Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Helhetssyn i utvecklingspolitiken

Interpellation 2007/08:286 av Ceballos, Bodil (mp)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad
2007-12-19
Anmäld
2007-12-19
Besvarad
2008-01-22
Sista svarsdatum
2008-01-28

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 19 december

Interpellation

2007/08:286 Helhetssyn i utvecklingspolitiken

av Bodil Ceballos (mp)

till statsrådet Gunilla Carlsson (m)

Häromdagen i budgetdebatten nämndes vid ett flertal tillfällen att vi måste ha en helhetssyn i politiken för utvecklingssamarbete. Vi pratade bistånd, militära insatser, handel, klimat, mänskliga rättigheter etcetera och vikten av att varje delområde finansieras ur rätt budget. Att helhetssyn är nödvändig är vi nog alla rörande överens om.

När vi sedan konfronteras med verkligheten och hur våra politiska målsättningar tolkas längre ned i hierarkin ser vi att vi i Sverige inte alltid lever upp till dessa stolta målsättningar.

Ett exempel är när vi från Sverige skickar tillbaka flyktingar till länder eller regioner i uppenbart kaos. Vi talar om de mycket välkomna remitteringarna från flyktingar hem till hemländerna och att de är mycket större än biståndet. Vi talar om behovet av att utveckla handeln som grund för uppbyggnad av länders ekonomier. Vi skickar trupp för att skydda civilbefolkningen och hjälporganisationer eftersom det är för farligt annars. Samtidigt skickar vi tillbaka dem som står för remitteringarna – de som skulle kunna bli de naturliga länkarna för handelsutbytet mellan oss och länderna i fråga – och vi sänder signalen att Sverige inte längre står upp för de humanitära värden som tidigare varit ett kännetecken. Vi sänder en börda till bland annat de afghanska och irakiska regeringarna som ska försöka mätta alla dem som sänds tillbaka också från grannländerna. Vi sänder tillbaka människor till arbetslöshet, fattigdom och risken att tvångsrekryteras av olika väpnade grupper i stället för att låta dem stanna här och bidra till att bygga upp sina hemländers ekonomier via remitteringar etcetera.

I ett vägledande beslut den 22 november 2007 gör Migrationsverkets generaldirektör följande bedömningar avseende situationen i Afghanistan:

1. Landets östra och västra delar, liksom huvudstaden Kabul, är utsatta för omfattande terrorism och oroligheter, även om det regeringsfientliga våldet inte har varit lika omfattande där som i landets södra delar. I de centrala och norra delarna råder ett instabilt tillstånd. Kriminaliteten är ett stort problem i hela landet och den kriminaliserade ekonomin, i huvudsak baserad på narkotikahandel och smuggling, bidrar till den fortsatta instabiliteten i landet. Trots det ansträngda läget har det gjorts framsteg när det gäller ekonomisk tillväxt, utbildning, hälsa, infrastruktur samt beträffande utvecklingen på landsbygden. Även om Kabul också har utsatts för attentat är det allmänna säkerhetsläget där förhållandevis stabilt, framför allt på grund av ISAF-styrkornas närvaro. Till den bilden hör också att polisen i Kabul strävar efter att upprätthålla lag och ordning.

2. Det förekommer attacker mot studenter och skolor, offentliga tjänstemän och religiösa företrädare. Civilbefolkningen drabbas också indirekt när strider utkämpas samt vid flyganfall. Sammanlagt omkom i Afghanistan ca 4 000 personer i strider och attentat under 2006. Våldet har fortsatt att öka under 2007; i genomsnitt har ungefär 550 attacker av olika slag inträffat varje månad. Till och med augusti i år har över 1 000 civila dödats på grund av stridigheterna. Antalet självmordsattentat ökade i Afghanistan med fyra gånger under 2006 och har fortsatt att öka under 2007. Målen för självmordsattentaten är huvudsakligen regeringsstyrkor och internationella styrkor, men offren är huvudsakligen civila som råkat befinna sig i närheten av attentaten.

3. I folkrättslig mening kännetecknas en intern väpnad konflikt av stridigheter mellan en stats väpnade styrkor och andra organiserade väpnade grupper. Dessa stridigheter måste vara av sådan karaktär att de går utöver vad som kan klassas som inre oroligheter eller som endast utgör sporadiska eller isolerade våldshandlingar. Vidare måste de väpnade grupperna ha ett visst mått av territoriell kontroll vilket tillåter dem att utföra militära operationer. En avgörande faktor för tolkningen av begreppet är även hur civilbefolkningen drabbas – konflikten måste vara så intensiv att ett återsändande till den asylsökandes del av landet framstår som otänkbart, samtidigt som möjlighet saknas att sända utlänningen till en annan landsdel.

Till saken hör att UNHCR:s rekommendation att inte sända tillbaka flyktingar till Afghanistan inte binder svenska domstolar då den inte är svensk lag, trots att hänvisning till UNHCR:s rekommendationer fanns med vid tillkomsten av den nya utlänningslagen. Till saken hör också att Svenska Afghanistankommittén å det bestämdaste avråder från att skicka människor tillbaka. I norra Irak dit flyktingar också skickas säger regeringen nej till att skriva under återtagandeavtal med hänvisning till den stora mängd flyktingar som kommer tillbaka från grannländerna. Länderna i fråga klarar helt enkelt inte av att ta emot så många under så kort tid.

Generaldirektören menar att det går att skicka flyktingar tillbaka till Kabul även om det inte går att skicka till södra delen men glömmer att tala om att det bara går att skicka tillbaka till flygplatsen i Kabul härifrån. Därifrån måste den som inte har sin sociala tillhörighet just där ändå ge sig av till sin hembygd. Resultatet är att människor avvisas till Talibanland trots allt.

I denna situation anser jag att det råder en klar motsättning mellan vår politik för global utveckling och vår migrationspolitik – som talar om att skapa legala vägar för migration för att locka fler att flytta hit och samtidigt skickar människor tillbaka till länder där de blir en belastning i stället för en tillgång för sina samhällen.

Jag vill därför fråga statsrådet om hon avser att ta några initiativ till att få en större helhetssyn på situationen i Afghanistan och Irak.

Debatt

(7 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2007/08:286, Helhetssyn i utvecklingspolitiken

Interpellationsdebatt 2007/08:286

Webb-tv: Helhetssyn i utvecklingspolitiken

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Gunilla Carlsson (M)
Anf. 57 Gunilla Carlsson (M)
Herr talman! Bodil Ceballos har frågat mig om jag avser att ta några initiativ till att få en större helhetssyn i regeringens förhållningssätt till situationen i Afghanistan och Irak. Jag vill börja med att tacka Bodil Ceballos för att hon tar upp betydelsen av en helhetssyn med hänvisning till regeringens politik för global utveckling, PGU. Jag vill också understryka att jag välkomnar alla tillfällen till diskussion och kritisk granskning av vår utvecklingspolitik. Grunden för en framgångsrik samstämmighet i PGU är att vi tillsammans identifierar skärningspunkter mellan olika politikområden. Skärningspunkterna är viktiga för möjligheten att främja och ta till vara synergier som kan förbättra situationen för fattiga människor, utsatta kvinnor, män och barn i utvecklingsländerna. De hjälper oss också att identifiera och lösa eventuella intresse- och målkonflikter mellan olika delar av regeringens politik. Bodil Ceballos vill med de konkreta fallen Afghanistan och Irak peka på vad hon anser vara en motsättning mellan helhetssynen i PGU å ena sidan och vår migrationspolitik å den andra. Hon framhåller att vi erkänner betydelsen av remitteringar och handel för utvecklingen i flyktingarnas hemländer. Hur kan vi samtidigt skicka tillbaka personer som skulle kunna fortsätta att bistå människor i sina hemländer genom remitteringar och dessutom bli länkar för ett utvidgat handelsutbyte? För mig innebär en helhetssyn på situationen i ett utvecklingsland, med utgångspunkt i det övergripande målet för PGU, att vi genom beslut och insatser inom olika politikområden, inte bara biståndet, medverkar till att främja en rättvis och hållbar global utveckling. Därmed förbättras fattiga och utsatta människors förutsättningar att trygga sin försörjning och höja sin livskvalitet. Det handlar om att bidra till minskad fattigdom med hänsyn tagen till fattigdomens olika dimensioner, bland annat genom främjande av sysselsättning och handel, ökad respekt för mänskliga rättigheter, stärkta demokratiska processer och system, främjande av jämställdhet och kvinnors roll i utveckling, förbättrad miljö samt säkerhet. Människor söker sig till bland annat Sverige från utvecklingsländer, inklusive länder i en konflikt- eller postkonfliktsituation, av en mängd olika skäl, på olika vägar och med olika syften. Det är orimligt att ha som grundregel att alla ska få stanna i Sverige, även om vi därmed skulle bidra till att avlasta försörjningsbördan på regeringar i bland annat Afghanistan och Irak. Det är inte heller ett hållbart argument att människor som bosätter sig i Sverige ska få stanna för att de genom remitteringar och på andra sätt kan bidra till utvecklingen i sina hemländer. Den svenska regeringen för en generös flyktingpolitik. Samtidigt har vi en reglerad invandring. För att svensk flyktingpolitik ska kunna vara human och generös, men även trovärdig och hållbar, måste personer som efter en rättssäker prövning inte anses vara skyddsbehövande återvända till sina hemländer. Jag vill dessutom uppmärksamma Bodil Ceballos på den förordning som trädde i kraft i augusti 2007. Den underlättar genom individuellt ekonomiskt stöd återetableringen av asylsökande från länder som genomgått eller genomgår konflikter, just med hänvisning till att dessa länder kan ha svårt att stödja sina återvändande medborgare. Herr talman! Regeringens arbete med inriktning på sambanden mellan migration och utveckling, som för övrigt är ett av våra fokusområden för samstämmighetspolitiken, handlar i grunden om två saker som har betydelse för den fråga Bodil Ceballos ställer. För det första vill vi med vår utvecklingspolitik medverka till att individens och familjens beslut att migrera blir ett frivilligt val, inte en sista utväg för att klara försörjningen eller komma undan förtryck. För det andra behövs åtgärder för att främja utvecklingseffekterna av den migration som faktiskt sker från länder som Afghanistan och Irak till bland annat Sverige. Det gäller då inte bara flyktingar utan människor som lämnar sina länder, tillfälligt eller permanent, av andra skäl. Utvecklingssamarbetet är och kommer under lång tid att vara ett viktigt redskap för att främja utveckling och medverka till stabilitet i länder som Afghanistan och Irak. Afghanistan är det största mottagarlandet av svenskt bistånd i Asien: ca 300 miljoner kronor årligen. Målet är långsiktig fattigdomsbekämpning med fokus på demokrati, mänskliga rättigheter, kvinnors situation samt utbildning. Svenskt engagemang omfattar också militär närvaro i norra Afghanistan i syfte att främja säkerhet och stabilitet, som i sin tur är en förutsättning för återuppbyggnad och utveckling. Vad gäller Irak har Sverige givit humanitärt stöd sedan Gulfkriget 1991. Från 2004, då återuppbyggnadsstödet inleddes, har Sverige bidragit med över 500 miljoner kronor i bistånd inklusive humanitärt stöd, främst till områdena demokrati, mänskliga rättigheter och infrastruktur. Dessutom har Sverige skrivit av 1,5 miljarder kronor av svenska fordringar på Irak. Jag vill slutligen understryka att jag delar Bodil Ceballos oro vad gäller den svåra situation som råder i Afghanistan och Irak. Jag försäkrar Bodil Ceballos att regeringen kommer att fortsätta att arbeta med utgångspunkt i en helhetssyn på situationen i de båda länderna.
Bodil Ceballos (Mp)
Anf. 58 Bodil Ceballos (Mp)
Herr talman! Jag vill börja med att tacka biståndsministern för svaret, i synnerhet för den försäkran som ges att regeringen ska arbeta med utgångspunkt i en helhetssyn på situationen i de båda länderna. Jag och biståndsministern har vid flera tillfällen talat om behovet av att ha en helhetssyn på utvecklingspolitiken, inte bara biståndspolitiken utan snarare hela den svenska politiken för en global utveckling. Jag tror att vi är väldigt överens om att helhet är viktigt, även om vi inte alltid är överens om varifrån pengarna ska tas. Jag menar att varje politikområde ska beakta politiken för global utveckling och inom sin egen budgetram prioritera så att utrymme finns. Jag befarar att vi får en allt större förskjutning av medel från biståndsramen till andra politikområden. Men nu är det inte budgetdebatt, så jag låter den frågan bero i nuläget. Herr talman! Anledningen till att jag skrev just den här interpellationen är naturligtvis det allt sämre läget i Afghanistan. Nu i veckan ordnade den moderate ledamoten i det tvärpolitiska flyktingnätverket ett morgonmöte om landinformation och bjöd in Uppsala universitet. Universitets avdelning för freds- och konfliktforskning betecknade Afghanistan och Irak som länder i krig. Under 2006 var det bara fem länder som var i krig, enligt deras definition, men i oerhört många fler råder det väpnad konflikt. Skillnaden är om man når upp till över 1 000 döda i direkta stridigheter eller ej, om jag förstått saken rätt. År 2006 var Irak värst. Under 2007 gick Afghanistan om Irak när det gäller döda i direkta stridigheter. Under 2006 var det över 4 000 som dog på det sättet i Afghanistan. Som biståndsministern sade skickar vi trupp till Afghanistan. Vi skickar också bistånd, och här boende afghaner skickar pengar till sina anhöriga och bidrar på så sätt till fattigdomsbekämpningen i hemlandet. Svenska Afghanistankommittén har ett dokumenterat gott rykte, inte bara i Sverige utan även utomlands. Den svenska truppen är där för att skydda civilbefolkning, upprätthålla säkerhet men också skydda hjälparbetarna. Om det inte var krig eller väpnad konflikt i Afghanistan skulle vi knappast skicka dit trupper, än mindre diskutera en utökning. Till Irak skickar vi också pengar. Många av dem som tidigare bodde i Sverige har återvänt till Irak efter att Saddam störtades och är nu med och bygger upp sitt land igen. Vår utvecklingspolitik bygger på fattigdomsbekämpning. Minskad fattigdom är en av förutsättningarna för att nå fred i många länder. Rekryteringsunderlaget till väpnade grupper blir mindre när människor kan försörja sig, har utbildning, förstår sig på demokratiska spelregler, jämställdhet, etcetera. I dag bor många afghaner sedan många år tillbaka i Sverige. De arbetar, betalar skatt, men nu har de fått avslagsbeslut och ska skickas tillbaka. Det innebär att förutsättningarna för fattigdomsbekämpning minskar och att de vid återvändandet snarare blir en ekonomisk belastning för sitt land och familjen. Landet är redan hårt drabbat av arbetslöshet. Familjer som kanske har fått hjälp till sin försörjning under flera år genom remitteringar ska i stället försörja den som kommer tillbaka. Jag talar, som biståndsministern säkert förstår, om de flyktingar som kom under den tidigare utlänningslagens tid och som fick sina ärenden prövade enligt den lag som vi alla ansåg inte var rättssäker. I dag är lagstiftningen bättre. Därför faller argumentet att vi inte kan ha som grundregel att alla som kommer hit ska få stanna i Sverige utan att de som har fått en rättssäker prövning ska återvända när det gäller den här gruppen. Jag menar att prövningen inte var säker då när de kom och att det därför klart och tydligt råder en motsättning i den svenska politiken för global utveckling när det gäller migrationspolitiken. Det är inte biståndsministerns fel naturligtvis. Jag ser att min talartid tar slut. Jag kanske kan få höra om biståndsministern kan utveckla resonemanget lite ytterligare på den punkten.
Gunilla Carlsson (M)
Anf. 59 Gunilla Carlsson (M)
Herr talman! Som jag sade välkomnar jag att vi har den här diskussionen. Jag kan dock känna att en del av de frågor som Bodil Ceballos vill diskutera som handlar om afghaner boende i Sverige som nu har fått ett avvisningsbesked snarare ska hanteras av statsrådet Billström. Han ansvarar för detta i regeringen och har också ett ansvar för en samstämmighetspolitik. Jag kan bara konstatera att det, precis som Bodil Ceballos säger nu, finns en mycket mer rättssäker prövning som vi till slut fick fram just för att garantera att varje individ kan få sin sak prövad i domstol. Jag kan också konstatera att när 609 afghaner sökte asyl i Sverige under 2006 beviljades 120 av dessa permanent uppehållstillstånd. Jag tycker att det visar att man i den individuella prövningen finner skyddsskäl men också att andra ska återvända. Jag tycker att återvändandefrågan är väldigt intressant när vi diskuterar migration. En friare och öppnare värld, fri från konflikter och med fred och säkerhet är en dröm, jag tror inte ouppnåelig, men det är viktigt att kunna flytta tillbaka och återetablera sig. Regeringen har nu tagit initiativ för att just i de sköra situationer som Bodil Ceballos uppmärksammar oss på bland annat införa ett återetableringsstöd för irakier som återvänder, just för att kunna skapa bättre förutsättningar för dem att försörja sig. När vi ändå talar om migration vill jag säga att den generösa flyktingpolitik vi har haft är en stor tillgång för Sverige. Vi tittar nu på möjligheterna till ökad arbetskraftsinvandring för att kunna hitta legala vägar för människor att kunna komma hit. Jag är, inte minst utifrån ett utvecklingsperspektiv, djupt oroad över den människohandel som finns och den rovdrift som sker på människor som försöker ta sig från ett ställe till ett annat. Men det jag också kan konstatera är att när vi nu jobbar med utvecklingsfrågor i till exempel Irak och kanske också på sikt i Afghanistan så har vi en väldig nytta av en stor diaspora här i Sverige. Det handlar inte bara om att vi hjälper utvecklingsländer, utan vi får också en kunskap och förmåga i vårt eget land för att kunna göra bättre insatser. Därför har jag tagit initiativ till att inom mitt ansvarsområde använda och pröva några pilotprojekt där irakier bosatta i Sverige ska kunna hjälpa till med återuppbyggnadsarbete och företagsetableringar framför allt i norra delen av Irak. Det är några exempel på nytänkande och ett bejakande av detta med migrationsströmmar som jag tror blir ett ökande diskussionsämne framöver, inte minst i utvecklingspolitiken.
Bodil Ceballos (Mp)
Anf. 60 Bodil Ceballos (Mp)
Herr talman! Då börjar jag där biståndsministern slutade. Jag tycker att det är ett väldigt bra initiativ att använda sig av dem som redan finns här i landet och som har den stora kunskapen om och kontakterna i sina hemländer för att jobba dels med utvecklingssamarbete, dels med handelspolitiken. Det är en tragedi för de människor som har bott här i landet i sex, sju, åtta år utan att ha fått det slutliga avslagsbeslutet eller där man beslutat om inhibition av verkställighet under denna tid eftersom man ansett att det inte går att skicka människor tillbaka till en väpnad konflikt, men det är också slöseri med resurser för oss som skulle kunna använda den grupp som redan finns här för återuppbyggnadsarbetet även i Afghanistan och inte bara i Irak. Jag har haft många diskussioner med Tobias Billström om migrationspolitiken eftersom det, förutom utrikesfrågorna, är ett av mina ansvarsområden. Det jag tycker är viktigt när vi talar om den globala utvecklingen - militära insatser, bistånd och migrationsfrågan - är att man också lägger tillräckligt med resurser på alla områden. I dag lägger vi mer än dubbelt så mycket på militär närvaro i Afghanistan som på bistånd. Men för att skapa en långsiktigt hållbar fred kanske det är fattigdomsbekämpning, utbildning etcetera som bör få mer resurser för att komma upp i en nivå där människor har den tilltron till sin egen förmåga att de inte låter sig rekryteras till olika väpnade grupper. När det gäller Irak ser vi att flera ministrar i den kurdiska regionala, eller autonoma, regeringen tidigare har bott i Sverige. Vi har ett väldigt gott rykte hos dem som en gång i tiden fick asyl här i Sverige och fick stanna. De har nu tagit med sig detta rykte som också är viktigt för att tillsammans bygga framtida relationer. Jag ser det också i Latinamerika. Många av dem som flydde Pinochet en gång i tiden har så småningom flyttat tillbaka. Där har man naturliga ingångar för svensk handel och för relationerna mellan våra länder. Även om jag har pratat om detta med migrationsministern många gånger tyckte jag att det var viktigt att även prata med utvecklingsministern som kanske har en lite större bredd i sitt arbetsområde och även ett ansvar för att vi ska kunna genomföra politiken för global utveckling inom sitt arbetsområde. Återetableringsstödet nämndes också. Jag tycker att det är bra med återetableringsstöd om det ges för att den som vill vända tillbaka faktiskt vill ha det. Men i dagsläget använder man det inte bara för dem som vill vända tillbaka, utan man tvingar människor att frivilligt återvända. Det är en lite konstig konstruktion, det här med frivilligt framtvingat återvändande. Men de som har fått ett avslagsbeslut nu, eller där verkställighetshindren inte anses gälla längre, tvingas nästan att ta emot detta bidrag. Alternativet är annars att gömma sig här i Sverige. Jag skulle alltså vilja ha lite fler kommentarer kring detta.
Gunilla Carlsson (M)
Anf. 61 Gunilla Carlsson (M)
Herr talman! Bodil Ceballos ger mig en möjlighet att också påtala det engagemang som jag tror genomsyrar Sverige och som jag skulle vilja att fler länder hade. Om vi tittar på det svenska internationella engagemanget och vår internationella närvaro kan vi visa på att det är gott. Det gäller för hela vårt samhälle men också genom vår diplomatiska närvaro på många sätt. Vi har en väldigt exportinriktad industri. Vi har en handelspolitik som ska stärka utvecklingsländerna. Vi har en klimatpolitik som är en del av detta. Vi har ett generöst bistånd som försöker bidra till utveckling. På många områden bedriver Sverige en väldigt samstämmig och god politik. Jag skulle önska att fler följde dessa exempel, att EU till exempel kunde ha en bättre handelspolitik och att vi kunde få mer av gemensamt internationellt samarbete, att vi kunde jobba mer med att människor tar ansvar för biståndsfrågorna men också för migrationsfrågorna. Här tycker jag att Sverige skiljer sig från andra, för på alla dessa punkter har vi en generositet, och vi tar vår del av ansvaret. Det gäller också våra insatser för internationell fred och säkerhet, inte minst i en massa civila kapaciteter men även i vissa fall, till exempel i Afghanistan, med militär närvaro. Det handlar om att också ta ett internationellt ansvar för de här frågorna. Om fler följde Sveriges exempel skulle fler kunna bli hjälpta. Jag tror nämligen när det gäller migrationsområdet att det är en styrka att vi har haft en generös flyktingpolitik och att vi har en reglerad invandringspolitik som ändå har inneburit att Sverige har kunnat erbjuda en fristad. Vi har också kunnat ta vara på detta som är en del av internationaliseringen. Regeringen bejakar detta, men vi säger också att vi måste ha ett ökat internationellt samarbete. Vi kommer aldrig att kunna mätta all världens fattiga med bara svenskt bistånd. Vi kommer aldrig att kunna hjälpa alla människor som är på flykt genom att säga att vi erbjuder en fristad i Sverige, utan vi ska se till att internationell lag och rätt ser till att vi kan garantera flyktingstatus och att reglerna efterföljs. Därför är det också viktigt hur Sverige tillämpar rättsprinciper och annat vad gäller bland annat verkställighet. Det är också viktigt hur vi samverkar inom EU på det här området, och jag skulle tycka att det vore roligt om Miljöpartiet kunde bejaka EU-samarbetets fantastiska kraft genom att även påverka andra att som Sverige göra mer. Då skulle vi kunna göra ännu bättre insatser. Jag är också glad för det engagemang som Bodil Ceballos som utrikespolitisk talesman för Miljöpartiet visar just för Afghanistan. Det var tyvärr ett visst pengaflöde till Afghanistan redan tidigare. Vi har haft trupp där länge, men inga civila ministrar besökte Afghanistan under hela förra mandatperioden vilket jag tyckte var lite märkligt. Jag tycker nämligen att det är oerhört viktigt att vi inte bara har ett militärt engagemang för säkerhet och utveckling i Afghanistan, utan detta måste synkas mycket bättre. Vi kommer att återkomma med en förstärkning såtillvida att vårt utvecklingssamarbete blir tydligare för att just också visa på utvecklingspotentialen. När vi nu jobbar vidare med Afghanistan, som är ett av världens fattigaste länder, där behoven är stora och där Sverige har bestämt sig för att stanna kvar, finns det kanske anledning att också titta på volymen. Jag kan säga att med 300 miljoner kronor per år är Sverige bland de tio främsta biståndsgivarna i landet. Vi har en mycket viktig roll att spela. Den avser jag att stärka. Men jag tror att en förutsättning för detta är att vi stannar kvar med denna militära trupp, för den behövs också.
Bodil Ceballos (Mp)
Anf. 62 Bodil Ceballos (Mp)
Herr talman! Jag är överens med ministern om att Sverige spelar en viktig roll i biståndet, inte bara i Afghanistan utan även i många andra länder i världen. Jag är också överens med ministern om att det naturligtvis är bättre om alla länder tar ett större ansvar. Men det här handlar egentligen om var vår egen politik haltar, och jag upplever att den haltar just i den här frågan i och med att vi vet att de som tidigare prövades inte prövades i en rättssäker process. Det skulle i så fall vara förutsättningen i det resonemang som ministern för här för att människor skulle vara tvungna att åka tillbaka. När människor då kommer tillbaka till Afghanistan kommer de till ett land i fullständigt kaos. Likadant är det i Irak. Det pågår ett krig, både i Irak och i Afghanistan. Enligt den tidigare svenska lagstiftningen har vi faktiskt inte skickat tillbaka människor. Man hade inte haft något ärende uppe i domstolen som betecknade de här områdena som områden med icke väpnad konflikt. Vi skickade inte tillbaka människor till väpnad konflikt tidigare. Det är det som är nytt i svensk politik, och det är något som blev fel i den nya utlänningslagstiftningen också. Där har vi faktiskt en hel del att titta över. Vi har egentligen skärpt lagstiftningen i just det avseendet att väpnad konflikt nu kallas något som vi inte ansåg det vara förut. Det är alltså en mycket striktare hantering av begreppet väpnad konflikt, och där haltar det väldigt mycket. När det gäller återvändandet exempelvis till Irak och till norra Kurdistan säger de kurdiska ministrarna själva att de inte klarar av att ta emot. De gör vad de kan för att förebygga att fler reser, men de klarar inte av att ta emot. Likadant är det i Afghanistan. Väldigt många kommer tillbaka också från närområdet. Vi ger Afghanistan och Irak ett stort problem genom att skicka tillbaka många just nu.
Gunilla Carlsson (M)
Anf. 63 Gunilla Carlsson (M)
Herr talman! Bodil Ceballos säger mot slutet att vi skapar stora problem med att människor återvänder. Jag har också hört vittnesbörd om att det är precis tvärtom. Man återvänder för att man därmed också kan bidra till återuppbyggnaden med nya kunskaper som man har förvärvat under tiden man till exempel har varit i Sverige. Det sänder också en signal om att återvändande irakier eller afghaner faktiskt är med och bygger upp sitt eget land. Jag vill nämligen varna för att vi löser afghaners eller irakiers problem genom att ta dem till Sverige och bearbeta dem. Däremot vill jag se till att vi har en stark politik som låter oss göra allt vad vi kan för att skydda alla de människor som inte har tagit sig till Sverige eller de som återvänder. Det är bara en rännil som tar sig hela vägen upp till vårt land. De stora katastroferna skulle jag ändå vilja säga åstadkoms av flyktingsmugglare och de stora flyktingläger som nu finns. Där måste vi göra allt vi kan för att underlätta arbetet med att få stopp på människohandeln men också se till att vi på ett bra sätt stöttar bland annat UNHCR - där Sverige också är en av de största givarna - som har stor verksamhet inte minst i Irak. Vi försöker skapa drägliga förutsättningar i länder som präglas av postkonflikt, och vi har ett ansvar att bygga upp. Men vi ska inte tro att vi genom att låta folk komma till Sverige löser problemen. Det är afghaner och irakier som ska bygga upp sina framtida samhällen och länder. Vi ska assistera dem. Och det gör vi på ett bra sätt. Jag är väldigt glad över möjligheten att ha den här diskussionen med Bodil Ceballos. Migrationsfrågor, inte bara som ett problem utan också som en möjlighet, med cirkulär migration, kopplingen mellan utvecklingspolitik, migration och många andra politikområden är jag rätt övertygad om att vi får all anledning att återkomma till i riksdagen framöver.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.