Jämställdhetsintegrering hos Sveriges myndigheter
Interpellation 2009/10:84 av Dingizian, Esabelle (mp)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2009-10-30
- Anmäld
- 2009-11-02
- Besvarad
- 2009-11-17
- Sista svarsdatum
- 2009-11-20
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
den 30 oktober
Interpellation
2009/10:84 Jämställdhetsintegrering hos Sveriges myndigheter
av Esabelle Dingizian (mp)
till integrations- och jämställdhetsminister Nyamko Sabuni (fp)
Statens myndigheter har som uppdrag att erbjuda jämställd medborgarservice, processen för detta kallas jämställdhetsintegrering. Regeringen har gett Nationella sekretariatet för genusforskning vid Göteborgs universitet i uppdrag att bygga upp ett stöd för statliga myndigheters arbete med jämställdhetsintegrering.
Helena Stensöta har på sekretariatets uppdrag utrett i vilken omfattning myndigheterna arbetar med jämställdhetsintegrering. Rapporten presenterades vecka 43 och av den framkommer att en tredjedel av de statliga myndigheterna inte har något pågående arbete med jämställdhetsintegrering. Vidare visade den att av dem som har ett pågående arbete med jämställdhetsintegrering anser bara tre av fyra att detta arbete är framgångsrikt.
I rapporten ställs flera frågor, bland annat om jämställdhetsintegrering är ett förhållningssätt eller ett åtgärdspaket. Vidare: Ska alla myndigheter arbeta med detta? Och om det finns undantag, i vilken instans ska det då avgöras, frågade Helena Stensöta.
Myndigheterna efterlyste exempelvis utbildning, resurser, styrning och i vissa fall generella samhällsövergripande insatser.
Miljöpartiet anser att dessa frågor i allra högsta grad är relevanta då de ställs utifrån vad som redovisas i utredningen. Mot den bakgrunden vill jag fråga Nyamko Sabuni:
Hur avser jämställdhetsministern att hantera de problem som ovannämnda rapport pekar på?
Debatt
(7 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2009/10:84
Webb-tv: Jämställdhetsintegrering hos Sveriges myndigheter
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2009/10:31 Tisdagen den 17 novemberProtokoll 2009/10:31 8 § Svar på interpellation 2009/10:84 om jämställdhetsintegrering hos Sveriges myndigheter
Protokoll från debatten
Anf. 75 Nyamko Sabuni (Fp)
Herr talman! Esabelle Dingizian har frågat mig hur jag avser att hantera de problem som rapporten
Jämställdhetsintegrering i statliga myndigheter
pekar på.
Regeringen delar Miljöpartiets uppfattning att de här frågorna är viktiga. Detta synliggörs också i regeringens politik. Regeringen genomför en historiskt stor satsning på jämställdhetsområdet, och jämställdhetsintegrering är en central del i detta arbete. Under mandatperioden avsätter regeringen närmare 150 miljoner kronor för att främja utvecklingen av jämställdhetsintegrering i stat, kommun, landsting och kommunala samverkansorgan.
Rapporten redovisar att tre av fyra myndigheter som bedriver ett arbete med jämställdhetsintegrering också anser att det är framgångsrikt. Det tycker jag är bra, men inte bra nog. All verksamhet, oavsett var den bedrivs, behöver ständigt vara föremål för uppföljning och utvärdering. Under 2009 har regeringen särskilt fokuserat på att arbetet med jämställdhetsintegrering ska finnas med i myndigheternas mål- och resultatdialog.
Styrningen av myndigheterna har historiskt sett lyfts fram som det centrala verktyget för en effektiv utveckling av jämställdhetsintegrering. I rapporten lyfter myndigheterna själva fram att stöd från ledningen är betydligt viktigare för ett kvalitativt utvecklingsarbete än en stark styrning från regering och departement. Jag tror att vi behöver båda delarna, en tydlig styrning och uppföljning kombinerat med ett starkt ledarskap ute i våra myndigheter som med ansvar driver verksamheten i en riktning så att kvinnor och män, flickor och pojkar får del av verksamheten på lika villkor och med lika hög kvalitet.
Regeringen anser att det behövs stöd för att uppnå en hög medvetenhet om jämställdhetsperspektivets relevans och hur det ska integreras i myndigheternas verksamhet. Det är viktigt att ta del av den forskning som bedrivs på området samt erfarenheter från tidigare stödinsatser, utvecklingsarbeten i myndigheterna och inte minst erfarenheterna från de utvecklingsprojekt som regeringen möjliggjort genom satsningen på Sveriges Kommuner och Landsting. Därför har Göteborgs universitet fått i uppdrag av regeringen att skapa förutsättningar för ett långsiktigt stöd för myndigheternas arbete med jämställdhetsintegrering, med utgångspunkt i dessa erfarenheter.
Som jämställdhetsminister har jag ett särskilt ansvar för samordningen av arbetet med jämställdhetsintegrering inom Regeringskansliet, och jag följer arbetet inom myndigheterna noggrant.
Anf. 76 Esabelle Dingizian (Mp)
Herr talman! Jag tackar ministern för svaret och börjar med att säga att det inte är någon slump att Sverige är världens mest jämställda land. Det har bedrivits en målmedveten jämställdhetspolitik i snart 40 år. Ska vi fortsätta att vara det ledande landet behöver vi ett starkt ledarskap - inte bara en minister, utan också en regering som står bakom dessa värderingar.
Jämställdhet är en demokratifråga. Därför berör den alla, inte bara dem som brinner för frågan. Om vi ska kunna förändra de orättvisor och ojämställdheter som reproduceras dagligen runt omkring oss och som påverkar våra föreställningar om kön behöver vi ett grundläggande arbete som inte är baserat på frivillighet eller godtycke, för det finns en massa kunskap i frågan, som ministern säger.
För min egen del ser jag att ju mer kunskap jag får, ju mer insikt jag får i studierna, desto tydligare ser jag hur mönstren finns i samhället. Kvinnor och män får olika bemötande och får därmed olika livsvillkor. Jag tror verkligen att vi måste ta krafttag i frågan.
Tanken med att våra myndigheter ska jämställdhetsintegrera sin verksamhet är att de ska bidra till att uppfylla våra jämställdhetspolitiska mål, som vi har antagit här i riksdagen. Men frågan är komplex och svår. Det kan man också läsa i rapporten. Det finns myndigheter som inte ens vet vad jämställdhetsintegrering är, och det är ändå över 20 år sedan jämställdhetsintegrering blev en strategi i jämställdhetsarbetet.
Till skillnad från ministern, som säger att det är bra men inte bra nog, anser jag att rapportens resultat är förödande. Det finns många sätt att läsa rapporten. 216 myndigheter har fått enkäten. Det är 190 som har svarat. 82 av dem säger att de har ett pågående framgångsrikt arbete. 27 har inget framgångsrikt arbete, och 69 har inget arbete alls. Svaren är ändå subjektiva. På s. 22 i rapporten står det: "Analysen indikerar att myndigheterna beskriver arbetet med jämställdhetsintegrering i mer positiva ordalag än vad de genomförda åtgärderna pekar på."
Jag tycker bara att det är beklagligt att jämställdhetsministern inte följde utredningen Jämstöd som hade en massa förslag och en helt annan uppbyggnad av hur man skulle jobba med jämställdhetsintegreringen. Vi har nu förlorat en del år på att ministern inte antog utredningens förslag.
Jag vill inte säga att Genussekretariatet inte gör ett bra jobb. Men 13 miljoner kronor på tre år är inte så mycket pengar. Det är inte så goda förutsättningar för dem att arbeta med frågorna. Jag undrar fortfarande: Hur ska det konkreta operativa arbetet fungera? På vilket sätt ska myndigheterna få den hjälp och det stöd som de frågar efter?
Anf. 77 Nyamko Sabuni (Fp)
Herr talman! Som jag sade inledningsvis håller jag med Esabelle Dingizian om att det inte är bra nog utan att fler myndigheter behöver jobba med frågorna. Jag kan också beklaga att kunskapen är väldigt låg hos myndigheterna.
Som du sade har strategin jämställdhetsintegrering nu varit verksam i 20 år. Under större delen av dessa 20 år har jämställdhetsintegrering använts framför allt inom Regeringskansliet och för de propositioner och skrivelser som regeringen har lagt fram för riksdagen och inte riktigt nått ut till myndigheterna.
Det är först de senaste åren när kommittén Jämstöd tillsattes som man började arbetet på riktigt med att stödja myndigheterna och få dem att förstå vad denna strategi gick ut på. Tydligen var inte heller detta tillräckligt eftersom vi ser att kunskapsnivån fortfarande är dålig.
Jämstöd lämnade sitt betänkande som vi hanterade. Det landade i att bästa sättet var att se till att Genussekretariatet på Göteborgs universitet skulle få möjligheter att forska kring metoder för hur man jobbar med jämställdhetsintegrering men också skapa mötesplatser där man kan utbyta erfarenheter och sprida information om hur det fungerar.
Det handlar också om att stimulera en konsultmarknad med kunniga konsulter som kan gå direkt in i verksamheterna hos myndigheterna och ge dem stöd med hur de ska kunna jobba för att kunna utveckla sin verksamhet. Det behövs så att vi vet att den samhällsservice vi bekostar med våra skattemedel når lika ut till både flickor och pojkar, kvinnor och män. Det är ett viktigt arbete som har satts i gång.
Esabelle Dingizian säger att det bara är 13 miljoner till Genussekretariatet och att det inte räcker. Det är bara en liten del i forskningen och för att ge möjligheter att skapa mötesplatserna och erfarenhetsutbyte. Det viktigaste görs inom ramen för SKL där 150 miljoner har avsatts.
Det handlar också om hur vi som departementschefer med vår mål- och resultatdialog, regleringsbrev och så vidare kan ställa krav på hur myndigheterna ska jobba. Detta är en sak som har satts i gång de senaste åren. Nu år 2009 är det en av nyckelfunktionerna i den dialog som ska hållas.
Det är jätteviktigt med till exempel könsuppdelad statistik för att förstå hur det ser ut. Det är väldigt mycket som behöver göras. Det är lite orättvist att beskylla denna regering för misstag som har begåtts de senaste 20 åren som gjort att jämställdhetsstrategi inte ens är en strategi som har förankrats hos myndigheterna.
Denna regering gör vad den kan för att sprida kunskap och forska om metoder. Den ser också till att myndigheterna kan få det stöd som de behöver. Det är precis som rapporten visar. Det är nog viktigare med en myndighetsledning som vet vad det innebär och har kunskap att kunna jobba med detta än vad ett statsråd skriver i en instruktion.
Självklart är det viktigt för regeringen att påpeka att det är viktigt och att alla måste jobba med det. Jag ska göra precis vad jag kan för att arbetet ska fortsätta på bästa sätt.
Anf. 78 Esabelle Dingizian (Mp)
Herr talman! Det gläder mig att ministern verkligen tar krafttag med detta. Sedan delar jag inte ministerns uppfattning att det är bättre att ge 13 miljoner till sekretariatet än att anta Jämstödutredningens förslag. Jag tror att vi egentligen skulle behöva både och.
Jag vet inte riktigt vad sekretariatet ska göra och hur det över huvud taget ska jobba. Det kostar som bekant pengar att anlita konsulter. Man kan fråga sig var de pengarna finns.
Ministern talar om SKL och de 150 miljoner som det har fått. Det går till kommuner och regioner. Det har inte våra statliga myndigheter någonting med att göra. I min egen hemkommun har vi fått 1 miljon av dessa 150 miljoner.
Det räcker bara till att få en uppdelad statistik i kommunens alla dokument. Ett anslag på 1 miljon kronor är ingenting när det handlar om så otroligt viktiga frågor. Dess värre är det alltid jämställdhetsfrågorna som får ta smällen.
Jag vill gärna fråga ministern om styrningen och uppföljningen. Ministern säger att det är en tydligare styrning. Men på JämO:s hemsida säger statssekreterare Hallerby att det är cheferna som är viktigare än regleringsbreven. Han säger vidare att det inte i första hand handlar om regleringsbrev utan om myndighetsdialog och att statssekreterarna ska ta upp det en gång per år.
Jag undrar om det stämmer. Är det ministerns åsikt att man ska sätta sig med myndighetschefen en gång om året och ta upp de här frågorna? Det är inte för att jag misstror att ministern kan dessa frågor. Men i min värld jobbar man på ett annat sätt än att bara sitta och ha en dialog.
Det krävs krafttag i de här frågorna. De tjänstepersoner som jobbar med frågorna behöver hjälp. Självklart måste myndighetschefen jobba med de frågorna. Det finns en lag som säger att de ska göra det. Det kan inte bero av någons godtycke om man ska jobba med dessa frågor. Det finns en lag som säger att vi har jämställdhetspolitiska mål, och då måste myndighetscheferna jobba med detta.
Jag efterfrågar mer operativ hjälp. Det handlar snarare om det än huruvida vi ska ha regleringsbrev eller inte. Det är en självklarhet för mig. Jag vill fråga ministern hur hon har tänkt att jobbet ska fortskrida. Det är likadant med uppföljningen. Jag vill höra hur ministern har tänkt i den frågan. Hur vet vi om vi är på rätt väg? Ska du ta fram indikatorer? Hur vet vi efter ett år om vi är på rätt väg?
Anf. 79 Nyamko Sabuni (Fp)
Herr talman! Det ena jag vill säga är att det handlar om en strategi för att utveckla sin verksamhet. Det är som Esabelle Dingizian säger. Det är enligt lag någonting som myndigheterna ska jobba med.
Jag tycker inte att vi ska stå här och till myndigheterna ge sken av att de måste ha mer pengar för att kvalitetssäkra sin verksamhet. Det ska de göra för befintliga anslag. De pengar som avsatts är bara för att stimulera att forska fram ytterligare metoder.
Strategin jämställdhetsintegrering är en strategi. För att genomföra en strategi måste man ha vissa arbetsmetoder. Detta verkar än så länge vara väldigt nytt för myndigheter. Vi har missat många år där vi bara jobbat med strategin inom Regeringskansliet. Därför är detta behövligt.
Vi lägger in lite stimulanspengar. Men det är inte så att det ska bli några permanenta pengar. Varje myndighet har till uppdrag att kvalitetssäkra sin verksamhet så att den når lika ut till medborgarna oavsett kön. Man måste utgå från de behov som finns hos medborgarna i samhället oavsett kön. Det är det första.
Det andra är att det är via regleringsbrev, via dialog varje år och via årsredovisningar från myndigheter varje år som vi kan styra myndigheternas verksamhet. Då kan vi uttala de mål vi vill se med den verksamhet som bedrivs. Vi har inget ministerstyre i Sverige. Vi kan inte gå in hur som helst och säga: Nu får ni göra så här, eller nu måste ni göra på det här viset.
Det är via dialogen som vi uttrycker och formulerar vilka mål vi vill uppnå med våra verksamheter. Det är också vad statssekreterare Hallerby uttrycker i intervjun. Det är någonting naturligt som sker. Det är inte dialog varje dag. Denna dialog handlar om att det återrapporteras till regeringen vad det är som sker och vad det ger för resultat.
Och hur vet vi om det ger resultat? En del är att öka kunskapen hos myndigheterna om vad som är väsentligt att mäta. I dag vet vi. Det var först 2001, tror jag, som man inom landstingen började mäta hur vården faller ut för män och kvinnor inom vissa diagnoser. Man kunde se hur det såg ut till exempel inom psoriasisverksamheten. Utanför männens omklädningsrum låg det en massa handdukar. Utanför kvinnornas låg det inga handdukar. En enskild person upptäcker detta och undrar varför det ser ut som det gör. Jo, männen får behandling inom sjukhusen men kvinnorna måste hem och behandla sig själva.
Det är jätteviktigt med könsuppdelad statistik så att man upptäcker detta. Då inställer sig frågan: Är det nödvändigt att männen får behandling inom sjukhusens väggar eller kan de själva göra detta hemma? Eller får kvinnor sämre vård eftersom de måste göra detta själva hemma? Ska vi se till att kvinnor får denna behandling inom sjukhusen?
Jag tror att det både av kvalitetsskäl och av ekonomiska skäl är viktigt med denna typ av könsuppdelad statistik och uppmärksamhet för att servicen ska falla ut likadant för män och kvinnor.
Då menar jag att det inte är framför allt mer pengar som behövs. Inledningsvis kanske man måste ta in en kunnig konsult som vägleder en: Vad är det vi ska titta på? Vad är det vi ska mäta? Hur kan vi mäta? Det kan man göra med hjälp av den kunskap som nu byggs upp bland annat på Genussekretariatet. Men detta måste man klara av med de befintliga anslagen. Om man inte gör det är det just i mål- och resultatdelen som man också kan lägga fram önskemål om större anslag till myndigheten för att leva upp till de mål som regeringen vill se med myndighetsverksamhet.
Anf. 80 Esabelle Dingizian (Mp)
Herr talman! Jag tror att det är just därför man inte har klarat uppgiften hitintills - därför att man har haft uppfattningen att man ska göra det inom ramen. Jag tror nämligen inte att vi kommer att lyckas med det. I så fall kommer vi att stå här om fem år igen och bara konstatera att ingenting hände.
Det här handlar inte bara om en vanlig kvalitetsförbättring som inte berör människor. Jämställdhet handlar om makt. Det berör alla människor. Det är en fråga som verkligen går in hos var och en och tangerar våra föreställningar om kön. Det är saker som har gjorts i hundratals år. Vi kan inte bara tro att det kommer att ordna sig. Det handlar om att vi måste omfördela makt och resurser. Det är inte bara så att det handlar om vad som helst.
Var och en som jobbar med människor vet själv hur vi gör skillnad på män och kvinnor. Men det är inte en enkel fråga att kunna gå in och bryta det här. Man kan inte bara få en instruktion och tro att det sedan har löst sig. Det här kräver ett gediget arbete.
Jag tror att det kommer att ta lång tid även om vi sätter oss och gör detta med en gång, i dag. Jag är verkligen orolig för att det inte kommer att hända så mycket om vi bara låter det hela fortskrida som det gör, tyvärr.
Anf. 81 Nyamko Sabuni (Fp)
Herr talman! Nej, det kommer inte att få fortskrida som det gör. Det är därför vi har avsatt en hel del pengar för att just utveckla metoder, utveckla forskningen och se till att vi har mötesplatser för att utbyta erfarenheter. Det är just för att visa på att det här är viktigt och att myndigheterna måste jobba med det. Det är därför rapporten görs.
Utan rapporter som visar hur verkligheten ser ut och utan den kunskapen kan vi inte heller utvecklas. Allting som har hänt under de senaste åren är bara ett bevis på att regeringen tycker att detta är viktigt och att detta måste göras. Det gjorde redan den förra regeringen när de tillsatte Jämstöd; det måste jag säga. De visade på att detta är viktigt. Det gör också denna regering när vi fördelar pengar till SKL och deras verksamhet.
Man får inte glömma att den verksamhet som styrs via kommuner och landsting är väldigt viktig för människor - många gånger kanske viktigare än det myndigheterna gör inom statens ram. Det är mycket viktigt att SKL har fått pengarna för att stimulera den här typen av arbete, långsiktigt tänkande, kvalitetssäkring och verksamheter. Universitetet i Göteborg har också fått pengar för att utveckla arbetsmetoderna.
Jag är övertygad om att det här kommer att bli bättre. Men då handlar det om att vi som politiker visar att detta är viktigt. Det gör vi genom rapporterna, genom mål- och resultatdialogen och genom opinionsbildning generellt.
Jag menar att vi ska ha ledningar som är kompetenta nog att ta sig an detta kvalitetsarbete. Det måste ske inom den befintliga ram de har. Man måste inte alltid ha extra pengar så fort man ska börja tänka på kvinnors behov. Varför ska det alltid till så mycket extra pengar? Det är väl bara att tänka rätt från början, se till att det finns statistik och se till att göra rätt från början. Det är min inställning till detta.
Men om det visar sig att det absolut behövs pengar för någon särskild sak eller ett led i detta arbete får regeringen vara beredd att göra den typen av bedömningar också. Tack för denna debatt!
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.