Institutet för mänskliga rättigheter
Interpellation 2023/24:653 av Per-Arne Håkansson (S)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Fördröjd
- Ärendet var fördröjt
- Inlämnad
- 2024-03-21
- Överlämnad
- 2024-03-22
- Anmäld
- 2024-04-02
- Sista svarsdatum
- 2024-04-09
- Svarsdatum
- 2024-04-16
- Besvarad
- 2024-04-16
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
till Statsrådet Paulina Brandberg (L)
Institutet för mänskliga rättigheter inrättades den 1 januari 2022 efter ingående utrednings- och beredningsarbete i konstitutionsutskottet.
Institutet, som av tidigare regering fick sitt säte i Lund, ska främja säkerställandet av de mänskliga rättigheterna i Sverige. Det ska även fullgöra de uppgifter som en oberoende nationell mekanism har enligt artikel 33.2 i FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning.
I en nyligen framlagd rapport till FN:s kommitté för rättigheter för personer med funktionsnedsättning, framförd i Genève inför granskningen av hur Sverige efterlever konventionen, framkommer kritik som också överlämnats till regeringen.
Det framhålls att trots att 15 år förflutit sedan konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning trädde i kraft i Sverige är levnadsvillkoren för personer med funktionsnedsättning fortfarande generellt sämre än för den övriga befolkningen.
Utbildningsnivåerna är lägre, arbetslösheten är högre, den ekonomiska utsattheten är större och den psykiska såväl som den fysiska hälsan är sämre.
Institutet för mänskliga rättigheter omtalar i rapporten att utvecklingen tyvärr är negativ på vissa områden och att brist på framsteg och är påtagliga för vissa grupper av personer med funktionsnedsättning, exempelvis ungdomar, kvinnor, äldre och migranter.
På övergripande nivå rekommenderar institutet att Sverige ska ta fram en nationell strategi och handlingsplan med mätbara mål, indikatorer, ansvarsfördelning och uppföljning för genomförandet av konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning (CRPD) och att initiativ ska tas till en fördjupad granskning av överensstämmelsen mellan svensk rätt och konventionen.
Institutet för mänskliga rättigheter har en rad viktiga funktioner att fylla för att följa upp och bevaka de internationella konventioner Sverige varit med och tagit fram under en rad år. Den kritiska granskningen är en viktig del i arbetet.
Oroande besked kom förra året, då Sverigedemokraterna framhöll att man ville lägga ned det nystartade institutet. Med tanke på att även regeringspartiet Moderaterna var emot beslutet att starta institutet framfördes bland annat i denna kammare frågeställningar kring regeringens syn på institutets fortsatta existens.
Paulina Brandberg framhåll att hon för sin del stod bakom institutet, vars roll ska vara oberoende. Vad jag förstår kommer institutet att fortsätta sitt arbete enligt de former som var tänkta vid bildandet.
Med anledning av ovanstående är mina frågor till statsrådet Paulina Brandberg:
- Avser statsrådet, inom sitt ansvarsområde, att ta några initiativ för att en nationell strategi ska tas fram för att stärka arbetet med rättigheter för personer med funktionsnedsättning?
- Bedömer statsrådet att Institutet för mänskliga rättigheters existens är säkerställt ur ett långsiktigt perspektiv, och om inte avser statsrådet att vidta några åtgärder?
Debatt
(9 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2023/24:653
Webb-tv: Institutet för mänskliga rättigheter
Dokument från debatten
- Tisdag den 16 april 2024Kammarens föredragningslistor 2023/24:99
- Protokoll 2023/24:99 Tisdagen den 16 aprilProtokoll 2023/24:99 Svar på interpellation 2023/24:653 om Institutet för mänskliga rättigheter
Protokoll från debatten
Anf. 17 Statsrådet Camilla Waltersson Grönvall (M)
Fru talman! Per-Arne Håkansson har frågat jämställdhets- och biträdande arbetsmarknadsministern om hon avser att inom sitt ansvarsområde ta några initiativ för att en nationell strategi ska tas fram för att stärka arbetet med rättigheter för personer med funktionsnedsättning.
Per-Arne Håkansson har också frågat jämställdhets- och biträdande arbetsmarknadsministern om hon bedömer att Institutet för mänskliga rättigheters existens är säkerställd ur ett långsiktigt perspektiv och om hon avser att vidta några åtgärder.
Interpellationen har överlämnats till mig.
Regeringens funktionshinderspolitik tar sin utgångspunkt i Sveriges internationella åtaganden om mänskliga rättigheter, bland annat FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, och är en del i arbetet för ett mer jämlikt samhälle där människors olika bakgrund eller förutsättningar inte ska avgöra möjligheten till delaktighet i samhället.
För uppföljning av det nationella målet för funktionshinderspolitiken finns en strategi för systematisk uppföljning av funktionshinderspolitiken som gäller under perioden 2021-2031. Strategin innebär att uppföljningen av funktionshinderspolitiken ska genomföras av 29 myndigheter och att Myndigheten för delaktighet ska ge dessa myndigheter stöd.
Strategin gör det också möjligt att följa utvecklingen och att bedöma om vidtagna åtgärder bidrar till genomförandet av FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. På så sätt kan utveckling och framsteg följas samtidigt som brister identifieras.
Regeringens ambition under mandatperioden är att med resultatet av uppföljningen som grund bereda en särskild handlingsplan för funktionshinderspolitiken som kan beslutas 2026. Detta är ett viktigt framtidsarbete som involverar hela regeringen.
I uppföljningen av det nationella målet för funktionshinderspolitiken har vi kunnat konstatera framsteg bland annat när det gäller arbetet med att undanröja brister i tillgänglighet inom flera samhällsområden. Men vi kan samtidigt konstatera att levnadsförhållandena för personer med funktionsnedsättning totalt sett fortsatt är sämre än för den övriga befolkningen även om det finns skillnader mellan olika grupper av personer med funktionsnedsättning.
Vi vet exempelvis att personer med funktionsnedsättning är mer utsatta för våld jämfört med övrig befolkning. Regeringen har därför gett Myndigheten för delaktighet flera uppdrag, bland annat att kartlägga och utveckla stödmaterial om våld mot barn och unga med funktionsnedsättning samt att göra en fördjupad kartläggning av hedersrelaterat våld.
Regeringens ambitioner inom området psykisk hälsa är också tydliga. Det förebyggande och främjande arbetet ska stärkas, antalet suicid ska minska och vården och omsorgen för personer med psykisk ohälsa ska bli mer tillgänglig och jämlik. I arbetet ska en ny nationell strategi inom området psykisk hälsa och suicidprevention tas fram. Inför framtagandet av den nya strategin har 24 myndigheter medverkat för att ta fram underlag, däribland Myndigheten för delaktighet.
Samtidigt pågår reformen med fritidskortet för att ge barn och unga ökad tillgång till en aktiv och meningsfull fritid i gemenskap med andra, vilket självklart inkluderar barn och unga med funktionsnedsättning.
Regeringen har även vidtagit flera åtgärder på skolområdet för att elever ska få tillgång till effektiva stödinsatser i rätt tid, bland annat genom stora satsningar för att ge skolorna bättre möjligheter att anställa fler speciallärare och inrätta fler särskilda undervisningsgrupper.
När det gäller frågan om Institutet för mänskliga rättigheter kan jag konstatera att institutet fyller en viktig funktion för genomförandet av FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Målet för politiken för mänskliga rättigheter är att säkerställa full respekt för Sveriges internationella åtaganden om mänskliga rättigheter. I budgetpropositionen för 2024 framgår att regeringen anser att Institutet för mänskliga rättigheter spelar en central roll i arbetet genom att utifrån ett helhetsperspektiv följa, undersöka och rapportera hur de mänskliga rättigheterna respekteras och förverkligas i Sverige. I propositionen framgår det tydligt att institutets roll och uppdrag kvarstår.
Anf. 18 Per-Arne Håkansson (S)
Fru talman! Jag tackar socialtjänstminister Camilla Waltersson Grönvall för svaret på den interpellation jag ställde till jämställdhets- och biträdande arbetsmarknadsminister Paulina Brandberg.
Detta var tänkt som en uppföljning på den debatt jag hade med Paulina Brandberg här i kammaren i inledningen av mandatperioden. Då aktualiserades frågan om Institutet för mänskliga rättigheters fortsatta existens. Det inrättades ju den 1 januari 2022. Institutet, som har sitt säte i Lund, tillkom efter ingående utrednings- och beredningsarbete i konstitutionsutskottet. När beslutet togs reserverade sig Moderaterna mot det.
Även om vi i Sverige på många sätt har ett mycket gott renommé när det gäller mänskliga rättigheter globalt och har varit pådrivande och delaktiga i en rad internationella konventioner som tagits fram genom FN:s försorg och i andra sammanhang, och även om vi sedan flera decennier tillbaka har organ som Diskrimineringsombudsmannen och Barnombudsmannen och sedan 1809 har haft justitieombudsmannaämbetet, har vi saknat ett oberoende institut för att följa upp arbetet med mänskliga rättigheter kontinuerligt. Det var detta som låg till grund för det initiativ och det beslut som ledde fram till inrättandet.
För ett år sedan uttalade Sverigedemokraterna, som ju tidigare var med och fattade beslutet om bildande, att man ville lägga ned institutet i fråga. Jag har heller inte sett någon inom detta parti som har motsagt det.
Moderaterna är det största regeringspartiet, och Sverigedemokraternas inflytande är avgörande för regeringens arbete. Utifrån detta såg jag institutets framtid som ytterst osäkert. Det var nog inte bara jag som gjorde det.
Jag noterade att det kom ett öppet brev från 49 organisationer i Sverige om ett tydligt ställningstagande från regeringen om att institutet skulle få fortsätta med oförändrade resurser och i en oberoende ställning bedriva sitt viktiga arbete.
Bland organisationerna som då agerade fanns Amnesty, Svenska FN-förbundet, Hörselskadades Riksförbund, RFSU, Unicef Sverige, Verdandi och Äldreupproret, alla med frivilliga ideellt samhällsengagerade företrädare bakom sig.
Det är den oberoende ställningen som är central i institutets verksamhet. Det ska kunna verka, följa upp och bidra till att långsiktigt säkerställa rättigheterna i Sverige i enlighet med de principer som antogs i Paris 1993, där Sverige var med.
Det framgår också där vilka uppgifter en sådan institution ska ha, vikten av en bred representation från det civila samhället och även vilka arbetsmetoder som ska kunna användas. Det är utifrån det arbetet som jag i min interpellation vände mig till Camilla Waltersson Grönvall.
Detta arbete har just inletts. Vi ser att det kommer rapporter. Så sent som i mars var det FN:s kommitté för rättigheter för personer med funktionsnedsättning i Genève som tog upp frågan, och Institutet för mänskliga rättigheter fick redogöra för läget i Sverige.
Det togs upp frågor om att utbildningsnivån i Sverige bland funktionshindrade är lägre, arbetslösheten högre, den ekonomiska utsattheten större och den psykiska och fysiska hälsan sämre.
Camilla Waltersson Grönvall säger här att det ska till en handlingsplan, och den ska vara klar 2026. Jag tänker att det behöver hända saker fram till dess.
Avser Camilla Waltersson Grönvall att ta initiativ för att fram till dess följa upp arbetet utifrån den kritik som framförts? Kan vi räkna med att institutets arbete får fortsätta såsom det är tänkt?
(Applåder)
Anf. 19 Ewa Pihl Krabbe (S)
Fru talman! Den 11-12 mars i år förhördes regeringen av FN:s funktionsrättskommitté i Genève om hur Sverige lever upp till rättigheterna för personerna med funktionsnedsättning, som interpellanten har redogjort för. Det är en ganska skarp kritik som riktas mot Sverige. Nu har FN efter sin granskning kommit med rekommendationer till Sverige. Jag tänkte inrikta mig på ett par punkter.
Funktionsrätt Sverige, som jag tror samlar 53 organisationer inom funktionshinderrörelsen, säger i en kommentar: "FN bekräftar vår bild av en negativ utveckling inom flera områden för personer med funktionsnedsättning i Sverige. Nu behöver vi en gång för alla en funktionsrättspolitik som är baserad på rättigheter och som innehåller konkreta reformer som gör verklig skillnad i människors vardag."
FN:s funktionsrättskonvention gäller i Sverige sedan 2009, vilket innebär att den svenska staten har förbundit sig att leva upp till konventionens innehåll. Men konventionen har inte införlivats i svensk lagstiftning. FN framhåller i sin rapport att konventionen behöver bli lag i Sverige. Det finns många exempel inom skolan, på arbetsmarknaden och i vården där man skulle kunna påbörja arbetet med en lagstiftning som skyddar de personer som har funktionsnedsättning.
En annan del som tas upp i rapporten och som jag tänkte uppehålla mig vid är frågan om att stärka funktionsrättsorganisationernas roll och finansiering. Det behövs för att få ett mer inkluderande samhälle. Jag återkommer till det, fru talman.
Först vill jag uppmärksamma några citat av ordföranden Rosemary Kayess avslutningstal på FN:s funktionsrättskommittés möte i Genève i våras. Hon säger bland annat: Sverige har en mängd resurser att dra nytta av för sin lag- och policyreform. En sådan resurs är den höga nivån av expertis från svenska organisationer för personer med funktionsnedsättning - den är stark - och detta har visats under hela denna rapporteringsprocess. Jag uppmanar starkt Sverige att noggrant rådfråga och aktivt involvera dessa organisationer i er reformagenda. Det nationella institutet för mänskliga rättigheter är också en potentiell resurs, men det behöver stärkas och ha ett utvidgat mandat med tillräckliga resurser.
Jag nöjer mig med att peka på dessa två områden. Det rekommenderas med skärpa från FN:s övervakningskommitté att använda hela den expertis som finns i den svenska funktionsrättsrörelsen, det vill säga att man måste ta funktionsrättsrörelsen på större allvar i svensk politik. Därmed måste man också ta ett större ansvar för dess finansiering.
Den har nu ungefär 188 miljoner i statliga anslag, och den omsätter kanske 600 miljoner. Men då är det väldigt många andra saker som den får in pengar från: donationer, lotterier och sådant. Kommittén gör rekommendationen att stärka det nationella institutet för mänskliga rättigheter.
Därför vill jag fråga statsrådet: Hur ser statsrådet på dessa rekommendationer? Kommer regeringen att ta till sig kritiken och påbörja ett närmare arbete tillsammans med funktionsrättsorganisationerna, och kommer man att stärka institutet i enlighet med rekommendationerna?
(Applåder)
Anf. 20 Statsrådet Camilla Waltersson Grönvall (M)
Fru talman! Tack först till Per-Arne Håkansson för frågan och för det genuina engagemang som ledamoten har för att mänskliga rättigheter ska respekteras och säkerställas över hela jorden.
Jag kan försäkra ledamoten om att det som fanns i mitt inledande svar också är det svar som gäller. Det framgår väldigt tydligt i regeringens proposition och i budgeten som lämnas i denna proposition att institutets roll och uppdrag kvarstår. Jag delar också ledamotens uppfattning att det är oerhört viktigt att institutet har en oberoende ställning.
Jag kan också berätta att inför bland annat det möte i Genève med just FN:s kommitté för rättigheter för personer med funktionsnedsättning som hölls den 11-12 mars hade jag omfattande möten med de organisationer som fanns med där och som också hade träffat kommittén. Där fanns naturligtvis institutet med. Det hade också gjort en särskild rapport inför detta möte. Det var en del av det underlag som regeringen förberedde sig med när vi mötte denna kommitté.
Jag vill också passa på att tacka Ewa Pihl Krabbe för hennes engagemang för människor med funktionsnedsättningar. Jag kan tycka att det är sorligt. Vi konstaterar att trots att vi är ett av världens främsta välfärdsländer ser vi att vi har en överrepresentation av människor med funktionsnedsättningar när det till exempel gäller, som jag nämnde i mitt inledande anförande, våld och olika slags utsatthet. Situationen i skolan är uppenbar. Det lyfte också ledamoten fram. Det handlar också om arbetsmarknaden. Där finns en hel del att göra.
Jag tar mitt uppdrag på oerhört stort allvar, och regeringen tar uppdraget på väldigt stort allvar. Men det är också viktigt att konstatera att uppgifterna för rapporteringsperioden som vi överlämnade till FN i Genève också grundar sig på de föregående mandatperioderna.
Jag säger inte detta med någon annan intention än att konstatera att det faller ett ganska tungt ansvar på oss alla. Det gäller kanske särskilt de partier som leder regeringarna.
Jag känner en stor ödmjukhet inför de här frågorna. Jag tror att det är bra att också de tidigare regeringspartierna känner en stor ödmjukhet över den rapport vi överlämnade och de brister som fanns däri.
Precis som ledamoten Pihl Krabbe säger är det väldigt viktigt att vi stärker och lyssnar på våra olika organisationer som arbetar med funktionsrättigheter. Jag tar dem på allra största allvar.
Det gör jag bland annat i morgon när jag återigen träffar den funkisdelegation som jag är väldigt glad över att jag träffar ett antal gånger per år. Jag försöker också att använda den som ett sätt att visa hur hela regeringen är delaktig i att arbeta för stärkta rättigheter för personer med funktionsnedsättningar.
Det är verkligen hela regeringens ansvar, precis som det har varit tidigare. Det innebär till exempel att skolfrågor är en viktig del för Utbildningsdepartementet. Ett annat exempel är naturligtvis arbetsmarknadsfrågor kopplat till Arbetsmarknadsdepartementet.
Anf. 21 Per-Arne Håkansson (S)
Fru talman! Tack även för detta svar, Camilla Waltersson Grönvall, och för responsen på inläggen hittills! Jag uppfattar att det finns ett engagemang hos Camilla Waltersson Grönvall för att ta tag i dessa frågor.
Jag tror ändå att det är viktigt att vi följer upp detta. Det finns ju också en annan sida av saken, nämligen den samfällda kritik som riktas från organisationer och granskande institutioner.
Så sent som i dag hade vi i konstitutionsutskottet besök av Institutet för mänskliga rättigheter, som redogjorde för sin årsrapport för 2024 som jag tänker att regeringen också har fått en god inblick i. Där framhålls hur situationen för mänskliga rättigheter har gått tillbaka, framför allt när det gäller funktionshindersfrågorna, sedan ungefär 2013 och att detta har varit en tendens i hela Europa. Det är en oroande tendens och en signal att ta på största allvar.
I debatten lyfter vi ofta fram vikten av skärpta påföljder och starka ingripanden från staten i olika sammanhang för att stävja kriminalitet och våld, men samtidigt behöver vi också ha med oss frågorna om mänskliga rättigheter. Det handlar om institutionerna och hur det fungerar där. Det handlar om kriminalvården, där vi ständigt får signaler om en svår situation. Det handlar också om vardagsfrågor som digitalisering, till exempel hur e-legitimation ska kunna hanteras utifrån ett perspektiv där alla kan vara delaktiga.
Institutet för mänskliga rättigheter efterlyser också att vi tittar över möjligheterna att skapa en uppdaterad strategi för mänskliga rättigheter. Den senaste antogs för tio år sedan, och sedan dess har en hel rad reformer tagits fram. Bland annat har barnkonventionen inlemmats i svensk lag och Institutet för mänskliga rättigheter bildats. Även vikten av att öka kunskapen och medvetenheten om mänskliga rättigheter betonas. Jag tänker att detta är frågor att ha med i agendan framöver.
Jag vill fråga Camilla Waltersson Grönvall hur hon ser på att detta behöver följas upp och att det behöver ske kontinuerligt. Och med all respekt för den handlingsplan som är på gång till 2026 tror jag att det är många som är otåliga och vill se att det händer saker i denna riktning tidigare än så.
Anf. 22 Ewa Pihl Krabbe (S)
Fru talman! Jag tackar statsrådet för svaret och engagemanget.
Under väldigt många år har jag i min tidigare roll som politiker i region och landsting haft förmånen att arbeta mycket intensivt tillsammans och i dialog med funktionshindersrörelsen. Jag är djupt imponerad av deras arbete med att ständigt och ibland i motvind föra fram sina åsikter för att förbättra för sina många gånger mycket hårt drabbade medlemmar.
De behöver dock mer resurser finansiellt för att kunna ta till vara medlemmarnas intresse och driva sitt intressepolitiska arbete gentemot skyldighetsbärarna, alltså politiker i kommun, region och riksdag och andra beslutsfattare. Som jag sa tidigare har de även insamlingar, lotterier och donationer som inkomstkällor, men det räcker inte, vilket också FN har konstaterat.
Statsbidraget har urholkats under de senaste 15 åren, vilket medfört försämrade förutsättningar för rörelsens arbete. Det får vi alla ta till oss. I mitt hemlän Skåne har de senaste årens regionala bidragsgivning gjort att exempelvis Funktionsrätt Skåne nu är tillbaka på 2009 års nivå för bidragsgivning. Det är inte att stärka organisationerna, som FN tycker att man ska göra. I valrörelsen deklarerade sju av åtta partier att de ville höja statsbidragen.
Min avslutande fråga till statsrådet är om statsrådet anser att funktionsrättsorganisationerna bör ges ökat inflytande och mer dialog, och också högre grad av finansiering i enlighet med FN:s rekommendationer.
Anf. 23 Statsrådet Camilla Waltersson Grönvall (M)
Fru talman! Låt mig börja med att säga att också jag är djupt imponerad av dessa organisationer, men kanske framför allt av alla dessa närstående som dagligen kämpar och arbetar med människor som behöver så mycket. Dessa föräldrar, syskon och närstående på olika sätt gör ett fantastiskt stort arbete.
Jag har intentionen att verkligen försöka öka dessa organisationers inflytande. Därför har jag också försökt utforma Funktionshindersdelegationen på ett sådant sätt att det alltid finns möjlighet att komma in med frågor och att påverka vilka frågor man vill diskutera med vilket statsråd.
Ett exempel på detta var ett mycket bra möte där civilminister Erik Slottner diskuterade just de digitala utmaningarna, till exempel e-legitimationen som ledamoten Håkansson nämnde. För att man ska kunna vara delaktig i ett digitalt samhälle är detta en viktig fråga. Vi ska vara ärliga och säga att ett sådant samhälle också innebär förutsättningar för ökad delaktighet, men det finns uppenbara risker och svårigheter som vi måste identifiera för att kunna säkerställa att alla människor kan vara delaktiga.
Det är precis så jag tänker att man ska ha den här dialogen: Man frågar dem som det berör och dem som har insikt i och förståelse för vad detta betyder.
Jag kan försäkra ledamöterna att jag inte är någon anhängare av hyllvärmare och en massa prat. Jag är en person av verkstad och vill naturligtvis också att det ska ske en stor förändring. Detta till trots är det viktigt att det finns en systematik och att vi hela tiden följer upp vad som händer för att kunna sätta in rätt insatser.
Jag är också glad över att vi från regeringen i vårt arbete med att flytta över fokus från förövare till brottsoffer inkluderar just personer med funktionsnedsättning eftersom de är så överrepresenterade när det gäller att vara brottsoffer. I det perspektivskiftet, när vi nu både skärper straff och stärker hela det brottspreventiva arbetet, är det väldigt tydligt att detta är frågor som kommer att ge personer med funktionsnedsättning bättre förutsättningar.
Jag vill återigen lyfta att vi den 22 mars 2024 fick de sammanfattande slutsatserna och rekommendationerna till Sverige från FN:s kommitté för rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Vi har alltså precis mottagit dem, och de behöver översättas så att vi får en större möjlighet att sätta oss in i vad de innebär. Denna beredning har precis påbörjats inom Regeringskansliet. Jag och regeringen kommer att återkomma med hur vi på olika sätt kommer att möta dessa rekommendationer.
Anf. 24 Per-Arne Håkansson (S)
Fru talman! Jag vill tacka för inläggen och diskussionen om dessa frågor. Frågorna spänner över ett brett område. Det är dels frågan om Institutet för mänskliga rättigheters fortsatta existens, dels den kritik som nyligen framfördes i Genève utifrån funktionsrättsfrågorna för svenskt vidkommande. Det är en del av de uppgifter som Institutet för mänskliga rättigheter har att följa upp och jobba med.
Men det handlar om det breda perspektivet, alla människors lika värde och rätt och hur vi kan stärka kunskapen och medvetenheten om mänskliga rättigheter och frågor om det i det svenska samhället. Jag ser institutet som ett viktigt redskap för att lyfta fram det.
Det ligger också i sakens natur att det ska vara en oberoende instans som kan komma med skarp kritik mot sittande regering. Det får sittande regering då ta som konstruktiv kritik, utifrån omsorgen om att det på lång sikt ska bli förbättringar i dessa frågor om mänskliga rättigheter.
Min förhoppning är att denna diskussion är ytterligare ett steg på vägen mot att vi på lång sikt ska kunna stärka dessa frågor och därmed att det motstånd som tidigare funnits kanske inte längre hörs, eftersom detta visar sig vara en väg framåt för att stärka dessa frågor.
Jag hoppas att vi återkommer till detta. Vi kommer självklart att följa upp de förslag som Camilla Waltersson Grönvall har lagt fram här, för att se om de stämmer och om de leder åt rätt håll.
Anf. 25 Statsrådet Camilla Waltersson Grönvall (M)
Fru talman! Tack, interpellanten Per-Arne Håkansson och Ewa Pihl Krabbe, för ert engagemang i dessa viktiga frågor!
Jag vill ta tillfället i akt och lyfta fram att det också fanns en del positiva saker i det svar vi fick från kommittén den 22 mars. Man välkomnade bland annat just att Sverige har inrättat Institutet för mänskliga rättigheter, att vi har inrättat en interdepartemental arbetsgrupp med uppgift att bistå i genomförandet av funktionshinderspolitiken, att vi har inkorporerat barnkonventionen och att vi har beslutat om en strategi för systematisk uppföljning av funktionshinderspolitiken.
Jag uppfattade detta från kommittén som att det är oerhört viktigt att det finns en systematik i hur man följer upp och hur man utvärderar, för att också kunna säkerställa att man gör rätt insatser.
Men naturligtvis har vi också fått ett flertal rekommendationer som omfattar ett flertal politikområden. De bereds, som jag beskrev för en liten stund sedan, inom Regeringskansliet.
En viktig del av den här styrningen är att vi ska kunna genomföra detta genom att följa upp och att resultatet av insatserna ska kunna bedömas. Då är det också viktigt att vi som politiker är goda förebilder och arbetar tillsammans för att se hur vi ska kunna genomföra det här på bästa möjliga sätt.
Därmed vill jag avsluta med att tacka för debatten.
Interpellationsdebatten var härmed avslutad.
Intressenter
Frågeställare
Ställd till
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.