finlandssvenskarnas status
Interpellation 2004/05:418 av Lundgren, Kerstin (c)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2005-02-23
- Anmäld
- 2005-02-25
- Besvarad
- 2005-03-11
- Sista svarsdatum
- 2005-03-14
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
den 23 februari
Interpellation 2004/05:418
av Kerstin Lundgren (c) till statsrådet Jens Orback om finlandssvenskarnas statusI dag finns runt 100 000 finlandssvenskar, det vill säga svenskspråkiga finländare i Sverige. Det gör dem till vårt lands näst största minoritetsgrupp, efter sverigefinnarna. När Sverige 1999 fattade beslut om att ratificera Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter föll frågan om finlandssvenskarna mellan stolarna, då endast sverigefinnarna, det vill säga de finskspråkiga finländarna i Sverige kom att räknas som nationell minoritet.
Detta trots att finlandssvenskarna uppfyller de kriterier för minoritetsstatus som Europarådets ramkonvention för skydd av nationella minoriteter ställer:
- Finlandssvenskarna har en uttalad samhörighet.
- De är till antalet inte i en dominerande ställning till resten av befolkningen.
- De har en traditionell och kulturell särart.
- De har historiska band till Sverige.
- De har en självidentifikation där både individerna och finlandssvenskarna som grupp vill behålla sin finlandssvenska identitet.
Finlandssvenskarnas oklara status har nu fått till följd att Finlandssvenskarnas riksförbund, med ca 4 000 medlemmar inte längre är berättigade till verksamhetsbidrag från Integrationsverket, eftersom de inte räknas som invandrare. De är inte heller berättigade till bidrag från Justitiedepartementet eftersom de inte räknas som nationell minoritet. Följden av detta blir att finlandssvenskarnas möjligheter att bevara den finlandssvenska kulturen i stort sett blivit obefintlig.
Mot bakgrund av ovanstående står det klart att finlandssvenskarnas status en gång för alla måste klargöras.
Vad avser statsrådet att vidta för åtgärder för att klarlägga finlandssvenskarnas status?
Debatt
(7 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2004/05:418
Webb-tv: finlandssvenskarnas status
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2004/05:89 Fredagen den 11 marsProtokoll 2004/05:89 11 § Svar på interpellation 2004/05:418 om finlandssvenskarnas status
Protokoll från debatten
Anf. 48 Jens Orback (S)
Fru talman! Kerstin Lundgren har frågat mig vad jag avser att vidta för åtgärder för att klarlägga finlandssvenskarnas status. Som Kerstin Lundgren framför utgör finlandssvenskarna i Sverige en stor minoritetsgrupp, och liksom andra minoritetsgrupper berikar finlandssvenskarna vårt mångkulturella Sverige. Finlandsvenskar är däremot inte en av de fem grupper som riksdagen erkände som nationella minoriteter i samband med att Sverige ratificerade Europarådets konventioner om nationella minoriteter och minoritetsspråk. Vid den bedömning som låg till grund för riksdagens beslut om vilka grupper som erkändes som nationella minoriteter i Sverige fästes stor vikt vid att gruppen hade sitt eget språk. Att finlandssvenskarna inte är en nationell minoritet är också anledningen till att Finlandssvenskarnas Riksförbund inte beviljas bidrag från det anslag som regeringen fördelar till nationella minoriteter för att stärka deras inflytande.
Integrationsverket fördelar bidrag till organisationer bildade på etnisk grund enligt de regler som gäller i det nuvarande bidragssystemet och som både regering och riksdag står bakom. Enligt dessa regler kan en organisation beviljas verksamhetsbidrag om organisationens aktiviteter är av integrationsfrämjande karaktär. Finlandssvenskarnas Riksförbund har för i år inte beviljats verksamhetsbidrag från Integrationsverket, vilket beror på att Integrationsverket har bedömt att organisationens verksamhet i för liten utsträckning omfattar integrationsfrämjande aktiviteter. Att organisationen inte har beviljats verksamhetsbidrag är alltså inte kopplat till finlandssvenskarnas status som grupp.
Finlandssvenskarnas Riksförbund är en av flera organisationer bildade på etnisk grund som får lägre bidrag från Integrationsverket i år jämfört med tidigare år. Orsaken är i flera fall den bedömning som Integrationsverket har gjort av organisationernas verksamhet i förhållande till de bestämmelser som reglerar stödet till organisationer bildade på etnisk grund. Dessa organisationer ställs därmed inför en ändrad ekonomisk situation och jag har förståelse för att det kan vara problematiskt.
En parlamentarisk kommitté kommer att tillkallas som ska göra en översyn av integrationspolitikens mål, inriktning, organisation och effektivitet. Som en del av uppdraget ska kommittén lämna förslag på utformning av ett framtida bidragssystem för organisationer bildade på etnisk grund samt en lämplig bidragsfördelande myndighet.
Sammanfattningsvis upplever jag inte att finlandssvenskarnas status som grupp är oklar. Däremot är jag medveten om att Finlandssvenskarnas Riksförbund, liksom flera andra organisationer bildade på etnisk grund, har fått ändrade ekonomiska villkor. Frågan om det statliga stödet till sådana organisationer kommer därför också att utredas.
Anf. 49 Kerstin Lundgren (C)
Fru talman! Tack, statsrådet, för svaret på min interpellation. Ramkonventionen för skydd av nationella minoriteter antogs i december 1999. Det är en relativt sen tidpunkt för att uppmärksamma att vi har behov av att föra en minoritetspolitik och inte som tidigare i alla lägen en integrationspolitik.
Kriterierna som pekades ut var att det skulle vara en grupp med uttalad samhörighet som till antalet i förhållande till resten av befolkningen har en icke-dominerande ställning i samhället: religiös, språklig, traditionell eller kulturell tillhörighet, självidentifikation, historiska eller långvariga band till Sverige. Det uttalades från den här kammaren när det begav sig att endast ett av de uppräknade särdragen måste föreligga när man gjorde ett sådant här urval.
Sveriges riksdags majoritet tog samtidigt ett beslut om minoritetsspråkskonvention. Måhända gick där alltför mycket samman så att man inte såg hur man skulle bedöma ramkonventionen på egna grunder utan man fastnade och lät språkkonventionen vara vägledande också för bedömningen av nationella minoriteter.
I en av de minoritetsgrupper som pekades ut valde man från statsmaktens sida, genom den här kammarens majoritet, att göra ett gränssnitt, inte utifrån självidentifikationen utan utifrån språk. Den här kammaren delade sverigefinländarna i två grupper. I strid med den signal som hade kommit under utredningsarbetet, i strid med den tydliga självidentifikation som hade pekats ut valde den här kammarens majoritet att säga att den finskspråkiga delen av den här gruppen var en minoritet och gavs minoritetsstatus, medan den svenskspråkiga delen inte hade någon minoritetsprofil alls. Något märkligt, för då bortsåg man ju från alla de andra kriterierna som är så tydliga i ramkonventionen.
Nu har vi fem års erfarenhet av det här arbetet. Och jag tycker att det har hänt en del positivt, ska jag säga, när man för över minoritetsfrågorna till den sida i departementet som handhar demokrati och mänskliga rättigheter.
Men jag blir bekymrad när statsrådet säger att han inte upplever att finlandssvenskarnas status som grupp är oklar. Är det inte just det som är ett faktum om man utgår från vad de berörda själva säger. Respekterar statsrådet det faktum att Sverigefinländarnas delegation enhälligt i söndags antog en resolution, en samlad uppfattning om att sverigefinländarnas minoritetsstatus bör gälla alla sverigefinländare, oavsett modersmål?
KU:s uppföljning har också visat Europarådets tydliga signal när det gäller att man måste ta fasta på självidentifikationen och att det är viktigt med delaktighet och deltagande. Ändå säger statsrådet att han inte upplever någon oklarhet, medan de berörda, de som själva urskiljer sin identitet, uppfattar detta mycket tydligt och anser att det är näst intill en diskriminerande handling som har begåtts.
Är statsrådet beredd att se över den här frågan, till exempel ge ett tilläggsuppdrag till en utredning som granskar förvaltningsområdet Mälardalen?
Anf. 50 Jens Orback (S)
Fru talman! Riksdagen har efter noggrann prövning beslutat vilka grupper som ska erkännas som nationella minoriteter. Riksdagen valde också att ha ett eget språk som ett tungt vägande skäl. Det fanns alltså andra grupper som ville bli nationella minoriteter, och en del av politiken är att sätta gränser. Det är ibland svårt, men jag har inte för avsikt att med det underlag som Kerstin Lundgren i dag anför försöka få riksdagen att ompröva sitt beslut.
Det råder heller ingen oklarhet, såsom jag ser det, när det gäller Finlandssvenskarnas status som en organisation bildad på etnisk grund. Jag kan förstå det problem som uppstår vid minskade bidrag. Eftersom Kerstin Lundgren nämnde Sverigefinländarnas delegation kan jag meddela att i torsdags fattades ett beslut att ge Sverigefinländarnas delegation 300 000 kr i stöd. Sverigefinländarnas delegation har själva valt att organisera sig så att man består av både Sverigefinska Riksförbundet och Finlandssvenskarnas Riksförbund. Därmed har man på eget sätt också sett till att en del av resurserna kommer finlandssvenskarna till del.
I övrigt tror jag också att det är bra att finlandssvenskarnas organisation följer de direktiv som regeringen och riksdagen har antagit när det gäller att dela ut bidrag till organisationer på etnisk grund. Vi har i dag många olika invandrargrupper som har kommit till Sverige senare än finlandssvenskarna som också ansöker om dessa medel. I det första rummet är det viktigt att uppfylla de krav som regering, riksdag och Integrationsverket har att följa när det gäller att ge verksamhetsbidrag till organisationer på etnisk grund. Ett grundelement i det verksamhetsbidraget är att man ska ägna sig åt den typen av verksamhet som också främjar integrationen. När det gäller rena kulturbevarande projekt är det snarare Kulturrådet som man kan använda sig av.
Den besvikelse som finns hos sverigefinnarna när det gäller att inte ha fått bidrag från Integrationsverket kan man komma runt till nästa år om man ser till att följa de direktiv som gäller för det anslaget.
Anf. 51 Kerstin Lundgren (C)
Fru talman! Är statsrådets uppfattning att samspråkiga grupper speglar samma kultur? Vill ministern hävda att australier och amerikaner har samma kultur och traditioner för att de talar samma språk? Verkligheten torde vara mycket mer mångfasetterad än så, fru talman.
Självidentifikationen är en oerhört viktig faktor när vi pratar minoritetspolitik. Det här är den enda nationella minoritetsgruppen där statsmakten tagit sitt tolkningsföreträde till att skära bort ungefär en fjärdedel - en femtedel - av gruppen genom att själv kräva att få göra gränsdragningen. Det är också den enda nationella minoritet i Sverige där statsmakten explicit kräver att minoritetsrepresentanterna ska ha motsvarande minoritetsspråk enligt minoritetsspråksstadgan som sitt modersmål.
Vi kräver inte att samer ska tala samiska, att tornedalingarna ska tala meänkieli, att romer ska tala romani chib eller att judar ska tala jiddisch som sitt modersmål för att få ingå i den nationella minoriteten. I själva verket, fru talman, är det utmärkande för etniska grupper att de uppvisar olika kännetecken i varierande grad och att det inom grupperna finns en variation över vilka kännetecken som enskilda gruppmedlemmar uppvisar.
Är det inte, fru talman, hög tid att göra en hel nationell minoritet av sverigefinländarna och rätta till det misstag som många ser begicks 1999? Jag är väl medveten om att beslutet har funnits, men är det möjligt att ändra? Vi tittar nu på förvaltningsområdet. Vi tittar på samiska språken. Låt oss också titta på hela gruppen, som uppenbart självidentifierar sig och utifrån kulturell utgångspunkt har oerhört starka band och klassificeras som nationell minoritet.
Fru talman! Jag har en kort fråga när det gäller det ekonomiska stödet. I det här sammanhanget visar det sig hur konstigt det har blivit. Statsrådet och regeringen ser inte dessa som en del av en nationell minoritet. Statusen är klar. Det är en invandrargrupp som ska integreras i det svenska samhället. Det är därför som man hänvisas till Integrationsrådet och anslag 10:2. Det är därför som de blev kvar när man från regeringens sida valde att dra ned det anslag som tidigare hade tilldelats denna grupp, det vill säga finlandssvenskarna, hela minoritetsgruppen på Integrationsverket. Nu drog man ned anslaget med 2 ½ miljoner i årets budget för att lägga det separat i anslaget för åtgärder för nationella minoriteter. Därmed blir det en grupp kvar där regeringen uppenbarligen anser att det är viktigt att de integrerar sig i det svenska samhället. Statsrådets och regeringens budskap till den finlandssvenska minoriteten i Sverige är att integrera sig i svenska samhället och att söka bidrag på de grunderna. Då får de stöd, medan deras sverigefinländska "syskon", den finskspråkiga delen, får stöd enligt anslag 47:2 Nationell minoritet. Märker inte statsrådet Orback, fru talman, hur konstigt det här har blivit? Låt oss i stället skapa en hel grupp utifrån utgångspunkten självidentifikation och utifrån de kriterier som ramkonventionen markerar.
Anf. 52 Jens Orback (S)
Fru talman! Riksdagen har beslutat om vilka grupper som ska vara nationella minoriteter. Om det skulle vara som Kerstin Lundgren säger, att det är en homogen grupp som bara har den skillnaden att de talar olika språk, frågar man sig varför det finns ett sverigefinskt riksförbund och ett finlandssvenskt riskförbund. Då skulle det finnas bara ett riksförbund.
I övrigt delar jag naturligtvis uppfattningen att man kan tala samma språk och ha olika kulturella traditioner. Men jag ser inte detta som ett stort problem, annat än att man alltid måste göra avvägningar. Om alla grupper ville bli nationella minoriteter, då skulle vi alla kunna dela in oss i nationella minoriteter. Men riksdagen har tittat på de grupper som behöver extra stöd, extra skydd, extra resurser för att bevara sitt språk. Med det sättet att titta på vilka som skulle bli nationella minoriteter kom den finlandssvenska gruppen inte med. Däremot finns det möjlighet för den finlandssvenska gruppen att söka bidrag inom andra områden. Men man blev inte nationell minoritet. Jag har i dag inte för avsikt att ompröva det beslutet.
Anf. 53 Kerstin Lundgren (C)
Fru talman! Jag förstår och hör vad statsrådet säger, att han inte är beredd att ompröva beslutet. Från KU:s sida jobbar vi nu med en uppföljning av den förda minoritetspolitiken. Vi noterar naturligtvis en rad olika faktorer i sammanhanget.
Språket är ett av de kriterier som lyfts fram och som minoritetsspråkkonventionen syftar till att hävda. Men ramkonventionen, fru talman, pekar också ut en rad andra kriterier. Sverige har skrivit under den ramkonventionen utan reservationer. Det innebär att pröva traditioner och kultur. Vad skiljer enligt regeringens bedömning, fru talman, den sverigefinländska gruppen som talar finska från den sverigefinländska gruppen som talar svenska när det gäller traditioner och kultur som innebär att man från statsmaktens sida, i strid med självidentifikationen, gör ett gränssnitt på detta sätt?
Det finns inget underlag i de utredningar som finns. Det finns inget underlag i det beslut som togs i riksdagen som är tydligt i den delen. Remissinstanserna var då ganska tydliga och pekade på problematiken, fru talman. Det verkar ändå som att statsrådet till synes envetet håller fast, i stället för att se att det nu har hänt en del och säga låt oss gå vidare, låt oss öppna upp och låt oss åtminstone titta på frågan.
Om vi ska göra minoritetspolitiken rikare, om vi ska göra 2006 till ett mångkulturellt år, låt oss då öppna upp och ge ett tilläggsuppdrag till den utredning som redan nu granskar och försöker läka det samiska språket, som försöker läka förvaltningsområden, att också titta på möjligheterna att hela den grupp som sverigefinländarna utgör, oavsett modersmål, utifrån självidentifikation och utifrån ramkonvention, fru talman.
Anf. 54 Jens Orback (S)
Fru talman! Om vi inte skulle ge vårt stöd också till den finlandssvenska gruppen skulle vi inte heller ge det stöd i organisationsbidrag som vi ger till den finlandssvenska gruppen. Det är klart att vi ser att det finns ett behov av stöd, och vi ger det också gärna till den gruppen.
När det gällde att bestämma vilka som skulle bli de nationella minoriteterna var språket en avgörande skillnad. Det finns väldigt stora likheter mellan svenskar i övrigt och dem som är sverigefinnar och dem som är finlandssvenskar. Men en avgörande skillnad var språket, och det var det som riksdagen lyfte upp som en del när det gällde att pröva vilka som skulle bli nationella minoriteter.
Jag för också en dialog med KU, som följer de här frågorna. Skulle det visa sig att det finns andra parametrar som i avgörande delar skiljer dessa grupper och som gör att de har behov av speciella stöd, om det kommer fram den typen av uppgifter, får man naturligtvis överväga sina beslut. Men några sådana uppgifter föreligger inte, och därför har jag inte heller för avsikt att ompröva det beslut som riksdagen har tagit.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.