Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Begreppet utanförskap

Interpellation 2008/09:209 av Valtersson, Mikaela (mp)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Anmäld
2008-12-12
Inlämnad
2008-12-12
Fördröjd
Ärendet var fördröjt
Svar fördröjt anmält
2009-01-14
Sista svarsdatum
2009-01-19
Besvarad
2009-01-23

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 12 december

Interpellation

2008/09:209 Begreppet utanförskap

av Mikaela Valtersson (mp)

till finansminister Anders Borg (m)

Miljöpartiet har ett flertal gånger framfört kritik mot regeringens sysselsättningspolitik och i synnerhet regeringens användning av begreppet utanförskap och den politik som minskningen av utanförskapet ska vägleda.

Den 3 december publicerades Riksrevisionens rapport Utanförskap och sysselsättningspolitik – regeringens redovisning (RiR 2008:26). Rapporten utgör en svidande kritik mot regeringens behandling av regeringens enskilt viktigaste fråga, nämligen sysselsättningspolitiken och arbetet med att minska utanförskapet. Riksrevisionens kritik mot regeringen är i allt väsentligt i överensstämmelse med den kritik som Miljöpartiet tidigare riktat mot regeringen i våra motioner på regeringens budgetpropositioner och ekonomiska vårpropositioner.

Trots att regeringen återkommande i sina propositioner uttalar att det övergripande målet för regeringens politik är att minska utanförskapet har detta mål inte definierats. Miljöpartiet menar att detta leder till en rad problem och vi har nu fått stöd för vår kritik av Riksrevisionen:

Styrningen av offentlig sektor bygger på mål- och resultatstyrning. För att mål ska vara möjliga att styra mot måste de bland annat vara avgränsade, möjliga att operationalisera och uppföljningsbara. Utan en entydig definition är detta inte möjligt. Då regeringens viktigaste mål är att minska utanförskapet bör också detta vara statens centrala myndigheters viktigaste mål. Men då målet inte är definierat blir det omöjligt för myndigheterna att tillsammans jobba mot det.

Utan ett definierat mål för politiken blir uppföljning, utvärdering och ansvarsutkrävande i princip omöjligt. Då ingen vet vad målet att minska utanförskapet innebär går det inte att följa upp om åtgärderna för att nå målet varit effektiva eftersom det inte finns någon måttstock mot vilket detta kan utvärderas. Detta gör också att riksdagens ansvarsutkrävande gentemot regeringen blir kraftigt lidande. Riksdagen kan inte avgöra om regeringens politik varit framgångsrik och om det mandat man gett regeringen att förvalta använts på ett effektivt sätt.

Demokratiskt är det djupt problematiskt med odefinierade mål. Om det inte går att utvärdera om regeringen och den majoritet i riksdagen som regeringens är beroende av lyckats med sin politik blir det också svårt för allmänheten att ta ställning till regeringens politik. Journalister som har att granska regeringens åtgärder har inget mål mot vilka de kan bedöma de åtgärder som vidtagits och om de lett till de mål som riksdagen beslutat om.

Regeringen har valt att inte definiera vad utanförskap innebär. Däremot har man presenterat en indikator på utanförskapet. Indikatorn utgörs av det samlade antalet helårsekvivalenter ersatt av några av de sociala försäkringarna. Denna indikator lider av ett stort antal mycket alvarliga brister:

Även om regeringen ofta refererar till indikatorn, och anger att antalet personer i utanförskap minskat, säger indikatorn ingenting om hur många riktiga personer som befinner sig i utanförskap. I stället mäter indikatorn helårsekvivalenter. För de allra flesta människor är detta ett mycket ointuitivt sätt att förhålla sig till utanförskap. Utanförskap är något subjektivt upplevt som inte rimligtvis kan kopplas samman med några veckors arbetslöshet eller några dagars sjukfrånvaro som i dag räknas samman och blir helårsekvivalenter och som sedan i regeringens slarviga och oprecisa användning blir till personer.

Indikatorn förhåller sig också på ett mycket tveksamt sätt till det mål som indikatorn ska förhålla sig till. Att vara ersatt av en socialförsäkring som till exempel arbetslöshetsstöd kan för väldigt många människor vara en stor trygghet som innebär att man fortfarande trots att man inte har arbete är en del av samhällsgemenskapen. Att då säga att man är i utanförskap blir obegripligt.

Ett samhälle som det svenska med ett relativt sett hög sysselsättningsnivå och generella socialförsäkringar innebär samtidigt att många människor kommer i åtnjutande av socialförsäkringen eftersom den är kopplad till deltagande på arbetsmarknaden. Effekten av detta kan faktiskt vara att ett större deltagande på arbetsmarknaden innebär att indikatorn ökar. Om fler människor går från passivitet utanför arbetskraften till sysselsättning eller arbetslöshet kan antalet personer med arbetslöshetsersättning öka (utan att andelen personer gör det) samtidigt som fler arbetade timmar utförs.

Som regeringen använder indikatorn innehåller den också de allra, allra kortaste sjukskrivningarna som inte ens ersätts av socialförsäkringen utan av företagen i form av sjuklön. Detta är så märkligt att inte ens regeringspartiernas egna företrädare förstått att så var fallet innan detta påtalades i riksdagen av Miljöpartiet.

Indikatorn innebär i dag dubbelräkning då den inkluderar både utbetalt försörjningsstöd och sjuka och arbetslösa (från olika datakällor) trots att det är överlapp mellan dessa grupper (många med försörjningsstöd är samtidigt sjuka eller arbetslösa).

Med den nuvarande indikatorn på utanförskap kan utanförskapet minska genom högre sjuknärvaro och utslagning från arbetsmarknaden. Regeländringar som innebär att det till exempel blir svårare att få arbetslöshetsersättning och sjukersättning minskar antalet helårsekvivalenter samtidigt som det kan innebär att människor mer eller mindre permanent slås ut från samhället och får väldigt svårt att komma tillbaka.

Att minska utanförskapet var redan i valrörelsen 2006 den allt överordnande frågan för de fyra borgerliga partierna. Exakt vad som då avsågs med utanförskap var oklart och så har det förblivit efter att de fyra partierna övertagit regeringsmakten. Då det är högst oklart vad regeringen avser med att minska utanförskapet är det också mycket svårt att kunna bedöma om regeringens politik varit framgångsrik eller inte. Kritiken mot regeringens användning av begreppet utanförskap är stor.

Mot den här bakgrunden vill jag fråga finansministern:

1. Avser finansministern, efter den omfattande kritik som finns, att verka för att regeringen upphör med att använda begreppet utanförskap på ett, enligt kritiken, missvisande och missledande sätt?

2. Kommer ministern att verka för att regeringen återkommer med definierade och rimliga målsättningar för sysselsättningspolitiken som gör att riksdag och allmänhet har möjlighet att utvärdera och ställa regeringen till svars för den förda politiken?

Debatt

(11 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2008/09:209, Begreppet utanförskap

Interpellationsdebatt 2008/09:209

Webb-tv: Begreppet utanförskap

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Anders Borg (M)
Anf. 79 Anders Borg (M)
Herr talman! Mikaela Valtersson har frågat mig om jag avser att verka för att regeringen upphör med att använda begreppet utanförskap på ett missvisande och missledande sätt. Vidare frågar Mikaela Valtersson om jag kommer att verka för att regeringen återkommer med definierade och rimliga målsättningar för sysselsättningspolitiken som gör att riksdagen och allmänheten har möjligheter att utvärdera och ställa regeringen till svars för den förda politiken. Regeringens övergripande mål för politiken är full sysselsättning. Full sysselsättning har varit ett mål som politiker i Sverige och andra länder strävat mot i decennier. Det saknar, liksom många andra övergripande mål för politiken som jämställdhet och biologisk mångfald, en exakt kvantitativ definition. Att en exakt kvantitativ definition saknas ska dock inte hindra politiker från att sträva mot dessa mål. Målen kan i stället behöva kvantifieras av olika indikatorer som visar om riktningen är den rätta. Utanförskapet är ett samlingsbegrepp för ett allvarligt samhällsproblem som belyser att betydligt fler än de som är arbetslösa har arbetsmarknadsrelaterade problem. Utvecklingen på arbetsmarknaden måste därför bevakas med en bred uppsättning av indikatorer som beskriver arbetsmarknadssituationen för hela befolkningen i arbetsför ålder. Regeringen har i budgetpropositionen för 2009 presenterat ett ramverk för sysselsättningspolitiken. Ramverket syftar till att identifiera, styra åtgärderna till och följa upp de mest väsentliga problemen på arbetsmarknaden. Ett av de viktigaste beslutsunderlagen för detta är Statistiska centralbyråns arbetskraftsundersökning, AKU. Sedan ett år tillbaka pågår på regeringens initiativ ett arbete med att vidareutveckla statistiken och statistikredovisningen baserad på AKU. Under hösten har de första resultaten av detta arbete sett sitt ljus och SCB kommer successivt att publicera nya och bättre indikatorer som underlättar riksdagens och regeringens möjligheter att följa utvecklingen på arbetsmarknaden.
Mikaela Valtersson (Mp)
Anf. 80 Mikaela Valtersson (Mp)
Herr talman! Jag tackar finansministern för svaret. Tyvärr svarar finansministern inte fullt ut på de ställda frågorna. Jag har frågat finansministern dels om definierade mål för sysselsättningspolitiken, dels om vad just Riksrevisionens kritik föranledde för förändringar av utanförskapsbegreppet och användningen av det. Herr talman! Det stora problemet är hur regeringen och inte minst finansministern använder utanförskapsbegreppet. Att ständigt upprepa att man har minskat utanförskapet i Sverige med ett visst antal personer och ge sken av att det handlar om antalet människor i verkligheten som skulle ha brutit något slags utanförskap är inte korrekt med det mått som används. Utanförskapet mäts av regeringen som antalet helårsekvivalenter vid försörjande genom olika slags sociala ersättningar. Det kallas sedan ofta i debatten från regeringsföreträdare för antalet personer. Att minska utanförskapet har sagts vara regeringens viktigaste politiska fråga. Trots det har regeringen inte lyckats presentera vare sig något rimligt mått eller något sätt att mäta utanförskap. I stället används fortfarande ett utanförskapsbegrepp som nästan ingen förstår. Att lägga ihop långtidssjuka och svårt sjuka människor med korttidsarbetslösa och människor som har en förkylning och bara är borta några dagar är missvisande. På det sättet får man ett stort antal personer som är arbetslösa under en mycket kort tid eller bara sjuka ett par dagar från jobbet att förvandlas till människor i utanförskap. Det är kraftigt missvisande. Det har vi i Miljöpartiet framfört ett flertal gånger. Nu har också Riksrevisionens granskning kommit fram om hur regeringen definierar utanförskap och sysselsättningspolitik. Den levererar svidande kritik mot regeringens behandling av sin enskilt viktigaste politiska fråga. Riksrevisionens kritik stämmer väl med den kritik som vi från Miljöpartiets sida tidigare har riktat mot regeringen. Trots att regeringen uttalar att det övergripande målet för regeringens politik är att minska utanförskapet har det målet fortfarande inte definierats. Utan en entydig definition är det svårt att styra politiken på ett bra sätt. Riksrevisionen visar på att uppföljningen och utvärderingen blir mycket svår och ansvarsutkrävande i princip omöjligt. När ingen vet vad målet att minska utanförskapet innebär går det inte heller att följa upp om åtgärderna för att nå målet har varit effektiva. Det finns ingen måttstock som man kan utvärdera mot. Riksdagen, den här församlingen, kan då inte heller på ett bra sätt avgöra om regeringens politik varit framgångsrik och om man har förvaltat det här på ett effektivt sätt. Jag anser, herr talman, att när en statlig myndighet som Riksrevisionen kommer med en sådan kraftfull kritik och sådana påpekanden på en avgörande del av regeringens politik förtjänar det lite mer svar och kommentarer från Anders Borg än vad det här svaret utgjorde. Jag skulle gärna vilja veta hur finansministern ser på den kritiken på ett seriöst sätt och om den kommer att föranleda några förändringar i användningen av utanförskapsbegreppet, om det finns någon som helst självkritik.
Eva-Lena Jansson (S)
Anf. 81 Eva-Lena Jansson (S)
Herr talman! Jag tackar Mikaela Valtersson för att hon ställer en väldigt viktig fråga till Anders Borg. Vi har tidigare tagit upp det märkliga i utanförskapsbegreppet. Regeringen har infört möjligheten för kommunerna att införa vårdnadsbidrag, då människor går hemma med bidrag utan att arbeta. Man kan dessutom få vårdnadsbidrag utan att sluta arbeta om man köper tjänsten via hushållsnära tjänster och har en barnflicka hemma i stället. När det gäller att man inte står till arbetsmarknadens förfogande och inte räknas in i utanförskapet hänvisar regeringen i sitt svar till en bred uppsättning indikatorer som beskriver arbetsmarknadssituationen för hela befolkningen i arbetsför ålder. Trots att jag har suttit i riksdagen sedan hösten 2006 befann jag mig faktiskt i utanförskap januari 2007, då jag hade drabbats av influensa och därmed var sjukskriven. Eftersom jag inte varit sjukskriven under 2008 har jag alltså lämnat utanförskapet enligt regeringens definition. Det visar det märkliga i hur man definierar utanförskap och det Mikaela Valtersson beskriver i sin frågeställning till regeringen. Det skulle vara intressant att höra hur många i regeringen som befann sig i utanförskapet 2007 och 2008 som nu har lämnat det med den definition som faktiskt finns att man befinner sig i utanförskap när man är sjukskriven. Herr talman! Jag ska inte förlänga debatten. Det vore ändå intressant att få reda på lite fakta om hur många i regeringen som har befunnit sig i det utanförskap som Riksrevisionen kritiserar när det gäller hur regeringen använder statistiken.
Anders Borg (M)
Anf. 82 Anders Borg (M)
Herr talman! Man kan naturligtvis ta den här diskussionen som Mikaela Valtersson initierar ur en rad olika utgångspunkter. Låt oss försöka ta den så seriöst som vi kan. Det är det jag försöker återspegla i mitt svar. Utanförskapet är kanske Sveriges allra viktigaste samhällsproblem, allra viktigaste ekonomiska problem. Det beror på att vi med den typ av välfärdsstat som vi har, där vi tillsammans finansierar sjukvård, barnomsorg och skola med skatter, är beroende av att huvuddelen av befolkningen i arbetsför ålder arbetar. Det är så vi kan få den här modellen att fungera. Vi har haft ett problem historiskt. Utanförskapet har vuxit. För varje lågkonjunktur har vi legat kvar på en högre nivå av arbetslösa, sjukskrivna och förtidspensionerade. Detta har varat i 30 år. Det är alltså en djupgående trend i det svenska samhället som är djupt problematisk. Varför är den då djupt problematisk? Jo, för att nu från 2010 och framåt går vi in i en fas i svensk ekonomi där en allt större del av befolkningstillväxten sker bland de äldre och yngre människorna som inte arbetar. Ska vi klara av att bevara den svenska modellen i den meningen att vi med rimliga skatter kan finansiera goda välfärdstjänster för alla är vi beroende av att fler kommer i arbete. Vi måste bryta trenden mot stigande utanförskap. Att detta är Sveriges viktigaste ekonomiska utmaning är långtidsutredning, LO, OECD, SNS och praktiskt tagit alla ekonomer som går i närheten av Sveriges långsiktiga utmaningar överens om. Där har vi en grupp av diskussion kring utanförskap. Sedan har vi Mikaela Valtersson som ställer sig på sin egen piedestal och säger att utanförskap inte existerar eller att det handlar om hur vi exakt definierar det. Är vi överens, eller är vi inte överens om att detta är det viktigaste samhällsproblemet? Det är ett viktigt klarläggande i en sådan här diskussion. Hur är det då med formuleringen av målet? Full sysselsättning har varit ett mål för den ekonomiska politiken sedan, tror jag, i början på 30-talet. Detta är sant för Sverige. Det är sant för de flesta europeiska länder. Trots det finns det inte någon bättre definition av full sysselsättning än att alla som vill och kan arbeta också arbetar. Det är ett komplext och svårdefinierat mål. Så är det ofta i politik. Det är samma sak med jämställdhet, integration, biologisk mångfald och för den delen med prisstabilitet. När man försöker förhålla sig till ett komplext mål försöker man tydliggöra definitionen. Sedan försöker man hitta olika typer av indikatorer som pekar på om man kommer närmre eller längre ifrån målet. Det är precis på det ödmjuka sättet vi har förhållit oss till ramverket för sysselsättningspolitiken i olika vårpropositioner och höstbudgetar. När vi tittar på vad utanförskap är handlar det om att människor är arbetslösa, sjukskrivna, förtidspensionerade eller latent arbetssökande och att de står utanför arbetsmarknaden, inte för att de har ett ohälsoproblem utan för att arbetsmarknaden fungerar dåligt. Då är frågan om det betyder, som Mikaela Valtersson antyder, att jag hävdar att alla som är förkylda är i utanförskap. Nej, så är det naturligtvis inte. Det tror jag inte någon människa skulle hävda. Men en stigande sjukfrånvaro, en stigande förtidspensionering och ett stigande antal personer i arbetslöshet, om vi också räknar in arbetsmarknadspolitiska åtgärder, över tre decennier återspeglar att svensk arbetsmarknad inte skapat så många jobb som människor behöver och inte så många jobb som ekonomin behöver för att vi ska klara av att finansiera en välfärdsstat långsiktigt. Det är därför Riksrevisionens kritik i den här frågan får bedömas som relativt ytlig och oprecis. Vi har valt att arbeta med en komplex målstyrningsmodell därför att det är ett komplext mål. Man försöker tydliggöra målet och sedan peka på olika indikatorer som visar om man går i rätt riktning eller inte.
Mikaela Valtersson (Mp)
Anf. 83 Mikaela Valtersson (Mp)
Herr talman! Finansministern pratar om sina ambitioner att få fler människor i arbete. Jag tror inte att vi är särskilt oense om de ambitionerna. Sedan försvann den seriösa tonen från finansministern när han säger att jag ställer mig vid sidan om när vi vill granska ert sätt att jobba med er viktigaste politiska fråga och med det begrepp som ni ständigt återvänder till, mäter och använder. Att kalla Riksrevisionen som statlig myndighet ytlig och tycka att vi från Miljöpartiets sida, Riksrevisionen och andra från oppositionen inte ska hålla på att krångla till det och ställa er till svars eftersom ni faktiskt vill så väl är nästan på gränsen till naivt. Ni får faktiskt utstå debatt och granskning, även om ni anser er ha ett viktigt mål i botten och vilja väl. När man gång på gång upprepar i debatten från regeringsföreträdare och inte minst finansministern att med så och så många personer har man minskat utanförskapet och det grundar sig på ett kritiserat och missvisande använt statistiskt begrepp får man utstå granskning och kritik. Men jag förstår att det är besvärligt. Det allvarliga problem som Anders Borg talar om med människor som står utanför arbetsmarknaden är det man helt missar om man fokuserar på fel sak. Det är det som är grunden i vår kritik. Det handlar inte om någon petimäterkritik av hur man använder statistik. Det handlar om att om man verkligen vill lösa det viktiga samhällsproblemet med människor som är långtidsarbetslösa eller långtidssjuka missar man det helt om man upphöjer det till att det viktiga är att se till att människor i stället har sjuknärvaro och inte är borta två dagar från jobbet. De ska vara på jobbet så att ni kan hyfsa till er utanförskapsstatistik. Om man fokuserar på fel problem levererar man också fel åtgärder. Det är det som är grundproblemet. Det allvarliga är att det är en så oerhört viktig fråga som ska hanteras på ett seriöst sätt. Det handlar om människor. Det handlar om människor som är sjuka eller arbetslösa. Om man i stället koncentrerar sig på dem som just nu ligger hemma i vinterinfluensa en vecka och anser att de lever i utanförskap missar man det verkliga problemet. Riksrevisionen menar även att när regeringen ofta refererar till utanförskapsindikatorn och säger att antalet personer i utanförskap har minskat säger indikatorn inget om hur många verkliga människor som faktiskt befinner sig i utanförskap. I stället mäter man helårsekvivalenterna, och jag tror att de flesta tycker att det är ett mycket märkligt sätt. Detta måste väl ändå, Anders Borg, förtjäna ett seriöst svar. Ser du inget som helst problem med att den indikator ni använder inte alls mäter det som ni säger er vilja åtgärda? Det är det som Riksrevisionen talar om väldigt tydligt: Det mäter inte det ni vill förändra. Riksrevisionen påpekar också att den indikator man mäter förhåller sig mycket tveksamt till det mål som finns om att minska utanförskapet. Att ha ersättning från en socialförsäkring, till exempel arbetslöshetsersättning, är för många människor också en stor trygghet som innebär att man, trots att man blir av med sitt arbete under en tid och söker arbete under den tiden, ändå kan vara en del av samhällsgemenskapen. Att då säga att dessa personer lever i utanförskap gör det extra obegripligt. När regeringen i indikatorn också räknar med dem som har de allra kortaste sjukskrivningarna och som inte har ersättning från socialförsäkringen utan från företagen i form av sjuklön är det så märkligt att inte ens regeringspartiernas egna företrädare förstod att så var fallet innan Miljöpartiet och jag för något halvår sedan påpekade det här i kammaren. Med den nuvarande indikatorn för utanförskap kan dessutom utanförskapet minska genom högre sjuknärvaro och utslagning från arbetsmarknaden, och det är helt oacceptabelt.
Eva-Lena Jansson (S)
Anf. 84 Eva-Lena Jansson (S)
Herr talman! Jag förstår att finansministern väljer att svara på Mikaela Valterssons frågor, eftersom hon är den som har ställt interpellationen. Jag tyckte i alla fall att det var viktigt att belysa att utanförskapsbegreppet är så missvisande. Jag kände mig inte utanför den där veckan i januari; däremot kände jag mig väldigt sjuk. Det som är allvarligt med hela utanförskapsdiskussionen är att regeringen faktiskt medverkar till att fler människor kommer att bli arbetslösa genom att inte ge mer pengar till kommuner och landsting. Att man säger att man aktivt försöker motverka utanförskapet men samtidigt gör fler människor arbetslösa är ett motsatsförhållande som jag inte tror att någon i det här landet begriper. Jag tycker också att det är viktigt att man när man använder sig av begrepp och statistik också ska vara tydlig med vad som innefattas. Jag tror, med all respekt, att ingen tycker att en riksdagsledamot som är sjuk en vecka eller två skulle betraktas vara i utanförskap. Jag tror inte ens att många av de välavlönade som är sjuka betraktas vara i utanförskap, och jag tror att rätt många som är arbetslösa en del av tiden inte heller känner igen sig i begreppet utanförskap. Några av dem kanske till och med har tittat på det ni förmodligen skulle kalla utanförskaps-tv, eftersom de har varit hemma och varit sjuka de senaste tre veckorna. Jag vet inte.
Carl B Hamilton (Fp)
Anf. 85 Carl B Hamilton (Fp)
Herr talman! Jag blir lite förvånad över att det verkade falla sig mer eller mindre naturligt för Mikaela Valtersson att konstatera att många människor som har arbetslöshetsersättning känner trygghet med det. Det instämmer jag i, men är de inte i utanförskap? Menar Mikaela Valtersson att människor som är arbetslösa, med eller utan ersättning, inte är i utanförskap? Det var vad Mikaela Valtersson sade alldeles nyss, och det vore bra att få ett svar på den frågan.
Anders Borg (M)
Anf. 86 Anders Borg (M)
Herr talman! Vi har nu en diskussion om utanförskap. Vi har konstaterat att alla som tittar på svensk ekonomi är överens om att ska vi klara en svensk välfärdsmodell på lång sikt, med generös skola, hög kvalitet i barnomsorg och annat som utgör kärnan i vår välfärdsmodell måste vi ha fler människor i arbete. Vi har under 30 år upplevt ett växande utanförskap, där varje lågkonjunktur har inneburit att fler människor står utanför. Det har inneburit att färre unga kommer in på arbetsmarknaden, att integrationstiderna förlängs, att vi inte har uppnått den jämställda arbetsmarknad som vi önskar och att alltför många människor går i pension för tidigt. Det här är vad diskussionen om utanförskap handlar om. Diskussionen om utanförskap är spegelbilden av diskussionen om full sysselsättning. Vill vi att alla som vill och kan ska vara på arbetsmarknaden, eller inte? Om det problemet är jag och LO överens. Jag och LO har däremot olika uppfattningar om hur man ska uppnå detta. Var Mikaela Valtersson står i den diskussionen är mer oklart. När hon ifrågasätter utanförskapsbegreppet hamnar hon nämligen hela tiden i diskussioner som gör att man får känslan av att Mikaela Valtersson står på Miljöpartiets ekonomisk-politiska grund, det vill säga att arbetslinjen - att människor ska arbeta och försörja sig och jobba och spotta i händer och hugga i - inte är viktig. I stället är det viktigt med medborgarlön och att man kan välja om man vill jobba. Det moderna industrisamhällets krav på att man jobbar är något man vill komma ifrån, för det är omodernt och gammalmodigt. Det är lite det som gör att man inte riktigt känner igen sig i Mikaela Valterssons begrepp. Är det att hon har bekymmer med statistiken och vill klargöra hur vi ska nå full sysselsättning, eller är det egentligen så att hon ifrågasätter den fulla sysselsättningen? Jag tror att Mikaela Valtersson de facto har som grundläggande utgångspunkt att hon inte delar min syn på arbete, arbetslinjen och full sysselsättning. Men då tycker jag att det är bättre att hon säger det än att låtsas att detta handlar om statistik. Varför kan jag tycka att det är så märkligt att Mikaela Valtersson för den här diskussionen? Jo, det sammanhänger med att begreppet helårsekvivalenter inte har uppfunnits av Anders Borg. Det infördes i budgetpropositionerna från 1998 under den period Erik Åsbrink var finansminister. Varför gjordes det? Ett skäl var att helårsekvivalenterna blir ett mått på hur mycket offentliga utgifter vi har för de olika transfereringssystemen. Vi har ju vetat att vi har haft dålig koll på det. När det minskar i det ena transfereringssystemet ökar det nämligen i det andra, och det är helheten som belastar budgeten - att människor går från arbetslöshet till sjukskrivning eller från sjukskrivning till förtidspension. Det är det ena skälet till att Erik Åsbrink valde att införa detta begrepp. Det andra skälet var att Erik Åsbrink fastställde ett sysselsättningsmål, där man ville öka den reguljära, långsiktiga sysselsättningen. För att kunna utvärdera det begreppet använde man begreppet helårsekvivalenter för att se hur omfattande frånvaron från arbetsmarknaden var. Jag är naturligtvis ingen expert på vilka förhandlingsstrukturer som fanns under Miljöpartiets, Socialdemokraternas och Vänsterpartiets samarbete. Men om det här begreppet nu är så konstigt, så fel, så missvisande och på alla sätt olämpligt, varför rapporterades det då i varje budgetproposition och varje vårproposition från 1998 och framåt? Miljöpartiet ingick ju i regeringsunderlaget. Varför ställde sig aldrig Mikaela Valtersson upp i förhandlingarna och sade att begreppet var jättekonstigt och låt oss ta bort det? Jag tycker att det skulle finnas ett större inslag av att vi är raka mot varandra och Mikaela Valtersson i stället säger som det är: Vi i Miljöpartiet tycker att det här med arbetslinjen - med full sysselsättning, att folk ska spotta i nävarna och hugga i, att vi ska jobba och bygga det här samhället på att vi gemensamt står till arbetsmarknadens förfogande - inte är Miljöpartiets syn. Miljöpartiets syn är att vi ska ha ett samhälle där man väljer lite grann, och där det gamla industrisamhället är någonting som man förtalar och säger att det vill vi inte ha. Det ska vara ett annat, medborgarlönsbaserat samhälle. Varför inte i stället stå för det?
Mikaela Valtersson (Mp)
Anf. 87 Mikaela Valtersson (Mp)
Herr talman! Anders Borg levererar förbluffande nyheter här i kammarens talarstol. Det är en riktig kioskvältare. Håll i er: Jag som ekonomisk-politisk talesperson för Miljöpartiet står på Miljöpartiet ekonomisk-politiska grund! Det gör jag absolut, och det är helt otroligt att även Anders Borg har kommit fram till detta. Att ni har en helt felaktig tolkning av vår politik är en annan sak. Om man identifierar ett problem och sedan väljer fel statistik för att visa på det problemets utveckling och fel väg att lösa det, då visar det också på en avsaknad av probleminsikt och individperspektiv. Regeringen får fel fokus. Det är klart att vi vet, och det har jag och Anders Borg debatterat många gånger förut, att det statistiska begreppet helårsekvivalenter har använts långt tidigare och av andra än den borgerliga regeringen. Men det användes inte på det sättet. Det var ett statistiskt underlag bland andra som användes för att visa precis just det det mäter, men ni använder det för att mäta utanförskap. Det är något helt annat. Jag tycker att det skulle vara väldigt intressant om regeringen verkligen vill lösa problemet och försöka hitta sätt att mäta just det ni definierar som utanförskap. Det skulle vara väldigt intressant att visa på just det problemet på ett korrekt sätt. Det skulle jag välkomna. Men där är vi ju inte. Till Carl B Hamilton vill jag säga: Självklart anser jag att människor som står långt från arbetsmarknaden, som är sjuka eller arbetslösa under lång tid, har hamnat utanför arbetsmarknaden. Att sedan säga att de lever i utanförskap är något mycket större. Det är ett rätt stigmatiserande begrepp som den borgerliga regeringen har lagt sig till med. Jag skulle inte drista mig till att säga det. Men att de har hamnat utanför arbetsmarknaden är sant, och det är ett stort problem. Det är de människorna vi ska hjälpa tillbaka, och det gör man inte genom att fokusera på dem som har influensa.
Carl B Hamilton (Fp)
Anf. 88 Carl B Hamilton (Fp)
Herr talman! Jag tror att vi här närmar oss en vattendelare i svensk politik. Mikaela Valtersson säger att man tillhör dem som är i utanförskap - definierat på något sätt - om man är arbetslös under lång tid. De som är arbetslösa under en kortare tid - några veckor, några månader eller kanske upp till ett år - är tydligen inte i utanförskap enligt Miljöpartiets åsikt. Det går tillbaka också till synen på friår. De som har friår i det drömsamhälle som Miljöpartiet vill skapa, är de i utanförskap, eller är de innanför? Detta handlar ytterst om huruvida man anser att arbete är en central del, inte bara för att finansiera pensionerna utan för individen, för den självrespekt det innebär att man är med och försörjer sig själv och inte bara försörjs av andra. Anser ni i Miljöpartiet att arbete har ett egenvärde för att det stärker individens självrespekt och position i gemenskapen?
Anders Borg (M)
Anf. 89 Anders Borg (M)
Herr talman! Jag ska inte försöka ge Mikaela Valterssons svar till Carl B Hamilton. De får återkomma till varandra i den diskussionen. Mikaela Valtersson värjer sig mot min kritik, men jag har svårt att riktigt ta det på allvar. Hon ifrågasätter varje mått på utanförskapet för att det kommer att innehålla personer som inte är i utanförskap, till exempel korttidssjukskrivna. Det är ju inte annat än en indikation på om vi är på väg mot full sysselsättning eller inte. Hon ifrågasätter alltså själva måttet, men jag tror att det handlar om att hon egentligen vill ifrågasätta själva problemet. Varför tror jag då det? Jo, om vi vill ha fler i arbete måste vi få in fler på arbetsmarknaden. Då måste det löna sig bättre att arbeta så att fler vill delta. Då måste vi ha bättre utbildning så att fler har en säker grund att stå på när de är på arbetsmarknaden. Då måste vi se till att ha en lönebildning som gör att vi inte får inflation så snart arbetslösheten börjar minska. Finns det en röd tråd i Miljöpartiets ekonomiska politik, med medborgarlön, försvagat jobbavdrag, höjd a-kassa och annat som man föreslår, är det att man systematiskt har åtgärder som leder till lägre arbetskraftsdeltagande och en sämre fungerande lönebildning. Det vill säga att fler människor skulle fastna i utanförskap och att fler människor av arbetsmarknadsskäl skulle stå utanför arbetsmarknaden. Vi kan titta på hur siffrorna ser ut. Sedan den här regeringen tillträdde har vi haft en kraftig minskning av utanförskapet. Det är en av de starkaste vi har upplevt under de senaste tre decennierna. Antalet personer i sjuk- och aktivitetsersättning har minskat kraftigt. Det handlar om 20 000 personer. Antalet personer som får sjukpenning har minskat. Det handlar om 70 000 personer. Sammantaget har den totala arbetslösheten sedan oktober 2006 minskat. Det ser vi i den statistik vi fick från SCB häromdagen. Detta är måttet på att vår politik, systematiskt inriktad med de indikatorer vi har, har bidragit till att minska utanförskapet.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.