Blivande socionomers förberedelse för yrkeslivet
Interpellation 2007/08:49 av Frid, Egon (v)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2007-10-17
- Anmäld
- 2007-10-17
- Besvarad
- 2007-10-26
- Sista svarsdatum
- 2007-10-31
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
den 17 oktober
Interpellation
2007/08:49 Blivande socionomers förberedelse för yrkeslivet
av Egon Frid (v)
till statsrådet Lars Leijonborg (fp)
Det är allmänt känt att socionomutbildningarna vid landets högskolor inte alltid ger studenterna en adekvat utbildning för det många gånger mycket krävande yrkeslivet. Nio av tio socionomstudenter uppger att de vill arbeta med socialt arbete men inte inom den kommunala socialtjänsten efter studierna.
Trots det hamnar ca 90 procent av studenterna inom just den kommunala socialtjänsten som nyutexaminerade. Där blir de oftast satta att utan att vara tillräckligt förberedda sköta svåra utredningar om barn som far illa. Konsekvensen blir att många nyutexaminerade socionomer lämnar yrket efter bara några år. Detta leder till en snabb omsättning av kvalificerad personal inom socialtjänsten vilket drabbar verksamheten negativt.
Barnutredningar är de svåraste ärendena inom socialtjänsten vilket gör att det är extra viktigt att de handläggs av erfarna och kompetenta socialsekreterare som i sin tur kan lära upp de nyutexaminerade socionomerna. Detta är nödvändigt för att garantera att barnkompetensen inom socialtjänsten är tillfredsställande.
Den ovan beskrivna situationen medför att socialtjänstens klienter utsätts för en risk för godtycklig behandling beroende på erfarenheten hos den socialsekreterare som handlägger deras ärende. Detta medför att klienternas rättssäkerhet blir lidande.
Med anledning av ovanstående vill jag ställa följande frågor till statsrådet:
1. Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att stärka socionomutbildningens förankring i det praktiska arbetet som socialsekreterare?
2. Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att se till att socialtjänsten har erforderlig kompetens att utreda de svåra barnärendena?
Debatt
(7 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2007/08:49
Webb-tv: Blivande socionomers förberedelse för yrkeslivet
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2007/08:17 Fredagen den 26 oktoberProtokoll 2007/08:17 10 § Svar på interpellation 2007/08:49 om blivande socionomers förberedelse för yrkeslivet
Protokoll från debatten
Anf. 49 Lars Leijonborg (Fp)
Herr talman! Egon Frid har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att stärka socionomutbildningens förankring i det praktiska arbetet som socialsekreterare samt vilka åtgärder jag avser att vidta för att se till att socialtjänsten har erforderlig kompetens att utreda de svåra barnärendena.
Jag vill inledningsvis betona hur viktigt det är att alla studenter, oberoende av utbildningsinriktning, är väl rustade för arbetslivet när de avslutar sina studier.
Socionomexamen är en yrkesexamen som kan leda till olika arbeten inom ett flertal områden. Examensbeskrivningen för socionomexamen speglar också denna bredd. Det övergripande målet är att studenten ska visa sådan kunskap och förmåga som krävs för självständigt socialt arbete på individ-, grupp- och samhällsnivå. Av beskrivningen framgår vidare bland annat att en socionom ska visa kunskap om och förståelse för barns behov, kunna tillämpa relevanta författningar och kunna identifiera, strukturera, utreda och utvärdera insatser på individ-, grupp- och samhällsnivå. Den utexaminerade studenten ska alltså ha fått de redskap som krävs för att vara verksam inom ett flertal områden och inte endast i arbetet som socialsekreterare med ansvar för barnutredningar. De studenter som så önskar kan fördjupa sig och studera vidare för att till exempel få en magister- eller till slut en doktorsexamen med inriktning mot socialt arbete.
Arbetsgivarna har ett stort ansvar för att se till att anställda ges den fort- och vidareutbildning som de behöver för att kunna arbeta på ett sätt som är både rättssäkert och anpassat till arbetsplatsen och de olika grupper som socionomen kommer i kontakt med. Det gäller barn, funktionshindrade, äldre, personer med olika missbruksproblem med mera.
Att socialtjänsten har erforderlig kompetens att utreda svåra barnärenden är en fråga som kommunerna ansvarar för. Enligt socialtjänstlagen ska socialtjänstens insatser vara av god kvalitet. Kommunerna ska anställa personal med lämplig utbildning och erfarenhet för att utföra socialnämndens uppgifter. Därutöver har Socialstyrelsen utfärdat allmänna råd om personalens kompetens vid handläggning och uppföljning av ärenden som rör barn och unga.
Anf. 50 Egon Frid (V)
Herr talman! Tack statsrådet, för svaret! Jag noterar särskilt att statsrådet är just högskole- och forskningsminister, och det passar ju bra in på problematiken i min interpellation om blivande socionomers och socialsekreterares förberedelser för yrkeslivet. Detta är inte mitt ordinarie område, men jag är djupt engagerad i detta utifrån min egen bakgrund. Mina utgångspunkter är just socionomutbildning och tio års erfarenhet inom kommunal socialtjänst varav sju år som enhetschef.
En del av detta som jag har reflekterat över finns att läsa om i Akademikern nr 6 2007 som jag hoppas att ministern läser efter denna debatt om han inte har gjort det innan.
Problematiken har naturligtvis bäring även på socialministerns ansvarsområden, men huvudfrågan här handlar om grundutbildningen och kompetensutbildningen för socionomer och socialsekreterare. Socialutbildningen är som ministern nämner en bred utbildning, och tack vare detta är den säkert extra intressant. Men jag önskar att det fanns en tydligare varudeklaration från högskolornas sida om att arbetsmarknaden till sin största del finns inom kommunal socialtjänst. Därmed skulle man också tydligare förbereda de studerande på högskolor med inriktning mot socialt arbete på detta. Min grundkritik är att den här tydligheten inte finns i tillräckligt stor utsträckning.
Ministern berör i sitt svar vad det verkligen handlar om, nämligen att socialtjänsten har erforderlig kompetens att utreda svåra barnavårdsärenden och att detta är en fråga som kommunerna ansvarar för. Det är detta jag menar - att riksdagen som lagstiftare och regeringen som ansvarig för att tillämpningen av lagstiftningen sker måste diskutera och bry sig om hur kommunernas uppgift ser ut, hur det går till när kommunerna verkställer gällande lagstiftning och hur högskolorna utbildar och tillhandahåller rätt utbildad personal.
Ministern svarar också att arbetsgivarna, alltså kommunerna, har ett stort ansvar att se till att anställda ges den fort- och vidareutbildning som de behöver för att kunna arbeta på rätt sätt och på ett sätt som är både rättssäkert och anpassat till arbetsplatserna.
Här menar jag - det är också en av mina utgångspunkter för den här interpellationen - att högskole- och forskningsministern har ansvar för att kommunerna har möjlighet att ta detta ansvar och göra detta på rätt sätt. Vi har sett - det pågår en debatt om detta i samhället i dag - på vilket sätt detta sker och vad som är grundorsakerna till de brister som finns. Det sker ju en granskning av hur kommunerna uppfyller detta arbete. Vi ser att det är en hårt ansträngd arbetsmarknad. Vi ser att det är en arbetsmarknad där det är en stor omsättning på personal. Vi ser att det är en arbetsmarknad där de nya i arbetslivet ställs inför svåra arbetsuppgifter utan tillräckligt stöd från utbildning, forskning och arbetsgivare. Det är detta som jag är kritisk mot och vill diskutera.
Min fråga till ministern är naturligtvis om ministern tycker att kommunerna på ett bra sätt tar sitt ansvar att skapa möjligheter för personalen att utföra sitt arbete på ett tillräckligt bra sätt.
Anf. 51 Lars Leijonborg (Fp)
Herr talman! Jag vill tacka Egon Frid för att han har tagit upp denna fråga, för jag tycker att den är oerhört viktig. Bakom politikerorden finns ju en verklighet där ute där personal i socialtjänsten, ofta med socionomutbildning, har ett enormt ansvar. Vi läser notiser i tidningarna eller hör från goda vänner om fall av misstänkt barnmisshandel som har anmälts eller att någon 14-åring halvt om halvt har sparkat ihjäl någon kamrat. Efter polisingripande anmäls det till socialtjänsten, och då förväntar vi oss att medmänniskor ska ställa upp för utsatta människor och hjälpa dem tillbaka till ett värdigt och bra liv.
Då är det naturligtvis enormt viktigt att de här individerna som med samhällets uppdrag ska försöka hjälpa till i svåra familjesituationer har så bra verktyg som möjligt, bland annat en bra utbildning.
Jag är socionom själv, även om jag gick på det som på den tiden kallades förvaltningslinjen. Då var utbildningen treårig, men av de tre åren var faktiskt ett helt år praktik.
Ett problem är ju, som jag påpekar i svaret, att man kan bli socionom även om man har helt andra yrkesplaner än att jobba just i socialtjänsten. Som frågeställaren påpekar hamnar de flesta trots allt i kommunal tjänst. Jag kan inte riktigt bedöma hur det är med varudeklarationen som Egon Frid talar om och om det är ett stort problem att blivande socionomer inte är medvetna om att väldigt många av dem kommer att jobba i socialtjänsten.
En bakgrund här är att utbildningen har utvärderats, och där kom man fram till att det fanns en del luft i utbildningen, alltså att det borde vara möjligt att få in fler moment inom den tid som stod till buds. Med den motiveringen avfärdade man tanken på att förlänga utbildningen.
Jag kan inte personligen riktigt bedöma om de nyutbildade socionomer som nu kommer ut är tillräckligt bra för att handlägga de ofta oerhört krävande uppgifter som de ställs inför. Men de utvärderingar som hittills har gjorts och de bedömningar som arbetsgivaren i meningen Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, har gjort - alltså som organisation och representant för de ansvariga för verksamheten - visar att utbildningen hittills uppfyller rimliga krav.
Jag kan väl alltså inte säga att vi utifrån de utvärderingar som har gjorts och de uppfattningar som har framförts av avnämarna, nämligen kommunerna och deras organisation, har grund att göra någon stor förändring.
Jag tycker ändå personligen att vi lägger ett sådant oerhört ansvar på socialarbetarna att vi ständigt behöver följa denna fråga och fundera på om vi på olika sätt ger dem tillräckligt bra verktyg. På mitt ansvar ligger ju då i första hand vilken utbildning vi ger dem.
Jag tar fasta på Egon Frids frågor och är för min del redo att kontinuerligt följa frågan även om jag inte kan vara konkret med något förslag till något nytt grepp just nu.
Anf. 52 Egon Frid (V)
Herr talman! Min kritik är inte riktad mot mina kolleger inom socialtjänsten i Sverige som är utbildade och som är satta att göra just detta svåra arbete. Som ministern säger har de ett jättestort ansvar att leva upp till den lagstiftning som vi fattar beslut om här i riksdagen. Det är en enormt viktig lagstiftning som man har ansvar för att verkligen följa upp i sitt arbete. Det är ju precis de frågor som ministern tar upp: Vilket stöd ger riksdag, regering, Högskole-Sverige och kommunerna sin personal som jobbar med de här frågorna?
Det gäller allt från hur, som jag menar, högskolan varudeklarerar när man rekryterar sina studerande och hur utbildningen sammanförs med det praktiska arbetet när det gäller den akademiska världen till hur man forskningsbaserar det sociala arbetet i utredningsmetodik, behandlingsformer och olika sådana saker.
Här ska jag hänvisa till ett annat nummer av Akademikern, där dessutom finansministern är på framsidan, nr 8 2007, där Ursula Berge, som är samhällspolitisk chef på Akademikerförbundet SSR, just belyser problematiken och hur verkligheten ser ut. Man ifrågasätter varför inte socialtjänsten och personalen inom socialtjänsten i större utsträckning uttrycker vad som faktiskt sker i det verkliga, vardagliga arbetet och den svåra problematiken. Det är forskningen och myndigheterna som får tala om detta i stället.
Men forskningen och myndigheterna talar i stället om att en socialtjänst finns utan tillräckliga resurser, vilket i sin tur ger stor personalomsättning och stressig arbetsmiljö. De mest oerfarna får tunga utredningar i de mest problemtyngda områdena. Hon fortsätter vidare med att säga att det handlar om den systematiska nedvärdering av social kompetens som vi har sysslat med ända sedan vi förstod att det faktiskt var ett kunskapsområde. Det tog skamligt lång tid innan det blev ett forskningsområde över huvud taget.
Det är en sektor som domineras av kvinnor och som man därför ostraffat kan nedvärdera i form av låga löner och avsaknad av karriärstege. Andra yrken får uppmuntran i form av lön eller annat om man läser vidare och kanske till och med forskar. En socionom får ingenting automatiskt.
Den ledare som hon skriver innehåller formuleringar som man inte behöver uppfinna själv eftersom hon på ett så tydligt sätt beskriver den faktiska problematiken.
Det finns ett område där jag menar att samhället inte ger personalen, som har det här svåra arbetet att utföra, ett tillräckligt starkt stöd för att utveckla det här arbetet och säkerställa den rättssäkerhet som vi som lagstiftare förväntar oss. Naturligtvis kan man som ministern skylla på att det är ett kommunalt ansvar, men jag menar att det är ett sammantaget ansvar för riksdag, regering och högskolor på vilket sätt man genomför utbildningen och på vilket sätt som utbildningen är integrerad i det faktiska yrkeslivet. Det handlar också naturligtvis om vilka förutsättningar kommunerna har att fortbilda sin personal.
Det finns heller inget annat område där man har en kommunal, politisk överprövning av myndighetsutövningen, som fallet är med det socionomer gör. Tänk om man skulle ha samma synsätt på läkarens arbete!
Anf. 53 Lars Leijonborg (Fp)
Herr talman! Kommunerna har sitt ansvar, och staten har sitt ansvar. När det gäller statens ansvar har vi en reviruppdelning som innebär att det egentligen är statsrådet Maria Larsson som ska kommentera en del av de frågor som Egon Frid tar upp.
Men om man bortser från alla sådana här uppdelningar i nivåer och ansvarsområden så upprepar jag än en gång: Vi som samhälle och som medmänniskor har lagt ett väldigt stort ansvar på socialarbetarna. Det är ju en väldigt vid sektor även det, som sträcker sig från att, som jag sade i mitt första inlägg, resonera med en förälder som misstänks för att vanvårda sitt barn och försöka få fram sanningen, vad som verkligen har hänt och vilka stödinsatser som kan räta upp situationen till att en stökig lördagskväll finnas som fältassistent ute i ett centrum och försöka avvärja konflikter mellan ungdomsgäng. Det är delvis olika kompetenser som behövs för att klara de båda uppgifterna, och i många fall är det samma utbildning som de här personerna har.
När det gäller praktik i utbildningen har vi ju numera det systemet att varje lärosäte avgör hur mycket praktik man lägger in, och det varierar väldigt mellan lärosätena. Om jag talar utifrån egen erfarenhet tyckte jag personligen att praktikinslagen var väldigt värdefulla, och jag tror att det är bra att man även inom ramen för utbildningen får praktik.
När det sedan gäller forskningsanknytningen ska det ju gälla all högskoleutbildning att den är baserad på forskning. Om man vill fördjupa forskningsanknytningen inom samma tidsram kan det ju möjligen stå i konflikt med önskan att ha fler praktikinslag. Men samtidigt är det min erfarenhet att praktikinslagen kan ha som effekt att man tar till sig forskningsanknytningen mera och bättre. Bedömningen häromåret var som sagt att utbildningen som den hittills bedrivits på de flesta håll borde kunna inrymma en del ytterligare moment och fördjupningar. Därför landade den förra regeringen i att någon utökning av tiden inte var behövlig.
De som har uttryckt mest kritik mot socionomutbildningen är den fackliga organisationen. De har också väldigt bra grund för det, därför att undersökningar visar att personalen, även om de älskar sitt arbete, ofta är förtvivlad och känner att man inte själv har tillräckliga verktyg för att klara sina uppgifter.
Könsfördelningen är också ett varningstecken, tycker jag. Det är ju en enorm dominans av kvinnor bland socialarbetare. De är säkert duktiga, men jag tror att för resultatet skulle det vara bra om vi hade en jämnare könsfördelning. Även detta kan det finnas anledning att följa. Som antyddes i den artikel som Egon Frid hänvisade till kan en så ojämn könsfördelning vara en varningssignal om att till exempel lönesättningen inte är rimlig.
Anf. 54 Egon Frid (V)
Herr talman! Tack än en gång för statsrådets svar! Jag älskar naturligtvis också mitt yrke och skulle ha fortsatt jobba med det om jag inte vore riksdagsman i dag. Det är ett komplext problemfält - det är jag helt övertygad om också. Som jag sade anknyter de här frågorna till statsrådets ansvarsområde, högskole- och forskningsområdet, och naturligtvis också till Maria Larssons och Göran Hägglunds ansvarsområden som statsråd.
Jag menar ändå att vi, just utifrån högskole- och forskningsområdet, kan angripa de här frågorna och också måste göra det, nämligen hur man marknadsför och varudeklarerar en utbildning och också hur detta stämmer och integrerar med utbildning, forskning och yrkesliv.
Sedan finns det en extra komplexitet i frågan utifrån det enorma ansvar som vi lägger på yrkesgruppen socionom och socialsekreterare ute i kommunal socialtjänst där man ger dem sådana begränsningar på olika områden. Det handlar till exempel om den politiska överprövningen, som säkert är ett forskningsområde i sig om man till exempel jämställer hälso- och sjukvård med kommunal socialtjänst och den politiska överprövning som sker lokalt av socialsekreterares bedömningar av insatser inriktade på skydd för barn och unga och även missbrukare. Det handlar också om på vilket sätt ekonomin styr över vilka möjligheter kommuner har att leva upp till sin skyldighet att faktiskt verkställa den av riksdagen beslutade lagstiftningen till skydd för just barn och andra utsatta grupper.
Det är jätteviktigt att vi tittar vidare på detta och också underlättar för socionomer och socialsekreterare att utföra sitt viktiga arbete.
Anf. 55 Lars Leijonborg (Fp)
Herr talman! Som jag hoppas framgått känner jag ett stort engagemang i denna fråga och vill absolut ta det fulla ansvaret för min tårtbit i problematiken. Det innebär att jag i nära dialog med mina kolleger på Socialdepartementet ska fundera över om vi behöver förändra utbildningen av socionomer för att socialarbetare ska få bättre förutsättningar att klara sina svåra arbetsuppgifter på ett bra sätt.
Jag har inga konkreta besked att ge om några förändringar, men grundinställningen från min sida är att vi har så pass stora problem på detta samhällsfält att det finns anledning att fundera över många olika inslag. Det gäller lagstiftningen, som Egon Frid nämner, liksom den vetenskapliga basen för hela verksamheten, alltså inte bara vid uppläggningen av utbildningen utan för hela verksamheten, vad vi gör för missbrukare, hustrumisshandlare, barnmisshandlare och så vidare. Naturligtvis gäller det också hur vi konkret lägger upp utbildningen.
Det jag kan lova i dag är att jag ska resonera vidare med mina kolleger på Socialdepartementet och alltid vara redo att vidta de förändringar som kan vara motiverade för att få en så bra socionomutbildning som det över huvud taget är möjligt.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.