Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

jämställdhetsläget i Sverige

Interpellation 2001/02:214 av Runegrund, Rosita (kd)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad
2002-01-29
Anmäld
2002-02-05
Besvarad
2002-02-12

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 29 januari

Interpellation 2001/02:214

 av Rosita Runegrund (kd) till jordbruksminister Margareta Winberg om jämställdhetsläget i Sverige

Jämställdhet är en fråga om demokrati. Kvinnor och män ska ha samma rättigheter och möjligheter att påverka och delta i samhällsutvecklingen. En jämn representation är en viktig åtgärd för att skapa förutsättningar för bättre beslut som innefattar både mäns och kvinnors kompetens, perspektiv och prioriteringar.

Konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor (CEDAW) antogs av FN:s generalförsamling 1979 och undertecknades av Sverige året därpå. Vart fjärde år lämnar medlemsstaterna en rapport över hur man lever upp till konventionens olika artiklar. I juli 2001 överlämnade Sverige sin femte rapport till CEDAW. Mot bakgrund av denna rapport har FN riktat kritik mot Sverige bl.a. för att det finns så få kvinnor på höga poster, såväl inom offentlig som privat sektor.

Det är viktigt att den politiska ledningen i ett land är ett föredöme i jämställdhetsfrågor, handling måste överensstämma med ord, i annat fall förlorar politiken och politikerna i trovärdighet. Därför är det anmärkningsvärt att av de 62 myndighetschefer som regeringen utsåg år 2000 var endast 17 kvinnor. Detta har inte förbättrat statistiken för myndighetschefer totalt, endast en av fyra myndighetschefer är kvinna. Enligt statistik som Jämställdhetsrådet för transporter och IT tagit fram är ledningarna för Banverket, Vägverket, Sjöfartsverket, Luftfartsverket och länstrafikens huvudmän bedövande överrepresenterade av män. Detta trots att det inom transportsektorn tas beslut som berör stora delar av samhällsplaneringen.

Detta är ett underbetyg åt ett demokratiskt land med en regering som har ökad jämställdhet som ett högt prioriterat mål och som framhåller Sverige som världens mest jämställda land.

Vilka åtgärder avser statsrådet vidta med anledning av den kritik som FN riktat mot Sverige om det låga antalet kvinnor på höga poster inom offentlig sektor?

Debatt

(8 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2001/02:214, jämställdhetsläget i Sverige

Interpellationsdebatt 2001/02:214

Webb-tv: jämställdhetsläget i Sverige

Protokoll från debatten

Statsråd Britta Lejon (S)
Anf. 47 Statsråd Britta Lejon (S)
Fru talman! Rosita Runegrund har frågat jord- bruksminister Margareta Winberg vilka åtgärder statsrådet avser att vidta med anledning av den kritik som FN har riktat mot Sverige och som bl.a. rör det låga antalet kvinnor på höga poster inom offentlig sektor. Interpellationen har överlämnats till mig. Inledningsvis vill jag säga att jag delar Rosita Ru- negrunds syn att jämställdhet är en oerhört viktig demokratisk fråga. Det övergripande målet för rege- ringens jämställdhetspolitik är ett samhälle där kvin- nor och män har samma möjligheter, rättigheter och skyldigheter inom alla väsentliga områden i livet. Det innebär bl.a. en jämn fördelning av makt och infly- tande såväl inom politiken och den offentliga sektorn som i det privata näringslivet. När det gäller reaktionerna på Sveriges senaste periodiska rapport till FN-kommittén för avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor, CEDAW, som Rosita Runegrund hänvisar till, vill jag kommentera ett par saker som handlar om offentlig sektor. Kommittén riktar inte någon generell kritik mot andelen kvinnor på ledande poster i offentlig förvalt- ning utan pekar på vissa problemområden. Det gäller bl.a. domartjänster och högre tjänster inom utrikes- förvaltningen och vid universiteten. Kommittén oroas också över att kvinnorepresentationen är låg i statliga styrelser samt styrelser i statligt kontrollerade företag. Att så få kvinnor är ordförande i kommunala styrelser nämns också. Inom domstolsväsendet är den manliga dominan- sen stor bland de ordinarie domarna, särskilt chefs- domarna. Ett aktivt jämställdhetsarbete bedrivs dock inom domstolsväsendet. Olika utbildningsinsatser har t.ex. gjorts inom Domstolsverket för att lyfta fram jämställdhetsproblematiken, och särskilda ansträng- ningar görs för att uppmuntra kvinnor att söka chefsanställningar. Det kan nämnas att av de elva chefsdomare som anställdes år 2000 var sju män och fyra kvinnor. Vidare visar tillgänglig statistik att bland de yngre jurister som antagits till domarbanan är andelen kvinnor hela 60 %. Att rekryteringsunder- laget till domaryrket numera är kvinnodominerat, kommer förmodligen betyda att andelen kvinnliga ordinarie domare, även på chefsnivå, kommer att öka i framtiden. När det gäller situationen inom utrikesförvalt- ningens område är 17 av Sveriges 84 ambassadörer, som är beskickningschefer, kvinnor, dvs. ca 20 %. Andelen kvinnliga chefer i Utrikesdepartementet i Stockholm är 34 %. Detta är en betydligt högre andel än för bara några år sedan. Målsättningen är att ytter- ligare öka andelen kvinnliga chefer inom utrikesför- valtningen såväl ute som hemma. Denna målsättning genomsyrar hela personalpolitiken och kommer bland annat till uttryck i en jämställd basrekrytering och ett aktivt befordringsarbete. Ser vi på situationen inom utbildningsväsendet anser regeringen inte att könsfördelningen vad gäller professorer är rimlig. Det är en viktig kvalitetsfråga att öka andelen kvinnor i ledande befattningar inom högskolan. Regeringens etappmål är att andelen kvinnor i professorskåren ska uppgå till åtminstone 25 % år 2008. Om vi ser på situationen i statliga styrelser anser jag inte att kommitténs oro för en låg andel kvinnor i centrala statliga styrelser är befogad. Regeringen är på god väg att uppnå den fördelning om "50/50" som satts upp som mål. År 2000 uppgick den kvinnliga representationen till 46 %. Den höga andelen är bl.a. resultatet av skärpta rutiner vid utnämningar. Krav ställs numera på att två namnförslag ges vid alla no- mineringar, en kvinna och en man. Dessa ärenden ska numera alltid beredas gemensamt med jämställd- hetsenheten inom Regeringskansliet. När det gäller kvinnlig representation i bolagssty- relser gäller målet att en kvinnlig representation på 40 % ska vara uppnådd senast nästa år. Rosita Runegrund tar också upp regeringens ut- nämningar av verkschefer. De korrekta siffrorna för år 2000 visar att 39 sådana anställningsbeslut fatta- des. Av dessa avsåg 11 kvinnor. Av samtliga myn- dighetschefer uppgår nu andelen kvinnor till 28 %. Detta ska jämföras med situationen 1990, då andelen var endast 3 %. Statistiken visar således att utveck- lingen går åt rätt håll och att regeringens mål - att minst hälften ska vara kvinnor vid rekrytering av myndighetschefer inom civil statsförvaltning - är realistiskt. När det gäller den teknikdominerade verk- samheten håller jag dock med Rosita Runegrund om att den aktuella situationen inte är godtagbar. Ser vi på hela den offentliga sektorn, dvs. stat, kommuner och landsting, visar statistik från Statistis- ka centralbyrån att andelen kvinnliga chefer uppgick till 51 % 1998. När det gäller chefer i kommuner och landsting följer av den kommunala självstyrelsen att regeringen saknar inflytande över tillsättningen av dessa. Men jämställdhetslagen och Jämställdhetsombudsmannens tillsyn gäller naturligtvis hela arbetsmarknaden. Även om det tar tid tycker jag att utvecklingen vi- sar att de åtgärder regeringen vidtar ger effekt. Vi är på rätt väg. FN:s rapport innehåller också en rad lov- ord till regeringen. Slutligen vill jag poängtera att regeringen själv- klart har en viktig roll att spela som opinionsbildare. Jag vill också säga att jag delar Rosita Rune- grunds syn att det är viktigt med goda föredömen i jämställdhetsarbetet. Det måste vi alltid ha i åtanke, vid alla utnämningar. Här har alla, även riksdagen, ett stort ansvar.
Rosita Runegrund (Kd)
Anf. 48 Rosita Runegrund (Kd)
Fru talman! Jag får tacka för svaret. Det är bra att statsrådet delar min syn att jämställdhet är en viktig demokratisk fråga. Jag vill börja med att citera ur boken Jämställda på svenska, som jag har haft väldigt god nytta av. Den är skriven av Gunilla Fürst och presenterades under EU-ordförandeskapet förra våren. Ett citat ur boken: "Jämställdhetsideologin har så stark förank- ring i det svenska samhället att det finns en myt om att det redan råder jämställdhet. Få tycks bekymra sig om den reella brist på jämställdhet som ändå är upp- enbar." Regeringen intar en hög svansföring, kanske be- rättigat, när det gäller jämställdhet, men då måste också kritiken som riktas mot Sverige med anledning av den rapport som lämnades i juli förra året tas på största allvar. Eftersom jämställdhet är ett prioriterat mål för regeringen tycker jag att kritiken är i allra högsta grad berättigad. Här duger det inte att komma med att regeringen har en opinionsbildande roll eller att konstatera att regeringen vidtar åtgärder. Det är viktigt att den politiska ledningen i ett land är ett föredöme i jämställdhetsfrågor, men handling måste överstämma med ord. I annat fall förlorar politiken och politikerna i trovärdighet. Därför frågar jag: Anser statsrådet Britta Lejon att regeringen tar sitt ansvar när det gäller att undanröja de fördomar, strukturer och traditionella föreställ- ningar som försvårar och förhindrar jämställdhet mellan könen och därmed möjligheten för kvinnor att ta sig in men framför allt också att ta sig uppåt i den hierarki som råder inom olika myndigheter, förvalt- ningar och statliga företag? Det borde vara varje myndighets ansvar att till riksdagen redovisa hur man ska nå målsättningen att öka kvinnorepresentationen bland myndighetschefer. Även vid tillsättning av ambassadörer har rege- ringen valt att inte tillämpa sina egna doktriner. När regeringen kritiserades för att bara ett fåtal, tre av nio, nyutnämnda ambassadörer var kvinnor svarade bl.a. utrikesministern att det inte fanns till- räckligt kompetenta kvinnor. Jämställdhetsombuds- mannen reagerade, och enligt uppgifter i medierna hade han svårt att acceptera det argumentet. Om man ser på de uppgifter som presenterats i medierna under den tid då den här rapporten framla- des är det så att hälften av dem som antas till UD:s handläggarutbildning är kvinnor. Man följs åt till mellanchefsnivå. Sedan händer det någonting - eller ingenting, hur man nu vill se det. Det är då man frågar sig: Vad gör regeringen för att förändra de strukturer och attityder som gör att kvinnor under lång tid har blivit åsidosatta? Vi skry- ter med att ha nära 43 % kvinnor i riksdagen, men ansiktet utåt är en man. Min fråga kvarstår: Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta med anledning av den kritik som FN riktar mot Sverige angående det låga antalet kvinnor på höga poster inom offentlig sektor?
Viviann Gerdin (C)
Anf. 49 Viviann Gerdin (C)
Fru talman! Jag vill också yttra mig med anled- ning av Rosita Runegrunds interpellation till statsrå- det Britta Lejon. Den kritik som FN har riktat mot Sverige är befogad. Detta anser jag med hänvisning till den utveckling som råder. Det är 80 år sedan vi fick kvinnlig rösträtt i Sverige. Mycket positivt har hänt under de här åren, men vi är fortfarande väldigt långt ifrån jämställdhet i vårt land. Det som oroar många av oss är att vi tar ett steg framåt, men vi tar också ett steg tillbaka. Därför upplever vi många gånger att vi stampar på samma ställe. Vi kvinnor vill vara med och påverka samhällsut- vecklingen, men vi tillåts inte alla gånger att delta. Män styr och ställer fortfarande. Speciellt svårt är det för oss kvinnor att finnas med i den innersta beslut- skärnan, särskilt bland de stora besluten. Ett exempel som jag vill återge är något som hän- de för ett par år sedan. Det var när de regionala till- växtavtalen skulle arbetas fram. Vi gjorde en under- sökning. Jag representerade, och är förbundsordfö- rande för, Centerkvinnorna, landets största politiska kvinnoorganisation. Vi gjorde en undersökning landet runt för att se hur det ser ut när det gäller det kvinnli- ga inflytandet just i fråga om att utarbeta tillväxtavtal, som har en oerhörd betydelse för regionerna och länen. Det handlade om att lyfta fram de frågor som var viktiga för att det skulle bli tillväxt. Vi vet att tillväxt är väldigt viktigt för att behålla det vi beteck- nar som välfärd. Vi blev inte förvånade, utan vi kunde konstatera att det var som vi misstänkte. Den kvinnliga repre- sentationen i de beslutande församlingarna var oer- hört låg. Den var mellan 20 % och 25 %. Sedan har vi följt det hela, och vi har även följt hur det ser ut inom statliga myndigheter och verk. Vi kan konstatera att det finns en stor manlig överrepresentation i ledning- en för Banverket, Vägverket, Sjöfartsverket och Luft- fartsverket. Det kan tyckas att det är typiskt manliga områden, men det finns ingenting som är typiskt manliga områden. Män bestämmer över kollektivtra- fiken och den största andelen bland dem som nyttjar den är kvinnor. Visst har vi jämställdhetsplaner. Vi har jätte- många, mycket bra dokument. Ambitionerna har också varit uttalade. De finns men - och det är ett stort men - sedan tappar vi bort en del på vägen. Jag vet att det här också är fråga om att ändra at- tityder, och det är tydligen det som är det allra svå- raste. Här gäller det naturligtvis att kunna stimulera till att fler kvinnor åtar sig större uppdrag, men också att kunna sätta fokus på det hela och pressa och få fram en mycket större medvetenhet. Jag vill ge en eloge till Centerns EU- parlamentariker Karl Erik Olsson. Han har tillsam- mans med en folkpartistisk parlamentariker tagit initiativ till ett upprop för ökad jämställdhet inom EU och framför allt då i parlamentet. Det är också en sak som jag tycker att vi borde sluta upp bakom att verk- ligen sätta i fokus, alltså de orättvisor som finns. Vi borde lyfta fram det kvinnliga perspektivet i mycket högre grad. Jag skulle vilja höra från statsrådet Britta Lejon vad hon har för syn på detta och vilka åtgärder hon funderar på inom EU och EU-konventet. Vi vet att det har utsetts två män. Regeringen har bättrat på det hela genom att utse en kvinna. Det är en väldigt stor fråga eftersom vi har att anpassa oss efter många EU-regler.
Statsråd Britta Lejon (S)
Anf. 50 Statsråd Britta Lejon (S)
Fru talman! Nu är inte jag regeringens ansvariga statsråd för jämställdhetsfrågor, utan jag tror att mycket av anledningen till att jag svarar på den här frågan är att den i väldigt hög grad handlar om den offentliga sektorn och de statliga företagen och om hur det ser ut med jämställdheten där. Hur regeringen kommer att handskas med den kritik som riktas i den aktuella rapporten är nog något som egentligen statsrådet Margareta Winberg borde svara på. Självfallet är det så att vi i samtliga fall när vi får kritik från olika FN-organ tar till oss denna och funderar över vad vi kan göra bättre. Håller vi med om den kritik som riktas? Och om inte: hur ser bilden då ut? Jag har i mitt svar försökt ge några sådana återkopplingar till Rosita Runegrund. Självfallet kommer vi att ta till oss kritiken och fundera på om det finns några ytterligare insatser som kan göras. Tar vi vårt ansvar? frågar Rosita Runegrund. Ja, jag tror nog att de flesta som betraktar vad som har hänt i Sverige, både i det längre perspektiv som Vivi- anne Gerdin anslog, 80-årsperspektivet och kvinnors rösträtt, men också i det kortare perspektivet, kan se att vi har åstadkommit en förstärkning av jämställd- hetslagen. Vi har under den här mandatperioden an- slagit ett mainstream-perspektiv kopplat till särskilda riktade insatser i särskilt prioriterade områden. Vi har i dag, eftersom regeringen har beslutat om det, ett genusperspektiv i både jurist- och lärarutbild- ningarna, vilket vi inte hade tidigare. Vi har på en mängd områden genomfört ett antal åtgärder - kon- kreta handlingar, inte bara ord. Det är precis som Vivianne Gerdin säger också så att det handlar om attityder. Jag är den första att hålla med om att vi fortfarande, till dags dato, inte ens i Sverige har ett fullt jämställt samhälle. Och det är inte förrän det finns samhällen som är fullt jämställda mellan män och kvinnor som vi också kan säga att vi lyckats uppnå ett av de demokratiska mål som vi måste sätta upp för en väl fungerande demokrati. Självfallet är det så. Självfallet kan vi inte förtröttas. Självfallet får vi inte slå oss till ro. Därför är den kritik som kommer viktig, och där- för är era frågor viktiga. Men det handlar också om attityder och om att alla vi i samhället måste dra vårt strå till stacken. När vi ser på vilka som fattar de politiska besluten kan vi se att det fortfarande finns mycket att göra i de beslutande församlingarna runt- om i landet. Det finns många kvinnor som är politiskt aktiva och har förtroendeuppdrag. Men i ärlighetens namn är det så att när det gäller de verkligt tunga politiska posterna, som kommunalrådsposterna, ser det fortfarande ut så att männen är i dominans. Här har vi alla, i alla partier, anledning att rannsaka oss själva och ytterligare öka våra insatser för mer jäm- ställdhet. Slutligen vill jag säga något om detta med före- dömen. Jag tycker att det är för bedrövligt att EU- konventet verkar få den utformning som det får. Jag hade ju önskat mer från riksdagens sida, som har utsett fyra personer. Från regeringens sida har vi visserligen utsett två, en ordinarie och en suppleant, som är kvinnor, men det hjälper inte. Vi vet hur no- mineringarna från många andra länder ser ut, och det är bedrövligt. Det här är ett konvent som ska ägna sig åt framtidsfrågor och som har en total manlig domi- nans och dessutom en åldersstruktur som lämnar mycket övrigt att önska. Då kan man ju fundera över vad det kommer att bli för resultat av det här fram- tidskonventet.
Rosita Runegrund (Kd)
Anf. 51 Rosita Runegrund (Kd)
Fru talman! Just det här att frågorna ligger på oli- ka statsråd är lite förvirrande även för oss riksdagsle- damöter i samband med interpellationsdebatter. Det hade varit önskvärt om det hade varit jämställdhets- ministern som hade tagit det här svaret - mainstrea- ming i all ära. Jag har blivit intresserad av de här frågorna. Jag är egentligen inte den typen, om man får säga så, när det gäller jämställdheten och den delen. Jag är uppväxt med detta att ha det jämställt, alltså respekt för var- andra som individer, man och kvinna. Det som fick mig intresserad av att titta närmare på det här var just ombildningen av Samhalls styrelse, eller koncernled- ningen för Samhall. Då ställde jag frågan bl.a. till Mona Sahlin, och det var Björn Rosengren som svarade. Så kan det bli! Det handlade om just antalet kvinnor bland chefer och vid chefstillsättningar. Jag har nu följt det här företaget under tre års tid. I koncernstyrelsen ser det ganska bra ut; där är det den andel som statsrådet åberopar. Men hur ser bolagsledningen ut? Jo, av tio stycken är två kvinnor. Björn Rosengren svarade att i samband med den omorganisation som trädde i kraft beaktades särskilt möjligheterna att utse kvinnor till ledande befattningar, och det resulterade i att fyra kvinnor blev områdeschefer. Hur många områdesche- fer fanns det? Jo, det var 24. Han sade att ekonomi- chef och lönechef är kvinnor och att man har ett sär- skilt mentorprogram för att lyfta fram kvinnor som ska leda till att de kan få ledande befattningar inom Samhall. Man kommer också att göra nya satsningar för att öka andelen kvinnor i ledande befattning. Jag tycker att det här är fruktansvärt. Kvinnorna finns. Det finns kompetenta kvinnor, och det fanns en stor möjlighet att beakta dem vid omorganisationen. Statsministern säger att jämlikhet leder till ut- veckling. I ett företag som Samhall, med så många problem, hade det behövts både kvinnor och män. Detta föranledde mig just att fråga hur det ser ut i Sverige i dag. Vi har ord, men hur arbetar vi efter orden? Och vad gör vi för att påverka attityderna? Jag reagerade också när det i fredags stod i en kvällstidning att "Regeringens satsning på kvinnor kom av sig". Det gällde kvinnorna med toppjobb i EU. Min fråga till statsrådet är då: Finns det program för att stödja de kvinnor som får dessa toppjobb? Är vi lika bra som männen inom de här förvaltningarna i att bilda nätverk, att stötta kvinnor och att utbilda kvinnor? Det gäller alltså Samhall och EU. Jag ser fram mot statsrådets svar på den frågan.
Viviann Gerdin (C)
Anf. 52 Viviann Gerdin (C)
Fru talman! Jag vill fortsätta tala om kvinnor i le- dande ställning. Det händer ju en hel del positivt, för det är en och annan kvinna som får en chefsposition. Men i nästa steg kan man se att det då finns ett lö- neglapp mellan kvinnliga och manliga chefer. Det är bara att beklaga. Än värre är det när exempelvis löne- experten på JämO, Anita Harriman, bekräftar vad många har misstänkt, nämligen att mäns högre löner i nästan alla yrken inte kan förklaras utifrån vare sig erfarenhet eller högre utbildning. Vi vet också att i takt med att fler och fler kvinnor kommer ut på arbetsmarknaden har många kvinnor en mycket hög utbildning, ibland högre än männen. Ändå kommer kvinnorna till korta. Då är det något annat problem, som vi fortfarande inte har kunnat lösa. Jag tänker också på synen på manliga företag och kvinnligt företagande, där det också finns en gammal tradition som lever kvar som vi behöver förändra. Framför allt upplever jag att det låga barnafödandet är ett allvarligt tecken på en försämrad jämställdhetspo- litik i vårt land. Fortfarande tar kvinnorna huvudan- svaret. Än värre är att arbetsgivarna ser på kvinnor med barn som ett hinder, medan däremot män med små barn får höjd status. Det här kan vi naturligtvis inte acceptera. Arbets- givare och andra parter inom både den privata och den offentliga sektorn måste lära sig att kvinnor är lika viktiga på arbetsmarknaden som män, och speci- ellt i ett land som har arbetsbrist inom många områ- den. Jag vill avsluta med att säga några uppskattande ord. Vi som politisk kvinnoorganisation gläder oss i alla fall över regeringens stöd till bidrag för att vi ska kunna fortsätta vår verksamhet.
Statsråd Britta Lejon (S)
Anf. 53 Statsråd Britta Lejon (S)
Fru talman! Ja, jag tror att vi kan fortsätta att prata om detta ämne i långa tider. Det finns mycket som är värt att ta upp. Ni har tagit upp några av de frågeställ- ningar som är viktiga och där vi har mycket kvar att göra. Dit hör bl.a. det faktum att löneglappet mellan kvinnors och mäns löner i Sverige inte har förändrats på rätt sätt sista tiden. Dit hör bl.a. det faktum att det fortfarande finns förlegade attityder, strukturer och arbetsformer hos arbetsgivare, både privata och of- fentliga, och att det svenska samhället fortfarande inte är byggt för barn. Låt oss bara ta det enkla faktum att vi är här och debatterar jämställdhetsfrågor klockan halv 7 på kvällen. I kväll skulle jag egentligen, efter att ha varit utomlands i över en vecka, för första gången ha gått med min dotter på en sak som hon aldrig har gjort förut. För mig som statsråd är det fullkomligt omöj- ligt att planera när jag måste vara i riksdagen för att svara på interpellationer. Det är ett litet exempel på hur min verklighet ser ut och hur svårt det fortfarande är att få livet att gå ihop om man är ensamstående med barn. Det är mycket kvar att göra. Vi kanske inte ska ta riksdagens arbetsformer som exempel, därför att här har ändå en hel del förbättrats tack vare medvetenheten hos riksdagsledamöterna och talmännen. Löneglappet mellan kvinnor och män är en av de absolut största utmaningar som vi har kvar och som vi måste lösa. Som gammal facklig förhandlare kan jag bara säga att jag tror att en av orsakerna till att det ser ut som det gör är att det finns för få kvinnor vid förhandlingsborden. Jag var nästan alltid ensam kvin- na. I dag har vi nu via lagstiftningen ett krav på att arbetsgivarna och parterna på arbetsmarknaden måste göra en analys av de löneskillnader som finns och måste lämna förslag till åtgärder i löneförhandlingar- na. Det vore väl katten om inte detta skulle påverka. Det vore väl också katten om inte kvinnors högre utbildningsnivå så småningom, tillsammans med den medvetenhet som den här diskussionen för med sig, gör att kvinnor med råg i ryggen klarar av att säga "nej tack, till den lönen duger det inte". Men fortfa- rande finns det en del kvar att göra när det gäller attityder hos både kvinnor och män. Jag kan tyvärr inte svara på Rosita Runegrunds fråga om Samhall, för jag kan inte förhållandena inom den enskilda offentliga koncernen. Jag kan bara säga att i regeringens chefspolicy ingår självfallet jämställdhetsfrågorna som en mycket viktig del. När det gäller rekrytering av och utveckling för chefer lägre än generaldirektörer och överdirektörer är det myndigheternas och verksamheternas eget ansvar, men det ska vara samma målsättning och samma chefspolicy som regeringen har vad gäller verksche- fer. Vi får hoppas på bättring, med andra ord. När det gäller EU tvingas vi nog konstatera att vi har en del att göra över huvud taget för att promota och stötta svenskar, både kvinnor och män, i EU på alla nivåer. Det är ett arbete som vi bara har börjat med. Där ligger vi fortfarande lite efter andra länder. Tyvärr kan jag inte svara på den frågan i detalj.
Rosita Runegrund (Kd)
Anf. 54 Rosita Runegrund (Kd)
Fru talman! Jag tror inte att jag och statsrådet Britta Lejon är så oense när det gäller just jämställd- hetsfrågorna. Jag tror att vi kan komma överens om det här. Det som jag kritiserar regeringen för är att man inte återkommer till riksdagen och talar om vad man tänker göra och vilka åtgärder man vidtar i de olika fallen. Jag tycker att man är skyldig att informera riksdagen om vilka åtgärder man kommer att vidta när det gäller just kritiken från FN. Den verklighet vi har som riksdagsledamöter tror jag att statsrådet i högsta grad kan ha möjlighet att påverka. Det som bekymrar mig lite grann är att det är 40- talisterna - jag tillhör den gruppen människor - som har format jämställdhetspolitiken men att strukturerna kvarstår. Det som jag ser som ett hot mot demokratin är just att ungdomar, och speciellt invandrare, kom- mer in i de här strukturerna som är formade av 40- talisterna. Det är där som jag tror att den segregerade arbetsmarknaden, löneskillnaderna och allt vad man kan räkna upp är en fara när man ska försöka få in de här ungdomarna i arbetslivet på ett jämställt sätt. Man talar också så varmt om mainstreaming. Det gäller att kunna sätta detta i fokus, att attityder måste förändras. Jag förstår att statsrådet inte kan svara beträffande Samhall. Det var i alla fall det som väckte min lust att framställa den här interpellationen. Jag tycker att det som regeringen säger sig ha som mål ska genomsyra ut i bolagsbildningar och när det gäller tillsättandet av chefer.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.