Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Fattigdomsbekämpning genom ett tilläggsprotokoll till ESK-konventionen

Interpellation 2012/13:115 av Hedström, Lotta (MP)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad
2012-11-13
Anmäld
2012-11-13
Fördröjd
Ärendet var fördröjt
Svar fördröjt anmält
2012-11-23
Sista svarsdatum
2012-11-27
Besvarad
2012-12-14

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 13 november

Interpellation

2012/13:115 Fattigdomsbekämpning genom ett tilläggsprotokoll till ESK-konventionen

av Lotta Hedström (MP)

till statsrådet Gunilla Carlsson (M)

Fred, frihet och grundläggande behov av mat, hälsovård, utbildning, trygghet och skydd är ännu långt ifrån säkrade i världen, trots alla enorma framsteg och alla stolta utvecklingsmål. Det går cirka en miljard medmänniskor hungrande eller än värre, svältande, trots att det finns tillräckliga resurser i världen för att tillgodose allas grundläggande behov.

Den relativa numerären av hungrande och riktigt fattiga har visserligen minskat, men inte den absoluta. Vanstyre, korruption och orättvis fördelning mellan och inom världens länder är en större orsak till hunger, svält och fattigdom än reell brist på mat och resurser. Många länder har varken skatteuppbörds- eller välfärdssystem som fördelar resurser på ett värdigt och rättvist sätt. Därför kvarstår den mest grundläggande politiska uppgiften, nationellt såväl som internationellt: att trygga rätten till mat och att arbeta för nollsvält.

Sedan 1948 finns den välbekanta FN-deklarationen om de mänskliga rättigheterna, av många kallad vår tids gemensamma etik. Det är den normerande grunden för en global rättsordning även på individnivå. Ur den stammar sedan 1966 i sin tur de två stora MR-konventionerna, vilka i princip alla jordens länder både signerat och ratificerat. De trädde i kraft 1976.

Den stat som skrivit under ICESCR, International Convenant on Economic, Social and Cultural Rights (på svenska: konventionen om de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna, ESK-konventionen), erkänner medborgarens rätt att förtjäna sitt uppehälle genom arbete, att ta sitt ansvar för att i största möjliga utsträckning ge skydd och bistånd till sin familj, njuta en tillfredsställande levnadsstandard med mera. I korta ordalag vill den tillförsäkra alla människor tillräckligt med mat och kläder och en lämplig bostad.

Vidare förbinder sig staten som signerat att ta ansvar för att förbättra samhällets hälsovård och att arbeta för att förhindra uppkomsten av epidemier, folk- och yrkessjukdomar samt andra sjukdomar. Slutligen har var och en rätt till utbildning, och grundskoleutbildningen ska vara obligatorisk, kostnadsfri och tillgänglig för alla.

Varje konventionsstat ska lämna in en rapport vart femte år som visar hur man efterlever sina åtaganden. De granskas av kommittén för ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter som består av 18 experter. Ungefär 14–19 länder granskas årligen.

Den andra konventionen, ICCPR, International Convenant on Civil and Political Rights å sin sida, tar bland annat upp slaveri, tvångsarbete, godtyckliga arresteringar, rätten till sjyst rättegång, frihetsberövades humana behandling, rätten att röra sig fritt och välja bosättningsort, åsiktsfrihet och yttrandefrihet etcetera.

För ICCPR finns sedan 1976 även ett så kallat tilläggsprotokoll. Det är en viktig uppföljningsmekanism som ger enskilda människor i länder som har ratificerat protokollet möjlighet att påtala kränkningar till människorättskommittén. Kommittén kan i sin tur påtala detta och kräva rättelse av landet i fråga.

För ESK-konventionen antogs däremot inte något motsvarande tilläggsprotokoll förrän 2008.

Det har funnits vissa oklarheter om vad dessa ursprungliga och viktigaste MR-konventioner har för inbördes status. På en konferens i Wien 1993 slog FN fast att alla mänskliga rättigheter är inbördes beroende, odelbara, varandra förstärkande och ska åtlydas likvärdigt. Därför bör de också ha samma skyddsmekanismer och samma typ av uppföljning, det vill säga även var sitt tilläggsprotokoll.

Genom att signera en konvention visar ett land sin intention om att så småningom även ratificera, det vill säga förbinda sig att följa den. För att tilläggsprotokollet för ESK ska träda i kraft krävs det minst tio ratifikationer. I dag är bara åtta ratificeringar klara, fast 40 stater har signerat protokollet. Finland, vårt grannland, har signerat men inte ratificerat det ännu. Argentinas, Bolivias, Bosniens, Ecuadors, El Salvadors, Slovakiens, Spaniens och Mongoliets vilja till trots har tilläggsprotokollet alltså ännu inte trätt i kraft i världen.

Sverige har som land varken ratificerat eller signerat det här tilläggsprotokollet till ESK-konventionen. Regeringen markerar därmed heller ingen vilja att leva upp till konventionens viktiga intentioner eller att ge den en verklig kraft – rätten att klaga till en instans utanför ens eget land.

Alltför många maktlösa och kanske utfattiga människor får därför ännu så länge vackert finna sig i staters försummelser.

I regeringens egna skrivelser om biståndet och dess uppföljningsmekanismer, i resultaten för PGU och millenniemålen samt i regeringsdeklarationer finns dock mycket starka formuleringar som borde förplikta. Ett land med Sveriges stolta människorättstraditioner har emellertid ett stort ansvar för att hjälpa till att säkra denna klagansmöjlighet för de fattigaste och mest utsatta i världen. För människor som lider under korrupta regimer, i länder där maktfullkomliga och försumliga regeringar förvägrar sin befolkning sin rättmätiga del av de gemensamma resurserna, när transnationella bolag sätter sig över lokalsamhällens hävdvunna rätt till mat, mark eller vatten, när flickor inte får gå i skolan för att de är just flickor, för att säkra tillräcklig överlevnad och standard i hela världen när ännu så många av allas våra barn fortfarande går hungriga och undernärda – så finns inte detta rimliga och globala verktyg på plats! Men brister i livsnödvändigheter måste få påtalas.

Jag vill därför fråga statsrådet Gunilla Carlsson:

Hur avser statsrådet att agera så att Sverige tar sitt moraliska ansvar för reell fattigdomsbekämpning genom att signera och ratificera tilläggsprotokollet till FN:s konvention om de sociala, ekonomiska och kulturella rättigheterna, ICESCR/ESK?

Debatt

(7 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2012/13:115, Fattigdomsbekämpning genom ett tilläggsprotokoll till ESK-konventionen

Interpellationsdebatt 2012/13:115

Webb-tv: Fattigdomsbekämpning genom ett tilläggsprotokoll till ESK-konventionen

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Göran Hägglund (KD)
Anf. 15 Socialminister Göran Hägglund (KD)
Fru talman! Lotta Hedström har frågat biståndsministern om hon avser att agera för att Sverige ska ta sitt moraliska ansvar för reell fattigdomsbekämpning genom att signera och ratificera tilläggsprotokollet till FN:s konvention om de sociala, ekonomiska och kulturella rättigheterna, ICESCR/ESK. Interpellationen har överlämnats till mig. Frågan om Sverige avser att ratificera tilläggsprotokollet har tidigare besvarats av mig, 2010, och av utrikesministern 2009. Sverige anslöt sig till konsensus när FN:s generalförsamling i december 2008 antog tilläggsprotokollet om enskild klagorätt. Vi höll då en röstförklaring som förklarade Sveriges inställning till protokollet. I korthet innebar förklaringen att Sverige inte var övertygat om att enskild klagorätt var det bästa sättet att främja de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna, bland annat därför att de så kallade ESK-rättigheternas karaktär ofta gör det svårt att med precision ange när en kränkning ska anses ha begåtts. Den bedömningen kvarstår. Sverige tar sina internationella åtaganden på stort allvar. Det är viktigt att känna till konsekvenserna av ett avtal innan det ingås. Därför är regeringen utifrån nuvarande omständigheter inte beredd att signera eller ratificera tilläggsprotokollet. Vi har dock inte stängt någon dörr utan kommer att studera den praxis som fortsatt utvecklas till följd av individuella klagomål till FN, på samma sätt som att vi även ser över andra möjligheter att stärka mänskliga rättigheter och bekämpa fattigdom.
Lotta Hedström (MP)
Anf. 16 Lotta Hedström (MP)
Fru talman! Tack herr minister för svaret, även om jag såklart dels tycker att det är lite tunt och lakoniskt, dels naturligtvis tycker att Gunilla Carlsson borde ha svarat eftersom jag har ställt frågan i en global fattigdomsbekämpningskontext. Men vi två får väl försöka bryta saken så långt det låter sig göras. Jag är också väl medveten om att andra har ställt frågan tidigare och i olika form. Det är ju bra. Carl Bildt svarade till exempel min kollega Bodil Ceballos redan 2008, inte 2009 som det står i svaret. Han sade: Från svensk sida är vi inte övertygade om att enskild klagorätt är det bästa sättet att främja dessa rättigheter. Han svarade alltså nästan ordagrant likadant som minister Hägglund svarar mig i dag. Det är förhoppningsvis inte så att det inte har försiggått något vidare tankearbete eller något processande i den här saken i Regeringskansliet under de här fyra åren. Vi har faktiskt levt i en period där millenniemålsarbetet världen över har intensifierats. Bland annat just rätten till mat, som är en av de mest centrala delarna i ESK, kommissionen om de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna, har man i millenniemålen som nummer ett. Vi kommer också snart att gå in i det man kallar Beyond 2015-processen, där livsmedelssäkerhet, mattillgång och livsmedelsstyrning är väldigt viktiga i en global säkerhetsagenda. De går vanligtvis under beteckningen Food safety, Food security och Food sovereignty. Vi lever i en värld där allt fler svälter eller hungrar samtidigt som befolkningar ökar. Optimisterna hävdar, tyvärr, att eftersom den procentuella andelen svältande minskar har förd politik ändå gjort saken bättre. Det är lite ologiskt. Rätten att klaga skulle troligen mest användas av individer och grupper som är i nöd och som är vapenlösa mot regimer som inte förmår se deras behov. Jag har fyra eller fem tänkbara förklaringar till regeringens ovilja att skriva under, som ministern gärna får svara på. I ministerns svar på en fråga i fjol framgick, ungefär som ministern säger i dag, att mot bakgrund av den betydande osäkerhet som finns om hur ett framtida tilläggsprotokoll kan komma avses att tillämpas är det alltså inte möjligt att skriva under. I dag säger ministern att det är viktigt att känna till konsekvenserna av ett avtal innan det ingås. Att det faktum att man inte känner till konsekvenserna på förhand av vad man instiftar eller förbinder sig till skulle vara utslagsgivande gäller väl all lagstiftning och alla ingångna avtal. Det finns alltid ett betydande mått av osäkerhet om hur ett regelverk ska komma att fungera. Det kan inte vara något riktigt skäl att inte skriva under. Det andra jag har funderat över, och som ligger nära till hands att misstänka, om ministern ursäktar, är att det kan finnas en rädsla att Sverige självt kan komma att ställas till svars här hemma, om fattiga individer skulle ges klagorätt för uteblivna rättigheter enligt konventionen. Men som jag tog upp i min interpellation är det just möjligheten till klagan som kan avgöra att det säkerställs drägliga livsvillkor för fattiga människor i korrupta eller svaga stater. Det är främst för att skydda dem som Sverige bör ratificera det dokument vi talar om. En tredje tänkbar förklaring som är mer generellt tillämplig på den rika delen av världen är resursprioriteringen. Organisationen Right to Food and Nutrition Watch skriver att när OECD:s medlemsländer har spenderat oöverträffat mer pengar på att förebygga en eventuell kollaps av de finansiella institutionerna har bara några få miljarder godkänts av samma länder för att frambringa livsmedelssäkerhet och näring. Det vill säga att de rika länderna prioriterar sina banksystem och finansiella system i stället för att hjälpa de fattiga.
Göran Hägglund (KD)
Anf. 17 Socialminister Göran Hägglund (KD)
Fru talman! De frågor vi diskuterar, och det som ligger bakom Lotta Hedströms interpellation, är otroligt angelägna. Jag tror att hela kammaren, alla ledamöter som är samlade här i dag, delar uppfattningen att det här verkligen är av central betydelse. Det är det självklart i de rika länderna med en rikare demokratitradition, men det är förstås ännu viktigare för alla de människor och folk som lever under förtryck av olika karaktär. Det gäller för oss i den rika mer privilegierade delen av världen att fundera på hur vi använder vår makt och vårt inflytande till att stärka deras rättigheter på det mest ändamålsenliga sättet. Flera departement är inblandade, och fördelningen av interpellationer är en vetenskap som utövas huvudsakligen över mitt huvud. Det råkar vara så att det här området är Socialdepartementets ansvar. Att utrikesministern har svarat nästan ordagrant som jag har gjort är så det bör vara. Vi har en regering, och regeringen ska tala med en röst - även om det kan förekomma diskussioner inom regeringen. Lotta Hedström spekulerar i skälen till varför regeringen inte har skrivit under. Jag har angett skälen. Regeringen vill få en bättre överblick av vad protokollet innebär. Jag tycker att vi ibland har en övertro till dokument och konventioner. Det innebär inte att jag säger att alla är meningslösa eller onödiga - tvärtom - men de ska finnas där de är ändamålsenliga. Lotta Hedström säger att regeringens skäl är att det är obekant vad protokollet ska leda till, och så är det väl alltid. Ja, det är klart att det alltid finns ett mått av osäkerhet, men det här gäller alldeles särskilt i fråga om internationella konventioner och särskilt när det finns en individuell klagorätt. Man måste någorlunda kunna förutse effekterna. Det är dels för att uppnå syftet, dels för att det inte ska inträffa något annat än det som är syftet. Där krävs ytterligare analys. En annan fråga rörde en rädsla att Sverige skulle ställas till svars. Om Sverige kränker de rättigheter som finns i konventionen ska Sverige ställas till svars. Det är rimligt, och det är grundtanken bakom. Det är inget skäl från regeringens sida. Jag antar att Lotta Hedström i kommande inlägg kommer tillbaka till ytterligare ett par möjliga skäl. Men, som sagt, jag angav skälet i mitt interpellationssvar.
Lotta Hedström (MP)
Anf. 18 Lotta Hedström (MP)
Fru talman! Tack för några klarlägganden! Det är skönt att höra att ministern och regeringen tycker att det är angelägna frågor i det globala perspektivet. Det har vi inte haft anledning att tvivla på. Det finns en annan aspekt som jag också skulle vilja ventilera, om regeringen möjligtvis fortfarande viktar de två grundläggande MR-konventionerna lite olika. De politiska och medborgerliga rättigheterna framskymtar ibland som att de har större tyngd och prioritet. FN har i en mycket entydig och resolut proklamation från 1993 sagt att konventionerna är inbördes avhängiga varandra och har lika värde. Det är lika viktigt att upprätthålla de grundläggande politiska medborgerliga rättigheterna som att tillerkänna de ekonomiska, kulturella och sociala rättigheterna fullt värde. De hör ihop och förstärker varandra och ska aldrig sättas emot varandra. Det vore skönt att få avfärda dem från listan. Min huvudpoäng är att det finns två fundamentalt olika synsätt på matbistånd. Det är skillnaden mellan dem som jag tror är mer avgörande för regeringens tvekan att göra en sådan logisk gest som det vore att underteckna det viktiga tilläggsprotokollet. Det är två olika matbiståndsparadigm med den vidhängande syn på mottagaren som de har. Den första kallas för att investera i näring. Den omfattas av Världsbanken, FAO och OECD, och den artikulerades så sent som i tisdags av Gunilla Carlsson och världsbankschefen i det nummer av Dagens Industri som jag har i handen. De menar att det är viktigt att barn innan de fyller tre år ska få adekvat näring. Det har hela samhället igen i en friskare befolkning. Det är en chans som inga myndigheter eller ansvariga bör missa. De bör ha beslutsamheten, resurserna och godheten nog att ta tag i uppgiften om de vill att konsekvenserna ska bli bättre för samhälle, individ och familj. Det låter klokt och vällovligt på många sätt, men en viktig komponent saknas, nämligen människors egen makt, deras rättigheter och egna ansvar - att se människan som subjekt. I det rättighetsbaserade synsättet är inte människor föremål eller objekt för någons godtycke, välvilja, kunskaper eller resurser. De är inte förmånstagare eller målgrupp utan rättighetsbärare. Andra har då motsvarande skyldigheter. Som en sådan rättighetsbärare stärks man av rättighetsperspektivet. Tanken är att man ska kunna kliva ur sin förhoppningsvis temporära beroendeställning tack vare den insats som görs. Jag misstänker tyvärr att den globala politik som numera realt sett förs i landet i mycket större utsträckning vilar på det förra synsättet, trots att det teoretiskt sett ännu är PGU som styr vårt handlande. PGU-modellen för global politik och bistånd är ännu inte avskriven, och den beröms och härmas fortsättningsvis överallt i världen. Rättighetsmodellen med klagomålsmekanism efterlyses bland annat av Concord, en svensk-europeisk biståndsorganisation, i deras gemensamma svar på PGU-skrivelsen av i år. ESK-konventionens tilläggsprotokoll erbjuder precis en sådan mekanism. Det paradoxala är att även Gunilla Carlsson i artikeln i Dagens Industri efterlyser något som kan hålla regeringarna ansvariga. Ja, ministern, frågan kvarstår: Varför inte skriva under ESK-protokollet?
Göran Hägglund (KD)
Anf. 19 Socialminister Göran Hägglund (KD)
Fru talman! Jag ska säga till dem som till äventyrs lyssnar på debatten att hittills har 41 länder undertecknat det protokoll vi samtalar om. Hittills har åtta av FN:s 193 medlemsstater ratificerat protokollet. Det är naturligtvis bekymmersamt på sitt sätt, och kanske säger det något om komplexiteten i materialet i konventionen, att många medlemsländer hesiterar och vill göra en mer noggrann analys. Det är den uppfattning som den svenska regeringen också har. Lotta Hedström ställer frågan om vi viktar konventionerna olika. Nej. Jag håller med Lotta Hedströms beskrivning och syn på detta. När det gäller mänskliga fri- och rättigheter och andra rättigheter som tillkommer människor är min syn att människan inte får rättigheter av någon annans godhet, utan varje människa har i grunden rättigheter. Just för att vi är människor har hon, han och vi vissa rättigheter som är givna och som ingen kan eller ska inskränka eller äventyra på något sätt. Det tillhör människan att vara bärare av de rättigheterna. Jag tror att det är svar på det Lotta Hedström var ute efter i den senare delen av inlägget. I tisdags och onsdags hade vi i Sverige besök av WHO:s generaldirektör doktor Chan. Hon är kinesiska och är nu långvarig generaldirektör för WHO och gör ett fantastiskt arbete. Hon var också involverad i det sammanhang som Lotta Hedström beskriver med Världsbanken och Gunilla Carlsson för att föra dessa resonemang tillsammans. Detta löses inte enkelt enbart genom WHO:s, enskilda länders eller Världsbankens insatser. Det fordras en samordning och en samverkan mellan viktiga instanser. Världsbanken har betydande kunnande och inte minst betydande resurser som rätt använda kan stärka och förbättra möjligheterna att säkerställa de rättigheter som bör ankomma på varje människa.
Lotta Hedström (MP)
Anf. 20 Lotta Hedström (MP)
Fru talman! Det är klart att det finns en tvekan bland världens länder. Jag skulle ändå vilja hävda att en stor del av den tvekan handlar om att man helt enkelt inte vill stå till svars. Ett fenomen som är otroligt aktuellt och smärtsamt handlar om landgrabbing. Vi hade ett annat fint besök häromveckan i riksdagen från Kambodja och Moçambique. Det var två talespersoner som berättade på ett ytterst smärtsamt sätt hur deras regeringar nonchalant åser och godkänner detta. Stora utländska bolag tillåts vräka vanligt folk från deras hävdvunna land. I brist på en pålitlig administration eller pappersbevis på att de rättmätigt äger land får till exempel gruvbolag och sockerrörsodlingar i det här fallet etablera sig i Kambodja och Moçambique utan hänsyn till de civilas rättigheter och försörjningsbehov. Det är stora befolkningsgrupper. I Kambodja var det till exempel upp till 400 000 människor som var berörda. De berövas rätten att åtminstone kunna klaga hos FN när det inte går att klaga hos deras egna regeringar. Som du själv sade fattas två ratificeringar för att tilläggsprotokollet ska kunna träda i kraft. Då borde vi gå i bräschen och kunna göra det möjligt för dessa människor. Landgrabbing är ett fenomen som just nu sprider sig väldigt mycket över världen och väldigt mycket i Afrika just nu. Det finns en färsk rapport i ämnet som jag skulle anbefalla både socialministern och biståndsministern att läsa. Det är bara att gå hem till regeringen och övertyga den om att det är vettigt, logiskt och rättvist att underteckna tilläggsprotokollet. Det vore en verklig julklapp för de fattiga världen över från den svenska regeringen. Jag tackar därmed för svaret och vissa klargöranden.
Göran Hägglund (KD)
Anf. 21 Socialminister Göran Hägglund (KD)
Fru talman! Tack, Lotta Hedström, för att ha bjudit till diskussionen om ett väldigt angeläget ämne som är mångfasetterat och kräver långsiktigt och hårt arbete av många för att man ska lyckas steg för steg säkra mänskliga fri- och rättigheter runt om i världen. Som jag tror har framgått av mina tidigare svar gillar regeringen tanken bakom och tycker att den är mer än ängelägen. Men det finns skäl att överväga just den här tekniken så att det stärker krafter och det som vi vill åstadkomma och inte bli någonting som är mindre ändamålsenligt. Lotta Hedström tar upp företeelser som landgrabbing som är ett brott mot äganderätt och traditionellt ägande som är förfärligt där det förekommer. Kanske skulle konventionen på något sätt kunna påverka. Det påminner oss om vilket värde vi ser i Europakonventionen och möjligheten för enskilda medborgare i vårt samhälle att överklaga till Europadomstolen när det uppkommer saker och ting. Återigen är det viktiga att det finns en klarhet om vad det är vi ikläder oss och en möjlighet att överblicka konsekvenserna av detta. Sverige står naturligtvis bakom de grundläggande tankarna.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.