de apatiska barnens sjukdomstillstånd
Interpellation 2004/05:550 av Aronson, Marita (fp)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2005-04-25
- Anmäld
- 2005-04-25
- Besvarad
- 2005-05-13
- Sista svarsdatum
- 2005-05-16
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
den 25 april
Interpellation 2004/05:550
av Marita Aronson (fp) till statsrådet Barbro Holmberg om de apatiska barnens sjukdomstillståndVid ett vetenskapligt seminarium om apatiska barn i Uppsala den 31 mars framkom att Socialdepartementet inte varit informerat om de apatiska barnens situation förrän vid ett mycket sent stadium. I stället har ärendet skötts på Utrikesdepartementet och legat på migrationsminister Barbro Holmberg. Där har en utredning ledd av Marie Hessle tillsatts för att kartlägga orsakerna till tillståndet. Utredningen sysslar alltså med medicinska spörsmål. Folkpartiet har kritiserat sammansättningen av gruppen kring Hessle för att ingen barnläkare ingått.
Dessa barn är mycket allvarligt sjuka. Det måste därför anses som allvarligt att ärendet inte hamnat på ett departement där frågor kring svårt sjuka behandlas. Nu har en mängd myter och oklarheter cirkulerat, därför att sjukdomen inte klarlagts av dem som har kompetensen. I stället har företrädare på barnkliniker runtom i landet dragits in i de politiska aspekterna.
Det är min mening att om tillståndet depressiv devitalisering först kartlagts såsom en sjukdom, av Socialdepartementet, kunde mycket av detta ha undvikits.
Varför valde statsrådet att kartlägga sjukdomen på Utrikesdepartementet i stället för att först kartlägga den inom Socialdepartementet och därefter aktualisera frågan på Utrikesdepartementet?
Har statsrådet haft kontakt med Socialdepartementet i denna fråga?
Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att hålla Socialdepartementet uppdaterat, samt inhämta kunskap därifrån i denna fråga?
Debatt
(7 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2004/05:550
Webb-tv: de apatiska barnens sjukdomstillstånd
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2004/05:120 Fredagen den 13 majProtokoll 2004/05:120 10 § Svar på interpellation 2004/05:550 om de apatiska barnens sjukdomstillstånd
Protokoll från debatten
Anf. 76 Barbro Holmberg (S)
Herr talman! Marita Aronson har frågat mig dels varför barnen med uppgivenhetssymtom kartläggs på Utrikesdepartementet och inte inom Socialdepartementet, dels vilken kontakt jag har haft med Socialdepartementet i frågan, dels vilka åtgärder jag avser att vidta för att hålla Socialdepartementet uppdaterat angående barn som har svåra stressreaktioner i form av stark uppgivenhet, de så kallade apatiska barnen.
Jag vill inledningsvis nämna något om respektive departements ansvarsområden. Socialdepartementet ansvarar bland annat för frågor rörande sociala tjänster, hälso- och sjukvård, främjande av hälsa samt barns rättigheter. Utrikesdepartementet, och jag som migrationsminister, ansvarar bland annat för prövningen av asylsökandes rätt att vistas i riket och mottagandet av asylsökande, däribland asylsökande barn. Utrikesdepartementet ansvarar även för överenskommelserna mellan staten och Landstingsförbundet om hälso- och sjukvård för asylsökande med flera.
Enligt överenskommelsen mellan staten och Landstingsförbundet om hälso- och sjukvård för asylsökande ska asylsökande barn och andra barn som omfattas av överenskommelsen erbjudas samma hälso- och sjukvård som i Sverige bosatta barn. Däremot ansvarar Socialdepartementet för handläggningen av hälso- och sjukvården och därmed också för frågan om de apatiska barnen får samma vård som barn som är bosatta i Sverige.
Regeringen beslutade den 2 september 2004 att tillkalla en nationell samordnare för frågor rörande barn i asylprocessen som har eller riskerar att utveckla svåra stressreaktioner i form av stark uppgivenhet, så kallade apatiska barn. Regeringen fattar, som interpellanten väl känner till, beslut som kollektiv. Ärendet bereddes med samtliga berörda departement, bland annat Socialdepartementet. Socialdepartementet har fortsatt ett övergripande ansvar för hälso- och sjukvården för de apatiska barnen. Socialdepartementet hålls fortlöpande informerat om samordnarens arbete.
Den nationella samordnaren har bland annat uppdraget att tillsammans med berörda aktörer verka för att åtgärder vidtas när det gäller dessa barn. Samordnaren ska vidare samråda med bland annat berörda statliga myndigheter, däribland Socialstyrelsen, samt Sveriges Kommuner och Landsting. Jag vill även poängtera att samordnaren fortlöpande ska informera och lyfta fram förslag till åtgärder till regeringen som helhet, och inte enbart till Utrikesdepartementet.
Inom den nationella samordnarens uppdrag ligger även att kartlägga och analysera förekomsten av asylsökande barn med uppgivenhetssymtom. En första rapport överlämnades den 27 april 2005. I rapporten redovisas forskningsläget kring fenomenet och problemets förekomst och natur, både på nationell och på internationell nivå. Rapporten innehåller däremot inte några rekommendationer om lämplig vård för dessa barn, något som ligger utanför samordnarens uppdrag. Rapporten ger dock en beskrivning av de symtom som barnen visat eller visar under sjukdomsförloppet. Det som är viktigt nu är att få fördjupade kunskaper vad gäller vården och behandlingen av dessa barn. Regeringen kommer därför att ge Socialstyrelsen i uppdrag att utforma rekommendationer och fördjupa kunskaperna när det gäller diagnostik för barn med uppgivenhetssymtom.
Anf. 77 Marita Aronson (Fp)
Herr talman! Tack, fru migrationsminister, för svaret. Det gjorde mig tyvärr inte så mycket klokare, måste jag säga.
Min fråga ställde jag utifrån den information jag fick vid ett vetenskapligt seminarium som Barnläkarföreningen hade i Uppsala för ett tag sedan. Jag trodde inte riktigt det var sant när jag hörde Socialstyrelsens representant berätta att Socialdepartementet inte var uppdaterat i frågan. Jag var säker på att det var där man hade berett själva sjukdomsfrågan, alltså frågan om barnens sjukdom, och att endast avvisningsärendena sköttes av Utrikesdepartementet.
Vi har från Folkpartiet haft många talesmän och taleskvinnor som tagit upp den här frågan i kammaren, men när jag hörde detta kunde jag inte låta bli att ställa en interpellation till ministern om hur det kunde ha blivit så här.
Jag har i många år jobbat som barnpsykolog vid Drottning Silvias barnklinik i Göteborg och träffat barn som kommit från utsatta miljöer. Många barn som utsatts för extrema situationer uppvisar symtom i form av att de kanske inte ökar i vikt eller att de går in i sig själva när livet blir för svårt och de inte kan förstå vad som händer. Då det handlar om svenska barn finns det ett helt sjukvårdsteam som tar hand om dem och försöker finna orsakerna och bota och hjälpa. Men jag tycker inte att det varit riktigt så för de asylsökande barnen. Alla barn i Sverige har rätt till vård på lika villkor. Det säger också Barnombudsmannen, som är mycket kritisk i dessa frågor. Därför kan man inte utvisa ett svårt sjukt barn som är i behov av vård. Det tycker jag är alldeles självklart.
Ministern säger i sitt svar att den nationella samordnaren tillsammans med berörda parter ska verka för att de åtgärder som behövs vidtas. Det verkar som om detta inte har skett. Först nu ska regeringen ge uppdrag att utforma rekommendationer och fördjupa kunskapen. Det som skett är att ärendet legat på migrationsministerns bord på Utrikesdepartementet. I stället borde det ha tagits fram ett kunskapsunderlag utifrån barnens sjukdom så att ärendet kan hanteras inte på politisk nivå utan utifrån ett medicinskt perspektiv.
Dessa barn är mycket allvarligt sjuka, och därför är det också allvarligt att ärendet inte hamnat på det departement som behandlar frågor om svårt sjuka barn. Barn i apatiskt tillstånd är inte i första hand en migrationsfråga utan en medicinsk fråga. I stället har företrädare för barnkliniker runtom i landet dragits in i dessa politiska aspekter.
Det är min mening att om tillståndet depressiv devitalisering först hade kartlagts som en sjukdom av Socialdepartementet och Socialstyrelsen, som vanligt är i andra frågor, kunde mycket av den mytbildning som florerat undvikits. I stället har myter om simulering av tillståndet, barn som är uppe på nätterna, samordnarens egendomliga uttalande i tysk tv och att dessa barn bara finns i Sverige florerat i den svenska pressen och i tv och gjort att debatten blivit väldigt konstig.
I dag saknas grundläggande kunskap om de här barnens sjukdom. De kunskapsluckorna utgör ett allvarligt hot mot rättssäkerheten i bedömningen av dessa barns humanitära skäl i asylprocessen. Trots att utredningen startade i september i fjol har vi inte fått mer än en avrapportering om några diffusa siffror i en som jag tycker ur vetenskaplig synpunkt undermålig utredning. I den enkät som skickats ut saknas dessutom frågor om till exempel barnens traumatiska upplevelser.
Därför är turordningen fel. Det är min och många andras bedömning. Man har börjat i fel ända. Man har på något sätt slängt in jästen efter degen och sagt att nu ska vi börja. Varför, ministern, har det blivit på detta vis?
Anf. 78 Barbro Holmberg (S)
Herr talman! Jag tror att den representanten, jag hörde inte riktigt om det var för Socialstyrelsen eller Socialdepartementet, nog måste ha missuppfattat det hela. Självklart är det så, som jag sade inledningsvis, att regeringen fattar beslut som ett kollektiv. Det innebär att alla departement är involverade i varje beslutsfattande. Det gäller särskilt ett beslutsfattande som rör tillsättandet av den nationella samordnaren. Där går ju de olika frågorna ihop, och därför har naturligtvis Socialdepartementet haft en mycket viktig del i det. Jag har också själv haft möten med Socialstyrelsens generaldirektör om just de apatiska barnen.
Det här är emellertid en komplex fråga som berör många aspekter. Det är naturligtvis en hälso- och sjukvårdsfråga, för det gäller barn som är sjuka. Det är också en migrationsfråga, för det gäller enbart barn som är asylsökande. Dessutom måste vi alla ställa oss frågan hur vi ska förebygga att barn hamnar i dessa svåra situationer. Där tror jag att många av samhällets olika delar måste samverka.
Då talar jag om skolan, förskolan och naturligtvis hälso- och sjukvården. Där måste vi jobba tillsammans för att hitta metoder för att förebygga.
Apropå den kritik som har riktats mot samordnaren och mot personer som finns runt samordnaren vill jag framhålla att samordnaren är psykolog. Hon har varit verksam inom barnpsykiatrin i Stockholm i mer än 15 år. Hon har också arbetat länge med asylsökandebarn. Marie Hessle har haft uppdrag för både Sida, Rädda Barnen och Unicef både i Bosnien och i Kosovo. Hon har en internationell utblick och hon har arbetat med de här frågorna. Till sig har hon knutit en samrådsgrupp. Där ingår bland andra en rad olika myndigheter - Socialstyrelsen, landstingen, Migrationsverket, Röda Korset och Barnombudsmannen.
I den kartläggning som man har gjort har det också funnits en referensgrupp. I den referensgruppen ingår två läkare. Det är överläkare Göran Bodegård och Frank Ståhl. I referensgruppen ingår också en barnpsykolog, Andreas Tunström, och två professorer, Gunvor Andersson och Per-Anders Rydelius. Det handlar om att få in så många aspekter och så mycket kunskap som möjligt i arbetet.
Jag skulle också vilja säga något om detta med myter. Marita Aronson säger att det är en myt att detta bara finns i Sverige. Jag skulle vilja säga att man sprider en myt om man säger att detta är en myt. Vi ser i dag inget annat land som har en sådan situation som vi har.
Under en tvåårsperiod har vi haft ungefär 400 barn med mer eller mindre apatiska symtom. Detta har ingen motsvarighet i något annat land. Jag skulle vilja att Marita Aronson i så fall ger exempel på ett sådant land.
Vi vet naturligtvis att det finns barn runtom i världen som har haft liknande symtom. Vi vet att det finns en professor i England som under en tioårsperiod har observerat ett femtiotal barn. Men vi har under en tvåårsperiod sett 400 barn. Denna situation är helt unik, och jag blir förvånad över att riksdagsledamöter inte ställer fler knivskarpa frågor till mig om hur det kommer sig att vi har en politik som leder till detta, för detta tycker jag är det viktiga.
Anf. 79 Marita Aronson (Fp)
Herr talman! Låt mig ta detta med mytbildningen först. Visst, jag kan hålla med om att det inte finns några jättemängder sådana här fall som finns rapporterade i världen. Det finns enstaka, och på vissa ställen några fler. Men man har gång på gång sagt - och jag har själv hört ministern säga det på tv - att vi är det enda land där det finns sådana här barn. Att det finns sådana mängder gör mig jätteorolig. Varför frågar vi oss inte vad det är för fel på vår flyktingpolitik? Det måste ju vara den som det är fel på när så många barn blir sjuka.
Först och främst måste det göras en klinisk avgränsning av det här tillståndet och dess olika varianter. Det är därför jag hela tiden poängterar att det måste vara en medicinsk bedömare. Det behövs en differentialdiagnos utifrån barnets tidigare upplevelser, nuvarande fysiska och psykiska tillstånd med mera, och det behöver fastställas en definition av detta allvarliga fysiska och psykiska tillstånd. Bland annat vet jag att barnen har snabb puls och hög ämnesomsättning, vilket tyder på typiska stressreaktioner hos barn. Det är alltså ingen simulering.
Dessa barn är både psykiskt och fysiskt sjuka, vilket också ministern säger. Men varför har man då inte haft en barnläkare med? Den frågan har min kollega Anne-Marie Ekström ställt tidigare i en interpellation till ministern. Då svarade ministern tydligt att man inte hade någon barnläkare med. Det finns barnpsykiater med, men ingen barnläkare.
Jag har jobbat mycket både med barnläkare och med barnpsykiater. Barnläkaren har en annan dimension att lägga till. Det hade varit mycket viktigt om man kunde ha haft med en barnläkare. I stället nonchalerar man de kraftfulla intyg som de har skrivit när det gäller avvisning.
Många har varit engagerade i barnen: kyrkorna, Barnläkarföreningen, Barnombudsmannen, Rädda Barnen och andra organisationer, press, medier, enskilda läkare och psykologer och en stor del av befolkningen. Jag är mycket förvånad över den närmast kallhamrade hållning som regeringen har haft inför denna grupp av barn, som med hela sin kropp visar att de är uppgivna och inte orkar längre. Jag tycker att vi skulle skicka ut signalen att de ska få stanna av humanitära skäl.
Precis som har sagts tidigare borde man fråga vad som är skälet till detta. Jag tror att det är regeringens flyktingpolitik som har gjort dem sjuka, tillsammans med det de har haft med sig av traumatiska upplevelser. Om den politik som dessa barn har blivit utsatta för i Sverige har orsakat detta tillstånd så är det vår skyldighet att låta dem stanna och få vård. Om de inte får stanna är det svårt att ge dem vård. Det är svårt att bearbeta sina upplevelser om man inte vet att det finns ett slut på detta.
Jag instämmer i det som ledamöter i socialförsäkringsutskottet från fem partier förordar: Varje barn ska bedömas av ett professionellt team så att det ska kunna få den bästa och mest kvalificerade hjälpen. Detta är bråttom. Utredningen har nu pågått i sju månader eller mer. Varje morgon i sju månader - och kanske i flera år dessförinnan - har föräldrarna stigit upp och sett sitt barn, matat det med sonden och fråga sig hur barnet ska överleva den här dagen. Så är det dag efter dag. Det är en fruktansvärd situation. Man måste göra något snabbt. När tror ministern att detta elände kommer att få ett slut?
Anf. 80 Barbro Holmberg (S)
Herr talman! Visst finns det exempel från andra länder. Det finns också lite forskning, men väldigt lite om detta. Faktum kvarstår: Just den här situationen är väldigt unik för Sverige.
Marita Aronson säger att det beror på den svenska flyktingpolitiken. Låt oss analysera det. Vad i den svenska flyktingpolitiken kan det bero på? Jag tycker att det är en intressant fråga som vi definitivt måste tränga djupare in i.
Det kan inte handla om handläggningstider. Man måste se Sverige i förhållande till andra europeiska länder. Vad är det som skiljer ut Sverige från andra europeiska länder? Ja, det som skiljer ut är inte handläggningstiderna. Tvärtom har vi ganska korta handläggningstider. Så är faktiskt fallet. Sverige har inte heller en mer restriktiv politik än andra länder. Det tror jag att Marita Aronson är medveten om. Vi behöver inte gå långt utanför våra gränser för att se det.
Sverige är också ett land som har jobbat väldigt mycket med barn i asylprocessen. Mig veterligt är Sverige det enda land som har lyft fram barn så tydligt i asylprocessen. I vissa länder registreras knappt barn. Detta är alltså något som är väldigt förbryllande och som vi måste tränga djupare in i. Men vi måste också fråga oss om andra länder har ett bättre förebyggande arbete än vi, så att man där kan hitta något innan det går så här långt. Det måste vi också gå vidare med.
Helt klart är det som Marita Aronson säger: Väldigt många är engagerade och känner stor oro. Det gör jag också, och det gör hela regeringen. Jag är övertygad om att alla gör det som i den här riksdagen fattade beslut om att vi inte skulle ha en allmän amnesti. Men det betyder inte att vi säger att alla ska avvisas, utan det betyder att vi slår vakt om att alla barn, även de här barnen, ska få en individuell prövning i varje enskilt ärende.
Jag tycker att den rapport som samordnaren presenterade för ett antal veckor sedan styrker min uppfattning. Det här ser väldigt olika ut. En del barn har många symtom, en del barn har färre symtom. Ett fall är inte det andra likt. Därför är det viktigt att slå vakt om den individuella prövningen.
Men vår lagstiftning säger ju att barn som har livshotande sjukdomar, som jag har sagt tidigare, inte ska avvisas. Nu har regeringen fått en möjlighet att också i ett vägledande beslut slå fast just den viktiga principen att handlar det om barn som har livshotande sjukdomar ska de naturligtvis stanna i Sverige.
Det är också viktigt att slå fast en annan princip som är grundläggande i flyktingpolitiken, nämligen asylskälen. Barns egna asylskäl ska alltid utredas och alltid bedömas. Den utgångspunkten har jag när regeringen nu ska fatta beslut i det enskilda ärendet.
Anf. 81 Marita Aronson (Fp)
Herr talman! Orden låter så vackra och så fina när ministern säger dem. Men verkligheten är inte sådan. Det är detta som är så bekymmersamt, att man talar om en sak och så gör man någonting annat.
Vi vet att barn har utvisats. Flera av de barn som nu ligger där och nästan känns som levande döda har fått avvisningsbesked. Det är ju därför de har blivit sjuka. Det är inte så att alla har fått möjligheten att stanna. Och detta har vi egentligen vetat om i flera år, även om inte utredningen har funnits så lång tid.
Min fråga är igen: När kan vi få någon ordning på det här? Jag känner alltså att de barn som är här nu och är så sjuka på något vis måste tas i första rummet. Sedan får vi börja titta på förebyggande verksamhet, precis som ministern säger. Jag håller med om att det behövs jättemycket förebyggande verksamhet. Man måste ha koll på de här barnen ganska tidigt för att de inte ska komma så djupt ned i sin depression som de gör. Jag tror att man måste ha den vinklingen på det.
Men det brådskar. Det går inte att utreda under år. Det är nu de behöver hjälp. Jag fick en knapp i veckan av Rädda Barnen där det står "Svik inte de apatiska barnen". Jag har bara en knapp så jag vill ha den kvar. Men jag hoppas att ministern får en sådan också. Det är mitt råd till ministern. Svik inte dessa barn! De behöver hjälp, och det behövs hjälp nu.
Anf. 82 Barbro Holmberg (S)
Herr talman! Jag är helt enig med Marita Aronson om det. Vi har en väldigt akut situation.
Men jag tror inte att det gynnar någon att man ställer det ena mot det andra, myndigheter och så vidare och vad man ska göra först. Vi måste jobba på alla fronter samtidigt. Vi måste se över de förebyggande insatserna. Vi måste fördjupa det arbetet. Vi måste också titta på diagnostiken. Det finns ju inte någon vedertagen diagnos på detta. Det måste vi jobba vidare med.
Socialstyrelsen har påbörjat det arbetet, och regeringen kommer också att ge Socialstyrelsen ytterligare ett uppdrag för att se till att vi får rekommendationer och att vi jobbar vidare när det gäller diagnostiken. Här tror jag att det handlar om att jobba på alla fronter samtidigt.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.