Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

behandling av elöverkänsliga

Interpellation 2003/04:194 av Lundgren, Kerstin (c)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad
2003-12-11
Anmäld
2003-12-11
Fördröjd
Ärendet var fördröjt
Svar fördröjt anmält
2004-01-20
Sista svarsdatum
2004-01-26
Besvarad
2004-02-03

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 11 december

Interpellation 2003/04:194

 av Kerstin Lundgren (c) till socialminister Lars Engqvist om behandling av elöverkänsliga

I dag är behandlingen av elöverkänsliga i det närmaste obefintlig. Elöverkänsliga skickas av försäkringskassorna på utredning, bland annat på Karolinska sjukhuset. Hittar man inga traditionella sjukdomar som man kan behandla får patienten ett erbjudande om psykoterapi och inget mer.

Vi lever i ett mycket komplext samhälle och ingen känner i sin helhet dess konsekvenser för människor, djur och natur. Ny teknik, nya kemikalier, tungmetaller, strålning är en del av vardagen och påverkar självklart oss människor, djur och natur olika. För att vinna ökad kunskap om konsekvenserna av vår livsmiljö är det nödvändigt att med öppna ögon pröva samband mellan miljö och hälsa. Det kräver dock att de som söker behandling för till exempel elöverkänslighet tas på allvar och att formerna utvecklas så att kunskap byggs upp i syfte att ge patienterna verksam behandling.

I Tyskland har en specialutrustad klinik inrättats för att möta de komplexa sjukdomar som hänger samman med olika sjukdomar som till exempel psoriasis, atopiskt eksem, allergier, multipel känslighet och elöverkänslighet. Genom framgångsrik behandling har både ny kunskap kunnat utvecklas och människor fått stöd av de tyska försäkringskassorna för att få en adekvat vård.

Självklart står det landstingen helt fritt att inom ramen för sitt uppdrag initiera motsvarande specialkliniker i Sverige, men frågan är om regeringen inte också har ett ansvar för att säkerställa att det i någon del av landet finns en specialklinik där människor med miljörelaterade sjukdomsbilder får möta en samlad kompetens.

Med hänvisning till ovanstående vill jag fråga följande:

  1. Vilka åtgärder avser socialministern att vidta för att säkerställa att människor från hela landet får tillgång till en samlad kompetens syftande till att möta olika miljörelaterade sjukdomsbilder?
  2. Vilka åtgärder avser socialministern att vidta för att stärka forskningen kring "otraditionella" sjukdomar som elöverkänslighet för att bygga upp kunskap om de nya sjukdomarna och sambanden miljö och hälsa?

Debatt

(7 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2003/04:194, behandling av elöverkänsliga

Interpellationsdebatt 2003/04:194

Webb-tv: behandling av elöverkänsliga

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Lars Engqvist (S)
Anf. 19 Lars Engqvist (S)
Herr talman! Kerstin Lundgren har frågat vilka åtgärder jag avser att vidta för att säkerställa att människor från hela landet får tillgång till en samlad kompetens syftande till att möta olika miljörelaterade sjukdomsbilder. Jag har i tidigare sammanhang här i riksdagen framhållit att det är viktigt att de personer som upplever att de får symtom på grund av elektromagnetiska fält tas på största allvar och att de drabbade får den vård och det stöd som de behöver. Enligt hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) ska vården bygga på respekt för patientens självbestämmande och integritet och så långt som möjligt utformas och genomföras i samråd med patienten. Patienter som sätter sina besvär i samband med elektromagnetiska fält kan uppleva att de får ett dåligt bemötande i vården. De tycker inte att de blir tagna på allvar. De känner sig inte respekterade och uppfattar att många i vården anser att deras besvär är inbillade eller enbart psykiskt betingade. För att ge vägledning till vårdpersonal i kontakten med patienter som relaterar sina besvär till elektricitet har Socialstyrelsen utfärdat allmänna råd (SOSFS 1998:3) om bemötande av patienter som relaterar sina besvär till amalgam och elektricitet. I dem framhålls bland annat vikten av att de drabbade får en allsidig medicinsk utredning och att läkaren kan lyssna på och respektera patientens egen uppfattning om vad som kan vara orsak till besvären eller sjukdomssymtomen. Det saknas i dag vetenskapligt underlag som styrker ett samband mellan allmänna sjukdomssymtom och elektricitet. Elkänsliga lider ofta av hudbesvär i form av värmekänsla, sveda, klåda med mera och i mer allvarliga fall även av andra symtom såsom trötthet, huvudvärk, hjärtklappning, svettningar och magbesvär. Sådana symtom är vanliga hos den svenska befolkningen och kan ha många orsaker. När ett orsakssamband i en viss fråga inte kan visas vetenskapligt innebär det självfallet inte att varje misstanke om ett sådant samband kan uteslutas. Det ställs dock stora krav på de studier som presenteras för att ett orsakssamband ska anses vara visat på ett vetenskapligt sätt. Enligt min mening är det viktigt att ständigt vara öppen för nya kunskaper, men mot bakgrund av vad som hittills visats vetenskapligt är jag inte beredd att vidta några åtgärder för att inrätta specialkliniker för elkänsliga. Kerstin Lundgren har även frågat vilka åtgärder jag vill vidta för att stärka forskning kring otraditionella miljörelaterade sjukdomar, till exempel elöverkänslighet. När det gäller medelsfördelning till forskning vill jag påminna om att det inte är regeringen som beslutar om vilka forskningsprojekt som ska beviljas medel. Den uppgiften hanteras i stället av de statliga forskningsråden, av universitet och högskolor samt av andra organisationer med vetenskaplig sakkunskap. Inom ramen för denna organisering konkurrerar området miljö och hälsa om forskningsmedel på samma villkor som alla andra områden. Denna ordning skapar förutsättningar för att svensk forskning håller hög kvalitet och är en av grundtankarna inom svensk forskningspolitik. Jag vill också berätta att Vetenskapsrådet under 2004 fått i uppdrag att analysera forskningen om hälsoeffekter av elektromagnetiska fält. Vetenskapsrådet ska bland annat värdera den nationella forskningens kvalitet och inriktning, bedöma behovet av forskning samt ge förslag till framtida inriktning av den svenska forskningen på området. Uppdraget ska redovisas senast den 1 november i år, 2004.
Kerstin Lundgren (C)
Anf. 20 Kerstin Lundgren (C)
Herr talman! Tack, socialministern, för svaret på mina frågor! Här känns det som att man befinner sig i en moment 22-situation. Ministern konstaterar att det saknas vetenskapligt underlag. Ministern säger att han inte har möjligheter att styra forskningen så att han kan få fram detta vetenskapliga underlag. Eftersom det inte finns något vetenskapligt underlag vill han inte heller vidta åtgärder för att inrätta specialkliniker för elöverkänsliga - ett typiskt moment 22. Jag uppfattar ändå ministern som väl medveten om den situation som väldigt många människor upplever i vår komplexa värld i dag med sjukdomsbilder som inte är så tydliga, som inte kan relateras till en enskild händelse och som ofta baseras på komplexa samband, inte sällan miljörelaterade. Människors exempel och människors vittnesbörd är otaliga. Det handlar då om hur man har fått kämpa för att nå fram till någon att tala med och om den oförståelse och misstro och ett nästintill undergrävande av trovärdigheten som man mötts av. Detta är naturligtvis inte heller bra, av många skäl. Det förbättrar säkert inte för den enskilda människan, och det förbättrar inte tilltron till vården. Här finns, tycker jag, en anledning för regeringen att vara uppmärksam och också att söka vidta åtgärder för att samla kunskap så som man gjort till exempel i Neukirchen i Tyskland. Där har man just inrättat en specialklinik för elöverkänsliga eller för sådana här komplexa sjukdomsbilder. Dit kan människor söka sig och där kan människor bli bemötta med respekt. I alla andra sammanhang talas det ofta om att det behövs ett visst underlag, en viss kritisk massa, för att kunna se vad som egentligen sker i det som synes hända så att säga. Genom att tydliggöra detta med en specialklinik - som man gjort i Tyskland - har man just kunnat bygga upp en erfarenhet, en kunskap, utifrån mötet med många patienter som har den här typen av komplexa sjukdomsbilder. Det har också varit ett underlag för att kunna hjälpa människor som vi i Sverige inte kan hjälpa i dag. Det handlar om människor som blir strandsatta oavsett hur mycket de kämpar för att hitta en möjlighet i vårdkedjan. Jag tycker därför att det är bekymmersamt att ministern i brist på vetenskapliga bevis inte vill vidta sådana åtgärder som just kan tydliggöra hur läget ser ut bland de medborgare som drabbats av den här typen av sjukdomsbilder. Jag noterar dock att Vetenskapsrådet i november i år ska redovisa inriktningen för den svenska forskningen på det här området. Måhända ger det ett litet hopp just när det gäller forskningssidan. Samtidigt är det viktigt att man från regeringens sida, och naturligtvis också från vår sida i kammaren, söker verka för att styra forskningens inriktning så att vi ökar kunskapsmassan. Det här är ett stort fält, och det oroar många människor. Det bästa sättet att möta oro och skapa hälsa är att bygga upp kunskap. Det är forskningens uppgift. Jag hoppas verkligen att ministern är beredd att medverka till detta.
Lars Engqvist (S)
Anf. 21 Lars Engqvist (S)
Herr talman! Låt mig först ge några allmänna kommentarer till hur svensk sjukvård ska bemöta människor som upplever att de har allvarliga symtom på elöverkänslighet. Det är viktigt att svensk sjukvård grundas på två principer. Den ena principen är respekt för patienten och för patientens anmälda besvär. Den andra är vetenskap och beprövad erfarenhet. När vi bestämmer behandlingsmetoder, vilka kliniker som ska öppnas och vilka insatser sjukvården ska göra är det viktigt att vi söker vetenskapligt stöd för de behandlingsmetoder och de val av behandlingar som vi rekommenderar patienten. Det är där problemet ligger. I december presenterades tre stora forskningsrapporter om elektromagnetiska fält, som framför allt handlade om mobiltelefoni. Alla tre rapporterna säger att det inte går att finna något entydigt vetenskapligt stöd för en koppling mellan dessa symtom och de elektromagnetiska fälten. Detta ställer oss naturligtvis inför ett bekymmer. Om det hade funnits ett tydligt stöd hade vi kunnat säga hur sjukvården ska organiseras. Samtidigt sägs i rapporterna, vilket är viktigt, att det saknas forskning, och därför rekommenderar de fortsatt forskning för att komma fram till mer entydiga svar. Avsaknaden av vetenskapligt stöd får alltså inte tolkas så att det inte framöver skulle vara möjligt att finna ett vetenskapligt stöd. Alla tre rapporterna rekommenderar att man fortsätter forska kring detta. Jag vill påpeka att det inte är regeringens sak att avgöra hur man ska fortsätta forskningspolitiken, men alla tre rapporterna rekommenderar alltså fortsatta forskningssatsningar på det här området. Vi kommer därför under de kommande åren att se en ökad satsning på forskning kring detta för att få klarhet. Innan vi har den klarheten är det emellertid viktigt att sjukvården möter patienterna med respekt - inte med fördomar och förakt, som det ibland har rapporterats om. Med respekt för patienten måste vi erbjuda den hjälp som sjukvården kan erbjuda, och sedan måste vi fortsätta att söka de vetenskapliga belägg som behövs för att kunna bestämma vilka satsningar vi ska göra.
Kerstin Lundgren (C)
Anf. 22 Kerstin Lundgren (C)
Herr talman! Respekt för den enskilde - ja. Vetenskapligt stöd - ja. Det kan byggas upp på olika sätt. Uppenbarligen upplever många att de i dagens vård inte möts med respekt. Det må ha gällt alla dem som var "budbärare" på nya fält inom vården. Det må gälla kvinnor som inte bemöts som kvinnor utan som män i genomsnittsåldern, och som vårdas utifrån detta. Problemet är ju att när man väl når fram till det vetenskapliga stödet har man kanske glömt bort eller tappat bort vidvinkeln och ser inte vad som händer på vägen framför sig. Då far många människor illa. Det har visat sig när det till exempel gäller amalgamfrågorna och den specialklinik som fanns i Uppsala vilken stor betydelse den hade för många människor, men också för utvecklingen av ny kunskap och för initierandet av nya behandlingsmetoder i den vanliga vårdsfären. Vetenskap kan byggas på många sätt. Praktisk erfarenhet, praktisk forskning - en gång i tiden de kloka gummorna - är ett sätt att lära sig genom de åtgärder man vidtar. De människor som känner att de inte når fram, inte får tillbaka hälsan utan i stället blir hänvisade till försäkringskassans utbetalningar och till år av ohälsa då de inte kan göra sin insats i samhället, de tycker naturligtvis att deras liv känns bortkastat. Men det är också för samhällets del bortkastade resurser när man satsar så improduktivt. Därför vore det rimligt att satsa på detta, om inte annat så som ett led i att stärka hälsoarbetet och uppmärksamma den stora grupp människor som har den här typen av komplexa problem. Det vore också ett sätt att underlätta för dem att komma fram och att underlätta för vården att hitta behandlingar. När fallen blir fler och man möter många människor i samma situation lär man sig också mer. När man på olika ställen möter dessa patienter en och en har man kanske svårt att upptäcka sambandet, men när man samlar ihop många på ett ställe får man möjlighet att lära av de möten som uppstår mellan dessa människor. Därför tycker jag alltjämt att det vore rimligt att försöka lyfta fram dessa patienter och samla ihop dem i en klinik av den typ som finns i Neukirchen. På så sätt kunde vi hjälpa de människor som i dag uppenbart hamnar vid sidan av. Det är, som sagt, viktigt att lyfta in forskningspolitiken och forskningspolitikens inriktning i den här typen av komplexa samband för att vi ska kunna lära oss mer och därmed kunna hjälpa människor till hälsa - något som vi alla vill jobba för.
Lars Engqvist (S)
Anf. 23 Lars Engqvist (S)
Herr talman! Det verkar som om Kerstin Lundgren och jag i själva verket är ganska överens om problembilden, nämligen att det känns lite hopplöst att å ena sidan möta människor som så uppenbart har problem, å andra sidan konstatera att vetenskapsvärlden än så länge inte kan ge oss några entydiga svar på de frågor vi ställer. I det läget kan jag inte se annat än att vi måste stimulera fortsatt forskning. Vetenskapsrådets uppdrag är att gå igenom forskningssituationen och senast till hösten presentera sin analys av forskningen. Med den som grund kan de som nu fattar beslut om fortsatta forskningsprogram stimulera den fortsatta forskningen, eftersom alla rapporter som kommit pekar på behovet av ny kunskap och fortsatta insatser. Jag tror därför att vi kan vara säkra på att det kommer att ske en fortsatt forskning. När det gäller den andra frågan är vi däremot inte överens, nämligen om vi, som man gjort i andra länder, ska upprätta särskilda kliniker. När vi ännu har en så stor okunnighet om detta är jag inte beredd att rekommendera den typen av behandling. Det vi nu kan göra är att på en rad områden ge stöd till dem som rapporterar elöverkänslighet. Det sker genom kommunernas försorg när vi sanerar lägenheter och arbetsplatser och på olika sätt ger stöd. Det sker ett omfattande stödarbete för dem som är elöverkänsliga. Vi bör också arbeta noggrannare med försiktighetsprincipen när det gäller exempelvis mobiltelefoni. Där är vi överens. Men när det gäller att utveckla vården skulle jag vilja avvakta större kunskap innan jag rekommenderar svensk sjukvård att etablera den typen av kliniker som nämnts.
Kerstin Lundgren (C)
Anf. 24 Kerstin Lundgren (C)
Herr talman! Då koncentrerar jag mig på det område där vi uppenbart inte är överens. Det handlar om den avantgardism som också ligger i vårdens uppdrag, som jag ser det, nämligen att man måste söka. Vi har fått nya behandlingsmetoder genom andra aktörer, och genom mångfalden i vården har dörrar öppnats för att kunna söka och hitta lösningar även inom det som inte är vetenskapligt erkänt. Här tycker jag fortfarande att ministern är för tövande som inte vågar se att vi i avvaktan på vetenskapliga klartecken borde öppna dörren för specialkliniker för att hjälpa de människor som i dag inte har någon annanstans att vända sig än till försäkringskassan. Genom att öppna den dörren kunde vi minska ohälsotalen och hjälpa dessa människor tillbaka i produktionen. Det behöver inte vara långsiktigt. Men det kan vara ett sätt att försöka bidra till att minska mänskligt lidande, minska ohälsotalen, förstärka kunskapsuppbyggnaden och också stimulera forskning. När man samlar ihop det kan man få en förnyad och förstärkt kompetens och lära av de erfarenheter man har gjort i andra länder. Jag tycker att det är beklagligt att regeringen och ministern inte är beredd att göra det.
Lars Engqvist (S)
Anf. 25 Lars Engqvist (S)
Herr talman! Nu lät det på Kerstin Lundgren som om de som har dessa symtom och besvär inte får någon vård. Det får de faktiskt. Svensk sjukvård erbjuder vård mot de symtom som redovisas som är individuellt anpassad så långt som möjligt och med stöd från hela den svenska sjukvårdsapparaten. Vad vi diskuterar är om det i dag finns en grund för att etablera särskilda kliniker med den kunskap som vi i dag har. Jag skulle inte vilja rekommendera detta just nu beroende på att vi inte är säkra. Vi har inte tillräckligt vetenskapligt stöd för att välja någon enskild behandlingsform. Den behandling som erbjuds i dag utgår ofta från symtomlindring, att möta de symtom som patienterna redovisar och ge stöd för detta. Det sker med ganska stor framgång i många enskilda fall. Det gäller framför allt om det kombineras med annat stöd, nämligen stöd på arbetsplatser, stöd i hemmen och så vidare. I avsaknad av mer entydiga vetenskapliga belägg för sambandet mellan elektromagnetiska fält och vissa av de symtom som redovisas vill jag avvakta innan jag rekommenderar att man bildar särskilda kliniker.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.