Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

barn som sänds till bland annat Somalia

Interpellation 2002/03:389 av Engström, Hillevi (m)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad
2003-05-12
Anmäld
2003-05-12
Fördröjd
Ärendet var fördröjt
Svar fördröjt anmält
2003-05-22
Sista svarsdatum
2003-05-26
Besvarad
2003-05-27

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 12 maj

Interpellation 2002/03:389

 av Hillevi Engström (m) till statsrådet Jan O Karlsson om barn som sänds till bland annat Somalia

Under våren har regeringen uppmärksammats på ett ökande problem med barn som av sina föräldrar dumpas i länder som Somalia, Kenya, Etiopien och Djibouti. Det är barn, som föräldrar sänder utomlands för att "återuppfostras". Tillbaka till länder som föräldrarna själva flytt ifrån. Tillbaka till länder som har betydande svåra problem, länder som UD avråder oss från att resa till. Länder som lider av svält, våld, sviter av krig med mera.

Barnen är i tonåren och har börjat anamma den svenska kulturen och sättet att leva. De har ofta bott i Sverige i tiotalet år, har permanent uppehållstillstånd, men har inte blivit svenska medborgare. När föräldrarna av olika skäl inte längre vill ta ansvar och acceptera att barnen betraktar sig som svenskar, sänds de utomlands. Till kulturer och språk vars traditioner de inte alls känner. De får bo i familjer de inte tidigare träffat eller på stränga internatskolor, som kostar nästan ingenting. Vi har läst om den pojke som deporterades till Kenya och hölls fången på en sträng religiös skola.

En orsak till dessa resor är just att föräldrar känner vanmakt och inte förstår det svenska samhället. De är livrädda för polis och socialtjänst. När föräldrar känner att de tappat kontrollen över situationen fattar de beslutet att sända barnet till avlägsna släktingar i till exempel Somalia för att barnet ska lära sig traditionen, kulturen och den muslimska tron.

Ambassadtjänstemän känner vanmakt. Ambassadrådet i Addis Abeba har uppgett att det under de tre första månaderna 2002 kom ett svensk-somaliskt barn i veckan till ambassaden för att söka hjälp. En rundringning som Ekot gjort har gett vid handen att det troligen rör sig om ett 100-tal barn som lämnar landet på detta sätt varje år. Det kan vara flickor som inte vill bära slöja, pojkar som hamnat i kriminalitet eller som bara vill vara som alla andra barn och ungdomar.

Endast de allra starkaste barnen orkar ta sig till ambassader i främmande länder. Det finns starka skäl för att anta att mörkertalet är stort. Troligen är det ett hundratal barn från Sverige som i dag finns i Somalia.

Statsrådet har i en skriftlig fråga (2002/03:455 av Rosita Runegrund, kd) sagt: "Vill vårdnadshavare, som har barnets bästa för ögonen, till exempel föra svensk-somaliska barn till Somalia för att de anser att barnet bör knyta kontakt med sitt ursprung har de således rätt att besluta om detta." Svaret andas aningslöshet och naivitet! Och en skrämmande syn på barnens rättigheter inte minst utifrån Barnkonventionen.

Än mer skrämmande är det när svenska sociala myndigheter bekostar resor för barn till dessa länder. I Göteborg bodde en pojke som i dag är 17 år. Han har tvingats bo fyra år på en internatskola i Mogadishu och tvingats delta i klankrig. En fullkomligt laglös stad, dit man avråder folk från att resa. Pappan bor kvar i trygga Sverige och säger att han vill "barnet bästa". Om det var för barnets bästa borde i så fall inte föräldrarna också resa dit?

En pojke, Ahmed hade tur, hans fall uppmärksammades av Per Brinkemo, journalist på Svenska Dagbladet. Ahmed flydde från Somalia till Etiopien och uppsökte ambassaden. Efter närmare ett års kontakt med ambassaden, efter ett senfärdigt beslut och uppmärksamhet i medierna kunde Ahmed återvända till Sverige. Det enda land som han kände som sitt. Det land han bott i mer än halva sitt liv. Under den tid som Ahmed varit dumpad hade föräldrar och syskon fått svenskt medborgarskap.

En dansk flicka skrev till ambassaden: "Ni behöver inte rädda mig från att bli omskuren. Det har de redan gjort med mig. Men hjälp mig att komma hem till Danmark." Det är oacceptabelt att detta fortgår trots att den svenska regeringen uppmärksammats på problemet.

Ytterst handlar dessa tragiska händelser om regeringens totalt misslyckade integrationspolitik. Barnen håller på att bli integrerade i det svenska samhället när de skickas i väg av föräldrar som är totalt ointegrerade.

Något måste göras nu för att minska den vanmakt och oförmåga som människor lever i, när de utför dessa, för barnen, katastrofala åtgärder.

Barn som bor och lever i Sverige ska inte behöva känna oro för att bli ivägskickade, det måste vara en viktig uppgift för regeringen att dessa barn ska vara trygga.

Jag vill ställa följande fråga till statsrådet:

Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att de barn som redan är kända på utländska ambassader ska kunna återvända till Sverige?

Debatt

(10 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2002/03:389, barn som sänds till bland annat Somalia

Interpellationsdebatt 2002/03:389

Webb-tv: barn som sänds till bland annat Somalia

Protokoll från debatten

Jan O Karlsson (S)
Anf. 152 Jan O Karlsson (S)
Herr talman! Hillevi Engström har frågat mig vad jag tänker vidta för åtgärder för att de barn som redan är kända på svenska ambassader utomlands ska kunna återvända till Sverige. Frågan berör förutom frågor om såväl migration som konsulärt bistånd till svens- kar i utlandet även socialtjänst och integration av invandrare. Jag kommer att besvara frågan med hän- syn tagen till samtliga dessa aspekter och i nära an- slutning till mitt tidigare svar på en riksdagsfråga (2002/03:455). Det problem Hillevi Engström tar upp är allvar- ligt. Att barn måste skyddas mot övergrepp är vi naturligtvis alla överens om. Detta är ingen lätt upp- gift vare sig barnet befinner sig i Sverige eller utom- lands. De förhållanden som kan vara aktuella vid utlandsvistelser visar upp ett helt spektrum av olika situationer. Det är därför svårt att ge ett generellt svar. Det är emellertid viktigt att vi använder alla möj- ligheter för att hjälpa de barn som råkar illa ut. Även om vi har sådana intentioner, måste vi konstatera att det finns gränser för våra möjligheter att agera i andra länder. Detta gäller naturligtvis i hög grad om barnet är medborgare i vistelselandet, även om han eller hon är bosatt i Sverige. Trots den, med all rätt, upprörda debatt som förekommit om denna fråga vill jag fram- hålla att det årligen rör sig om ett begränsat antal fall. Utgångspunkten i svensk lagstiftning är att ett barns vårdnadshavare har rätt och skyldighet att be- stämma i frågor som rör barnets personliga angelä- genheter. Föräldrars önskan om att barn ska knyta närmare kontakt med sitt ursprung i andra länder kan vara fullt rimlig och bör i många fall kunna vara po- sitiv för barnens utveckling. Det är emellertid viktigt att föräldrarna inser det betydelsefulla i att lyssna på ett barns åsikter och vilja. Föräldrarna bör naturligtvis i rimlig mån ta hänsyn till barnets synpunkter och önskemål - detta med hänsyn taget till barnets ålder och utveckling. Det är således i första hand föräldrar- nas skyldighet att sörja för barnets välfärd. Samhället har ett övergripande ansvar för barnens skydd, vilket medför att föräldrarnas bestämmande- rätt i vissa situationer kan begränsas. Om det visar sig att ett barn som skickas utomlands löper risk att ut- sättas för övergrepp, kan en sådan situation anses föreligga. Exempel på övergrepp är könsstympning och annan form av misshandel. I dessa fall kan det finnas grund för ett ingripande enligt lagen om vård av unga (LVU). Svenska myndigheters möjligheter att ingripa för att skydda personer som vistas utomlands är dock begränsade. Enligt socialtjänstlagen är myndigheter vars verksamhet berör barn och ungdomar skyldiga att genast anmäla till socialnämnden om de i sin verk- samhet får kännedom om något som kan innebära att nämnden behöver ingripa till ett barns skydd. I det fall barnet befinner sig utomlands kan en svensk ambassad göra en anmälan till socialnämnden i bar- nets hemkommun. Socialtjänsten utreder sedan bar- nets förhållanden varvid kontakter tas med barnets vårdnadshavare. Ett beslut kan fattas även om barnet inte vistas i Sverige. Några möjligheter att rent fak- tiskt omhänderta ett barn som vistas utomlands finns emellertid inte. En förutsättning för att myndigheterna ska kunna agera är att barnet har hemvist i Sverige. Saknar bar- net anknytning till Sverige kan inte svenska myndig- heter ingripa, oavsett om barnet är svensk eller ut- ländsk medborgare. Om föräldrar vill ha hjälp med att få hem ett nöd- ställt barn som har hemvist i Sverige, får vanliga regler om konsulärt bistånd tillämpas. I de fall en social myndighet fattat beslut om omhändertagande av ett barn träder myndigheten i föräldrarnas ställe. Jag vill emellertid göra det helt klart att ambassaden inte har några möjligheter att vidta åtgärder mot bar- nets vilja. Sammanfattningsvis kan sägas att om en ambas- sad känner till att ett barn far illa på ett eller annat sätt, bör ambassaden anmäla detta till socialnämnden i barnets hemortskommun. Ambassadens vidare åt- gärder beror på föräldrarnas agerande och de beslut socialnämnden fattar. Ambassaden kan inte agera på egen hand. Enligt min mening finns det således redan i dag möjligheter att hjälpa barn som råkat illa ut utomlands att komma hem till Sverige.
Hillevi Engström (M)
Anf. 153 Hillevi Engström (M)
Herr talman! Det var väldigt positivt att denna de- batt kunde komma till stånd, trots vissa svårigheter initialt. Jag trodde att jag skulle få ett svar på min fråga, men eftersom frågan inte har besvarats får jag uppre- pa den. Jag frågade nämligen vilka åtgärder statsrådet avser att vidta för att de barn som har vuxit upp i Sverige och som sedan har dumpats utomlands ska kunna komma tillbaka till Sverige. Det tycker jag inte att svaret har gett besked om. Vad mer ska hända innan regeringen börjar göra något åt de här problemen? Ska det behövas fler tid- ningsartiklar, eller ska Uppdrag granskning skickas i väg till Somalia för att göra ett reportage, eller vad behövs? Det senare skulle vara väldigt farligt efter- som UD avråder på det bestämdaste från att resa till Somalia. Det finns ju en del rapporter på UD:s hem- sida om att det är ett farligt land att vistas i. Men avrådandet från att resa till Somalia tycks inte gälla ungdomar och barn från Sverige. Statsrådet har fått tydliga signaler om att barn som har bott i Sverige under större delen av sina liv mot sin vilja har tvingats utomlands för att återuppfostras till den rätta läran av föräldrar som själva inte vill resa till dessa länder - föräldrar som har flyktingskäl och som med rätta har fått en fristad i Sverige. Men barnen tvingas återvända för att lära sig traditioner, religion och kultur i ett land som de inte känner - länder vars språk de ofta inte kan - för det är barn det handlar om. Eftersom regeringen inte har gjort någon undersökning, vågar jag inte säga hur många pojkar respektive flickor det är eller i vilka åldrar barnen är. Statsrådet säger att det rör sig om ett begränsat antal fall. Hur vet man det? En rundringning som Ekot har gjort visar att det rör sig om ungefär hundra barn. Jag skulle inte, som ministern, våga påstå att det rör sig om ett fåtal. Det finns det nämligen inga be- lägg för. Jag har i dag varit i kontakt med ambassaden i Addis Abeba och en tjänsteman där som säger att det var ett tiotal barn som besökte ambassaden under förra året och att man nu har tre till fyra aktuella fall. Det rör sig om pojkar mellan 13 och 16 år. Och det är endast de starkaste barnen som orkar ta sig till en ambassad i Etiopien från Somalia. De har flytt under ganska vidriga omständigheter och söker nu hjälp. Barnen har lurats till Somalia av sina föräldrar, som sedan har lämnat dem där. Det förekommer också att föräldrar som bor i Sverige fortfarande har kvar barn- bidrag och sådana saker, men det tycker jag inte an- kommer på en riksdagsledamot att utreda. Det finns dessutom starka skäl att tro att de här föräldrarna inte är barnens biologiska föräldrar, utan att det är andra vuxna som på olika sätt har utnyttjat barn som de tagit med sig till Sverige av ekonomiska eller andra skäl. Det finns också fall där svenska myndigheter har bekostat resor till Somalia för barn som har kommit i svårigheter inom socialtjänsten. Man har kommit överens med föräldrarna om att det kan vara en bra åtgärd, trots att UD avråder alla från att resa till So- malia. Det tycker jag är mycket allvarligt. Man kan undra vem som har rätt att säga att det är barnets bästa att sändas till en koranskola i ett krigs- härjat land och till skolor där det är legio att barnen bestraffas fysiskt om de inte lyder. Och, som jag påpekat, vi vet inte ens om det är föräldrarna som agerar. Min fråga kvarstår: Vad ska ministern göra för att hjälpa de här barnen som kommer till ambassaden varje vecka?
Sten Tolgfors (M)
Anf. 154 Sten Tolgfors (M)
Herr talman! Det finns en rad berättelser om hur svenska barn skickas till Somalia för att "gå i skola". Enligt vissa uppgifter är det fråga om ett 70-tal fall om året. Inom ramen för dessa resor finns seriösa återresor till familjernas gamla hemländer, till en rimlig och bra skolverksamhet, dit barn reser frivilligt. Men det finns också situationer där barn mot sin vilja skickas till omständigheter som aldrig skulle accepteras för svenska barn. Det finns också exempel på fall där svensk socialtjänst hjälper till att finansiera dessa återresor. I flera fall har det varit fråga om extrema uppfost- ringsinstitutioner. Det ska ha förekommit att barn på de här "skolorna" fängslats, kedjats fast, utsatts för kroppsstraff och nekats läkarvård - alltså omständig- heter som strider mot de mänskliga fri- och rättighe- terna och mot FN:s barnkonvention, förutom mot svensk lag. Jag begär två saker av regeringen, och jag har gjort så i fyra månaders tid. För det första: Kunskapen om hur vanligt det är att svenska barn sänds utomlands till utsatthet och de omständigheter som barnen hamnar i måste invente- ras av regeringen. Kommunernas socialförvaltningar måste tillfrågas om vad de känner till om detta, om de medverkat till finansieringen av barns resor samt om vilket ansvar kommunerna då tar för att följa upp den verksamhet barnen hamnar i. Detta har regeringen hittills sagt nej till. För det andra: Lagstiftningen som gäller vid barns resor till forna hemländer måste ses över. Jag hävdar att det finns en blind fläck i lagstiftningen. Skolplik- ten upphör när barnet är utomlands, samtidigt som det är oklart vilket uppföljningsansvar socialtjänsten i praktiken tar. Därtill har svenska beskickningar haft svårt att hjälpa barn att komma hem, eftersom det kräver föräldrarnas medgivande och dessa inte ens alltid går att lokalisera eller ibland motsätter sig att barnen kommer hem. Resultatet blir en stor utsatthet för barnen. Även om de tar sig ut från instängdheten på den så kallade skolan, ut ur Somalia och till ett grannland som Etiopien och svenska ambassaden eller ett konsulat eller till Nairobi i Kenya och ambas- saden där, så är det alltså inte säkert att de får hjälp. Jag vill fråga statsrådet: Vad ska ett barn göra un- der tiden som ambassaden gör sin anmälan till social- tjänsten i hemkommunen, som statsrådet talar om, under tiden som förhållandena utreds och under tiden då man avvaktar ett beslut? Jag vill också framhålla att jag uppfattar att stats- rådet blandar ihop stat och samhälle som begrepp i interpellationssvaret. Det är inte samhället så där i allmänhet som har ansvar, utan det är staten i det här fallet som ansvarar för sin egen lagstiftning och för den likabehandling som svenska barn och invandrar- barn har rätt till. Statsrådet påstår också att det finns möjligheter redan i dag att hjälpa de här barnen. Jag vill påstå att antingen har statsrådet fel i att det finns möjligheter eller så är felet att möjligheterna inte används, för barnen får likväl inte hjälp. Jag vill fråga om statsrådet för kammaren kan re- dovisa några fall där svenska barn som mot sin vilja sänts till Somalia, med eller utan svensk socialtjänsts hjälp, har fått stöd, fått komma hem. Finns det inga sådana fall? Vad ger det i så fall för konsekvenser för statsrådets tänkande i det här fallet? Jag har också uppgifter, herr talman, om att ett barn i veckan i början av förra året kom, inte minst till den svenska ambassaden i Addis, för att få hjälp. Ett barn i veckan! Ändå läser jag med den största häpnad i statsrådets svar att han vill framhålla att det årligen rör sig om ett begränsat antal fall. Detta är med förlov sagt helt irrelevant. Hade det varit ett enda barn som på grund av brister i den svenska social- tjänstens agerande eller svensk lagstiftning hade hamnat i denna utsatthet hade det varit nog för att vidta åtgärder. Nu talar vi om kanske 70-100 fall om året, och statsrådet vill särskilt framhålla att det är ett begränsat antal fall. Detta är oacceptabelt. Jag vill be statsrådet att fundera över den formuleringen. Det handlar vidare inte bara om att hjälpa barn som redan är kända utan om att skapa mekanismer för att förebygga, för att uppsöka och för att hjälpa och därtill om att ge hjälp och traumabehandling till de barn som har varit i den här situationen och som se- dan, under de mest tuffa omständigheter, har tagit sig hem till Sverige.
Jan O Karlsson (S)
Anf. 155 Jan O Karlsson (S)
Herr talman! Uttrycket "samhället" i mitt svar återfinns i avsnittet om förklaringen av lagen om vård av unga. Möjligheten att hjälpa ett nödställt barn hem framgår också av svaret. Om föräldrar vill ha hjälp med att få hem ett nödställt barn som har hemvist i Sverige får vanliga regler om konsulärt bistånd till- lämpas. Sedan har vi, vilket jag redan i inledningen till svaret klargör, en rad klara och tydliga avgränsningar av ansvaret. Jag har ju just fått åhöra utomordentligt väl artikulerad undervisning om dessa ansvarsförhål- landen mellan sociala myndigheter, migrationsverk med mera i andra frågor, gällande ensamkommande barn i Sverige. Vi har också en ansvarig socialtjänst i sådana här frågor. Den har ett ansvar. Jag hävdar att jag inte alls har blandat ihop stat, samhälle och soci- altjänst. Jag har bara talat om vad som står i lagen om vård av unga. Jag läxas upp, inte riktigt dagligen men ofta nog, herr talman, i den här kammaren, inte minst av parti- vänner till Sten Tolgfors och Hillevi Engström, för att invandringen inte är tillräckligt fri, för att vi är ett regleringssamhälle, för att socialdemokrater ständigt vill övervaka människor. Här bör i stället frihetens klockor klämta. Sedan ser vi här vad som händer, även i ett reglerat system. Vad skulle hända om det blev som era partivänner ständigt predikar för mig om här, en fullständigt urskillningslös invandring? Vad skulle hända om inte samhället - stat, kommun och andra myndigheter - fick ingripa? Jag är fullt medveten om de här somaliska barnen. Jag har själv uppmärksammat det på ort och ställe i Addis Abeba. Jag har diskuterat detta med personalen på därvarande ambassad och också med bekanta som för närvarande arbetar med medlingsarbete i Somalia eftersom Sverige kommer att ha en mer aktiv roll när det gäller fredsarbetet, medlingsarbete och humanitärt arbete, i Somalia. Sedan skulle jag vilja ställa en fråga till interpel- lanten. Jag antar att kammarens ordningsregler inte omöjliggör detta. Jag citerar ur interpellationen: "En dansk flicka skrev till ambassaden: 'Ni behöver inte rädda mig från att bli omskuren. Det har de redan gjort med mig. Men hjälp mig att komma hem till Danmark.' Det är oacceptabelt att detta fortgår trots att den svenska regeringen uppmärksammats på pro- blemet. Ytterst handlar dessa tragiska händelser om regeringens totalt misslyckade integrationspolitik." Danmark leds i dag av en regering som är politiskt betydligt mer närstående interpellanten än den mino- ritetsregering som ni frågar ut. Vad menar Hillevi Engström med sitt exempel om den danska flickan och misslyckandet för den svenska integrationspoliti- ken?
Hillevi Engström (M)
Anf. 156 Hillevi Engström (M)
Herr talman! I svaret som Jan O Karlsson ger sä- ger han att ambassadens agerande beror på föräldrar- na. Just det. Det är ju de så kallade eller de riktiga föräldrarna som är problemet här. Det är föräldrarna som inte vill att barnen ska integreras i det svenska samhället. Det är ju då problemen börjar uppstå, när barnen kommer in i tonåren. De vill spela fotboll, ha kompisar och vara ute och umgås på olika sätt. Det är då barnen börjar bli besvärliga. Det är då de dumpas i väg, inte tidigare. Det kan vara sådana enkla saker som att flickor inte vill bära slöja, att ett barn har begått någon form av brott eller att en flicka har en pojkvän som kom- mer från den svenska kulturen eller någon annan kultur. Det är det som är det stora problemet, att för- äldrarna inte vill ha hem de här barnen. Jag vill faktiskt passa på att läsa upp från ett brev som en pojke skrev i höstas, en pojke som tack vare lyckliga omständigheter, bland annat för att hans fall blev uppmärksammat i medierna, nu är tillbaka i Sverige. Han skrev så här när han var på ambassaden i Addis: Hej! Som ni vet är jag i Etiopien och prövar att få komma tillbaka till Sverige. Mina föräldrar vill inte ha mig. De till och med säger att jag inte är deras son. Så fortsätter brevet: Jag har varit i Sverige i cirka åtta år. Jag levde ett bra liv när jag var i Sverige, och jag hade bra framtid. I skolan var jag duktig i alla ämnen. Och inte bara det. Jag var också en idrotts- man, faktiskt bland de bästa på skolan. Denna pojke flydde på lastbilar från Somalia och hamnade i Addis. För drygt ett år sedan kom han till ambassaden för första gången. Under nästan ett år var han där varje vecka och begärde hjälp. Han blev mer och mer deprimerad och ledsen. Ambassadpersonalen samlade in pengar för att hjälpa honom - av privata medel har jag fått höra. Slutligen kunde han komma till Sverige, men inte på grund av lagstiftningen utan på grund av att en kommun såg till humanitära skäl. Han hade då fått ett negativt beslut från ett grannland, Norge, där han tidigare hade varit som flykting. Det var alltså turliga omständigheter som gjorde att den här pojken kunde komma tillbaka till Sverige. På ambassaden sade de att det är pojkar som kommer dit. Det finns troligtvis flickor som också hamnar i samma situation men som av olika skäl inte klarar av att ta sig dit. Jag hoppas att det inte är flickor som tvingas till könsstympning, för i Somalia är det 98 % som könsstympas enligt den allra värsta formen. Det kanske är misslyckanden i Norge, Danmark och Sverige. Om det är ett enda misslyckande som man kan göra något åt är det ett för mycket. Jag tyck- er inte att den fråga som statsrådet ställer är relevant i det sammanhanget.
Sten Tolgfors (M)
Anf. 157 Sten Tolgfors (M)
Herr talman! Ni har vetat, Jan O Karlsson! Jag vet att det finns texter från ambassaden i Addis som be- rättar om det här problemet. Migrationsverket har vetat. Jag har själv diskuterat med generaldirektören. Integrationsverket har vetat. Jag har själv diskuterat med generaldirektören. Regeringen har vetat. Jag har ställt tre frågor till regeringen. Jag har tagit upp det i en riksdagsdebatt. Men regeringen har inget gjort. Då är det tämligen svagt att börja prata om vad andra moderater tycker i invandringsfrågor. Det lär inte hjälpa de här barnen i Somalia, kan jag säga. Det finns konkreta förslag. Jag har föreslagit två saker. Jag begär från regeringen att man låter utreda de omständigheter som barnen hamnar i och hur van- ligt det är. Det kan jag som enskild riksdagsledamot inte göra. Det kan inte heller journalister göra. Det måste regeringen ta ansvar för. Jag har för det andra begärt en lagöversyn, och jag har preciserat vad den översynen skulle handla om. Jan O Karlsson har i stället hävdat att det visst finns möjligheter att hjälpa. Därför har jag ställt frå- gan, men inte fått svar på den: Hur många har hjälpts då? Vad jag vet är det ingen. Om det skulle vara så att det visar sig att verkligheten ger Jan O Karlsson fel och att ingen har hjälpts, vad är då ministern beredd att göra? Vi får också här höra Jan O Karlsson redogöra för föräldrars rätt. Men det är ju själva problemet. Föräld- rarna har ju medverkat till att placera barnen i en verksamhet som med svenska mått mätt är helt oac- ceptabel. När svenska ambassaden i Addis behöver föräldrarnas medgivande får de ju inte detta. Vad händer med barnens rättssäkerhet där? Vad händer om föräldrarna utvandrat från Sverige? Vad händer om föräldrarna inte kan lokaliseras längre? Ska bar- nen då sitta där i denna typ av humanitärt oacceptabel situation? Socialtjänsten i Örebro har medverkat till att fi- nansiera en resa som slutade i en av de här funda- mentalistiska koranskolorna. De har fått kritik av länsstyrelsen. Det är verkligheten bakom vad Jan O Karlsson talar om som ett fungerande regelverk. Dessutom är det statens lagar vi talar om. Och det är myndigheternas skyldighet att se till att de upprätt- hålls. Det är inte samhället i största allmänhet. Det är Jan O Karlssons yttersta ansvar att tillse att detta sker. Ni har vetat! Vad tänker Jan O Karlsson göra åt pro- blemet?
Jan O Karlsson (S)
Anf. 158 Jan O Karlsson (S)
Herr talman! Vad jag försökte säga var att jag har stött på problemet redan i Addis Abeba för 14 måna- der sedan vid resonemang med dåvarande ambassa- dören om detta och om de insamlingar som har gjorts av ambassadpersonal när ingen annan har gjort nå- gonting. Vad jag har försökt göra i detta interpellations- svar, som ni med en oerhörd upphetsning har förbi- gått, är att försöka redogöra för hur vår lagstiftning ser ut och hur vårt samhällssystem ser ut. I dag har vi, som ni kanske har lyssnat till tidigare, också diskute- rat hur viktigt det är att vi bibringar människor som kommer hit svenska värderingar, föräldrars ansvar för sina barn och hur hela detta värdesystem och hela denna lagstiftning byggs upp. Sedan visar det sig att hela denna teori faller samman inför den här typen av kulturskillnader. Då säger man: Vad gör regeringen? Jag har i ett helt politiskt liv blivit uppläxad av mode- rater som talar om socialdemokrater som arbetar för familjelivets upplösning och att det är föräldrars an- svar som hela samhället ska bygga på. Jag påstår inte alls att det är lösningen. Jag påstår att jag ofta från människor i ert parti har fått just den typen av predik- ningar. Jag tycker att detta är fruktansvärt obehagligt och bekymmersamt. Jag har ett förslag på mitt bord som jag tänker lägga fram. Och nu förstår jag att det på den här punkten kanske kan uppstå en majoritet och att vi i större utsträckning ska kunna använda vetenskapens metoder för att bestämma föräldraskap, nämligen DNA-metoden. Där har jag tidigare blivit uppläxad av stora delar av den kammare där jag inte har majo- ritet om hur utomordentligt allvarligt och integri- tetskränkande det är att använda DNA-metoden för att fastställa föräldraskap. Men jag har själv sagt att jag tror att det är nödvändigt att göra det och att An- hörigkommitténs förslag bör genomföras. Då kanske vi kan fortsätta att diskutera en konkret åtgärd som gäller det här. Nu läser jag än en gång upp ett stycke eftersom jag vill ha klarhet i detta. En dansk flicka skrev till ambassaden: Ni behöver inte rädda mig från att bli omskuren. Det har de redan gjort med mig. Men hjälp mig att komma hem till Danmark. Det är oacceptabelt att detta fortgår trots att den svenska regeringen uppmärksammats på problemet. Ytterst handlar dessa tragiska händelser om regering- ens totalt misslyckade integrationspolitik. Avses den svenska regeringens eller den danska regeringens totalt misslyckade integrationspolitik? Vad är egentligen syftet med detta exempel? Är det att nå en lösning, och i så fall på vilket problem?
Hillevi Engström (M)
Anf. 159 Hillevi Engström (M)
Herr talman! Exemplet avser förstås den svenska regeringen. Att det inte har kommit någon svensk flicka som har skrivit till den svenska ambassaden om ett liknande fall är jag den första att tacka för. I ett tidigare svar har statsrådet sagt till Rosita Runegrund: Vill vårdnadshavare som har barnets bästa för ögonen till exempel föra svensk-somaliska barn till Somalia för att de anser att barnet bör knyta kontakt med sitt ursprung har de således rätt att besluta om detta. Min fråga är: Anser statsrådet att det är lämpligt att barn som bor i Sverige, som har bott i Sverige under större delen av sitt och som har permanent uppehållstillstånd med svenska medel förs till Soma- lia, ett land som är i sönderfall, vågar jag påstå, där det pågår klankrig och där det pågår hot och våld och dit ingen svensk journalist vågar åka, i så fall är jag säker på att någon hade gjort det eftersom denna fråga berör många människor? Det är min fråga. Är det lämpligt, och är lagstiftningen tillräcklig? Minis- tern har också möjlighet att lägga fram lagändrings- förslag på dessa punkter. Det är också intressant att höra vad som är på gång i den delen. Jag vill återkomma till den pojke som jag talade om tidigare och som hamnade i Somalia under några års tid. Han skriver i sitt brev: Jag är en ung kille som hade en bra framtid och en bra utbildning och ett bra liv. Och bara för att man blir intresserad av andra religioner eller andra kulturer eller har svenska kompisar och man blir utvisad från Sverige av två dumma föräldrar tycker jag är orättvist och som har förstört mitt liv, framtid, utbildning och två års träning som jag kunde ha haft. Jag har faktiskt också rätt till att vara i Sverige. Jag är också en män- niska och inte en hund som man kan behandla hur som helst. Detta skrev den här pojken, och det här är det som ambassadpersonalen vittnar om när man ringer till den och som den vill ha hjälp med. Det är också så- dana saker som der har skrivit om i rapporter till UD och där de också upplever att ingenting har hänt. Jag tycker att det är mycket som talar för att det faktiskt sker något konkret. Vad ska vi säga till de här barnen när de kommer till ambassaden? Ska vi säga: Tyvärr, det är ingenting att göra åt.
Sten Tolgfors (M)
Anf. 160 Sten Tolgfors (M)
Herr talman! Nu har två av kammarens ledamöter valt att hålla en predikan trots att ni vet att det är ett dilemma som vi har att vi bygger hela vårt samhälle på föräldraansvar. På den här punkten måste vi hitta ett sätt att begränsa det mycket kraftigt. Vi har lagen om vård av unga som jag tillåter mig att nämna i mitt interpellationssvar. Det har inte varit potent i det här fallet. Tvärtom har jag bara sagt att det är ett begrän- sat antal fall. Jag har inte sagt ett fåtal fall. Får jag be att den intellektuella kommunikationen i fortsättning- en håller sig vid korrekta citat? Men jag undrar lite grann över vad syftet är. Och här tvingas jag nog till protokollet att anteckna en polemisk synpunkt sedan debatten är avslutad. Inter- pellanten talar om en dansk flicka som skriver till en ambassad, sannolikt den danska: Hjälp mig att kom- ma hem till Danmark? Och på den här punkten säger ni att regeringens integrationspolitik totalt har miss- lyckats. Detta är, herr talman, demagogi. Nu gav jag interpellanten möjlighet att åtminstone ödmjukt kliva ur denna feltanke. Sedan lovar jag att jag noga ska lyssna och se på de förslag som har lagts fram från Sten Tolgfors. Kanske Hillevi Engström också har lagt fram förslag. Jag har inte hört så mycket om det i dag. Det har mest varit citat ur tra- giska brev. Men jag ska noga titta på det och försöka utreda det här. Men lova mig då en sak. Säg då inte att migrationsministern bara utreder och utreder. Jag måste faktiskt utreda för att vi ska komma vidare i detta. Och med den kraftfulla majoritet som jag ibland påminns om omger mig här är det klart att jag med stort intresse också förutser de kraftfulla majo- ritetsinitiativ som kan driva regeringen framför sig i denna fråga. Lycka till! Tack så mycket för debatten.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.