Begränsningar i avtalsförsäkringarna
Interpellation 2007/08:81 av Eneroth, Tomas (s)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2007-10-25
- Anmäld
- 2007-10-25
- Besvarad
- 2007-11-13
- Sista svarsdatum
- 2007-11-15
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
den 25 oktober
Interpellation
2007/08:81 Begränsningar i avtalsförsäkringarna
av Tomas Eneroth (s)
till statsrådet Cristina Husmark Pehrsson (m)
I budgetpropositionen aviserade regeringen ambitionen att maximera ersättningen vid sjukdom till 75 procent av den sjukpenninggrundande inkomsten inklusive kompletterande avtalsförsäkringar. Förslaget innebär att regeringen i efterhand vill korrigera utfallet av avtalsförhandlingarna och begränsa utfallet av den partsöverenskommelse som avtalsförsäkringarna innebär. Reaktionerna har varit starka från arbetsmarknadens parter – förslaget strider såväl mot ILO-konventionen som mot den viktiga princip som innebär att avtal på arbetsmarknaden ska respekteras av statsmakterna. Frågorna har också varit många – men svaren desto färre. Gäller förslaget såväl kollektiva som privata försäkringar? Gäller det samtliga på arbetsmarknaden, eller bara dem som omfattas av kollektivavtal? När avser regeringen att införa förslaget? Det är uppenbart att regeringen inte i förväg analyserat effekterna av förslaget utan tagits på sängen av alla invändningar. Min fråga till statsrådet blir följande:
Avser statsrådet att fullfölja förslaget om att begränsa gällande avtalsförsäkringar?
Debatt
(9 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2007/08:81
Webb-tv: Begränsningar i avtalsförsäkringarna
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2007/08:23 Tisdagen den 13 novemberProtokoll 2007/08:23 4 § Svar på interpellation 2007/08:81 om begränsningar i avtalsförsäkringarna
Protokoll från debatten
Anf. 1 Cristina Husmark Pehrsso (M)
Fru talman! Tomas Eneroth har frågat mig om jag avser att fullfölja förslaget om att begränsa gällande avtalsförsäkringar. Frågan har sin utgångspunkt i regeringens avisering i budgetpropositionen för 2008 att den samlade ersättningsnivån för sjukpenning och eventuella kompletterande avtalsförsäkringar efter ett år ska utgöra 75 procent av beräkningsunderlaget och att en minskningsregel som reglerar detta kommer att införas.
Sedan den 1 mars 1991 gäller inom sjukpenningförsäkringen att om en person av sin arbetsgivare får lön under sjukdom för samma tid som sjukpenningen avser ska sjukpenningen minskas med det belopp som överstiger 10 procent av vad personen skulle ha fått i lön om han eller hon varit i arbete. För inkomster som överstiger högsta sjukpenninggrundande inkomst, det så kallade inkomsttaket, gäller att minskningen ska ske med belopp som överstiger 90 procent av lönen.
Statsmakterna har genom den så kallade minskningsregeln infört vissa ramar som bör gälla för ersättningen inom sjukförsäkringen. De avtalsslutande parterna är i och för sig inte förhindrade att avtala om högre ersättningsnivåer vid sjukdom, men om detta sker minskas sjukpenningen med ett belopp motsvarande den för mycket utgivna ersättningen. I de förarbeten som finns till den nu under drygt 15 år gällande minskningsregeln sägs att denna reduktion av sjukpenningen inte innebär något ingrepp i avtalen på arbetsmarknaden och att träffade avtal sålunda är giltiga.
Jag vill även särskilt uppmärksamma frågan om den nu aktuella minskningsregeln strider mot ILO-konventionen, vilket har hävdats i debatten. Jag kan för egen del konstatera att redan Sjuk- och arbetsskadekommittén i sitt betänkande 1996 föreslog att minskningsregeln borde finnas kvar. Vidare kan jag konstatera att ILO:s expertkommitté vid ett flertal tillfällen har prövat frågan om minskningsregeln strider mot konventionen men funnit att så inte är fallet.
Frågan om minskningsregelns utformning bereds nu inom Regeringskansliet, och möjlighet att lämna synpunkter kommer att ges i samband med att förslaget sänds ut på remiss.
Anf. 2 Tomas Eneroth (S)
Fru talman! Tack, statsrådet, för svaret! Regeringen fortsätter att tro att sänkta ersättningar gör människor friskare. Man började regeringsperioden med att sänka taken i sjukförsäkringen så att 1,6 miljoner löntagare nu får kraftigt försämrade ersättningar när de är sjuka. Därefter har man gått vidare med sänkt sjukpenninggrundande inkomst. 0,97 procent räknade man upp den med, så nu är det inte 80 procent längre, utan det är 77 procent. Nu går regeringen vidare och tar sig också an avtalsförsäkringarna och föreslår att det ska sättas ett tak för hur mycket man ska kunna kompenseras för när man är sjuk.
Den minskningsregel vi här talar om har två tydliga effekter. Jag tänker hålla mig till detta.
Först och främst får det direkta ekonomiska effekter. Vi har låtit riksdagens utredningstjänst räkna på dessa effekter. För en banktjänsteman som tjänar 21 000 kronor i månaden innebär detta ungefär 3 100 kronor mindre - i stället för 18 396 kronor blir det 15 278 kronor i månaden under perioden man är sjuk, det vill säga 3 000 kronor mindre i månaden. För en egenföretagare som har en inkomstförsäkring - jag talar då om organisationen Företagarnas inkomstförsäkring - kan detta innebära uppemot 2 000 kronor i månaden i sänkta ersättningar.
Den grundläggande frågan är då om det är någon som tror att företagaren eller banktjänstemannen i detta fall tidigare kommer tillbaka i arbete bara på grund av att man nu sänker ersättningarna så kraftigt.
Det är lite oklart om alla privata försäkringar kommer att omfattas av detta eller om det bara gäller de kollektivt avtalade försäkringarna. Vi kanske i statsrådets nästa inlägg kan få svar på vilka avtal det är som egentligen avses.
Det handlar om tydliga sänkningar av ersättningsnivåerna, och grundfrågan är givetvis: Kommer detta att innebära att man kommer tillbaka snabbare?
Den andra effekten som minskningsregeln har är den rent principiella. Detta är ett ingrepp i avtalsrörelsen. Jag hörde en facklig företrädare säga att detta är en retroaktiv lönesänkning, och jag förstår hur han menar, för i en avtalsförhandling är det ändå så att parterna säger att vissa saker lägger vi på lön och andra saker förhandlar vi oss till - våra kompletterande försäkringar. Det som nu händer är att man i efterhand går in och säger: Nja, de där pengarna som ni lade på era avtalade försäkringar gäller inte. Vi sätter ett tak för detta.
Det innebär att man i efterhand har gått in och förändrat utfallet i de avtalsuppgörelser som har gjorts på arbetsmarknaden. Det skapar en osäkerhet, vilket de fackliga organisationerna tydligt säger. TCO:s ordförande Sture Nordh ställde frågan: Vågar vi sluta avtal framöver eller kan vi lita på att regeringen inte återkommer med andra förändringar?
Det är också min fråga: Planerar regeringen att också - om man nu genomför detta - göra ytterligare ingrepp i de avtal som parterna sluter på arbetsmarknaden? Vi tillhör ett land där man tycker att det är viktigt med trepartsuppgörelser och att parterna kan sluta avtal som är stabila på arbetsmarknaden. Nu riskerar man att urholka förtroendet för detta genom att gå in och göra den här typen av förändringar.
När det sedan gäller ILO-konventionen är det uppenbart att olika uppgifter föreligger. Jag har talat med jurister, inte minst på TCO, som tydligt säger att ILO:s expertkommitté inte alls har uttalat ett stöd för detta, utan snarare kan man se deras utlåtande som en prickning, en stark kritik, mot att man griper in i avtalslösningar.
Vi får väl i efterhand efterforska vad ILO egentligen avser i så fall. Det viktigaste i detta måste vara att vi slår fast att de avtal som finns på arbetsmarknaden ska hålla. Man ska inte i efterhand gå in och politiskt korrigera dem.
Blir man friskare med lägre ersättningar? Kommer regeringen att ytterligare planera eller föredra ingrepp i de lösningar som finns mellan arbetsmarknadens parter?
Anf. 3 Sven-Erik Österberg (S)
Fru talman! I dag hade vi i arbetsmarknadsutskottet ett så kallat saksamråd beträffande
flexicurity
, som är ett sådant där begrepp som man kan tolka på många olika sätt. Den lovsång som regeringsföreträdarna i utskottet sjöng handlade om att man inte skulle lagstifta utan man skulle låta parterna ta ansvar för en rad olika frågor. De pekade på att man avtalar, gör upp så att säga, i samband med löneförhandlingar eller i andra förhandlingar och löser frågor på bästa sätt så att man får en smidig arbetsmarknad.
Det här har gått till på det sättet att parterna vid löneförhandlingar har avsatt rena lönepengar från löneutrymmet för att man har velat göra sig en försäkring för att ha en större trygghet vid händelse av sjukdom som i det här fallet. Det har också skett i andra sammanhang i samband med arbetslöshet också. Om det nu är lagligt eller inte får vi väl i och för sig se i och med att en centralorganisation har anmält det här för prövning av Europarätten. Där får vi väl ett utslag så småningom.
Bortsett från detta tycker jag att det av ren praxis är ett ingrepp i avtalsförhandlingarna som på så sätt egentligen motsäger det regeringen själv står och säger när man pratar om
flexicurity
, att man vill att parterna ska ta större ansvar för flera saker. Så gör regeringen, och med den andra handen förintar man de försäkringar som finns eller gör att de blir verkningslösa. Ja, de faller ut, men man drar tillbaka det kollektiva skydd som finns i den gemensamma försäkringen. Det blir mindre, och på så sätt spar också staten resurser, och så får försäkringen betala. De avsatta löneresurser som man valt att göra en försäkring av får på så sätt ingen effekt för de medlemmar som faktiskt har gjort det här.
Jag tycker till och med att det kan finnas fog att fråga: Om man gör på det här sättet, på vilket sätt får då löntagarna tillbaka de pengar som de ändå har avstått? Med tanke på hur regeringen agerar i den här frågan och i det här fallet kan man säga att om man skulle ha kunnat vrida tillbaka klockan så skulle man inte ha gjort en försäkring. Man skulle ha tagit ut det här i lönepengar i stället, och så hade man fått pengarna varje månad i sitt lönekuvert. På det här sättet försvinner ju pengarna.
Har statsrådet haft någon tanke på detta: Bör inte folk kompenseras? Bör man inte ta upp en diskussion om detta? Eller ska man bara notera att om man tydligen har varit så korkad att man har gjort en försäkring så får man skylla sig själv? Är det så man ska tolka det ingrepp som regeringen faktiskt gör?
När vi ställde frågan i
flexicurity
-debatten sade regeringsföreträdaren: Ja, men vi säger ju att det är så här.
Jag måste säga att i opposition törs man inte lita på vad regeringen säger. Hur ska jag kunna lita på att man tycker att parterna ska ta ansvar när det gäller
flexicurity
och hur man ska hantera det här när man samtidigt säger att parterna inte ska göra det här utan att man i stället drar bort vad parterna har gjort? Jag tycker att det här rimmar väldigt illa på det sättet.
Det här skapar en osäkerhet på svensk arbetsmarknad där parterna egentligen inte vet om man törs ge sig in i det här eller om regeringen kommer att lägga sig i, trots det fagra talet om att parterna ska ha större ansvar.
Det som är olyckligt med det här är att vi får en osäkerhet. Jag är också en stark vän av att parterna ska lösa flera frågor. Vi behöver inte lagstifta i allt. Vi har bra parter i Sverige som kan ta ansvar. De kan ta mera ansvar i flera frågor också. Men det här är faktiskt en käpp i hjulet, och det skapar en osäkerhet som är väldigt olycklig.
Det fordras en rad olika klarlägganden om det här, och framför allt en viktig signal till löntagarna som har avsatt sina lönepengar till en försäkring. Ska de bara försvinna rätt ut i luften? Tycker statsrådet att det är riktigt?
Anf. 4 Cristina Husmark Pehrsso (M)
Fru talman! Tomas Eneroth inledde sitt anförande med att prata om vad regeringen gör. Då skulle jag också vilja påminna om att tre månader före valet försökte Socialdemokraterna köpa sig väljare med att höja taket i sjukpenningen. I stället har vi sänkt det för att ge dem med låga inkomster och medelinkomster en sänkt skatt för att man ska få mer pengar i plånboken. Vi strävar också efter historiska sjukpenninggrundande inkomster, därför att det är mer rättvist att uppge vad man har tjänat än att uppge vad man möjligtvis kan komma att tjäna nästa år.
Det hade varit på sin plats om Tomas Eneroth också hade talat om vad man själv har gjort för att öka denna ohälsa till gigantiska tal i Sverige under de senaste åren. 140 personer om dagen de senaste tio åren har förtidspensionerats utanför rehabilitering, företagshälsovård och arbetsmarknad med 64-procentiga ersättningsnivåer. Räkna ut, Tomas Eneroth, vad det ger för effekt för de olika yrkesarbetande du gav exempel på med 64 procent.
Moderaterna föreslår i stället en 75-procentig ersättning och dessutom kontakter med företagshälsovård, rehabilitering och arbetsmarknad. Det är stor skillnad mellan detta och att förtidspensionera människor, som ni har gjort de senaste åren.
Det är rätt så märkvärdigt, fru talman, att Socialdemokraterna står här och förfasar sig över regeringens förslag i budgetpropositionen om att eventuellt införa en minskningsregel. Precis detsamma införde Socialdemokraterna 1996, då ni sänkte ersättningsnivån till 75 procent och införde en begränsningsregel som gällde efter tre månader, också på 75 procent. Det var under en socialdemokratisk regering som ni sänkte ersättningsnivån till 75 procent och införde en begränsningsregel till 75 procent. Vad är det för skillnad, Tomas Eneroth?
Vi har i stället sänkt taket för ersättningsnivåerna så att vi får pengar över för att ge personer som har låga inkomster en skattesänkning. Vi kommer också att införa en rehabiliteringskedja med möjligheter till rehabilitering. Vi satsar 3,4 miljarder kronor de kommande åren på detta.
Jag tycker också att det är lite märkvärdigt om Socialdemokraternas representanter, till exempel Sven-Erik Österberg, inte har läst budgetpropositionen. Där säger vi att vi nu bereder frågan i Regeringskansliet, och vi kommer att låta alla parter få sin röst hörd. Vi har redan haft kontakt med fackliga företrädare. Det finns alltså alla möjligheter att ta den diskussionen, men därför tycker jag att det är ganska rimligt att jag inte här i dag föregår vad den beredningen kommer att innebära och vad resultatet kommer att bli eftersom jag är beredd på att lyssna på parterna.
Men säg mig i stället en annan sak, Tomas Eneroth. Ni införde ju 1996 75 procents ersättningsnivå, vilket var en sänkning. Ni införde också en begränsningsregel. Ni införde den redan efter tre månader. Vi inför den efter ett år. Vad är skillnaden, Tomas Eneroth?
Anf. 5 Tomas Eneroth (S)
Fru talman! Skillnaden är att vi var väldigt snabba med att rätta till misstaget också och ta tillbaka den minskning som det innebar därför att vi såg att det kom en väldigt tydlig reaktion från parterna. Vi ser nödvändigheten av att träffa breda uppgörelser med arbetsmarknadens parter. Det är det som har varit viktigt för lönebildningen i Sverige men också för att vi ska kunna ha lugn och ro på den svenska arbetsmarknaden.
Det regeringen nu planerar är att gripa in i en avtalsrörelse som för svensk del har varit oerhört lyckad, men man griper in i efterhand och går in och korrigerar utfallet genom att nu sätta ett tak för det förhandlingsutrymme man har att röra sig med och dessutom korrigerar man utfallet av det.
Sven-Erik Österbergs fråga här är ju alldeles befogad: Kommer regeringen att kompensera parterna eller de löntagare som nu inte får det som man förhandlat sig till, det löneutrymme som man avstod ifrån för att i stället lägga det på att få en förbättrad trygghet när man är sjuk?
Det är uppenbart att regeringen är så blind i sin iver att försämra ersättningarna för människor som är sjuka att man inte bara börjar mandatperioden med att kraftigt sänka ersättningsnivåerna utan att man dessutom griper in i det som är avtal på arbetsmarknaden.
Jag noterar att i regeringens agenda har de aktiva insatserna lyst med sin frånvaro. Det som regeringen faktiskt gör - inte bara pratar om - handlar i störst utsträckning om att sänka ersättningar, införa tidsgränser och sänka taken. Allt tal om aktiva insatser är ju ännu så länge bara tal. I stället ser vi en skarp besparing på 1,5 miljoner i sänkta rehabiliteringsanslag hos Försäkringskassan. Det blir inte mer rehabilitering av det.
Vi hade medfinansiering, vilket vi i dagens utfrågning i socialförsäkringsutskottet fick forskares tydliga bevis på var väldigt effektivt. Men regeringen var snabb med att avskaffa den typen av insatser som innebär att arbetsgivarna ska ta ansvar för att människor får chansen att komma tillbaka till arbete.
Men jag går tillbaka till sakfrågan. Jag tycker att statsrådet behöver svara på de frågor jag ställer. Kommer företagaren eller banktjänstemannen att komma snabbare tillbaka till arbetet om han blir av med 2 000 kronor i månaden? Vad är den inneboende logiken i det?
Jag kan förstå att det, när vi hade medfinansiering, blev ett incitament för arbetsgivaren att hjälpa människor tillbaka, eftersom man fick betala dyrt för långtidssjukskrivningar. Det tycker jag var ganska bra. Det innebar att man tog ansvar för att rehabilitera och synliggöra människor som varit sjuka under lång tid.
Men nu vänder man på det och gör enbart insatser som riktar in sig på att den människa som är sjuk - drabbas av cancer, ms eller utslitningssjukdomar - ska få en kraftigt försämrad privatekonomi. Vad är den grundläggande tanken? Jag kan ibland inte tro annat än att det verkar finnas en tro att människor som är sjuka egentligen bara inbillar sig. Och vi vet, inte minst efter dagens utfrågning i utskottet, att så inte är fallet. Människor som drabbas av utmattningssyndrom är allvarligt sjuka och behöver stöd och hjälp att komma tillbaka. Att bli av med den ekonomiska tryggheten underlättar knappast förutsättningarna. Det är min första fråga.
Den andra frågan är: Planerar regeringen att göra ytterligare ingrepp i de avtal som parterna träffar?
Jag är varm anhängare av att parterna på arbetsmarknaden sluter omställningsavtal om rehabilitering. Jag tycker att det vore viktigt att få heltäckande avtal på arbetsmarknaden. Jag vet dock att många fackliga företrädare nu drar öronen åt sig eftersom de inte riktigt vet om vi har en regering som i efterhand går in och korrigerar utfallet av sådana avtal.
Det är illa nog att regeringen planerar att gripa in i avtalsförsäkringarna, men frågan är om man även planerar att göra ytterligare försämringar framöver. Det skulle jag vilja ha svar på. Eller för att vara ännu tydligare: Kan statsrådet i dag i kammaren garantera att regeringen inte kommer att föreslå ytterligare ingrepp i de avtal som parterna sluter på arbetsmarknaden?
Anf. 6 Sven-Erik Österberg (S)
Fru talman! Statsrådets tal om att köpa sig väljare i valrörelsens slutskede skulle jag vilja säga är att kasta sten i glashus. Det var ju något som borgerligheten verkligen förde fram. Dessbättre verkar det, om man ska tro opinionsmätningarna, som om väljarna inte riktigt gillar löftena nu när de ska verkställas.
Vad gäller förtidspensioneringarna såg jag nyss uppgifter om att de inte trappats av över huvud taget. Antalet förtidspensionerade fortsätter att öka.
Att påstå att vi inte gjorde någonting åt sjukskrivningarna är en ren lögn. Hasse Karlsson lade fram en rad olika program för hur vi skulle få ned sjukskrivningarna som rusade i höjden. Till viss del berodde det på effekterna av den stora ekonomiska nedgången, som var ett resultat av den förra borgerliga regeringens politik 1991-1994 när 500 000 personer på två år förlorade jobbet.
I det läget sade vi från den socialdemokratiska regeringen att alla skulle bära bördan av krisen, även de välbeställda. Det räckte emellertid inte, och därför infördes detta under en kort period. Men som Tomas Eneroth mycket riktigt påpekade rättade vi snart till det. I dag går Sveriges ekonomi på högvarv, och då prioriterar ni de välbeställda genom att ge dem ordentliga skattesänkningar. Inte minst gäller det fastighetsskatten i välbeställda områden i Stockholmsregionen. Samtidigt trycker ni med er riktade politik till dem som är sjuka och arbetslösa eftersom ni tror att de på så sätt blir friskare och bättre på att söka jobb. Det är er politik.
När det gäller parterna vore det kanske på sin plats att tala med dem innan man bestämmer sig, går ut med en budgetproposition och flaggar för vad man ska göra. De kanske hade åsikter om detta. För övrigt tror jag att det, åtminstone vad gäller den ena parten, nog är ganska klart vad den tycker när man annullerar försäkringar som folk använt sina pengar till att betala. Det kanske inte är så mycket att fråga efter. Jag tror inte att det behövs någon längre diskussion för att ta reda på vad de tycker om det hela.
Anf. 7 Cristina Husmark Pehrsso (M)
Fru talman! Jag vill börja med att kommentera vad Sven-Erik Österberg sade. Även antalet förtidspensionerade eller de med sjuk- och aktivitetsersättning sjunker. Detta sade Curt Malmborg i en hearing så sent som för någon timme sedan. Det Sven-Erik Österberg sade är alltså fel.
Anledningen till att sjukfrånvaron och ohälsan kraftigt ökade under er tid vid makten var att det inte fanns arbete. Nu ser vi att sysselsättningen ökar, arbetsmarknaden växer, ohälsotalen går ned. Curt Malmborg sade vid hearingen att det var fråga om ett trendbrott. För första gången ser vi att i takt med att sysselsättningen ökar så minskar den korta sjukfrånvaron. Det är ett trendbrott som vi inte sett på fyrtio år.
Sedan är det ganska roligt, Tomas Eneroth, att du står i kammaren och erkänner att ni 1996 sänkte sjukpenningen till 75 procent och införde en begränsningsregel på 75 procent redan efter tre månader. Du sade också att ni var snara med att ändra på det, men det tog trots allt ett par år, till 1998. Det tog alltså lång tid innan ni ändrade på detta, och så har du mage att stå och anklaga regeringen för att göra precis det som ni gjorde 1996. Det tycker jag är ganska så magstarkt.
Dessutom får alla de personer, de 140 om dagen som under tio år fick sjuk- och aktivitetsersättning, 64 procent i ersättning. De står utanför arbetsmarknaden, utanför företagshälsovården och utanför andra typer av insatser. Det sägs att en procent av dem kommer tillbaka. De flesta av dem avlider eller går i ålderspension. Nästan noll kommer tillbaka från det ni gjorde under den tiden.
Vi vill i stället satsa på dessa personer och hålla dem kvar i en sjukpenning på 75 procent. Räkna ut vad skillnaden mellan 75 procent och 64 procent blir! Dessutom satsar vi aktivt på stöd och hjälp i form av mångmiljardsatsningar på rehabiliteringen.
Det är riktigt att Pilaprojektet på Försäkringskassan äter upp mycket av insatserna och utredningarna, men nu försvinner Pilaprojektet. Det kommer att ingå i det normala arbetet som de ska utföra, och övrig rehabilitering läggs på hälso- och sjukvården. Det är därför pengarna försvinner från Försäkringskassan. De har själva bett att få slippa vara aktörer i detta arbete, och det ska de också slippa. Det kommer att finnas mycket pengar kvar till arbetslivsinriktade insatser, men själva rehabiliteringen ska i första hand ligga på en aktör. Då får vi inte glappet mellan två aktörer.
Regeringen gör inte någonting, säger Tomas Eneroth. Regeringen lade redan för ett par månader sedan fram den största sjukförsäkringsreformen på kanske femton år, alltså sedan Rehabiliteringsutredningen. Det gjorde vi redan efter knappt ett år vid makten. Vi ser också att ohälsotalen går ned, både de korta och de långa sjukskrivningarna, och nu även förtidspensioneringarna eller de med sjuk- och aktivitetsersättning.
Tyvärr ser vi inte att förtidspensioneringarna eller sjuk- och aktivitetsersättningen bland kvinnor minskar i samma utsträckning, men regeringen kommer att satsa även på dem. Vi kommer att ha en hearing som handlar om kvinnor och ohälsa. Vi kommer att ha fokusgrupper på kvinnor och ohälsa. Vi jobbar hårt med detta. Inte minst jobbar vi hårt när det gäller ungdomarna. Nu ser vi att ungdomarnas situation förbättras i takt med att ungdomsarbetslösheten minskar dramatiskt.
Den nuvarande regeringen gör kraftfulla insatser för att hjälpa människor att vara kvar på arbetsmarknaden genom att ge dem rehabilitering i stället för att förtidspensionera dem till ett bestående utanförskap.
Anf. 8 Tomas Eneroth (S)
Fru talman! Jag tackar statsrådet för svaret. Det är fantastiskt hur olika bild man kan ha av verkligheten, men det är väl vad politik handlar om.
Den statistik vi fick över ohälsan visar att trendbrottet skedde 2003. Då gick ohälsotalen ned. Den utveckling som skedde, där både arbetslösheten och ohälsotalen sjönk, ägde rum 2005. Den borgerliga regeringen tillträdde inte förrän 2007, och effekterna av den politik som bedrivs tar ytterligare ett tag. Därför är det lite väl magstarkt av regeringen att försöka ta åt sig äran av att den socialdemokratiska regeringen pressade ned ohälsotalen, den regering som bland annat införde medfinansieringen och lade ett ökat ansvar på arbetsgivarna till exempel för att göra rehabiliteringsutredningar. Den nuvarande regeringen gör precis tvärtom. Signalen till arbetslivet och arbetsgivarna är: Ta inget ansvar. Ta bort medfinansieringen. Ta bort arbetsgivarnas rehabiliteringsansvar.
Försäkringskassan blir av med 1 700 tjänster. Det är klart att de sjukskrivna blir oroliga. De lämnas i sticket. De har ingen att vända sig till. Dessutom drar man ned köpet av rehabiliteringstjänster med 1,5 miljarder. Det är knappast den största rehabiliteringsreform som görs. Möjligtvis är det ett av de större systemskiftena i bemärkelsen stora nedskärningar. Det är väl det som statsrådet riskerar att gå till historien för, alltså som den som gjorde de kanske största besparingarna i sjukförsäkringen eller de största nedskärningarna.
Jag noterar att jag inte får några svar på mina frågor. Kommer regeringen att göra ytterligare ingrepp i avtalsrörelsen? Ska parterna framöver vara medvetna om att de kan komma överens om saker men att regeringen i efterhand går in och ändrar på dem? En viktig signal att ge till arbetsmarknadens parter är att säga att det är bra att de gör upp. Det är bra att de hittar lösningar som kan vara viktiga både för medlemmarna och för stabiliteten på arbetsmarknaden.
Kan statsrådet garantera att regeringen inte gör ytterligare ingrepp i avtalsförsäkringarna?
Anf. 9 Cristina Husmark Pehrsso (M)
Fru talman! Vi har olika bild av verkligheten, ja, men Tomas Eneroth erkänner att de 1996 sänkte ersättningsnivån till 75 procent och införde en begränsningsregel på 75 procent efter tre månader. Det vi nu diskuterar är möjligtvis efter ett år.
Dessutom förtidspensionerades 140 personer om dagen. Vi har i dag ett stort antal människor som trots att de har arbetsförmåga har fått sjuk- och aktivitetsersättning. Insatser har inte gjorts i tid. De har inte fått stöd och hjälp i tid. Företagshälsovården fick inget utrymme av Socialdemokraterna fast den dåvarande oppositionen i det längsta försökte förmå regeringen att införa en förstärkt företagshälsovård.
Många är långtidssjukskrivna. Att 550 000 personer i dag har sjuk- och aktivitetsersättning beror på att ingenting gjordes. Insatserna gjordes inte, och framför allt gjordes de inte i tid.
Vad beträffar medfinansieringen är den tack och lov borta. Regeringen fick ett pressmeddelande från den dåvarande socialdemokratiska ledningen för Sveriges Kommuner och Landsting där de tackade för att vi tog bort medfinansieringen. Den innebar nämligen att arbetsgivare drog sig för att anställa personer som hade varit sjuka. Vi fick ett A- och ett B-lag. Det kom ett pressmeddelande med ett tack och ett erkännande att det var en viktig väg att gå att ta bort det.
Människor vill arbeta, Tomas Eneroth. De vill inte ha en sjuk- och aktivitetsersättning. Det har de fått med Socialdemokraternas tidigare politik. Det har funnits en regel - och den finns tyvärr ännu i dag, fastän jag kommer att göra allt jag kan för att ta bort den - att de per automatik efter ett år har blivit förtidspensionerade, att man prövat förtidspension inom ett år.
Det har skett på grund av att ingenting har gjorts. Det har inte funnits någon rehabilitering. På grund av att ingenting har gjorts i tid har människor blivit förtidspensionerade.
Fru talman! Jag kommer att göra allt jag kan för att se till att människor inte förtidspensioneras och tvingas leva på 64 procents ersättning utan har kontakt med arbetsmarknad och rehabilitering.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.