Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Bemanning i demensvården

Interpellation 2010/11:34 av Olofsson, Eva (V)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad
2010-11-04
Anmäld
2010-11-04
Sista svarsdatum
2010-11-18
Besvarad
2010-11-18

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 4 november

Interpellation

2010/11:34 Bemanning i demensvården

av Eva Olofsson (V)

till statsrådet Maria Larsson (KD)

Uppdrag gransknings program från Öjagårdens demensboende i Piteå visade med stor tydlighet att det också i vårt välfärdsland finns demensboenden där bemanningen är alldeles för låg. En vecka efter Uppdrag gransknings inslag gjorde Socialstyrelsen en inspektion. Den bekräftar bilden från programmet. Innan personalen går för natten låser de in de demenssjuka som lämnas ensamma utan att kunna kalla på hjälp. Människors närvaro och omsorg ersätts av larm, larmmattor och låsta dörrar. Tyvärr är Piteå inte ensamt om att ha för låg bemanning på demensboenden. För några månader sedan slog nattpersonal i Mölndal larm om låg bemanning. Det rättades till men tillräcklig bemanning ska inte vara beroende av om personalen orkar slå larm eller inte. Därför behöver de nationella riktlinjerna för vård och omsorg vid demenssjukdom kompletteras med riktlinjer för bemanning.

Det hävdas att det är för komplicerat att fastställa nationella riktlinjer för en lämplig bemanning, att de lokala förhållandena är för olika. Det finns också en rädsla för att den föreslagna bemanningen skulle bli ett tak och inte ett golv. Men det är inte en minimibemanning som behövs utan en lämplig bemanning för en god vård och omsorg. Stiftelsen Stockholms läns äldrecentrum har i sin rapport Lämplig bemanning i boende särskilt avsedd för personer med demenssjukdom (2010:10) visat att sådana riktlinjer är möjliga att ta fram. I deras förslag är det exempelvis två stycken personal på kvällen i en enhet med åtta till nio boende, jämfört med en personal i Piteåexemplet. Äldrecentrum visar inte bara på en lämplig bemanning utan även hur den kan anpassas till lokala förhållanden.

Mot bakgrund av ovanstående vill jag fråga:

1. Vilka initiativ avser statsrådet att ta för att säkra bemanningen i demensvården?

2. Är statsrådet beredd att verka för att de nationella riktlinjerna för vård och omsorg vid demenssjukdom kompletteras med riktlinjer för bemanning?

Debatt

(11 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2010/11:34, Bemanning i demensvården

Interpellationsdebatt 2010/11:34

Webb-tv: Bemanning i demensvården

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Maria Larsson (Kd)
Anf. 1 Maria Larsson (Kd)
Herr talman! Eva Olofsson har frågat mig dels vilka initiativ jag avser att ta för att säkra bemanningen i demensvården, dels om jag är beredd att verka för att de nationella riktlinjerna för vård och omsorg vid demenssjukdom kompletteras med riktlinjer för bemanning. Socialstyrelsen tar fram nationella riktlinjer genom en kontrollerad process där kunskapsläget gås igenom mycket noggrant. Man har i de nyligen framtagna riktlinjerna landat i att inte föreslå bemanningsnivå med hänvisning till att det saknas tillräckligt underlag för att utfärda sådana rekommendationer. Frågan om hur mycket personal som behövs på olika särskilda boenden för personer med demenssjukdom är komplicerad och påverkas av flera faktorer. Det handlar om hur lokalerna ser ut och hur många personer en grupp består av. Viktigast av allt är vilka behov och önskemål varje individ har. Det handlar också om vilka funktionsnedsättningar eller sjukdomar de boende har utöver demenssjukdom och i vilken takt deras tillstånd och behov förändras. Det handlar också om i fall de anställda är kunniga och skickliga i sitt arbete, om arbetsledningen är erfaren och kunnig och om det finns god tillgång till handledning, fortbildning och vidareutbildning. Av betydelse för bemanningen är också de anställdas behov av en riskfri och god arbetsmiljö. I vissa fall kan till exempel arbetet medföra risk för att utsättas för våld från vårdtagare. Det kan även handla om risk för alltför mycket stress och hård arbetsbelastning, framför allt när det handlar om särskilt vårdkrävande boende. Naturligtvis kan man inte vara för få i olika verksamheter inom äldreomsorgen. Socialtjänstlagen (2001:453) ger som bekant inget exakt svar i fråga om vad som är absolut nödvändig, lämplig eller önskvärd personalbemanning. Däremot ger den kommunen ett tydligt ansvar för att varje individ genom rätten till bistånd enligt 4 kap. 1 § och det stöd som erbjuds den enskilde faktiskt tillförsäkras en skälig levnadsnivå. För att var och en ska uppnå en skälig levnadsnivå måste behoven bedömas individuellt och insatserna utformas individuellt. I socialtjänstlagen står i 3 kap. 3 § att insatser inom socialtjänsten ska vara av god kvalitet. Det står också att det för utförande av uppgifter inom socialtjänsten ska finnas personal med lämplig utbildning och erfarenhet. Kvaliteten i verksamheten ska systematiskt och fortlöpande utvecklas och säkras. Regler för de anställdas arbetsmiljö finns i arbetsmiljölagen och i föreskrifter från Arbetsmiljöverket, till exempel föreskrifterna om våld och hot i arbetsmiljön (AFS 1993:02). Det som således gäller är att kommunerna har givits ett omfattande ansvar för att tillhandahålla verksamhet, till exempel för dem som har behov av särskilt boende på grund av demenssjukdom. Regeringen har genomfört en reform av den statliga tillsynen som bland annat innebär att tillsynens samlats i en organisation, fått utökade befogenheter och utökade resurser. Den statliga tillsynen har också fått ett särskilt uppdrag att bedriva förstärkt tillsyn inom äldreomsorgen. Vi kan i dag se resultat av en aktiv tillsyn. De exempel som Eva Olofsson tar upp visar i det ena fallet att den nya statliga tillsynen har förmåga att agera mycket kraftfullt. Socialstyrelsen krävde att en hel rad åtgärder skulle vidtas skyndsamt. Kommunen behöver både åtgärda de akuta bristerna och stärka sin förmåga att utifrån systematiska uppföljningar av förhållandena i verksamheterna utveckla sin styrning. I det andra fallet visar exemplet att den rapport kommunen beställde resulterade i omedelbara och kraftfulla åtgärder från de ansvarigas sida. Resurserna för bemanning förstärktes. Det varje kommun behöver göra är att regelbundet genomlysa verksamheterna för att få kunskap bland annat om resurserna står i proportion till de behov som finns. Den värdighetsreform som träder i kraft den 1 januari 2011 tar genom en ny bestämmelse i socialtjänstlagen särskilt sikte på att kommunerna ska beakta att äldre personer så långt det är möjligt ska kunna leva utifrån sin identitet och personlighet, att vardagen ska vara begriplig, hanterbar och meningsfull. Den nationella värdegrunden handlar om att tydliggöra etiska värden och att äldreomsorgen ska säkerställa att äldre personer ska kunna ha ett värdigt liv och känna välbefinnande. Regeringen menar att en mer individuellt inriktad äldreomsorg bidrar till att den enskilda personen får ett värdigt liv och har möjlighet att känna välbefinnande.
Eva Olofsson (V)
Anf. 2 Eva Olofsson (V)
Herr talman! Först vill jag tacka statsrådet för ett mycket utförligt svar som jag dock inte är särskilt nöjd med. Jag valde att i min första interpellation efter valet ta upp detta med bemanning på demensboenden. Jag ville inte att debatten efter Uppdrag gransknings avslöjande om Öjagårdens äldreboende i Piteå skulle dö ut. Jag hade den känslan, och visste egentligen, att det såg ut så här på många fler ställen, och det visar sig i dag när Socialstyrelsens granskning publiceras. Socialstyrelsen har slumpvis valt ut 94 demensboenden runt om i Sverige och gjort ett oanmält besök på natten mellan den 8 och 9 november. Vad har man då funnit? Jo, på 61 procent, på majoriteten, av dessa demensboenden är de äldre demenssjuka inlåsta hela eller delar av natten i sin lägenhet eller på avdelningen. Det värsta är att de inte är inlåsta med personalen, utan personalen befinner sig till stora delar på andra håll, på andra enheter och till och med i andra byggnader och kan alltså inte komma med kort varsel om något inträffar. Jag tror att alla som känner människor som är demenssjuka och har varit på ett demensboende vet att äldre demenssjuka ofta blir oroliga på natten. Man går upp och vankar. Man behöver träffa någon som kan lugna. Man kanske går in på fel rum och lägger sig i fel säng. Det är lätt att det uppstår någon kontrovers eller att man ramlar, och då finns inte personalen där. Sjukdomen gör också att man ofta inte klarar de larm där man själv måste göra något aktivt, och Socialstyrelsen säger tydligt att de passiva larmen aldrig kan ersätta personalen. Socialstyrelsen säger också att det är olaga frihetsberövande. Det får inte vara så att man blir inlåst på sitt rum och att det inte finns någon personal som kan öppna om man vill komma ut. 40 procent av dem som själva jobbade på de här enheterna tyckte att man inte kunde bedriva en god och säker vård. Det tycker jag är allvarligt. Socialstyrelsen tyckte att de gjorde en för snäll bedömning, och de sade att på 58 procent av avdelningarna var bemanning för låg för att vården skulle kunna vara säker på natten. Jag vill gärna vidarebefordra att Socialstyrelsen säger att personalen gör ett fantastiskt jobb. Det är också min erfarenhet, när jag har besökt många äldreboenden, att personalen vänder ut och in på sig för att försöka räcka till. Det vanligaste önskemålet jag möter är också: Vi behöver vara fler. I Dagens Nyheter, som ju publicerade den här rapporten i morse, kommenterar statsrådet den här frågan och säger att kommunerna måste göra något nu. Kommunerna kan höja skatten, säger statsrådet. Jag tycker nog att statsrådet som ansvarig minister borde säga att vi på den nationella nivån också vill ta vårt ansvar och göra något. Ett tips vore ju att sluta sänka skatten och i stället satsa på mer pengar till kommunerna. Den andra frågan som statsrådet tar upp är att lokalpolitikerna saknar kunskap om vad som är lämplig bemanning. Ja, då vore det ju väldigt bra att ha nationella riktlinjer som stöd och hjälp som visar vad det behövs för bemanning för en god och bra äldreomsorg i vår demenssjukvård. Därför vill jag ställa den frågan ordentligt till statsrådet: Varför vill man inte ta några nationella initiativ och peka på vad som är en lämplig bemanning för en god demensvård?
Barbro Westerholm (Fp)
Anf. 3 Barbro Westerholm (Fp)
Herr talman! Det är klart att vi alla upprördes när vi fick veta vad som hade hänt i Piteå, där vi tidigare trodde att äldreboendena var så bra, i topp, och där man hade parboende. Eva Olofssons interpellation här är ju föranledd av det fallet och tar också upp bemanningsfrågan. Det är givet att det här sextiotalet ytterligare äldreboenden där situationen är densamma som i Piteå upprör allas våra sinnen. Men det är ju inte så som det låter på Eva Olofsson, nämligen att regeringen inte har gjort något. Vi har faktiskt gjort en rad saker under förra mandatperioden som nu är avgörande för att vi hittar problemet. Socialstyrelsen fick ta över tillsynsansvaret från länsstyrelserna, och här ser vi nu vilket bra beslut det var. Man har alltså gjort oanmäld inspektion och hittat hur eländigt det ser ut på ytterligare äldreboenden. Nu ska kommunerna få svara på varför det blev så här och vad man ska göra åt det. Det som har hänt skulle jag vilja kalla för ren och skär diskriminering av äldre människor, som om äldre människor inte är lika mycket värda som yngre människor. Vilka redskap har vi nu? Ja, vi har stärkt socialtjänstlagen med värdighetsgarantin. Vi har nu en patientsäkerhetslagstiftning som gäller på det här området. Det här handlar om mycket sjuka människor som dygnet runt behöver vård, omsorg och också socialt innehåll i tillvaron. Nu har vårdgivarna fått ett tydligare ansvar. Den utveckling jag ser framför mig är att varje individ som kommer till ett sådant här äldreboende får en individuell bedömning av sina behov, och sedan är det ansvarig för boendet som har att ta ställning till vilka personalresurser och andra resurser som behövs för att tillgodose den här personens behov och regelbundet följa behoven eftersom de ändras över tid. Demenssjukdomen är ju en sjukdom som förvärras med tiden, och omsorgsbehoven förändras. Sedan bör då personalen anpassas beträffande kompetens och antal utifrån behoven. Att här lägga fast några siffror på bemanningstäthet skulle vara att invagga oss alla i falsk säkerhet: Når vi upp till x personer dagtid och y personer nattetid är allt gott och väl. Men det kan vara helt fel ändå. Det handlar om kompetens, behov och lokala förhållanden, och där måste man ge vårdansvarig redskap att bedöma de här behoven. Vi behöver alltså en kompetenshöjning hos personalen och de ansvariga där men också hos landets politiker ute i kommunerna beträffande vad det här handlar om. Då kan man ta stöd i den lagstiftning som vi har. Vi har en lagstiftning kvar, och det är den som handlar om skydd och tvång. Det återkommer jag till, herr talman, i nästa inlägg.
Margareta B Kjellin (M)
Anf. 4 Margareta B Kjellin (M)
Herr talman! Jag har 40 års erfarenhet av vård och att arbeta inom vården. Jag kan säga att i början av 90-talet, när vi genomförde kommunaliseringen av äldreomsorgen, kom de svårast demenssjuka från sjukhem som hade en bemanning på 1,0 till 1,25 till kommunerna, som hade en bemanning på kanske 0,45 på sina äldreboenden. I snitt lade man sig vid den tiden på 0,75 för bemanning där. Det kan man tycka är ganska högt, för i dag ligger bemanningen mycket lägre. Det har skett under de mandatperioder som har varit från kommunaliseringen 1994 fram till nu 2006, då vi verkligen har satsat pengar på att öka kvaliteten inom äldreomsorgen. Det är den trend som har varit, och jag tror tyvärr att det ser väldigt likadant ut på många ställen. Men jag tror inte alls att det hjälper ett dugg med en miniminivå. Om man kan det minsta om demenssjukdomar vet man att i en tidig demens, då patienten kanske är utåtagerande och väldigt krävande och rörlig, kanske det behövs helt annan kompetens hos personalen och en helt annan insats än i slutet av en demens, då hjärnan har förtvinat så mycket att väldigt få funktioner finns kvar i kroppen. Då behöver patienten en god omvårdnad, befriad från trycksår, med tillräcklig näringstillförsel och med en kvalitet utifrån de livsförutsättningarna. Om man tar hänsyn till de sakerna kan vi inte säga att vi ska ha en miniminivå. Då skulle den förra regeringen ha gjort det under alla år då man satte trenderna till kvarboendehemmet. Jag undrar hur många som bor kvar hemma och är dementa i dag med insatser från hemtjänsten. Dem tittar vi inte alls på. Jag tror att det är väldigt viktigt att vi ser att de demenssjuka behöver insatser. Vi behöver ha personal, och vi behöver ha kompetens. Det är precis därför som den här regeringen, alliansregeringen, har anslagit 4 miljarder under förra mandatperioden i kvalitetspengar för äldreomsorgen. Men kommunen måste ta sitt ansvar och se hur det ser ut på varje ställe. Hur ser det här boendet ut? Har vi blandade boenden, eller är det rena demensboenden? Det finns ett myller av olika typer av boenden, och jag tror att vi inte kan ta av kommunerna det ansvaret. Vi måste ha den kompetensen där. Därför har vi också satsat pengar i den här regeringen på bättre utbildning för cheferna inom äldreomsorgen, så att man kan se när det behövs andra insatser. Om man slår ihop de här delarna och ser framåt, med värdighetsgarantin och möjligheterna att leva ett värdigt liv även om man är demenssjuk, tror jag att vi, när vi får fortsätta ytterligare här, kommer att öka kvaliteten inom äldreomsorgen. Men vi ska inte gå över till att sätta en statlig nivå för minimibemanning här, för då har vi tagit bort hela ansvaret från kommunerna, och då kommer besluten väldigt långt från den enskilde. Besluten ska fattas nära, det ska vara hög kvalitet och vi ska veta vad vi gör.
Maria Larsson (Kd)
Anf. 5 Maria Larsson (Kd)
Herr talman! Jag reser mycket i landet och har besökt många äldreboenden. Jag har sett mycket god äldreomsorg. Men jag blir också lika förtvivlad och lika upprörd varje gång jag får besked och kunskap om missförhållanden. Därför är det viktigt att det som tillsynsmyndigheten nu har gjort blir gjort. Det är av central betydelse att vi har fått en helt ny, mycket mer kraftfull tillsynsorganisation, som kan göra ett nedslag i Sverige vid ett tillfälle oanmält, nattetid, för att ge oss den nationella bilden. Vi har aldrig haft den förut, och för mig är det angeläget att missförhållanden uppdagas. Vi har äntligen fått en tillsynsorganisation på plats som har både resurser att vara ute och göra den här typen av samlad tillsyn och kraft att göra förelägganden, ge vite och till med kunna stänga verksamheter om de håller en undermålig kvalitet. Det finns alltså helt nya resurser till att kunna ingripa om man upptäcker missförhållanden och om sådana uppdagas. Också nattetid finns det mycket god äldreomsorg. Majoriteten av de boenden som besöktes håller en tillräckligt hög bemanning enligt Socialstyrelsen, men det är de andra vi inriktar oss på i denna debatt. Vad är hjälpen för att de ska komma upp i bemanningsnivå när man upptäckt att personalen inte räcker till? Den som bor på ett äldreboende, ett demensboende, bor där för att han eller hon inte klarar livet på egen hand, för att han eller hon har behov av stöd och hjälp dygnets alla timmar, alltså inte bara på dagen utan också på natten. Då är det centralt att personal finns i nära anslutning för att kunna ge det stödet och den hjälpen. Det är just det som blivit identifierat som blottor, och därför måste de kommuner där det uppstått missförhållanden och det uppdagats att det finns otillräckligt med personal ta sitt ansvar. Jag skulle vilja säga att det i varje kommun i Sverige behöver göras en inventering av bemanningsfrågan. Det var min rekommendation redan när Piteåfallet uppmärksammades i medierna. Det är dock alltför enkelt att som politisk lösning säga att ja, vi ska ha en minimibemanning, och sedan fastställa ett exakt antal siffror per boendeenhetsnivå. Det är Eva Olofssons lösning, även om hon aldrig föreslog den när de satt i ett majoritetsförhållande. Det kan synas vara en bra lösning, men skillnaden mellan Eva Olofsson och mig är att Eva Olofsson betraktar detta på enhetsnivå - så här gör man och då blir det bra - medan det för mig är människorna som bor på äldreboendet, på just den här demensavdelningen, och deras behov som är avgörande för vilken bemanning som måste till. För mig handlar det om att se individerna och deras behov, som kan växla över tid, precis som vi hörde Margareta B Kjellin beskriva det. Alla individer har inte samma behov, och behoven kan dessutom variera över tid. Det finns olika boenden under skilda tidpunkter, och kombinationen av boende, på ett demensboende, kan också spela roll för behovet av insatser. Allt detta spelar roll, och då blir det ganska fyrkantigt att säga att exakt en viss summa ska finnas på varje boende dagtid och nattetid och att det löser problemet. Om vi tittar på vad öppna jämförelser, som vi också infört som ett kvalitetsinstrument, ger oss för kunskap visar det sig att de äldre inte är mest nöjda där det finns mest personal. Man kan alltså titta på nöjdhetsgraden i förhållande till resurser, och det som kräver mest resurser är personal. Det finns således inte ett absolut samband. Därför anser jag att det är en mycket bättre lösning att ha en tillsynsmyndighet som faktiskt tittar på hur det står till i verkligheten och ålägger kommunerna att bättra sig.
Eva Olofsson (V)
Anf. 6 Eva Olofsson (V)
Herr talman! Jag började jobba med äldreomsorg 1976 och har i olika former gjort det sedan dess. Det vore bra om debatten handlade om det som jag tagit upp och inte om alliansföreträdarnas tolkning av det. Jag har aldrig föreslagit minimibemanning med ett fast antal personer som man sätter in centralt. Man verkar inte ha tittat på den rapport som jag hänvisar till i interpellationen. Jag vill ge Stockholms stad en eloge som gav ett uppdrag att titta på bemanningen på demensboendena i staden. Professor Mats Thorslund var vetenskaplig ledare och man jobbade seriöst med frågan. I sin rapport lyfter man fram mycket viktiga saker. Där sägs att det funnits invändningar mot att lägga miniminivåer och att det kan bli tak. Det vill vi inte göra, säger man, utan vi pratar om en lämplig bemanning kopplad till Socialstyrelsens nationella riktlinjer. Den bemanningen ska sedan anpassas till lokala förhållanden där man tittar på hur det fungerar. Det sägs också att bemanningen måste variera. Jag har alltså aldrig föreslagit någon miniminivå. Det vore mig helt fjärran. Det är bra med en kraftfull tillsyn. Vi var överens om den. Det är bra att missförhållandena lyfts upp. Samtidigt tycker jag att det är mycket bättre att jobba förebyggande och se till att det blir rätt i stället för att lita på att tillsynen hittar det som är fel. Ett sätt vore att ha riktlinjer för bemanning. Om man inte vill ha med dessa i de nationella riktlinjerna kunde man väl ta till sig kunskapen från Stockholms stad och se hur den kan användas nationellt och sedan sprida kunskapen runt om i kommunerna. I Stockholm tittade man på sex gruppboenden. Man hade enkäter, konsensusgrupper och deltagandeobservation. Man såg vilken skillnad det gjorde om det fanns tillräckligt med personal. Där det fanns tillräckligt med personal fick de demenssjuka komma upp när de ville, man såg varje individ för sig, alla kunde äta i lugn och ro och få hjälp vid måltiderna, de boende kunde ha både individuella och gemensamma aktiviteter, de kunde komma ut och de fick lägga sig när de ville. Så fort man kom in på boenden som inte hade en lämplig bemanning gick i vissa fall nästan all tid till omvårdnad. Man hann inte hjälpa alla med måltiderna. De boende fick gå och lägga sig vid ett visst klockslag för att det hela skulle fungera. Man hann inte med de individuella aktiviteterna. Jag tror att det är viktigt och logiskt att invända mot att om man har högre kompetens kan man ha låg bemanning. I rapporten sägs mycket tydligt, och jag håller med, att man inte kan det. Man kan höja kvaliteten med högre kompetens, men alltför få människor med hög kompetens räcker inte till, vilket är ganska enkelt att förstå. Man kan bara göra ett toalettbesök åt gången, man kan bara hjälpa upp en person åt gången, man kan bara mata en åt gången. Det behöver alltså finnas tillräckligt många personer på demensboendena för att vi ska få den goda äldreomsorg som vi vill ha. Det är dessutom viktigt att diskutera framtiden och vad vi ska göra nu. Jag tror att det ser likadant ut på många ställen. Jag tror att det är få kommuner som kommer ut ur detta utan att något äldreboende, i alla fall om de är lite större, har dessa brister. Därför måste vi stärka redskapen. Jag tycker att bemanningen har blivit så låg att jag ändrat ståndpunkt och kommit fram till att det behövs en norm för lämplig bemanning. Den behöver vi nu, för det får inte se ut som det gör.
Barbro Westerholm (Fp)
Anf. 7 Barbro Westerholm (Fp)
Herr talman! Jag blir lite konfunderad beträffande Stockholmsrapporten, för i sammanfattande slutsatser skriver man: Lämplig bemanning kan dock inte översättas till norm eftersom en anpassning bör ske till lokala förhållanden. Precis som statsrådet säger handlar det inte om en sifferexercis. Eva Olofsson tog upp om framtiden, och då vill jag lyfta fram det arbete som Maria Larsson ledde för att ta fram ett alliansprogram för äldreomsorgen. Ett viktigt förslag där är den sammanhållna vården för dessa människor som ju är mycket sjuka. De behöver både sjukvård, omsorg och det sociala innehållet i tillvaron. Om vi får den sammanhållna vården får vi också team med olika kompetenser som gör det möjligt att bättre bedöma vilka behov den dementa personen har. Som Margareta B Kjellin sade yttrar sig demenssjukdomen väldigt olika hos skilda individer och är även olika över tid. Det behövs alltså medicinsk kompetens, sjukgymnaster, kanske logopeder, omsorgspersonal, det vill säga många kompetenser, och det satsas det på nu. Det är ganska mycket pengar avsatt till detta - 150 miljoner första året, sedan 1,3 miljarder per år. Det är resultatet av ett mycket ingående arbete som Maria Larsson ledde under förra mandatperioden och som vi nu sjösätter.
Margareta B Kjellin (M)
Anf. 8 Margareta B Kjellin (M)
Herr talman! Jag tror aldrig att jag hört en bättre beskrivning av tulipanaros än när jag lyssnade på Eva Olofsson alldeles nyss. Det ska inte vara minimibemanning, men det ska vara en norm. Den ska variera och vara lokalt anpassad, men den ska vara statligt fastställd. Hur man ska få ihop detta begriper jag inte. Det blir för mig en tulipanaros. Det är oerhört viktigt med det förebyggande arbetet, att hejda utvecklingen av demensen och bevara värdigheten under lång tid. Det är just de delarna som den här regeringen har satsat på. Bättre demensvård är en av de viktigaste punkterna när det gäller kvalitetspengarna. Man kan fundera över frågan när det är tillräckligt med personal och hur Sveriges riksdag ska kunna ta ställning till när det är tillräckligt med personal ute i kommunal verksamhet. Det är en fullständig omöjlighet! Det som är möjligt har vi gjort. Vi har antagit en nationell värdighetsgaranti - en värdegrundsmärkning där vi ger i uppdrag att titta på lokala värdighetsgarantier. Om man genomför värdegrundsgarantin på ett riktigt och bra sätt är det självklart att det måste finnas personal. Visserligen kan man mata bara en person åt gången när man arbetar, men kompetensen har en jättestor betydelse. Ta exempelvis en person som har demens och är utåtagerande. Att hantera den personen och få den lugn och trygg och att få den att komma tillbaka i stället för att vandra runt eller att bli ilsken, spotta och fräsa, eller vad som nu kan hända när han eller hon känner inre oro, kräver en kompetens som är väldigt stor. Om man inte har den kommer det att gå åt dubbelt så mycket personal, för det blir väldigt påfrestande för de andra pensionärerna och för personalen i boendena.
Maria Larsson (Kd)
Anf. 9 Maria Larsson (Kd)
Herr talman! Jag tror att det är på sin plats att ta upp något om hur riktlinjearbete går till. Det är inte på något sätt politiker som bestämmer hur riktlinjerna för demensvården ska se ut. De byggs upp av forskare och av dem som är kunnigast på området utifrån den kunskap som finns tillgänglig både nationellt och internationellt. Riktlinjearbetet ligger på vår expertmyndighet Socialstyrelsen. Om man inte litar på forskare och experter när de säger att det är omöjligt att fastställa en exakt nivå tar man på sig ett stort ansvar, och man bortser från individens behov. Nu kommer Eva Olofsson med överraskande nyheter och säger att hon inte menade så, men det är faktiskt så det har låtit från Eva Olofsson tidigare. Det är också viktigt att klara ut ansvarsfrågan. Jag tror att inte ens Eva Olofsson tycker att staten ska ta över äldreomsorgen. Då måste man också ha förtroende för att man på det lokala planet kan lösa saker och ting när missförhållanden uppdagas. Det jag kan se händer i kommunerna är att vi får en helt annan kvalitetsdiskussion om äldreomsorgen. Det beror på att vi har börjat med något som den tidigare regeringen, som Eva Olofssons parti stödde, aldrig gjorde, nämligen att mäta kvaliteten. Vi har infört öppna jämförelser, där vi också frågar de äldre själva och deras anhöriga vad de tycker. I de nya, färska resultaten för 2010 kan vi se att kvaliteten har förbättrats när det gäller 18 av 19 parametrar. Här har de anhöriga och de äldre själva fått tycka till. De pengar som vi har tillfört i form av stimulans och för att utveckla demensvården har nog gjort lite nytta, men jag tror också att de öppna jämförelserna, som har medfört kvalitetsdiskussioner på det lokala planet, har spelat roll. Att vi nu har en tillsynsorganisation som ser till att vi får fakta på bordet kommer att leda till en ökad diskussion om kvalitet ute i kommunerna, och det är klart att de kommuner som får förelägganden eller viten kommer att inse att de inte kan gömma undan saker, vilket var möjligt på det gamla systemets tid, utan att det kommer att handla om mycket mer öppenhet. För mig är de individuella behoven det centrala. Man ska få fortsätta vara den person man har varit också när man blir gammal och hjälpbehövande. Det är ingången när vi försöker stimulera utvecklingen inom äldreomsorgen. Det går igen i allt vi gör: i den nya värdegrunden för äldreomsorgen och i utformandet av värdighetsgarantier. Det är människan, den enskilda äldre, som måste avgöra också bemanningsfrågan.
Eva Olofsson (V)
Anf. 10 Eva Olofsson (V)
Herr talman! Jag vill komma tillbaka till det jag började med. Det visar sig nu att Öjagårdens demensboende inte alls var unikt dåligt. När man nu har gått ut till 94 demensboenden har man funnit att man vid en majoritet av dem på natten låter demenssjuka äldre bli inlåsta på sina rum eller på avdelningen utan att personalen är där. Jag tycker att detta är så alarmerande att man behöver göra något mer än vi har gjort tidigare. Det pratas här om att jag skulle vilja sätta nationella nivåer för precis vilken personal det ska vara på varje äldreboende och om sifferexercis. Det har jag bemött. Jag har inte diskuterat det här med Maria Larsson förut. Det enda som hon kan veta att jag har sagt, förutom vad som står i interpellationen, är vad som står i ett pressmeddelande med anledning av det som uppdagades på Öjagårdens boende. Jag vet inte var Maria Larsson har fått detta ifrån. Däremot är jag övertygad om att vi måste ta steg för att säkra tillräcklig bemanning. Stockholms inledande arbete är här väldigt intressant. En av de ledande äldreforskarna, Mats Thorslund, som är professor, har varit vetenskapligt ansvarig. Man har prövat något och sagt att det inte var så krångligt. Dessutom säger man att man inte har någon miniminivå utan pratar om en lämplig nivå som man kopplar till de nationella riktlinjerna för demens. Vi säger inte att det ska se likadant ut hela tiden. Vi säger att det ska anpassas till lokala förhållanden. Det innebär att man inte pratar om en nivå som riksdagen beslutar utan om ett synsätt och en metod som man ska jobba med och anpassa lokalt och som är kopplad till de nationella riktlinjerna. Jag tror att vi måste göra något åt bemanningen. Jag vill ändå fråga Maria Larsson: Ser du inget sätt hur vi nationellt skulle kunna ta till vara det som man i Stockholm har gjort för att stärka kommunerna i deras jobb för att få en tillräcklig bemanning i en bra äldreomsorg?
Maria Larsson (Kd)
Anf. 11 Maria Larsson (Kd)
Herr talman! När nu Eva Olofsson tar Stockholmsexemplet som det goda exemplet och säger att hon inte vill något mer förstår jag faktiskt ingenting, inte heller vad som är anledningen till interpellationen, för detta är ju vad jag också har sagt. Stockholmsexemplet, den inventering som man här har gjort, var precis vad jag framhöll i mina kommentarer efter att Piteåfallet hade avslöjats. Varje kommun måste göra sin egen inventering och sin egen behovsbedömning. Det är därför jag inte vill ha centralt fastställda normer, för det blir så fel. Det slår tokigt ute i den kommunala myllan. Kommuner har olika äldreboenden och är olika. Var och en av kommunerna måste göra sin hemläxa. Det är jag högst angelägen om, och den synen delar vi. Dessutom har vi från regeringens sida med hjälp av kvalitetsmedel stimulerat en utveckling av demensvården. Vi har infört öppna jämförelser där vi kan bedöma och jämföra kommuner och äldreboenden och se vilka som håller en god kvalitet. Vi kan låta de goda exemplen lysa och låta olika boenden lära av varandra, också när det gäller organisation. Det handlar ju om hur man använder personalen så klokt som möjligt, så att det kommer de äldre till del så mycket som möjligt. Det är också en viktig del att vi frågar de äldre själva. Sedan har tillsynen en central roll. Kommunerna ska leva upp till det som står i lagstiftningen, och de ska leverera, så att de äldre kan känna sig trygga och säkra på att få en god äldreomsorg. Här finns brister. De ska uppenbaras och åtgärdas.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.