Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Dawit Isaak

Interpellation 2012/13:68 av Britton, Sven (S)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad
2012-10-26
Anmäld
2012-10-26
Fördröjd
Ärendet var fördröjt
Svar fördröjt anmält
2012-11-05
Sista svarsdatum
2012-11-16
Besvarad
2012-11-20

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 26 oktober

Interpellation

2012/13:68 Dawit Isaak

av Sven Britton (S)

till utrikesminister Carl Bildt (M)

Konungen avslutade sitt anförande vid öppnandet av årets riksmöte med att uttrycka glädje över att journalisterna Martin och Johan nu återbördats till fosterjorden.

Det är lätt att dela denna rojala yra, men en kunglig förtvivlan över att en annan svensk journalist, Dawit Isaak, sitter fängslad sedan elva år i Eritrea hade också varit på sin plats.

Till skillnad från Martin och Johan som hade regelbunden kontakt med ambassadpersonal och släktingar under deras 14 månader långa fängelsetid i Etiopien har Dawit Isaak ingen kontakt med omgivningen inklusive med sin familj. Det är inte helt klart om han ännu är i livet. Ingen formell anklagelse har riktats mot honom, än mindre har han rannsakats i någon rättegång. Enligt uppgifter från Eritreas statsledning ska han ha medverkat till samhällsomstörtande verksamhet.

I likhet med fallet Martin och Johan bedrivs från svenskt håll tyst diplomati för att få Dawit Isaak frisläppt. Det är uppenbart att varken den tidigare regeringen eller den nuvarande haft framgång i detta. Den brittiska regeringen lyckades få två brittiska medborgare frigivna efter att ha förbjudit den dubbelbeskattning (2 procent) av exileritreaner som går till Eritreas nuvarande regim och som krävs in av exileritreaner även i Sverige.

EU:s utrikesminister Catherine Ashton uttalade sig nyligen i fallet Dawit Isaak och krävde hans frigivande. Detta kan ju göras med en betydligt större emfas än i fallet Martin och Johan eftersom Dawit Isaak inte dömts för något.

Sverige borde nu genom Jan Eliassons roll som biträdande generalsekreterare i FN ha förstärkta möjligheter att ta upp detta hårresande brott mot mänsklig rättighet i FN och där kanske kunna påverka de arabstater som ännu stöder Eritrea.

Jag vill med anledning av ovanstående fråga utrikesministern:

Har utrikesministern några färska trovärdiga uppgifter om huruvida Dawit Isaak är i livet?

Är utrikesministern beredd att verka för att även Sverige och helst även övriga medlemsstater i EU i likhet med England förbjuder dubbelbeskattningen av exileritreaner på inkomster de förvärvat och redan beskattats för i ett EU-land?

Är utrikesministern beredd att verka för att fallet Dawit Isaak tas upp i FN:s generalförsamling?

 

Debatt

(9 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2012/13:68, Dawit Isaak

Interpellationsdebatt 2012/13:68

Webb-tv: Dawit Isaak

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Carl Bildt (M)
Anf. 12 Utrikesminister Carl Bildt (M)
Herr talman! Sven Britton har frågat mig om jag har några färska, trovärdiga uppgifter om att Dawit Isaak är i livet, om jag är beredd att verka för att också Sverige och helst även övriga medlemsstater i EU i likhet med England förbjuder dubbelbeskattningen av exileritreaner på inkomster de förvärvat och redan beskattats för i ett EU-land och om jag är beredd att verka för att Dawit Isaaks fall tas upp i FN:s generalförsamling. Dawit Isaaks långvariga fångenskap är allvarlig och en fråga med hög prioritet för regeringen. Det är förståeligt och välkommet att Sven Britton och andra riksdagsledamöter engagerar sig för Dawit Isaaks sak. Regeringen delar den djupa frustrationen och oron över att han efter så många år fortfarande hålls fängslad. Vår absoluta målsättning är att få Dawit Isaak frisläppt, inte minst på humanitär grund, och i vårt arbete utgår vi från att han är vid liv. Sverige utsåg i juni i år en ny ambassadör till Eritrea som nu regelbundet besöker landet. I hennes uppdrag ligger naturligtvis även fortsättningsvis att föra en dialog med de eritreanska myndigheterna. Eftersom vi aldrig har kunnat besöka Dawit Isaak vet vi dock inte exakt hur han mår. Alla uppgifter vi får om hans hälsoläge tas på stort allvar. FN:s säkerhetsråd antog den 5 december 2011 resolution 2023 i vilken man beslutade att Eritrea ska upphöra med användande av utpressning, hot om våld, bedrägeri och andra olagliga åtgärder för att driva in skatt från den eritreanska diasporan. Säkerhetsrådet beslutade även att stater ska vidta lämpliga åtgärder i enlighet med internationell rätt för att hålla individer som agerar i strid med resolutionen och nationell lagstiftning ansvariga. Stater uppmanades också att vidta lämpliga åtgärder i enlighet med nationell lagstiftning och internationella instrument, inklusive Wienkonventionerna, för att förhindra att sådana individer kan underlätta ytterligare överträdelser. Som medlemsstat i FN är Sverige under FN-stadgans kapitel VII skyldig att efterfölja säkerhetsrådets resolutioner. Om skatt drivs in från den eritreanska diasporan i Sverige genom brottsliga åtgärder är detta en fråga för polisen och andra rättsvårdande myndigheter att hantera, främst efter eventuella anmälningar från drabbade personer. Eritrea diskuteras regelbundet i EU, inklusive genomförande av säkerhetsrådets resolutioner. Fallet Dawit Isaak har även tagits upp av EU i olika sammanhang. Enligt folkrätten har en stat rätt att lagstifta om beskattning av medborgare utanför dess gränser. Det är dock inte tillåtet för en stat att vidta exekutiva åtgärder på en annan stats territorium utan dess samtycke. Regeringen har inte gett den eritreanska staten tillstånd att vidta sådana exekutiva åtgärder för indrivning av denna skatt i Sverige. Med anledning av Sven Brittons tredje fråga vill jag säga att Sverige ställde sig tillsammans med övriga medlemsländer i EU bakom den resolution som lades fram inför och antogs av FN:s råd för mänskliga rättigheter i juli i år. Resolutionen uttrycker djup oro för situationen avseende de mänskliga rättigheterna och fördömer de eritreanska myndigheternas utbredda kränkningar av dessa. Resolutionen uppmanar också den eritreanska regeringen att frige alla politiska fångar. Med resolutionen inrättades även en särskild rapportör för mänskliga rättigheter i Eritrea. Jag vill understryka att regeringen fortsatt arbetar via alla kanaler som vi tror kan ge resultat. Vi bedömer inte att vi hjälper Dawit Isaak genom att öppet redovisa alla de steg vi tar.
Sven Britton (S)
Anf. 13 Sven Britton (S)
Fru talman! Tack för ett utförligt och välformulerat svar, utrikesministern! Det är ingen tvekan om att UD tar saken på allvar när det gäller Dawit Isaak och gör vad som är möjligt inom det som ryms inom tyst diplomati. Men vi får inte i detalj veta vad som görs eftersom det, enligt utrikesministern, ligger i sakens natur att vi inte får veta det. Men eftersom Eritreas ledare har sagt att han inte har någon som helst kontakt med den svenska regeringen och inte heller med dess representanter undrar jag vilka den tysta diplomatin kommunicerar med i Eritrea. Det är nu tre och ett halvt år sedan vi fick någon uppgift om att Dawit Isaak är i livet. Vet vi verkligen inte om han lever eller inte? Jag tycker att det är något slags grundförutsättning. Inget i utrikesministerns svar förklarar varför inte vi, i likhet med England, Nederländerna och nu senast Kanada i september, kan dra in den här statliga extraskatten som Eritrea kräver in av sina medborgare i diasporan. Det rör sig om 25 000 människor i Sverige. Utrikesministern säger själv att det inte har ansökts om något tillstånd för att utverka den här skatten, alltså borde det vara olagligt i Sverige och borde kunna förbjudas. Varför gör vi inte det? Det är ett viktigt påtryckningsmedel. För mig har Dawit Isaaks situation kommit i en förnyad dager, eller man kanske ska säga mörker, i och med att jag själv satt fängslad tre dygn i Israel i samband med kapningen av Ship to Gaza. Tre dygn är en västanfläkt och inte ens det när man jämför med Dawit Isaak, men det räckte för mig. Jag var mycket nära att bryta ihop. Jag förstår först nu vad förlorad frihet innebär. När jag tänker på Dawit Isaak som har suttit i tolv år utan rannsakan, utan att veta hur länge han ska sitta i fängelse och utan kontakt med en advokat eller sina anhöriga blir jag förtvivlad och rasande. Martin och Johan visste i alla fall vilka fel de hade begått mot etiopisk lag. De fick en rättegång, de fick en advokat och de fick en enorm uppmärksamhet i svensk press i samband med detta. Det är en otäck känsla som smyger sig på mig. Är det bara tiden som gör att uppmärksamheten kring Dawit är så mycket mindre än den var kring Martin och Johan? Finns det verkligen ingenting ytterligare som den svenska regeringen kan göra för att påverka situationen för Dawit? Jag har förstått att Aung San Suu Kyi tog upp fallet Dawit med Fredrik Reinfeldt när han var på besök i Burma nyligen. Kan vi utnyttja henne i det här fallet? Eller kan vi till och med fråga den åldrade Nelson Mandela, som också har erfarenhet av att sitta fängslad länge, om han kan hjälpa till i frågan? Kan inte Jan Eliasson, som nu har fått en ny och viktig position i FN, göra något mer? Kan vi inte vända oss till Afrikanska unionen som borde ha möjligheter att trycka på Isaias Afewerki? Finns det inte några sådana möjligheter?
Gunnar Andrén (FP)
Anf. 14 Gunnar Andrén (FP)
Fru talman! Mot bakgrund av den debatt som fördes tidigare om Israel och Palestina vill jag säga att en enskild människas liv är för denna större än allting annat. Den personliga friheten må ha sina begränsningar, men den är oskattbar. Att få leva i en rättsstat, i ett land med trygghet till liv och lem kan nog bara rätt uppskattas av den som upplevt motsatsen, att tvingas leva i skräck, ofrihet och fruktan. Den 23 september 2012 var en sorgens dag. Den dagen hade den svenska journalisten och medborgaren Dawit Isaak, bosatt i Göteborg, suttit fängslad i elva år. Han greps i Eritreas huvudstad Asmara och är icke anklagad och icke dömd. Dawit Isaaks öde är framför allt en personlig katastrof, men det är också en tragedi för Eritrea. En familjefar har skilts från sin familj, från sina barn, under mer än elva år. Detta brott mot mänskliga rättigheter, mot anständighet och känsla för livets värde kommer för alltid att prägla bilden av den eller dem som grep honom. För Eritrea och Eritreas folk, som är värt ett mycket bättre öde än detta, är situationen för de mänskliga rättigheterna en tragedi utan synligt slut. Makthavarna i Asmara må ha sina personliga skäl och sin egen advokatyr. De försöker gömma sig bakom sin egen historia och göra sina egna medborgare till inbillade fiender, men rent mänskligt visar det hur svag denna regim är. Man förnekar sina medborgare att tänka själva och uttrycka sina åsikter. Man vågar inte bemöta den som tycker annorlunda med andra argument utan bara med våldets trubbiga vapen. Den som gör så har ett hjärta av sten och kommer att dömas av historien. Det vet vi. Fru talman! Vad ska man göra i denna situation? Snart är det dags för nya överläggningar mellan den europeiska unionen och Eritrea. Det nuvarande avtalet för bistånd till Eritrea löper mellan 2008 och 2013. Förra gången höjdes biståndet från 97 till 122 miljoner euro. Vi har säkert gjort vad som är möjligt i vår makt med diplomatiska åtgärder. Vi måste använda andra forum också, och min första fråga till utrikesministern är: Vad kan vi vidare göra genom den europeiska unionen? Ett land som inte tillhör den europeiska unionen är Norge, och Norge har en fast ambassad med ambassadören Bård Hopland i Asmara. Min andra fråga är: Hur kan vi använda Norge i våra försök att få de mänskliga rättigheterna bättre tillgodosedda i Eritrea? Det gäller inte bara Dawit Isaak, utan det gäller många andra också. Den tredje frågan gäller något som Sven Britton var inne på, och det är viktigt att detta diskuteras. Det har visat sig att Eritreas regering inte är helt okänslig för påtryckningar. När två britter blev fängslade lyckades man genom hot om att inskränka de eritreanska diplomaternas rörelsefrihet i Storbritannien få britterna fria. Så sent som den 20 september hade Eritreas regering accepterat att stoppa tvåprocentsbeskattningen av eritreaner i Kanada. Allt detta, fru talman, föranleder frågan till utrikesministern: Vad kan Sverige göra ytterligare på de olika vägar som finns?
Carl Bildt (M)
Anf. 15 Utrikesminister Carl Bildt (M)
Fru talman! Jag har inte svårt att hålla med i mycket av det som både Gunnar Andrén synnerligen vältaligt och Sven Britton har att anföra vad gäller de grundläggande förhållandena i ärendet. Det är inte dem som vi egentligen diskuterar, utan det handlar snarare om vad vi kan göra och hur de olika aspekterna på detta ser ut. Om vi först tar det som både Gunnar Andrén och Sven Britton var inne på om taxering och indrivning är det icke illegalt att begära att medborgare utomlands ska betala skatt. Men det är icke acceptabelt att vidta exekutiva åtgärder. Sker så kommer man i konflikt med de svenska rättsvårdande myndigheterna, men då är det för de svenska rättsvårdande myndigheterna efter en anmälan att ta ställning till detta. Det är som bekant inte möjligt för ett statsråd att instruera de rättsvårdande myndigheterna om vad de ska göra vare sig i detta fall eller i något annat fall. Sådant är rättsläget, och jag tycker att det är bra att detta rättsläge klarläggs från riksdagens talarstol. Mycket mer kan jag alltså inte göra i den delen. När det gäller de olika åtgärder som kan vidtas brukar jag säga som så - det är lite av en standardformulering, men den är fortfarande sann - att vi vänder på alla stenar som vi ser. Jag har i den allmänna debatten eller i olika samtal knappt hört något förslag på någonting som skulle kunna göras som vi inte på ett eller annat sätt redan har prövat. Det finns väldigt mycket som vi har gjort som vi inte har redovisat och som vi inte avser att redovisa. Resultaten är viktigare än rubrikerna, trots att vi inte har något resultat i den här frågan. Ett exempel som har kommit fram av andra skäl i samband med Gaddafiregeringens fall - en regim som vi inte hade så mycket med att göra - och som visar vidden av det hela är att vi hade ett samarbete med Gaddafis underrättelsechef. Vi ville se om han kunde utnyttja de kanaler som han hade in i den eritreanska underrättelsetjänsten för att ta reda på om vi kunde nå fram den vägen. Man får vara mer okonventionell för att försöka åstadkomma resultat än vad jag tror att riksdagens ledamöter i normalfallet skulle vilja acceptera. Vi uppnådde inget resultat i det fallet, kan jag säga. Det ligger dess värre lite i sakens natur och säger sig självt, att hade jag sagt någonting om detta medan det pågick hade det ställt till betydande skada för möjligheten att nå resultat. Vi såg hur fallet med Johan och Martin berördes. Det fick ju en lycklig upplösning efter en relativt kort tid, men även där var det så att jag medan det pågick utåt redovisade väldigt lite av det som vi gjorde. Det tror jag att jag fick betydande förståelse för när vi så småningom kunde redovisa en del av det vi hade gjort. Det är lättare när man har uppnått resultat än när man inte har ett resultat att redovisa. I det här ärendet har regeringar under mer än ett decennium försökt och försökt, och det har inte berott på bristande vilja eller bristande initiativkraft att det inte har lyckats. Det enda jag kan säga med absolut säkerhet är att vi inte kommer att ge upp och att vi kommer att fortsätta att göra vårt bästa.
Sven Britton (S)
Anf. 16 Sven Britton (S)
Fru talman! Jag förstår att det är svårt och att utrikesministern inte kan avslöja alla insatser som är på gång, men vilka indikationer har utrikesministern, när tolv års tyst diplomati inte har gett resultat, på att 14 års tyst diplomati kommer att ge resultat? Jag förstår om fritagning inte är något realistiskt alternativ för en svensk regering, även om frustrationen och det mänskliga lidandet mycket väl skulle motivera det. Det är väl insatser som är reserverade för israeler och amerikaner. Men jag undrar ändå, och jag gör det på djupaste allvar, om vi inte skulle kunna involvera statschefen i det här ärendet. Kungen har uttryckt omtanke om fängslade svenskar förut. Han har besökt andra diktaturer, då för att befrämja försäljningen av svenska varor. Skulle inte regeringen kunna verka för att han besöker en annan diktatur och försöker befrämja frigivandet av en svensk medborgare?
Gunnar Andrén (FP)
Anf. 17 Gunnar Andrén (FP)
Fru talman! Även jag har all förståelse för att vi inte ska redovisa allting som denna regering och tidigare regeringar har gjort, och jag tror att det är klokt när det gäller kontakten med Eritreas regering. Jag tycker dock att det var glädjande att statsministern och utrikesministern försökte tala med Eritreas president Isaias Afewerki vid Förenta nationernas generalförsamling 2011. Då blev man dock avvisade. Det var väldigt tydligt vilken svaghet som Eritrea vid det tillfället uppvisade. Jag vill återkomma till detta med den europeiska unionen. Om vi inte själva klarar detta, vilket nog är sannolikt, måste vi använda den europeiska unionen och inte minst den höga representanten Catherine Ashton. Jag har i EU-nämnden tidigare frågat utrikesministern om man kan använda Catherine Ashton och hennes organisation för den här typen av personärenden. Det verkar vara lite oklart. Däremot är det uppenbart att biståndet till Eritrea från Europeiska unionen, som uppgår till ungefär 1 000 miljoner kronor om året, är en betydande faktor i sammanhanget. Det kan inte heller Eritrea bortse från. Jag vill fråga, för detta kan inte vara någon riktig hemlighet, hur Sverige förhåller sig till ett nytt avtal när det gäller Eritrea och om man möjligen skulle kunna ställa ultimativa krav i den delen. Jag inser att det är svårt, men detta är ändå tillfället att markera att frigivningskravet och bättre frihet åt Isaak och hans fränder där nere är ett krav som ställs av hela Europeiska unionen.
Carl Bildt (M)
Anf. 18 Utrikesminister Carl Bildt (M)
Fru talman! Jag ber Gunnar Andrén om ursäkt för att jag glömde att svara på hans frågor. Det var helt oavsiktligt. Låt mig gärna svara på en fråga som han inte återkom till, nämligen den om Norge. Norge har än så länge en ambassad och det har varit till stor hjälp för oss. När vi är där är Norge mycket hjälpsamt. Jag inskränker mig till att säga det. Vad gäller Europeiska unionen tror jag att det är en kanal som har sitt värde. Jag sade i samband med Johan och Martin i Etiopien - det var inte alla som tyckte att det var så klokt, men jag tror i alla fall att det var klokt - att för att få ett gott resultat måste man ha en god relation. Det finns de som tror att ju mer man försämrar relationen med ett land, desto bättre kan man lösa sådana här problem. Dess värre tror jag inte att det är så. Det måste vara någon form av engagemangspolitik som leder till att man så småningom kan åstadkomma ett resultat. Vad gäller EU och biståndet är det så att det för närvarande inte förekommer något bistånd. Eritrea har sagt nej till det. Det finns inga utbetalningar. Det finns inga program. Men det finns en ram som diskuteras för framtiden som framför allt gäller humanitärt och annat bistånd som är bra för det eritreanska folket. Jag tror att det också kan ge möjligheter till samtal som kan vara av värde i det här sammanhanget. Utan att säga mycket mer än så menar jag att det skulle vara förvånande om detta är första gången som denna tanke har passerat oss. Till slut, utan att gå in på det heller, tog Sven Britton upp frågan om statschefen, det vill säga kungen, kan spela en roll. Jag vill inte säga något om det, bara att man kan vara medveten om att kungen i ett antal konsulära fall har ställt sin person och sin auktoritet till regeringens förfogande för att hjälpa till. Kungen är mycket angelägen om att detta inte ska bli känt i de enskilda fallen. Det tror jag också har varit en förutsättning för att det åtminstone i vissa fall har varit aktivt. Men det kan vara bra att i största allmänhet veta att kungen ställer upp. Kungen är hjälpsam. Kungen har stundtals också kunnat bidra till att vi har haft framgång som vi kanske inte annars skulle ha haft.
Sven Britton (S)
Anf. 19 Sven Britton (S)
Fru talman! Tack, utrikesministern! Utrikesministern bad ju om okonventionella förslag och jag levererade några stycken. Jag förstår att även de förslagen på något sätt kanske har varit aktuella i det här fallet. Jag känner mig ändå tillräckligt övertygad om att utrikesministern och den svenska regeringen gör vad den kan i det här ärendet, men jag hoppas också att utrikesministern är medveten om den förtvivlan som många medborgare, inklusive jag själv, känner för det här och den frustration man känner för denna enskilda stackars medborgare som sitter ensam i ett land där han inte har kontakt med några andra. Jag kan inte tänka mig en värre situation. Därför är det min innerliga önskan att regeringen tömmer alla sina resurser för att hjälpa denne man. Det är visserligen bara en enda medborgare. Om vi jämför med till exempel Gazas befolkning, en och en halv miljon människor som är instängda sedan sex år, är det naturligtvis en mycket större sak. Men det här är ett enskilt människoöde och det griper tag i oss alla. Jag vill, jag hoppas, jag tror och jag känner mig faktiskt tillräckligt övertygad om att regeringen verkligen sätter till alla resurser den kan för att hjälpa Dawit Isaak. Jag tackar utrikesministern för hans inlägg.
Carl Bildt (M)
Anf. 20 Utrikesminister Carl Bildt (M)
Fru talman! Jag kan bara säga till Sven Britton att vi försöker göra allt vi kan. Vi är tacksamma för det stöd vi får och vi lyssnar självfallet på de förslag som kan komma in. Jag vill också säga att det är en mycket besvärlig situation, framför allt för honom själv men självfallet också för hans familj. Jag träffar relativt regelbundet hans hustru och hans barn, som ju finns i Göteborg, och det kan väl sägas att den synpunkt som de har är att vi snarare talar för mycket och att vi kanske skulle vara ännu tystare. Det kan illustrera den balansgång som vi har att gå. Å ena sidan ställs det här i denna kammare krav på att jag ska säga mer. Jag kritiserar inte det, för det är det riksdagen är till för. Den ska ställa den typen av krav. Det vore konstigt om den typen av krav inte ställdes. Å andra sidan finns det andra som har rätt att ställa krav, kanske också lite närmare frågeställningen, som har en helt annan synpunkt. Vi försöker då att åstadkomma det bästa från dessa utgångspunkter.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.