Inbyggd ojämställdhet i borgerlig budgetproposition
Interpellation 2007/08:134 av Green, Monica (s)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2007-11-08
- Anmäld
- 2007-11-12
- Besvarad
- 2007-11-23
- Sista svarsdatum
- 2007-11-26
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
den 8 november
Interpellation
2007/08:134 Inbyggd ojämställdhet i borgerlig budgetproposition
av Monica Green (s)
till finansminister Anders Borg (m)
I höstens budgetproposition, den första riktigt egna som den borgerliga regeringen lägger fram, skriver regeringen att männens ekonomiska standard ökar med 2,3 procent medan kvinnorna ökar sin med 2,2 procent. Denna uppgift går att tolka som om budgeten var nära nog rättvis ur jämställdhetssynpunkt. Problemet är bara att regeringen utgår från att männen ger en del av sina inkomstökningar till sina fruar eller sambor.
Sanningen är att om man räknar per individ, vilket rimligtvis måste vara det enda logiska, blir siffrorna helt annorlunda. Då tjänar männen 1 900 kronor mer per år medan kvinnorna får nöja sig med lite drygt hälften, 1 000 kronor per år.
Det förefaller tämligen ofattbart att en svensk regering 2007, 35 år efter särbeskattningens införande, anser att kvinnor ska vara beroende av män för sin försörjning. Hushållen betraktas nämligen som solidariska enligt regeringen. Teoretiskt sett skulle då alltså enbart ensamhushåll eller hushåll där de vuxna är av samma kön påverkas av den totala inkomstskillnaden mellan könen.
Det finns mycket att invända mot detta sätt att räkna. Man kan invända både mot användandet av kärnfamiljen som norm och mot att slå ihop kvinnorna med männen till hushållsenheter. Regeringen bortser helt från den beroendeställning som den kvinnliga parten i ett olikkönat hushåll hamnar i då hon kan förutsättas känna tacksamhet gentemot den man som eventuellt delar med sig av sin inkomstförbättring. Frågan är också om hon ska behöva ta hänsyn till den ökade inkomstskillnaden i en situation då hon överväger skilsmässa eller separation. En försvagad ekonomisk självständighet för kvinnor kan knappast vara ett steg i rätt riktning.
Jag vill nu fråga finansminister Anders Borg, enligt egen utsago feminist, vilka hans skäl är för att framlägga en för kvinnor så uppenbart missgynnsam budget.
Kommer finansministern att även fortsättningsvis verka för att det räknas på hushåll och inte på individer i budgetpropositionerna, vilket i så fall strider mot hur tidigare regeringar har räknat?
Dessutom vill jag veta om finansministern kommer att fortsätta att försvara detta märkliga sätt att räkna, och vad blir nästa steg – en återgång till sambeskattningen?
Debatt
(12 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2007/08:134
Webb-tv: Inbyggd ojämställdhet i borgerlig budgetproposition
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2007/08:30 Fredagen den 23 novemberProtokoll 2007/08:30 11 § Svar på interpellation 2007/08:134 om inbyggd ojämställdhet i borgerlig budgetproposition
Protokoll från debatten
Anf. 79 Anders Borg (M)
Fru talman! Monica Green har frågat mig varför regeringen redovisar effekten av sin politik på hushållsnivå och inte på individnivå, vilket enligt Monica Green skulle skilja sig från vad tidigare regeringar gjort. Frågan handlar vidare om vilka skäl finansministern har för att lägga fram en för kvinnor så uppenbart ogynnsam budget.
På den första frågan kan jag konstatera att det i tidningen Från Riksdag & Departement skrivits att regeringen har ändrat sina redovisningsprinciper avseende hur den ekonomiska standarden redovisas. Detta är felaktigt, vilket samma tidskrift också har dementerat. Jag vill därför ytterligare än en gång poängtera att denna regering redovisar politikens effekter på hushållets ekonomiska standard på samma sätt som tidigare regeringar gjort. Regeringen avser således även fortsättningsvis att följa dessa redovisningsprinciper.
Skillnaden mellan mäns och kvinnors ekonomiska resurser redovisas i bil. 4 till budgetpropositionen. Där framgår det tydligt att kvinnors ekonomiska resurser är lägre än mäns. Detta är ett strukturellt samhällsproblem som byggts upp under en lång tid och inte orsakats av regeringens ekonomiska politik.
Regeringen ser jämställdhetspolitiken som ett mycket viktigt område. Inriktningen på regeringens politik är att motverka och förändra de system som konserverar fördelningen av makt och resurser mellan könen. När män och kvinnor delar makt och inflytande i alla delar av samhällslivet får vi ett bättre samhälle.
Anf. 80 Monica Green (S)
Fru talman! Jag tackar finansministern för svaret. Vi kan båda konstatera att det har varit ett fel i tidningen Från Riksdag & Departement och att det är dementerat. Därför blir mina följdfrågor lite vidare. Jag vill nu fortsätta diskussionen om jämställdheten. Min andra fråga handlar om det. Vad ska ni då göra för att minska skillnaden mellan män och kvinnor?
Uppenbarligen har ni inte försökt med det i den här budgeten i alla fall. Den talar sitt tydliga språk. De 30 procent rikaste männen, de mest välbärgade, med högst inkomster och störst förmögenhet, får 45 procent ekonomisk förstärkning i budgetfördelningen. Det kan man se när man har delat upp det i decilgrupper som regeringen tydligt har visat.
45 procent går alltså till de 30 procent rikaste männen. Regeringen har inga som helst ambitioner att försöka minska klyftorna. Anders Borg sade i sitt inlägg att det är ett strukturellt samhällsproblem att vi inte är ett jämställt samhälle. Jag delar den uppfattningen.
Men då borde det vara politikens uppgift att försöka utjämna skillnaderna, inte att öka dem. Jag vet att ni gick till val på ökade skillnader. Jag är mycket medveten om det. Ni sade i er valrörelse, och Fredrik Reinfeldt sade vid flera tillfällen, att det måste vara större skillnad mellan att vara sjuk och att vara frisk, större skillnad mellan att vara arbetslös och att ha ett arbete. Jag är medveten om att ni gick till val på det. Vi förlorade på att vi vill ha minskade klyftor. Jag är fullt medveten om det.
I alla fall vill Anders Borg minska klyftorna. Anders Borg säger att han är feminist, vilket inte jämställdhetsministern är - det är att beklaga. Eftersom Anders Borg är feminist och ser att det är skillnader mellan män och kvinnor och också är beredd att göra något åt det saknar jag de verktygen i budgeten. Ni ökar skillnaderna. Ni minskar dem inte. Det är bara att beklaga att det är så.
Man kan se att männen tjänar 1 900 kronor per år, medan kvinnorna får nöja sig med ungefär 1 000 kronor per år i budgeten. Det är ren och skär - vad ska jag kalla det utan att ha för hårda ord? Ni ökar på klyftorna, både mellan rik och fattig, mellan sjuk och frisk, mellan män och kvinnor och mellan stad och land.
Jag är medveten om att ni gick till val på det, att det skulle vara större skillnader. Men Anders Borg säger att han har andra ambitioner, och jag saknar de verktygen, att man faktiskt skulle vilja göra något åt skillnaderna, minska dem och inte öka dem mellan män och kvinnor.
Anf. 81 Anders Borg (M)
Fru talman! Jag tycker att det är värdefullt att regeringen fullföljer den ekonomiska redovisningen i sin budgetproposition i enlighet med vad tidigare regeringar har angivit så att man tydligt kan se effekterna av olika förändringar på hushållsgrupper. Det hade varit orimligt att bryta den statistikserien. Vi kan ha klart för oss, tror jag, att det är relevant att redovisa på det sättet. Man kan diskutera om det ska vara ytterligare redovisning därutöver. Men hushållen är ändå en enhet där man bör kunna följa effekten av till exempel olika skatte- eller bidragsförändringar.
Jag begärde egentligen ordet i den här debatten för att jag noterade att Monica Green i sin interpellation insinuerade på något försåtligt sätt att alliansen skulle ha någon förkärlek för sambeskattning. Men så är det inte.
Jag ska redovisa - hoppas att Monica Green lyssnar - att en av de första skattefrågor som jag kom i kontakt med var sambeskattningen. Min mamma var nämligen folkskollärarinna. Hon var mycket upprörd över att hennes inkomst av tjänst lades ovanpå min pappas. Det ledde till en beskattning som hon upplevde som starkt orättvis.
Detta försökte borgerliga partier genom årtionden att få slut på. Det dröjde ända till - om jag kommer ihåg rätt - början av 1970-talet till sambeskattningen ersattes med en särbeskattning. Socialdemokratiska regeringars ovilja att avskaffa sambeskattningen ledde till att en ökad förvärvsfrekvens bland kvinnor i vårt land fördröjdes. När särbeskattningen kom ledde det till att förvärvsfrekvensen bland kvinnor ökade, och sedan kom som ett brev på posten önskemål om en utbyggd barnomsorg.
På samma sätt har de borgerliga partierna i riksdagen försökt att få bort den sambeskattning som var kvar till exempel inom förmögenhetsskattelagen. Jag tycker att det var oerhört felaktigt av Monica Green att ens antyda att allianspartier skulle vara för en sambeskattning.
Anf. 82 Lennart Hedquist (M)
Fru talman! Finansministern tar upp de skillnader som finns i budgeten mellan kvinnor och män. Det finns naturligtvis en förklaring till det. Kvinnor är tyvärr i mycket hög utsträckning hänvisade till en mycket begränsad arbetsmarknad. Deras arbetsmarknad är inte lika stor som männens fortfarande tyvärr, eftersom väldigt många kvinnor arbetar i den offentliga sektorn.
Vem har då varit arbetsgivare, och vem är arbetsgivare i den offentliga sektorn? Det är politiker. Genom alla decennier som jag har varit feminist har jag fått höra att antingen är ekonomin för dålig för att man ska kunna höja lönerna i den offentliga sektorn eller så går ekonomin för bra, och därför kan man inte höja lönerna för kvinnorna.
Jag har lite svårt att förstå hur man kan lasta finansministern och den nuvarande regeringen för det här. Det är inte finansminister Borg som genom lång tid har sagt att Sveriges ekonomi inte räcker till för ökade lönelyft och att kvinnorna måste känna solidaritet med andra kvinnor, och därför kan de inte få höjda löner. Det är väl inte heller finansminister Borg som har sagt att det nu går så bra för Sverige så nu kan de inte få något lönelyft. De facto var det väl under förra året som kvinnorna i den offentliga sektorn fick ett mycket större lönelyft än vad de hade fått tidigare.
Dessutom ökar man skillnaden mellan att jobba och inte jobba genom jobbavdraget.
Det är klart att det för en lågavlönad kvinna är stor skillnad mellan att ha 100 eller 200 kronor över i plånboken när månaden är slut och att ha 200 kronor för lite.
Jag hoppas verkligen att man från Finansdepartement fortsätter denna politik att öka skillnaden mellan att arbeta och att inte arbeta. Jag tror att det är väsentligt för ännu fler kvinnor än dem som i dag finns ute på arbetsmarknaden att få jobb och att helst få ett heltidsjobb. Jag ser fram mot finansministerns fortsatta arbete på detta område.
Anf. 82 Inge Garstedt (M)
Fru talman! Finansministern tar upp de skillnader som finns i budgeten mellan kvinnor och män. Det finns naturligtvis en förklaring till det. Kvinnor är tyvärr i mycket hög utsträckning hänvisade till en mycket begränsad arbetsmarknad. Deras arbetsmarknad är inte lika stor som männens fortfarande tyvärr, eftersom väldigt många kvinnor arbetar i den offentliga sektorn.
Vem har då varit arbetsgivare, och vem är arbetsgivare i den offentliga sektorn? Det är politiker. Genom alla decennier som jag har varit feminist har jag fått höra att antingen är ekonomin för dålig för att man ska kunna höja lönerna i den offentliga sektorn eller så går ekonomin för bra, och därför kan man inte höja lönerna för kvinnorna.
Jag har lite svårt att förstå hur man kan lasta finansministern och den nuvarande regeringen för det här. Det är inte finansminister Borg som genom lång tid har sagt att Sveriges ekonomi inte räcker till för ökade lönelyft och att kvinnorna måste känna solidaritet med andra kvinnor, och därför kan de inte få höjda löner. Det är väl inte heller finansminister Borg som har sagt att det nu går så bra för Sverige så nu kan de inte få något lönelyft. De facto var det väl under förra året som kvinnorna i den offentliga sektorn fick ett mycket större lönelyft än vad de hade fått tidigare.
Dessutom ökar man skillnaden mellan att jobba och inte jobba genom jobbavdraget.
Det är klart att det för en lågavlönad kvinna är stor skillnad mellan att ha 100 eller 200 kronor över i plånboken när månaden är slut och att ha 200 kronor för lite.
Jag hoppas verkligen att man från Finansdepartement fortsätter denna politik att öka skillnaden mellan att arbeta och att inte arbeta. Jag tror att det är väsentligt för ännu fler kvinnor än dem som i dag finns ute på arbetsmarknaden att få jobb och att helst få ett heltidsjobb. Jag ser fram mot finansministerns fortsatta arbete på detta område.
Anf. 83 Anders Borg (M)
Fru talman! Jag ska börja med att konstatera att den diskussion som Monica Green, Lennart Hedquist, Inge Garstedt och jag nu har är viktig. Den är viktig därför att jämställdhetsfrågan är av stor betydelse. Det är också viktigt att våra bilagor om fördelningseffekter av åtgärderna får stor uppmärksamhet. Det är ett viktigt arbete som man gör på Finansdepartementet för att klarlägga detta. Att denna redovisning diskuteras är naturligtvis positivt ur detta perspektiv.
Jag känner också en stor tillförsikt när det gäller att denna regering gör viktiga insatser för jämställdheten. Jag satt och läste arbetskraftsundersökningen för oktober med stor glädje. Där konstateras att vi nu upplever den största ökningen av antalet arbetade timmar på mycket lång tid. Om jag minns rätt är det nog den största under de senaste 30 åren. Den största delen av ökningen av antalet arbetade timmar sker hos kvinnorna. Det är viktigt att komma ihåg därför att vi har stora inkomstskillnader. Kvinnors inkomster ligger på 60-70 procent av männens. De har en väsentligt mindre tillgång till ekonomiska resurser än vad män har. Ska vi göra någonting åt det måste kvinnorna komma in på arbetsmarknaden och ha samma möjligheter som män att ha de stora inkomsterna och arbeta under goda förhållanden.
När vi minskar utanförskapet har vi sagt att det handlar om ca 175 000 personer under de närmaste åren. Jag kan konstatera att över 100 000 av dem är kvinnor. Skulle vi lyckas att minska utanförskapet och fortsätta öka antalet arbetade timmar och därtill få en offensiv och dynamisk företagarpolitik så att vi får fler kvinnliga företagare och fler kvinnliga chefer är jag övertygad om att vi kan stå här i valrörelsen 2010 och titta på en fördelningsbilaga som visar att inkomstskillnaderna mellan män och kvinnor har minskat därför att kvinnorna jobbar mer och har bättre plats på arbetsmarknaden och därför att vi har börjat göra någonting åt Europas mest könssegregerade arbetsmarknader.
Jag ska gärna säga att när det gäller den svenska välfärdsstatens utbyggnad och effekterna av den är borttagandet av sambeskattningen och utbyggnaden av barnomsorgen centrala. Det faktum att vi slutade straffbeskatta kvinnors arbete genom sambeskattning och att vi erbjöd en bra och högkvalitativ barnomsorg var viktigt för att Sverige skulle klara sig genom 70-talet trots de stora skattesänkningar som genomfördes.
Jag kan också konstatera att det i länder med högerregeringar - Tyskland, Holland och Österrike - i samarbete med socialdemokratiska partier nu sker en betydande utbyggnad av barnomsorgen.
Jag hade för någon vecka sedan diskussioner med den österrikiske finansministern som nämnde att man har detta som ett viktigt projekt. Jag kommer i nästa vecka att träffa den holländske finansministern som är här bland annat för att studera hur vi genom barnomsorg har underlättat för kvinnor att arbeta. Det är centrala frågor.
Sedan kan man naturligtvis diskutera perfektionen i regeringens politik. Jag kan konstatera att den ekonomiska standarden för män under 2006-2008 beräknas öka med 2,3 procent. För kvinnor beräknas den ekonomiska standarden öka med 2,2 procent under samma period. Det är naturligtvis så att 2,3 är mer än 2,2. Men man kan knappast hävda att en politik som ökar standarden med 2,3 procent respektive 2,2 procent är könsblind. Lägger vi till att jobbavdraget har störst betydelse för låg- och medelinkomsttagare därför att det är där som genomsnittsskatten sänks med 10-15 procent, det är där som vi kommer att se effekterna och det är där som vi nu ser att antalet arbetade timmar ökar bland framför allt kvinnorna kommer vi i valrörelsen att kunna konstatera att skillnaderna har minskat. Vi kommer också att kunna konstatera att det skäl som gjorde att Socialdemokraterna förlorade valet 2006, nämligen att de inte klarade av jobben, kommer att vara skälet till att de förlorar valet 2010 när vi får ett förnyat förtroende för att fortsätta en politik för att minska inkomstskillnaderna mellan män och kvinnor och återupprätta full sysselsättning.
Anf. 84 Monica Green (S)
Fru talman! Jag förstår att Anders Borg måste hålla skenet uppe. Det är något helt annat som framkommer i till exempel Dagens Industri den 22 november där det står: Fiasko, Anders Borg. Där påpekar man också att nedgången i arbetslösheten sannolikt inte blir varaktig och att arbetslösheten när högkonjunkturen klingar av obönhörligen kommer att stiga igen. Så långt Dagens Industri.
Jag har också läst den arbetskraftsundersökning som Anders Borg hänvisar till. Där framgår det att sysselsättningen under Socialdemokraternas sista år i regeringsställning ökade med 153 000. Under ert första år i regeringsställning har den ökat med 81 000. Man behövde alltså inte öka skillnaderna och orättvisorna för att jobben skulle tillkomma i den högkonjunktur som vi för närvarande befinner oss i.
Det gläder mig att vi här slår fast hur viktigt det är att vi inte har sambeskattning. Det är skönt att höra att vi där är helt eniga.
När det gäller att bryta den könsuppdelade arbetsmarknaden får vi alla hjälpas åt. Men när jag hör de moderata inläggen här framkommer uppfattningen att kvinnor bara jobbar inom offentlig sektor och att det är där som man tjänar dåligt.
Först och främst är det arbetsmarknadens parter som gör upp om lönerna, och tack vare den höga tillväxt som vi har just nu blev det ett bra avtal. Däremot är det inte så att kvinnorna jobbar bara där. Tittar vi på hur det är inom handeln och inom hotell och restaurang där det är privata näringsidkare så har kvinnorna där lika låga löner. Så detta är ett strukturellt problem. Det har alltså inte att göra med vem som är arbetsgivare. De har låga löner för att de är kvinnor. Det borde vi tillsammans försöka göra någonting åt.
Tyvärr försöker inte Anders Borg göra någonting åt skillnaderna i denna budget. Det är snarare tvärtom, alltså att skillnaderna mellan män och kvinnor ökar. Det är bra att sysselsättningen ökar. Det kan vi båda glädjas åt. Vi befinner oss i en blomstrande högkonjunktur. Men den kommer inte att vara för evigt.
Anders Borg har valt att prioritera de män som tjänar mest i detta samhälle. 30 procent av männen, alltså decilgrupp 8, 9 och 10, får 45 procent av inkomstförstärkningen från årets budget. Det talar sitt tydliga språk. Det är en ojämställd budget, och det är en ojämställd politik som den borgerliga regeringen för.
Jag är också glad över att fler kvinnor har fått jobb. Det kommer de att få även när vi tar över regeringsmakten 2010. Jag vill fortsätta den här diskussionen om hur Anders Borg i kommande budgetar ska ha instrument och verktyg för att försöka minska klyftorna mellan män och kvinnor och inte öka dem. Jag skulle redan nu gärna vilja höra vad Anders Borg fortsättningsvis kommer att göra i nästa steg. Kanske kan kvinnorna, i stället för dessa välbärgade män, få ta en stor del av kommande budget.
Anf. 85 Lennart Hedquist (M)
Fru talman! Jag tycker att det var bra att det kom ett erkännande, som jag tolkar det, av att sambeskattningen var väldigt dålig. Jag tror att vi kan vara överens om att sambeskattningen hade effekter under ganska lång tid framåt på grund av att den fördröjde den jämställdhet mellan könen som vi ville uppnå på arbetsmarknaden.
Sedan vill jag framhålla att det ligger ett stort ansvar på de olika arbetsgivarna. Här diskuterades det att de offentliga arbetsgivarna, inte minst kommuner och landsting, länge kanske hade haft en diskriminerande lönesättning. Det har varit märkligt att se att när man har tagit fram tillräckligt stora grupper har man sett att det har funnits löneskillnader som är svåra att förklara.
På den tiden då jag satt i Akademiska sjukhusets styrelse såg jag till exempel hur det genomgående var i sjukvården, även i fråga om kvinnliga läkare. Samtidigt kan man notera att det i väldigt stor utsträckning förklaras av hur kvinnor i arbetslivet har fått anpassa sig till familj och så vidare.
Jag kan också se att det finns företag som är framgångsrika och har en lönestatistik som visar att kvinnor och män har likvärdiga löner. Jag är själv styrelseordförande i ett företag där en stor del av ledningsgruppen är kvinnor, och jag vill bestämt påtala att de har mycket goda löner även i förhållande till männen.
Jag vill också kommentera det Monica Green anförde angående effekterna av regeringens politik på sysselsättningsområdet. Den har varit framgångsrik; det ser vi i statistiken, inte minst på arbetade timmar. En förbisedd effekt av regeringens politik är att många deltidsarbetande nu har blivit heltidsarbetande. Det har varit av stor betydelse för jämställdheten.
Anf. 86 Inge Garstedt (M)
Fru talman! Monica Green sade att löneskillnaderna mellan män och kvinnor är ett strukturellt problem. Javisst, och det är den stora utmaningen för regeringen och för alla kommunalpolitiker runt om.
Jag kan informera finansministern om att jag häromdagen var ute på ett statligt verk. Där hade man gjort en lönerevision. Man hade hittat genomgående könsrelaterade löneskillnader på upp till 8 000 kronor i vissa fall, och det är säkert så i flera statliga verk. Framför allt männen hade fått påslag i olika situationer när de hade gjort tillfälliga jobb för verket. Dessa påslag levde sedan kvar när de gick tillbaka till sina gamla arbetsuppgifter. Jag hoppas verkligen att vi får en översyn och en uppmaning till de statliga verken att liksom detta verk se över det här så att man kommer ifrån denna typ av strukturella löneskillnader.
Arbetsmarknaden hänger ihop. Har man en stor sektor där man har låga löner, som för de vårdanställda inom den offentliga sektorn, finns det en konkurrens, som Monica Green nämnde, med handel, restaurang och hotell. Det håller lönenivån nere för kvinnorna. Om kvinnorna inom vården hade haft de löner som de borde ha haft i relation till männen i LO-kollektivet hade det sett helt annorlunda ut.
Jag hoppas att vi med den jobbpolitik som finansministern och den nya regeringen för ska se att detta förändras betydligt snabbare än under den tolvåriga socialdemokratiska mandatperioden.
Anf. 87 Anders Borg (M)
Fru talman! Jag vill påtala att det blir en mycket bra diskussion till följd av Monica Greens initiativ att ta upp en diskussion om fördelningen mellan män och kvinnor. Jag vill också tacka Lennart Hedquist och Inge Garstedt för viktiga diskussionsinlägg.
Låt mig börja med att konstatera, eftersom Monica Green tar upp KI:s rapport, att enligt KI:s prognos ökar sysselsättningen över 2007, 2008 och 2009 med 175 000 jobb och vi når 80 procents sysselsättningsgrad och 4 procents öppen arbetslöshet. Det är naturligtvis mycket glädjande. Det var mål som den tidigare regeringen ställde upp och som man inte nådde. KI är inte ensamma om detta konstaterande. EU-kommissionen har i sin senaste prognos konstaterat att den snabba jobbtillväxt vi nu ser till viss del beror på regeringens viktiga åtgärder. OECD har gjort samma konstaterande.
Vi kan också konstatera att om alla dessa organisationer skulle utvärdera den socialdemokratiska budgetmotionen - med höjda skatter på förvärvsarbete, ökade arbetsgivaravgifter och sociala avgifter för vissa områden och återinförd förmögenhetsskatt - skulle det vara en politik som ledde till färre jobb, därför att det är så ekonomier fungerar.
Jag tror att grundskälet till att vi har haft en svag jämställdhetsutveckling under de senaste decennierna är samma skäl som till att vi inte har full sysselsättning. Det har skapats för lite jobb i samhället. Det är ett viktigt grundläggande skäl till att inkomstskillnaderna mellan män och kvinnor är så stora. Om kvinnor hade samma möjligheter som män att vara på arbetsmarknaden skulle vi ha 350 miljarder i ökade resurser till välfärd i den offentliga sektorn. Det är ett högt pris för att vi inte är jämställda.
Vi ska göra vårt yttersta för att göra det mer lönsamt för kvinnor att arbeta, att göra det enklare och mer lönsamt för företagare att anställa kvinnor och mer attraktivt för kvinnor att bli entreprenörer och driva företag. Det är centrala uppgifter.
Låt mig också blicka framåt eftersom Monica Green reste den frågan. Jag tror att många av de saker som vi har lovat väljarna kommer att bidra till att öka jämställdheten. Vi har lovat väljarna att återkomma med satsningar på barnomsorgen, och där vet vi att många kvinnor arbetar. Vi ska förbättra kvaliteten i äldreomsorgen och förstärka sjukvårdens resurser. Då får vi fler kvinnliga företagare och ägare som driver företag inom barnomsorg, äldreomsorg och sjukvård som kan bli framgångsrika. Vi får fler patienter, inte minst kvinnliga patienter, som kan få en bra vård och omsorg. Vi vet att medicinska behandlingar ofta har en skillnad mellan män och kvinnor som är omotiverad och en del av könsmaktsstrukturerna. Vi får fler anställda därför att detta är viktiga områden som kan växa. Jag tror att vår politik kommer att bidra till att öka jämställdheten.
Jag ska gärna erkänna för Monica Green att jag inte tror att den borgerliga regeringen kommer att lösa jämställdhetsfrågorna - lika lite som vänsterregeringen lyckades göra det under förutvarande mandatperiod. Detta handlar om mycket djupa frågor. Det handlar om att vi måste medvetandegöra varandra som politiker att det finns skillnader mellan män och kvinnor där kvinnor systematiskt har mindre tillgång till resurser än män. Vi måste medvetandegöra oss själva som föräldrar, chefer och medmänniskor.
Jag tror att detta är en av de största förändringsprocesserna som mänskligheten har genomgått. Vi har kommit en bit på vägen, men vi kommer att fortsätta arbeta med det under de kommande åren. Det är därför glädjande att vi får denna diskussion.
Jag är övertygad att den viktigaste vägen till jämställdhet är vägen till full sysselsättning. Det är därför jag är övertygad om att regeringen har presenterat ett effektivt program för att förbättra jämställdheten.
Anf. 88 Monica Green (S)
Fru talman! Jag vill också tacka för debatten. Jag är dock inte nöjd, även om Anders Borg tror att det kommer att bli mindre skillnader mellan män och kvinnor med hans politik. Ni gick till val på att ni skulle öka skillnaderna, och det har ni också gjort. Det är mycket tydligt att det är de välbärgade männen som få det mesta av inkomstförstärkningarna i budgeten. Okej, ni gick till val på det. Nu står Anders Borg och säger något annat, nämligen att ni vill minska skillnaderna. Det välkomnar jag.
Jag är också glad över att Anders Borg tycker att vi har kommit långt och att andra länder ser Sverige som ett föregångsland, både när det gäller föräldraförsäkring, förskola, att se till att kvinnliga chefer får möjlighet och att i myndigheter och företag synliggöra kunskapen om jämställdhet och att kvinnor och män inte behandlas lika. Där har vi kommit långt. Men vi är, som sagt var, inte ett jämställt land, utan vi måste göra mycket mer.
Jag tror tyvärr att vi backar in i framtiden med den borgerliga regeringen som vill öka klyftorna både mellan män och kvinnor, sjuka och friska och mellan dem som har och inte har jobb. Dessutom ska ni införa vårdnadsbidraget som kommer att ta resurser från förskolan. Det kommer inte att underlätta jämställdheten.
Jag har en fråga från en kvinna i Tibro, som är en liten ort. Hon är 61 år, har varit arbetslös länge och får lägre och lägre ersättning. Hon har haft plusjobb, men där har ni ryckt undan mattan för henne och hon kommer inte att få fortsätta med det. Hon ringde och var förtvivlad. Hon drog parallellen mellan sig själv och Ulrica Schenström. Finansministern tycker nog att det är hemskt att jag också gör det, men det var hon som gjorde det, och jag undrar om du, Anders Borg, tycker samma sak. Ulrica Schenström får vara full på en krog och kyssa en journalist och får 2 miljoner för att inte göra något medan kvinnan i Tibro får lägre och lägre ersättning. Tycker du, Anders Borg, att ni håller era egna om ryggen och stampar på dem som redan ligger?
Anf. 89 Anders Borg (M)
Fru talman! Det är viktigt att vi diskuterar jämställdhet. Det är en av de mest centrala frågorna i svensk politik. Vår regering står för en offensiv jämställdhetspolitik därför att vi står för en offensiv jobbpolitik. Vi kommer att minska skillnaderna mellan män och kvinnor genom att bekämpa utanförskapet. Med de bedömningar vi gör ser vi att ungefär 100 000 kvinnor kommer tillbaka till arbetsmarknaden de närmaste tre åren. Det kommer att bidra till att minska inkomstskillnaden mellan män och kvinnor.
Vi ser att det sker en kraftig ökning av arbetade timmar och att den största delen av det sker hos kvinnor. Vi gör det mer lönsamt; vi sänker den genomsnittliga skatten för den som arbetar heltid med 10-15 procent. Det betyder mycket för att göra det mer lönsamt att arbeta. Det blir fler arbetade timmar.
Vi kommer att minska skillnaderna i samhället genom att föra en offensiv entreprenörspolitik där fler blir företagare och fler blir ägare, inte minst kvinnor. Vi får fler arbeten, men också fler kvinnor som styr och ställer i näringslivet, vilket kommer att underlätta för jämställdheten.
Jag ser fram emot fortsatta debatter med Monica Green om jämställdheten och fördelningen. Jag är övertygad om att vi vid varje tillfälle kommer att stå och diskutera statistik som visar att en politik för full sysselsättning också är en politik för jämställdhet och en politik som minskar skillnaderna i samhället.
Jag tackar mina meddebattörer för diskussionen, fru talman.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.