Den svenska mediekoncentrationen
Interpellation 2009/10:298 av Petersson i Stockaryd, Helene (s)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2010-03-18
- Anmäld
- 2010-03-18
- Besvarad
- 2010-04-06
- Sista svarsdatum
- 2010-04-07
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
Interpellation
2009/10:298 Den svenska mediekoncentrationen
av Helene Petersson i Stockaryd (s)
till kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth (m)
På ytterligare ett område riskerar mediekoncentrationen att bli närmast total. Denna gång sker koncentrationen på den svenska pocketdistributionsmarknaden. Jag har tidigare under mandatperioden ställt ett antal interpellationer till kulturministern rörande ministerns syn på mediekoncentrationen i Sverige. Kulturministerns svar har hela tiden varit att Sverige har en mångfald på medieområdet, och att det inte finns någon mediekoncentration som regeringen tänker göra något åt.
När riksdagen biföll motionen om en översyn av mediekoncentrationen i Sverige svarade regeringen genom en skrivning i budgetpropositionen, och avfärdade därmed hela frågan om en översyn.
Läget på mediemarknaden förändras i rask takt. Det sker sammanslagningar och större företag fortsätter att köpa upp konkurrenter på det ena medieområdet efter det andra.
Den 1 mars övertog Bonniers ägandet av Pocketgrossisten och skaffade sig därmed en ännu mer dominant ställning inom de tryckta medierna än tidigare. Till detta ska läggas Bonniers ägande av TV4 och biografkedjan SF samt en avsevärd andel av dagstidningsmarknaden.
Mot bakgrund av detta vill jag veta var kulturministerns gräns går för att ministern ska anse att Sverige är på väg mot en sådan mediekoncentration att regeringen bör agera.
Debatt
(10 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2009/10:298
Webb-tv: Den svenska mediekoncentrationen
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2009/10:98 Tisdagen den 6 aprilProtokoll 2009/10:98 7 § Svar på interpellation 2009/10:298 om den svenska mediekoncentrationen
Protokoll från debatten
Anf. 43 Lena Adelsohn Liljeroth (M)
Herr talman! Helene Petersson i Stockaryd har frågat mig var min gräns går för att jag ska anse att Sverige är på väg mot en sådan mediekoncentration att regeringen bör agera.
Jag har under denna mandatperiod vid upprepade tillfällen debatterat frågan om ägarkoncentration och mångfald i medier i denna kammare till följd av interpellationer från Helene Petersson. Eftersom jag inte minst vid den senaste debatten, i oktober 2009, utförligt förklarade min och regeringens hållning i den aktuella frågan, finner jag inte skäl att bli alltför långrandig i mitt svar.
Jag kan dock på nytt sammanfattningsvis konstatera att regeringen bedriver en mediepolitik med utgångspunkten att fria och självständiga medier är en förutsättning för den mångfald i nyhetsförmedling och opinionsbildning som är nödvändig i ett demokratiskt samhälle. Ett spritt ägande kan vara en viktig faktor för att skapa mångfald, men det handlar lika mycket om att skapa goda villkor för företag och företagande inom olika medier. Väl utformade regler för radio och tv, presstöd och filmstöd kan också bidra till att säkerställa mångfalden genom att komplettera det utbud som marknadskrafterna levererar utan att snedvrida konkurrensen på marknaden mer än nödvändigt. Till detta kommer att den tekniska utvecklingen öppnat för nya aktörer att etablera sig inom olika medier.
Jag vill vidare inte kommentera enskilda fall av företagsförvärv - som till exempel Bonniers köp av Pocketgrossisten - vilka dessutom kan komma att prövas av Konkurrensverket och EU-kommissionen enligt de regler om förbud mot företagskoncentrationer som finns i konkurrenslagen respektive EU-rätten. Det är tillämpningen av dessa regler som ytterst sätter och bör sätta gränserna för företagskoncentrationer, inte agerande från regeringen.
Regeringen kan däremot initiera förändringar och lämna förslag i syfte att främja det mediepolitiska målet, som ju bland annat rör yttrandefrihet, mångfald samt massmediernas oberoende och tillgänglighet. Här finns många exempel på sådant vi gjort under mandatperioden som jag nämnt i tidigare debatter och som bland annat rör public service samt radio-, dagspress- och filmområdet.
Som ett exempel kan nämnas den proposition om radio och tv i allmänhetens tjänst som överlämnades till riksdagen i juni 2009. Ett annat exempel är den nyligen beslutade propositionen om en ny radio- och tv-lag som bland annat syftar till att förenkla och modernisera lagstiftningen och att skapa goda förutsättningar för radio- och tv-företagen. Ett ytterligare exempel är det pågående arbetet för att säkerställa att de regler som gäller för presstödet inte står i strid med EU:s statsstödsregler. En utgångspunkt är här att regeringen anser att presstödet ska värnas, eftersom det är viktigt för mångfalden på lokal och regional nivå.
Anf. 44 Helene Petersson i Stock (S)
Herr talman! Tack, kulturministern, för svaret!
Vi har, som kulturministern skriver i sitt svar, haft en mängd debatter utifrån just ämnet mediekoncentration. Men det är fortfarande lika aktuellt - det händer något inom mediemarknaden nästan varje månad. Det är inte så att det blir fler mindre aktörer, utan tvärtom fortsätter de stora aktörerna att utvidga sina imperier.
Kulturministern har också vid upprepade tillfällen talat om regeringens inställning och mediepolitik, eller, enligt min mening, brist på mediepolitik inom området.
Fria och självständiga medier är en förutsättning för mångfald, säger kulturministern. Visst ska vi ha fria och självständiga medier. Men är det detsamma som att en aktör får bli hur stor som helst? Frågan är fortfarande lika aktuell efter Bonniers köp av Pocketgrossisten. Ger total frihet för vilka köp som helst förutsättningar för mångfald?
Den fria etableringsrätten är gammal, och den ska vi vara jätterädda om. Men frågan om koncentration har varit på tapeten åtminstone - så långt tillbaka som jag har kunnat gräva - sedan 1944 års diskussioner inför den proposition som blev 1949 års tryckfrihetsgrundlag. Enligt den propositionen utgör den enda säkra grundvalen för ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning att det finns rätt för var och en att framställa åsikter och meddela underrättelse. Med en sådan frihet torde en monopolisering av det fria ordet knappast vara genomförbar i ett demokratiskt samhälle.
Regeringen fortsätter, för 60 år sedan: Om tendenser mot en monopolisering skulle förmärkas bör de motarbetas.
År 1974 skriver statsrådet Lidbom i direktivet till Massmediekoncentrationsutredningen: Numera är situationen sådan att tryckfrihetsförordningens etableringsfrihetsregler på denna punkt riskerar att motverka sitt syfte.
Detta var 1974. Det blev inget av den utredningen - kanske med rätta - men utvecklingen fortsätter i fel riktning.
Etableringsfrihetens syfte i TF och YGL är att det i lag inte får finnas några regler som hindrar någon att framställa och sprida meddelanden till allmänheten. Det är också näringsfrihet: Det får inte finnas några regler som utgör hinder för någon att ägna sig åt ett eller flera av leden vid produktion och spridning av meddelanden till allmänheten.
Men blir det verkligen, fru kulturminister, en fri etableringsrätt när några få företag blir större och större på område efter område inom massmedierna? Eller är det så att de små företagen och distributörerna inte förmår överleva i den konkurrens de utsätts för och att den fria etableringsrätten på så sätt motverkas i stället för att stärkas?
Kulturministern vill inte kommentera ett enskilt fall, och det har jag förståelse för. Konkurrensverket har också, sägs det, inlett en undersökning av Bonniers köp av Pocketgrossisten. Jag var i dag inne på Internet, men jag kunde inte hitta något på Konkurrensverket. Vi får väl förutsätta att de kommer att göra det i alla fall.
Min fråga är: Räcker Konkurrensverkets möjligheter? Jag tycker att det är mycket tveksamt.
Anf. 45 Gunnar Andrén (Fp)
Herr talman! Efter regeringsskiftet 1976 introducerades någonting som hette närradion i Sverige. Det var en etableringsmöjlighet. Den ganska kända tidningen Grönköpings Veckoblad hade då en notis där man uppmanade alla sina prenumeranter att sluta prenumerera på Grönköpings Veckoblad av den anledningen att alla deras nyheter upplästes i närradion varje dag.
Det här är ganska intressant, med den medieutveckling som vi har, nämligen att nyheterna är gratis men god journalistik alltid kostar. Mediekoncentration i den bemärkelsen är inte ny. Som Helene Petersson refererade fick vi efter 1972 års pressutredning - där var Stig Hadenius, som nyligen gick bort, huvudsekreterare - Carl Lidboms olika utredningsdirektiv om hur man skulle kunna minska presskoncentrationen.
Det här har fortsatt i väldigt stor utsträckning. Det finns ganska få tidningsutgivare i dagens läge. Men när man går till exempel till en pressbyråkiosk ser man att utbudet av tryckta medier är större än någonsin, men det är på specialområden.
Här får vi skilja på två olika saker. Jag tycker att regeringen har varit klok som inte intervenerat i den utveckling på marknaden som vi har sett. Det gäller att se till att man ständigt har möjlighet att etablera nya produkter.
Problemet, herr talman, är att många av dem som förser oss med det som Grönköpings Veckoblad kallade nyheter, dessa dagstidningar på den lokala marknaden, har det mycket svårt att få pengarna att gå ihop. Anledningen är att intäkterna från annonserna inte räcker. Framför allt är distributionen av tidningarna hem väldigt dyr - ungefär som när man tog bort mjölkdistributionen en gång i tiden. Det är mycket lättare att ha detta via etermedier.
På den här punkten kan man verkligen fundera, om vi ska ha en god journalistik i framtiden: Hur kommer möjligheterna att distribuera dagstidningar fem eller sex dagar i veckan att vara? Det är en av de saker som jag tycker att man borde överväga från statsmakternas sida, oavsett vilken regering vi har.
När man sedan tittar på de tidningar som fanns förr i tiden har de nästan överallt ombildats till mediehus. Det nämnda Bonniers är ett sådant exempel. Vi ser det på Svenska Dagbladet och många andra tidningar. Det är mediehus som arbetar inte bara med tryckta medier utan på alla håll, och måste göra så av kommersiella skäl. Annars finns det alltid uppstickare som tar hand om de delar som mediehusen inte orkar arbeta med.
Jag tycker att regeringen har skött frågan om presstödet väldigt bra och säkrat mångfalden på många sätt. Men på en punkt är jag fortfarande kritisk, och det gäller någonting som inte direkt berör statsrådets ämbetsområde. Det är att vi fortfarande har kvar reklamskatten på annonser i dagstidningar. Det är en beskattning just av god journalistik. Jag hoppas att denna regering har en intention att avskaffa detta under nästa mandatperiod. Det vore en bra signal om att man uppfattar god journalistik som någonting som man inte ska beskatta särskilt. Nu är det bara den goda journalistiken som är särskilt beskattad i detta land, och det är inte rimligt.
Anf. 46 Lena Adelsohn Liljeroth (M)
Herr talman! Vi har diskuterat den här frågan förr, och jag misstänker att vi kommer att fortsätta göra det ett antal gånger. Det här är ett större område än bara det som interpellanten i dag tar upp.
Helene Petersson sade, om jag nu citerar det korrekt, att det händer något inom mediemarknaden snudd på varje månad. Precis så är det. Det är också ett skäl till att man från politikernas sida ska vara väldigt försiktig med att vara klåfingrig, för man vet inte särskilt mycket om vad som kommer att hända.
Vi har sett mycket på bokmarknaden, inte minst efter att bokmomsen sänktes, vilket är väldigt positivt, och efter att vi har börjat kunna köpa böcker på Internet. Vi kunde också se andra uppstickare på förlagsmarknaden. Jag noterar att Helene Petersson är en varm vän av mindre företag på förlagsmarknaden för en fungerande konkurrens. Det är jag också. Välkommen i den skaran! Så har det heller inte alltid varit.
Det händer saker, för marknaden fungerar trots allt rätt bra. Piratförlaget är ett exempel på vad som händer när några stora aktörer inte agerar som författarna vill. Då bildar man ett alternativ. I dag har man möjlighet att göra detta.
Vi har i dag en konkurrenslagstiftning som dessutom har skärpts. Den ligger inte på mitt område utan på Näringsdepartementets område. Det är en skärpt konkurrenslagstiftning.
Helene Petersson talade om tidigare utredningar. Vi behöver inte gå så långt tillbaka som 1949 eller till Carl Lidbom och den debatt som var i början eller mitten av 1970-talet. Vi kan gå till den debatt vi hade på 1990-talet och i början av 2000-talet. Då hade regeringspartiet, som Helene Petersson sympatiserar med, tänkt sig att lägga fram en proposition om mediekoncentration, men man drog tillbaka den. Man valde att inte lägga fram den, för man visste att man inte skulle få något stöd för den i riksdagen.
Jag vet inte om en mediekoncentrationslag är något som Helene Petersson frågar efter i dag. Det är en fråga jag skulle vilja skicka tillbaka. Vad är det Helene Petersson vill att man från regeringens, riksdagens och politikernas sida skulle göra för att förhindra eventuella uppköp inom förlagsbranschen?
Anf. 47 Helene Petersson i Stock (S)
Herr talman! Det är framför allt att man ska skapa större möjligheter för små företag, förlag och olika tidningsutgivare att faktiskt kunna verka.
Ministern tar upp både presstödet och radio- och tv-lagen. Presstödet är också en favoritfråga för kulturministern och mig själv i debatter. Jag anser inte att de regelverk som denna regering har skapat har gjort saker och ting bättre för Sveriges dagstidningar. Det regelverk som är i sjön nu härstammar från mitt partis regering och den utredning som föregick det beslutet. Där försökte vi få ned trappan och få in mindre aktörer. Sedan har denna regering ändå lagt fram detta, och jag kan väl ge credit för att man åtminstone inte har strukit detta helt. Men jag tycker inte att det är kulturministern som ska ta åt sig äran för det regelverket. Tvärtom kommer de försämringar som är på gång där att riskera mycket för storstadstidningar.
Nu ska vi inte ta en fullständig presstödsdebatt här, men vad jag ser som en risk är att den sexårsgräns för när stödet ska omprövas som vi inte gick med på men som regeringen nu föreslår i den nya kan innebära att vi, om vi inte får en rödgrön regering, inte har något presstöd längre efter sex år, även om kulturministern säger att hon värnar det.
Den nya radio- och tv-lagen kommer vi också att ha en annan debatt om framöver. Men vad jag har sett här är inte att den skulle innebära några större möjligheter för små aktörer. Det är fortfarande de stora aktörerna, stora bolag, som lägger under sig och drar till sig mer och mer. De får fortsatta villkor.
Det ska delas ut nya frekvenser, och Post- och telestyrelsen har fått i uppdrag att se efter om det finns några. Det ska ske ett slutet anbudsförfarande. Men vem, tror kulturministern, har ekonomisk möjlighet att ta åt sig dessa frekvenser - att kunna betala för åtta år i sträck framåt? Jag tror inte att det är små aktörer. Jag hoppas att jag har fel, för vi behöver fler små aktörer på de här marknaderna, både på dagstidningsmarknaden och inom radio och tv.
Om inte regeringen ska gå in och göra något tror jag att man kan titta ytterligare på Konkurrensverkets möjligheter och konkurrenslagstiftningen. Man kan titta på hur det gick när SF Bio skulle köpa Sandrews. Då sade Konkurrensverket nej. Men så gick Astoria in och konkurrerades ut, och Svenska Bio, som till hälften ägs av SF, tog över. Konkurrensverket kunde inte göra någonting.
I dag har SF Bio 90,8 procent av marknaden i de större städerna. Svensk bio, som alltså till hälften ägs av SF, har 3,8 procent. Folkets Hus och Parker har 1,7 procent, och ändå går SF in och agerar genom att skicka brev till Göteborgs och Malmö kommuner där man skriver att man tycker att de bidrag som Folkets Hus och Parker får för att fortsätta driva de gamla, anrika salongerna snedvrider konkurrensen inom bioverksamheten. Det är precis samma agerande som det vi har sett DN genom Bonniers göra i presstödsfrågan. Är detta konkurrens på lika villkor, ministern?
Anf. 48 Bosse Ringholm (S)
Herr talman! Det var ett ovanligt klent svar som kulturministern gav på den oerhört allvarliga frågan om var gränsen går för att regeringen ska reagera och agera när det gäller mediekoncentrationen i Sverige. Kulturministern hänvisar till att regeringens politik är känd, men problemet är att regeringen inte har någon politik på området. Det är det som är känt. Regeringen agerar inte. Regeringen gör ingenting.
Jag kan inte uppfatta kulturministerns inlägg här på annat sätt än som att hon inte tycker att det är något problem med mediekoncentration i Sverige - det finns ingen växande mediekoncentration på något område: När det gäller dagstidningar, film eller böcker finns det uppenbarligen ingen mediekoncentration värd namnet att diskutera.
En seriös fråga som den Helene Petersson ställer - var går gränsen för en så omfattande mediekoncentration att regeringen borde reagera? - möts med hänvisning till en politik som är passiv och inte gör något. Då måste man få ställa frågan på nytt. Finns det något läge där regeringen bedömer att vi är på väg in i en riskfylld situation där mediekoncentrationen håller på att bli för omfattande? 90 procent, som nämndes nyss, är tydligen inte tillräckligt mycket. Vid vilken nivå är regeringen oroad - är det 100 procent? Vill regeringen göra något?
Precis som Helene Petersson kan jag ha förståelse för att ministern inte vill kommentera enskilda ärenden, men sanningen att säga verkar inte heller de myndigheter som har att vaka över området, till exempel Konkurrensverket, ha upptäckt den mediekoncentration som pågår. Det finns ju ingen större aktivitet på området, åtminstone ingen redovisad sådan.
Alla som följer debatten på kultursidorna, i tidskrifter och i andra sammanhang kan se att det finns en väldig oro för en tilltagande mediekoncentration. Men på Kulturdepartementet och i regeringen verkar ingen ha upptäckt denna växande mediekoncentration.
Om man inte har upptäckt den behöver man heller inte göra något, och det är väl också förklaringen till att regeringen har struntat i att utreda detta, trots att riksdagen för några år sedan av regeringen begärde en utredning på området. Då återstår frågan: Finns det enligt kulturministern något skäl till oro för någon form av mediekoncentration, och i så fall på vilket område? Kan regeringen tänka sig att göra något, eller vill man bara sitta och avvakta och tro att myndigheterna - Konkurrensverket eller andra - ska göra något? Uppenbarligen ska regeringen inte göra något.
Eller har vi andra förstått detta fel? Regeringen kanske verkligen är oroad av mediekoncentrationen? Då kan väl regeringen säga det i så fall! Hela svaret andas inte någon som helst oro för någon mediekoncentration, och följaktligen behöver man ingenting göra.
Jag tycker att det är en ganska passiv och tafatt politik. Man ska möjligtvis säga: Det är klart att det har en ideologisk hemvist. För den som har uppfattningen att demokratin sköts via marknadsmekanismer och att marknadsmekanismerna på något vis ibland är överställda demokratins regler, demokratins villkor, får marknaden ta över allting. Men sanningen är att demokratin faktiskt är viktigare i det här läget. Och för att demokratins yttrande- och tryckfrihet och mediefriheten ska fungera måste det också vara någon form av samhällssyn och någon form av samhällsagerande så att man både i politiken och i myndigheterna kan agera i syfte att stävja den tilltagande mediekoncentrationen. Men ministern verkar inte ha upptäckt att det finns någon mediekoncentration över huvud taget.
Anf. 49 Lena Adelsohn Liljeroth (M)
Herr talman! Jag ska först be om ursäkt för att jag inte svarade Gunnar Andrén på frågan om reklamskatt. Jag ser naturligtvis också att detta är ett bekymmer. Sedan kan jag väl också se att man ska vara väldigt försiktig när man inför nya skatter, för det är rätt svårt att avskaffa dem. Det vet vi sedan tidigare. Och de som jag nu har äran att ha en debatt med brukar inte heller vara de som vill sänka skatter i andra sammanhang.
Ser jag några problem? Jag ser flera problem på medieområdet. Men det handlar kanske inte framför allt om att det skulle bli en sådan mediekoncentration att det skulle hota yttrandefriheten.
Jag ser en del bekymmer i hur man ska kunna ta betalt för nyheter. Jag ser ett problem i att många unga väljer bort dagstidningen därför att de kanske har vant sig vid gratistidningar eller vid att läsa nyheterna på nätet, där det inte alltid är en fördjupning. Men samtidigt kan jag glädja mig åt att det händer otroligt mycket. Den så kallade bloggosfären innehåller allt möjligt, inte bara lättviktiga nyheter utan också riktigt djupa analyser och länkar till andra områden. I den meningen är varken yttrandefriheten eller mediefrågorna i någon mening hotade.
Jag tror att Helene Petersson och jag är ungefär jämngamla. Vi är födda i mitten av 1950-talet. Jag var ungefär 15 år när jag blev politiskt aktiv. Det kan hända att Helene Petersson också var det. Jag kommer ihåg hur det såg ut då. Jag kommer ihåg att det var förbjudet med någon annan tv och radio än den som ingick i monopolet. Jag vet vad som hände dem som försökte utmana det här monopolet. De blev dömda. En person dömdes till och med till fängelse. Det tycker jag var ett stort problem när det handlar om mediemångfalden.
I dag är vi inte där. Vi har en enorm mångfald, ibland så stor att vi inte förmår svälja den. Det finns ett brus av åsikter och synpunkter. Gunnar Andrén var inne på en del tidigare och tog också upp goda exempel i en tidigare interpellationsdebatt. Han har känt sig föranledd att refusera det ena inlägget efter det andra därför att det inte har funnits tid, plats eller möjlighet att låta alla komma fram. I dag har vi inte längre den begränsningen. Vi har kanske ibland svårt att ta emot det.
När det handlar om det specifika exempel som Helene Petersson tar upp i interpellationen, Bonniers förvärv av Pocketgrossisten, kan jag inte ha särskilda synpunkter på det, eftersom affären uppenbarligen är anmäld till Konkurrensverket. Vi har en konkurrenslagstiftning, och den har jag att följa. Jag kan inte börja ha synpunkter på lagen. Lagen har dessutom skärpts i syfte att förbättra konkurrensen på flera områden.
Och när det handlar om de små och medelstora företagen har den här regeringen gjort väldigt mycket, mycket mer än den tidigare. Där slutade det bara med någon form av prat utan några konkreta förändringar.
Anf. 50 Helene Petersson i Stock (S)
Herr talman! Kulturministern sade i sitt förra inlägg: Vi vet inte vad som händer. Alltså finns det inte skäl att agera.
Om vi skulle resonera så skulle vi aldrig agera här. Vi vet ju egentligen inte vad som händer inom något område. Men vi har en färdriktning. Vi vill någonting. Politik är att vilja - det är faktiskt någon som har sagt så också.
Distributionen tog Gunnar Andrén upp. Jag tror att också kulturministern nämnde det. Ett av de stora problemen, som man lyfter fram i denna fråga, är: Om man inte får ut sina böcker, hur ska man då få folk att läsa dem?
Här är det också stora problem. Vi har stött på det också inom Presstödsnämnden. De distributörer som finns, som kommer i en monopolsituation, höjer priserna. Vi hade problem med vårt eget bolag Posten, som skulle ha jättemycket pengar för att skicka ut en tidning till landsbygden på lördagar.
Nu tog denna regering bort möjligheten att få ersättning för lördagsdistribution. Det är ju också en bra sak man har gjort från denna regering när det gäller att stärka möjligheten för människor på landsbygden att få sin tidning på lördagar.
Sedan gällde det detta med att det inte hotar yttrandefriheten. Nej, men jag började mitt inlägg, som kanske var väl historiskt och väl långt, med att tala om att det hotade etableringsfriheten. Jag tror inte att det hotar yttrandefriheten. Det kanske begränsar våra möjligheter att ta del av många. Men nätet finns. Där finns det fler aktörer i dag. Men jag tänker på etableringsfriheten. De stora företagen roffar åt sig och köper upp. De har ekonomiska muskler. De har kraft att ta för sig på alla områden. Det gäller distributionen och produktionen överallt. Kan det hota etableringsfriheten, kulturministern?
Anf. 51 Bosse Ringholm (S)
Herr talman! Kulturministern tycker inte att det finns några större problem när det gäller mediekoncentrationen. Det enda exempel hon kunde komma på var att medieföretagen inte kan ta tillräckligt betalt för sina produkter. Ja, det kan vara ett problem, men det kanske inte är det största problemet. Framför allt är det inte det enda problemet i branschen, och det är inte det som är det avgörande när det gäller mediekoncentrationen.
Om man är svuren till marknadsekonomin, som kulturministern uppenbarligen är, och tror att den löser alla problem ser man inga problem eller mediekoncentrationen. Därför undviker kulturministern att över huvud taget diskutera de problem och svårigheter som finns med mediekoncentrationen.
Man går tillbaka till 50-talet och säger att vi från 50-talet och framåt har haft en teknikutveckling. Jag utgår från att kulturministern inte vill räkna sig det tillgodo för egen del i varje fall. Det kan ju inte vara en del i den politiska utvecklingen att säga att den tekniska delen får sköta det hela. Det är klart att vi har fått teknikutveckling som har varit till nytta för mångfalden under senare år och senare årtionden.
Men det som efterfrågas handlar ju om en realitet. Eftersom koncentrationen på mediemarknaden blir alltmer tydlig när det gäller vissa företag och vissa grupper av företag - och vissa är väldigt dominanta inom sina områden - borde ministern rimligen ställa frågan: Finns det ett problem med den här mediekoncentrationen?
Ministern ser inget problem över huvud taget. Det är naturligtvis allvarligt. Men om det finns en övertygelse om att marknaden sköter det här på egen hand kan jag förstå ministern. Men om det är marknaden som ska sköta allting undrar man varför vi har en kulturminister på medieområdet. För kulturministerns slutsats är uppenbarligen att marknaden sköter det här. Alla andra ser problem med mediekoncentrationen, men kulturministern ser bara marknaden som den stora problemlösaren.
Anf. 52 Lena Adelsohn Liljeroth (M)
Herr talman! Jo, det är riktigt att jag har en mycket stark tilltro till marknaden. Det är också därför som jag är moderat. Och jag anser inte att det är min uppgift som medieminister eller kulturminister att börja detaljstyra.
Jag är fortfarande oklar över vad Helene Petersson egentligen efterfrågar. Vad är det som Helene Petersson tycker att vi ska göra? Jag frågar fortfarande: Handlar det om den form av lagstiftning och begränsning som den tidigare kulturministern, Marita Ulvskog, ville införa, där hon inte ens fick med sig sin egen regering? Är det detta som Helene Petersson är ute efter? Jag vet inte detta.
Sedan tycker jag att det är intressant att höra när Bosse Ringholm talar. Det börjar bli ett mönster. Ingenting händer. Passivitet, heter det. Det är oavsett vem av oss i regeringen som har gjort något eller vad vi säger. Det kommer med regelbunden upprepning: Det händer ingenting. Det är passivitet.
Jag tycker att det är ett bekymmer när ledamöter i Sveriges riksdag uppenbarligen så illa följer medierna och debatten och inte noterar hur mycket som sker. Det tycker jag är ett stort bekymmer.
Jag är precis lika angelägen som någonsin Helene Petersson, kanske mer, om att vi ska ha en fungerande marknad i det här landet. Det är därför jag har en stark tilltro till en konkurrenslagstiftning och att vi har ett konkurrensverk som följer de här frågorna.
Vad gäller SF Bios ställning var det en mycket speciell situation. Konkurrensverket reagerade, men företaget gick i konkurs. Det fanns kanske inte några andra möjligheter då, men vi har haft en filmutredning. Det kommer säkert nya förslag och förändringar också på filmområdet, inte minst med teknikens hjälp. I den delen är jag trygg.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.