Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

förändrad Mellanösternpolitik

Interpellation 2004/05:122 av Fridolin, Gustav (mp)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad
2004-11-02
Anmäld
2004-11-08
Fördröjd
Ärendet var fördröjt
Svar fördröjt anmält
2004-11-11
Sista svarsdatum
2004-11-22
Besvarad
2004-11-23

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 2 november

Interpellation 2004/05:122

 av Gustav Fridolin (mp) till utrikesminister Laila Freivalds om förändrad Mellanösternpolitik

Återigen har diskussionen blossat upp om huruvida den svenska politiken i förhållande till konflikten mellan Israel och Palestina är under förändring, eller har förändrats i en riktning att man blivit mer accepterande gentemot israeliska övergrepp mot mänskliga rättigheter och agerande som riskerar försvåra en framtida fredsprocess.

I regeringsförklaringen kommenterade statsministern situationen med följande mening: "Målet är ett Israel inom säkra gränser och ett Palestina som byggs med demokrati och frihet." I beskrivningar av den här typen av konflikter har varje ord sin särskilda innebörd, varje meningsuppbyggnad sin egen logik och varje uttalande djupare betydelser. I den socialdemokratiska dagstidningen Aftonbladet uppfattade ledarskribenten Olle Svenning meningen från regeringsförklaringen som en omsvängning av politiken. I ledaren kunde man läsa: "Med en enda mening i regeringsförklaringen aviseras en drastisk förändring av svensk Mellanösternpolitik . Uttalandet är befriat från krav på Israels högerregering och svalt till palestiniernas rätt till nationsbyggande. Inte ett ord vare sig om vilka gränser som ska gälla, eller om palestiniernas rätt till en stat. I riksdagens Mellanösterndebatt 2002 uttalade Anna Lindh sig entydigt för 'en palestinsk stat' och slog fast att Israels gränser ska baseras på folkrätten och följa FN-resolutionerna 242, 338 och 1397. Alltså att bosättningspolitiken och ockupationen måste upphöra. Den socialdemokratiska partikongressen bekräftade den politiken i ett uttalande (den 18 april i år) . I likhet med Anna Lindh konstaterade partikongressen, att Israel, som den starkaste parten, har ett särskilt ansvar. Laila Freivalds, som i går förde samtal med Yassir Arafat, vände enligt ett TT-referat på den ordningen. Den palestinska myndigheten måste garantera säkerheten, reformera och hålla allmänna val, sa hon. Hon iakttog också Arafat och framhöll, med en protokollärt uppseendeväckande formulering, att han är 'mentalt och fysiskt isolerad och saknar förmåga att inse folkets svåra läge . Den svenska regeringen ska, som andra regeringar, ställa krav på den palestinska myndigheten: demokratisera, bekämpa korruption och hejda terror mot civila. Huvudkraven måste dock, som Anna Lindh och partikongressen slagit fast, riktas mot Israel, den starkaste parten och den mäktigaste militärmakten i området."

Efter utrikesministerns besök i Israel och på de ockuperade palestinska områdena har liknande ifrågasättanden hörts. Starkast i sin kritik är författaren Andreas Malm i den syndikalistiska veckotidningen Arbetaren. I en ledare skriver han bland annat: "Laila Freivalds har som Sveriges utrikesminister besökt Mellanöstern två gånger. Först åkte hon till Ariel Sharon. Hon skakade hand med honom, log ett innerligt leende och talade efteråt om 'en öppenhjärtig anda' dem emellan. Det var i början av juni . Förra veckan hade turen kommit till palestinierna. Laila Freivalds åkte till Yassir Arafat i Ramallah. Bilderna talade sitt tydliga språk: hon såg stel ut, ansträngd och obekväm. Hennes arroganta attityd till den palestinske presidenten avspeglade sig i omdömena efteråt: 'Han verkar tycka att han gjort allt som krävs. Men så är inte fallet. Han förfaller fysiskt och mentalt isolerad.' Tror inte Laila Freivalds att ett sådant ordval får konsekvenser?"

Mot bakgrund av detta vore det intressant om utrikesministern kunde klargöra om en förändring av svensk Mellanösternpolitik har ägt rum eller, om så inte är fallet, på vilket sätt regeringen och utrikesministern avser att klargöra att den svenska politiken i förhållande till konflikten mellan Israel och Palestina ligger fast och inte blivit mer accepterande gentemot övergrepp mot mänskliga rättigheter.

Den senaste utvecklingen i området förtjänar också en kommentar från den svenska regeringen. Raketer och spridda skott från palestinska grupperingar på Gaza har lett till en omfattande militär offensiv som resulterat i stora civila palestinska förluster. Offensiven har resulterat i att över 100 palestinier dödats, många av dem barn, samtidigt som den israeliska regeringen klargjort att man tänker fortsätta med offensiven. I en intervju i den engelskspråkiga israeliska tidningen Haaretz klargör dessutom premiärminister Sharons närmsta rådgivare, Dov Weisglass, att såväl offensiven som planen på att utrymma Gaza inte på något kan ses som en fredsplan. Tvärtom förklarar Weisglass att "det avgörande med planen är att frysa fredsprocessen" och att syftet är att definitivt avlägsna tanken på en plan för en palestinsk stat från dagordningen. Planen har sedan uttalandet godkänts i en omröstning i israeliska Knesset och Sharon har därmed stärkt sitt inflytande. Den typen av israelisk politik kräver konstruktiv handling av den svenska regeringen som kan resultera i fredsförhandlingar. Inte minst är en sådan politik viktig när en vacklande hälsa hos den palestinska ledaren, kombinerat med oklarhet om möjlighet för densamme att komma tillbaka efter konvalescens, riskerar att ytterligare spä på oroligheterna i området. Gårdagens fasansfulla självmordsbombningar i Tel Aviv som dödade minst sex israeler understryker vikten av att världssamfundet handlar snabbt för att skänka fred och säkerhet till regionen.

En möjlig sådan politik skulle kunna innehålla internationella sanktioner mot Israel. Så länge det internationellt fördömda och olagligförklarade murbygget pågår på palestinskt område skulle handelsavtalet med Israel kunna strypas för att på så sätt skapa internationellt tryck som leder till handling av den israeliska regeringen. I en interpellationsdebatt med mig den 19 maj i år förklarade utrikesministern att "sanktioner eller bojkott mot ett land bör betraktas som en sista utväg när alla andra möjligheter är uttömda". I ett senare frågesvar, från den 3 juni, bekräftades synsättet, om än det inte sågs som "aktuellt". Den tidigare socialdemokratiska danska regeringen var, innan murbygget, inne på att ekonomiska sanktioner skulle kunna göra nytta, den israeliska justitieministern har uttryckt att bara risken för sådana borde leda till en förändrad israelisk politik och organisationen European Jews for Just Peace har nyligen krävt sådana sanktioner. Frågan om vilka metoder den svenska regeringen avser att använda för att markera mot Israels offensiv i Gaza är med andra ord högaktuell.

På vilket sätt avser utrikesministern att klargöra att citerad mening från regeringsförklaringen inte är att tolka som en förändrad svensk politik i förhållande till konflikten mellan Israel och Palestina?

På vilket sätt avser utrikesministern att motverka uppfattningen att uttalandena i samband med utrikesministerns besök i Israel och på de ockuperade palestinska områdena inte innebar en förändrad svensk politik i förhållande till konflikten mellan Israel och Palestina?

Vilka metoder avser utrikesministern att använda för att markera mot Israels offensiv i Gaza och den våldseskalering som denna inneburit?

Debatt

(26 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2004/05:122, förändrad Mellanösternpolitik

Interpellationsdebatt 2004/05:122

Webb-tv: förändrad Mellanösternpolitik

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Laila Freivalds (S)
Anf. 12 Laila Freivalds (S)
Fru talman! Gustav Fridolin, Berndt Ekholm, Anita Brodén, Ulrik Lindgren, Annika Qarlsson, Yvonne Ruwaida och Alice Åström har bett mig att redogöra för olika aspekter av den svenska politiken i förhållande till konflikten mellan israeler och palestinier. Jag väljer att besvara dessa sju interpellationer i ett sammanhang. Konflikten mellan israeler och palestinier berör oss alla djupt. Dag efter dag når oss rapporter om det lidande den orsakar enskilda människor på båda sidor. Om människor ska kunna leva i fred och med förtroende för varandra måste våldet upphöra. För regeringen är det en mycket prioriterad fråga att medverka till att fredsprocessen återupptas. En fred mellan israeler och palestinier är också en nyckel till ett annat samarbetsklimat i hela regionen. En lösning är angelägen och kan få en avgörande betydelse på en lång rad andra problem och konflikter i närområdet såväl som inom övrig internationell politik. Jag välkomnar därför dagens tillfälle att i Sveriges riksdag få diskutera de många olika aspekter på den israelisk-palestinska konflikten som interpellanterna tar upp och att jag återigen har möjlighet att redogöra för regeringens politik på detta område. En fredlig, hållbar och rättvis lösning av den israelisk-palestinska konflikten skulle underlätta utvecklingen i riktning mot demokrati, stabilitet och ekonomiskt välstånd i hela Mellanösternregionen. För att uppnå det måste ockupationen såväl som våldet från båda sidor upphöra. Direkta förhandlingar mellan parterna är det enda realistiska alternativet för att nå den lösningen. Vi vill att det ska upprättas en fredlig, demokratisk och livskraftig palestinsk stat, i enlighet med folkrättens principer. Där ingår en bekräftelse av FN:s säkerhetsråds viktiga resolutioner - 242, 338 och 1397. Vi vill samtidigt att Israels rätt att existera inom säkra och erkända gränser ska tillgodoses och erkännas av Israels grannstater. En hållbar fredsuppgörelse förutsätter vidare att frågan om Jerusalems status och flyktingfrågan löses genom förhandlingar mellan parterna med utgångspunkt i folkrätten. Flera av interpellanterna - Annika Qarlsson, Alice Åström och Yvonne Ruwaida - tar upp den fjärde Genèvekonventionen som förbjuder inflyttningen av den egna befolkningen till ockuperad mark. Jag kan försäkra interpellanterna att Sverige av Israel kommer att fortsätta att kräva ett stopp för expansionen av bosättningarna. Yvonne Ruwaida och Alice Åström frågar mig vad jag avser att göra för att separationsbarriären på ockuperad palestinsk mark rivs. Mitt svar är att alla åtgärder som försvårar en tvåstatslösning måste upphöra. Den svenska regeringen anser att Israel måste följa Internationella domstolens rådgivande yttrande från i somras och FN:s generalförsamlings resolution ES-10/15. Vi kommer att fortsätta att kräva det av Israel, såväl direkt i kontakter med israelerna som genom EU. Under de senaste fyra åren, sedan den andra intifadan inleddes, har Israel enligt vår uppfattning ofta använt övervåld mot civila och vidtagit andra folkrättsstridiga åtgärder. Sverige har tydligt kritiserat Israel för det, senast i samband med den israeliska militäroffensiven i Gaza i oktober. Vi kommer att fortsätta att påtala eventuella framtida brott mot folkrätten. Det är särskilt beklagligt att Israels agerande gör det allt svårare för de humanitära organisationerna att verka på de ockuperade områdena. Israel har i egenskap av ockupationsmakt skyldighet att tillgodose civilbefolkningens grundläggande ekonomiska och sociala behov. I strävan att skapa en livskraftig palestinsk stat är det centralt att både palestinier och israeler erkänner mänskliga rättigheter och internationell humanitär rätt som överordnade principer. Jag delar Berndt Ekholms syn på vikten av att det israeliska tillbakadragandet från Gaza kopplas till en politisk process. Tillbakadragandet får inte innebära ett starkare israeliskt grepp om Västbanken. EU och Sverige har båda varit mycket tydliga med vad som förväntas av den israeliska sidan när det gäller ett tillbakadragande från Gaza. En hållbar lösning på konflikten mellan israeler och palestinier kan inte uppnås genom ensidiga åtgärder. Det argument som Israel främst använt för att motivera unilaterala steg har nu försvunnit, i och med president Arafats bortgång. I denna situation är det av största vikt att det internationella samfundet lyckas förmå Israel att stödja det palestinska interimsledarskapet på olika sätt. Det gäller såväl förberedelserna till presidentval som att nu koordinera tillbakadragandet från Gaza. Jag delar helt Anita Brodéns och Ulrik Lindgrens uppfattning om vikten av att palestinska val genomförs på ett säkert och demokratiskt sätt. Sverige har länge drivit frågan om palestinska val på samtliga nivåer. Vi verkar också för att de palestinska valen ska genomföras i enlighet med internationellt etablerade kriterier. Därför fortsätter Sverige att vara pådrivande, inte minst inom EU, för att en internationell övervakning ska komma till stånd. Det gäller både lokal- och presidentval. Det är viktigt att Israel hjälper den palestinska sidan att genomföra valen. Sverige är berett att aktivt delta i ett sådant uppdrag om det skulle bli aktuellt. Den svenska regeringens förhoppning är att ett första steg mot ett nytt legitimt ledarskap kommer att tas genom det presidentval som är planerat till den 9 januari nästa år. Vår önskan är att detta ledarskap ska kunna fungera effektivt och demokratiskt och även aktivt bekämpa såväl korruption som terrorism. Även om konflikten inte kan lösas utan aktivt och konstruktivt engagemang från både israelisk och palestinsk sida, behöver parterna hjälp av det internationella samfundet. EU har en samstämmig och tydlig Mellanösternpolitik. Den gemensamt kritiska EU-hållningen mot barriärbygget på ockuperad mark är ett exempel på detta. Ett annat är, som jag nyss nämnde, att vi enhälligt understryker att det planerade israeliska tillbakadragandet från Gaza måste utgöra en del av en politisk process och genomföras i samarbete och dialog med palestinierna. Inom EU pågår nu en diskussion om den situation som uppstått efter president Arafats bortgång och om hur parterna kan förmås att agera konstruktivt i riktning mot en återupptagen fredsprocess. Inom EU har det också tagits fram en plan för hur den palestinska reformprocessen kan stödjas under de närmaste månaderna. Det rör sig om konkreta åtgärder inom bland annat rättsväsendet och civilpolisen. Insatserna syftar till att stärka palestiniernas kapacitet inför och efter ett israeliskt tillbakadragande från Gaza. Som Ulrik Lindgren påpekar är det viktigt att det internationella samfundet spelar en aktiv roll för att bidra till ökad säkerhet och för att parterna ska kunna känna trygghet utan att ta till våldshandlingar. Detta kan självfallet i förlängningen även inkludera möjligheten till internationell militär närvaro. Att Sverige ska fortsätta att vara aktivt engagerat i de fortsatta fredsansträngningarna kan jag försäkra. Det är inte omöjligt att förutsättningarna för fred och försoning i Mellanöstern nu kan öka. Om valen i januari leder till ett palestinskt ledarskap med ett klart folkligt förtroende bakom sig, och om detta nya ledarskap får det gensvar det förtjänar från israelisk sida, då kan fredsprocessen få en ny styrka. Sveriges roll är att aktivt och konstruktivt, och ofta i samverkan med övriga inom EU, driva på för just en sådan utveckling. Som utrikesminister har jag genomfört ett flertal resor till regionen och då bland annat haft möjlighet att besöka Israel såväl som de palestinska områdena. Jag vet även att flertalet av interpellanterna i denna debatt tidigare under november genomförde ett gemensamt besök i Israel och i de palestinska områdena. Det är viktigt att på detta sätt skaffa sig kunskap och insikt om situationen och föra samtal med båda parter. Den svenska Mellanösternpolitiken ligger fast, och den har ett brett stöd hos svenska folket. Då Gustav Fridolin, som framställt interpellation 2004/05:122, anmält att han var förhindrad att närvara vid sammanträdet medgav andre vice talmannen att Yvonne Ruwaida i stället fick delta i debatten.
Yvonne Ruwaida (Mp)
Anf. 13 Yvonne Ruwaida (Mp)
Fru talman! Utrikesministern! Jag tänker börja med den fråga som den tidigaste interpellationen handlar om men som inte fick svar av utrikesministern här. Den handlar om huruvida den svenska politiken i förhållande till konflikten mellan Israel och Palestina är under förändring. I regeringsförklaringen sade statsministern: Målet är ett Israel inom säkra gränser och ett Palestina som byggs med demokrati och frihet. I beskrivningar av den här typen av konflikter har varje ord sin särskilda innebörd, varje meningsbyggnad sin egen logik och varje uttalande kan ha djupare betydelser. I den socialdemokratiska dagstidningen Aftonbladet uppfattade ledarskribenten Olle Svenning meningen från regeringsförklaringen som en omsvängning av politiken. I ledaren kunde man läsa: Med en enda mening i regeringsförklaringen aviseras en drastisk förändring av svensk Mellanösternpolitik. Uttalandet är befriat från krav på Israels högerregering och svalt till palestiniernas rätt till nationsbyggande. Jag kan konstatera att uttalandet i utrikesministerns svar är bättre. Men jag kan också konstatera att det inte är lika bra som det ibland har varit. Varför säger inte utrikesministern att Israels gränser ska baseras på folkrätten och följa FN-resolutionerna 242, 338 och 1397? Det borde vara det självklara. Det har sagts tidigare i svensk politik av utrikesminister Anna Lindh. Här pratar man inte om att gränserna ska baseras på folkrätten och de här FN-resolutionerna. Man pratar lite mer svajigt och säger "i enlighet med". Sedan finns det också en annan förskjutning som jag tycker är intressant att notera. Man betonar att den palestinska framtida staten ska vara fredlig, men man säger ingenting sådant om den israeliska staten. Det här är inte uttalanden som känns igen från tidigare. En tredje reflexion är varför man inte säger som Anna Lindh och Socialdemokraternas partikongress har sagt, nämligen att Israel, som den starkaste parten och som den ockuperande parten, har ett särskilt ansvar. Jag vill ha en kommentar från utrikesministern kring detta. Vad betyder de här förändringarna? Betyder de en omsvängning av politiken? Är det en omvärdering? Handlar det om att man vill uttala sig på ett sätt som man har kommit överens om med andra EU-länder? Jag vill ha en kommentar till detta. Sedan vill jag ta upp sakfrågan. Det argument som Israel främst har använt för att motivera unilaterala steg har nu försvunnit i och med president Arafats bortgång, säger utrikesminister Laila Freivalds. Men tror inte utrikesministern att Israel kommer att använda nya argument? Dov Weissglass, som är närmaste rådgivare till Sharon, har i den israeliska tidningen Haaretz sagt att planen för att utrymma Gaza inte är någon fredsplan. Det avgörande med planen är att frysa fredsprocessen. Visar inte det vilka intentioner den israeliska staten har? Den israeliska fredsorganisationen Fred Nu anklagar Ariel Sharons regering för att lura världen genom att lova att avlägsna utposter på ockuperad mark men samtidigt i smyg hjälpa och stödja dem. De har kommit fram till att Israel planerar att satsa minst en halv miljard kronor på bosättningarna på ockuperad mark under nästa år. Vad kommer den svenska regeringen göra för att ändra denna israeliska politik?
Berndt Ekholm (S)
Anf. 14 Berndt Ekholm (S)
Fru talman! Jag vill börja med att tacka utrikesministern för svaret och inte minst för möjligheten att ha en gemensam debatt. Det är särskilt värdefullt för oss som har deltagit i den här studieresan. Utifrån mina utgångspunkter tycker jag att det är ett väldigt bra svar som vi har fått. Det är ett svar som ger en ganska klar bild av regeringens politik när det gäller de frågor som är ställda. Jag tycker att det uttrycker en väldigt stor samsyn, åtminstone mellan oss interpellanter och regeringen. Det är klart att man uppskattar detta. Jag tycker också att den artikel som jag nyss läste och som statsminister Göran Persson har skrivit i dagens Aftonbladet uttrycker precis samma sak som interpellationssvaret. Det är en bra utgångspunkt. Det innebär att vi i allt väsentligt och i grova drag drar åt samma håll. Det är nödvändigt för att Sverige ska kunna ge ett kraftfullt bidrag till vad vi hoppas blir en fredsprocess. Jag tycker också att det var väldigt positivt att det på slutet i interpellationssvaret talades om att det är viktigt att man på plats kan ta del av hur verkligheten ser ut. Det är vad vi har gjort, och det har jag gjort många gånger tidigare. Ibland kan man bli ganska less på alla kommentarer som ges i debatten av människor som, åtminstone som man uppfattar det, aldrig har varit på båda sidorna. De har inte varit både i staten Israel och i de ockuperade områdena. Ofta har människor varit i Israel, för dit är det lätt att ta sig, men få har varit i de ockuperade områdena och sett hur det ser ut. Många har bara tagit del av de här dramatiska TV-inslagen som vi får på olika kanaler om det väldigt grova våld som finns. Få har sett vardagslivet. Det handlar om att lite känna av hur en israel kan uppleva känslan och oron inför att det finns bomber som cirkulerar i det israeliska samhället i form av självmordsbombare. Det är klart att det skapar en väldig rädsla hos en människa. På den palestinska sidan handlar det om att kunna ta del av den vardagliga förnedring som de möter varje dag när de ska ta sig till arbetet eller någon annanstans. Det finns en massa checkpoints . Om man ska till sjukhus eller vart man än ska hän möter man en förfärlig massa hinder utöver att man också på den palestinska sidan möter risken att bli nedskjuten, antingen av de militära styrkorna eller av israeliska bosättare. Vi hade möjlighet att röra oss en del på palestinska områden och kunde då själva uppleva hur det är att ta sig igenom en checkpoint som vi gjorde mellan Ramallah och Jerusalem. Vi stod 40-45 minuter som boskap i väntan på att ta oss igenom två snurror för att komma in på den östra Jerusalemssidan. Man förstår den förnedring människor måste känna när de varje dag ska uppleva det här, också när man kommer ut och ser hur muren ser ut, - det är faktiskt en mur runtom Jerusalem - hur den skiljer människor åt och vad det innebär. Jag var exempelvis i Abu Dis utanför den här gruppens resa. Jerusalem var tre minuter därifrån, men vi fick åka 15 minuter med bil, en stor omväg. Man upplever de här påtagliga skillnaderna. Det finns många ögonvittnesbilder som man kan återge. Det är många andra som har berättat om sina bilder av den här negativa spiralen. Senast för några dagar sedan läste jag en artikel i Haaretz som beskrev det israeliska övervåldet, där man till och med skändar döda människor. Jag får väl chans att återkomma. Tiden rinner i väg väldigt fort här. Jag vill ändå avslutningsvis säga att jag är nöjd med svaret när det gäller min interpellation om Gaza. Jag tycker att vi har total samsyn när det gäller hur man ska hantera Gazafrågan.
Anita Brodén (Fp)
Anf. 15 Anita Brodén (Fp)
Fru talman! Tack utrikesministern för svaret. Berndt Ekholm har gett en bakgrundsinformation där han på ett förtjänstfullt sätt har beskrivit en del av det som vi tillsammans fick uppleva på båda sidor. Bakgrunden till den interpellation som jag själv har skrivit är det akuta läge som nu råder i Israel och på de palestinska områdena. Situationen har förvärrats genom den förda bosättningspolitiken, barriärbygget och den andra intifadan. Efter Yasir Arafats död kommer ett presidentval att hållas, förmodligen den 9 januari nästa år. Det är med anknytning till det kommande presidentvalet som jag interpellerar utrikesministern. För att kunna fortsätta arbetet med att uppnå en fredlig tvåstatslösning är det helt avgörande att de palestinska valen, där presidentvalet kommer först, kan genomföras på ett säkert och demokratiskt sätt för att ge legitimitet åt det framtida palestinska ledarskapet. Laila Freivalds skriver och säger i sitt svar att Sverige ska vara pådrivande för att en internationell valövervakningsstyrka ska komma till stånd och öppnar också upp för ett svenskt deltagande. Det är bra. Min fråga till Laila Freivalds är på vad sätt regeringen är pådrivande internationellt. Har den svenska regeringen tagit initiativ eller har man avsikt att ta initiativ för att tillräckligt stor styrka av internationellt valövervakningsskydd från EU och FN kommer att finnas på plats under hela valprocessen? Min andra fråga till Laila Freivalds handlar om registrering och valrörelse. Fortfarande har palestinier förhindrats att registrera sig i östra Jerusalem. Fortfarande hindrar en mängd checkpoints och israeliska soldater valarbetare och funktionärer att bedriva sin valrörelse. Det är helt i strid med demokratiska principer. Colin Powell lär enligt TT ha fått löfte från Israels premiärminister Sharon att Israel ska göra allt för att underlätta valet, vilket, också enligt TT, skulle innebära rörelsefrihet och registrering i östra Jerusalem. Är Laila Freivalds beredd att här ta initiativ så att EU och FN får dessa garantier samt klarhet i vad premiärminister Sharons löften innebär på denna punkt?
Ulrik Lindgren (Kd)
Anf. 16 Ulrik Lindgren (Kd)
Fru talman! Tack Laila Freivalds för svar på interpellation om säkerheten i området Israel-Palestina. När man besöker området är det lätt att drabbas av depression över de till synes alltmer fastkörda positionerna. När jag i början av november var där med parlamentarikergruppen var det för mig 27 år sedan jag sist besökte området. Konflikten var då, på 70-talet, av gammalt datum och har likväl fått pågå decennium efter decennium till denna dag utan att vi har en lösning i sikte. Människornas armod växer, i synnerhet på den palestinska sidan, på grund av ockupationen och på grund av den pågående intifadan. Ekonomin är lamslagen på den palestinska sidan, men fattigdomen växer även på den israeliska sidan av konflikten. Ockupationen är förstörande och förtryckande för palestinierna, men den är också förstörande för det israeliska samhället. Det går inte att bevara sin demokrati och sin själ frisk och samtidigt vara herre över ett annat folk. Konflikten måste lösas. Våldet ligger under ytan och exploderar titt som tätt, som vi vet. Det är inte bara förhandlingarna som ligger nere. Det har även blivit mycket mindre av kontakt mellan befolkningsgrupperna jämfört med när jag var där sist. Med ökat främlingskap för varandra, när befolkningsgrupperna inte möts, vet vi att möjligheterna växer att de demoniserar varandra och faktiskt också dödar varandra. Det finns även mycket hopp i området som vi har tagit del av under resan och som jag känner till från andra sammanhang. Det finns naturligtvis också en oerhörd känsla av otålighet: Nu måste det internationella samfundet på alla sätt hjälpa till. Som det ser ut tycks parterna inte förmögna att klara av fredsprocessen på egen hand. Det fordras ett väldigt starkt internationellt engagemang i form av ett nytt fredsinitiativ. USA måste naturligtvis gå i täten och EU. Men även ett enskilt land som Sverige, utan att vi ska överskatta oss själva, kan säkert göra mycket för att det ska gå åt rätt håll. En avgörande faktor för att parterna ska övervinna sin rädsla och våga ge sig in i eftergifter är att de upplever säkerhet till liv och lem till att börja med, att de i trygghet kan bo, leva, gå till skolan och så vidare. En förutsättning för det tycks vara att man hjälper till. Vi får inte överge parterna i detta. Min fråga till statsrådet är: Vad avser utrikesministern att göra för att Sverige ska bidra till säkerhet i konflikten? För att Israel ska känna säkerhet krävs det garantier att terrorismen upphör. Det går inte att begära ensidigt av Israel att man ska ge upp och dra sig tillbaka utan att det blir mycket bestämda motprestationer, att terrorismen upphör. Och den palestinska sidan måste få den lindring som vi har hört Powell meddela att de ska få. Ockupationen måste i förlängningen också upphöra. Helst behöver det här ske samtidigt. Varför inte en internationell fredsstyrka? Vår utrikesminister säger sig i svaret vara villig att medverka till en sådan, i förlängningen, lite senare kanske. Det är klart att detta inte kan ske omedelbart, men jag skulle vilja ha mer av konkretion. Kan det ske? Har Sverige beredskap att aktivt delta tämligen omgående om det internationella samfundet skulle begära det av Sverige?
Annika Qarlsson (C)
Anf. 17 Annika Qarlsson (C)
Fru talman! Tack för svaret, utrikesministern. Som du förstår var det en mycket intressant resa. Jag vet att även du har varit där nere och sett på plats hur det ser ut. Du avslutar svaret med att vi behöver föra samtal med båda parter. Det var en del av programmet som Diakonia hade lagt upp. Vi skulle möta representanter för både det israeliska och det palestinska parlamentet. När vi informerade de parter vi skulle möta om att vi hade träffar inplanerade med båda sidor drog sig flera av de israeliska parlamentarikerna ur. Kvar fanns en representant för shinoy- partiet. Visst gav det en bild av hur svårt det är att föra ett samtal med båda parter när man inte ens är villig att träffa oss. I den situation som råder just nu skulle jag vilja beskriva känslan som jag hade när jag kom hem som att det känns som om det är ett vägskäl. Beroende på vilken väg man väljer kan det bli mörkare eller ljusare. För att man i detta vägskäl ska välja rätt väg tror jag att det är viktigt med den internationella pressen från Sverige tillsammans med EU och förhoppningsvis även FN och USA med på samma spår. Då tror jag att det finns goda förutsättningar och möjligheter. Under resan gjorde vi bland annat ett studiebesök till Hebron. Vi fick givetvis åka på de fina vägarna så att vi kunde ta oss fram, inte på de palestinska vägarna. TIPH, den organisation som övervakar situationen utan att egentligen ha möjlighet att gå in i några som helst konflikter, visade oss runt i Hebron, visade oss gränserna och visade hur de israeliska bosättarna mitt inne i Hebron har tagit över tidigare palestinska hus, något man kan göra med israeliskt beskydd. När vi gick längs affärsgatan i Hebron, där inte många affärer finns kvar utan de allra flesta är stängda, kunde vi se att denna gata gränsar just till en israelisk bosättning där man, med stöd av israeliska soldater, använder gågatan till skräpuppsamling. Det var där man slängde ut skräpet. Hela den här biten, hur man använder sig av bosättningspolitiken, tror jag är väldigt svår att få fram i svensk debatt. I svaret avger utrikesministern en försäkran om att vi kommer att fortsätta att kräva ett stopp. De sista åren kan vi dock se att inflyttningstakten har ökat. Bara under juli-augusti i år beviljades ytterligare 2 300 tillstånd. Antalet bosättare på Västbanken och i Gaza har kunnat fördubblas sedan Osloprocessen och är nu uppe i över 400 000. Det är inte heller vilken mark som helst de ockuperar. Det handlar om de bördigaste markerna och de största vattentillgångarna. Vi fick en liknelse som jag tycker väl beskriver situationen där nere. Man sade att det ser ut som en schweizerost, och de palestinska samhällena är hålen i osten. Det är vad som lämnas kvar. Vad gör Sveriges regering mer konkret för att kräva detta stopp och också ett tillbakadragande av bosättningarna?
Alice Åström (V)
Anf. 18 Alice Åström (V)
Fru talman! Jag vill tacka för svaret men tillhör nog dem som inte är helt nöjda med det. Det är lite svårt när man kommer så här efter många andra interpellanter. Frågorna går ju i varandra. Det jag har koncentrerat mig på i min interpellation har varit internationell rätt. Bosättningarna, en av de frågor som varit uppe här tidigare och där vi har sett ökningstakten, strider mot fjärde Genèvekonventionen, den internationella rätt som säger att en ockupationsmakt inte får flytta sin egen befolkning till ockupationsområdena. Detta har dock pågått under väldigt lång tid. I dag uppgår bosättningarna, som tidigare sagts här, till 400 000 personer på de ockuperade områdena. En annan fråga jag tagit upp handlar om de utomrättsliga avrättningarna, ett tecken som vi tyvärr ser mer och mer i världen i dag. Vi vet att israeliska styrkor under 2003 dödade 97 personer i utomrättsliga avrättningar. Det var personer som man hade kunnat belägga med terrorism. Men ytterligare 500 personer skadades i de här attackerna, och mer än hälften av de döda utgjordes av civilpersoner som råkade befinna sig i närheten. Detta är också ett brott mot internationell rätt. I Genèvekonventionens artikel 33 finns också ett förbud mot kollektiva bestraffningar. Vi ser att husrivningar har varit ett viktigt led i Israels politik gentemot palestinierna. I maj 2003 hade denna politik gjort mer än 13 000 palestinier hemlösa. Man sade att man gjorde detta av säkerhetsskäl, men det kunde också gälla anhöriga till någon man gripit eller vara ganska löst grundat. Detta strider också mot internationell rätt. När det gäller den humanitära krisen har man också enligt Genèvekonventionen som ockupationsmakt en skyldighet att svara för befolkningens välfärd. I dag är det faktiskt det internationella biståndet, där Sverige är en stor och viktig part, som har stått för välståndet för palestinierna. I dag börjar vi dock få en situation där till och med hjälporganisationer får svårt att verka och där vi ser att fattigdomen ökar, men där Israel heller inte behöver ta det ansvar man enligt internationell rätt har när det gäller människornas välfärd på de områden man ockuperar. När det gäller frihetsberövanden vet vi att det i januari 2004 var 5 900 palestinier som var frihetsberövade på säkerhetsrelaterade grunder. Vi vet också att det finns brister, och det har kommit fram att det förekommer tortyr och olagliga frihetsberövanden. Det är också brott mot internationell rätt. Den sista frågan handlar om muren, eller barriären - det är olika beteckningar. I den internationella domstolens yttrande - här var Sverige en viktig part för att se till att detta kom fram - påpekar man att Israel på flera punkter bryter mot internationell rätt. Sedan får vi inte glömma att även palestinierna bryter mot internationell rätt när självmordsbombare vänder sig mot civila israeler och låter dem betala priset. Men tittar man på den här uppräkningen måste man ändå se att Israel är den part som gång på gång bryter mot internationell rätt och som heller inte får ta konsekvenserna av sitt handlande. Frågan till utrikesministern är: Vad ska vi göra mer än att säga att man inte ska bryta mot denna rätt? När ska Israel få ta konsekvenserna av sina brott?
Cecilia Wikström (Fp)
Anf. 19 Cecilia Wikström (Fp)
Fru talman! Jag vill börja med att tacka utrikesministern för ett genomarbetat, välavvägt, nyanserat och klokt svar. Det gläder mig att utrikesministern har denna syn och denna hållning i denna världens mest komplicerade fråga. Dagens interpellanter har varit på en gemensam studieresa, fru talman. De har låtit sig bjudas av Diakonia på denna studieresa, och nu agerar man i kammaren utifrån de erfarenheter man gjort på denna resa. Kammaren har blivit ett slags legitim arena för en demonisering av Israel. Detta beklagar jag. I början av 80-talet skrev Bernard-Henri Lévy: Israel har blivit nationernas jude. Det är ett direkt citat. Den kontext som fick honom att skriva så var att Israel utsattes för en tilltagande demonisering. Sedan dess har detta eskalerat. Jag och mitt parti kan se tillbaka på 35 år av ställningstagande för en tvåstatslösning där Israel och Palestina ska kunna leva i fred med varandra, sida vid sida. Vi sade detta vid ett landsmöte 1969 och myntade i och med det begreppet "tvåstatslösning". Det var första gången i Europa ett politiskt parti sade så. Vi fortsätter självfallet att se detta som ett mål, och vi kommer att verka för det på olika sätt. Samtidigt måste vi säga att freden skulle ha haft en chans om Arafat hade varit den statsman som nu Berndt Ekholm målar upp honom som. Statsministern har sagt: Arafat har lämnat scenen, men hans dröm om rättvisa och palestinskt självbestämmande lever kvar. Den drömmen gav Arafat upp först i Camp David och sedan i Taba. Det är väldigt tråkigt. Det talar sitt tydliga språk. I Taba 2001 var erbjudandet till den palestinska myndigheten från Israels sida oerhört generöst: hela Gaza, 97 % av Västbanken, 3 % av israeliskt område, till exempel Negev, korridor Västbanken-Gaza samt, inte minst, östra Jerusalems arabiska delar och Tempelberget, en symbolisk och religiöst betydelsebärande och viktig plats. Detta var budet. Och Arafat sade nej till det. Vem och vilka har vunnit på hans nej till detta erbjudande? Definitivt inte den palestinska befolkning som ni tydligen har mött under den här resan, som jag också har mött. Jag har också passerat dessa checkpoints , som har tilltagit i antal. Det är förfärligt att det är på det sättet, men vi ska inte glömma varför. Vad är ursprunget till detta? Jo, det är de systematiska terroraktionerna som Israel utsätts för. Ni talar hela tiden om Israels ansvar, och Israel har ett ansvar. Yvonne Ruwaida säger att Israel har ett särskilt ansvar som den största och starkaste makten. Men kom ihåg en sak, stridsvagnar kan inte bekämpa vandrande bomber som kliver in på bussar, kaféer och andra platser. Terroraktionerna mot civilbefolkningen måste få ett slut. Det går inte att lägga över ansvaret enbart på Israel. Jag kommer tillbaka i nästa inlägg.
Ewa Björling (M)
Anf. 20 Ewa Björling (M)
Fru talman! Fred i Mellanöstern har varit en infekterad fråga en väldigt lång tid. Den del som gäller Israel och Palestina ses också ibland som den enda nyckeln till övrig fred i Mellanöstern. Hur många gånger har vi inte hört uttalandet världen över att freden mellan Israel och Palestina måste uppnås först innan någon annan konflikt i regionen kan lösas? Jag håller inte med om detta. Alla konflikter i Mellanöstern måste man kunna arbeta med parallellt. Därför är det inte mindre viktigt att vi försöker vara behjälpliga i just den här konflikten. Fru talman! Det palestinska folket behöver nu en ny demokratiskt vald ledare som också är en riktig demokrat, i stället för Arafat, mannen som var gift med Palestina. USA:s president Bush uttryckte det här som ett betydelsefullt ögonblick i palestinsk historia och hoppades att framtiden kommer att bringa fred och fullföljande av ett oberoende demokratiskt Palestina i harmoni med sina grannar. Detta sade han med anledning av Arafats död. Storbritanniens premiärminister Blair uttalar att vi ska göra allt vi kan för att hjälpa parterna att nå en rättfärdig och bestående lösning. Sverige bör också vara med i detta och genom EU verka för att återuppta färdplanen för fred. Så långt tror jag att vi alla är överens. Därför är det viktigt att vi nu ställer krav både på palestinier och på israeler för att i första hand kunna genomföra ett demokratiskt palestinskt val enligt internationellt etablerade kriterier. Min förhoppning är också att regeringen i framtiden skapar nya mer effektiva kanaler för att kunna bidra både till det nära förestående valet och senare till en långsiktig fred, som vi alla vill ha. Men, fru talman, döm om min förvåning när utrikesminister Laila Freivalds uttrycker att hon inte ser det som något problem att också Hamas ställer upp i det palestinska valet. Hamas är terroriststämplat av EU. Förvisso bedriver Hamas också en social verksamhet, men vart leder den? Det handlar ju om att mota in fattiga människor i Hamas fålla redan från barnsben. Hjärntvätt är ett bättre ord, för att vara tillräckligt tydlig. Självklart är att de som har fått möjlighet att låta sina barn gå i skolan på Hamas initiativ inte heller fördömer Hamas i första taget. Det är ju den hand som föder dem. Dessutom fostras de här barnen i Hamas anda redan från början, från barnsben upp till det att de är vuxna. Ren indoktrinering. Fru talman! Jag vill fråga utrikesministern om hon har någon egen annan information om Hamas än den jag och vi andra känner till, eftersom detta uttalande har skett. Vad beror ställningstagandet annars på?
Laila Freivalds (S)
Anf. 21 Laila Freivalds (S)
Fru talman! Nej, Sveriges politik när det gäller konflikten i Mellanöstern mellan palestinier och israeler har inte förändrats. Den ligger fast. Den har varit konsekvent under mycket lång tid. Den handlar om att Sverige på olika sätt agerar och stöder olika krafter för att åstadkomma fred mellan palestinier och israeler, en fred som utgår från att det finns två självständiga stater som är demokratiska och lever i fred med varandra. Det är det politiken går ut på. Sedan händer det saker av olika slag under resans gång, ageranden från de involverade parterna som får oss att reagera och ta ställning på ett eller annat sätt. Men vi får inte tappa bort det som är målsättningen med hela politiken, att stödja en fredsprocess som leder fram till det här slutet. Det här gör naturligtvis att vi i olika skeden måste agera och ta ställning till olika förhållanden. Mot Israels ockupation och bosättning på ockuperad mark liksom fortsatt utveckling av bosättningar protesterar vi. När Israel bygger en skyddsbarriär på ockuperad mark protesterar vi även mot det. Vi protesterar mot det övervåld som används, mot de avrättningar och kollektiva bestraffningar som vi inte tycker är i överensstämmelse med internationell rätt. Vi protesterar mot palestinier som begår terrorhot mot oskyldiga israeler. Vi måste naturligtvis hela tiden ta ställning till och förhålla oss till det som sker. Vi gör det på sådant sätt att vi tydligt markerar att den internationella rätten måste respekteras, men samtidigt också på ett sådant sätt att vi inte tappar bort vad som är det vi vill åstadkomma. Alice Åström! Det här är inget brottmål i Sverige som man kan hantera på så sätt att någon begår brott och nu ska få se konsekvenserna av det. Vi får inte tappa bort vad vi egentligen vill åstadkomma i det här sammanhanget. När det gäller de konkreta åtgärder som måste till från omvärlden, som är engagerad nu när det finns en möjlighet att återuppta fredsprocessen som ju har legat still i över ett år, är valet en av de viktiga frågorna. EU har bestämt sig för att spela en mycket aktiv roll, naturligtvis som en del av den kvartett som finns på plats - även USA, FN och Ryssland är aktörer - men också att alldeles självständigt ta ett ansvar för utvecklingen i det palestinska området. Vi koncentrerar oss bland annat på valen. Säkerheten är en annan fråga. Den ekonomiska utvecklingen och institutionsbyggandet är ytterligare frågor. När det gäller valet fick jag en del konkreta frågor, bland annat från Anita Brodén. EU är på plats. Man har inrättat ett kontor. Det pågår ett intensivt arbete med att förbereda möjligheterna till val. I det ingår också nära kontakter och samarbete med Israel. Och Israel har försäkrat på olika nivåer att man kommer att medverka till att valet kan genomföras. Det innebär bland annat att man måste skapa möjlighet till rörlighet så att människor har möjlighet att registrera sig och har möjlighet att rösta. Vi hoppas att den positiva anda som just nu finns, med det väldigt tydliga ställningstagande som finns, bland annat från EU på plats, faktiskt ska leda till att det genomförs ett konkret handfast arbete som möjliggör genomförande av val. Ulrik Lindgren tog bland annat upp säkerhetsfrågan. Den är naturligtvis viktig i det här sammanhanget. Om inte människor känner sig säkra kommer de inte att våga rösta eller delta i den process som inleds. Jag återkommer.
Yvonne Ruwaida (Mp)
Anf. 22 Yvonne Ruwaida (Mp)
Fru talman! Utrikesministern! Om inte den svenska politiken förändrats skulle jag gärna vilja höra ett uttalande av utrikesministern där hon säger följande: Israels gränser ska baseras på folkrätten och följa FN-resolutionerna 242, 338 och 1397, och det är Israel som stat som har ett större ansvar. Om jag hör de sakerna från utrikesministern kommer jag att tro att politiken inte har förändrats. Jag kommer att fortsätta att ta upp det vi gör. Jag hörde utrikesministern säga att vi protesterar mot att muren byggs. Vi protesterar mot brott mot den internationella rätten. Men i sitt svar säger Laila Freivalds att vi kommer att kräva att Israel ska följa Internationella domstolens rådgivande yttrande. Men det som den internationella domstolen fastslog den 9 juli var att alla parter enligt Genèvekonventionen är skyldiga att sörja för att Israel följer internationell rätt. De gör det inte, och de verkar inte avse att göra det. Räcker det då att säga "vi protesterar" eller "vi kräver"? Varför börjar man inte använda andra metoder? Vi har använt, både vi i Sverige och EU, och vi använder andra, metoder som till exempel delvisa bojkotter när det gäller andra konfliktsituationer. Israel självt använder bojkott. Laila Freivalds får inte själv bestämma vem hon ska besöka om hon ska besöka den israeliska regeringen. Vi som parlamentarikerdelegation får inte själva bestämma. Vi blir bojkottade av regeringspartiet om vi inte säger att vi inte ska träffa någon på den palestinska sidan och att vi inte ska träffa vissa av fredsaktivisterna på den israeliska sidan. Det är att använda bojkott som medel. Israel har använt det i andra fall. Varför använder vi inte andra metoder? Hur ska vi inom kort tid se till att sörja för att Israel följer internationell rätt? Det skulle jag vilja ha ett svar på. Jag är också oroad över dubbelheten i Israels politik. Nu ska man nästa år i den israeliska budgeten satsa en halv miljard kronor på utveckling av bosättningarna på ockuperad mark. Det handlar till exempel om bosättningar som i dag inte är bosättningar. Man bygger utposter som är olagliga, som enligt den israeliska staten inte är lagliga. Då ska de pengarna användas för att dra elledningar till utposterna och göra dem lagliga, det vill säga man utökar antalet bosättningar. Det verkar som att världen bara blundar för allt det som sker på ockuperad mark. Det som sker är att palestinierna snart inte längre har ett land kvar. Allt är taget av israelerna. Jag utgick från i en sorts naivitet att de flesta här i riksdagen försvarade FN. FN säger att kollektivbestraffningar av befolkningar inte ska finnas. Det verkar som att det finns de i riksdagen som stöder tanken på att människor kollektivbestraffas - som palestinierna - när man bygger 702 checkpoints inom de palestinska områdena. Det är inte säkerhet för Israel. Säkerhet för Israel vore att ha en gräns där FN har sagt att gränsen ska ligga. Då hade man haft säkerhet.
Berndt Ekholm (S)
Anf. 23 Berndt Ekholm (S)
Fru talman! Jag har besökt det här området kanske tio gånger. Det jag slogs av vid det här tillfället var hur snabbt situationen har försämrats och blivit värre. När man reser i de ockuperade områdena kan man inte undgå att se hur den palestinska bebyggelsen förfaller. Så långt jag förstår är det i allt väsentligt på grund av att det inte finns pengar för att reparera bostäderna. Dessutom innebär alla dessa checkpoints svårigheter att göra det rent praktiskt. Samtidigt som man ser villkoren för dessa palestinska byar ser man att det på nästan varenda kulle - särskilt på Västbanken, naturligtvis i Gaza också, fast där finns inga kullar, mest bara sand - finns israeliska bosättningar av första klassens kvalitet. De har expanderat enormt. Om vi räknar in östra Jerusalem är de uppe ända i 400 000. Detta är i direkt strid med vad internationell rätt medger. Det blir påtagligt. När man ska åka till de israeliska bosättningarna åker man på särskilda vägar medan palestinierna får åka på sina vägar. Det är en ren åtskillnadspolitik - en sådan har vi sett på andra ställen i världen - som drivs av Israel. Det är inte palestinierna som vill ha det så. Vi har fått ta del av hur den praktiska situationen ser ut på kartan. Jag håller självfallet inte med om vad Cecilia Wikström säger. Det är sakligt fel. I 1947 års beslut fick palestinierna ungefär hälften av marken. 1967 var ungefär 23 % av marken kvar. Nu, med det Cecilia Wikström kallar för det generösa erbjudandet, har de 17-18 % av det område som palestinierna ursprungligen bodde i. Det är det generösa budet. Precis som jag sade förra gången är områdena i praktiken avskurna från varandra. Israel tänker behålla så många bosättningar att det inte blir en riktigt sammanhängande statsbildning. Man kan ta sig runt, men det blir inte riktigt sammanhängande. Den blir då knappast livskraftig. Jag är glad för att utrikesministern i sitt svar sade att det ska vara en livskraftig palestinsk stat. Camp David och Taba var ett bra steg på vägen, men det var inte det enormt generösa erbjudande som israelerna vill säga att det var. Det var generöst i någon mening, men det var inte så generöst. Man borde kunna förstå palestinierna som vill återgå till 1967 års gränser. Jag är glad över att utrikesministern i sitt svar sade att hon ser konflikten som en form av kärnkonflikt. Om vi kan lösa den kan vi påverka hela regionen. Det är precis min syn. Där har Ewa Björling och vi uppenbart olika syn. Ewa Björling säger att hon inte vill se det så. Jag tror att det är precis så. Hade man kunnat lösa konflikten så skulle man ha löst ut många andra konflikter. Jag har deltagit så mycket i Mellanösternsammanhang och Barcelonaprocessen att jag har kunnat se vilka blockeringar konflikten har medfört. Den blockerar allt från storpolitik till enkla vardagliga lösningar. Det måste vi erkänna, och därför är den så viktig att lösa. Jag är glad över att utrikesministern uttalar förhoppningar om att Hamas ska delta i valet. Det är den praktiska realiteten. Det är vad palestinierna räknar med om de ska kunna hålla samman sitt samhälle. Men självklart måste Hamas avsvära sig våldet som metod.
Anita Brodén (Fp)
Anf. 24 Anita Brodén (Fp)
Fru talman! Jag kan också informera om att samtalet kommer att fortsätta även i vår partigrupp under kvällen. Vi har lyft fram just den frågeställningen. Det är många och komplexa frågor vi tillsammans måste belysa. Det är viktigt att vi har denna interpellationsdebatt. Vi kan lyfta fram båda parternas rättigheter och skyldigheter. Diakonia, som stod som arrangör för den parlamentarikerresa vi var på, gjorde det på ett alldeles utomordentligt sätt. Där fick vi möjlighet att få komplexiteten belyst för oss. Fru talman! Utrikesministern! Trots en mängd oroshärdar i vår omgivning kan vi ändå skönja en viss spirande demokratirörelse. Men det är med stora svårigheter som demokrati kan genomföras på grund av maktbegär, korruption, våld och ibland ockupation. Ukraina och Irak är också aktuella exempel. På vilket sätt, utrikesministern, stöder regeringen alla de demokratiska krafter som spirar i flera av dessa länder? Sker utbyten? Sker besök? På vad sätt har vi från vårt land möjlighet att lyfta fram de viktiga demokratirörelserna som verkar från rötterna? Jag delar Laila Freivalds uppfattning att efter ett väl genomfört val med en legitimt vald ledare skulle möjligheter öppnas för att fredsprocessen kan få ny styrka. På vilket sätt avser Laila Freivalds och regeringen att aktivt och konstruktivt driva på denna viktiga utveckling?
Ulrik Lindgren (Kd)
Anf. 25 Ulrik Lindgren (Kd)
Fru talman! Som Annika Qarlsson berättade ligger mycket av samtalet nere mellan ledningarna för de olika folken. Men det är ändå värt att framhålla de grupper som jobbar över gränsen, både palestinier och israeler, med människorättsfrågor, sjukvård eller rent praktiskt med olivplockning vid skördetid. Det finns människor som har kontakt och som jobbar intensivt för någonting annat än det vi ser i dag. Ett nytt palestinskt ledarskap som är demokratiskt utsett borde också kunna formas. Om det blir två demokratier i området väljs inte, säger all erfarenhet, krig. I stället väljer man att tala med varandra. Jag tycker absolut att Cecilia Wikström har rätt i att det beträffande den palestinska sidan, ofta med Arafat i spetsen, har handlat om försuttna chanser och om att man i stället har valt kriget och våldet. Att man har gjort det valet beror just på att man inte har haft en demokratisk struktur för hur man ska fatta beslut och för hur man ska agera. Oavsett vad man säger att Tabafredsförhandlingarna innehöll hade det naturligtvis varit avsevärt mycket bättre att sitta kvar i förhandlingar än att gå ut i ett krigstillstånd, något som man måste säga att de fyra senaste åren har inneburit. Det är sjufalt värre än att sitta kvar i Taba och fortsatt tala med varandra. Något av hopp att ta fasta på är också att det israeliska parlamentet har beslutat att lämna Gaza och utrymma bosättningarna där. Vi kan hysa tvivel om avsikten hos den israeliska ledningen, om vad detta kommer att medföra vad gäller Västbanken - om man i stället kompenserar med att bygga ut ännu mer där. Att man faktiskt har beslutat om en utrymning är, tycker jag, i alla fall något. Det är bättre än att vara kvar. Med tanke också på demokratin ska man betänka att Israel som demokrati visar upp en debatt i medierna med alla ingredienser, något som inte omvärlden gör i det här området. Bland annat visar det sig att 70 % av israelerna vill avsluta ockupationen och då inte bara av Gaza utan även av Västbanken. Den israeliska demokratin visar också upp sådant som en vägrarrörelse inom försvarsmakten, det vill säga en vägrarrörelse som inte bara blint lyder order utan som också tänker själv, som granskar sina order och följer de order som går ihop med den egna etiska övertygelsen. Israel visar alltså upp demokratiska ingredienser som också måste bli verklighet på den andra sidan som en förutsättning för och som en klar förbättring av möjligheterna att nå fred i området. När Sverige ska medverka i att göra området säkrare, i att bygga säkerheten i området, måste kravet på en demokratisering av den palestinska sidan också vara otvetydigt. Det räcker inte med att vår utrikesminister ger beskedet: Jodå, vi kan ställa upp med en internationell fredsstyrka. Vi ska också kräva en demokratisering. Vi ska ha många krav på Israel om att aktivt medverka, men vi måste också ha ett absolut krav på en demokratisering. Jag skulle också vilja ha ett förtydligande från vår utrikesminister angående Hamas. Från andra oroshärdar, såsom Baskien och Nordirland, vet vi hur tidigare terroristorganisationer kan omvandlas och gå in i ett demokratiskt arbete. Det måste det vara ett absolut krav att göra det, för annars går det inte att vara med i ett demokratiskt arbete. Terrorism och att samtidigt vara med i ett politiskt parti går inte ihop!
Annika Qarlsson (C)
Anf. 26 Annika Qarlsson (C)
Fru talman! Jag fick nog inte riktigt svar på min fråga, så jag ska försöka göra ett förtydligande här. Vad vi ser - vare sig vi följer svenska medier eller vi varit där nere på plats och följt det hela - är en dramatiskt ökande våldsspiral, från Israels sida med både barriärbygget och de bosättningar jag tidigare talat om men också från palestiniernas sida med självmordsbombare. Ingen av de här sakerna rättfärdigas av den andres illdåd, utan båda två behöver ha en internationellt större press på sig att avsluta den här typen av aktioner. När det gäller vad både FN:s generalförsamling och internationella domstolar har sagt kan det konstateras att både ockupationen - muren och barriären - och bosättningsbiten inte är enligt internationell rätt. Hur ska vi då komma åt detta? EU har ju gett mycket goda handelsvillkor. Det finns olika typer av bistånd och så vidare. Vad jag frågat är hur vi rent konkret kan arbeta för att det blir ett stopp på den här politiken. Vad har vi gjort, och vad kan vi göra framöver? Handlar det om handel? Handlar det om bojkott? Handlar det om internationell press? I svenska medier har vi ändå kunnat få någon rapport om att Bush och Blair diskuterar de här frågorna. Det vore värdefullt att få höra hur Sveriges utrikesminister agerar inom EU för att se hur vi kan just sätta nämnda internationella press på båda parter. I dag handlar den inslagna vägen om död och förnedring, om självmordsbombare och ockupation. Men vad vi behöver är att båda parter sätter sig vid förhandlingsbordet i en förhandling som leder till att båda parter står som vinnare, för annars kan vi inte se någon möjlighet till en långsiktigt hållbar fred över huvud taget.
Alice Åström (V)
Anf. 27 Alice Åström (V)
Fru talman! Först ska jag passa på att tacka för svaret när det gäller Sveriges agerande och när det gäller stödet för de val som nu ska hållas. En återkommande sak där nere som varje palestinier och varje gruppering, även den israeliska fredsrörelsen, väldigt tydligt betonade var att nu måste man få möjlighet att gå till val. Det stödet är det oerhört viktigt att få så att man kan genomföra det. Det tror jag är en möjlighet till en ny fredsprocess. Sedan har vi detta med internationell rätt. Det här är ingen domstol. Inte heller går det att döma. Men det är viktigt att titta på associationsavtalet mellan Israel och EU. Man bör följa upp det och titta på det. Det finns en möjlighet att pressa på där. Sverige importerar vapendelar - vi är importörer av vapen från Israel. Ja, man borde fråga sig om man verkligen ska göra det när det är ett land som så flagrant bryter mot internationell rätt. EU har nu ställt krav på Israel när det gäller att få medel återbetalade - medel som EU betalat ut i biståndsprojekt till palestinierna men som nu är förödda av Israel. Att man har ställt kravet på återbetalning av de här resurserna är också en fråga som det är viktigt att fortsätta att driva. Jag tror att man måste ta alla tillfällen i akt. Även om jag låter väldigt kritisk vill jag betona att det vi väldigt mycket mötte där nere och det man som svensk möttes av på den palestinska sidan var medvetenheten om det stöd som de i väldigt många år hade fått från Sverige och som haft en stor betydelse för att de ändå klarat sig så som de har gjort. Den sista frågan jag vill ta upp gäller utrymningen av Gaza. Den frågan har jag inte med i min interpellation, men den har varit uppe i debatten. När tillbakadragandet från Gaza diskuteras är det också viktigt att vara tydlig om vad det handlar om. Ibland låter det nämligen som ett väldigt positivt steg att man nu får den här biten. Men då måste det också läggas till att där finns med att Israel kommer att ha kontroll över gränsen - givetvis mot Israel men också mot Egypten. Man kommer att ha större buffertzoner. Man kommer också att ha kontroll över luftrummet. Man ska ha kontroll över hela sjögränsen, så i själva verket behåller Israel kontrollen runtomkring Gaza - mot Egypten, sjövägen och luftvägen. Vad som egentligen blir kvar är ett litet område som är väldigt tätbefolkat och där det finns ganska få möjligheter att odla och att överleva - egentligen att ha ett självständigt liv. Utrymningen av Gaza är alltså inget steg på vägen mot fred. Dock är det ett sätt att börja dialogen. Jag tackar utrikesministern för att det här också finns med i svaret. Jag hoppas att vi kan fortsätta den här diskussionen och debatten och att den framtida processen med valet faktiskt öppnar upp så att vi äntligen kan se positiva steg också i den här processen.
Cecilia Wikström (Fp)
Anf. 28 Cecilia Wikström (Fp)
Fru talman! Även jag vill se en saklig, nyanserad och berättigad kritik mot Israel - självfallet är det så. All användning av oproportionerligt våld är sådant som strider mot humanitär och internationell rätt. Det kan vi aldrig godta, utan det måste vi kritisera - självfallet är det så. Självfallet ska vi också kunna kritisera Israels bosättningspolitik, som är fullständigt absurd. Bosättningarna måste av många skäl avvecklas fullt ut. Om detta verkar vi vara överens här i kammaren i dag. Jag menar också att det är ytterst viktigt att vi stöder de israeliska politiska krafter som är beredda att verka för en varaktig fred. Folkpartiet menar att barriären självfallet ska rivas där den strider mot folkrätten i enlighet med det beslut som Israels Högsta domstol redan har fattat. Detta återstår för Israel att verkställa. Men vi måste också komma ihåg att bevekelsegrunden för denna säkerhetsbarriär är det oproportionerliga våld som Israels civilbefolkning utsätts för. Fru talman! Jag känner till en familj som har tre barn. För ett år sedan dog deras 19-åriga syster vid en bussbombning tillsammans med en annan släkting. Om i denna familj mamman eller pappan är så mycket som en minut försenad hem från jobbet får barnen panikångest. De tror att det har hänt igen. Nu är det en självmordsbombare som har forcerat någon checkpoint , tagit sig in i landet och sprängt sig själv i luften på en restaurang, ett kafé, en busshållplats eller en buss. Detta motiv saknas i debatten. Vi talar mycket om palestinska offer för konflikten men väldigt sällan om israeliska offer. Jag känner de här människorna och vet hur de har det. Det är ytterst viktigt att även detta lyfts fram.
Ewa Björling (M)
Anf. 29 Ewa Björling (M)
Fru talman! Jag vill till att börja med säga till Berndt Ekholm att det nog är en missuppfattning. Jag sade att det är mycket viktigt att vi engagerar oss i Israel-Palestina-konflikten. Men jag säger också att Mellanösternfrågan inte bara beror på den. Vi måste kunna handla parallellt med alla de olika konflikthärdar som finns i regionen. Allting ska kunna ske tillsammans. När det gäller Hamas vill jag uppmana till att läsa deras hemsida lite noggrannare. Hamas grundades som en motvikt till det sekulariserade PLO redan 1986. De säger att de vill stötta den palestinska islamiska rörelsens själ. De attacker som har utförts ses av de inblandade som en religiös aktivitet, Istishad, och personen som utför dådet är en mujahid, det vill säga martyrdöd, eftersom självmord inte får förekomma inom islam. De vill utmåla att israeler vanhelgar islam. De utlovar också en mycket ljusare framtid när rättvisa är nådd. Det tycker jag tyvärr inte att man kan koppla samman med ett demokratiskt parti. Deras mål är att befria arabiskt-muslimskt land i Palestina och upprätta en islamisk stat. Det förutsätter att den israeliska statsbildningen förintas, och man använder som jag sade självmord som vapen. Jag tror aldrig att de kan erkänna eller leva i fred med Israel på riktigt. De kan inte heller av religiösa skäl vara villiga att kompromissa om Hamas riktiga slutmål. De opererar dels med underrättelsetjänst, dels med social och ekonomisk verksamhet. De har också en militant gren som utför det heliga kriget. Alla de delarna står Hamas för. Att då göra uttalanden som utrikesministern har gjort är ganska allvarligt. Det är inte ett steg i rätt riktning. Varför visar inte utrikesministern i stället sin starka avsky för den här delen av Hamas? Det vore ett väldigt viktigt ställningstagande så att vi inte ser genom fingrarna när det gäller icke-demokratiska rörelser och terrorism.
Laila Freivalds (S)
Anf. 30 Laila Freivalds (S)
Fru talman! Jag måste återigen läsa upp för Yvonne Ruwaida vad jag sade i min inledning: Vi vill att det upprättas en fredlig, demokratisk och livskraftig demokratisk palestinsk stat i enlighet med folkrättens principer. Där ingår en bekräftelse av FN:s säkerhetsråds viktiga resolutioner 242, 338 och 1397. Därutöver har EU väldigt tydligt i sitt ställningstagande sagt att avvikelser från 1967 års gränser bara kan åstadkommas genom överenskommelse mellan parterna. Hur får man i gång tillbakadragandet? Egentligen är frågan: Hur får man i gång den färdplan som kvartetten arbetade fram? Det var enligt den som det stegvis skulle leda fram till slutmålet två självständiga stater. Där ingick tillbakadragandet redan i det första steget. Problemet var att det aldrig startade över huvud taget, utan det blev stående. Nu ser vi en möjlighet genom de olika förändringar som har skett och omständigheter. Den ensidiga proklamationen om att dra sig tillbaka från Gaza kan ses såsom en möjlighet att säga ja till att ta ett första steg i enlighet med färdplanen. Det har kvartetten och i praktiken hela världssamfundet förklarat. Det finns ett oerhört starkt tryck på Israel att det är detta som måste ske. Vilka intentioner Israel hade när man fattade beslut om Gaza vet vi inte. Det viktigaste är att säkerställa att det ensidiga uttalandet nu blir en del av färdplanens olika steg. Jag har förståelse för den tidigare diskussionen om vilka åtgärder man kan vidta i form av bojkott, sanktioner eller något annat. Men just nu är det knappast läge att diskutera det. Nu finns det en möjlighet. Om alla i omgivningen, USA inkluderat, är eniga om att färdplanen måste sätta i gång och Gaza bli startpunkten på det hela finns det en möjlighet. Den möjligheten måste tas. Tillbaka till frågan om säkerhet. Den är naturligtvis oerhört viktig. I samma ögonblick bomber exploderar och övervåld sker igen finns det en risk för att bromsarna slår till och att den process vi vill se inte kommer i gång. Det nya temporära ledarskapet för palestinierna har tagit ett tydligt ledarskap när det gäller säkerhetsstyrkorna, men de är otillräckliga. Därför har EU nu redan etablerat ett samarbete på plats för utbildning av palestinska poliser. Egypten är involverat i det arbetet. Sverige har erbjudit sig att skicka personal för att delta i utbildningsinsatserna. I säkerhetsfrågan ligger också att säkerställa att Israel tar sitt ansvar och avstår från åtgärder som i sin tur kan leda till nya utbrott av våld. Det finns ett mycket starkt tryck från omvärlden på båda parter just när det gäller säkerhetsfrågan eftersom den är så central. Jag har aldrig uttalat att Hamas inte är något problem, Ewa Björling. Hamas är en terrororganisation och därigenom en del av det problem som terrorn är i vår värld. Vad jag har sagt är att om det visar sig att Hamas vill delta i en demokratisk process och ta avstånd från terror är det välkommet. Jag hoppas att Ewa Björling delar den uppfattningen. Anita Brodén och Ulrik Lindgren tog upp olika aspekter av någonting som är oerhört viktigt i det här sammanhanget. Det är att säkerställa att människor på båda sidor har möjlighet att mötas. En förutsättning för fredsprocessen är att den också får en acceptans. Jag ska be att få återkomma till denna viktiga del i mitt slutanförande.
Yvonne Ruwaida (Mp)
Anf. 31 Yvonne Ruwaida (Mp)
Fru talman, alla som lyssnar och utrikesministern! Jag förstår inte varför man tror att utrymmandet av Gaza är ett första steg. Fred Nu har tittat på den israeliska regeringens budget. Man har bara tittat på de pengar som hanteras av Jordbruksdepartementet, Bostadsdepartementet och Transportdepartementet. En halv miljard kronor går till bosättningarna på Västbanken. Utöver detta går också pengar till östra Jerusalem och till bosättningarna via Försvarsdepartementet. Men de pengarna redovisas inte. De är inte officiella. Man väljer att i nästa års budget lägga så mycket på att fortsatt bryta mot internationell rätt och bygga in sig på ockuperad mark. Hur kan ni då tro att Gazaplanen är ett första steg och att vi sedan kommer att hitta en lösning? Gazaplanen kommer att innebära ett stort utomhusfängelse i världens mest tätbefolkade och fattiga område. Det området kommer inte att vara livskraftigt och kommer alltid att vara under kontroll av Israel. Samma sak kommer det att bli med de olika regionerna på Västbanken. Man placerar bakom en mur som är högre än Berlinmuren palestinierna i utomhusfängelser där de ska ruttna till döds medan världen tiger. Jag tycker att det är dags att agera. Något positivt i det som utrikesministern har sagt här är att det just nu knappast är läge att använda andra metoder. Jag hoppas att man följer internationella domstolsbeslut och försöker sörja för att Israel följer internationell rätt och att man då använder de metoder som kommer att behövas.
Berndt Ekholm (S)
Anf. 32 Berndt Ekholm (S)
Fru talman! Cecilia Wikström har nu lämnat kammaren. Jag tänkte i alla fall säga till henne att det jag först nämnde i min inledning, självmordsbombarna och liknande aktioner som ett problem, tror jag att vi ska ta på fullt allvar. Det är självklart att människor lever i ett samhälle som kan utsättas för detta upplever en oerhörd oro. Det skulle vi göra också. Därför ska det tas på stort allvar. Men samtidigt kan man säga att det som palestinierna utsätts för är bra mycket värre, om det nu är någon lindring för dem som blir utsatta för självmordsbombare. Det är det naturligtvis inte. Båda parter är utsatta för ett våld som är mycket skrämmande och som förstör livskvalitet och livsmöjligheter. Därför är det så angeläget att få ett slut på den här konflikten. Jag skulle i min avslutningsreplik också vilja berätta att jag träffade en parlamentsledamot från regeringspartiet Likud i Knesset. Hans uttalande angående valet var att de skulle göra allt som var möjligt för att underlätta valet. Jag har också hört uttalanden från den israeliska regeringen. Jag tror att det under påtryckningar från EU, USA och kanske andra parter faktiskt kan bli så att den israeliska regeringen den här gången möjliggör ett bra val. Det hoppas jag verkligen, och jag har en i grunden positiv inställning på just den punkten. Avslutningsvis om Gaza: Jag är som sagt var väldigt nöjd med utrikesministerns svar. Jag har egentligen inga frågor. Vi har en samsyn på hur det här ska gå till, att detta inte kan få vara steget utan att det måste vara en del av en större process. Min slutfråga till utrikesministern skulle då kunna bli hur regeringen tänker verka för att det blir så att Gaza nu blir inkopplat i ett större sammanhang. Efter Arafats död finns det anledning att påminna om detta igen, så att man inte skiljer ut det som något som får leva sitt eget liv, för det vore väldigt farligt.
Anita Brodén (Fp)
Anf. 33 Anita Brodén (Fp)
Fru talman! Jag vill tacka utrikesministern för denna välgörande debatt. Jag upplever att vi har fått många klargöranden på många viktiga frågeställningar. Jag delar Berndt Ekholms uppfattning och förhoppning att valen ska kunna ske på ett så demokratiskt och säkert sätt som det bara är möjligt. Men det kan endast ske med hjälp av många, många goda krafter. Jag har tidigare till statsministern framfört tanken att Sverige tillsammans med Norge, eftersom det är två länder som har ett internationellt högt anseende vad gäller konfliktlösningsfrågor, skulle inrätta ett centrum med all samlad kompetens och samlade resurser för att bistå omvärlden i konfliktförebyggande- och konfliktlösningsfrågor. Är detta en tanke som Laila Freivalds skulle vilja ta med sig?
Ulrik Lindgren (Kd)
Anf. 34 Ulrik Lindgren (Kd)
Fru talman! Jag får också tacka för denna debatt. Tack också, utrikesminister Freivalds, för ett, tycker jag, genomtänkt interpellationssvar. Kanske fattas det tid för utrikesministern att hinna ytterligare konkretisera vilka insatser Sverige kan göra för att bygga och medverka till ökad säkerhet i området. Inte minst gäller det att uttrycka demokratiseringskravet på de parter som ska medverka för fred, att demokratisering måste genomföras på den palestinska sidan och att Israel måste medverka aktivt till att så sker. Vi kan också bidra med humanitärt bistånd och annat. Det är också fredsbyggande. Tack också för tydligare besked av statsrådet om Hamas än det jag uppfattade att utrikesministern uttryckte i medierna i slutet av förra veckan. Det är inte minst viktigt för de krafter bland palestinierna som vill någonting helt annat än Hamas, och de är många. Ett internationellt säkerhetsåtagande måste mobiliseras för att båda sidor ska låta vapnen vila och parterna i stället ska tala med varandra. Jag vill avrunda, fru talman, med att berätta om Bereaved Families , som vi träffade därnere. Bereaved Families består av en grupp av - de är ganska många nu förstås - drabbade både israeliska och palestinska familjer som har det gemensamt att alla förlorat någon nära anhörig i något våldsdåd. De kommer tillsammans över vredes- och hämndstadiet, och de arbetar konkret och praktiskt för fred och försoning. Och kan dessa, de ytterst drabbade, så borde väl också övriga kunna göra det i den här svåra konflikten.
Annika Qarlsson (C)
Anf. 35 Annika Qarlsson (C)
Fru talman! Jag instämmer med Ulrik Lindgren. Precis som Cecilia sade förut är det en mängd personliga tragedier som sker på båda sidor. Rädda Barnen har i dag i mitt postfack lämnat en rapport som handlar om palestinska barns röster. I den här typen av konflikter finns det alltid några som drabbas allra hårdast. Oavsett om man finns på den israeliska eller på den palestinska sidan är det barnen och ungdomarna som har det allra svårast. Den rapport som Rädda Barnen kom med nu handlar som sagt om palestinska barns röster, Jag saknar mitt hus och min rosa klänning . En önskan från alla oss som var med på resan: Se till att göra något riktigt bra av det här. Ladda in hårt! Min interpellation handlar om bosättningar, vilket är ett ord som inte är i närheten av att säga vad det handlar om. Ordet självmordsbombare är åtminstone i närheten av den tragedi det handlar om. Men bosättning är faktiskt en fortsättning av ockupation. Man ockuperar ständigt ny mark. Du har det här med dig från oss.
Alice Åström (V)
Anf. 36 Alice Åström (V)
Fru talman! När man precis hade varit där hade man ju väldigt starka bilder. Det är väldigt mycket som fastnar. Det går aldrig att få fram så här i en debatt. Men jag minns bilden av muren. Äldreboendet med de palestinska äldre hade en mur som gick ungefär en meter utanför ytterdörren, och större delen av släktingarna fanns på andra sidan muren. Det var en bild. Jag minns bilden från Hebron. Där hade de satt upp nät och försökt skydda sig från de palestinier som gick där på torget, där det egentligen skulle finnas affärer, därför att man kastade sopor och slängde urin på de palestinier som var där. Jag minns också bosättarna i Hebron, där det byggdes en ny väg men som palestinierna fortfarande fick gå på, men om man inte vågade blev man utsatt för stenkastning eller misshandel. När vi stod där vid checkpoint kände vi människors förnedring att inte kunna styra sin tillvaro själva. Det är bilder som jag har med mig. Men en bild som också finns väldigt starkt är faktiskt ögonen på de unga israeliska soldaterna. Det är ofrånkomligt att man som mamma känner en sorg när man ser de palestinska barnen. Men det är också en ganska stor sorg när man tittar in i unga 18-19-åriga pojkars ögon, ser deras rädsla, ibland ett förakt, samtidigt som de ska stå beväpnade och hålla kontroll över andra människor. Det är en utveckling som inte kan leda Israel framåt till en framtida bra start, men det är heller ingen utveckling som kan leda någonstans för det palestinska folket. Därför måste man få i gång en fredsprocess, för det finns alltid människor både bakom och framför vapnen. Det är den bilden som jag önskade att jag tydligare kunde förmedla och som jag kände så starkt därnere.
Laila Freivalds (S)
Anf. 37 Laila Freivalds (S)
Fru talman! Nästa år uppmärksammar Norge och Sverige unionsupplösningen för hundra år sedan. I det mycket omfattande program som planeras gemensamt både i Norge och i Sverige för att uppmärksamma händelsen ingår också en konfliktlösningskonferens. Den kanske kan leda fram till något mera beständigt i form av ett konfliktlösningscentrum. Fredsprocessen, som förhoppningsvis kan få en nystart på grund av senare tids händelser, är en ohyggligt svår process. Den är också svår i den meningen att även om ledarna visar den vilja och förmåga som behövs för att komma fram till en överenskommelse så gäller det också att de har sina folk med sig i den, eftersom den överenskommelse man kommer att komma fram till kommer att innebära att man måste göra eftergifter och att man måste kompromissa. Och alla dessa års uppdämning av krav, bosättningar och misstro som har byggts upp måste alltså förändras till ett förtroende för den möjliga lösningen. Det här är en av de uppgifter som Sverige har tagit på sig, det vill säga att skapa tillfällen för människor från båda sidor på olika nivåer och med olika funktioner i de palestinska och israeliska samhällena att mötas för att lära känna varandra och förstå varandras synpunkter. Det är att skapa förutsättningar för att så småningom få en acceptans för en överenskommelse. Sverige stöder Genèveinitiativet. Det var ju representanter från båda sidor som satte sig ned och tog den svåra uppgiften att även lösa flyktingfrågan och Jerusalemfrågan och visa att det finns en lösning. Vi stöder att resultatet från detta initiativ nu förankras djupt i de båda folken för att visa dem att det finns en lösning. Den innebär eftergifter - vill vi ha den, eller vill vi ha fortsatt våld? Det är en viktig uppgift för Sverige, detta att knyta ihop människorna i båda dessa områden och skapa förutsättningar för en uppgörelse.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.