Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

barnens egna asylskäl

Interpellation 2002/03:239 av Runegrund, Rosita (kd)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad
2003-03-14
Anmäld
2003-03-14
Fördröjd
Ärendet var fördröjt
Svar fördröjt anmält
2003-03-28
Sista svarsdatum
2003-03-28
Besvarad
2003-04-04

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 14 mars

Interpellation 2002/03:239

 av Rosita Runegrund (kd) till statsrådet Jan O Karlsson om barnens egna asylskäl

Rädda Barnen har lämnat en rapport Barnens egna asylskäl. I rapporten har man undersökt 87 asylärenden där barn i familjer är inblandade, och finner stora brister i Migrationsverkets och Utlänningsnämndens sätt att uppmärksamma barnens situation.

Enligt Rädda Barnen har myndigheterna bara i 17 fall hört barnen själva om deras eventuella asylskäl eller humanitära skäl till att få stanna i Sverige. I de ytterligare 15 fallen har föräldrarna tillfrågats om barnen bör höras, men i de fallen har föräldrarna avböjt. I 32 av MIV:s totalt 66 ärenden, har asyl sökts efter den 1 januari 2002, det vill säga den tidpunkt från när, enligt uppgift från verket, alla barn @ stora som små @ själva eller via sina föräldrar som rutin ska tillfrågas om sina skäl och om de bör asylhöras. 24 av dessa ärenden handlades av Region Stockholm. Två av de 24 barnen har asylhörts. De övriga 22 har inte tillfrågats om de vill höras. I 15 fall har någon förälder tillfrågats om barnet har egna skäl (asylskäl eller humanitära skäl). I tre fall har någon förälder tillfrågats bara om barnets humanitära situation. I sex fall har inga frågor alls ställts till föräldrarna om barnets eventuella grunder för uppehållstillstånd. Åtta av de 32 ärendena handlade om Region Väst. Inget av de åtta barnen har asylhörts eller tillfrågats om de vill höras. Inte i något fall har föräldrarna tillfrågats om barnet har egna humanitära skäl. Mot bakgrund av dessa uppgifter synes rutinen inte vara förankrad i hela MIV:s organisation.

Utgångspunkten är att varje barn, även barn i familj, ska höras om sina asylskäl och andra grunder för uppehållstillstånd. Undantag från denna huvudprincip måste givetvis göras om det av någon anledning är olämpligt att höra barnet.

Vad gäller barn i familj, anser UNHCR att om den minderårige åtföljs av en eller båda föräldrarna eller av annan familjemedlem som ansvarar för barnet och den eller de medföljande söker flyktingstatus, kommer den minderåriges egen flyktingstatus fastställas i enlighet med principen om familjens enhet. Principen om familjens enhet verkar till förmån för anhöriga och inte tvärtom. Detta innebär att vem som helst i en familj @ även ett barn @ kan anses vara flykting.

Under hösten 2001 lämnade EU-kommissionen ett förslag till direktiv KOM (2001)510 om mininormer för när en medborgare i ett land utanför EU och statslösa ska betraktas som flyktingar. Kommissionen föreslog följande stadgar under direktiv artikel 7. Europeiska unionens råd har antagit detta direktiv av följande skäl:

"När underåriga ansöker om internationellt skydd är det särskilt viktigt att medlemsstaterna vid sin prövning beaktar typer av förföljelse som är specifika för barn, till exempel rekrytering av barn som soldater, smuggling av barn för sexindustrins räkning och tvångsarbete."

I propositionen 1989/90:107 Godkännande av FN-konventionen om barns rättigheter @ enligt artikel 22 ska konventionsstaterna vidta lämpliga åtgärder för att säkerställa att ett barn som söker flyktingstatus eller anses som flykting i enlighet med lämplig internationell eller nationell rätt och tillämpliga förfaranden erhåller lämpligt skydd och humanitärt bistånd vid åtnjutandet av de tillämpliga rättigheter som anges i denna konvention och i andra internationella instrument rörande de mänskliga rättigheter eller humanitär rätt, som nämnda stater tillträtt". Artikeln är alltså tillämplig på såväl barn som är flykting som ett barn som söker flyktingstatus och befinner sig i tillståndsprocessen. Det gäller både för ensamkommande barn och för barn som reser med sina föräldrar eller någon annan person.

För ensamkommande barn är MIV:s handläggningsrutiner huvudsakligen inriktade på den humanitära situationen kring barnet och mindre på barnens grunder för asyl.

Vad avser statsrådet göra för att även barn i familj ska asylhöras?

Vad avser statsrådet göra för att barnets rättigheter som egen asylsökande blir tillgodosedda?

Debatt

(9 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2002/03:239, barnens egna asylskäl

Interpellationsdebatt 2002/03:239

Webb-tv: barnens egna asylskäl

Protokoll från debatten

Jan O Karlsson (S)
Anf. 46 Jan O Karlsson (S)
Fru talman! Rosita Runegrund har frågat mig vad jag avser att göra för att även barn i familj ska höras om sina asylskäl och för att tillgodose barnets rättig- heter som egen asylsökande. Bakgrunden till frågorna är den rapport Rädda Barnen lämnade i mars om barns egna asylskäl. Jag har tagit del av Rädda Barnens rapport och delar deras syn att varje barn ska ha rätt att få såväl sina asylskäl som andra skäl för uppehållstillstånd noggrant utredda och prövade. Enligt utlänningslagen ska det vid bedömningen av frågor om tillstånd klarläggas vad barn som berörs av ett beslut i ärendet har att anföra, om det inte är olämpligt. Hänsyn ska tas till det anförda som barnets ålder och mognad motiverar. Bestämmelsen innebär att barn i regel ska höras i samband med utredning vid ansökan om uppehållstillstånd (prop. 1996/97:25). Den har utformats med utgångspunkt i barnkonventionen. Enligt konventionen överlämnas till staten att avgöra om barnet ska höras direkt eller genom en företrädare, vilken kan vara en förälder. Det är viktigt att samråda med föräldrarna om hur barnets egna skäl bäst ska föras fram i utredningen. Fru talman! Så till frågan om ett barn ska ha rätt att själv söka asyl eller vara egen asylsökande, som det är formulerat i interpellationen. Av 1948 års allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna framgår att var och en har rätt att söka asyl, det vill säga även barn. I 1951 års konvention angående flyktingars rättsliga ställning, Genèvekon- ventionen, anges ingen åldersgräns för flyktingskap. Var och en som uppfyller kriterierna för flyktingskap är därför att betrakta som flykting, det vill säga även ett barn. Enligt barnkonventionen ska konventions- staterna vidta lämpliga åtgärder för att säkerställa att barn som söker asyl får lämpligt skydd och stöd, oavsett om barnet kommer ensamt eller tillsammans med sina föräldrar. I varje enskilt fall utreder Migrationsverket bar- nets skäl för uppehållstillstånd, såväl asylskäl som humanitära skäl. Utredningen sker med beaktande av portalparagrafen i utlänningslagen om att hänsyn ska tas till barnets bästa. I flera fall har barn som söker asyl varit med om svåra upplevelser, vilket inte behö- ver vara detsamma som asylskäl. I vissa fall är det inte heller fråga om humanitära skäl i lagens mening. I dessa fall, då barnet inte har några skäl för uppe- hållstillstånd i Sverige, är det viktigt att återvändandet sker på ett sätt som på bästa sätt tillgodoser barnets behov och rättigheter. Rädda Barnens undersökning gjordes innan Mi- grationsverket genomförde ett omfattande utbild- ningsprogram om FN:s konvention om barnets rättig- heter för all personal. I programmet ingår bland annat kunskap om hur man intervjuar och samtalar med barn samt hur samtalet dokumenteras. Undersökning- en skulle därför förmodligen visa ett annorlunda resultat om den genomfördes i dag.
Rosita Runegrund (Kd)
Anf. 47 Rosita Runegrund (Kd)
Fru talman! Tack för svaret på denna interpella- tion som just har sin utgångspunkt i den rapport som Rädda Barnen tog fram. Vi vet att barn har olika bakgrund. I början av 90- talet var det mer barn från krigszoner, och det ser ut som om det kanske kommer att gå därhän även nu, om man ser till Irakkonflikten. I de asylärenden som handläggs i dag har barnen mer djupgående psykiska skador på grund av över- grepp. Ofta har barns trauman i de flesta fall sitt ur- sprung i fruktansvärda upplevelser i hemlandet. Vi vet att det är viktigt med barnkompetens hos dem som handlägger asylärenden. Barn ger tidigt tecken på när de mår psykiskt dåligt. Det ska aldrig få gå så långt att barn går in i den djupa depression vi ser fall av i dag. De avskärmar sig totalt. Tyvärr hörs inte alltid barnen. Vad värre är, trots alla löften om att beakta portalparagrafen i utlän- ningslagen om att hänsyn ska tas till barnens bästa sker det inte i dag. Barns lidande, fru talman, beror inte främst på väntetider utan på trauman som förvär- ras av den pågående asylprocessen. Ett barns berättel- se och upplevelser är precis lika viktiga som en vux- ens och kan tillföra nya intressanta uppgifter vid handläggningen av en asylansökan. Kunskapen finns om att barn har egna asylskäl, men man gör undantag. Ombud, handläggare och de som utför behandlingar är ofta direkt delaktiga till att barn oftast inte tas med i arbetet förrän i fas 2, det vill säga vid överklagandet av ett avvisningsbeslut. Enligt den parlamentariska barnkommittén är det en rättighet för barnet att höras, inte en skyldighet. Det är glädjande att Jan O Karlsson instämmer i Räd- da Barnens syn om att varje barn ska ha rätt att få såväl sina asylskäl som andra skäl för uppehållstill- stånd noggrant utredda och prövade. Noggrant! Om barn hörs är det fråga om en gång och oftast av per- sonal som inte har barnkompetens. Ministern tog upp att det är viktigt att samråda med föräldrarna. Ja, det är det. Men föräldrar vill skydda sina barn just på grund av att barnen har upp- levt svåra övergrepp. Varför händer ingenting? Kristdemokraterna väckte en fråga 2001 om barn i utlänningsärenden. Vi fick ett svar från den dåvarande ministern. Hon sade att Migrationsverket har utfärdat riktlinjer för hörande av barn i asylutredningar. Av svaret framgick också att man fortsättningsvis noggrant kommer att följa hur barnens rättigheter tas till vara. Det fanns därför för närvarande ingen anledning att vidta några åtgär- der med anledning av de problem som redan hade identifierats av berörd myndighet. Det har i stort sett inte hänt någonting sedan 2001. Här vill jag ha ministerns svar på vad han avser att göra: inte en massa ord utan en reell förklaring. Vil- ket svar kommer att ges till läkare inom psykiatrin och till alla dem som arbetar med asylärenden?
Göran Lindblad (M)
Anf. 48 Göran Lindblad (M)
Fru talman! Jag kan i mycket dela Rosita Rune- grunds synpunkter när det gäller att barn kan ha egna asylskäl och att barn som är utsatta för trauman får dessa besvär - psykiska lidande - betydligt förvärra- de under den långa väntetiden i Sverige. Hur länge ska ett barn, statsrådet Jan O Karlsson, kunna vara i Sverige innan själva vistelsen ska kunna vara ett asylskäl? Jag har träffat familjer där barnen är födda i Sverige. Familjer har väntat två, tre, fyra, fem år. Det finns barn som inte har något annat hemland än Sverige. Det finns barn som har bott 75 % av sina liv i Sverige och barn som har bott 25 % av sina liv i Sverige. Är detta skäl, tycker statsrådet, som ska vägas in i asylprocessen? När blir det ett stort trauma enligt barnkonventionen att skicka ut barn som inte känner någon annan tillvaro än den de har haft i Sve- rige? Jag träffade i går representanter för de tamilska tigrarna från Sri Lanka. De som var här ingick i en delegation som besöker Sverige och en del andra nordiska länder för att lära sig om demokrati, samar- bete och uppbyggnad. De är mycket bekymrade över att Sverige i dag avvisar familjer tillbaka till Sri Lan- ka innan man för det första har sanerat mot minor och för det andra har klarat av internflyktingsituationen i Sri Lanka. Man menar att man har sådana problem att klara av de människor som har varit och är på flykt inom landet. Det vore bra om världen i övrigt väntade med att återsända de asylsökande som finns till ex- empel i Sverige. Hur tycker statsrådet att man ska bedöma barn från till exempel Azerbajdzjan? Det är i och för sig inte någon stor risk att det kommer hit särskilt många barn från Azerbajdzjan, men i det landet är intern- flyktingsituationen sådan att en miljon av landets åtta miljoner människor sitter i flyktingläger sedan tio år tillbaka. Barn i tioårsåldern är födda i läger. Hur skulle man bedöma en sådan familj om den kommer till Sverige? Formellt har familjen kanske inte skyddsbehov, men skulle familjen ha humanitära skäl? Hur skulle ett praxisbeslut i regeringen, Jan O Karlsson, se ut i den typen av ärende? Just Azer- bajdzjanexemplet är bra eftersom det inte finns så många därifrån i asylsystemet att vi behöver tala om enskilda fall. Jag skulle vilja vidga frågan till ensamkommande barn. För ett till ett och ett halvt år sedan var det en diskussion om hanteringen av ensamkommande barn. Har man lyckats få Migrationsverket och kommuner- na att komma överens om ett värdigare och bättre system så att det blir möjligt att hantera barnen utan att deras situation förvärras?
Jan O Karlsson (S)
Anf. 49 Jan O Karlsson (S)
Fru talman! Jag måste säga till Rosita Runegrund att jag är förhindrad att avge ett svar om jag inte får använda en massa ord! Det är den enda möjlighet jag har. Det andra skulle vara att semaforera, men efter- som jag inte kan det och Rosita Runegrund inte för- står det tvingas jag att använda ord. Det får Rosita Runegrund med sin väl kända tolerans och förståelse acceptera. Jag undrar om det ska vara nödvändigt att i denna församling ytterligare en gång besvara frågan om varför ingenting har hänt. Varje dag rapporteras det om initiativ, om händelser, om åtgärder, om utveck- ling, just när det gäller barnen. Trots att vi har ett synnerligen överansträngt asylsystem har hela ton- vikten på utvecklingen i Migrationsverket, min akti- vitet och en rad insatser tillsammans med frivilligor- ganisationer just koncentrerats på barnen. Efter det att Rosita Runegrund har haft tillgång till all denna in- formation belastar hon den här talarstolen med en diskussion om varför ingenting har hänt. Varför hade vi inte en konferens i Frösundavik för några veckor sedan, när vi just diskuterade exakt detta med de barn som finns i närområdet som inte har asylskäl men som vi måste hjälpas åt att ta om hand? Varför har vi fattat beslut i regleringsbrev om att ensamkommande barn inte ska ha längre behand- lingstid än tre månader för att sedan få besked? Var- för har vi inte diskuterat de mycket omfattande om- läggningar av flyktingmottagningen för barn som innebär att vi inte har en hopklumpning av barn på Carlslund? Varför har allt detta inte hänt? Jo, därför att det har hänt! Det vore bättre om vi hade en hederlig diskussion om det vi arbetar med, i stället för den typ av dema- gogi som det innebär att alltid fråga varför ingenting har hänt när det har hänt så mycket. Jag kan gärna hålla med om att vi är bara i början. Jag har ett mycket nära samarbete med Flyktingrådet, med barnpsykiatrin, barnpsykologer och barnläkare. Min avsikt är också att se till att vi intensifierar de utbildningsansträngningar som redan pågår och där det har hänt oerhört mycket för att höja kompetensen när det gäller att ta hand om barn hos Migrationsver- kets personal. Barnkonventionen uttrycker en strävan, inte ett slutligt tillstånd. Med detta försöker jag inte ursäkta det som inte har hänt utan att anföra att denna strävan är en förpliktelse att vi ska på allt sätt arbeta på att öka vår förmåga att ge barn ett värdigt mottagande som asylsökande. Detta arbete pågår. Det är det mest intensiva arbete som pågår. Jag har från min första dag som ansvarig minister ställt detta i centrum. Därför vägrar jag att besvara frågor av typen varför ingenting har hänt. Tvärtom försöker jag att tålmodigt redovisa dag för dag, vecka för vecka, vad vi gör och vad vi vill fortsätta att göra. Jag räknar också med - det är det som är det in- tressanta - att vi i hög grad har stöd av inte minst Kristdemokraterna i denna vällovliga strävan. Den kommer att fortsätta. I det system vi har där man ideligen kan inge en ny ansökan vet vi, Rosita Runegrund, att barn där tillfogas skador som de inte har haft tidigare. Detta kan mycket väl addera till trauman, som ytterligare aktiveras. Det innebär en vanvård att man gång på gång kan inge ny ansökan, så att barnen aldrig får visshet om sitt framtida öde. Tänk om vi behandlade barn på detta sätt i vårt eget barnavårdssystem! Hur skulle de barnen må? Det är inte alls så, Rosita Runegrund, att vi inte vet. Vi har massor av belägg från fackfolk på området att just detta system aktivt skadar barn. Jag ber Göran Lindblad om ursäkt - jag återkom- mer med svar. Men jag blev lite upprörd när Rosita Runegrund använde talartid till att säga att ingenting händer på ett område där vi arbetar dag och natt för att förbättra förhållanden för utsatta människor.
Rosita Runegrund (Kd)
Anf. 50 Rosita Runegrund (Kd)
Fru talman! Jag tycker att det är bra att jag lyckas göra ministern upprörd, för jag var upprörd över det korta svar jag fick. Jag ansåg att det i det kanske skulle ha funnits uttryck för precis det som ministern nu använde många ord till. Orden vanvård och ovisshet använde ministern. Ja, och det beror många gånger på att man inte har hörts i den första delen av asylprocessen. På det seminarium som jag var fick jag höra vad Migrationsverket sade utifrån rapporten. Den som var barnkunnig på Migrationsverket sade så här om histo- rien: 90-talet: Barnkonventionen uppmärksammades inte. 1997-1998: Ensamkommande barn - inget be- grepp om barnkonventionen, vilket gav ett uruselt cirkulär till regeringen. Senare: Barn fanns, men man arbetade inte strate- giskt utan man arbetade ad hoc. Det som jag tyckte var det värsta var detta: Att ar- beta med barnfrågor i Migrationsverket har ingen status. Vi har nu hört att ministern arbetar hela tiden för att förbättra och förbättra och förbättra. Då kan jag fråga ministern: Vad avser ministern att göra för att höja statusen på barnfrågorna inom Migrationsverket, som ju ändå är grunden i det allra första mötet med dessa barn? Det skulle jag vilja ha ett klart svar på, för det är avgörande för hela den fortsatta processen med asylärenden och hur barn blir behandlade. Hur höjer man statusen i de frågorna?
Göran Lindblad (M)
Anf. 51 Göran Lindblad (M)
Fru talman! Jag har inte så mycket att polemisera mot, eftersom statsrådet inte riktigt hann med mina frågor. Men om jag hakar på det sista skulle jag kun- na skicka med ett gott råd när det nu ska utses en ny generaldirektör för Migrationsverket. Då kanske man även ska titta på kompetensen och tänka på att någon med empati och känsla för barn vore bra. Jag ska inte kritisera en enskild generaldirektör, men statsrådet vet att jag har varit fängelsetandläkare och känner djupt även för de intagna i kriminalvårdsanstalt. Fru talman! Jag ska bara upprepa frågorna, för att det ska vara lätt för statsrådet att komma ihåg dem. När det gäller barns egna asylskäl: Inverkar det över huvud taget om man har varit länge i Sverige - 100 % eller 75 % av sitt liv? När det gäller Sri Lanka och barn och familjer som kommer därifrån: Har den information som jag fick i går betydelse - jag vet inte om Migrationsver- ket och Utlänningsnämnden har den - nämligen att man inte har sanerat färdigt från minor och att man ännu inte klarar av den interna situationen och ber att vi ska vänta med att skicka tillbaka människor dit? Det var också den hypotetiska frågan om Azer- bajdzjan, eller länder av den typen, där man har haft barn i flyktingläger länge. Det kan också gälla Kurdi- stan, som vi nyss talade om, där barn har bott i läger. Är det ett tungt vägande skäl? Har man över huvud taget vägt in det? Slutligen när det gäller de ensamkommande bar- nen: Är man nu hyggligt överens mellan kommuner och verket? När jag var inne i ärendet för ett tag se- dan - jag har inte uppdaterat mig - var man inte alls överens. Det var väl känt att jag inte gillade Migra- tionsverket, men i det fallet var de good guys och Kommunförbundet de besvärliga. Hur har ni lyckats nu?
Jan O Karlsson (S)
Anf. 52 Jan O Karlsson (S)
Fru talman! Jag ber Göran Lindblad om ursäkt för att jag inte återkom, men jag ville först reda ut det här. Jag skrev en artikel den 8 januari 2002 där jag klargjorde mina avsikter. Det viktigaste instrument vi har här är dialogen med verksledningen. Den dialo- gen inleddes samma dag och har fortsatt sedan dess. Den har avkastat rader av resultat. Jag lovar att detta arbete ska fortsätta. När det gäller det som Rosita Runegrund referera- de skulle jag gärna vilja att vi vid tillfälle kunde ha kontakt så att jag fick det ordagrant. Det var lite oklart om det faktiskt var en person som i något sammanhang har sagt det som Rosita Runegrund här läste in till riksdagens protokoll. Det skulle vara bätt- re att ha det exakta citatet. Det är helt uppenbart att just arbetet med barn har en utomordentligt stark ställning i Migrationsverket. Ett av de första ämnen som vi tog upp i arbetet - eftersom Migrationsverkets generaldirektör visste mina prioriteringar - var just den utbildning av per- sonalen som jag redogjorde för i mitt svar här. Den utbildningen är naturligtvis inte avslutad, utan den pågår och ska utvidgas. Jag kommer att ta nya initia- tiv, tillsammans med Migrationsverkets ledning. Jag har en princip till, som jag tror att det kan vara viktigt att fler här i kammaren och i det offentliga Sverige delar. Det är att när man ska arbeta med de här sakerna är det viktigt att uppmuntra de människor som arbetar med dessa frågor. Jag försöker också framhålla de utomordentligt goda insatser som Mi- grationsverkets personal ofta gör och som jag får vittnesbörd om under mina täta besök på flyktingför- läggningar, i eget boende, i andra kontakter med flyktingorganisationer och invandrare och i integra- tionssammanhang. Jag hör väldigt sällan från riksdagens talarstol ett ord av beröm och förståelse för de människor som ska utföra vår utlänningspolitik, som också bedöms vara den bästa i Europa. Det kunde de människor som arbetar med det här få höra någon gång också från representanter från riksdagen. Jag tror att det också skulle vara bra för barnen. Sedan går jag till de frågor som Göran Lindblad ställde. Det var därför jag nämnde det här med ny ansökan. Detta är resultatet av ett system som jag hoppas och tror att jag ska få stöd för i riksdagen, så att barn inte ska behöva gå och vänta och vänta på besked och bli sjuka här. Av 1 300 fall med nytt up- pehållstillstånd som beviljades 2002 berodde 1 200 fall på skador som har uppstått under asylbehandling- en. Det är klart att de första och viktigaste offren för detta är barnen. Detta måste vi också beakta i den utredning om humanitära skäl som vi nu har tillsatt i bästa samför- stånd. Där får vi ta upp de frågeställningar som Göran Lindblad här har tagit upp. När det sedan gäller förhållanden i Azerbajdzjan och Kurdistan - vi kunde lägga till Bangladesh, var- för inte Angola apropå bomber, Afghanistan och så vidare - gäller vår lagstiftning och de skyddsskälen. Men jag framhåller ofta: Vår politik börjar inte i asylprövningen här. Vår politik börjar där ute. Vi är det land som ger det största stödet till UNHCR. I den nya biståndspropositionen arbetar vi nu in just hänsyn till förhållanden i de länder där eländet råder. Vi kommer aldrig att kunna hjälpa alla de människor som råkar illa ut genom att de kommer till Sverige och bor här. Det finns 20 miljoner flyktingar i världen i dag, och det finns 30 miljoner internflyktingar. Det finns människor som har suttit i flyktingläger i hela sitt liv, i Palestina fördrivna från Israel. Alla de människorna måste vi vara med och hjälpa, och det måste vi göra på bred front. Jag hoppas på stöd när det gäller utformningen av den svenska biståndspolitiken, som är den första försvarslinjen mot detta lidande.
Rosita Runegrund (Kd)
Anf. 53 Rosita Runegrund (Kd)
Fru talman! Jag håller naturligtvis med ministern om just detta att man ska uppmuntra personalen. Jag vet, utifrån de sociala frågor som jag har arbetat med förut inom äldreomsorg och barnomsorg, att man ska ha en förståelse. Men trots allt är det direktiven upp- ifrån som ger stöd till personalen. Då har vi hand- läggningstiderna, och vi ser en pressad personal. Återigen vill jag just när det gäller barnkonven- tionen och stödet till personalen att ministern tar med sig detta att barnfrågorna har en status. Det har inte gått ut i hela organisationen. Migrationsverket är ju ute i hela vårt land och har en struktur som gör att vissa på chefsnivå tror att det har kommit fram, men det har inte nått ända fram. Jag vet också att det tar tid, men det är viktigt att man inte så här enkelt svarar på en interpellation. Man säger att om undersökning- en skulle genomföras i dag så skulle man få ett helt annat resultat. Det tycker jag är ett dåligt svar, fru talman. Det är kanske därför som jag retade upp mi- nistern lite grann, men jag hoppas att det leder till ett bättre resultat. Sedan vill jag bara ta upp en fråga som lämnades till Migrationsverket 2001 angående portalparagrafen. Den som ställde frågan fick svaret nu i år, och då hänvisade man till just Rädda Barnens rapport. Det kan man ju också ifrågasätta. Är det så Migrations- verket ska arbeta? När man svarar på en fråga hänvi- sar man till en rapport som Rädda Barnen har tagit fram.
Jan O Karlsson (S)
Anf. 54 Jan O Karlsson (S)
Fru talman! Jag inser nu att jag också måste svara på Göran Lindblads fråga om hur det går i överlägg- ningarna mellan Kommunförbundet och Migrations- verket och när det gäller de ensamkommande barnen. Väldigt många saker har redan gjorts när det gäll- er ensamkommande barn. Jag räknar inte upp allt- sammans nu. När det gäller expertutredningar ville vi koncentrera dem till ett litet antal kommuner, 12-15, eftersom vi inte kan sätta i gång kvalificerad utred- ningsverksamhet i alla landets 270 kommuner på en gång. De förhandlingarna har inte gått bra därför att Kommunförbundet, enligt min mening, har ställt sådana ekonomiska villkor för sin medverkan att jag inte tror på den vägen. Jag försöker nu hitta andra framkomliga vägar som också innebär en medverkan från kommunernas sida. Jag återkommer delvis till det i vårpropositionen, där vi presenterar en del av lösningen. Men jag ska inte dölja att jag tror att vi, för att vi ska få ordning på mottagandet och handhavan- det av ensamkommande barn, också måste se till att vi samverkar mera och bättre med frivilligorganisa- tionerna. Detta har vi ofta diskuterat här i kammaren, och jag delar helt de synpunkter som tidigare förts fram av bland annat Alf Svensson. Här kommer det också förslag, så det är inte klart ännu. Sedan ber jag om förlåtelse - mina medarbetare är mina vittnen på att det inte är så svårt att få mig lite upphettad. Jag gör det därför att jag är glad för det som Rosita Runegrund sade på slutet. Det är viktigt att vi uppmuntrar Migrationsverkets personal. Jag tror att just detta med hänsynen till barnen i väldigt hög grad har nått ut till Migrationsverkets personal. Den styrning som utövas genom den politiska debatten har varit klar och tydlig, och jag är lycklig över att det mitt i den intensiva ordväxling som vi har haft har nått fram att hela riksdagen säkerligen står samlad bakom detta. Jag lovar att jag ska skriva lite omsorgs- fullare svar till Rosita Runegrund på de interpellatio- ner som jag hoppas ska inlöpa i fortsättningen.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.