försäljning av svenskt kärnavfall
Interpellation 2004/05:359 av Karlsson, Kjell-Erik (v)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2005-02-04
- Anmäld
- 2005-02-08
- Besvarad
- 2005-02-17
- Sista svarsdatum
- 2005-02-18
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
den 4 februari
Interpellation 2004/05:359
av Kjell-Erik Karlsson (v) till statsrådet Lena Sommestad om försäljning av svenskt kärnavfallEnligt uppgifter i bland annat The Guardian i januari i år överväger Storbritannien att ändra de restriktioner som hittills gällt och "köpa" utländskt kärnavfall som sänts till anläggningarna i Sellafield eller Thorp för upparbetning, avskiljande av plutoniet från resten av avfallet. Aktuellt är nu ett avtal med Italien om att ta hand om 235 ton högaktivt avfall från deras stängda kärnkraftverk. Den italienska regeringen fattade före jul ett beslut som av italienska Jordens Vänner betecknas som oerhört olyckligt: att skicka allt sitt avfall utomlands för upparbetning.
Även Sverige har 138 ton avfall liggande i England. Detta skickades från Oskarshamnsverken (OKG) till Sellafield för upparbetning redan på 80-talet, då man fortfarande avsåg att upparbeta och förglasa det svenska kärnavfallet. Men anläggningarna i England har fungerat dåligt och avfallet har blivit liggande @ inneslutningarna befinner sig enligt ett flertal bedömare nu delvis i ett mycket dåligt skick. Det har planerats att det utskilda plutoniet skulle användas till produktion av så kallat MOX- (mixed oxid) bränsle som sedan skulle användas i Oskarshamn. Men inte heller tillverkningen av sådant bränsle har kommit i gång.
Upparbetning av civilt såväl som militärt nukleärt avfall är en av de smutsigaste verksamheter som mänskligheten känner. Från upparbetningsanläggningen Sellafield vid Irländska sjön sprids radioaktiva ämnen via vattnet långt upp i Östersjön och, åt andra hållet, ända upp mot Norra Ishavet.
Om nu Storbritannien, som inte inom sitt territorium i Europa har några kända möjligheter att slutförvara sitt högaktiva kärnavfall, i stället för att återsända "köper" det utländska avfallet, slipper vi här hemma visserligen att ta hand om gamla och i värsta fall läckande avfallscontainrar. Jag frågar mig dock om inte detta ändå är bättre än upparbetningsalternativet eller alternativet att sälja avfallet till Storbritannien.
Inom EU har det hittills funnits en princip att varje land ska ta hand om sitt eget kärnavfall. I samband med folkomröstningen om inträde i EU, men även senare, framfördes upprepade försäkringar om detta, från svenskt och EU-håll.
Jag vill därför fråga statsrådet:
1.Är det statsrådets uppfattning att principen om att varje EU-land ska ta hand om sitt eget kärnavfall ska luckras upp?
2.Kommer statsrådet att verka för att den svenska regeringen godkänner ett avtal mellan OKG och British Nuclear Fuel (BNFL) som innebär att BNFL "köper" det svenska avfallet?
3.Om inte, vilka alternativa planer avser statsrådet att verka för när det gäller att handskas med det svenskägda avfall som redan finns i Storbritannien?
Debatt
(7 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2004/05:359
Webb-tv: försäljning av svenskt kärnavfall
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2004/05:78 Torsdagen den 17 februariProtokoll 2004/05:78 9 § Svar på interpellation 2004/05:359 om försäljning av svenskt kärnavfall
Protokoll från debatten
Anf. 26 Lena Sommestad (S)
Herr talman! Kjell-Erik Karlsson har frågat mig om jag anser att principen om att varje EU-land ska ta hand om sitt eget kärnavfall ska luckras upp. Han har också frågat mig om jag ska verka för att den svenska regeringen godkänner ett avtal mellan Oskarshamns Kraftgrupp AB, OKG, och British Nuclear Fuel, BNFL. Dessutom har Kjell-Erik Karlsson frågat mig om vilka alternativa planer jag avser att verka för när det gäller det svenskägda avfall som finns i Storbritannien.
Herr talman! Det är flera frågor som ställs av Kjell-Erik Karlsson. På den första frågan kan jag ge ett enkelt svar. Jag vill absolut inte luckra upp denna princip. Den svenska regeringen har tvärtom tydligt värnat om principen att varje stat ska ta hand om sitt eget kärnavfall i de diskussioner som pågått under EU:s ministerråd de senaste åren.
Herr talman! Jag känner inte till att något nytt avtal diskuteras mellan OKG och BNFL. Vad Kjell-Erik Karlsson förmodligen syftar på är att under åren 1975-1981 gav de dåvarande regeringarna OKG AB vid fem tillfällen tillstånd att föra ut sammanlagt ca 140 ton använt kärnbränsle till Storbritannien. Upparbetningen av detta bränsle är redan gjord och de högaktiva restprodukterna har tagits om hand av Storbritannien enligt avtalet mellan OKG och dåvarande UK Atomic Energy Authority, UKAEA, från 1969. Plutoniet som separerats ska enligt OKG:s planer tas hem som Moxbränsle under år 2007, vilket regeringen godkände i december 2002. Något svenskägt avfall finns därmed inte längre i Storbritannien.
Herr talman! För tydlighets skull vill jag tillägga att utförseln av det använda kärnbränslet från OKG skedde innan lagret för använt kärnbränsle, CLAB, Centralt Lager för Använt Bränsle, blev klart 1985. Det var just i slutet av 1970-talet och början av 1980-talet som den svenska hållningen att ta hand om det egna kärnavfallet tog form och bland annat ledde till byggandet av CLAB i Oskarshamn. Där mellanlagras sedan 1985 det använda kärnbränslet från de svenska kärnkraftverken fram till dess ett slutförvar har färdigställts.
Anf. 27 Kjell-Erik Karlsson (V)
Herr talman! Först vill jag tacka miljöministern för svaret på interpellationen. Jag vill dock framhålla att min oro finns kvar beträffande hur vi tar hand om vårt gamla för upparbetning exporterade kärnavfall. Den oron bygger jag bland annat på de uppgifter som framkommit i The Guardian i januari i år, nämligen att Storbritannien överväger att ändra de restriktioner som hittills gällt.
Storbritannien skulle enligt uppgifterna förbereda sig för att köpa utländskt kärnavfall som sänts till anläggningen i Sellafield eller Thorpe för upparbetning, det vill säga avskiljande av plutonium från resten av avfallet. Aktuellt nu skulle vara ett avtal med Italien om att ta hand om 235 ton högaktivt avfall från deras stängda kärnkraftverk.
Vi har fört ut sammanlagt ca 140 ton använt kärnbränsle till Storbritannien, hörde vi nyss. Enligt uppgifter från 2001 har vi sedan upparbetningen 1997 mellan 136 och 138 ton låganrikat uran och 850 kilo plutonium kvar lagrat i Storbritannien. Uranet kunde enligt uppgifter från förre miljöministern anrikas och återanvändas som uranbränsle eller säljas på marknaden. Anser nuvarande miljöministern att vi kan, eller ska, sälja uranet på marknaden?
Kärnkraftsbolagen, och även regeringen, bör ha ett ansvar för sådant material som härrör från det svenska kärnkraftsprogrammet, där regeringen sedan tidigare lämnat tillstånd för utförsel och export för upparbetning, samt ansvara för att det materialet eller avfallet tas om hand på ett säkerhetsmässigt tillfredsställande sätt. Detta är särskilt viktigt då jag bedömer att avfallet tidigare hanterats på ett dåligt sätt i Sellafield. Det borde ha varit, och borde vara, en angelägen fråga att minska och få stopp på de radioaktiva utsläppen från Sellafield, särskilt till den marina miljön.
Hur har det gått? Har man fått stopp på utsläppen av radioaktiva ämnen från de olika europeiska upparbetningsanläggningarna för använt kärnbränsle? Har Storbritannien och Frankrike ställt sig bakom beslutet vid Ospars kommissionsmöte i Sintra 1998, där miljöministrarna kom överens om att utsläpp och läckage av radioaktiva ämnen ska ha minskat så att halterna av dessa ämnen i den marina miljön ska ligga nära noll vid ett visst årtal - jag kommer inte ihåg vilket årtal det var.
Vad jag vet har de två länderna vid Ospars Köpenhamnsmöte år 2000 inte ställt sig bakom överenskommelsen. Sedan 1993 är det enligt internationella avtal förbjudet att släppa ut radioaktivt avfall till havs. Likväl har man efter det hittat förhöjda halter av teknetium och förorening i form av plutonium i norska vatten. Man har i skaldjur från Irländska sjön också funnit radioaktivitet där nivån varit högre än de gränsvärden som EU slagit fast för tjänlig föda efter kärnkraftsolycka. Jag skulle vilja ha ministerns kommentar till det.
Anf. 28 Lena Sommestad (S)
Herr talman! Låt mig börja med att tacka Kjell-Erik Karlsson för att han gjort mig uppmärksam på att det i utländsk press skrivits om en omläggning av brittisk kärnkraftspolitik. Man har där också tagit upp att detta skulle ha betydelse för avtal mellan Storbritannien och Sverige. Så är dock inte fallet.
Det är korrekt att Storbritannien gjort en omläggning av sin politik för hur man ska ta hand om avfallet. De har beslutat att sända tillbaka det mest högaktiva avfallet och behålla medelaktivt avfall, vilket innebär större mängder att förvara i Storbritannien. Det är alltså alldeles korrekt att de gjort en omläggning. Detta berör dock inte Sverige. Vi har gamla avtal. Ingenting av detta berörs av den nya politiken. Uranbränslet som funnits i Storbritannien är hemtaget.
När det gäller det plutonium som funnits i Storbritannien har regeringen alltså fattat beslut om att det ska upparbetas som Moxbränsle och tas hem. Tyvärr har det dröjt tills anläggningen i Sellafield kommit i gång. Denna omarbetning till Moxbränsle är därför ännu inte gjord, men det kommer att ske och bränslet kommer att tas hem.
Jag anser liksom Kjell-Erik Karlsson att det är oerhört viktigt att vi själva tar ansvar för vårt avfall. Det är därför vi har bestämt att allt svenskt avfall ska deponeras i Sverige. I linje med detta bör vi också ta hem, och ta ansvar för, det som skickades i väg innan den politiken var fastlagd. Det gör vi nu, och sedan vi tagit hem Moxbränslet kommer det icke att finnas kvar något i Sellafield.
När det gäller anläggningen i Sellafield är det alldeles riktigt att det förelegat mycket stora miljöproblem med radioaktiva utsläpp därifrån. Den svenska regeringen har varit djupt engagerad i frågan under många år. Vi har, inte minst tillsammans med övriga nordiska miljöministrar, aktivt drivit frågan gentemot Storbritannien, och sagt att det måste bli ett slut på utsläppen från Sellafield.
Det dröjde lång tid innan Storbritannien svarade på den kritiken, men vid Oslo-Paris-konventionens möte i Bremen i juni 2003 meddelade Storbritannien att de nu hade en ny metod på gång när det gäller behandlingen av det flytande avfallet från Sellafield, och i april 2004 kungjorde de att de nu kan börja använda den nya metoden.
Den nya metoden innebär att de nu kan rena 95 % av det teknetium-99 som tidigare släpptes ut i Nordsjön, vilket naturligtvis var fullständigt oacceptabelt. Precis som Kjell-Erik Karlsson noterar har vi sett ökade halter av radioaktiva ämnen långt från Sellafield. Dock har det icke varit halter på en nivå som skulle ha gjort att till exempel fisk varit farligt att förtära. Men det har varit oerhört allvarligt, och därför gläder det oss att de mycket starka påtryckningarna från grannländerna till slut gett resultat och att Storbritannien visat att det varit möjligt att hantera avfallet från Sellafield på ett annat sätt.
Anf. 29 Kjell-Erik Karlsson (V)
Herr talman! Det känns lite tryggare när miljöministern så kategoriskt säger att hon absolut inte vill luckra upp principen om att varje EU-land ska ta hand om sitt eget kärnavfall.
Innebär ministerns svar på fråga två - godkännande av avtal om köp av det svenska kärnavfallet som finns lagrat hos BNFL - att det inte finns något sådant avtal, eller innebär det att ministern inte känner till om det finns ett sådant avtalsförslag? Det kan vara lite av en tolkningsfråga.
På fråga tre - vilka alternativa planer ministern kan tänkas verka för när det gäller att ta hand om det ännu svenskägda avfallet i Storbritannien - svarade ministern att det inte längre finns något svenskt avfall i Storbritannien.
Hur ska man tolka det? Vi har lagrat 136 eller 138 ton låganrikat uran och 850 kilo plutonium. Vi vet att regeringen, precis som ministern säger, år 2002 godkände att ta hem plutoniet som Moxbränsle. Vi vet att det eventuellt finns planer på att ta hem det till OKG under 2007.
Första planen för hemtagning av Moxbränsle var planerad till 2005. Man har inte kommit i gång med tillverkningen än. Men jag har för mig att det har varit problem med Moxtillverkningen vid fabrikerna. Är det vårt avfall som är upparbetat? Vet vi det?
Om vi inte har tagit hem Moxbränslet innebär detta att vi har kvar vårt avfall i Storbritannien i form av Moxbränsle och restprodukter. Då kommer vi återigen till frågan: Vilken alternativ plan finns det för det svenskägda avfallet om OKG inte tar hem bränslet och restprodukterna?
Sedan kan man undra varför det måste bli Moxbränsle av plutoniet. Vi vet ju att BNFL tidigare har ertappats med förfalskade kvalitetsdata, vilket för några år sedan ledde till stor skandal när japanska Moxbränslen fick sändas tillbaka till Storbritannien igen. Det skapade inte någon speciellt stor trovärdighet för företaget. I dag, den 17 februari, kan man läsa i The Times att Sellafield har tappat bort 30 kilo plutonium. Inte heller detta inger särskilt stort förtroende för hanteringen där.
Anf. 30 Lena Sommestad (S)
Herr talman! Det finns ett befintligt avtal mellan Oskarshamn och BNFL, och det gäller. Omläggningen av politiken kommer inte att leda till något nytt avtal, utan vi har ett befintligt avtal när det gäller det avfall som skeppats till Sellafield.
Jag vill gärna förtydliga att vi med "avfall" menar sådant som kommer direkt från kärnkraftsreaktorerna. Det finns i dagsläget plutonium i Sellafield. Detta är svenskt plutonium. Avfallet är upparbetat, och vi vet att det är det svenska avfallet som är upparbetat. Det skedde 1997. Vad vi nu har är plutonium. Detta ska omvandlas till Moxbränsle, och det ska tas hem. Det kommer att ske.
Varför måste det omvandlas till Mox? Vår bedömning är att det inte bör vara kvar som plutonium, inte minst av säkerhetsskäl. Det är också omöjligt att transportera hem det i form av plutonium. Det finns alltså inget annat sätt att ta hem det än i form av Moxbränsle. Att ta hem det som plutonium är inte ett alternativ som finns.
Det är alldeles korrekt som Kjell-Erik Karlsson säger att det har varit en lång rad affärer i Sellafield som starkt har bidragit till att minska trovärdigheten. Det gäller affären med Moxbränslet till Japan, och det gäller en del andra frågor som har att göra med anläggningen. Den situation vi befinner oss i är dock att vi har vårt plutonium där, och vi måste få hem det. Vi har sedan länge valt en helt annan politik. Det här är ett historiskt arv som vi måste hantera. Det är ju inte nyligen som vi har valt att skicka dit avfallet, utan det rör sig om avfall som upparbetades 1997 efter långa diskussioner och utredningar om huruvida det inte skulle vara möjligt att ta hem avfallet utan att alls upparbeta det. Då gjordes i en utredning bedömningen att det inte skulle gå att ta hem avfallet sådant det var på grund av stora säkerhetsrisker bland annat för personalen. Det enda sättet var att upparbeta det och ta hem det som Moxbränsle. Därmed inleddes den processen.
Jag vill djupt beklaga att det har dröjt innan vi har fått den här omvandlingen till Moxbränsle. Men jag anser också att vi från den svenska regeringens sida har tagit vårt ansvar för ett historiskt arv från en period när vi inte hade ett mellanlager i Sverige utan hade en politik att skicka i väg bränslet till Storbritannien. Denna fas ska slutföras. Det är planen. Jag är övertygad om att om det inte blir mer problem i Sellafield - och våra rapporter säger att så inte är fallet - och Moxproduktionen kommer i gång, så ska det här bränslet hem till Sverige. Det ska användas här, och avfallet ska så småningom slutförvaras i svenskt djupförvar, liksom annat avfall.
Anf. 31 Kjell-Erik Karlsson (V)
Herr talman! Miljöministern hänvisar till det avtal mellan OKG och Storbritannien som kom till i november 1969. Jag har för mig att vi på den tiden hade egna planer på upparbetning, bland annat i Tanums kommun.
Sverige har förr gjort bytesaffärer i kärnavfallsfrågan. Vi har haft ett parti om 50 ton avfall i en fransk upparbetningsanläggning. I mitten av 1980-talet gjorde Sverige sig av med det partiet genom att göra en bytesaffär med Tyskland. Tyskarna tog hand om det svenska avfallet mot att Sverige gick med på att lagra tyska atomsopor i CLAB.
Avtalet mellan OKG och det brittiska företag som köper upp bränsle från BNFL innebär att det upparbetade uranet skeppas till MSZ utanför Moskva. Där blandas det med anrikat uran från gamla ryska kärnvapen. Av blandningen tillverkas sedan nytt bränsle för användning i just OKG:s reaktorer - detta enligt uppgifter i Sydsvenska Dagbladet den 4 maj 2001.
Jag vill avsluta detta inlägg med att säga att detta är historia. Jag hoppas nu att miljöministern och regeringen jobbar vidare och slår vakt om principen att varje land ska ta hand om sitt avfall även i den reella verkligheten.
Anf. 32 Lena Sommestad (S)
Herr talman! Kjell-Erik Karlsson, vi har en lång historia av svensk kärnkraftsproduktion och avfallshantering. Det har varit många turer i detta. Nu är vi i slutfasen vad gäller avfall som har hanterats utomlands.
Jag kan försäkra att det beslut som vi fattade i november 2002 innebär att vi ska skeppa hem Moxbränslet från Storbritannien. Därmed ska historien om det upparbetade bränslet vid Sellafield vara slut, och vi ska kunna få ett slut på den delen av vår historia.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.