Förbättrade villkor för klienter som omfattas av lagen om vård av missbrukare i vissa fall
Interpellation 2011/12:281 av Petzäll, William (-)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2012-03-08
- Anmäld
- 2012-03-12
- Besvarad
- 2012-03-23
- Sista svarsdatum
- 2012-03-29
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
den 8 mars
Interpellation
2011/12:281 Förbättrade villkor för klienter som omfattas av lagen om vård av missbrukare i vissa fall
av William Petzäll (-)
till statsrådet Maria Larsson (KD)
Staten ansvarar för Sisinstitutionerna som driver LVM-hemmen. Personer som tvångsomhändertas blir det mot bakgrund av att någon eller några, ibland på helt lösa grunder, anser att personen i fråga utgör ett allvarligt hot mot sig själv.
De som placeras på LVM-hem är således ofta de som kommit långt i sitt missbruk med många allvarliga konsekvenser som följd. Trots detta, vilket också Missbruksutredningen riktar skarp kritik mot, är själva vårdinnehållet så gott som obefintligt.
Staten pekar ut de som blir omhändertagna enligt LVM som de mest utsatta och de som är i mest akut behov av hjälp men paradoxalt nog får de ingen eller väldigt bristfällig hjälp. Det borde väcka viss skam.
I stället för professionell evidensbaserad vård konserveras ungdomar med ett tungt beroende framför tv-apparater och bristen på aktiviteter är under all kritik, vilket även JO konstaterade vid ett besök på Lundens LVM-hem.
Kriminella som sitter på vissa anstalter har betydligt mer friheter än vad en person som sitter institutionaliserad på ett LVM-hem har. Vad en beroendeperson behöver är inte taggtråd utan vetenskaplig hjälp.
Det hör också till verkligheten att personer som tvångsomhändertas enligt LVM behandlas som kriminella. Ofta blir personerna transporterade i kriminalvårdsbussar, i värsta fall iförda handbojor, och inför prövning av LVM i rätten är det inte ovanligt att personen tvingas spendera flera nätter i häktet. Detta är hur svårt sjuka patienter behandlas vilket måste betraktas i ett välfärdsland som Sverige som direkt skamligt.
Med anledning av ovanstående vill jag fråga statsrådet Maria Larsson följande:
- Kommer statsrådet att verka för en ordning som säkerställer att personer som blir omhändertagna enligt LVM behandlas på ett mer respektfullt sätt och inte som kriminella?
- Kommer statsrådet att ta till sig den kritik Missbruksutredningen pekar på beträffande det bristande vårdinnehållet så att personer som placeras på LVM-hem kan få tillgång till vetenskaplig, professionell hjälp samt samtalsstöd av utbildad personal inom området?
- Kommer statsrådet att verka för att LVM-hemmen generellt sett blir friare och ökar patienternas friheter samt satsar på att utöka utbudet av aktiviteter?
- Kommer statsrådet att verka för en ordning som säkerställer att tiden på LVM-hemmen effektiviseras så att patienterna inte behöver sitta flera månader i väntan på att slussas vidare?
- Är statsrådet beredd att ta initiativ till att utvidga LVM så att lungcancerpatienter som vägrar att sluta röka eller andra grupper som på olika sätt utsätter sitt liv för fara tvångsomhändertas, eller ska lagen enbart gälla narkomaner?
Debatt
(7 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2011/12:281
Webb-tv: Förbättrade villkor för klienter som omfattas av lagen om vård av missbrukare i vissa fall
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2011/12:88 Fredagen den 23 marsProtokoll 2011/12:88 5 § Svar på interpellation 2011/12:281 om förbättrade villkor för klienter som omfattas av lagen om vård av missbrukare i vissa fall
Protokoll från debatten
Anf. 1 Statsrådet Maria Larsson (KD)
Fru talman! William Petzäll har frågat mig om jag avser att verka för en ordning som säkerställer att personer som blir omhändertagna enligt LVM behandlas på ett mer respektfullt sätt och om jag att kommer att ta till mig av den kritik som Missbruksutredningen riktar mot vårdinnehållet i LVM-vården. Vidare frågar Petzäll om jag avser att verka för en friare och effektivare vård och ett ökat utbud av aktiviteter. Petzäll vill också veta om jag är beredd att ta initiativ till att öka tvångsvården även för andra patientgrupper, såsom till exempel lungcancerpatienter.
Missbruks- och beroendevården ska följa samma principer om frivillighet som finns inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten i övrigt. När det finns skäl att tillämpa LVM ska det ske på ett rättssäkert och respektfullt sätt. Därav den ordning som innebär domstolsprövning inom fem dagar, rätt till offentligt biträde, flexibel vårdtid samt en bortre gräns för tvångsvård på sex månader.
Av instruktionen för Statens institutionsstyrelse framgår att myndigheten särskilt ska svara för metodutveckling, forskning, uppföljning av vårdresultat samt utvecklingsarbete. Sis genomför vetenskaplig uppföljning och utvärdering av behandlingsverksamheten och vård- och behandlingsresultaten. Vid institutionerna bedrivs utvecklings- och utbildningsprojekt som syftar till att utveckla vården, höja kompetensen bland personalen och pröva nya metoder för både utrednings- och vård- och behandlingsarbetet. År 2010 avsatte myndigheten drygt 7 miljoner kronor för olika forskningsprojekt. Sis har även tagit fram etiska riktlinjer som omfattar all personal oavsett arbetsplats och roll.
En annan viktig del i Sis kvalitetsarbete är att systematiskt tillvarata brukarnas kunskaper och erfarenheter. Det sker i form av regelbundna brukarforum där verksamhetens utformning, innehåll eller annat som boende önskar ta upp diskuteras. Sis har även ett centralt brukarråd med företrädare från olika organisationer. I form av brukarrevisioner utför människor med egen erfarenhet av LVM-vård systematiska och oberoende undersökningar av verksamheten.
När det gäller en friare och mer flexibel vård finns redan i dag en intern vårdkedja inom ramen för tvångsvården som innebär att vården inleds på en låst avdelning för att därefter fortsätta på öppen avdelning och avslutas med att klienten prövar vård i öppnare former utanför LVM-hemmet.
En grundläggande vårdetisk princip är att all vård, oavsett om den ges av hälso- och sjukvården eller socialtjänsten, ska vara frivillig. När riskerna för sjukdom, lidande och död är överhängande samtidigt som drogberoendet starkt begränsar den fria viljan och det egna omdömet är det svårt att hävda att personen har ett fritt val. Här har samhället ett ansvar att träda in. Att utvidga tvångsvården till andra patientgrupper är inte aktuellt.
Anf. 2 William Petzäll (-)
Fru talman! Låt mig börja i den andra änden och bemöta några av de påståenden som Maria Larsson gjorde här. Jag vill fokusera på en frågeställning som handlar om huruvida ansvarig minister är beredd att vidta åtgärder så att de klienter som omfattas av LVM behandlas på ett mer respektfullt sätt. Där kan jag olyckligtvis konstatera att man inte är beredd att göra några förändringar mot hur det ser ut i dagens läge.
Det är ingen hemlighet att jag själv har egen erfarenhet av detta, och jag har också pratat med såväl personal som andra som har varit intagna och fått LVM-vård fastställt. Där upprepas samma mönster. Man får till exempel spendera nätter i häktet när man ska upp i domstol eller i väntan på att slussas till ett LVM-hem. Och ibland, av någon för mig helt oförklarlig anledning, iförs man handbojor när man slussas vidare i Kriminalvårdens transportbuss.
Det finns också flera fall som vittnar om att den här prövningen och den här rättosäkerheten som jag tar upp ibland är ganska genomgående. Den personal som jag har pratat med menar att det är ytterst ovanligt att man får ett omhändertagande enligt LVM upphävt. Det är mellan 1 och 3 procent som får det. Utifrån vad jag har läst är det en siffra som skrämmer mig ganska mycket. Den visar att detta är en rättsosäker lag.
Något annat som är mycket problematiskt - det handlar kanske inte om hur man blir bemött även om det är under all kritik - är det bristande vårdinnehållet. Här har vi en lag där staten går in och tvångsomhändertar människor på grund av att man anser att deras missbruk utgör en fara mot deras eget liv.
Därför hade man kunnat tro att det är en kategori missbrukare som borde få allra mest hjälp, men paradoxalt nog får man på ett LVM-hem ingen som helst hjälp. Snarare konserveras patienterna, eller klienterna, framför en tv-apparat tills de slussas vidare. Den väntetiden är minimum tre månader. De arbetar så ineffektivt att det tar tre månader tills man kommer till ett behandlingshem -
om
man kommer till ett behandlingshem. Det finns många fall där man får sitta i hela sex månader på ett LVM-hem utan att ha fått någon vård.
De självklara följdfrågorna blir därför: Vad anser ansvarig minister om detta? Hur ska dessa människor som suttit på ett LVM-hem utan att ha fått någon som helst vård kunna klara sig när de kommer ut, om nu lagen finns till för att stävja ett missbruk som gått så långt att personen utgör en fara för sitt eget liv?
Jag återkommer i nästa inlägg till de andra punkterna som jag tar upp i interpellationen.
Anf. 3 Statsrådet Maria Larsson (KD)
Fru talman! Jag kan tyvärr inte diskutera de personliga erfarenheter som William Petzäll åberopar. Det jag har att hålla mig till är det som finns föreskrivet, nämligen att LVM-vård ska ske med största respekt för vårdtagaren. Det gäller all vård. Det respektfulla bemötandet är naturligtvis en förutsättning för att vårdinnehållet blir så positivt och bra som möjligt.
Sis har tagit fram egna etiska riktlinjer som ska komplettera lagstiftningen. Man använder sig av lokala brukarforum, och det finns också ett centralt brukarråd. Brukarnas synpunkter ifall det respektfulla bemötandet inte finns på plats förutsätter jag i så fall har nått brukarråden. Sådana sammanställningar kan jag sedan ta del av. Det är viktigt att Sis behåller och utvecklar de brukarforum och brukarråd de har. Självklart är det viktigt att även ta till vara synpunkter från personerna som får del av vården för att förbättra den. Det gäller givetvis också vårdinnehållet.
Sis har ett forsknings- och utvecklingsarbete. Det omfattar även utbildning av deras personal. Man har byggt upp ett dokumentationsregister där man gör intervjuer med de enskilda personerna som vid ankomsten får lämna sin syn på de egna behoven och får, när de lämnar vården, möjlighet att utvärdera sin tid på institutionen. Dessa dokumentsamlingar används naturligtvis för ett vidare utvecklingsarbete.
Det finns alltså uppbyggda strukturer för att ta till vara brukarnas synpunkter om man tycker att vården på något sätt brister. Det är en viktig del, men låt mig också säga att lagstiftningen är mycket tydlig vad gäller att ha ett respektfullt bemötande. Den saken har vi diskuterat i en tidigare interpellationsdebatt. Jag har samma svar att ge i dag som jag hade då, att all vård ska ges med ett respektfullt bemötande av den enskilde.
Anf. 4 William Petzäll (-)
Fru talman! Jag tackar för svaret. Jag menar att oavsett hur mycket man vill att patienterna bemöts på ett respektfullt sätt så är förhållandet i verkligheten inte sådant. Man bemöts inte på ett respektfullt sätt. Att tvingas spendera nätter i häktet, tvingas bli iförd handbojor i vissa situationer och ha mindre frihet än nötkreatur och till och med kriminella på vissa anstalter, där man möts av taggtråd och höga stängsel, kan i sanningens namn inte på något sätt förklaras med att bemötandet sker på ett respektfullt sätt. Det är ett bemötande som om man vore kriminell.
Därför menar jag att det hela blir kontraproduktivt. Det som händer är att det snarare byggs upp en konflikt mellan hela samhället och patienten eller klienten, som känner sig behandlad på ett orättvist sätt, och där föraktet för hela rättsapparaten och för samhället och dess institutioner snarare ökar. När det gäller de personer som odlar sådana värderingar och åsikter på LVM-hemmen anser jag att det är helt acceptabelt. Jag förstår dem till hundra procent. Det är så även jag uppfattar det.
Man behöver inte vara raketforskare för att förstå att taggtråd och att behandlas som kriminell är kontraproduktivt. Det handlar om att lyssna på vad brukarnas egna erfarenheter är, även om jag vet att de väger ganska lätt i förhållande till signalpolitik och moralism. Man måste börja lyssna på brukarna själva.
Det hänvisas till brukarråd, men om man ser till dem som sitter i såväl lokala som regionala brukarråd återfinner man där organisationer som inte har någonting i ett brukarråd att göra över huvud taget, såsom Frälsningsarmén, föreningen Narkotikafritt samhälle och IOGT-NTO. Man skulle lika gärna kunna fråga rörmokarförbundet vad de tycker om narkomaner eller diskutera Guds existens med påven, och man skulle få samma logiska svar. Jag anser att brukarråden helt spelat ut sin roll och har egentligen ingenting att komma med.
När jag frågar, kanske något retoriskt, om man är beredd att utvidga lagen till att även omfatta rökare och andra kategorier som utgör en fara för sig själva menar jag att det är helt befogat. Vi har en lagstiftning om LVM som grundar sig på att man tvångsomhändertar en person på grund av ett livshotande missbruk. Det kan rökning också vara. Har en patient lungcancer eller KOL, som jag tar som exempel, och på så vis utgör en fara för sitt eget liv men ändå fortsätter att röka måste det innebära att den personen ska tvångsomhändertas. Ett annat exempel är en diabetiker som riskerar sitt liv för att han inte tar sitt insulin som han ska. Rapporter visar att narkomaner är bättre på att sköta sin medicinering än någon annan kategori. Jag tycker därför att det är en helt befogad fråga och inte något som man nonchalant ska vifta bort. Därför skulle jag vilja ha en förklaring till varför lagen inte omfattar fler kategorier utan bara pekar ut en kategori, det vill säga narkomaner. Det är för mig helt obegripligt.
Återigen: Det måste väl finnas någon form av självkritik hos ansvarig minister vad gäller behandlingen av dem som omfattas av LVM. Det är ytterst märkligt att det ska ta minst tre månader innan de som omfattas av LVM över huvud taget får hjälp. Vad gör man åt dem som omfattas av LVM och som inte slussas vidare till något behandlingshem utan konserveras framför en tv-apparat i sex månader? Hur ska man kunna tro att de någonsin blir kvitt sitt beroende om de inte får ens en vecka, eller åtminstone en dag, professionell, på vetenskap baserad hjälp?
Anf. 5 Statsrådet Maria Larsson (KD)
Fru talman! Jag upprepar gärna mitt svar ytterligare en gång ifall det på något sätt var otydligt. En grundläggande princip är att all vård, oavsett om den ges av hälso- och sjukvården eller av socialtjänsten, ska vara frivillig. Det är bara när risken för sjukdom, lidande och död är starkt överhängande, samtidigt som ett drogberoende begränsar den fria viljan och det egna omdömet, som tvångsvården går in. Då har samhället ett ansvar, inte annars. Att utvidga tvångsvården är orimligt enligt de förutsättningar som William Petzäll föreskriver. Det är inte aktuellt, och det kommer inte att bli aktuellt. Det är ett resonemang som leder helt fel.
Sedan kan jag hålla med William Petzäll om att tillgängligheten till många vårdformer behöver öka. Vi har sett en bra tillväxt av olika öppenvårdsformer de senaste åren, och det är mycket positivt, men det behövs bättre tillgänglighet exempelvis till substitutionsvården. Där ser vi dock en positiv utveckling. Den har ökat i många landsting. Utvecklingen är således positiv, även om vi har mer att önska, vilket också Missbruksutredningen pekar på.
Anf. 6 William Petzäll (-)
Fru talman! Givetvis är det positivt att ansvarig minister anser att den ska utökas och välkomnar en ökning av resurserna vad gäller underhållsbehandling och annan behandling där drogfrihet är det primära målet. Det sistnämnda har dock visat sig vara betydligt mer ineffektivt än underhållsbehandling. Inom alla patientgrupper där det finns sjukdomstillstånd behandlas de med hjälp av medicin, inte med hjälp av religiösa ledare. Det finns ingen kyrka som driver ett 30-dagarsprogram för exempelvis astmabehandling eller något sådant. Det rimmar illa med den policy man har för ett narkotikafritt samhälle.
Det här beroendet skiljer sig inte nämnvärt från andra sjukdomstillstånd. Självfallet ska ett icke-önskvärt sjukdomstillstånd även behandlas med hjälp av medicin. Jag menar att den behandling som ges är ett totalt misslyckande och en utopi, inte minst mot bakgrund av de siffror vi de senaste veckorna kunnat ta del av. De visar att Sverige slagit rekord i antalet narkotikarelaterade dödsfall, som mer än fördubblats sedan 70- och 80-talet.
Att den grundläggande principen ska vara frivillig vård låter givetvis ganska fint, men om man har suttit sex månader på ett LVM-hem är erfarenheten att man har blivit så misskrediterad och misstänkliggjord av den frivilliga vården att man helt säger upp kontakten med socialen och egentligen alla kontakter som har att göra med den frivilliga vården.
Jag har själv inte kunnat få fram några siffror på hur effektiv LVM är, men det skulle vara intressant att veta. Detta borde ansvarig minister kunna ha några siffror på. Hur många blir egentligen drogfria efter att man genomfört ett tvångsomhändertagande i enlighet med LVM?
Anf. 7 Statsrådet Maria Larsson (KD)
Fru talman! Tillgången till statistik på individnivå saknas till stor del. Det vi har börjat med nu är öppna jämförelser, där vi mäter kvaliteten också på missbrukarvården. Det gör vi sedan något år tillbaka, och det är ett sätt att mäta kvaliteten som aldrig tidigare har använts.
Jag skulle önska att vi varit mycket längre fram när det gäller uppföljningsstatistik på att rätt insats sätts in också ur individsynpunkt. Missbruksutredningen hade uppdraget att titta på hur vi kan åstadkomma rätt insats vid rätt tidpunkt till rätt person. Det är utgångspunkten att så ska ske. Som sagt skulle jag gärna vilja förbättra statistikmaterialet, men där ska man också ta hänsyn till integritetsaspekten, varför det kan vara svårt att följa insatsen på individnivå.
Det finns en del övrigt att önska, men låt mig också säga att de brukarråd som William Petzäll fördömer och säger inte har någon betydelse är en viktig del. Representationen där kan man alltid diskutera, men att hoppa över att fråga brukarna är jag mycket förvånad över att William Petzäll över huvud taget finner intressant. Jag tycker att det är väldigt bra att brukarråden finns. De ger oss viktig information. De behöver ha en bred sammansättning med många olika företrädare.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.