Jerusalems framtida status
Interpellation 2008/09:37 av Sachet, Ameer (s)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2008-10-16
- Anmäld
- 2008-10-16
- Fördröjd
- Ärendet var fördröjt
- Svar fördröjt anmält
- 2008-10-23
- Sista svarsdatum
- 2008-10-30
- Besvarad
- 2008-11-21
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
den 16 oktober
Interpellation
2008/09:37 Jerusalems framtida status
av Ameer Sachet (s)
till utrikesminister Carl Bildt (m)
Frågan om Jerusalems status är avgörande för en fredlig lösning på Palestinakonflikten.
Grundproblemet handlar om den politiska kontrollen över Jerusalem, stadens geografiska utbredning (gränser) och om ansvaret för de heliga platserna. De heliga platsernas status har diskuterats långt innan staten Israel grundades. Dessa platser har djupgående meningsskapande innebörder för världens cirka två miljarder kristna, en och en halv miljard muslimer och ca 20 miljoner judar. Platserna utgör noder i symboliska universum som ger livsmod och kollektiv tillhörighet för alla som firar påsk, Chanukka och Ramadan.
Enligt FN:s delningsplan från 1947 skulle staden ha en internationell status, vilket avspeglar platsernas gränslösa religiösa betydelse. Staten Israel har annekterat de östra delarna av Jerusalem, och när det israeliska parlamentet Knesset 1980 förklarade Jerusalem som staten Israels eviga och odelbara huvudstad och stående under israelisk suveränitet möttes det av stark kritik. Enligt en FN-resolution i säkerhetsrådet i augusti 1980 (nr 478) är staten Israels annektering av östra Jerusalem olaglig och i strid med en internationell rättsordning.
Palestiniernas önskan är att östra Jerusalem förblir en del av en palestinsk statsbildning och motsätter sig därför den israeliska annekteringen. När en makthavare i dag kräver exklusiv kontroll över Jerusalem finns stora risker att inte bara palestinier utan många av världens troende känner sig berövade en central del av det som ger deras liv en djupare mening. Staten Israels annektering ökar spänningen i regionen. Givet Mellanösterns instabila politiska läge i dag bör Sverige agera så att orsakerna till konflikt minskar.
Ju längre tiden går, desto svårare blir det att finna en lösning på frågan. Israel fortsätter att bygga bosättningar i östra Jerusalem. I dag bor där närmare 200 000 israeliska bosättare. Dessutom har Israels regering ökat intensiteten i att bygga nya bosättningar som ringar in Jerusalem. Allt detta försvårar livet för de palestinier som är bosatta i östra Jerusalem, och det gör att Jerusalem förlorar sin multireligiösa och multietniska karaktär.
Världssamfundet, inklusive USA, har vädjat till Israels regering att omedelbart avbryta expansionen i och kring östra Jerusalem.
Förhandlingar om Jerusalems slutgiltiga status skulle, enligt 1993 års principdeklaration mellan Israel och PLO, ha inletts i maj 1996. Några sådana reella förhandlingar har ännu inte påbörjats.
EU och Sverige anser att förhandlingarna om Jerusalems status måste ta sin utgångspunkt i de gränser som rådde före kriget 1967, det vill säga att de delar av Jerusalem som hörde till Jordanien fram till 1967 ska tillhöra en framtida palestinsk statsbildning. Sverige och EU bör verka för att Israel omedelbart avbryter expansionen i och kring östra Jerusalem samt att parterna stoppar alla aktiviteter som kan försvåra en framtida fredlig lösning i frågan om Jerusalems status. Den politiska kontrollen över Jerusalem har en symbolisk betydelse som når långt fler personer än de som bor i staden i dag. Ansvarstagande politiker måste acceptera detta faktum, och om dagens makthavare i Jerusalem inte inser detta bör omvärlden göra det klart.
Sverige har varit ett av de länder som länge har engagerat sig i konflikten och som har lyckats föra samman de två sidorna i olika dialoger. Sverige har både förutsättningarna för och måste verka för att spela en aktiv och avgörande roll i denna process.
Mina frågor med anledning av detta är:
1. På vilka sätt avser statsrådet att inom EU och i andra internationella sammanhang öka ansträngningarna för att uppnå en politisk lösning av Palestinafrågan, inbegripet östra Jerusalems status?
2. Genom vilka initiativ inom EU och i andra internationella sammanhang avser statsrådet att stödja FN:s resolutioner som kräver att Israel ska dra sig tillbaka från ockuperat område?
3. Vilka åtgärder ämnar statsrådet vidta för att förmå USA att öka pressen på Israel att avbryta bosättningspolitiken och att få bosättarna att lämna östra Jerusalem?
Debatt
(31 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2008/09:37
Webb-tv: Jerusalems framtida status
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2008/09:33 Fredagen den 21 novemberProtokoll 2008/09:33 2 § Svar på interpellationerna 2008/09:37-41, 43, 45 och 56 om Palestina och Israel
Protokoll från debatten
Anf. 1 Carl Bildt (M)
Herr talman! Ameer Sachet, Monica Green, Peter Hultqvist, Tone Tingsgård, Christina Zedell, Thomas Strand, Marie Granlund och Hans Linde har alla ställt frågor som rör den israelisk-palestinska konflikten och regeringens Mellanösternpolitik. Jag väljer att besvara de åtta interpellationerna i ett sammanhang. En samlad debatt i kammaren har sitt värde.
Det finns anledning att hysa förhoppningar om att Annapolisprocessen kommer att nå resultat. Knappast i år, som det först var tänkt, men på sikt. Det kanske kan tyckas väl optimistiskt i en tid då Israel förbereder nyval, utgången av de palestinska försoningssamtalen är oviss och en ny amerikansk president ska installeras.
Men parterna har redan kommit en bra bit på väg i förhandlingarna. Det är nu angeläget att det internationella samfundet stöder dem på ett sådant sätt att fredsprocessen kan behålla momentum genom denna tid av politisk transition.
Europeiska unionens och Sveriges engagemang är omfattande och målet är tydligt: En självständig, demokratisk och livskraftig palestinsk stat som existerar sida vid sida med Israel i fred och säkerhet. Lösningen tar sin utgångspunkt i folkrätten, inklusive FN:s säkerhetsråds resolutioner, 1967 års gränser och färdplanens principer.
Samtidigt vill jag framhålla att det är parterna själva som måste komma fram till en hållbar lösning. Båda parter har ett ansvar för konflikten och dess lösning. Vi är beredda att stödja en framförhandlad lösning som båda parter kommit överens om. Det gäller såväl de framtida gränserna och Jerusalems status som andra centrala frågor i en fredsuppgörelse.
EU och därmed Sverige spelar en viktig roll i fredsprocessen, inte minst genom det omfattande statsbyggande stödet och närvaron på marken. Här verkar vi på flera fronter för att bidra till att förbättra förutsättningarna för en stabil palestinsk stat och en fungerande palestinsk ekonomi.
Sverige tillhör de största givarna och bidrar i år med ca 700 miljoner kronor i totalt stöd. Vi är pådrivande för att stärka den internationella samordningen av biståndet och deltar nu i koordineringsorganet AHLC, Ad Hoc Liaison Committee.
EU:s insats till stöd för civilpolisen och rättsväsendet på de palestinska områdena, Eupol Copps, spelar en viktig roll för att stärka lag och ordning och därmed för att förbättra säkerheten till gagn för bägge parter. Sverige har under året fördubblat antalet personer vi sänder till insatsen. Den framgångsrika investeringskonferensen i Betlehem i våras, där handelsminister Ewa Björling deltog, lade grunden för mer omfattande utländska investeringar på de palestinska områdena och kommer att följas upp. Därtill har EU och den palestinska sidan inlett ett fördjupat och breddat samarbete inom ramen för det så kallade interimsavtalet som bland annat möjliggör handel till förmånliga villkor.
För att uppnå fred krävs ansträngningar från bägge parter, däribland förtroendeskapande åtgärder och omedelbara förbättringar på marken.
En grundläggande förutsättning för att Europeiska unionens statsbyggande stöd ska få långsiktig effekt är att rörelsefriheten på de palestinska områdena förbättras. Även om vissa israeliska vägspärrar tagits bort har antalet rörelserestriktioner det senaste halvåret ökat från 611 till 630 enligt FN:s kontor för samordning av humanitära frågor, Ocha. En huvudorsak till den svåra humanitära situationen är palestiniernas - och därtill internationella humanitära organisationers - beskurna rörelsefrihet.
För det statsbyggande stödet är det också viktigt att de palestinska myndigheter och säkerhetsstrukturer som Europeiska unionen samarbetar med agerar på ett ansvarsfullt sätt, inte minst när det gäller respekten för mänskliga rättigheter, samt tar ett ökat ansvar för säkerheten och agerar med kraft för att motverka terrorism och stoppa raketbeskjutningar.
Herr talman! Israel har en självklar rätt att existera, och dess legitima säkerhetskrav inkluderar rätten att skydda sina medborgare mot raketbeskjutningar och terrorattacker. Bosättningspolitiken och byggandet av separationsbarriären på ockuperad mark är dock djupt oroande. Europeiska unionens och Sveriges inställning är klar: Agerandet strider mot såväl internationell rätt som Israels åtaganden enligt färdplanen. Ockupationen måste upphöra. I dialogen med Israel om dessa frågor betonar vi även vikten av förtroendeskapande åtgärder till stöd för de politiska förhandlingarna.
Folkrätten vänder sig i första hand till stater. Vad gäller företag eller individer - även om det är företag som jag fått en fråga om - är situationen mer komplex. Här handlar det snarare om lämplighet och om de vägval företaget eller en individ skulle göra. Det bör dock ligga i företagens intresse att agera med försiktighet för att undvika att uppfattas som en del av ett ockupationsförhållande. Varken Sverige eller Europeiska unionen har direkta möjligheter att förhindra europeiska investeringar i bosättningar på de ockuperade områdena. Vi har däremot en skyldighet att se till att produkter från bosättningarna inte ges tullfrihet under associeringsavtalet mellan Europeiska unionen och Israel. Här finns klara regler och riktlinjer som regelbundet följs upp inom EU.
Herr talman! Regeringen verkar för att isoleringen av Gaza hävs. EU:s övervakare står redo att återuppta gränsinsatsen Eubam Rafah så snart omständigheterna tillåter. Vi verkar även för att andra gränsövergångar ska hållas öppna. Utöver humanitär hjälp är det avgörande för en hållbar ekonomisk utveckling att råvaror för industri och annan produktion tillåts komma in i Gaza. Det är även en förutsättning för en rad viktiga utvecklingsprojekt som även stöds av Sverige och andra EU-länder.
Slutligen vill jag framhålla att EU och Sverige stöder ansträngningarna för palestinsk försoning och uppslutning bakom president Abbas förhandlingslinje. En framgång här kan vara ett viktigt steg mot en palestinsk stat, som omfattar både Västbanken och Gaza, och den tvåstatslösning som förutses i färdplanen.
Då Monica Green, som framställt interpellation 2008/09:38, anmält att hon var förhindrad att närvara vid sammanträdet medgav talmannen att Roland Bäckman i stället fick delta i överläggningen.
Talmannen konstaterade att Christina Zedell som framställt interpellation 2008/09:41 och Marie Granlund som framställt interpellation 2008/09:45 inte var närvarande i kammaren.
Anf. 2 Ameer Sachet (S)
Herr talman! Tack för svaret, utrikesministern! Vi i Sverige lever i demokrati och frihet. Inte minst därför har vi en viktig uppgift att genom en aktiv utrikespolitik bidra till demokratisk utveckling och ökad respekt för mänskliga rättigheter i världen.
Solidaritet, säkerhet och samarbete med andra länder i världen i FN och inom EU är centralt för oss socialdemokrater. Med den utgångspunkten är det naturligt för mig att se en dialog mellan parterna i Mellanöstern som grund för en fredlig lösning på konflikten.
Det är viktigt att budskapet om dialog förs fram till alla parter i konflikten. Vi måste tro på att dialogen kan leda till fred. Folkrätten är grunden och måste respekteras av både palestinier och israeler. Alla måste ta sitt ansvar, israeler och palestinier men också olika nationella och internationella aktörer och inte minst USA.
Enligt FN:s delningsplan från 1947 skulle Jerusalem administreras internationellt men vara delad mellan staten Israel och palestinierna. Israel annekterade stadens västra del 1949 och tog kontroll över östra Jerusalem under sexdagarskriget 1967.
Muren på ockuperat område kan inte accepteras. Den strider mot folkrätten och allt mänskligt förnuft. Ockupationsmakten får enligt folkrätten inte göra ändringar på det ockuperade området. Murens dragning på ockuperat territorium kan inte rättfärdigas vare sig med hänvisning till säkerhetsläget eller Palestinas intresse.
Herr talman! Muren samt de otaliga vägspärrarna gör det också omöjligt för palestinierna att leva ett vanligt liv. Att driva ett företag, skicka sina barn till skolan, ta sig till sjukhus eller arbetet - allt blir i det närmaste omöjligt genom att restiden blir absurt lång, om man ens kommer fram.
Israel har ett ansvar för sitt folks säkerhet. Men murens nackdelar står inte i proportion till den säkerhet den eventuellt bidrar till. Muren är också en stark symbol för en bruten relation och hindrar på ett mycket konkret och genomgripande sätt utvecklingen av goda relationer mellan israeler och palestinier.
Murens dragning och den fortsatta expansionen av bosättningar riskerar att skära av de palestinska delarna av Jerusalem från Västbanken. Israels avsikt förefaller vara att stärka greppet om Jerusalems östra delar, vilket går stick i stäv med att stadens status och uppdelning ska avgöras i förhandlingar.
Utvecklingen i staden har direkt bäring på möjligheterna att upprätta en fullvärdig och ekonomiskt hållbar palestinsk stat och uppnå en hållbar och varaktig lösning på den israelisk-palestinska konflikten.
Herr talman! Jag vill fråga utrikesministern hur han bedömer förhandlingsläget kring östra Jerusalem. Och på vilket sätt kan Sverige bidra till att östra Jerusalem inte avskärs från Västbanken i övrigt?
Anf. 3 Roland Bäckman (S)
Herr talman! Utrikesministern! Under en vecka i maj hade jag förmånen att delta i en studieresa till Israel och Palestina. Helt plötsligt befann jag mig på ett av världens hetaste ställen. Det var otroligt spännande, men kanske ändå mest något av en skrämmande upplevelse för mig.
I området rådde en situation av ockupation och, som jag såg det, förtryck. Jag upplevde vad en åtskillnadspolitik innebär för den som blir drabbad av den. Jag såg barn växa upp i en miljö där andra barn var deras fiender redan från tidig ålder. Jag såg en arbetslöshet som hade drabbat en stor grupp människor på grund av politiska beslut som innebar att de helt hade skurits av från arbetsmarknaden.
Vid Klagomuren upplevde jag ett förbud mot att fotografera samtidigt som en del av landets invånare bar på automatkarbiner med fingret på avtryckaren.
Herr talman! Jag funderar naturligtvis på om och i så fall hur utrikesministern agerar för att påverka till en förändring i området i Palestina och Israel.
Jag vill också delge er några exempel på vilka förutsättningar för barn jag fick information om. Vart tionde barn lider av rakitis orsakad av näringsfattig mat. Hälften av barnen i Palestina lider av anemi. Tre fjärdedelar av barn under fem år har brist på A-vitamin. Kvinnor föder barn vid
checkpoint
då de inte får passera för att nå sjukhus.
Jag funderar på om utrikesministern har någon tanke på att agera utifrån FN:s barnkonvention och att den ska följas i detta ockuperade område.
Sedan 2006 har palestinier från Gaza inte längre möjlighet att få arbetstillstånd i Israel. Israels beslut att stänga gränserna bidrar i stor utsträckning till den skyhöga arbetslösheten på ockuperat område. Ca 33 procent av befolkningen på Västbanken och 80 procent av befolkningen på Gazaremsan är beroende av matleveranser från internationella organisationer.
Hur ser utrikesministern på förutsättningarna för palestinier att skapa arbetstillfällen, skapa en egen ekonomi och se till att man har mat för dagen under rådande situation?
Anf. 4 Peter Hultqvist (S)
Herr talman! Jag tackar för svaret. Hur länge kan man bygga nya bosättningar på den av Israel ockuperade Västbanken utan att omvärlden reagerar med kraft? Hur länge kan man tillåta att olika typer av bosättare vecka efter vecka, månad efter månad, år efter år flyttar fram sina positioner utan att det blir en hård motreaktion? Hur länge ska landkonfiskationer på den av Israel ockuperade Västbanken få fortgå utan en stark motreaktion? Varför tolereras det här?
Här bygger man mur på ockuperad mark i strid mot internationell rätt, men omvärlden sätter inget speciellt tryck på Israel. Bosättningar, murbyggen, vägspärrar, väghinder och mycket annat sätter ett hårt tryck på palestinierna varje dag. Nya faktum tillåts etableras på marken. Ibland känns det som att omvärlden rycker på axlarna. Tv-inslagen svischar förbi. Livet går vidare. Nya bosättningar etableras. Väghinder fortsätter. Vardagens apartheid får pågå.
Nu bor nästan en halv miljon israeliska bosättare på Västbanken. De bor i ungefär 150 bosättningar. Ungefär 250 000 av dem finns i östra Jerusalem. Utöver dessa finns ett hundratal så kallade utposter - mindre bosättningar under etablerande. Här är det så att en del försvinner och andra kommer till och uppstår i ny skepnad någon annanstans, men hela tiden pågår en kamp om marken meter för meter. Det pågår varje dag, varje vecka och varje månad. Det handlar om att etablera faktum, det handlar om att tränga sig fram, det handlar om att utöka kontrollen och ytterst handlar det om att tränga tillbaka palestinierna. Så vidrig är den praktiska vardagen och verkligheten. Så ser det ut i den vardag som palestinierna upplever.
Bosättningarna ökar med i genomsnitt 5,5 procent per år. I dag tar bosättningarna upp ca 40 procent av Västbankens markyta. 30 procent av dem ligger på konfiskerad palestinsk mark. Det här är tydliga utstuderade brott mot den internationella folkrätten. De måste fördömas tydligt och klart; det finns ingenting att hymla om på den punkten.
Bosättningarna på Västbanken binds samman av ett eget vägnät. Det är ett vägnät som jag själv har trafikerat och som har mycket god kvalitet. Det är sammankopplat med Israel, men det får användas endast av bosättare. Palestinierna är hänvisade till andra, sämre vägar. Jag har också trafikerat de vägarna.
Apartheid som princip råder i det här fallet på den av Israel ockuperade Västbanken. Man styr vem som får åka på vilken väg. Klasskillnaden i vardagen mellan bosättarna och palestinierna är oerhört enkel att skåda. Det krävs nästan att man är totalt blind och döv för att inte uppfatta den skillnaden i vardagen. Jag trodde att den här primitiva typen av uppdelning var någonting som inte kunde existera tolv år efter det att apartheidregimen fallit i Sydafrika.
Israels politik är dubbelbottnad. Å ena sidan säger man att man vill förhandla, å andra sidan pågår bosättningarna som hela tiden etableras och växer fram. Det här gör att känslan blir oerhört kluven. Vad vill man egentligen? Det är viktigt att vi reagerar från svensk sida och från EU:s sida. Vad gör utrikesministern inom och utom EU för att utöva press på Israel för att stoppa den folkrättsvidriga bosättningspolitiken som sätter oerhört stora käppar i hjulet för en fredsprocess?
Anf. 5 Tone Tingsgård (S)
Herr talman! Jag tackar utrikesministern för svaret. Det går inte att ha några riktigt tunga invändningar mot det som står i svaret. Däremot saknar jag, och kanske en del av mina meddebattörer, svar på en del lite mer specifika frågor.
Jag har i min interpellation försökt att i korthet beskriva den situation som råder i Gaza. När Israel har upphört med sin ockupation av Gazaremsan och dragit sig tillbaka har resultatet för de palestinier som har blivit kvar där blivit lika illa eller kanske värre. I stället för att vara ockuperade med israeler närvarande blev de instängda av israeler och utlämnade till varandra.
Efter valet 2006 när Hamas vann en majoritet i den palestinska lagstiftande församlingen blev den nyvalda regeringen isolerad av omvärlden. Samma behandling fick den samlingsregering som al-Fatah och Hamas kom överens om ett år senare.
Att man kommit överens om en samlingsregering hindrade inte att det utbröt svåra stridigheter mellan al-Fatah och Hamas just på Gazaremsan. Orsaken till stridigheterna är väl delvis oklar, men en konsekvens har blivit att Hamas har stärkt sitt grepp om befolkningen samtidigt som al-Fatahanhängare fängslats, torterats och avrättats.
Även om den direkta orsaken till den spända situationen är kampen mellan de olika palestinska organisationerna är det inte svårt att se att Israels avspärrning och isolering av hela området närmast driver upp den spänningen genom bland annat den maktlöshet som tvingas på befolkningen. Israels motivering till stängningen är den dagliga raketbeskjutningen som förvisso är folkrättsvidrig, men Israel svarar också med oproportionerligt våld i sina attacker.
På samma sätt som den israeliska isoleringen av Gaza försämrar och försvårar möjligheterna för palestinierna där att leva fredligt med varandra försämrar och försvårar situationen på Gazaremsan för palestinier och israeler i resten att Mellanöstern att samverka och samarbeta.
Utrikesministern håller med om att Sverige har goda kontakter med Israel och Palestina och kan uträtta mycket både på egen hand och inom EU:s ram och beskriver också en del av vad Sverige gör. Men utrikesministern svarar inte på min fråga om han anser att isoleringen av regimen av Palestina ska fortsätta och om han i så fall tror att det främjar en lösning av konflikten. Utrikesministern svarar heller inte på frågan om den svenska regeringen gör något för att hjälpa fram en försoning mellan al-Fatah och Hamas. Tror utrikesministern att det går att få fram ett fredsavtal mellan Israel och Palestina utan en sådan försoning?
Anf. 6 Thomas Strand (S)
Herr talman! Jag har ställt två frågor till utrikesministern. Den första löd: Vad avser utrikesministern att göra för att samtal med samtliga relevanta valda politiska ledare på Västbanken, i Gaza och Israel ska komma till stånd? Den andra frågan löd: Vad avser utrikesministern att göra för att verka för försoning mellan parterna på Västbanken och i Gaza så att en demokratisk palestinsk regering kan återinsättas?
Jag vill tacka utrikesministern för svaret, men jag tycker emellertid att utrikesministern glider förbi mina två frågor. Jag hoppas därför att utrikesministern vill utveckla sitt svar på mina frågor.
Palestinafrågan har varit kärnan i Mellanösternkonflikten i mer än åtta decennier. Många försök till fredslösningar har tagits, men lika ofta har dessa ansträngningar slutat i besvikelse och frustration. Ytterst är det den palestinska och den israeliska civilbefolkningen som drabbas av alla dessa misslyckanden.
Vi får aldrig ge upp tron på fred, frihet och demokrati i Israel och Palestina. Både de israeliska och de palestinska folken har rätt att leva i trygghet i två stater inom säkra och erkända gränser.
Det framgår tydligt av interpellationerna att den internationella rättens principer måste vara vägledande för ställningstaganden och bedömningar av konflikten mellan Israel och Palestina. Sveriges utrikespolitik ska klargöra att respekt för folkrätten utgör grunden för en fredlig lösning.
När det är sagt kan vi konstatera att Israel fortfarande inte respekterar folkrätten utan fortsätter sin ockupation av områden som erövrats i kriget 1967. Folkrätten bryts också genom bosättningarna på de ockuperade områdena och den mur som nu till betydande delar byggs på den palestinska Västbanken. Till detta kommer den omänskliga isoleringen av Gaza som gör livet oerhört svårt för många palestinier.
I januari 2006 fick palestinierna en demokratiskt vald regering, men Europa och väst tog inte vara på chansen att stödja denna unika öppning för demokrati i arabvärlden. I stället isolerade man den folkvalda palestinska regeringen och bidrog därigenom till det sammanbrott av de palestinska, mödosamt byggda, demokratiska institutionerna som vi har åsett. På grund av EU:s och västvärldens politik sjunker respekten i Mellanöstern för demokrati som styrelseform, för FN:s resolutioner och för västvärldens ledande roll i världspolitiken. Vi bäddar för nya konflikter.
Jag är övertygad om att fredsprocessen endast kan leda till en varaktig fred om den har legitimitet från alla relevanta parter på respektive sida. Det kräver medverkan både från de dominerande partierna i det israeliska Knesset och från de dominerade partierna i den palestinska lagstiftande församlingen. Därför vill jag fråga utrikesministern om det inte är dags att börja prata med Hamas. De valdes trots allt av det palestinska folket i fria val.
Anf. 7 Hans Linde (V)
Herr talman! Jag vill också börja med att tacka utrikesministern för svaret. Vi har i dag att diskutera en lång rad interpellationer som berör Israels ockupation av Palestina. Det är långt ifrån första gången i den här kammaren som vi debatterar den här frågan. Få utrikespolitiska frågor torde ha resulterat i så många motioner, interpellationer och frågor som just Israels ockupation av Palestina.
Att Israels ockupation av Palestina väcker ett så stort engagemang i Sverige är knappast förvånande. Solidaritetsrörelsen med det palestinska folket är och har länge varit stark. Genom decennier har kontakterna och utbytet både med Palestina och med Israel varit omfattande, inte minst genom alla de palestinska flyktingar som lever i Sverige.
De flesta av oss som har skrivit interpellationer här i dag och som deltar i den här debatten har besökt det ockuperade Västbanken, sett människorna bakom nyhetsrapporteringen och mött offren för Israels urskillningslösa och rasistiska apartheidpolitik. Ingen människa med ett uns av empati i sin kropp kan förhålla sig neutral när man har sett muren som styckar upp ett land, när man har gått genom vägspärrarna där förnedringen av palestinierna tillhör normen och när man har suttit med de förtvivlade palestinska mödrarna vars söner berövats dem av ockupationsmakten.
Herr talman! Israels ockupation av Palestina sker inte i ett vakuum. Den hade inte varit möjlig utan USA:s militära bistånd till landet. Den hade inte varit möjlig utan EU:s förmånliga handelsavtal. Kopplingarna mellan konflikten i Mellanöstern och Sverige omfattar inte bara utbyte och solidaritetsarbete. Sverige har ett långtgående och omfattande politiskt, ekonomiskt och militärt samarbete med ockupationsmakten Israel.
För mig och Vänsterpartiet börjar försvaret av folkrätten och stödet till ett fritt och demokratiskt Palestina här hemma i Sverige. Därför är vi så kritiska till EU:s förmånliga handelsavtal med Israel som också omfattar Sverige. Det är ett handelsavtal som ger den israeliska industrin stora ekonomiska fördelar och därigenom bidrar till att stärka den ekonomiska basen för ockupationspolitiken.
Sverige har också ett omfattande militärt samarbete med Israel, ett samhälle som vi i Vänsterpartiet starkt kritiserat. Vi har militärattaché i Tel Aviv från svensk sida. Det pågår ett omfattande besöksutbyte mellan det svenska försvaret och den israeliska armén. Israel har tillåtits testa militära flygplan i svenskt luftrum. Vi exporterar visserligen i dag inga vapen till Israel, men det svenska försvaret importerar krigsmateriel från Israel varje år. Det innebär att våra gemensamma skattepengar går rätt in i den israeliska krigsindustrin.
Herr talman! Den 21 oktober i år avslöjade Diakonia, Svenska kyrkan och Swedwatch att det svenska företaget Assa Abloy genom sitt dotterbolag Mul-T-Lock bedriver verksamhet i industriområdet Barkan i den illegala israeliska bosättningen Ariel på den ockuperade Västbanken, en verksamhet som tydligt bidragit till att palestinier bestulits på sin mark och bidragit till Israels bosättarpolitik, som står i tydlig strid med folkrätten.
Att ett svenskt företag väljer att investera i en illegal bosättning står tydligt i strid med den svenska utrikespolitikens intentioner, även under Carl Bildts ledning. Men vad värre är, är att Assa Abloy som svenskt företag väljer att investera i ett ockuperat område, vilket svärtar ned Sveriges anseende och trovärdighet i regionen och förminskar våra möjligheter att vara en kraft för fred i regionen och för ett fritt Palestina.
Min fråga till utrikesministern, som jag inte har fått något svar på, blir: Vad kommer den svenska regeringen att göra för att förhindra att fler svenska företag väljer att bidra till ockupationen genom att investera i illegala bosättningar? Är utrikesministern beredd att föra en dialog med det svenska näringslivet så att inte det svenska näringslivet motverkar den svenska utrikespolitiken när det gäller Mellanöstern?
Anf. 8 Elisabeth Svantesson (M)
Herr talman! Utrikesministern! Det har varit mycket intressant att läsa de här åtta interpellationerna och nu lyssna till interpellanterna. Det är helt klart så att Israel väcker många känslor. I dagens debatt tycker jag att det är väldigt tydligt att några av interpellanterna ser Mellanösterns problem synonymt med den israelisk-palestinska konflikten. Och det är inte bara det. När jag läser och lyssnar upplever jag att problemen i hela Mellanöstern för några av interpellanterna stavas Israel. Jag ser bara ett enda perspektiv, en enda dimension, där Israel är boven och förövaren och där palestinierna är offren och martyrerna.
Jag menar att det inte är så enkelt. Den här frågan är inte helt svart och inte helt vit. Därför vill jag göra några korta reflexioner över de interpellationer som debatteras här i dag. Jag vill rikta uppmärksamheten på det jag upplever som kanske mest onyanserat i debatten.
Monica Green påstår i sin interpellation liksom Peter Hultqvist här i dag att det pågår apartheid i Israel. Det är för mig ett grovt övertramp att uttrycka sig så. Min fråga blir: Är det numera en socialdemokratisk ståndpunkt att det pågår apartheid i Israel? Tyvärr verkar det bli en allt vanligare anklagelse mot demokratin i Israel, trots att landet rankas på ungefär samma plats som Sverige i Freedom Houses listning över demokratiska fri- och rättigheter.
Glömmer interpellanterna bort att trots att Israel under hela sin 60-åriga historia har varit i krig med alla eller flera av sina arabiska grannar har den minoritet, främst araber, som utgör 20 procent av landets befolkning fulla medborgerliga rättigheter inklusive rätten att rösta, att väljas till offentliga ämbeten och att bilda egna partier? Det råder jämställdhet för kvinnor, pressfrihet med mera. De här rättigheterna är nära nog helt unika i Mellanöstern, särskilt vad gäller minoriteter och kvinnor. Hur ser det ut när det gäller dessa rättigheter på Gaza och Västbanken?
Jag delar på många sätt interpellanternas ståndpunkt när det gäller svårigheter som palestinier möter, och jag kan hålla med om att många palestinier lever under ett hårt förtryck. Civilbefolkningen i Gaza har haft det mycket svårt, särskilt sedan Hamas militärkupp mot den palestinska samlingsregeringen i juni 2007. Jag beklagar detta djupt.
Men när man ger sig in i diskussionen om vem som förtrycker kan man inte göra det helt ensidigt. Man får inte glömma det ansvar som den palestinska myndigheten har. Bakgrunden till palestiniernas svårigheter analyseras ofta väldigt enögt. När jag läser just Monica Greens interpellation får jag en känsla av att hon menar att alla problem som finns inom den palestinska myndigheten ska belasta Israel.
Jag menar att vi, Sverige och EU, måste sätta tryck på Hamas. Jag tror inte på att samtala eller förhandla med Hamas. Javisst, de har röstats fram i fria val. Det har många partier gjort runt om i världen. Det innebär ändå inte att man ska förhandla med en terroristorganisation.
Jag avbryter där och återkommer senare.
I detta anförande instämde Fredrick Federley (c).
Anf. 9 Hans Wallmark (M)
Herr talman! Jag ska göra något som jag inte trodde att jag skulle behöva göra här i Sveriges riksdag, men jag måste komma med ett erkännande. Jag saknar Göran Persson.
Jag saknar Göran Persson här i kammaren, framför allt som relief till de socialdemokratiska interpellationer vi har kunnat läsa och ta del av. Göran Persson lyckades med någonting som statsminister i svensk politik, nämligen att införa en realism när det gäller Mellanöstern. Han var faktiskt i den här frågan inte ensidig, utan här försökte han bygga upp en komplex bild med många fasetter, och det tror jag är precis vad situationen kräver.
Därför är det lite tråkigt att ta del av interpellationerna, som är så ensidiga och kategoriska. Jag förnekar inte att en del av de här inblickarna, reseberättelserna och iakttagelserna som har redogjorts för här i kammaren och i interpellationerna äger sin giltighet och är riktiga. Det är en del av sanningen.
Men att man i så många interpellationer i så hög grad kan bortse från den andra sidan tycker jag är fascinerande. Det står ingenting om bussbomberna, ingenting om skräcken på Tel Avivs gator, ingenting om den oro som mödrar känner även på den israeliska sidan och ingenting om att barn, bebisar i barnvagnar, har beskjutits uteslutande av ett skäl, nämligen att de är av judisk härkomst. Det står heller ingenting om förspelet till den situation som nu råder i Palestina, nämligen våldet mellan olika palestinska grupper. Allt detta är också inblickar och iakttagelser som jag tycker äger sin giltighet och som jag tycker också krävs för att man bättre ska kunna diskutera och förstå situationen.
Det står heller ingenting om Hamas syn på staten Israel. Är det rimligt - den frågan kan också riktas till Sveriges utrikesminister - att föra dialog och diskussion med en gruppering som inte erkänner Israels existens?
För mig är det så att de grundläggande villkoren för att föra en diskussion om Mellanöstern är staten Israels existens, att man avsäger sig våld och att man respekterar ingångna avtal.
För några veckor sedan i P 1:s lördagsintervju, som oftast brukar vara rätt intressant - jag tror till och med att utrikesminister Carl Bildt har deltagit någon gång - var det före detta president Martti Ahtisaari från Finland. Han säger att fred är möjlig, men han betonar just detta att det förutsätter att vägen till fred går genom att man erkänner staten Israel och dess gränser men också de här andra villkoren.
Herr talman! Jag tror att fred är möjlig. Jag hoppas i varje fall innerligt att fred och samexistens är möjlig. Jag tror också - det har också delvis pekats på i interpellationerna - att det går genom ett fritt näringsliv, att man har ett utbyte affärsmän emellan. Jag tror också på det civila samhället. Låt mig bara fästa uppmärksamheten på vad Lutherska Världsförbundet gör genom att hjälpa palestinska kristna att bygga bostäder i Jerusalem.
Men jag tror inte att den här diskussionen vinner på att man ensidigt pekar ut en sida. Jag tror att vi i den här debatten behöver Göran Perssons anda och att se den komplicerade situation som finns.
Roland Bäckman hänvisade till barnkonventionen och barnens möjligheter. Jag tror att det är oerhört relevant och oerhört viktigt.
Barn ska inte få växa upp där de redan från början ser andra barn som fiender. Det gäller såväl palestinier som judar. Barnkonventionen ska gälla. Vilken barnkonvention tillåter att judiska barn skjuts i sina barnvagnar?
Anf. 10 Fredrick Federley (C)
Herr talman! Det finns all anledning att nyansera debatten något. Det framstår i interpellationerna som om det fanns enhällighet i denna kammare om hur man ser på konflikten och på vem som bär ansvaret.
Jag vill börja med att ge all heder åt Tone Tingsgård som hade ett mycket nyanserat inlägg där hon lyfte fram den svåra problematik som gäller Gazaremsan och det tillbakadragande som Israel gjorde och som kanske inte blev helt lyckat. Det föranleder en fråga till interpellanterna: Avkräver man nu av Israel ett omedelbart tillbakadragande också från Västbanken, utan att det är planerat och väl förankrat, med risk för att det blir på samma sätt som det blivit på Gazaremsan?
Jag vill tacka utrikesministern för ett nyanserat svar. I övrigt saknar debatten helt nyanser, vilket spiller över i debatten ute i samhället. Det spiller också över i synen på judar i Sverige. I våras firade vi att den demokratiska staten Israel hade funnits i 60 år. På grund av den starkt vinklade debatten i Sverige om vad som sker i Israel och Palestina tvingades judar, när de gick från synagogan till festen på Berns, gå bakvägen under stränga säkerhetsåtgärder och passera väggarna med minnesmonumentet över de judar som fallit offer för Förintelsen - detta i Sverige 2008. Det beror på den starkt vinklade debatt som förs bland annat i denna kammare.
Jag kan inte finna ett enda ord, inte en enda kommentar eller fundering från interpellanterna om vad som kan vara palestiniernas ansvar i detta. Inte med ett enda ord kommenterar man missilregnet som både från libanesisk sida och från Gazaremsan i år rasat över Israel och in i civila bosättningar. Det uppenbara målet är hela tiden civila bosättningar och andra civila mål. Det sägs inte ett ord om att palestinska barn får lära sig en geografi där Israel över huvud taget inte finns på kartan. Ingenstans ställer man sig frågan hur man kan rikta så grov kritik mot ett land som respekterar rätten för homosexuella, yttrandefriheten och kvinnors rättigheter, medan man i det land och det parti som flera av interpellanterna vill att man ska debattera har en helt annan uppfattning.
Inte heller vill man lyfta fram någon kritik mot kringliggande länder som Jordanien, Libanon och Egypten och ställa krav på dem. Interpellanterna verkar mena att Israel ska försörja palestinierna med gas, olja, vägar, säkerhet, sjukvård och medicin trots att missilregnen pågår. Det verkar vara interpellanternas uppfattning. Däremot ställer man inte sådana krav på de kringliggande länderna. Eller är det en gammal socialistisk och kommunistisk ådra, där man hellre värnar diktaturer än demokratier, som lyser igenom i den här debatten? Det vore väl värt att höra interpellanterna utveckla sin syn på de omkringliggande länderna.
Sedan vill jag korrigera Hans Wallmark. Det är inte bara Göran Persson som är en bra socialdemokrat när det gäller denna fråga. Också Mona Sahlin är nyanserad och bra. Jag lyssnade på henne i synagogan i våras. Problemet är många socialdemokrater, inte de socialdemokratiska partiordförandena.
Ett av de största problemen inom socialdemokratin är Peter Hultqvist. Som jag känner Socialdemokraterna har de jobbat länge mot apartheid i Sydafrika. De har solidariskt kämpat för de svartas sak, för de svartas rättigheter och frihet. Nu sätter man likhetstecken mellan Israel och det förtryck som i många år pågick i Sydafrika. Helt oförblommerat förminskar man det förtryck som de svarta i Sydafrika fick utså för att man här vill plocka billiga poäng som inte har någon saklig grund.
Vi bör diskutera nyanserat, men då krävs det att man i grunden erkänner Israels rätt att existera och att Israel är en demokrati, men också att Israel har brister. Det är även jag beredd att göra. Jag kritiserar Israels brister. Men när man i kammaren tar till övertoner som kanske helst av allt borde riktas mot Nordkorea och Iran och i stället använder dem mot demokratin Israel finns det, herr talman, all anledning att nyansera debatten.
Anf. 11 Birgitta Ohlsson (Fp)
Herr talman! Jag vill inleda med att tacka utrikesministern för hans svar.
Israel väcker ständigt känslor kan vi nog konstatera, och det är inte första gången många av oss står i denna talarstol för att diskutera Israel. Jag instämmer i mina allianskamraters inlägg, men jag noterade också att Tone Tingsgård var den enda av interpellanterna som hade en någorlunda nyanserad syn och kunde föra fram kritik mot bägge sidorna.
Som Fredrick Federley nämnde är det i år 60 år sedan staten Israel utropades. Jag tror inte att jag är den enda i kammaren som gärna också hade firat staten Palestinas 60-årsjubileum i våras, den 14 maj. Det hade inte varit en omöjlighet om freden fått en chans när staten Israel bildades 1948. Det hade endast gått tre år sedan Förintelsen, då sex miljoner judar mördades i nazisternas koncentrationsläger. Därför är det tragiskt att vi år 2008 i denna kammare, men också utanför kammaren, får höra så fatala angrepp på staten Israel.
Som många debattörer nämnt är staten Israel en av efterkrigstidens mest framgångsrika demokratisagor. Det är ett land som från dag ett satsade på att införa demokrati, yttrandefrihet, pressfrihet, minoriteters rättigheter, en stark feminism och självständiga domstolar. Det är det enda landet i arabvärlden och Mellanöstern som från dag ett valde rätt väg. Det är intressant att man från vänsterhåll, som annars ofta lyfter fram progressiva politiska frågor som homosexuellas rättigheter, jämställdhet mellan kvinnor och män, miljö och annat, inte kan se de framgångar som staten Israel, som från början hade starka vänsterinslag, nått.
Vi ser hur hoten mot staten Israel ständigt förnyas på den globala politiska arenan. En del grannländer har förvisso slutit fred med Israel, men krigstillstånd råder med andra. Vi ser hur terroristattacker krävt tusentals civila liv, och också i dag regnar det raketer över israeliska samhällen nära Gaza. Vi hör hur Irans president Ahmadinejad åter hotar att radera Israel från kartan och har egna ambitioner att skaffa kärnvapen. Hoten mot staten Israel är alltså lika allvarliga som tidigare. Men på vänsterfronten intet nytt. Israel är den ständiga förövaren.
Det grövsta övertrampet på den fronten fick jag höra av en vänsterpartistisk riksdagsledamot i denna kammare så sent som i våras då han jämförde israeler med nazistiska lägervakter. Det var höjden av övertramp. Det tyckte jag passerade gränsen, inte minst med tanke på att många av min makes släktingar blev utrotade under andra världskriget.
För oss liberaler handlar frågan om staten Israel inte om att diskvalificera det palestinska folkets rätt till en egen stat. Tvärtom beklagar vi, som sagt, att vi inte kan fira Palestinas 60-årsdag i år. Folkpartiet var faktiskt det första partiet i Västeuropa som tog ställning för en tvåstatslösning. Och vem var partiledare för Folkpartiet då? Jo, det var Per Ahlmark.
Jag vill avsluta mitt första inlägg med att betona att vi måste försöka tänka framåt. Det finns ingen riksdagsledamot i denna kammare som inte tror på en tvåstatslösning. Den tror vi allesammans på. Vi ska ha en tvåstatslösning. Det finns inte någon riksdagsledamot som förnekar eller vägrar att se det palestinska folkets lidande, tvärtom. Många av oss har besökt Hebron, sett illegala bosättningar och tycker att det är fruktansvärt. Och inte heller finns det någon riksdagsledamot som inte vill satsa på att upprätta fred i regionen, men då måste man vara konstruktiv. Då kan man inte tala om apartheidsystem och rasism och skylla allt på en part. Det krävs två att dansa tango.
Anf. 12 Carl Bildt (M)
Herr talman! Jag ska försöka hålla mig borta från både Per Ahlmark och Göran Persson och i stället uppehålla mig vid situationen i Mellanöstern.
Låt mig börja med att säga att det är mycket svårt att finna några invändningar mot de olika beskrivningar som här getts av situationen framför allt på de ockuperade områdena. Jag tror inte att någon, oavsett synpunkter i övrigt, kan ha några grundläggande invändningar mot Roland Bäckmans beskrivning.
Samtidigt som vi har denna situation inser vi att det egentligen bara finns en enda lösning, och det är att vi inte endast får en fredsprocess, som vi talat om länge, utan att vi får en fredsprocess som leder fram till en varaktig, bärkraftig och stabil fred i detta område. Det är ett arbete som mer eller mindre, och fram och tillbaka, pågått sedan 1948 och har, som bekant, inte varit märkbart framgångsrikt.
Jag tillhör dock dem som tror att vi nu har en situation som kanske innebär större möjligheter än vi sett på utomordentligt länge. Det är därför svensk och europeisk utrikespolitiks uppgift att försöka stödja de möjligheter till fred som faktiskt finns.
Vad grundar jag då detta på? Jag grundar det på de grundläggande förändringar som har skett både i Israel och i de palestinska områdena. Inom Israel har man gett upp den farliga illusionen efter 1967 om att kunna upprätta någon typ av Stor-Israel. Bosättningspolitiken var ett av många uttryck för detta.
De uttalanden vi har sett under den senaste tiden av premiärminister Olmert är historiskt betydelsefulla när det gäller insikten om vad en fred måste innebära.
Likadant är det på den palestinska sidan där drömmen om att kasta Israel i havet länge varit rätt dominerande. Det finns förvisso rester av detta kvar på samma sätt som det finns drömmar om Stor-Israel kvar i delar av den israeliska debatten. Men när vi lyssnar på inte bara president Abbas eller premiärminister Fayad utan också ser utvecklingen i rörelser som Hamas är det ingen tvekan om att det rör sig i riktning mot ett erkännande eller ett accepterande av staten Israel. Därmed rör vi oss i alla fall framåt.
Samtidigt är de problem som återstår mycket stora. Ameer Sachet frågade mig om östra Jerusalem som ett konkret exempel på ett av de allra svåraste problemen. Låt mig bara erinra om att det faktum att vi nu har nyval i Israel är för att utrikesministern Livni icke ville acceptera att bilda regering med ett parti som vägrade förhandlade någonting om östra Jerusalem. Nyvalet i Israel är alltså en produkt av att man ville ha en förhandlingsflexibilitet också vad gäller östra Jerusalem. Detta visar på de spänningar vi måste arbeta med.
Samma sak gäller de palestinska områdena. Tone Tingsgård och andra berörde spänningsförhållandet mellan al-Fatah och Hamas. Från vår utgångspunkt är det så att på samma sätt som den israeliska regeringen och statsledningen ska vara en part är det den palestinska statsledningen, om vi använder detta uttryck, som är part, och försoningsprocessen i de palestinska områdena är framför allt deras ansvar, skyldighet och uppgift. Vi kan uttrycka vårt stöd för detta och för till exempel de ansträngningar som Egypten nu håller på med. De är viktiga, men Hamas ville inte delta i det senaste mötet. Jag tror dock inte att våra möjligheter att göra så rasande mycket är så stora.
Det är mycket jag inte hinner med, men låt mig till slut bara säga att vi ska se detta även i ett bredare perspektiv. Vi har rörelser på ett antal olika områden i regionen. Vi har indirekta samtal mellan Israel och Syrien. Vi har en utveckling i Libanon som är mindre negativ än vad vi hade kunnat föreställa oss. Vi har just nu en aktiv jordansk process för att försöka se vad man kan göra åt Gaza. Vi har de egyptiska ansträngningarna vad gäller försoningssamtalen och Qatar. Vi avvaktar en ny amerikansk administration, och jag kan försäkra att detta är frågor som står mycket högt upp på den europeiska agenda som vi nu förbereder med stor intensitet inför det kommande året.
Anf. 13 Ameer Sachet (S)
Herr talman! Tack, utrikesministern! Vi ska hålla oss till interpellationerna och de frågeställningar som finns redovisade där.
Hela konflikten är komplex. Det är inte lätt att svara på alla frågor. Enligt min mening har Israel som den starkaste parten ett särskilt ansvar för en lösning på konflikten, även om palestinierna naturligtvis måste upphöra med såväl internt våld som självmordsbombningar och andra terrorhandlingar mot israelerna. Vi ska nyansera debatten väldigt tydligt och klart nu.
Vi socialdemokrater stödde al-Fatah i det palestinska parlamentsvalet. Det hör dock till demokratins spelregler att även oönskade kandidater kan vinna val. Resultatet blev en svår situation att hantera för omvärlden efter att Hamas vann valet.
Enligt min mening skulle en fredlig, hållbar och rättvis lösning av den israelisk-palestinska konflikten underlätta utvecklingen i riktning mot demokrati, stabilitet och ekonomiskt välstånd i hela Mellanösternregionen. För att uppnå detta måste ockupationen upphöra. Dessutom måste det ske en politisk lösning på den inompalestinska konflikten. En hållbar och rättvis fred kan bara bygga på en lösning som har förhandlats fram mellan parterna på grundval av folkrätten.
En utvidgad internationell närvaro är nödvändig i de nu ockuperade områdena, och inte minst i östra Jerusalem. En av de viktigaste förutsättningarna för att det ska kunna bildas två stater, Israel och Palestina, inom säkra och erkända gränser är att Jerusalem blir huvudstad i båda länderna.
Folkrätten är grunden och måste respekteras av både palestinier och israeler. Mellanösterns och Jerusalems konflikt är svår och mångsidig. Man kan inte välja att bortse från enskilda delar av den komplexa konflikten. Man kan inte argumentera utifrån ett enda perspektiv eller bara välja att se delar av helheten. FN:s generalförsamling är medveten om att alla förhandlingar om ett slutgiltigt fredsavtal i Mellanöstern förutsätter att frågan om Jerusalem löses.
Som största biståndsgivare och medlem av den internationella kvartetten bakom vägkartan för fred har EU ett särskilt ansvar att driva en kraftfull diplomati för att få i gång fredsprocessen. Jag hoppas att Sverige som medlem i EU blir mer aktivt i den processen. Regeringen måste intensifiera Sveriges engagemang inom EU, men vi måste också som enskild nation verka för en fortsatt fredsprocess i Mellanöstern.
Till Elisabeth Svantesson, som är från Örebro län precis som jag, vill jag säga att det är stor skillnad. Israel har en minoritet - araber och palestinier. Israel har definitivt inte rätt att ockupera andras mark. Så säger folkrätten. Det är stor skillnad. Man kan inte på något sätt rättfärdiga att vissa stater och länder ockuperar andras mark.
Kan Sverige självt eller genom EU påverka USA i frågan om Jerusalems status och uppdelning? Det är en central och väsentlig fråga i själva konflikten. Vilka initiativ gällande detta avser utrikesministern att ta framöver?
Anf. 14 Roland Bäckman (S)
Herr talman! Jag tror faktiskt att utrikesministern håller med mig om att de palestinska barnen har en minst sagt bekymmersam situation, även om det är lite svårt att höra och se det i ministerns svar.
Många palestinska barn har helt plötsligt fått uppleva att det har byggts en jättestor mur mellan deras hem och deras skola. Fler och fler barn tar sig över gränsen till Israel och arbetar med att återvinna glas och metall på israeliska soptippar i stället för att gå i skolan. Barnen är alltså tvungna till detta för att försöka hjälpa sina föräldrar med försörjningen.
Jag vet inte om Elisabeth Svantesson höll med mig, men när barn lider spelar det för mig mindre roll vem som är boven. Barn ska inte leva och växa upp med förutsättningar som dem palestinska barn lever under.
Trevligt förresten att utrikesministern gillade mitt första inlägg, men nu vill jag höra vad utrikesministern tänker göra. Avser utrikesministern att agera för att motverka barnfattigdom och verka för att muren ska rivas så att barnen åter kan gå i skolan?
Palestinier på Västbanken tvingas söka jobb inom illegala bosättningar där de är olagliga besökare utan arbetstillstånd. Visst låter det märkligt, men för många är det vardag. Här arbetar de helt utan skydd av lagen och saknar helt möjligheter att kräva en rimlig arbetsmiljö, försäkringar, arbetarskydd och så vidare. Att kräva avtalsenlig lön är naturligtvis inte att tänka på.
Hur ser utrikesministern på illegala bosättningar i ockuperat område och rådande förutsättningar för palestinier att över huvud taget ha möjlighet att få en inkomst och mat för dagen? Hur ser utrikesministern på förutsättningarna nu i dag och i morgon?
Anf. 15 Peter Hultqvist (S)
Herr talman! Västbanken tillhör inte Israel. Västbanken är ockuperat område. I mitt första inlägg berörde jag enbart förhållanden på ockuperat område och kommenterade över huvud taget ingenting om de interna förhållandena och strukturerna i staten Israel.
Desmond Tutu konstaterade efter ett besök på Västbanken att hans upplevelse var densamma när det gäller vägnätet. På ena vägen till bosättningarna, stor, bred och fyrfältig, får bosättarna åka. På den smala grusvägen som går alldeles bredvid får palestinierna åka. Vad är det här? Han gav det benämningen "apartheid". Om någon skulle vara expert i den frågan är det väl han.
Däremot har jag icke berört de interna förhållandena i staten Israel.
Vilket perspektiv ska vi utgå från? Vilka är nyanserna? För mig är perspektivet folkrätten. Jag tror att folkrätten är det internationella regelverk som kan lägga grunden för fungerande fred. Det är det enda regelverk vi har att förhålla oss till internationellt. Om det då blir onyanserat att utifrån folkrättens principer konstatera att det är illegalt att bygga bosättningar, om det blir onyanserat att konstatera att det är fel att konfiskera palestinskt land, om det också blir fel att konstatera att det är fel att bygga muren på ockuperad mark, vad är det då som är nyanserat?
Jag tycker att man ska se saker för vad de är. Detta är brott mot folkrätten som försvårar freden, dialogen och möjligheten att komma överens. Detta måste man klart och tydligt kunna säga också till Israel. Någon sorts ryggrad måste det faktiskt finnas även i en sådan här diskussion.
Diskussionen om nyanseringar i sådana här sammanhang kan ofta bli diskussioner för att komma ifrån många kärnfrågor, många otrevligheter som man inte vill se för vad de är. Man vill inte se förtrycket på ockuperat område. Man vill dölja de här bitarna. Det tycker jag är allvarligt.
Man ska utgå från folkrättens principer, försöka lägga dem som grund för en dialog mellan parterna och vara entydig och klar i budskapet. Ska vi kunna komma överens här, ska vi kunna bygga broar av förtroende mellan palestinier och israeler måste det internationella regelverket respekteras. Jag tror inte att det finns någon annan väg. Man har provat våldets väg. Man har provat krigets väg. Det ger ingenting. Det skapar ingenting som bygger stabilitet och fred för framtiden. Folkrätten och det internationella regelverket är det som måste gälla.
Glöm inte att Israel en gång i tiden kom till genom just ett folkrättsligt beslut. Det är grunden för staten Israels existens i dag. Därför menar jag att det är rimligt att man försöker lösa fortsättningen på konflikten enligt de principerna.
Den bästa av nyanseringar vore att samtliga i kammaren i sina resonemang strikt hävdade folkrätten och hade detta som entydigt budskap till samtliga parter i konflikten. Jag tycker också att Carl Bildt försöker ha det grundläggande perspektivet. Sedan kan jag kanske tycka att man skulle vara lite offensivare i hur man involverar den palestinska ledningen, myndigheten och dem som är valda i processen. På vilket sätt försöker ministern verka i den andan?
Anf. 16 Tone Tingsgård (S)
Herr talman! Jag skulle vilja börja med att säga till Elisabeth Svantesson att om hon bara ser ett perspektiv hos interpellanterna är det kanske mer hennes problem än någon annans. Jag tycker också att Hans Wallmark debatterar mot en bild som han målar upp och inte mot det faktiska underlaget i interpellationerna. Till Fredrick Federley vill jag gärna understryka att vi försöker ställa krav inte på Israel utan på den svenska regeringen. Det är huvudsyftet med interpellationen.
Det har refererats till fredspristagaren Martti Ahtisaari tidigare i debatten. Han sade förvisso att han trodde att en lösning på konflikten var möjlig, men också att han skämdes för det internationella samfundet, som inte lyckats åstadkomma en lösning på konflikten. Finns bara den politiska viljan går det att finna en lösning, sade han. Och vem är jag att ifrågasätta fredspristagarens omdöme?
Jag vill fortsätta att fråga. Jag tyckte i och för sig att utrikesministern gav en väldigt hoppingivande beskrivning av de rörelser som har skett i området på båda sidor. Vad jag möjligen kan känna är att den är väl optimistisk. Är det därför utrikesministern pekar på Annapolissamtalen? Det är de som pågår nu, men är de verkligen det optimala uttrycket för världssamfundets politiska vilja i frågan? För mig känns det inte riktigt så.
Jag tycker att situationen är besvärlig. Självklart ligger det någonting i att uppgörelsen mellan de stridande parterna på den palestinska sidan är deras sak. Försoningen måste de komma fram till. Men omständigheterna runt omkring är förfärliga. Man underlättar inte. Finns det verkligen ingenting man kan göra för att underlätta för parterna i detta otroligt utsatta område just nu, oavsett historien bakom, mer än samtalen i Annapolis? Jag tycker inte att det räcker.
Anf. 17 Thomas Strand (S)
Herr talman! I Unescos stadgar kan vi läsa: "Eftersom krigen har sitt ursprung i människornas sinnen, måste försvaret av freden också byggas upp i människornas sinnen." Citatet säger något väldigt viktigt om hur vi hanterar konflikter. Det handlar om mentala processer, om att kommunicera till förnuftet och känslan. Jag tror definitivt inte på metoden "öga för öga, tand för tand". Ska man hantera konflikter konstruktivt och långsiktigt måste man våga möta varandra ansikte mot ansikte och se varandra i ögonen. Man måste vilja förstå varandra genom verkligt lyssnande. Den enda långsiktigt framgångsrika vägen är det lyssnande samtalet.
Det är lättare sagt än gjort. Men det handlar om en tro på att det alltid finns en möjlighet till förändring och utveckling. Försoningsarbetet i Sydafrika är ett bra exempel på att det går att hantera svåra motsättningar genom ett ärligt och uppriktigt försoningsarbete. Därför är isolering inte vägen till fred i Israel och Palestina.
Vi kan inte blunda för det faktum att Hamas vann valet 2006. Det var en glädjande händelse i sig att det kunde hållas fria demokratiska val. Nu vann Hamas valet, och det har ställt till med bekymmer för västvärlden. Jag vill klart deklarera att jag inte stöder Hamas politik. Samtidigt är det en viktig princip att man inte kan ignorera dem som blivit valda av folket. Det är demokratins fundament. Vilka signaler skickar det till det palestinska folket och alla de sköra demokratier som finns?
Nu valde EU och västvärlden att isolera Hamasregeringen, men det märkliga är att isoleringspolitiken har fortsatt även efter det att en samlingsregering bildats efter Meckaöverenskommelsen 2007. Det kan finnas taktiska skäl för Israel att underblåsa ett splittrat palestinskt folk. USA:s kamp mot terrorismen medför att Hamas isoleras. Även i arabiska länder som Egypten och Jordanien kan det finnas intresse av att isolera Hamas med tanke på dessa länders egna bekymmer med extrema grupperingar. Men varför ska EU gå i den fällan? Det är hög tid att EU vågar bryta mark och inta en annan ståndpunkt. Vi anser att den svenska regeringen aktivt ska driva på en förändring i EU. Det handlar ytterst om demokratins principer och övertygelsen om att man endast når verklig och varaktig förändring genom att våga tala med varandra, även om man är djupt oense om de politiska lösningarna.
Olof Palme myntade ett bevingat uttryck: Politik är att vilja. Palme ville förändring och bjöd därför in Yasir Arafat till Stockholm. Då blev reaktionerna likartade dem vi ser i dag. Kritiken var stark och högljudd. Palme bjöd in en terrorist, och det var absolut fel.
I historiens ljus vet vi vad detta djärva politiska agerande fick för konsekvenser. Det banade väg för Osloprocessen och kom att förändra PLO.
Jag önskar att den svenska regeringen vill vara lika djärv och proaktiv i dag. Därför frågar jag utrikesministern än en gång: Med tanke på att utrikesministern talade om en rörelse inom Hamas mot ett erkännande av Israel, är utrikesministern beredd att tala med Hamas? Vilka instruktioner får de svenska diplomaterna? Får det svenska generalkonsulatet i Jerusalem tala med företrädare för Hamas?
Anf. 18 Hans Linde (V)
Herr talman! Inte oväntat men beklagligt faller Israels hejaklack i denna kammare i vanlig ordning in i sin gamla retorik där all kritik mot staten Israel blir detsamma som att vara antisemit eller att krama terrorister. Det är inte ett hederligt sätt att argumentera. Men det är väl den typen av argument man får ta till när man ska legitimera och bortförklara Israels folkrättsbrott och Israels grova och omfattande brott mot de mänskliga rättigheterna.
För oss vänsterpartister är det glasklart. Israeler och palestinier har rätt till säkerhet. Den stora skillnaden mellan oss i Vänsterpartiet och den syn som Birgitta Ohlsson, Fredrick Federley och deras gäng framför här är att vi aldrig kan acceptera och inte sätta likhetstecken mellan Israels rätt till säkerhet och att Israel skulle ha rätt att begå folkrättsbrott, grova kränkningar av de mänskliga rättigheterna eller kollektivt bestraffa en och en halv miljon män, kvinnor, barn och gamla som i dag bor på Gazaremsan.
För mig och Vänsterpartiet är inte det här en fråga om att vara proisraelisk eller propalestinsk. Det här är en fråga om att vara "pro" folkrätten, att stå upp för folkrättens grundläggande principer. Det är det jag har gjort i min interpellation.
Artikel 49:6 i fjärde Genèvekonventionen slår fast att en ockupationsmakt, i det här fallet Israel, är förbjuden att flytta sin egen befolkning till ett ockuperat område. Ett folkrättsbrott är ett folkrättsbrott är ett folkrättsbrott som aldrig kan ursäktas.
Det finns ingen här i kammaren som försvarar eller skulle bortförklara problemen med de barnböcker som produceras i Palestina, förtrycket av HBT-personer i Palestina eller för den delen attacker mot civila israeler från palestinskt håll. Det finns ingen i den här kammaren som försvarar det. Men ett folkrättsbrott är ett folkrättsbrott är ett folkrättsbrott, och det kan aldrig ursäktas.
Det Assa Abloy har gjort genom att ha sin verksamhet på de ockuperade områdena har varit att just bidra till ett folkrättsbrott. Genom sin verksamhet i den illegala bosättningen Ariel gör man det möjligt för Israel att flytta bosättare från Israel in på ockuperat område i strid med artikel 49 i Genèvekonventionen, eftersom företaget skapar jobbtillfällen och ekonomisk utveckling i bosättningen på bekostnad av de palestinier som har fördrivits från sin mark mot sin egen vilja.
Är det detta som Hans Wallmark kallar ekonomiskt utbyte mellan företagare?
Tyvärr är inte Assa Abloy ensamt om att bidra till folkrättsbrott. Kolsyremaskiner av märket Soda Stream tillverkas på Västbanken i bosättningen Ma'ale Adumim av företaget Empire. Företaget Veolia, som tidigare hette Connex och som bedriver i alla fall delar av lokaltrafiken här i Stockholm, bedriver också ett spårvägsprojekt i Jerusalem på ockuperad mark. Spårvägsprojektet bidrar till att förstärka ockupationen i östra Jerusalem genom att man knyter samman de illegala bosättningarna i östra Jerusalem med de israeliska delarna i västra Jerusalem. Därigenom stöder och bidrar Veolia och Soda Stream med sin verksamhet till Israels brott mot folkrätten och försvårar försöket till fredsprocess.
Carl Bildt säger i sin inledning att varken Sverige eller EU har direkta möjligheter att förhindra europeiska investeringar i bosättningar på de ockuperade områdena. Det är självklart helt sant, Carl Bildt. Men det hindrar ju inte regeringen på något sätt från att även på det här området ha en dialog med det svenska näringslivet om lämpligheten i att bidra till folkrättsbrott. Är utrikesministern beredd att ta initiativ till en bred dialog med det svenska näringslivet för att förhindra att fler svenska företag investerar på de ockuperade områdena?
Det här är inte en fråga om företagsekonomi, Carl Bildt, det här är en fråga om folkrätt. Ett folkrättsbrott är ett folkrättsbrott är ett folkrättsbrott och kan aldrig ursäktas.
Anf. 19 Elisabeth Svantesson (M)
Herr talman! Jag har en kort stund där jag bara vill lyfta fram några delar.
Tone Tingsgård sade till mig att det var mitt problem om jag ansåg att debatten var endimensionell. Nu var det inte först och främst Tone Tingsgårds interpellation jag lyfte fram, men jag tror faktiskt att det är fler än jag som ser problemet att den här debatten ibland blir väldigt endimensionell. När vi inte kan analysera en sak utifrån flera perspektiv tror jag att det skapar just de problem som vi ser.
Roland Bäckman lyfte fram frågan att barn inte ska lida. Jag tycker absolut inte att barn ska lida. Palestinska barn ska inte behöva lida. Israeliska barn ska absolut inte behöva lida. Det är därför det är så viktigt att fredsprocessen får ha sin gång. Jag är glad att parterna faktiskt förhandlar nu.
Det är också viktigt att vi sätter press på både Israel och Palestina. Sverige är en stor biståndsgivare till det palestinska folket. Det tror jag på många sätt är bra. Vi måste också säga att palestinierna har ett stort bistånd per capita. Det är säkert helt nödvändigt, men då måste man också kunna ställa sig frågan i den här diskussionen: Hur kommer det sig att mycket av den hjälpen ändå inte kommer till de barnen? Nu slänger jag kanske in en brandfackla, men jag ställer mig den frågan. När biståndet är så stort, hur kommer det sig att det inte når de barn som så väl behöver det?
Ameer Sachet tror jag inte lyssnade på det jag sade. När jag pratade om de 20 procent av Israels befolkning som har fulla medborgerliga rättigheter talade jag om apartheid och ingenting annat.
Peter Hultqvist tycker inte att han är onyanserad på något sätt. Jag tycker det. I sitt första inlägg sade Peter Hultqvist: Omvärlden sätter ingen press på Israel. Jag delar inte den uppfattningen. Är det något land i den här världen som har en tuff press på sig - ett litet land mitt i arabvärlden - är det just Israel. Jag tror att det kommer att fortsätta att vara så, i alla fall om jag får tro Peter Hultqvist.
Anf. 20 Fredrick Federley (C)
Herr talman! Det är tydligt att debatten blir bättre om man kritiserar och lyfter fram flera perspektiv. Jag tycker att interpellanterna har fört en betydligt mer nyanserad debatt i sin andra runda.
Jag skulle bara vilja kommentera Peter Hultqvists tal om apartheid. Det är ett politiskt system, internt i ett land där man väljer att lyfta undan vissa människor, vissa rättigheter och så vidare. Då är det en intern angelägenhet i ett land, och därmed var du inne på interna angelägenheter vad du än säger.
I ditt första anförande, Peter Hultqvist, sade du också att ingenting görs för att sätta press på Israel från omvärlden. Om vi tittar på de resolutioner och anmärkningar som FN har riktat till staten Israel kan vi se att Israel har fler kritiska punkter riktade mot sig än Iran, Nordkorea, Kuba, Saudiarabien och Somalia har tillsammans. Är inte det kanske det största trycket internationellt som finns på någon nation på denna planet så vet inte jag. Peter Hultqvist kräver en total blockad av Israel, diplomatiska sanktioner, avbrutet samarbete eller vad det är man är ute efter.
Till Hans Linde vill jag säga att ett folkrättsbrott är ett folkrättsbrott är ett folkrättsbrott. Det finns inget skydd i folkrätten heller för missiler som sänds in på israelisk mark. Det kan man också mycket tydligare lyfta fram i sin kritik.
Jag tror också att vi behöver nyansera bilden av vad Israel är. I Israel bor 20 procent araber med fulla medborgerliga rättigheter som kan gå till domstol, som kan ha egna arabiska partier. Man har till och med partier i kammaren som vill upphäva nationen Israels rätt att existera. Det tror jag inte ens att vi skulle klara av att hantera i den här kammaren om det fanns ett parti som ville att Sverige ska upplösas. Det finns 150 000 druser med fulla rättigheter i Israel, och de uppfyller en oerhört viktig funktion. Därtill finns 50 000 palestinier som har lagliga arbetstillstånd i Israel.
Herr talman! Vi får inte glömma att också drusiska kvinnor saknar sina drusiska män som har fallit offer i den här konflikten. Också israeliska araber saknar sina barn som de mister i den här konflikten. De judiska barn som går förlorade i den här konflikten saknas av sina föräldrar.
Anf. 21 Birgitta Ohlsson (Fp)
Herr talman! Jag är glad över att både utrikesministern och flera interpellanter har betonat att det är viktigt att stödja progressiva krafter på bägge sidor. Den utvecklingen ser vi nu inte minst i Israel, där Tzipi Livni har varit tydlig med att utesluta en del religiösa partier i samarbeten för att lösa Jerusalems problem. Hon har markerat på ett tydligt sätt.
Det är också notabelt att Tzipi Livni kommer att bli Israels premiärminister, och hon är den andra kvinnan i landet efter Golda Meir som får den posten. Hur många kvinnor har fått leda länder i arabvärlden och Mellanöstern? Noll. De får inte ens rösta i alla länderna där.
Vi ser också progressiva krafter på den palestinska sidan. Jag är glad över att president Mahmud Abbas har sträckt ut sin hand, och jag är positivt inställd till att han ofta, till skillnad från en del riksdagsledamöter i denna kammare, är skarp i att fördöma terrordåd. Han kan visa stark sympati för det israeliska folket när de blir utsatta samtidigt som han lojalt står vid sitt eget folks sida.
Om de progressiva krafterna i regionen ska stödjas måste man faktiskt också markera mot de krafter som står för fundamentalism, religiös och politisk sådan, och de som också sysslar med terroristverksamhet. Därför ska man inte släppa in Hamas i processen. Alla här kan nog villigt och tydligt erkänna att valen i Palestina i januari 2006 var demokratiska. Det innebär inte att man med pengar eller politik också öppet måste stödja en regering när det finns andra alternativ.
Jag är positiv till att både Tzipi Livni och Abu Alaa nyligen lyfte fram inför den internationella kvartetten att man från bägge sidor, från al-Fatahs och Kadimas sida, från den israeliska regeringens sida, vill ha kvar de tre kraven på Hamas, det vill säga att erkänna staten Israel, respektera ingångna fredsavtal och ta avstånd från terror. Är det så mycket begärt att stå för det?
Jag vill avsluta med att nämna vad Indira Gandhi, en klok kvinna, sade. Hon sade en gång att man inte kan skaka hand med knuten näve. Man kan inte heller skaka hand med en part som hälsar med den ena handen och har en kassamraket i den andra. Därför är det viktigt att ha kvar en tuff position mot Hamas.
Anf. 22 Mikael Oscarsson (Kd)
Herr talman! När vi talar om konflikten och problemen i Mellanöstern är det viktigt att se skolböckernas betydelse och den våldsindoktrinering som sker i dem.
Västbanken och Gaza har av regeringen valts ut som ett av de landområden som Sverige ska fortsätta att bedriva utvecklingssamarbete med. Under 2008 uppgår det svenska biståndet till området till ca 700 miljoner kronor. Sverige är därmed det land som ger allra mest bidrag till den palestinska myndigheten per capita.
I dag har vi tack vare några organisationer som analyserar palestinska medier och litteratur möjlighet att ta del av innehållet i palestinska läromedel. På detta sätt kan vi följa hur fredssträvandena ser ut på bägge sidor av konflikten. Resultatet är nedslående för dem som hoppas på fred och försoning i regionen. Det är speciellt beklämmande att se att den senaste palestinska läroplanen som utarbetats av al-Fatah ytterligare har radikaliserats. I dagens läroplan är inte längre konflikten mellan Israel och palestinierna territoriell som kan lösas med hjälp av förhandlingar. Den lyfts i stället fram som en religiös konflikt där varken eftergifter eller kompromisser tillåts. Skolböckerna utmålar hela nationen Israel som historiskt islamistisk mark som under inga omständigheter kan ges upp. Det är också viktigt att se att det är hela staten Israel som är i blickpunkten i fredsprocessen. Bildandet av den judiska nationen betecknas som den största katastrofen i världshistorien.
Förintelsen under andra världskriget omnämns inte heller med ett enda ord i skolmaterialet. Det är en förnekelse som är beklämmande och som till och med skulle vara olaglig i många länder i världen. Trots att historieböckerna nämner nazisternas rasism och krigsförbrytelser undviker man att med ett enda ord nämna förintelsen av sex miljoner judar. Genom att medvetet förvränga historien och ge religiösa skäl för att misskreditera den judiska nationen sår man frön av hat och bitterhet, vilket kan bidra till att förklara hur rekryteringen av självmordsbombare lyckas. Martyrskap och kampen mot de otrogna lyfts fram i små barns läroböcker som något ädelt och eftersträvansvärt.
Det är viktigt när vi ser på denna konflikt att se på en annan konflikt i världen, nämligen den framgångsrika fredsprocessen på Nordirland. Då förband sig de stridande parterna att satsa på medveten fredsundervisning på alla nivåer i samhället, framför allt riktad till barn och ungdomar. Man var mycket medveten om att roten till konflikten inte kunde ryckas upp så länge hatpropaganda av olika slag tillåts florera i samhället, särskilt i skolböcker.
Jag vill ställa ett par konkreta frågor till utrikesminister Carl Bildt. Med tanke på de stora bidrag som vi ger till den palestinska myndigheten, är det inte dags att ställa frågor eller att göra en offentlig granskning av läroböckerna? Är det rimligt att svenska skattepengar i lika hög grad fortsätter att ges? Om hatpropagandan fortgår, är det inte rimligt att vi ställer krav på en förändring? Det tror jag är en förutsättning för att det ska bli den fred som vi alla efterlängtar i Mellanöstern.
Anf. 23 Carl Bildt (M)
Herr talman! Låt mig omedelbart svara på den sista frågan. Om jag inte missminner mig var det så för något år sedan att det fanns anklagelser om att pengar - inte svenska pengar men pengar från Europeiska kommissionen - gick till den typen av skolböcker. Det skedde en granskning, och man fann att så icke var fallet. Men det var för några år sedan, och det var ett annat fall. Visst är det rimligt att vi ställer sådana krav för våra skattepengar.
Det är en riktig beskrivning att man på bägge sidor ser detta som en religiös konflikt. Jag har hört företrädare från både den palestinska och den israeliska sidan tala om detta som ett heligt land som aldrig kan uppges - landet mellan Medelhavet och Jordanfloden. Men man säger i alla fall att man måste acceptera en historisk kompromiss. Det må väl vara. Må de bibehålla sina religiösa anspråk men politiskt för denna och kommande generationer acceptera att en kompromiss måste ske i ett land som flera religioner betraktar som heligt från sina olika utgångspunkter.
Jag ska kort försöka svara på några frågor.
Roland Bäckman nämnde den humanitära situationen. Det finns ett omfattande humanitärt stöd. Då talar jag inte bara om det svenska stödets omfattning utan också om det stöd som ges via FN och Europeiska unionen. Det humanitära stödet inte minst till barnen är mycket omfattande. Det gäller inte minst för att de ska få en fungerande utbildning. Utbildningssystemet har sina betydande brister, men tack vare det internationella stödet får i alla fall barn i de palestinska områdena en bättre utbildning än de får i många andra delar av arabvärlden - av fel skäl, men nu råkar det vara så.
Tone Tingsgård undrar om den bild jag ger av förhandlingsläget är för optimistiskt. Ja, det är möjligt att det är så. Det kan vi inte veta. Men det finns ett skäl i sig att understryka att det finns ett antal punkter som ger anledning till en viss optimism.
Vi ska inte heller underskatta svårigheten. Det är så lätt att säga att politik är att vilja. Finns det bara vilja går det att åstadkomma detta. Nåja, fullt så enkelt är det inte när man ska sluta kompromisser. Det finns starkt delade meningar om vad som ska göras med Jerusalem. Flyktingfrågan är mycket komplicerad från alla tänkbara utgångspunkter. Säkerhetsfrågorna vad gäller framtida statsbildningar är icke lösta i en handvändning. Vattenfrågorna måste på ett eller annat sätt få sin lösning. Gränsfrågorna är kanske ett av - med undantag av Jerusalem - de minst besvärliga områdena. Där kommer självfallet bosättningspolitiken in.
Det här kommer att kräva plågsamma kompromisser, eftergifter, både på israelisk och på palestinsk sida. Vi ska inte underskatta de svårigheter som detta innebär, men vi ska försöka göra vad vi kan för att leda dem framåt och för att säga: Når ni fram till fredsavtal är det bara början på ett fredsbyggande. Det kommer att pågå under mycket lång tid, och där kommer vi, det internationella samfundet, att försöka hjälpa till.
Kort om Hamasfrågan, som alltid är populär. Låt mig börja med att ta bort en myt, och det är att vi skulle ha bojkottat samlingsregeringen. Icke så! Jag var själv med på två besök i Ramallah och träffade företrädare. Det var officiella stora möten, med presskonferens, dunder och brak, musik och allt sådant där, med företrädare för samlingsregeringen. Vi har fortsatt att ha kontakter med de olika palestinska regeringarna och kommer att fortsätta att ha det oavsett vilken sammansättning som dessa regeringar har.
Däremot tror jag inte att det där med att skicka en generalkonsul för att träffa någon Hamasledare skulle vara särskilt konstruktivt, i ett läge där Hamas själv vägrar att komma till försoningssamtalen i Kairo. Detta skulle just nu uppfattas som att man underminerade de ansträngningar som sker av president Abbas.
Anf. 24 Ameer Sachet (S)
Herr talman! Folkrätten måste vara utgångspunkten för fredsprocessen och de förhandlingar som krävs för att uppfylla resolutionerna 242 och 338.
Det är väldigt viktigt att fredskrafterna stärks både på israelisk och på palestinsk sida. Det är vår skyldighet här i Sverige, i EU och inom ramen för FN, och det är vår skyldighet som riksdagsledamöter, att på alla möjliga sätt ha kontakter med de organisationer och grupper som vill ha fred i Mellanöstern, oavsett om de är palestinier eller israeler.
Jerusalems framtida status är en fråga som berör hela världssamfundet. Det är en stad med två folk och tre världsreligioner. Jerusalems framtida ställning måste ingå i en allomfattande fredsuppgörelse. Denna uppgörelse måste bland annat säkra religiös pluralism i Jerusalem och tillträde till de heliga platserna för alla troende, oavsett vem eller vilka som har kontrollen över staden.
Det som sker nu är att Israel bygger hus på ockuperad mark på ett sådant sätt att östra Jerusalem skärs av från resten av Västbanken. Palestinierna kan inte komma in eller ut utan att passera israeliska gränsposter och ha särskilda ID-kort och tillstånd. Alla bosättningar kommer att omöjliggöra framkomsten på vägar som nu förenar Västbanken och östra Jerusalem. Det palestinska östra Jerusalem hotas av en isolering som påminner om Västberlins under det kalla kriget.
Nu vill jag fråga utrikesministern - förhoppningsvis hinner han svara på någon fråga - vilka diskussioner som har förts med Israels regering om bosättare som agerar både med och utan regeringens stöd, vilka krav Sverige och EU har framfört, hur utrikesministern ser på deras beväpning och attacker mot vanliga palestinier samt när Israel tänker respektera folkrätten och upphöra med våldet mot civila palestinier.
Anf. 25 Roland Bäckman (S)
Herr talman! Det var skönt att höra att även Elisabeth Svantesson håller med mig om att inga barn ska lida eller ha de förutsättningar som palestinska barn lever under. Men vad tänker ni som har makten göra åt situationen? Hur tänker ni göra för att försöka påverka till en förändring för palestinska barn? Jag tycker inte att jag har fått något svar på det.
Jag vill avsluta mina inlägg med att tacka utrikesministern för svaret på alla interpellationer, bland annat interpellationen om FN:s barnkonvention i Palestina och interpellationen om ekonomi och arbetares rättigheter. Jag glömde bort det från början, och jag ber om ursäkt för det.
Det som utrikesministern lyfte fram om stöd till utbildning är givetvis bra. Han lyfte också fram många viktiga insatser som pågår. Men det känns inte som att det räcker. Någonting mer måste göras.
Jag kan inte direkt påstå att vare sig ministerns skriftliga svar eller muntliga utveckling av svaret har gjort mig lugnare beträffande hur utrikesministern avser att agera eller vilka initiativ ministern tänker ta för att påverka förhållandena i Israel och Palestina att utvecklas åt rätt håll framgent. Det är det som jag tycker är mycket intressant.
Om utrikesministern avser att ta några initiativ eller på något sätt agera för barnens förutsättningar eller för palestinska arbetares ekonomi och rättigheter, ja, då vill jag gärna höra om detta i ministerns slutanförande.
Anf. 26 Peter Hultqvist (S)
Herr talman! Det kan vara så att vissa ledamöter i kammaren tycker att det är okej att man har ett system på den av Israel ockuperade Västbanken där man har en dålig grusväg för palestinier och en bred fyrfältsväg bara för bosättare. Det kan vara på det sättet. Stå då för det och tala om att det är er uppfattning!
Jag tycker att det här är någonting som inte hör hemma 2010. Det är någonting som bygger på åtskillnad. Precis som Desmond Tutu konstaterade att han tyckte att det här var apartheid har Jimmy Carter, före detta president i USA, gjort liknande konstateranden. Jag har också gjort ett sådant konstaterande. Det är alltså många som har sett det här. Man behöver inte vara blind.
För det andra: Det görs uttalanden och resolutioner. Respekteras de? Så är icke fallet. Bosättningspolitiken fortsätter. Konfiskering av land fortsätter. Man bygger en mur. Allt det här fortsätter, trots uttalanden och trots resolutioner.
Jag ska inte säga exakt hur man hanterar en sådan här situation. Men jag tycker att Carl Bildt och EU kanske borde fundera igenom hur man gör i en situation när uttalanden och resolutioner tydligen inte betyder särskilt mycket, framför allt i Israel. USA kanske borde fundera på om deras strategi hittills håller. Kanske vi får se att en ny president i USA skulle kunna åstadkomma någonting mer än det som hittills har gjorts.
När det sedan gäller muren kan jag bara konstatera att det finns ett uttalande från Internationella domstolen i Haag från den 9 juli 2004 som tydligt klarar ut att det här är olagligt, att Israel bryter mot internationell rätt och bör riva muren. Vad gör utrikesministern för att stödja utslaget i Internationella domstolen i Haag? Bildt har inte kommenterat det här med bosättningarna och hur man jobbar med den frågan. Jag skulle vilja att du utvecklar ett resonemang kring båda de här punkterna.
Anf. 27 Tone Tingsgård (S)
Herr talman! Jag håller med om alla de svåra problem som förhandlingarna måste lösa när man väl kommer in i regelrätta förhandlingar; de ska liksom lösa konflikten.
Samtidigt är det så att medan Annapolis pågår händer det så mycket saker på marken hela tiden, både på Västbanken och i Gaza. Det är väl likadant med den här konflikten som med så många andra, att för varje dag av konflikt rycker freden längre bort och inte närmare. Omständigheterna på marken gör det svårare att implementera vilket resultat det än kan bli av förhandlingarna.
Då undrar man: Vad händer om Annapolis misslyckas? Finns det en plan B, och vad går den i så fall ut på?
Vad man ser nu - och där är vi uppenbarligen lite oense - är att just den här konflikten inom den palestinska befolkningen är en försvårande omständighet, och det är svårt att se att någon gör någonting för att hjälpa upp försoningsproceduren.
Anf. 28 Thomas Strand (S)
Herr talman! Hamasfrågan är komplicerad, och jag har sagt tidigare att jag inte stöder Hamas politik. Man ska ställa berättigade krav på alla parter, även Hamas givetvis. Men de vann valet, och de måste ha haft folkligt stöd. Vi måste förhålla oss till det. al-Fatah måste förhålla sig till det. Israeler måste förhålla sig till det. Alla måste förhålla sig till det.
Det är där som jag nog kan skönja en annan syn på en lösning än jag har hört tidigare. Jag tror på samtalets och på mötets möjligheter att förändra. Isolering leder ingenstans - det leder till vägs ände. Där tror jag att den svenska regeringen och utrikesministern skulle kunna ha en ny chans att driva på en förändring i EU:s politik i fråga om hur vi jobbar för en fredslösning i området.
Till sist vill jag berätta om mitt möte med israelen Aaron Barnea och palestiniern Ali Abu Awwad. Aarons yngste son hade dödats av hizbullah. Alis bror hade skjutits till döds av en israelisk soldat. Själv hade Ali skottskadats av en israelisk bosättare. Nu satt de där, framför mig, sida vid sida och berättade personligt om den stora sorg och saknad som drabbat deras familjer.
Jag skulle kunna förstå om Aaron och Ali hade varit bittra fiender, fyllda av hat och tankar på hämnd, men det fanns inte spår av det i deras personliga livsberättelser. I stället talade de om arbetet för försoning och fred mellan israeler och palestinier. De förmedlade ett budskap om hopp mitt i all pessimism om situationen i Mellanöstern. Det bär jag med mig.
Jag tror att det finns en lösning, och det är därför jag tycker att den här frågan är så viktig. Jag hoppas att utrikesministern vill ta med sig tanken om att driva igenom en förändring i EU, så att vi får ett slut på isoleringspolitiken.
Anf. 29 Hans Linde (V)
Herr talman! Carl Bildt får ursäkta, men det intressantaste i den här debatten har varit hur Israels hejarklack i denna kammare har lagt ut texten. Det kan också bero på att Carl Bildt har hållit sig för god för att svara på mina frågor. Det väcks en del funderingar när man lyssnar på de här människorna. Jag förstår att de inte kan svara nu, och därför blir det mer retoriska frågor som jag nu ställer.
Flera här har hävdat att vi ska bojkotta, isolera och inte under några omständigheter tala med Hamas. Men frågan - den retoriska - blir då: Vilka fler organisationer som har vunnit demokratiska val ska vi då isolera? Jag har aldrig hört någon borgerlig företrädare säga att man ska bryta alla kontakter ens med diktaturerna i Nordkorea, Burma eller Zimbabwe. Varför är det just i Palestina man inte ska respektera ett demokratiskt val? Varför är det just där som man ska bojkotta ledningen?
Jag känner inga sympatier för Hamas. Jag har pratat med flera av deras företrädare. Vi ligger oerhört långt ifrån varandra ideologiskt. Men jag vet att demokrati måste respekteras, och jag vet att fred inte byggs genom isolering och stängda dörrar: Den byggs genom dialog, utbyte och försoningsprocess.
Flera har här i debatten också hävdat att vi ska ställa hårdare krav på Hamas: att de ska erkänna Israel och att de ska följa ingångna avtal och upphöra med våld. Det skulle vara jättebra om Hamas uppfyllde de kraven. Men när ska vi börja ställa samma krav på Israel? När ska vi i den här kammaren kräva att Israel ska erkänna Palestina, att Israel ska följa ingångna avtal och att Israel ska upphöra med våldet? Varför är det bara de ockuperade vi ska ställa krav på?
Birgitta Ohlsson sade här tidigare att alla här i kammaren står upp för en tvåstatslösning. Då kan hon inte ha hört Fredrick Federleys inlägg, där han tydligt sade att Israels trupptillbakadragande från Gaza hade gått för snabbt och att Israels ockupation av Västbanken borde dra ut på tiden. Det är det kanske tydligaste försvaret av en militär ockupation och det tydligaste motståndet mot en tvåstatslösning som jag har mött under mina år i den här kammaren. För Carl Bildt måste det kännas lite genant när allianskamrater uttrycker sig på det sättet i kammaren.
Anf. 30 Mikael Oscarsson (Kd)
Herr talman! Jag vill först vända mig till utrikesminister Carl Bildt och tacka för beskedet att han bejakar en granskning av de skolböcker som de palestinska myndigheterna står bakom. Om vi ska få se en framgångsrik fredsprocess är det jätteviktigt att hatpropagandan i skolböckerna tas bort och att det i stället får bli fredsfostran. Det tror jag är oerhört viktigt. För framtiden i Mellanöstern måste hatet som finns i skolböckerna försvinna. Det går inte att ha skolböcker där Israel inte ens finns med på kartan.
Jag vill också säga något om situationen i Israel och den fruktan som så många föräldrar har. Jag är själv pappa till tre barn - Robin som är tio år, Alexander som är åtta och Lisa som är sex - som varje dag ska ta sig till skolan. Vi måste tänka oss in i den fruktan som så många israeliska föräldrar har haft varje dag med tanke på alla självmordsattacker: Kommer mina barn hem från skolan igen?
Det var ju därför muren kom till. Den är förresten till största delen inte någon mur. 90-95 procent av den är ett staket. Muren kom till för att skydda och ge mer trygghet för barn och ungdomar och hela befolkningen. Det har också visat sig att den har hjälpt. Den har tagit bort nästan alla självmordsbombningarna. När vi diskuterar detta måste vi se att den kom till för att skydda mot terrorhandlingar. Låt oss inte glömma det i den här debatten.
Anf. 31 Carl Bildt (M)
Herr talman! Låt mig kort anknyta till det senare. Det är klart att Israel har en rätt att skydda sig mot terrorhandlingar. Det var också därför muren tillkom. Men den avgörande invändningen är att den är byggd på ockuperad mark. Den rätten har man inte.
Att terrorhandlingarna har minskat sedan dess har också en förklaring i det faktum att Hamas faktiskt förklarade en långsiktig vapenvila. Det har en betydande del i förklaringen till att terrorhandlingarna gick ned.
Sedan har jag några korta synpunkter. Peter Hultqvist vill att jag ytterligare ska förklara vad jag tycker om bosättningspolitiken. Jag tycker att jag inte kan bli så mycket tydligare på den punkten än jag faktiskt har varit i interpellationssvaret. Sedan hoppas vi på en fredsuppgörelse som innebär att vi kan börja avveckla de bosättningar som hamnar i områden som kommer att vara palestinska. Vi utgår från att fredsuppgörelsen kommer att innebära vissa justeringar i förhållande till 1967 års gränser. Det måste parterna komma överens om, och det kommer självfallet att påverka det evakuerings- eller omflyttningsbehov som kommer att uppstå.
Tone Tingsgård talar på goda grunder om de förändringar som sker ute i verkligheten medan förhandlingarna pågår. Låt mig säga att de är av den arten att detta förmodligen är den sista möjligheten till en tvåstatslösning. Skulle detta misslyckas under det kommande året eller så - jag vill inte ange någon mer specifik tidsram - finns det en avgörande risk för att vi hamnar i så stora förändringar att det de facto inte kommer att vara möjligt att upprätta en tvåstatslösning. Då går vi in i en längre period av mer grundläggande osäkerhet både här och i det vidare området i Mellanöstern. Att det inte ligger i vare sig Israels eller den palestinska befolkningens intresse borde vara uppenbart.
Hans Linde, det är alldeles korrekt att jag inte har hunnit gå in på allt. I grunden tycker jag att det är bra att det investeras på Västbanken. Jag vill ha jobb åt palestinier. Det är inte det som är fel. Det vi har diskuterat är ju investeringar i bosättningar, och det är en annan sak. Men investeringar i de palestinska områdena skulle jag gärna se mer av. Jag vill öka det svenska näringslivets engagemang för att det kommer till stånd.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.