Förmaksflimmer och jämlik vård
Interpellation 2009/10:383 av Svedberg, Per (s)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2010-05-19
- Anmäld
- 2010-05-19
- Fördröjd
- Ärendet var fördröjt
- Sista svarsdatum
- 2010-06-02
- Svar fördröjt anmält
- 2010-06-02
- Besvarad
- 2010-06-29
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
den 19 maj
Interpellation
2009/10:383 Förmaksflimmer och jämlik vård
av Per Svedberg (s)
till socialminister Göran Hägglund (kd)
Sjukvården i dag är inte så jämlik och god som den skulle kunna vara. Olika grupper har olika lätt att få god vård.
En grupp som kanske särskilt hamnat i kläm är förmaksflimmerpatienterna. Dessa är ofta äldre och kan inte alltid föra sin egen talan. Patienterna mår dåligt när hjärtat flimrar inte bara medicinskt utan också eftersom det påverkar hela livet. Problem med hjärtat skapar också ofta ångest och oro hos både den drabbade och anhöriga. Eftersom förmaksflimmer ofta hänger ihop med andra sjukdomar, till exempel diabetes, där det finns ett tydligt socioekonomiskt perspektiv så kan man utgå från att även förmaksflimmer drabbar orättvist. Överviktiga, fattiga och invandrare kan vara överrepresenterade. Ur ett genusperspektiv finns också tecken på att särskilt stressade kvinnor kan drabbas av förmaksflimmer.
Det gäller att vården kan ta emot patienterna på rätt sätt samt vårda så att komplikationer och ytterligare sjukdomar kan förhindras. I dag brister det.
Statsrådet har ett ansvar för att hälso- och sjukvårdslagens regelverk om rätt till vård efterlevs. Därför behöver statsrådet ta initiativ så att fler patienter, oavsett till exempel socioekonomisk tillhörighet, får bra vård. Vården måste vara tillförlitlig och ha samma goda kvalitet för alla.
En större prioritering av de förmaksflimmerdrabbade och ökad kunskap om deras situation behövs. Den ökade kunskapen bör också spridas genom folkbildning. Folkbildningen bör ske genom samarbete med pensionärsorganisationer, den fackliga rörelsen och arbetsgivare.
Sammantaget skulle detta inte bara leda till bättre vård för de sjuka utan också bidra till en mer högkvalitativ och rättvis vård, för alla i Sverige.
Mina frågor till socialministern är:
1. Vilka insatser avser socialministern att göra för att garantera att förmaksflimmerpatienter får en lika god vård i alla delar av landet?
2. Avser socialministern att ta initiativ till ökad kunskapsuppbyggnad och kunskapsspridning kring förmaksflimmer samt till att samla olika aktörer kring detta?
Debatt
(10 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2009/10:383
Webb-tv: Förmaksflimmer och jämlik vård
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2009/10:145 Tisdagen den 29 juniProtokoll 2009/10:145 12 § Svar på interpellationerna 2009/10:383 och 408 om förmaksflimmer och jämlik vård
Protokoll från debatten
Anf. 81 Göran Hägglund (Kd)
Herr talman! Lars U Granberg har frågat mig hur jag avser att agera för att fler personer med diabetes ska få stöd och kunskap av sjukvården när det gäller att nå sina behandlingsmål samt hur jag avser att agera för att vården inte ska bero på var man bor eller socioekonomiska faktorer.
Per Svedberg har frågat mig vilka insatser jag avser att vidta för att garantera att patienter med förmaksflimmer får en lika god vård i alla delar av landet samt om jag avser att ta initiativ till ökad kunskapsuppbyggnad och kunskapsspridning kring förmaksflimmer samt till att samla olika aktörer kring detta.
Då interpellationerna har en nära koppling väljer jag att besvara dessa i samma svar.
Lars U Grahnberg och Per Svedberg tar upp mycket viktiga frågor. Det är självklart oacceptabelt om patienterna inte får den vård de behöver inom rimlig tid eller om vården inte är jämlik.
För såväl diabetesvården som hjärtsjukvården har staten tagit ett tydligt ansvar för att patienterna ska ges vård på lika villkor genom Socialstyrelsens nationella riktlinjer inom dessa områden. Riktlinjerna utgör ett stöd för beslutsfattare i styrning och ledning av vården liksom för hälso- och sjukvårdspersonal vid beslut om diagnostik och behandling. Utgångspunkten för riktlinjerna är de tre etiska grundprinciperna människovärdesprincipen, behovs- och solidaritetsprincipen och kostnadseffektivitetsprincipen.
Riktlinjerna är ett viktigt verktyg för att bland annat påverka resursfördelningen utifrån principen att mer resurser fördelas till högt prioriterade hälsotillstånd och åtgärder. I riktlinjerna ingår beslutsstöd för prioriteringar som baseras på riksdagsbeslutet om prioriteringar i hälso- och sjukvården. Rekommendationerna om prioriteringar är rangordnade efter angelägenhetsgrad. Det är patienternas behov och hur patienten kan tillgodogöra sig vården som ska avgöra insatsen.
Diabetes och hjärtsjukdomar har starka samband med både livsvillkor och socioekonomiska faktorer liksom med varandra. Dessa samband har uppmärksammats i båda riktlinjerna, liksom betydelsen av att arbeta förebyggande. Under 2011 kommer Socialstyrelsen att publicera nationella riktlinjer för sjukdomsförebyggande metoder där det kommer att finnas rekommendationer om vilka metoder hälso- och sjukvårdspersonal kan använda för att hjälpa patienter att förändra sina levnadsvanor.
Regeringen har också vidtagit flera åtgärder för att kunna ge ytterligare stöd till medborgarna när det gäller goda levnadsvanor. Statens folkhälsoinstitut har regeringens uppdrag att bland annat ge nationellt stöd till lokalt arbete och nationell samordning av tobaksfrågan och en kraftsamling för tobaksavvänjning.
Den 1 juli i år träder förändringar i tobakslagen i kraft som syftar till en bättre efterlevnad av bestämmelserna om åldersgräns samt en effektivare tillsyn. Regeringen har vidare inrättat ett dialogforum om matvanor och fysisk aktivitet där företrädare för branschen, experter, frivilligorganisationer, myndigheter och medier gemensamt diskuterar hur samhället kan befrämja detta. Statens beredning för medicinsk utvärdering, SBU, har nyligen gjort en kunskapsöversikt om kost och diabetes som eventuellt kan komma att utgöra en komplettering till de nationella riktlinjerna.
Öppna jämförelser spelar en central roll för att utveckla hälso- och sjukvården mot att bli mer effektiv och jämlik. Genom att fortlöpande och öppet jämföra sin verksamhet med andra ges vårdgivarna ett kraftfullt verktyg för att spåra ojämlikheter och för att förbättra kvaliteten i vården. Regeringen har därför tagit fram en nationell strategi för kvalitetsutveckling genom öppna jämförelser. Under 2009 publicerade Socialstyrelsen en fördjupad rapport med öppna jämförelser inom hjärtsjukvården där bland annat skillnader belystes i hjärtsjukvårdens processer och resultat. Med utgångspunkt i indikatorerna för god diabetesvård kommer Socialstyrelsen under 2010 och 2011 att göra en uppföljning av diabetesvården.
Det är viktigt att patienterna får snabb tillgång till vård. Regeringen har genom satsningen på kömiljarden sett till att patienterna snabbare får vård. Uppföljningen från 2009 visar på minst sagt lyckosamma resultat. Antalet patienter som väntade längre än vårdgarantins 90 dagar på besök till specialist minskade med 77 procent. Väntetiderna till behandling eller operation minskade med hela 82 procent. Nu har regeringen dessutom höjt kraven i kömiljarden för att sporra landstingen att korta köerna ännu mer. Detta är en reform som gynnar alla i behov av vård.
Anf. 82 Per Svedberg (S)
Herr talman! Tack för svaret, socialministern! Det blir lite specifikt när man fokuserar bara på förmaksflimmer, men frågan spänner vidare än så, och du har ju i ditt svar breddat diskussionen rätt rejält.
Anledningen till att jag skrev interpellationen var att ett antal människor i mitt närområde kontaktade mig och ställde frågan hur det kunde vara på detta sätt. Det handlar företrädesvis om äldre människor som under långa perioder slitit med ett sjukdomstillstånd som de inte har fått någon ordning på och fått till svar att de håller sig inom kön och de har sin rättighet, men tyvärr har man inte specialister. Det där kan jag tycka har varit lite knöligt. Vår roll här är att se till helheten och konstatera att vi måste sätta system i sjön som gör att det blir så bra som möjligt för individen.
När jag lyssnar på ministerns svar, bland annat om kömiljarden, tycker jag att det är lite intressant, för om man tittar på statistiken ser den rätt konstant ut, det vet både du och jag. Det är ungefär lika mycket folk i kön fortfarande fast det är ett större antal som själva har valt köandet för att de vill träffa sin egen läkare. Då har man inte tjänat något.
Den här patientgruppen är en sådan grupp som inte för speciellt mycket väsen av sig. Däremot är det en grupp som förutom att de genomgår ett kraftigt lidande också kostar en del pengar. Insatsen skulle alltså mycket väl kunna betala sig rejält, men då krävs det att ministern är tydligare och mer skarp. Att Socialstyrelsen kommer med riktlinjerna 2011 är jättebra, det är inte fråga om det, men det är viktigt med tydlighet, och då kanske vi i slutändan hamnar hos specialisten, läkaren. Vi skulle kunna bredda debatten till att handla om hyrläkare och allt vad det är, men det tänker jag inte göra.
Skulle ministern kunna tänka sig att ta fram verktyg som gör att läkarkåren tar det här på större allvar? Det skulle för den enskilde innebära att tiden som man lider förkortas. Då skulle per automatik också köerna kortas. Totalen borde bli att hela samhället skulle tjäna på det här.
Då krävs det tydlighet, och det är i stort sett bara ministern och regeringen som kan vara tydlig och säga att vi måste ta krafttag för att lösa problemet. Om man resonerar så att den äldre ska vara i fokus - jag har hört ministern säga det ett flertal gånger - då borde man också ta krafttag för att lösa den här frågan.
Även diabetesvården berör många äldre, men vi kan se att det system som byggts upp bland annat i Stockholm utifrån ett vårdutbud mer bygger på kvantitet än kvalitet, vilket oroar mig. Det är lite snårigt. I går hade jag en diskussion med finansministern om pensionärernas möjligheter när det gäller skatter. Det är en grupp där det stora flertalet inte har ekonomiska möjligheter att kunna köpa sig en plats eller gå förbi en kö.
Jag tror att vi har en gemensam syn på detta, men lösningarna är nog lite olika. Skulle ministern kunna vara lite mer precis beträffande hur han tänker i frågan?
Anf. 83 Lars U Granberg (S)
Herr talman! Jag ska börja med att kort nämna att vi gjorde ideologiskt avkall 1994 för att värna det som vi nu diskuterar, likvärdig vård. Det var nödvändigt för att vi skulle ha kvar någonting av välfärdens kärna. Det var anledningen till ideologiskt avkall, Göran Hägglund.
Alla patienter bör ha rätt till likvärdig vård och samma möjligheter att få den medicinmässigt relevanta vården. Det är vår syn. Frågan är om regeringen är beredd att ta ansvar för det som sker med de nationella riktlinjer som är öppna, som inte på något sätt är tvingande. Man kan vid kliniker och bland läkare bortse från dem. Vi vill att det ska vara obligatoriskt att använda de nationella riktlinjerna. Vi vill ha granskning och kontroll i förväg av alla vårdgivare för att säkerställa att de ger den bästa möjliga vården och följer de nationella riktlinjerna. Därför föreslår vi en nationell kvalificering av alla vårdgivare.
För att öka kunskapen om vårdens resultat spelar kvalitetsregistren en viktig roll. Där kan man samla data om hur patienten mår, om hur vårdens behandling av patienten lyckas, och det ger möjligheter att utveckla kvaliteten. Problemet är att rapporteringen till kvalitetsregistren i dag är frivillig. Regeringen har valt att inte öka kunskapen om vården genom att avstå från ett obligatorium som skulle ge värdefull kunskap om hur vården lyckas. Min fråga till ministern är varför regeringen inte vill ta ansvar så att vi får tillgänglig och tillförlitlig kunskap om hur vården fungerar. Eller är ministern beredd att öppna för obligatorisk rapportering? Vi vill ha obligatoriskt deltagande i kvalitetsregister. Det ska finnas ett krav att man ska delta i nationell kvalitetscertifiering.
Låt mig gå över till frågan om diabetes. Regeringen har infört vårdval men lämnat till landstingen att formulera på vilka grunder ersättningen till vårdcentralerna ska betalas. Regeringen har också ensidigt prioriterat valfrihet och tillgänglighet men valt att bortse från kvaliteten. Regeringen föredrar alltså att gynna snabba kontakter med vården, vilket Per Svedberg var inne på, inte kvaliteten. Inte heller har man satsat på tillgänglighet för dem som behöver vård allra mest, människor med diabetes och andra kroniska sjukdomar.
Det är inte rimligt att människor med diabetes riskerar att komma i kläm när forskningen entydigt visar att regelbundna kontakter med läkaren eller i detta fall diabetessköterskan leder till bättre måluppfyllelse och bättre resultat i diabetesvården. Frågan är om regeringen är beredd att prioritera de kroniskt sjuka. Kommer ministern att ta initiativ till att det tas fram kvalitetsindikatorer i vårdvalet så att kvaliteten och resultatet belönas?
I dag visar det nationella diabetesregistret att sex av tio diabetespatienter, av dem som finns i registret, inte når sitt målvärde. Det är inte rimligt. Därutöver finns mörkertal i form av alla de som inte rapporteras till registret. Det visar att det behövs mer fokus på resultat i vården. Det behövs kvalitetsregister och nationella riktlinjer. Eller tycker ministern att det är rimligt att bara sex av tio når målet?
Anf. 84 Göran Hägglund (Kd)
Herr talman! Det är naturligtvis viktiga frågor vi resonerar om. De är viktiga för den enskilde patienten, för vederbörandes anhöriga och för hur vården fungerar när det gäller att knyta an till enskilda personer och fungera som den är tänkt att göra.
Det finns en ojämlikhet i vården som tar sig uttryck på många olika sätt. Det finns skillnader mellan norr och söder, öster och väster. Det finns skillnader inom ett och samma landsting, skillnader i behandlingen av kvinnor och män, skillnader mellan människor som är svenskar sedan generationer tillbaka och sådana som nyligen anlänt till vårt land. Det finns också skillnader mellan personer från olika socioekonomiska grupper. Detta behöver ändras så att alla människor, oavsett allt, behandlas på ett likvärdigt sätt, på bästa möjliga sätt.
En av de absolut bästa metoderna att åstadkomma det är att mäta och jämföra och därefter utvärdera resultatet av det som åstadkommits. På så sätt kan vi ta itu med det som inte fungerar och samtidigt lära oss av det som fungerar riktigt väl. Därför tror jag att öppna jämförelser och kvalitetsindikatorer är något av en nyckel. Jag kan förmodligen inte leda det i bevis, men jag tror att ojämlikheten i vården håller på att minska om vi ser på det över lång tid. Allteftersom vi mäter alltmer och allt noggrannare kommer dessa saker i dagen, och det blir möjligt att ta itu med dem. Det är mycket, mycket betydelsefullt, men då måste de också användas till kloka åtgärder.
Per Svedberg var inne på köer, och köer orsakar mängder av oro och lidande när det gäller enskilda personer som väntar på behandling. Det gäller för den delen även deras anhöriga. Här finns det en hel del bekymmer. Jag vill dock motsäga Per Svedberg när det gäller resultaten. Det vi nu kan se - jag nämnde siffrorna tidigare - är dramatiska förbättringar.
Även om vi - vilket vore felaktigt, men jag säger det ändå - räknade in varenda person som är frivilligt väntande och räknade med att vederbörande skulle behandlas nu, trots att det finns goda medicinska grunder för att inte behandlas nu - om man räknade alla som att de väntat 90 dagar oavsett hur länge de faktiskt väntat - skulle vi se en förkortning av köerna med 57 procent. Vi har alltså sett dramatiska förbättringar på mycket kort tid, och det arbetet måste vi fortsätta att bedriva. Detta kan var och en studera på sajten vantetider.se.
Lars U Granberg är inne på viktiga frågor när det gäller hur riktlinjer används och när det gäller inrapportering till kvalitetsregister. Självklart är det inte fritt valt arbete utan det är metoder som ska användas. Det gäller att nå ut med utbildning och information till all personal så att det också praktiseras. För att våra register ska bli riktigt verkningsfulla och väl fungerande kortsiktigt och ligga till grund för forskning och utveckling på området, vilket kan ge ännu bättre behandling, måste vi ha in uppgifterna. På så sätt kan vi få ett så bra underlag som möjligt och kan gå vidare.
Självklart måste vi tydligare prioritera kroniskt sjuka patienter som inte ska ha en bättre vård än andra men en vård som är jämförbar med alla andras. I dag hamnar de ofta mellan stolarna och slits på ett sätt som gör att de, summa summarum, inte får en likvärdig vård, jämfört med de allra flesta av oss.
Anf. 85 Per Svedberg (S)
Herr talman! När vi diskuterar på det här sättet är vi samstämmiga. Jag tror att vi har samma tankar om hur vi vill att våra äldre ska ha det och hur vi själva vill bli behandlade när vi blir äldre.
Problemet är att jag inte tror på kvantifieringen. Jag tror på att vi måste följa upp och ha krav, men ett belöningssystem, ersättningssystem, inom vårdapparaten som bygger på kvantifiering kommer att leda till sänkt kvalitet. När man börjar mäta kvalitetsindikatorerna och de andra faktorerna kommer det i sig att vara stimulerande, men som ministern sade kan vi se att kvaliteten inom hälso- och sjukvården blir allt bättre. Så är det, och det oberoende av regering, skulle jag tro. Den utveckling vi har, den medicinsk-tekniska och den specialiserade, blir nämligen bättre. Brottet uppstår när det är kvantiteten som styr, och då blir det bekymmersamt. Då tror jag att våra äldre, de som inte kan ta till orda, hamnar i kläm.
När det gäller förmaksflimmer specifikt är tyvärr majoriteten av patienterna äldre multisjuka människor som är beroende av en vårdapparat som tar ett helhetsgrepp och ser hela människan, inte bara specifikt och styckevis. När man har ett system som belönar styckevisa insatser är risken att man bortser från de andra delarna, som också behöver stöd, hjälp och behandling. Vi borde väl ändå vara ganska överens om att ett sådant system inte är till gagn för den äldre. Då är vi ute på ett sluttande plan. Det leder inte till en bättre hälso- och sjukvård. Det leder förmodligen till mer hälso- och sjukvård, men inte till bättre.
Det är här det bryter sig lite grann mellan vår och er syn på hurdan hälso- och sjukvården ska vara. Jag tror att vi vill samma sak, men har lite olika orosmoln i sikte. Men det viktiga måste ändå vara att tant Agda eller Kalle under sina sista dagar åtminstone inte ska känna att det är hjärtat som stör så att de inte mår så bra som de skulle kunna, utan att det måste vara någonting annat. Där har vi ett ansvar, tycker jag. Det är de som har byggt landet. Det är därför vi finns här med all den trygghet som de har varit med och skapat. De förtjänar att bli tagna på allvar.
År 2011 kommer riktlinjerna, kan man framhålla. Väl så bra, men man kanske skulle kunna göra en viljeyttring redan nu. I stället för att bara prata om vårdval kanske man borde diskutera att det skulle kunna heta "hälsoval", med en helhetssyn på människan i stället för en kvantifiering.
Jag kommer förmodligen inte att få ministern att säga det här, men jag tror att det gäller all verksamhet, oavsett om den är offentlig eller privat: Om man bara kör på kvantitet måste man göra avkall på kvaliteten. Det tror jag att vi kan vara ganska överens om. Det är en balansgång. Jag tror inte på ministerns medicin.
Var gärna lite tydligare! Tala om för Agda och Kalle att ni kommer att se till att det bildas ett flimmerteam inom deras hälsocentral! Det kan räcka.
Anf. 86 Lars U Granberg (S)
Herr talman! Man kan som socialminister få för sig att man i talarstolen under en interpellationsdebatt kan säga att de
ska
följa de nationella riktlinjerna. Men nationella riktlinjer är endast rådgivande. I och med att de är rådgivande kan man på kliniken, på landstinget eller någon annanstans välja att bortse från dem eller göra någonting annat. Det är det som är problemet, så frågan återstår: Är regeringen beredd att ta ansvar för att det läge som råder ska råda också i fortsättningen? Vi vill att det ska vara obligatoriskt att använda de nationella riktlinjerna. Vad vill regeringen? Vi vill ha granskning och kontroll i förväg av alla vårdgivare för att säkerställa att de ger bästa möjliga vård och följer de nationella riktlinjerna. Vad vill regeringen? Är ministern vad gäller kvalitetsregistren beredd att ta upp frågan om obligatorisk rapportering? Vi vill ha obligatoriskt deltagande i kvalitetsregister. Vi vill ha krav i den nationella kvalitetscertifieringen på att man deltar.
Jag hakar upp mig på slutet av socialminister Göran Hägglunds svar, där han tar upp kömiljarden, som Per var inne på. Han säger: "Uppföljningen från 2009 visar på minst sagt lyckosamma resultat." Det är möjligt att det är så, men det har också kommit upp att det ute i landstingen har funnits två olika kösystem. Den ena består av frivilligt väntande eller vad det heter. Det är klart att vi kan redovisa att resultatet har varit lyckosamt, Göran Hägglund, men varför ska vi vänta till efter valet för att få se resultaten? Näst sista meningen i svaret lyder: "Nu har regeringen dessutom höjt kraven i kömiljarden för att sporra landstingen att korta köerna ännu mer." Varför ska redovisningen av detta komma först efter valet, Göran Hägglund?
Jag vill inte vara konspiratorisk, men jag tror att Göran Hägglund förstår att när han nu har varit ute och kanske varit tvungen att skärpa till det hela på grund av att man inte har följt de riktlinjer som ministern har talat om i talarstolen i Sveriges riksdag - det är väl ungefär lika dåligt som med de nationella riktlinjer som han nyss sade att de ska följa - innebär det att resultatet kanske inte är så klädsamt när vi är nära ett val. Men vi får väl se! Vinner vi valet ska vi jaga Göran Hägglund i opposition med det resultat som redovisas då.
Anf. 87 Göran Hägglund (Kd)
Herr talman! Skulle ni vinna valet skulle ni ta bort kömiljarden, har jag förstått. Det är ett av de mest verksamma instrument som vi har åstadkommit på många år inom svensk hälso- och sjukvård. Jag såg att man i Dagens Medicin hade ringt runt till de s-märkta landstingsråden runt om i Sverige. Rubriken handlade om att kömiljarden har gett resultat. Det var vittnesmålet.
Jag kan inte klandra Lars U Granberg, men jag sade i mitt tidigare inlägg att om man räknar in alla de så kallade frivilligt väntande - patientvald väntan heter det egentligen - i köerna, också dem som har väntat kortare tid än 90 dagar, för man vet inte hur många som har väntat under respektive över 90 dagar, är förbättringen 57 procent. Det är ett fenomenalt resultat. Även om man räknar på det ur min utgångspunkt kanske mest pessimistiska sättet är förbättringen 57 procent. Jag vet inte om det gick in nu heller, men jag nämner det ändå för protokollets skull.
Man behöver inte vänta till efter valet för att se resultatet. Lars U Granberg kan gå in på sajten www.vantetider.se redan nu efter denna debatt och ta del av hur det går landsting för landsting och hur mycket köerna har kortats i det egna Norrbotten eller annorstädes.
Per Svedberg tar upp den viktiga frågan om ersättningssystemen. Där är det på följande sätt: Landstingen får själva konstruera sina ersättningssystem. Man har gjort lite olika. Stockholm har gjort på ett sätt, Halland på ett annat, Skåne på ett tredje, Västra Götaland på ett fjärde och så vidare. Jag tror att det kanske inte är så dumt att det är så. Man kan lära av varandra och se vad som fungerar bäst. Jag brukar alltid säga till landstingspolitikerna, som äger besluten, att de inte ska låta för mycket prestige kopplas till detta utan ha en prestigelös prövande attityd och säga: Nu prövar vi det här. Det är det bästa vi kan tänka ut just nu. Om det visar sig att det går att göra bättre ska vi ändra på det allteftersom, så att vi får en utformning som är så bra som den någonsin kan vara.
I några regioner har man valt just uttrycket "hälsoval". Det viktiga är vad de gör, inte vad det kallas, men det handlar om att erbjuda mer vård, närmare vård och kvalitetsmässigt god vård. Sedan 2009 har vi fått häpnadsväckande 181 nya vårdcentraler i Sverige, alltså en ökning med 19 procent. Det är jättemycket, det! Den som jag invigde senast var en ny vårdcentral som Bräcke Diakoni startade i Jönköping och som jag tror tillför någonting betydelsefullt i vården och gör att det blir närmare för många personer som bor där, vilket har betydelse inte minst för de äldre personerna.
Primärvården, som ser hela människan, har ett större ansvar att ta för helheten, som Per Svedberg efterlyser. Inom specialistvården är det naturligtvis så att vi som människor delas upp på olika sätt efter våra kroppsdelar, men primärvården har helhetsansvaret. Det är viktigt att primärvården gör sitt jobb tidigt och sedan naturligtvis använder specialistvården när det krävs.
Det ska ske ett prestigelöst prövande av ersättningssystemen, och jag välkomnar de många nya vårdcentralerna. Jag tror att det här kommer att utveckla vården. Det gäller naturligtvis att göra de viktiga uppföljningarna.
Jag är lite skeptisk till det som Lars U Granberg tar upp med certifiering. Jag tror att det där blir ett övermäktigt system att hantera i förhållande till de vinster som kan göras.
Anf. 88 Per Svedberg (S)
Herr talman! Det är kul att socialministern får klippa band! Frågan är - jag återkopplar - om alla bandklippningar leder till högre kvalitet. Då är vi tillbaka i samma frågeställning: Är det kvalitet eller kvantitet? Men jag tänker inte fördjupa mig mer i det. Jag vet att det är väldigt många som är debattsugna och vill fortsätta dagen.
Jag kan konstatera att vi är ganska överens om att de äldre är en viktig grupp. De behöver stöd och stöttning, och framför allt behöver de en smidigare väg för att få hjälp med sina åkommor. Vi är inte överens om ersättningssystemet.
Jag måste kommentera detta med köerna. Vi kan hålla på och laborera med statistik, och statistiken som du beskriver finns på vårdsidan. Men vi måste se vad statistiken innebär.
I de delar som jag känner till är den självvalda kön särskild och särredovisad. Men i och med att du valt den självvalda kön får du en ny remiss. Då händer någonting snopet. Efter 89 dagar får du en ny remiss, och då är du inne på dag ett fastän det egentligen är den 90:e dagen.
Det är bara ett tips. Det kan stöka till statistiken en aning så att det inte blir så bra som socialministern pekar på.
Jag vill önska socialministern, talmannen och all personal i kammaren en trevlig sommar! Nu tänker jag fara hem till Norrbo.
Anf. 89 Lars U Granberg (S)
Herr talman! Jag fick ett klart svar. Jag uppfattade svaret rätt som du gav på Per Svedbergs fråga om kömiljarden. Däremot finns det en sorts statistik om kömiljarden som har ändrats. Vi kan ta den debatten någon annan gång vid sidan av Riksdagshuset i och med att jag nu slutar i riksdagen efter 16 år.
Det talas om att tillgängligheten har ökat och möten. Enligt en RUT-rapport minskade antalet anställda i den offentliga sjukvården 2007 och 2008 med 11 000 personer. Däremot ökade antalet i privat specialiserad sjukvård i storstäder som Stockholm.
Det är svårt att få ihop det. Åren 2007 och 2008 ökade ojämlikheten i hälso- och sjukvården när det handlar om möjligheten, precis som vi debatterade, att kunna få kontakt med och möta en specialist runt om i vårt land. Det är hur det ser ut, Göran Hägglund, enligt den rapporten.
Jag ska avsluta med att tacka Göran Hägglund och förste vice talmannen, som har gjort samma kloka val som jag. Du har suttit betydligt längre tid än jag. Efter lång tid och åtskilliga debatter i riksdagen väljer vi att göra någonting annat. Men vi ska debettera Göran Hägglund även när han sitter i opposition efter valet.
Anf. 90 Göran Hägglund (Kd)
Herr talman! Jag lovar att jag som socialminister kommer att fortsätta att göra mitt yttersta så att alla vi som är i kammaren ska få en god vård också fortsättningsvis.
Per Svedberg ställde frågan: Leder alla nya vårdcentraler verkligen till högre kvalitet? Det är en betydelsefull fråga att ställa. Man ska inte förväxla kvantitet och kvalitet, precis som Per Svedberg var inne på. Det handlar om att vi kan klara båda sakerna.
Vi ska gärna ha en högre tillgänglighet i form av större kvantitet. Men vi måste hela tiden säkerställa att vi har en hög kvalitet på vården. Därför är tillsynen av en enormt stor betydelse. Det gäller också de öppna jämförelserna, kvalitetsindikatorerna och annat som gör att vi kan mäta och värdera de insatser vi gör. Vi kan då sätta in särskilda åtgärder som det är så att vi får bekymmer.
När det gäller köstatistiken, som båda herrarna här har tagit upp, jobbar vi oerhört målmedvetet med det. Det kräver också landstingen. Man vill ha sjysta spelregler för jämförelserna. Därför får vi hjälp och tips med råd och dåd från landstingen.
Vi är också själva oerhört angelägna om det. Det är i första hand inte för att statistiken ska vara perfekt, även om den behöver vara det för att vi ska uppnå målet. Men målet är att så många patienter som möjligt ska få vård så snabbt som möjligt och att ingen ska behöva vänta i onödan. Därför arbetar vi mycket intensivt med att ha bästa möjliga underlag.
Faktum kvarstår. Räknar man på det mest pessimistiska sätt som jag över huvud taget kan komma på att göra har antalet personer som väntar längre tid än 90 dagar, det vill säga det som vårdgarantin har som högsta gräns, minskat med 57 procent, och det är enastående bra. Men vi har mycket kvar att göra innan vi kan säga att vi är nöjda.
Vi har sannolikt den bästa vården i världen. Men det finns fortfarande förbättringspotential, herr talman.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.