Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Jämlik vård för personer med diabetes

Interpellation 2011/12:186 av Sandberg, Gunnar (S)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad
2011-12-22
Anmäld
2012-01-16
Besvarad
2012-01-26
Sista svarsdatum
2012-02-01

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 22 december

Interpellation

2011/12:186 Jämlik vård för personer med diabetes

av Gunnar Sandberg (S)

till socialminister Göran Hägglund (KD)

Läkemedelsförmånssystemet finns till för att göra hälso- och sjukvården tillgänglig för hela Sveriges befolkning på lika villkor. Medborgarna ska garanteras en jämlik vård oavsett ekonomisk eller social ställning eller bostadsort. Läkemedelsförmånssystemet medför också att de allra senaste behandlingarna och medicintekniska produkterna erbjuds.

Tandvårds- och läkemedelsverket (TLV) har i uppdrag att pröva vilka läkemedel och medicintekniska produkter som ska innefattas i den statliga läkemedelsförmånen. Myndigheten ska dock inte göra politiska prioriteringar i vården. TLV har i år föreslagit att den statliga subventionen av insulinpumpar ska tas bort och tar inte in några nya insulinpumpar inom förmånerna fram till dess att beslutet är fattat 2013. TLV har också beslutat att utesluta ett hjälpmedel för kontinuerlig blodsockermätning, vilket i flera kliniska studier har visat sig hjälpa patienter till bättre blodsockerkontroll. Blodsockernivån har ett direkt samband med svåra komplikationer som hjärtinfarkt, stroke, blindhet och amputation.

I Sverige lever ca 40 000 personer med diabetes typ 1 och av dessa är knappt 8 000 barn. Ca 9 000 patienter använder sig av en insulinpump för att behandla sin diabetes.

Bestämmelserna som anger att artiklar som tillför kroppen läkemedel ska inkluderas i läkemedelssystemet har inte ändrats. Men TLV tolkar nu bestämmelserna snävare, och definierar inte längre insulinpumpar som en förbrukningsartikel. Skälet sägs vara att insulinpumpar används under cirka fyra års tid och därmed inte skulle vara en förbrukningsartikel i lagens mening. Praxis sedan 15 år tillbaka, baserad på samma lag, är dock att insulinpumpar subventioneras.

I dag upphandlas pumpar i 4 av Sveriges 20 landsting och regioner. De landsting som inte upphandlar gör det bland annat med anledning av att landstingen upplever det som mycket komplicerat och resurskrävande att upphandla pumpar. Trots detta bedömer TLV att konsekvenserna för att ta bort insulinpumpar ur förmånen är marginell.

Majoriteten av landstingen upphandlar inte pumpar i dag. TLV:s beslut kommer dock att träda i kraft relativt snabbt. Det är i dagsläget oklart vad som händer för patienter med typ 1-diabetes som bor i landsting där pumpar inte upphandlas och planer saknas för att finansiera insulinpumpar och upphandling. Personer med diabetes kan utlämnas till att använda den insulinpump som landstinget erbjuder, men som inte motsvarar den enskilda personens behov, alternativt tvingas att återgå till en gammal sprutbehandling eller bekosta pumpen själv. En insulinpump kostar ca 40 000 kronor – att behandla sin sjukdom riskerar därmed bli en fråga om patientens ekonomiska resurser. Genom detta riskerar vi att få en ojämlik sjukvård – i direkt kontrast till lagstiftningens syften. Finansiering av diabetesbehandling blir därmed beroende av i vilket landsting man bor och eventuellt även av privatekonomi.

Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) har uppgett i medierna att insulinpumpar även i fortsättningen kommer att subventioneras, och med det avses via landstingsbudget. Detta kan dock inte SKL rent lagligt garantera eftersom varje landsting ansvarar självständigt för sin budget och sina prioriteringar. Risken är stor att det kommer att bli stora skillnader gällande vem som kommer att erbjudas insulinpumpsbehandling samt urvalet av produkter och innovation beroende på de enskilda landstingens ekonomiska prioriteringar.

Snart riskerar fler än personer med diabetes att mista subventionen för sina förbrukningsartiklar. TLV har nu påbörjat en omprövning av subventionen för alla infusionspumpar som finns i förmånssystemet. Detta riskerar att försämra vården för patienter med behov av smärtlindring, bland andra cancerpatienter och patienter med primär immunbrist. Under 2013 ska verket besluta om pumparna fortsättningsvis ska ingå i läkemedelsförmånen.

En allvarlig konsekvens av borttagen subvention för insulinpumpar är att nya förbättrade produkter och helt nya innovationer inte kommer att kunna lanseras i Sverige. Utan statlig subvention måste alla inköp upphandlas och kontrakten kommer därmed att stänga ute nya produkter under en lång tid. Att inte längre ha tillgång till de senaste landvinningarna innebär att personer med diabetes i Sverige inte kommer att få tillgång till de bästa produkterna för att behandla sin sjukdom. Behandling kommer då att ges med äldre behandlingsmetoder som inte ger möjlighet till optimala behandlingsresultat. Därmed riskerar TLV:s förslag att ta bort insulinpumpar ur läkemedelsförmånen att bli ett dråpslag mot personer som lever med diabetes och mot de grundläggande värderingar som den svenska hälso- och sjukvården vilar på.

TLV:s beslut rimmar också illa med regeringens nationella läkemedelsstrategi som antogs i augusti 2011. I strategin görs bland annat en särskild satsning på att öka patientsäkerheten. I strategin betonas även jämlik vård. Strategin uttrycker att vården ska hålla en bra kvalitet för alla och tillgängligheten ska vara god för både män och kvinnor, utrikes och inrikes födda oavsett ålder, bostadsort, utbildning, ekonomiska förutsättningar, sjukdom eller funktionsnedsättning.

Borttagen eller minskad statlig subvention kommer troligen inte att innebära någon ekonomisk vinst för samhället, inte ens på kort sikt. Landstingen kommer i stället att behöva stå för kostnaden – antingen i form av regionalt bistånd till patienter eller genom högre kostnader för sjukvård när patienter flockas till kliniker. Detta kan innebära att arbetstagare och studenter uteblir från produktionen – det allmänna drabbas av skattebortfall. I bästa fall leder TLV:s beslut till en omfördelning av offentliga utgifter.

Sammanfattningsvis riskerar alltså personer som lever med diabetes att utbudet av diabeteshjälpmedel begränsas och att hjälpmedlen blir både äldre och sämre.

Mot denna bakgrund vill jag ställa följande frågor till socialministern:

-      Kan socialministern garantera att den av TLV föreslagna uteslutningen av diabeteshjälpmedel ur den statliga subventionen inte kommer att påverka patienterna negativt?

-      Hur avser socialministern att säkerställa att TLV:s beslut inte innebär en återgång till äldre diabeteshjälpmedel och behandlingar?

-      Vilka åtgärder avser socialministern att vidta för att personer med diabetes även i framtiden ska ha tillgång till likvärdiga hjälpmedel oavsett i vilket landsting de bor?

Debatt

(11 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2011/12:186, Jämlik vård för personer med diabetes

Interpellationsdebatt 2011/12:186

Webb-tv: Jämlik vård för personer med diabetes

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Göran Hägglund (KD)
Anf. 19 Socialminister Göran Hägglund (KD)
Herr talman! Gunnar Sandberg har frågat mig följande: Kan socialministern garantera att den av TLV föreslagna uteslutningen av diabeteshjälpmedel ur den statliga subventionen inte kommer att påverka patienterna negativt? Hur avser socialministern att säkerställa att TLV:s beslut inte innebär en återgång till äldre diabeteshjälpmedel och behandlingar? Vilka åtgärder avser socialministern att vidta för att personer med diabetes även i framtiden ska ha tillgång till likvärdiga hjälpmedel oavsett vilket landsting de tillhör? Jag vill först och främst understryka att den hälso- och sjukvård som erbjuds ska vara jämlik, av god kvalitet och ges efter behov till alla. Den ska också vara lätt tillgänglig, oavsett var i landet man bor. Hälso- och sjukvården är landstingsstyrd och det är, enligt hälso- och sjukvårdslagen (1982:763), landstingens ansvar att tillgodose behovet av hälso- och sjukvård. I budgetpropositionen för 2011 aviserade regeringen en satsning på jämlik vård. För 2011 satsades 15 miljoner kronor, och under 2012 satsas lika mycket. Under föregående år vidareutvecklades arbetet med öppna jämförelser för att belysa ojämlikhet i vården. Socialstyrelsen fick också ett uppdrag att kartlägga utmaningarna på området. Under innevarande år kommer en strategi för jämlik vård att tas fram. I lagen (2002:160) om läkemedelsförmåner finns angivet att det är Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket (TLV) som beslutar om vilka förbrukningsartiklar som ska subventioneras inom ramen för förmånssystemet. TLV har även möjlighet att själva initiera omprövningar av redan fattade subventionsbeslut. Den omprövning av insulinpumpar som nu genomförs har alltså initierats av myndigheten själv. TLV:s beslut om huruvida insulinpumparna fortsättningsvis ska ingå i läkemedelsförmånerna kommer att träda i kraft tidigast under 2013. Omprövningen av insulinpumparna görs i dialog med Sveriges Kommuner och Landsting som själva har aviserat att insulinpumparna även i fortsättningen kommer att vara subventionerade för patienterna. Jag har tillsammans med mina medarbetare informerat mig om det pågående arbetet och kommer fortsättningsvis att följa arbetet noggrant.
Gunnar Sandberg (S)
Anf. 20 Gunnar Sandberg (S)
Herr talman! Jag får tacka socialministern för svaret. Vi står återigen här och ska debattera en stor folkhälsofråga, och jag känner lite extra ansvar för folkhälsan. Diabetes är en av de stora folksjukdomarna. Anledningen till att jag har ställt interpellationen är den stora oro som finns bland diabetiker efter beskedet att den statliga myndigheten TLV vill ta bort den statliga subventionen av insulinpumpar som funnits i 15 år. Detta riskerar att leda till försämrad behandling för patienter med diabetes. Att leva med diabetes innebär att man regelbundet måste kontrollera sina blodsockervärden och reglera medicineringen av insulin. Tidigare skedde medicineringen uteslutande genom sprutor med insulin. I dag sker den främst genom en insulinpump. Med hjälp av en insulinpump som fästs på kroppen kan man ge sig själv direktverkande insulin utan sprutor. Pumpen kan ställas in individuellt och kan enkelt bäras och hanteras av patienten. Insulinpumpen är extra viktig för barn som kan ha svårt att hantera sprutor och komma ihåg när de ska ta dem. Fel medicinering kan ge allvarliga komplikationer och vara direkt livshotande. Dåligt behandlad diabetes leder bland annat till blindhet, njursvikt, hjärtinfarkt, stroke och problem med blodcirkulationen, vilket kan leda till amputation. Föräldrar till barn med diabetes måste dygnet runt kontrollera värdena för att inte riskera sitt barns hälsa. Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, har uppgett i medierna att insulinpumpar även i fortsättningen kommer att subventioneras och då via landstingsbudgeterna. Detta kan dock inte SKL garantera rent lagligt eftersom varje landsting ansvarar självständigt för sin budget och sina prioriteringar. Risken är stor att det kommer att bli stora skillnader när det gäller vem som kommer att erbjudas insulinpumpsbehandling samt urvalet av produkter och innovationer beroende på de enskilda landstingens ekonomiska prioriteringar och regler. Risken är stor att vi får en ojämlik vård i Sverige på ett viktigt område som diabetesvård. Min fråga till Göran Hägglund är därför: Vilka initiativ tänker han ta för att se till att patienterna inte drabbas?
Christina Karlsson (S)
Anf. 21 Christina Karlsson (S)
Herr talman! Att vara förälder är något av det bästa man kan vara. Vi vet också att det är ett stort ansvar. De allra flesta gör allt för att deras barn ska få vad de behöver för att leva ett bra liv. Det är mycket att tänka på även med fullt friska barn. Har man dessutom ett barn med någon form av speciella behov, det kan vara sjukdom, handikapp eller någon annan form av funktionshinder, blir det än mer att tänka på. I dag finns det ungefär 8 000 barn med diabetes i Sverige. Jag tror att det är svårt för oss som inte är drabbade av detta att sätta oss in i hur dessa människors vardag ser ut och hur det är att verkligen leva med ett barn med diabetes. Det är ständiga blodsockerkontroller, medicineringar, funderingar och tankar på hur det ska gå för barnet i framtiden, om man gör det rätta och om det är det allra bästa. Man oroar sig över framtiden och vilka komplikationer som kan uppstå om man misslyckas på något sätt som förälder. Jag tycker att ministern i sina anföranden ofta framhåller att det är föräldrarna som vet bäst vad deras barn behöver. Just nu upplever jag att det finns en stor oro bland dessa föräldrar med anledning av den diskussion som har varit om diabeteshjälpmedlen. Varje förälder vill självfallet att deras barn ska få tillgång till den allra bästa behandling som finns. I dag är insulinpumpar det närmaste man kan komma att ha egna, friska, insulinproducerande celler. Jag har svårt att förstå vilken anledning det finns att förändra ett väl fungerande system. De föräldrar som jag har talat med har framfört till mig att de tycker att det fungerar relativt bra med den ordning vi har i dag. Det skulle vara väldigt intressant om ministern kunde utveckla vilket syftet är med denna förändring. I vilken mån tar ministern hänsyn till vad dessa föräldrar anser vara det bästa för just deras barn?
Hillevi Larsson (S)
Anf. 22 Hillevi Larsson (S)
Herr talman! Det är någonting alldeles oerhört som håller på att hända här. Diabetes är faktiskt en potentiellt livshotande sjukdom. De här pumparna är avsedda för personer som har diabetes 1, och det får man som regel redan som barn. Här har vi alltså små barn som riskerar att gå miste om denna pump som kan underlätta deras liv så mycket och förebygga allvarliga sjukdomar som hjärtinfarkt, njursvikt, stroke, amputation av fötter och blindhet i framtiden. Då kan man fråga sig: Är det inte lätt för föräldrarna att fixa detta? Nej, det är det inte. En sådan här pump kostar mellan 30 000 och 40 000 kronor, och den måste bytas ut ungefär vart fjärde år. Det innebär att detta riskerar att bli en klassfråga där de som inte har råd varken kan ge sina barn eller sig själva det här hjälpmedlet om de lider av diabetes. Det kommer nog att lösa sig i vissa landsting, men det kommer att bli helt avgörande var man råkar bo. Regeringen har inte tillskjutit mer pengar till landstingen för att de ska kunna sköta den här frågan. Det är rätt mycket pengar det handlar om. Risken är att det blir en sämre form av pumpar i en del landsting eller att en del tvingas gå tillbaka till sprutbehandling. Det var vad som stod till buds innan, och en del håller fortfarande på med det. Det innebär att man tvingas ta i genomsnitt åtta sprutor per dygn. Det kan vara jobbigt nog för en vuxen människa, men tänk på hur det skulle vara för ett litet barn i två- till treårsåldern. Ska föräldrarna tvingas hålla fast dem åtta gånger per dygn? Det blir ytterligare ett problem när det gäller alla barn som går i förskolan. Förskolepersonalen är inte utbildad för att behandla diabetespatienter. De har inte heller resurser till detta. De har svårt att hinna med som det är. Med en sådan här pump kan man klara vardagen ganska enkelt. Pumpen mäter blodsockernivåer, och man anpassar detta efter måltiderna. Det är även så att pumpen anpassar sig efter måltider och blodsockernivåer. Man kan hålla sig på en mycket jämnare nivå och därmed slippa obehag för den enskilde och risk för svimning och att det ska gå snett på olika sätt. Man kan också, som jag var inne på tidigare, förebygga framtida mycket allvarliga sjukdomar. Jag tycker att det är helt sanslöst att detta har kunnat glida igenom. Som motivering har det här verket, TLV, använt att den här pumpen inte är någon förbrukningsvara. Det är klart att den är en förbrukningsvara. Den byts ju ut även om det är mer sällan, det vill säga vart fjärde år. En annan oro som diabetiker som är beroende av sin pump känner är att det kommer att bli problem även med alla förbrukningsartiklar som byts ut oftare, med tanke på TLV:s motivering att man inte innefattar förbrukningsvaror. Det kan vara lika dyrt med alla dessa enskilda nålar som ska bytas ut i pumpen och alla små tillbehör som kostar. Ska den enskilde stå för det? Det blir upp till landstingen att besluta om det, och vi vet ju att landstingen redan går på knäna ekonomiskt. Risken är att man i en del landsting inte kommer att ge den absolut bästa behandlingen. Det är mycket allvarligt med tanke på att antalet med diabetes 1 växer och att man får det redan i barndomen. Jag kan inte för mitt liv förstå hur detta kan accepteras. Det är klart att verket får fatta sina beslut självständigt, men regeringen måste ta ansvar för att förebygga en folkhälsokatastrof. Detta kan också bli livshotande i förlängningen.
Göran Hägglund (KD)
Anf. 23 Socialminister Göran Hägglund (KD)
Herr talman! Jag tror att det är viktigt att behålla sansen också i den här diskussionen som självfallet är otroligt viktig. Jag uppskattar mycket den interpellation som Gunnar Sandberg har ställt. Gunnar Sandberg har visat ett stort engagemang i de här frågorna under mycket lång tid. Vi vet att det här är jätteviktigt för många enskilda personer. I många sammanhang, inte minst när det handlar om barn, spelar det också en jättestor roll för omgivning och för hela livsföringen. Det här är en sjukdom som man bär med sig ständigt och jämt, och man måste ständigt och jämt behandla för att inte drabbas akut och allvarligt. Det är viktigt att säga att det inte finns något beslut fattat om hur det ska vara. En myndighet som har till uppgift att ständigt pröva statens subvention på det här området har bestämt sig för att titta på den här frågan. Den kommer så småningom med ett beslut. Man kan också notera att Sveriges Kommuner och Landsting, precis som har sagts här i diskussionen, vid ett par tillfällen också i skrift har uttalat sig för att man är villig att ta ansvar på det här området. Det är mycket riktigt som har sagts att Sveriges Kommuner och Landsting är en part som inte bindande kan företräda alla sina medlemmar när det gäller ställningstaganden. Däremot är det klart att man är lyhörd för sina medlemmars synpunkter och, föreställer jag mig, att ledningen oavsett om det handlar om tjänstemän eller politiskt förtroendevalda inte säger mer än man kan föreställa sig att man har stöd för i den egna organisationen. Annars blir man i regel inte så långlivad i ett sådant sammanhang. Jag kommer självklart att följa det här mycket noggrant. Det är självklart angeläget att alla människor som är i behov av medicinsk utrustning för att kunna klara sin dagliga livsföring utan att drabbas av sjukdom ska ha möjlighet till det. För det här finns också ett väldigt tydligt lagstöd. Sedan handlar det om hur man på det mest effektiva sättet organiserar det här mellan de olika nivåerna. Vem står för kostnaden? Det kommer det möjligen att finnas skäl att diskutera om nu TLV landar på ett sådant här beslut. Vi följer som sagt diskussionen väldigt noggrant och kommer inte att låta någonting inträffa som drabbar människor på ett orimligt sätt, självklart inte!
Gunnar Sandberg (S)
Anf. 24 Gunnar Sandberg (S)
Herr talman! Det gläder mig att höra att ministern och jag är överens om hur viktigt det är med en bra diabetesvård. Jag menar heller inte att socialministern ska överta TLV:s uppgifter. Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket, TLV, har i uppdrag att pröva vilka läkemedel och medicintekniska produkter som ska innefattas i den statliga läkemedelsförmånen. Myndigheten ska dock inte göra politiska prioriteringar i vården. TLV:s förslag att den statliga subventionen av insulinpumpar ska tas bort och beslutet att utesluta ett hjälpmedel för kontinuerlig blodsockermätning har skapat en stor oro bland berörda patienter. TLV:s beslut rimmar också illa med regeringens nationella läkemedelsstrategi som antogs i augusti 2011. I strategin görs bland annat en särskild satsning på att öka patientsäkerheten. I strategin betonas även jämlik vård. Strategin uttrycker att vården ska hålla en bra kvalitet för alla och tillgängligheten ska vara god för både män och kvinnor, utrikes och inrikes födda, oavsett ålder, bostadsort, utbildning, ekonomiska förutsättningar, sjukdom eller funktionsnedsättning. Borttagen eller minskad statlig subvention kommer troligen inte att innebära någon ekonomisk vinst för samhället, inte ens på kort sikt. I sämsta fall blir vården sämre för denna grupp patienter, vilket är en direkt samhällsekonomisk förlust. I bästa fall leder TLV:s beslut bara till en omfördelning av offentliga utgifter. TLV har inte tagit tillräcklig hänsyn till patienter eller samhällsekonomin. Risken är att endast de som har råd eller bor i rätt landsting kommer att kunna utföra den egenbehandling och medicinering som är livsnödvändig för en person med diabetes. Detta kommer att leda till oregelbundna kontroller. Därmed riskerar fler diabetiker att drabbas av komplikationer och sjukhusinläggningar. Detta betyder i sin tur stora kostnader för vården och samhället. Patientsäkerheten hotas med andra ord. För Jämtland skulle en övervältring av kostnaderna innebära en kostnad på 5 miljoner årligen i en redan pressad landstingsekonomi. Det är alltså inga småpengar det handlar om, och Jämtland har dem inte utan måste prioritera in detta bland alla andra angelägna frågor. Regeringen kan hjälpa TLV att tolka regelverket så att insulinpumpar får fortsatt statlig subvention. Detta kan ske inom ramen för regeringens och TLV:s löpande budget och verksamhetsdialog eller i ett särskilt beslut. Regeringen kan förstås också tillskjuta medel om det är detta som krävs. Därmed skulle regeringen ta sitt ansvar som TLV:s huvudman. Det finns säkert också andra lösningar. Helt klart är att alternativet sämre diabetesvård måste vara uteslutet. Vad kan Göran Hägglund ta för initiativ för att se till att vi inte hamnar i en sådan situation?
Christina Karlsson (S)
Anf. 25 Christina Karlsson (S)
Herr talman! Jag hör att ministern säger att han uppskattar interpellationen, att inget beslut är fattat och att han avser att följa frågan noggrant. Det är mycket bra. Men jag tycker inte att jag fick någon djupare förklaring till varför det här systemet behöver förändras. Nu ska jag drista mig till att komma med ett råd till ministern. Jag tycker att ministern ska visa i handling och inte bara i ord att han menar allvar med att föräldrar vet bäst vad som passar dem och deras barn. Lyssna på föräldrarna! Här har ministern ett gyllene tillfälle att visa att det inte bara är ord som ministern använder för att det ska låta bra utan att han verkligen menar det. Om nu ministern tänker gå emot den här föräldragruppen och vidhålla att han vet bättre i den här frågan än föräldrarna tycker jag faktiskt att det vore klädsamt om föräldrarna fick en tydlig förklaring av på vilket sätt detta ska bli bättre.
Hillevi Larsson (S)
Anf. 26 Hillevi Larsson (S)
Herr talman! Det är ofta på grund av ekonomi som sådana här beslut fattas, men precis som tidigare har sagts kommer inte detta att medföra en ekonomisk vinst för samhället. Tvärtom har de här pumparna hittills inneburit en enorm ekonomisk vinst för samhället. Det är många diabetiker som tidigare inte kunde arbeta som kan göra det nu. Många kan till och med ha oregelbundna arbetstider och äta oregelbundet, vilket tidigare var helt otänkbart för diabetessjuka. Det har inneburit en enorm frihet för de här människorna, men det innebär också en stor vinst för samhället att de kan arbeta. Om människor i framtiden kommer att berövas den här pumpen kommer det att vara fler som inte kan sköta ett vanligt jobb, och det kommer verkligen att bli ett bortfall för samhället. Samma sak gäller förskolan. Vad händer med dessa barn vars föräldrar bor i landsting som inte bekostar pumpen och inte har råd med den? Kommer kommunerna att hyra in extrapersonal till förskolan som med tvång ger barnen de åtta sprutorna? Eller är det den ordinarie förskolepersonalen som ska sköta detta? Den är en hel vetenskap att räkna ut exakt när man ska ge sprutor och hur mycket. Detta kommer inte att bli någon vinst för samhället och framför allt inte för de familjer som drabbas. Det här kommer att bli en klassfråga där de som inte har råd tvingas återgå till sprutorna mot sin vilja. Regeringen har självklart möjlighet att ta tag i den här frågan. Man kan ge tydliga direktiv till Tandvårds- och läkemedelförmånssverket. Det innebär inte att man lägger sig i enskilda fall, utan man kan ge tydliga direktiv i de här så viktiga frågorna. Avslutningsvis vill jag säga att hela spektrumet av infusionspumpar är i fara. Det gäller även cancerpatienter och deras smärtlindring. Det här är alltså en stor fråga. Det är mycket som är negativt, och regeringen måste göra något.
Göran Hägglund (KD)
Anf. 27 Socialminister Göran Hägglund (KD)
Herr talman! Jag är säker på att alla här i kammaren, och nästan varje person i Sverige som har tittat på det här, liksom jag själv vet betydelsen av att en trygg vård och god utrustning som finns tillgänglig för alla är av största betydelse för att människor ska kunna leva ett så normalt liv som man kan göra med en sjukdom som man har drabbats av. Självklart finns det en särskild aspekt på detta när det gäller barn. När Christina Karlsson säger att jag inte borde hålla fast vid att jag vet bättre vill jag bara konstatera att vad som har hänt är att en myndighet har sagt: Vi tittar på just den här utrustningen. Fortfarande har inga beslut fattats, och än mindre har det förstås fått några konsekvenser i verkligheten. Vi ska, som jag har sagt tidigare, följa det här mycket noggrant. En fråga som jag också fick av Christina Karlsson handlar om vad skälet till detta är. Min bedömning efter att ha följt det här något är att det inte framför allt är en fråga om att det här kostar mycket, utan det handlar om att ha en ordning för myndigheten som gör att de lever upp till de bestämmelser som de har. Och de har gjort en bedömning att det finns skäl att titta på det här. Vi behöver naturligtvis titta på det här. Är lagstiftningen helt up to date? Finns det någonting man behöver göra där? Men det är en lite annan diskussion. Det vi just nu resonerar om gäller en patientgrupp som är tydligt utpekad i sammanhanget och som naturligtvis går omkring och funderar på detta. Man läser om det och funderar på vad det kan komma att betyda för en själv och familjen. Det jag kan säga och än en gång stryka under är att inga beslut ännu är fattade, mer än att man ska titta på detta. Man tittar på det och har kommunikation och dialog med Sveriges Kommuner och Landsting. Jag vet inte om de talar för alla medlemmar i organisationen, men de säger sig vara villiga att ta över eftersom de tror att de kan göra det på ett bättre sätt. Låt oss följa frågan och se vad som händer. Det är viktigt att säga att alla de personer som har medicinska behov, som är i behov av den medicinska utrustningen för att kunna ha ett så normalt liv som möjligt, självklart ska tillförsäkras det. Vi har en lagstiftning som ger ett mycket gott stöd för den saken. Låt oss därför inte rusa i väg i förväg.
Gunnar Sandberg (S)
Anf. 28 Gunnar Sandberg (S)
Herr talman! Jag vill tacka Göran Hägglund för debatten, och jag avstår från ytterligare argumentering. Kvaliteten i diabetesvården måste återupprättas och upprätthållas. Alla patienter måste ha tillgång till likvärdiga hjälpmedel, oavsett var de bor. Nu kommer socialministern att följa frågan noga framöver. Ministern har en viktig roll och uppgift att se till att kvaliteten i diabetesvården kan upprätthållas och att administrativa beslut centralt inte leder till sämre vård. Som jag lärt känna ministern hoppas jag att han tar tag i frågan. Ordning för föräldrarna är viktigare än ordning för myndigheten.
Göran Hägglund (KD)
Anf. 29 Socialminister Göran Hägglund (KD)
Herr talman! Jag tackar alla som deltagit i diskussionen - Hillevi Larsson, Christina Karlsson och Gunnar Sandberg, som initierade den. Ingen kan säga att den här frågan inte spelar någon roll. Den är rasande viktig. Även om det för mig, som inte är diabetiker, inte spelar någon roll i vardagen är det sådant som kan drabba precis vem som helst av oss. Vi vet att många är drabbade. Vi har ett ansvar att säkerställa att dessa personer kan känna trygghet också när de drabbats av denna sjukdom. Vi ska säkra att det även gäller i framtiden. Vi har en fantastisk utveckling när det gäller situationen för dessa människor. Vi har gått från en situation när sjukdomen var omgärdad av mycket stora problem. Problem finns fortfarande, men det finns i dag fantastiska hjälpmedel som gör att människor har en betydligt högre livskvalitet än de hade för bara något decennium sedan. Det ska vi vara glada för och se till att den utvecklingen fortsätter.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.