Införande av försöksverksamhet med diacetylmorfin i substitutionsbehandling
Interpellation 2011/12:282 av Petzäll, William (-)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2012-03-08
- Anmäld
- 2012-03-12
- Besvarad
- 2012-03-23
- Sista svarsdatum
- 2012-03-29
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
den 8 mars
Interpellation
2011/12:282 Införande av försöksverksamhet med diacetylmorfin i substitutionsbehandling
av William Petzäll (-)
till statsrådet Maria Larsson (KD)
I Köpenhamn har man initierat ett försöksprojekt med att ge diacetylmorfin till 20 av Köpenhamns mest utsatta heroinmissbrukare – missbrukare som trots upprepade behandlingar ändå inte lyckats bli kvitt sitt heroinberoende.
Försöket har slagit väl ut med minskad kriminalitet, prostitution samt förbättrad psykisk och fysisk hälsa för de patienter som ingår i projektet.
Det är kliniken Valmuen som ansvarar för kontakten med missbrukarna och klinikens ledare, Torben Ballegaard, ser bara positiva saker med projektet och uppger att missbrukarna numera slipper vakna på morgonen och tänka på hur de ska skaffa pengar för att finansiera sitt missbruk utan kan i stället fokusera på att förbättra sin hälsa och diskutera sin boendesituation.
Enligt Christian Hvidt, missbruksexpert, är vinsterna med att erbjuda personer läkarordinerat heroin stora, både på det personliga planet och ur ett samhällsekonomiskt perspektiv.
Det finns studier som visar att kriminaliteten minskar dramatiskt bland missbrukare som erbjuds gratis heroin. Det gäller även kostnaderna för hälso- och sjukvård.
Christian Hvidt ser inte det läkarordinerade heroinet som en ersättning för metadonet. Det är snarare ett komplement till en behandling som hjälper en del men som har visat sig vara otillräcklig för andra.
Han understryker att målet för heroinbehandlingen inte är att få missbrukarna drogfria, utan att ge de värst drabbade en drägligare tillvaro. Erfarenheter från andra länder visar dock att det finns en liten grupp som lyckas bli kvitt sitt beroende när de erbjuds gratis heroin.
Även i Sverige är intresset för projektet i Danmark stort och Mats H Svensson, enhetschef för metadonmottagningen på universitetssjukhuset i Lund, tror säkert att det kan hjälpa några missbrukare till ett drägligare liv.
Precis som i Sverige var frågan länge politiskt kontroversiell i Danmark. Men politikerna svängde och har nu bestämt sig för att satsa motsvarande 87 miljoner kronor om året till det nya heroinprojektet.
Även den danska folkhälsoministern ställer sig positiv till projektet och ser utskrivningen av heroin som en hjälp till de allra mest utsatta och svårt beroende missbrukarna och menar att det är ett sätt att skapa en första vårdkontakt med den kanske mest utsatta gruppen av människor i samhället där det erbjuds rådgivning och stöd kring det egna missbruket, vad det gäller både sociala och medicinska effekter.
Min fråga till statsrådet Maria Larsson är följande:
Avser statsrådet att ta initiativ till att införa en försöksverksamhet med behandling av diacetylmorfin?
Om inte, vad har statsrådet för egna förslag för att hjälpa denna extremt utsatta grupp människor?
Debatt
(7 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2011/12:282
Webb-tv: Införande av försöksverksamhet med diacetylmorfin i substitutionsbehandling
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2011/12:88 Fredagen den 23 marsProtokoll 2011/12:88 6 § Svar på interpellation 2011/12:282 om införande av försöksverksamhet med diacetylmorfin i substitutionsbehandling
Protokoll från debatten
Anf. 8 Statsrådet Maria Larsson (KD)
Fru talman! William Petzäll har frågat mig om jag avser att ta initiativ till att införa en försöksverksamhet med behandling av diacetylmorfin. Diacetylmorfin är namnet på det ämne som man ger tunga heroinmissbrukare vid den så kallade heroinförskrivningen i Danmark.
För att svara direkt på William Petzälls fråga ser jag för min del det som uteslutet att vi skulle införa heroinförskrivning i Sverige. Jag tänker därmed inte heller ta några sådana initiativ.
Ett skäl är att det är svårt - för att inte säga oförenligt - med de narkotikapolitiska mål vi har. Ett annat skäl är att vi redan har flera beprövade läkemedel som väl uppnår de behandlingsmål man rimligen kan ställa upp.
Förskrivning av heroin ger en signal: Om du inleder ett missbruk av heroin som du inte kan ta dig ur på egen hand - och det är mycket få som klarar det - kommer samhället att förse dig med din drog livet ut. Heroinförskrivning skulle därför gå på tvärs mot de värderingar som hittills styrt narkotikapolitiken.
Ett opiatmissbruk drabbar inte bara missbrukaren. Dennes anhöriga - barn, partner, föräldrar och syskon - lever alla med missbruket. Ett införande av heroinförskrivning innebär att samhället ger upp alla ambitioner om drogfrihet för den enskilde. Opiatmissbrukare kan stå under substitutionsbehandling livet ut. Och det är inget fel i det - dessa personer får livet och människovärdet tillbaka. Men drogfriheten bör ändå finnas där som ett slutgiltigt mål, utan att för den skull tvinga någon till att upphöra med sin substitutionsbehandling.
Läkemedelsassisterad underhållsbehandling är föreskriftsreglerad i Sverige. De svenska programmen innefattar regelbundna kontroller och socialt stöd under behandlingen. Vi kan dock konstatera att vi behöver förbättra tillgängligheten till vård för den tyngst belastade gruppen.
Men lösningen är inte förskrivning av heroin utan bättre tillgänglighet till läkemedelsbaserad behandling, större valfrihet och kunskapsbaserade insatser i hela vårdkedjan. En effektiv missbrukarvård och ett aktivt preventivt arbete där såväl tillgång som efterfrågan minimeras måste vara grunden för våra insatser.
De bärande elementen i svensk narkotikapolitik är en stark lagstiftning, nationell samverkan, lokalt utvecklings- och preventionsarbete och internationellt samarbete. Förra året beslutade regeringen om en samlad ANDT-strategi för missbruks- och beroendevården. Strategin pekar ut inriktningen till och med 2015. Av de sju övergripande mål som har slagits fast är det framför allt två som gäller den tyngst belastade gruppen: Personer med missbruk och beroende ska ha ökad tillgänglighet till vård och stöd av god kvalitet som satts upp för arbetet, och antalet döda och skadade på grund av eget eller andras bruk av alkohol, narkotika, dopningsmedel eller tobak ska minska.
Det innebär att vårdens kvalitet ska förbättras och att tillgången till insatser för grupper som har svårt att få sina vårdbehov tillgodosedda ska öka. Samtidigt satsas på en förbättrad kunskapsutveckling inom området med hjälp av Socialstyrelsens nationella riktlinjer för missbrukar- och beroendevården och Sveriges Kommuner och Landstings utvecklingsarbete med kunskap till praktik. Dessutom pågår beredning av Missbruksutredningens förslag i Regeringskansliet.
Vi ska självfallet noga följa erfarenheterna från andra länder. Det gäller också de heroinförskrivningsförsök som görs i Danmark och andra europeiska länder, men lösningen är inte förskrivning av heroin utan större valfrihet och kunskapsbaserade insatser i hela vårdkedjan. En effektiv missbrukarvård och ett aktivt preventivt arbete där såväl tillgång som efterfrågan minimeras måste även fortsättningsvis vara grunder för våra insatser.
Anf. 9 William Petzäll (-)
Fru talman! Jag tackar Maria Larsson för svaret. Jag börjar i samma ände som Maria Larsson och citerar ur interpellationssvaret: "För att svara direkt på William Petzälls fråga ser jag . det som uteslutet att vi skulle införa heroinförskrivning i Sverige. Jag tänker därmed inte heller ta några sådana initiativ."
Det huvudargument som anförs är som många andra gånger i den narkotikapolitiska debatten att det inte går ihop med Sveriges narkotikapolitiska mål och att det skickar fel signaler. Men jag menar att det inte är något argument i sig, utan någonting som man måste kunna ändra på och som måste kunna omprövas. Målen måste inte på något sätt vara allmängiltiga, som de har varit under de senaste nästan tre decennierna.
Det här leder inte någonvart, utan gör snarare att människor dör i stället. Vi har siffrorna här svart på vitt. 420 människor dog förra året i narkotikarelaterade dödsfall. Vad mer behöver man för att visa att den förda politiken är helt misslyckad? Hela tiden, nästan för varje år, slås nytt rekord för de narkotikarelaterade dödsfallen.
När man har infört ett tredje steg, skulle man kunna kalla det, med diacetylmorfin i underhållsbehandlingen för framför allt opiatberoende patienter har det uppenbarligen gett väldigt goda resultat. Visst: Målet är inte att dessa personer ska bli drogfria, utan att de ska få ett någorlunda kontrollerat och värdigt liv, och det har de också fått med hjälp av försöksverksamheten med heroinförskrivning. Det är någonting som bekräftas av Danmarks folkhälsominister, som också ser positivt på detta med anledning av de resultat som har kommit fram när man har gjort undersökningarna och utvärderingarna. Också de personer som driver själva kliniken kan se en förbättrad psykisk och fysisk hälsa för patienterna med minskad kriminalitet och prostitution som följd. Alltså är alla vinnare. Både brukarna själva och samhället i stort tjänar på en sådan här verksamhet.
Det är inte så att det första man gör för heroinmissbrukare är att ge dem subventionerat heroin. Det första man gör är givetvis att testa drogfri behandling. Funkar inte det kanske man går vidare till behandling med Subutex. Fungerar inte det går man vidare till behandling med metadon. Vid upprepade misslyckanden med detta måste man inse att narkomaner inte är en homogen grupp, precis som muslimer eller homosexuella inte är det. Det är en grupp med olika behov och olika förutsättningar att kunna uppnå ett drogfritt liv med exempelvis metadon.
Missbrukarna av heroin skiljer sig givetvis inte åt mellan Köpenhamn och Simrishamn. Där ser det självklart likadant ut. Naturligtvis finns det också i Sverige ett behov av denna verksamhet. Det är alldeles uppenbart att vi misslyckas med att nå ut till den mest utsatta gruppen. Det är också ett viktigt argument i detta sammanhang. Detta är människor som tidigare nästan aldrig haft någon kontakt med vården eller som har haft kontakt med vården men sedan inte har något förtroende för den längre för att de anser att de inte får den hjälp de behöver. Därmed har de mer eller mindre kapat alla band till hela samhället.
Det har visat sig framgångsrikt på det sättet att man återigen har kunnat initiera en första vårdkontakt med den som missbrukar. Man har kunnat ge samtalsstöd, diskutera bostadsfrågor med personen och även i vissa fall hur personen ska kunna skaffa sig ett jobb.
Vad är det man anser är så dåligt med en verksamhet som uppenbart har givit så goda resultat? Varför tror man att alla narkomaner på något sätt har precis samma behov? Detta är en väldigt liten grupp där substitutionsbehandling med metadon har misslyckats flera gånger.
Anf. 10 Statsrådet Maria Larsson (KD)
Fru talman! Att organisera heroinförskrivning leder enligt mitt sätt att se samhället in på en väg som kommer att leda till en legalisering av narkotika. Heroinet tillför inget förutom kicken som inte ett väl fungerande metadonprogram kan göra för att stabilisera ett missbruk.
När det gäller den dödsfallsstatistik som William Petzäll hänvisar till var det ungefär 100 av de 420 som obducerades som hade metadon i kroppen. Det är alltså 100 vi talar om när vi diskuterar heroinförskrivning och inte 420.
Det är viktigt att vi har väl fungerande metadonprogram att erbjuda. Där kan jag glädja William Petzäll med att de har ökat från tidigare ungefär 2 000 till att omfatta 3 000 i dagsläget. Det är en rejäl ökning.
Det är viktigt att ha metadonprogram att erbjuda den här typen av tunga missbrukare. De fungerar väl och kan ge precis samma sak förutom det som heroinkicken innebär. Jag menar att det är den väg som vi ska gå och vad vi ska erbjuda.
Att upprätthålla en strikt substitutionsbehandling kräver stora resurser. Det är en dyr verksamhet. De stora riskerna kommer när verksamheten ökar i omfattning och man minskar insatserna av ekonomiska skäl.
När det gäller det danska försöket finns på individnivå en del positiva saker. Låt mig också säga att jag är djupt förvånad över att det är så många i detta ganska begränsade försök som fortfarande har ett stort sidomissbruk eller använder sig av ett riskfyllt sprututbyte.
Man uppnår ganska lite vinster när de ändå fortsätter med ett sidomissbruk och fortsätter att använda orena kanyler. Det tycker jag skulle vara djupt bekymmersamt om jag vore dansk hälsominister och skulle titta på detta. Det finns saker i det danska försöket som djupt oroar och som inte är så väl fungerande.
Det viktigaste för mig är att ett väl fungerande och genomfört metadonprogram kan ge precis lika mycket av mänsklig värdighet och bra omständigheter för de personer som behöver den här typen av program.
Anf. 11 William Petzäll (-)
Fru talman! Tack för svaret, Maria Larsson! När det gäller dödlighet med metadon är det intressant om man bryter ned de siffrorna och tittar på om det fanns andra saker med i bilden.
Det gör det oftast. Det är vanligtvis alkohol eller så kallade bensodiazepiner, som är ett lugnande medel. Metadonet i sig är extremt svårt att överdosera, skulle jag vilja säga, i synnerhet för de patienter som redan har eller har haft ett opiatberoende.
Att det läckage som ofta är så omdebatterat förekommer är inte speciellt märkligt när man har så hårda krav på vilka som får komma in i en substitutionsbehandling. Det är givetvis så att i takt med att metadonklinikerna blir fler och behovet blir större är det inte konstigt att läckaget till den så kallade svarta marknaden också blir större.
Jag menar att läckaget inte nödvändigt behöver vara något ont. I grunden är det framför allt de som har blivit nekade men ändå är i behov av substitutionsbehandling som köper metadonet svart.
Brottsförebyggande rådet konstaterade i någon rapport att detta till och med har varit en livlina för väldigt många som blivit uteslutna med tvångsmedel på grund av att de visat symtom på sin narkomani, alltså att de har haft ett återfall. De har utan någon som helst konsekvensanalys blivit utskrivna med allt vad det kan innebära. Man kan till exempel skriva ut personen, och den personen får möta sin dödsdom.
Låt mig citera vad en missbruksexpert i Danmark konstaterar om försöket att behandla patienter med diacetylmorfin. Hans namn är Christian Hvidt, och han är som sagt missbruksexpert. Han säger följande: "Det finns studier som visar att kriminaliteten minskar dramatiskt bland missbrukare som erbjuds gratis heroin. Det gäller även kostnaderna för hälso- och sjukvård".
De som driver kliniken ser väldigt tydligt att patienterna får det bättre både fysiskt och psykiskt. Detta är en väldigt liten grupp i förhållande till exempelvis den där metadonet är tillräckligt. Men för en liten grupp är det uppenbart så att efter upprepade misslyckanden klarar man sig helt enkelt inte med metadonet.
Jag menar att det är dags att man lyssnar till dem som berörs av dessa beslut, det vill säga brukarna själva. Det gäller att hitta lösningar för att åtgärda problemet. Diacetylmorfin är den enda lösningen som man har kunnat se ge positiva resultat för alla inblandade, både för den enskilda personen och för samhället i stort.
Det är inte ett argument i sig att låta sig förblindas av ideologiska skygglappar och utopiska mål om ett narkotikafritt samhälle. Det handlar om att följa skademinimeringsprincipen. Hur kan vi göra så att den här personen får ett drägligare liv? Är det så att denna verksamhet ger människorna det, låt oss då titta på det.
Jag föreslår inte att vi ska införa det permanent. Det gäller att vi precis som i Danmark inför det som en försöksverksamhet för att se hur vi ska komma åt de mest utsatta i samhället. Hur ska vi göra så att denna patientgrupp inte riskerar överdoser i lika stor utsträckning som den gör när de inte har någon vårdkontakt över huvud taget?
Man hänvisar till narkotikapolitiska mål eller någonting annat, som vi har hört här i debatten. Jag menar på att det inte är något argument i sig. Vi måste se på vilka verksamheter som faktiskt har gett resultat. Här har vi en sådan verksamhet som alla siffror och all utvärdering visar på har varit positiv för alla parter som varit inblandade.
Jag förstår inte varför man är så negativ till detta. I dessa utvärderingar har det inte visat sig att man har tagit ett steg mot att legalisera några som helst droger.
Anf. 12 Statsrådet Maria Larsson (KD)
Fru talman! Statistik ska man använda med försiktighet. Det gäller särskilt statistik där man jämför Sverige med andra länder. Den dödsfallsstatistik som vi har är mycket svår att jämföra med andra länders.
Av de dödsfall som är noterade är det vid obduktion 100 som har metadon i kroppen. Jag manar till att vi gemensamt med försiktighet använder oss av statistiken. Olika länder gör väldigt olika många obduktioner, man gör på olika sätt, och man tittar på olika saker. Därför är statistiken i ett internationellt jämförelseperspektiv inte särskilt användbar.
Jag är väldigt förvånad över William Petzälls uttalande om att läckage från programmen inte har något betydelse utan till och med är bra, som jag tror att han uttryckte det. Det var inget problem.
Var är då respekten för människovärdet, som William Petzäll så ofta hävdar att han har? Metadon är livsfarligt i fel doser. Man kan faktiskt dö av det. Jag efterlyser lite mer respekt än så. Läckagen är djupt problematiska och bör förhindras. Jag är mycket förvånad över William Petzälls uttalande.
Försöksprojekt är inte en verksamhet som man avslutar särskilt lätt. Det är inte etiskt att man efter en period drar tillbaka möjligheten till legalt heroin för att man beslutar sig för att avsluta ett projekt.
Det man kan uppnå i ett metadonprogram som är väl fungerande har exakt samma effekt förutom den kick som själva drogen ger. Det är skillnaden. Det är därför jag hävdar att vi ska ha väl fungerande program för denna grupp av tunga missbrukare, men vi ska inte gå över gränsen och börja förskriva narkotika, vilket uppenbarligen är William Petzälls syfte.
Min fråga är: Varför kan man inte klara sig med program som inte innehåller kickarna?
Anf. 13 William Petzäll (-)
Fru talman! Återigen: Tack för svaret, Maria Larsson! Varför kan man inte nöja sig med preparat som man inte får några kickar av? Det var en av frågorna. Väldigt många mediciner är trots allt narkotikaklassade. Man betraktar dem alltså i strikt juridiskt mening precis som övrig narkotika. Oavsett om vi diskuterar benzodiacipiner, hostmedicin, sömnpreparat eller vad det nu kan vara är det många i dessa kategorier som trots allt är narkotikaklassade. Det gäller även smärtstillande medel, där mer eller mindre alla är narkotikaklassade.
Det sägs att jag skulle anse att läckage kan vara positivt. Jag menar att det är ett nödvändigt ont i dagens läge. Vi har en situation där många patienter inte får den behandling som de trots allt är berättigade till eller där de, när de visar symtom på sin egen sjukdom, alltså sin narkomani, blir tvångsutskrivna från sin livsnödvändiga behandling. Då är det inte så konstigt att det uppstår ett behov av ett läckage - ett läckage som jag menar många gånger är en livlina. Jag ser alltså inte positivt på läckage. Däremot ser jag det som ett nödvändigt ont när vi har en situation där folk inte får den behandling som de trots allt är berättigade till.
Varför skulle inte narkotiska preparat som inte ger några kickar vara tillräckliga? Det är det som är saken. Frågan visar att man inte har någon som helst kontakt med dem som berörs av besluten. Det är uppenbart att det finns en liten del av dem som använder heroin som inte klarar sig på enbart metadon. Varför inte fråga dem, och varför inte tala med dem i stället för att ställa frågan till mig? Gå ut i verkligheten, och ställ frågan varför de inte klarar sig på bara metadon! Jag är helt övertygad om att Maria Larsson då för en gångs skull kommer att få ett verklighetsförankrat svar.
Anf. 14 Statsrådet Maria Larsson (KD)
Fru talman! Regeringen följer självfallet allt som pågår både i vårt eget land och i andra länder. Vi tar del av andras erfarenheter. Men hittills finns det ingenting i genomförda försök med heroinförskrivning - att samhället går in och förskriver narkotika - som gör mig övertygad om att det är någonting som vi bör ta efter. Försöket i Danmark visar som sagt så här långt att många av de som ingår i försöket, som är ganska begränsat personmässigt, ändå fortsätter både med ett sidomissbruk och med att använda sig av ett riskfyllt sprutbyte. Detta är för mig tydliga tecken på att man inte har lyckats särskilt väl med programmet.
De erfarenheter vi har från metadonprogrammet, som ökar i omfattning vilket sker på bekostnad av drogfria behandlingsalternativ, är att det är en väg som vi verkligen behöver fundera mycket över. Jag är mycket noga med att säga att det förebyggande arbetet ska vara väl utbyggt i vårt land. Men det gäller också tillgången till vård och behandlingsformer av olika slag.
Därför tillsatte vi Missbruksutredningen. Vi var inte nöjda med omfattningen på de vård- och behandlingsalternativ som fanns. Missbruksutredningen är oss till hjälp, och vi håller på att arbeta vidare med den nu. Inte heller den föreslår heroinförskrivning i vårt land. Jag hoppas att William Petzäll har noterat detta; det är inte heller ett alternativ i den utredning som har tittat på den framtida missbrukarvården i Sverige. Det finns många starka skäl att anföra till att Sverige inte ska gå en väg som handlar om att förskriva ren narkotika till personer med en missbruksproblematik.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.