderingarna måste också finnas med, precis som Mats Odell sade. Vi kan inte ha system, inklusive ersättningssystem, som gör att cheferna på samhälleliga institutioner har löner som kanske är 50-60 gånger högre än vanliga människors. Det urgröper ju förtroendet för den centrala samhällsstrukturen. Det är ett nationellt nödläge; jag kan nästan instämma i det. Det kräver extraordinära åtgärder.
Mats Odell (Kd)
Anf. 37 Mats Odell (Kd)
Herr talman! Jacob Johnson vill att vi ska hantera det här på hemmaplan. Jag tror att det är viktigt att vi gör det, men det är helt centralt att det sker en uppstramning globalt. Det vi framför allt påverkar är ju det europeiska regelverket. Som ordförande i Europeiska unionen under andra halvåret i år kommer Sverige att representera EU också i exempelvis G 20-kretsen, så vi har naturligtvis chans att påverka även utanför Europeiska unionen. Krisen har inte uppstått i Sverige, till skillnad från förra gången. Det är en global kris. Det är en förtroendekris. Jag tror att Jacob Johnson och jag är rörande överens om det. Det är en etisk kris egentligen. Förtroendet mellan aktörerna är borta. Det har fått den här förlamande effekten. Vi måste se till att förtroendet kan återupprättas så att det blir en etisk code of conduct, som detta kallas. Jag är övertygad om att vi i första hand ska hantera detta på europeisk nivå. Jag vet inte vad Jacob Johnson och hans parti anser om detta, om Sverige ska lämna det europeiska samarbetet. Det har i alla fall tidigare varit Vänsterpartiets modell. Hur ska vi då ha inflytande över de här processerna? Jacob Johnson är inne på farliga vägar när han vill förbjuda derivat. Derivat är ju ett sätt att hantera risker som rätt använt minskar sårbarheten i systemet. Visst finns det de som missbrukar derivatinstrumentet, men jag vågar ändå säga att den viktigaste komponenten i detta är en bättre riskhantering. Om vi tittar på säkerhetsåtgärder tror jag att det handlar om kapitaltäckningen, det vill säga att det finns kapital som motsvarar de risker som tas inom banksystemet. I en sådan här djup lågkonjunktur ökar risker med kunder som hittills har varit stabila och långsiktiga. När orderingången minskar kan även ett stabilt företag plötsligt bli en större risk för en bank. Därför behövs det mer kapital. Staten har nu sagt att för sunda och solida banker som plötsligt har för lite kapital för att kunna låna ut till sunda svenska företag finns nu möjlighet att söka ett kapitaltillskott från staten. De får inte det som en gåva. De får betala ränta på detta. Om det är i form av så kallat hybridkapital är räntan omkring 10 procent. Staten lånar pengar för mellan 2 och 3 procent. Det är alltså en god affär för skattebetalarna. Om värdet på banken ökar när krisen är över ska skattebetalarna vara med på uppgången och få del av värdetillväxten på precis samma sätt som aktieägarna i banken i fråga. Det gäller att värna skattebetalarnas och den offentliga sidans intressen när vi arbetar med den här typen av aktioner för att stabilisera de finansiella marknaderna. Det hoppas jag att Jacob Johnson uppskattar.
Jacob Johnson (V)
Anf. 38 Jacob Johnson (V)
Herr talman! Mats Odell utvecklar sin syn på att den här frågan framför allt ska hanteras på internationell nivå och kanske särskilt på europeisk nivå. Vänsterpartiet är ett internationalistiskt parti. Även om vi har stora invändningar mot Europeiska unionen och anser att Sverige på sikt bör lämna den, är det en internationell fråga. Vi stöder naturligtvis att de här frågorna diskuteras mycket inom EU. Den svenska demokratin har trots allt sina djupaste rötter i Sverige, till exempel här i riksdagen. Här har vi ett valdeltagande på 80-90 procent ibland. Valdeltagandet i EU-valet är tyvärr kanske bara 40 procent. De här sakerna står inte mot varandra, och det är så stora övergripande frågor som nu diskuteras. Världen befinner sig inte bara i en finanskris utan också i en klimatkris. I båda dessa kriser har vi, menar jag, nått en gräns för dagens kortsiktiga marknadskapitalister. Det finns inga nya stora marknader som kan öppnas för exploatering av dagens kapitalism. Vi måste inse att vi bara har en jord, och den måste vi förvalta gemensamt. Det är en insikt som på allvar måste sjunka in hos världens ledare, och det demokratiska systemet måste skaffa sig sådana styrmedel att bankerna verkligen är med och tar sitt samhällsansvar. Där tror jag, som jag sagt tidigare, i motsats till Mats Odell - vi ska naturligtvis inte ha en oansvarig statlig styrning, vi ska inte låna ut pengar på ett oansvarigt sätt - att ett statligt ägande och en stark och tydlig reglering kan vara ett sätt att få ordning på detta. Låt oss diskutera gemensamt hur vi ska göra i en internationell finanskommission.
Mats Odell (Kd)
Anf. 39 Mats Odell (Kd)
Herr talman! Jacob Johnson har fortfarande en väldigt stark tro på statligt företagande. Jag vet inte vad han tänker på egentligen när vi har sett att välfärden ökat utan statligt företagande. Jag skulle säga tvärtom att de länder där man har prövat den principen har knappast framstått som de välfärdsmönster som vi skulle vilja se. Även ett sådant land som Sverige har viss erfarenhet av statligt företagande. Varvskrisen är ett exempel där staten ändå gör kortsiktiga saker som föröder de gemensamma resurserna. Jag tror att principen är att företag drivs bäst av entreprenörer av kött och blod som har satsat egna pengar, att de inte använder skattepengar för att driva konkurrensutsatt näringsverksamhet. Där skiljer vi oss åt, och jag respekterar det. Beträffande ersättningssystem vill jag understryka att regeringen har ställt upp väldigt tuffa krav för bankernas ledande befattningshavare om de vill vara med i de olika program som vi har satt upp för stöd till banker i krisen. Det handlar om stopp för bonus, stopp för rörliga ersättningar till de ledande personerna inom koncernerna. Det handlar om att inte höja styrelsearvoden, och avgångsvederlagen ska följa samma principer som vid statligt ägda företag. Staten har visat på en väg att ta ansvar i de frågor som Jacob Johnson tar upp. Sedan är vi helt överens om förvaltarskapstanken, som är oerhört central, inte bara när det gäller hur politiken läggs upp utan också när det gäller hur vi beter oss som individer och företagare. Den är helt central, och där är vi helt överens.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.