Försiktighetsprincipen och vetenskaplig osäkerhet
Interpellation 2008/09:419 av Lindholm, Jan (mp)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2009-03-17
- Anmäld
- 2009-03-17
- Fördröjd
- Ärendet var fördröjt
- Svar fördröjt anmält
- 2009-03-25
- Sista svarsdatum
- 2009-03-31
- Besvarad
- 2009-05-11
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
den 17 mars
Interpellation
2008/09:419 Försiktighetsprincipen och vetenskaplig osäkerhet
av Jan Lindholm (mp)
till miljöminister Andreas Carlgren (c)
Syftet med försiktighetsprincipen är att vi ska kunna ställa krav på åtgärder till skydd mot möjliga, ännu inte vetenskapligt säkerställda, risker. Detta ställer i sin tur krav på den riskutredning som naturvetarna presenterar. För att trygga en ändamålsenlig tillämpning av försiktighetsprincipen har därför Europeiska kommissionen utarbetat riktlinjer för riskbedömningen (KOM (2000) 1 slutlig), vilka även har antagits av Europeiska rådet vid dess möte i Nice år 2000. Det krav som ställs är att graden av vetenskaplig osäkerhet ska redovisas så långt som det är möjligt.
Då det gäller elöverkänslighetsproblematiken har regeringen givit Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap (FAS) uppdraget att löpande rapportera om forskningsläget. FAS har därefter tillsatt en extern arbetsgrupp för att sköta detta uppdrag. I de direktiv som givits denna arbetsgrupp sägs att uppdraget inte innefattar en utvärdering av om risker föreligger under det referensvärde (ibland kallat gränsvärde) som har utarbetats av den internationella organisationen ICNIRP (FAS, Dnr 2008–3145).
ICNIRP har dock själva sagt att deras referensvärde endast är baserat på när fullt vetenskapligt säkerställda risker uppkommer. Detta referensvärde har även antagits som en rekommendation (1999/519/EG) inom EU, där det också klart sägs att det endast uttrycker en grundläggande begränsning för fullt säkerställda risker. FAS direktiv till sin arbetsgrupp sätter alltså försiktighetsprincipen helt ur spel, då de inte fått i uppdrag att utreda risker under referensvärdet.
De rapporter som FAS har presenterat har utsatts för stark kritik för att de förringar eller helt ignorerar forskningsfynd som ännu inte uppfyller de mycket högt ställda kraven för att vara fullt säkerställda. Minoritetssynpunkter inom det vetenskapliga samfundet redovisas inte heller. Rapporteringen återger därmed inte graden av vetenskaplig osäkerhet.
EG-rättens riktlinjer för försiktighetsprincipens användning har tillkommit efter miljöbalken och strålskyddslagen. Kraven på Riskutredningens utformning har därför inte kommit till uttryck i svensk lagstiftning om försiktighetsprincipen. Eftersom FAS inte heller följer EG-rätten i detta avseende vill jag ställa följande fråga till miljöministern:
Har ministern för avsikt att ta ansvar för att kännedom om EG-rättens krav på Riskutredningens utformning förankras hos våra myndigheter?
Debatt
(7 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2008/09:419
Webb-tv: Försiktighetsprincipen och vetenskaplig osäkerhet
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2008/09:115 Måndagen den 11 majProtokoll 2008/09:115 3 § Svar på interpellation 2008/09:419 om försiktighetsprincipen och vetenskaplig osäkerhet
Protokoll från debatten
Anf. 1 Andreas Carlgren (C)
Herr talman! Jan Lindholm har frågat mig om jag har för avsikt att ta ansvar för att kännedom om EG-rättens krav på riskutredningars utformning förankras hos våra myndigheter. Som bakgrund för frågan har Jan Lindholm bland annat anfört att Europeiska kommissionen har tagit fram riktlinjer för hur en riskbedömning ska utformas med hänsyn till försiktighetsprincipen och att kommissionens riktlinjer genom en resolution även antagits av Europeiska unionens råd.
Försiktighetsprincipen utgör sedan länge en grundläggande del av den svenska miljörätten. Redan före miljöbalkens tillkomst återfanns denna princip i miljöskyddslagen och i lagen om kemiska produkter. Genom miljöbalken infördes försiktighetsprincipen som en självständig princip i svensk miljölagstiftning, och den återfinns i dag som en grundläggande hänsynsregel i balkens andra kapitel. Det innebär bland annat att försiktighetsprincipen gäller för all verksamhet och alla åtgärder som omfattas av balkens tillämpningsområde, vilket i sin tur medför att principen har ett vitt tillämpningsområde som omfattar bland annat kemikalier, områdesskydd, djurskydd och människors hälsa. Alla myndigheter som tillämpar miljöbalken måste därigenom vara väl införstådda med denna grundläggande miljörättsliga reglering.
Genom en effektiv tillsyn säkerställs efterlevnaden av försiktighetsprincipen. I det av regeringen tillsatta Tillsyns- och föreskriftsrådet är alla myndigheter som har en central tillsynsvägledande roll på miljöbalkens område representerade. Rådet har bland annat i uppgift att genom samverkan mellan myndigheterna bidra till ett effektivt tillsynsarbete. Regeringen har således sedan länge etablerat försiktighetsprincipen inom miljöområdet på ett sätt som motsvarar gemenskapens krav.
Sedan den 1 juli 2008 är Strålsäkerhetsmyndigheten den myndighet som har ett samlat nationellt ansvar inom områdena strålskydd och kärnsäkerhet. Strålsäkerhetsmyndigheten arbetar pådrivande och förebyggande för att skydda människor och miljö från oönskade effekter av strålning. Det gör myndigheten genom att bedriva miljöövervakning, följa forskningen, göra riskbedömningar och meddela rekommendationer och föreskrifter. På myndighetens hemsida finns information om försiktighetsprincipens tillämpning i fråga om allmänhetens exponering för magnetfält från kraftledningar och vid användning av mobiltelefon.
Regeringen anser att det för att uppnå en högre hälso- och miljöskyddsnivå både för nuvarande och kommande generationer är av stor vikt att försiktighetsprincipen tillämpas när olika beslut ska fattas. Regeringen kommer även fortsättningsvis att driva frågan om försiktighetsprincipens tillämpning såväl globalt som inom Europeiska unionen och i Sverige.
Anf. 2 Jan Lindholm (Mp)
Herr talman! Min frågeställning till ministern handlar inte om försiktighetsprincipens vara eller inte vara i de svenska myndigheternas dagliga värv, utan den handlar om riskbedömningar. Min fråga handlar alltså om tillämpningen, exempelvis i domstolar, när de som ska fatta beslut om skyddsåtgärder ska basera sitt beslut på ett vetenskapligt underlag. Frågan handlar då ofta om att bedöma den vetenskapliga osäkerheten i underlaget. Det de rättsvårdande myndigheterna kräver är att få korrekt information om osäkerheten i kunskapsläget. Det får de dock nästan aldrig.
Miljömedicinare och andra naturvetare har av gammal tradition en metod vid riskbedömning som går ut på att vänta med att varna för riskerna tills de är så gott som säkerställda. Metoden förändrades tyvärr inte när försiktighetsprincipen tillkom. Den används fortfarande av naturvetare om de inte får tydliga direktiv om något annat. Vi får därför inte information om riskerna förrän de är nästan säkerställda, vilket sätter försiktighetsprincipen helt ur spel.
Här ligger ett stort ansvar på regeringen som måste ge tydliga direktiv till myndigheterna och indirekt till dem som anlitas för att göra riskbedömningarna.
För att förtydliga angav jag även ett exempel i min fråga på hur bedrövligt dåligt detta sköts i Sverige. Regeringen har gett Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap, Fas, i uppdrag att bevaka forskningsläget avseende elöverkänslighetsproblematiken - uppenbarligen utan någon som helst information om de rättsliga förutsättningarna för uppdraget. Fas har därför anlitat en expertgrupp som ska sköta rapporteringen.
På en fråga till Fas om vad rapporteringen ska omfatta har man gett ett häpnadsväckande svar. Det sägs i svaret att det i arbetsgruppens uppdrag inte ingår att utvärdera om riskerna föreligger under ett referensvärde - vilket endast anger när redan säkerställda hälsoeffekter uppkommer. Med utgångspunkt i ett försiktighetsperspektiv blir uppdraget alltså helt meningslöst.
Det är detta problem min fråga handlar om. Miljöministern väljer dock att svara med allmän information om försiktighetsprincipen, vilket saknar anknytning till min ställda fråga.
Inom EU har man gett uttryck för en helt annan inställning än miljöministerns. Där erkänner man problemet och försöker lösa det. Kommissionen har meddelat riktlinjer för försiktighetsprincipens användning där den kommit fram till att eftersom den rättsliga och politiska prövningen, alltså riskhanteringen, omfattar flera olika faktorer, som risknivå, allmänhetens oro, kostnads- och nyttoaspekter med mera, måste beslutsfattarna vara tydligt medvetna om graden av vetenskaplig osäkerhet för att kunna göra en riktig helhetsbedömning. Kommissionen ställer därför krav på att naturvetarna reviderar sin traditionella metodik och i stället presenterar graden av vetenskaplig osäkerhet så långt det är möjligt. För att åstadkomma sådana riskbedömningar ställs det också krav på att minoritetssynpunkter bland forskare ska redovisas.
Kommissionens riktlinjer har antagits av EU:s högsta beslutande organ Europeiska rådet där Sverige har representerats av statsministern. Genom sin resolution tillägger man i punkt 23 att rådet förbinder sig att genomföra riktlinjerna. I punkt 25 uppmanas medlemsstaterna att se till att riktlinjerna får största möjliga spridning - vilket alltså inte har skett i Sverige.
Som jag tidigare påpekade i min fråga har dessa riktlinjer tillkommit efter miljöbalken. Kraven på riskutredningars utformning har därför inte kommit till uttryck i svensk lagstiftning. Som exemplet med Fas visar följer inte heller myndigheterna EU:s riktlinjer. Därför upprepar jag min fråga till ministern. Har ministern för avsikt att ta ansvar för att kännedom om EG-rättens krav på riskutredningars utformning förankras hos våra myndigheter?
Anf. 3 Andreas Carlgren (C)
Herr talman! Regeringen har angett att försiktighetsprincipen är helt central genom den lagstiftning som det har beslutats om. Dessutom har regeringen sett till att vara tydlig med försiktighetsprincipen både i de uppdrag som har getts till myndigheter och i de föreskrifter som gäller på området.
Myndigheternas sätt att tillämpa detta är i hög grad en tillsynsfråga. Där har vi i det svenska systemet ordningen att tillsynen har sina särskilda regler, sitt särskilda ansvar. Det är inte jämförbart med på vilket sätt många av den typen av uppgifter kan skötas genom EU-institutionerna. Där har man en annan förvaltningsprincip. I Sverige är tillsyn oftast en myndighetsuppgift. Vi har angett vilka myndigheter som har uppgiften att genomföra tillsynen. I svaret nämner jag Tillsyns- och föreskriftsrådet. Jag talar också om att Strålsäkerhetsmyndigheten är den myndighet som med det nationella ansvaret inom områdena strålskydd och kärnsäkerhet också har ansvaret för att informera om och tillämpa försiktighetsprincipen på sitt eget område.
Jag delar inte uppfattningen att regeringen inte har styrt upp detta. Det har gjorts klart och tydligt. Det har också klart och tydligt skapats en ordning som sköter tillsynen.
Jag menar att Jan Lindholms fråga i grunden beror på att han är missnöjd med de ställningstaganden myndigheterna har gjort. Det brukar vi ofta diskutera här i kammaren. Den här gången är angreppssättet att de inte har tillräcklig kunskap om försiktighetsprincipen och inte tillämpar den på rätt sätt. Jag tror inte att det är problemet för Jan Lindholm. Problemet är egentligen att de har kommit fram till andra slutsatser än dem som Jan Lindholm önskat. Det är ändå en sådan sak som man får leva med. Det går inte att skylla på att myndigheterna inte tillämpar försiktighetsprincipen.
Anf. 4 Jan Lindholm (Mp)
Herr talman! Min fråga handlar ju inte om försiktighetsprincipen. Ministern gör som ministern alltid gör när det gäller frågor. Jag undrar om det ligger inom konstitutionens möjlighet ett bete sig på det sättet, att inte besvara frågorna.
Försiktighetsprincipen handlar ju om möjligheten att fastställa risker där de ännu inte är säkra. Det är när det gäller möjliga risker som försiktighetsprincipen är intressant.
Ministern vidhåller att regeringen har gjort vad man kan.
Jag har här ett brev från Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap. Tycker ministern att de har gjort rätt? Har de tillämpat EG-rätten på ett korrekt sätt när de skriver: I arbetsgruppens uppdrag ingår inte att utvärdera risker som föreligger under Icnirps gränsvärde? Vad är det? Jo, gränsvärdet är det värde där man vet att det föreligger risker. Det är alltså ointressant ur ett försiktighetsperspektiv att undersöka när man redan vet att riskerna finns. Försiktighetsperspektivet gäller när vi inte vet det. Det är alltså osäkerheten i kunskapsläget som vi är ute efter.
När domstolarna ska göra bedömningar får de alltså ingen information om huruvida den kunskap de får är säkerställd eller inte.
Det är ungefär som om man i informationen om ett skjutvapen säger att det inte gör någon skada så länge man inte träffar. Domstolen undrar vilken skada det gör när man träffar.
Om man utsätts för en kemikalie på en arbetsplats är det ju inte så intressant för domstolen att få information om när det dödar eller när det ger en skada. Det intressanta för riskbedömningen är ju vilken skada det eventuellt gör vid en lägre exponering så att man kan bedöma den som vill ha ett skadestånd för att han har blivit utsatt för den här kemikalien - utan att ha dött. Det är ju en annan fråga.
Det är därför det är så viktigt att titta på när det ligger under de fastställda gränsvärden där kunskapen är säker. Det är det som frågan handlar om.
Jag förstår att ministern inte kan känna till alla frågor. Jag vet att det inte är ministern som skriver svaren. Det som gör mig orolig är att departementet inte verkar förstå frågan över huvud taget. Det gör mig verkligen orolig. Det här är en rättssäkerhetsfråga och något som efterfrågas av rättssystemet: Hur ska vi vara säkra på att den information vi får går att bedöma? Om man ska kunna bedöma det är det viktigt, som man har slagit fast i EG, att forskningens minoritetsaspekter får komma till tals. Det får de inte när till exempel Fas eller Strålskyddsmyndigheten gör en utvärdering.
Det här handlar alltså inte om huruvida jag är nöjd med de slutsatser man kommer fram till. Det handlar om att jag skulle vilja att vi i Sverige tillämpar den lagstiftning som gäller.
Ministern hänvisar till Tillsyns- och föreskriftsrådet. Kan ministern tala om, så att mina jurister kan undersöka och kontrollera det, var riskhanteringsdirektiven finns? Det vore intressant att veta. Enligt mina uppgifter har regeringen inte informerat svenska myndigheter om detta EG-beslut.
Anf. 5 Andreas Carlgren (C)
När det gäller Jan Lindholms kommentar om svar på frågor vill jag säga att interpellationsdebatterna är reglerade i riksdagsordningen. De inlägg som här görs är att betrakta enligt de normala debattreglerna. Det är alltså anföranden.
Huruvida man svarar på frågorna i respektive anförande är upp till aktörerna att avgöra, inte riksdagsordningen.
Anf. 7 Jan Lindholm (Mp)
Herr talman! Först vill jag tacka talmannen för informationen. Då ska jag inte fortsätta att klaga på att ministrarna inte svarar på mina frågor. De får prata om vad de vill när de är här.
Jag hävdar fortfarande att ministern inte besvarat min fråga, men det är uppenbarligen inte någon mening med att föra en sådan diskussion.
Ministern ska inte uttala sig om en enskild arbetsgrupp, men jag kan väl i alla fall få fråga om ministerns uppfattning när det gäller en statlig myndighet - Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap - som i ett brev till en person som är intresserad av den här frågan svarar att det i arbetsgruppens uppdrag inte ingår att utvärdera om risker föreligger under gränsvärdet.
Vad tycker ministern om försiktighetsprincipen om det är förutsättningen i en domstol att man inte får information om vilka risker som föreligger under gränsvärdet? Vad är försiktighetsprincipen till för?
De jurister som jag har pratat med säger att försiktighetsprincipen är till för att försöka bena ut den situation där man inte vet.
Under gränsvärdet råder det en vetenskaplig osäkerhet. Om då det material som myndigheten tar fram inte ens ska beakta problematiken under gränsvärdet, hur ska det då kunna fungera? Tycker inte ministern ändå, om han inte ska uttala sig om ett enskilt fall, att det är märkligt att en myndighet kan ge ett uppdrag om att man
inte
ska utvärdera risksituationen under ett gränsvärde? Är det inte märkligt? Kan jag inte få höra någon synpunkt ens om den lilla detaljen?
Anf. 8 Andreas Carlgren (C)
Herr talman! Sanningen är att för var och en som har läst Jan Lindholms interpellation är det väldigt tydligt att det som vanligt, höll jag på att säga, handlar om elöverkänslighetsproblematiken och de synpunkter som myndigheterna har när det gäller elöverkänslighet.
Jag har klart och tydligt sagt att vi med det arbete som görs säkerställer att försiktighetsprincipen tillämpas. Däremot får Jan Lindholm liksom jag acceptera att myndigheterna inte alltid kommer fram till de slutsatser som Jan Lindholm vill ha.
Nu ställer Jan Lindholm till sist en enda fråga till mig, och det är om jag fortfarande kan ge synpunkter på det som var skrivet till en enskild medborgare i detta brev. Sedan försöker han göra frågan mer generell, men den är fortfarande inte generell. Den skulle handla om just detta specifika brev och om just denna arbetsgrupp, och det vägrar jag då lika envist att svara på. Men jag säger att vi har ett system som säkerställer att myndigheterna ska följa också försiktighetsprincipen. Vi granskar dem hela tiden, och vi kommer att fortsätta att göra det. Det gäller också i de enskilda fallen, och ingenting i denna debatt har visat att vi inte sköter den uppgiften rätt. Vi kommer att fortsätta att göra detta.
Jag tackar för debatten med Jan Lindholm.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.