Klagomålshanteringen i hälso- och sjukvården
Interpellation 2010/11:244 av Hallengren, Lena (S)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2011-03-02
- Anmäld
- 2011-03-02
- Besvarad
- 2011-03-15
- Sista svarsdatum
- 2011-03-16
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
Interpellation
2010/11:244 Klagomålshanteringen i hälso- och sjukvården
av Lena Hallengren (S)
till socialminister Göran Hägglund (KD)
Sedan den 1 januari 2011 gäller en ny patientsäkerhetslag. Vårdgivarens ansvar att bedriva ett systematiskt patientsäkerhetsarbete och arbeta förebyggande för att förhindra vårdskador lyfts fram i den nya lagstiftningen. Vårdgivarna ska bland annat utreda händelser som lett till eller hade kunnat leda till vårdskada. En mycket stor och avgörande förändring är att ansvaret för att pröva klagomål från patienter flyttas från Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN) till Socialstyrelsen. Disciplinpåföljderna varning och erinran ersätts av en utökad möjlighet att rikta kritik och vidta åtgärder mot såväl vårdgivare som hälso- och sjukvårdspersonal. Legitimerad hälso- och sjukvårdspersonal som bedöms utgöra en fara för patientsäkerheten ska av vårdgivaren rapporteras till Socialstyrelsen. Möjligheterna att föreskriva prövotid och återkalla legitimation utvidgas.
En förutsättning för att den nya patientsäkerhetslagen ska kunna fungera är att klagomålshanteringen kan hanteras på ett förtroendeingivande sätt. Beslutet att flytta ansvaret från HSAN till Socialstyrelsen var ett mycket stort beslut. Tiden från beslut till genomförande blev mycket kort, endast sex månader. Detta har visat sig vara en alldeles för kort tid för en så stor omställning. Det handlar om tillräckliga resurser och tid för planering och bemanning av den nya verksamheten. Regeringen borde ha gjort en grundligare konsekvensanalys inför förändringen att låta Socialstyrelsen ta över klagomålshanteringen. Vid årsskiftet fick Socialstyrelsen överta över 2 300 ärenden från HSAN samtidigt som antalet outredda ärenden växer med ca 100 i veckan. Socialstyrelsen har genom detta satts i en mycket svår situation och förtroendet för hela klagomålshanteringen är i fara.
Min fråga till socialministern är:
Vilka åtgärder avser socialministern att vidta för att Socialstyrelsen ska ges möjligheter att hantera klagomål från patienter på ett snabbt och rättssäkert sätt?
Debatt
(7 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2010/11:244
Webb-tv: Klagomålshanteringen i hälso- och sjukvården
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2010/11:72 Tisdagen den 15 marsProtokoll 2010/11:72 10 § Svar på interpellation 2010/11:244 om klagomålshanteringen i hälso- och sjukvården
Protokoll från debatten
Anf. 36 Göran Hägglund (Kd)
Fru talman! Lena Hallengren har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att Socialstyrelsen ska ges möjligheter att hantera klagomål från patienter på ett snabbt och rättssäkert sätt.
Den nya patientsäkerhetslagen som trädde i kraft den 1 januari 2011 öppnar för helt nya förutsättningar att bedriva en säker vård. Vårdgivarens ansvar att bedriva ett systematiskt patientsäkerhetsarbete blir större och tydligare, och det förebyggande arbetet för att förhindra vårdskador blir viktigare i den nya patientsäkerhetslagen. Lagen innebär också en förändring i hanteringen av klagomål mot vården. Ansvaret tydliggörs genom att det är en händelse som ska utredas och inte en person, som tidigare. Det handlar till exempel om att utreda om en vårdskada har orsakats av brister hos en enskild yrkesutövare eller av vårdgivarens brister i rutiner och förebyggande patientsäkerhetsarbete. Tidigare lades ansvaret i de flesta fall uteslutande på den enskilde, trots att bilden ofta är mer komplex än så.
I samband med att den nya lagen trädde i kraft överfördes också ansvaret för klagomålshanteringen från Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd, HSAN, till Socialstyrelsen. Detta är således en ny roll för Socialstyrelsen.
Precis som Lena Hallengren skriver finns det vid Socialstyrelsen i dag ett stort antal klagomålsärenden som ännu inte är utredda. Socialstyrelsen anger att det kommer in ca 100 nya ärenden varje vecka. Det är bra att fler anmäler händelser. Det ökar chansen att rätta till felaktigheter som tidigare föll mellan stolarna därför att prövningsprocessen såg annorlunda ut. Det ligger delvis i sakens natur att utredningen av dessa ärenden kommer att ta tid, vissa lite kortare tid och andra lite längre. Reformen går ut på att klagomålsärenden ska utredas ur ett brett perspektiv och att samtliga uppgifter ska kommuniceras med såväl den anmälde som anmälaren.
Men jag vill understryka att det stora antalet ärenden som ännu inte har utretts av Socialstyrelsen inte är tillfredsställande. Jag anser att det är viktigt att Socialstyrelsen snabbt hittar fungerande rutiner för att klara sin nya roll i patientsäkerhetsarbetet. Regeringen tar frågan på största allvar och har en dialog med Socialstyrelsen om detta.
Anf. 37 Lena Hallengren (S)
Fru talman! Tack för svaret, socialministern! Föga förvånande känner jag mig inte helt lugn och inte helt trygg med det svar som jag får. Jag kan konstatera att svaret börjar med en genomgång av den nya patientsäkerhetslagen, och det är väl känt att det inte var någonting som Socialdemokraterna motsatte sig. Inriktningen i den nya patientsäkerhetslagen är i alla avseenden klok. Vi tror att det var ett viktigt skifte som skedde, men övergången till Socialstyrelsen har inte riktigt gått som det var tänkt, hoppas jag. Det var inte så meningen var.
Därför undrar jag var självkritiken finns när man fattar ett beslut i juni, som genomförs i januari, och ännu inte ett enda ärende har avgjorts av Socialstyrelsen, samtidigt som hundra nya ärenden tillkommer varje vecka. Inser ministern att denna bristfälliga hantering, om jag uttrycker mig försiktigt, skadar tilltron till den svenska hälso- och sjukvården?
Internationella studier visar att nästan 10 procent av alla patienter som vårdas på sjukhus, och Sverige är dess värre inget undantag, riskerar att drabbas av vårdskada och till följd av detta får en förlängd vårdtid eller extra vårdinsatser. Det är naturligtvis vår gemensamma uppgift att minimera dessa skador. Men så länge de kvarstår är det en trygghet för patienterna att veta att det finns någon instans som möter dem, lyssnar på dem och rättar till så gott det är tänkt.
När ministern avslutar sitt inlägg med att säga att det är viktigt att Socialstyrelsen snabbt hittar fungerande rutiner och att regeringen har en dialog med Socialstyrelsen känns det inte riktigt att det finns den kraft bakom orden som jag hade önskat i svaret.
Det har varit ganska mycket skriverier från det att jag lämnade in min interpellation till i dag. Jag kan konstatera att till exempel Dagens Medicin är mycket engagerad i frågan och liksom jag bekymrad när det gäller detta. Det är inte bra, skriver Dagens Medicin, att Socialstyrelsen får en så långsam start. Nu gäller det att den nya enheten får de resurser som krävs för att börja behandla alla liggande klagomål.
Om jag förstår ministerns tillvägagångssätt rätt fick Hsan, den tidigare myndigheten, extraresurser för att hantera ärendena innan överlämnandet, men generaldirektören för Hsan beskriver det som att resurserna inte var tillräckliga för att kunna lämna över noll ärenden. Oavsett om de hade lyckats beta av allting kommer det hundra nya ärenden i veckan. Socialstyrelsen har inte avgjort ett enda, och det har snart gått tre månader.
Jag vill gärna citera patienten Ingela Berglund som nämns i Svenska Dagbladet och i en lång artikel, som jag inte ska återge från talarstolen, beskriver att hon förlorat sitt förtroende för akutvården. Som det är nu, säger hon, är det bristande rutiner och allt verkar vara kaos. Hon tillägger att hon är orolig för patientsäkerheten.
Det handlar inte bara om att folk får vänta lite längre utan om själva grunden för att det finns en tilltro till vår gemensamma hälso- och sjukvård, som i många avseenden har hög kvalitet och får goda betyg. Jag undrar, socialministern, var självkritiken finns. Var det så här det skulle gå? Vad har regeringen för planer för att se till att Socialstyrelsen börjar beta av sina högar?
Anf. 38 Göran Hägglund (Kd)
Fru talman! Socialstyrelsen ärvde av den tidigare myndigheten Hsan i storleksordningen 2 300 ärenden. Delvis var det till följd av att generaldirektören för Hsan gjorde en annorlunda tolkning av hur man skulle se på det beslut som riksdagen hade fattat när det gällde nyordningen. Hon valde att börja tillämpa den nya lagen innan den började gälla från den 1 januari. Det var ett av skälen till att det blev som det blev. Detta var inte tillfredsställande. Det gjorde att Hsan trots rätt mycket nya pengar från Socialdepartementet lämnade över 2 300 ärenden. Det var inte en bra ingång för den nya myndigheten.
Samtidigt ska det sägas att det fanns ett skäl till de förändringar vi har gjort, och jag är glad att Socialdemokraterna och Lena Hallengren ställer upp bakom dessa förändringar. Vi tyckte inte att den gällande ordningen var tillfredsställande, och vi ville se en nyordning. Är det något jag lärt mig under den tid jag haft den här uppgiften så är det att stora förändringar sällan går så smidigt som man tänkt sig. Det är sällan man i detalj kan förutse exakt var problem kommer att uppkomma. Vid nästan varje större förändring uppkommer det saker och ting som man inte lyckats förutse. Man gör så gott man kan. Problem uppkommer ändå, ibland på områden som man inte kan förutse.
Det betyder i det här fallet att den nya instansen för att hantera de inkomna ärendena, Socialstyrelsen, fått en sämre start än den borde ha fått. Jag tror att uppgiften är fel när Lena Hallengren säger att inte ett enda ärende har avgjorts. De uppgifter jag får är att ganska många ärenden avgjorts, men att man fortsatt har en stock att arbeta med.
Lena Hallengren kan inte gärna ta upp det som kritik att det inkommer hundra ärenden per vecka. Det är precis det vi önskar, inte hundra naturligtvis men att det inkommer ärenden. Vi vill ha anmälningar för att kunna identifiera riskfyllda situationer och farliga moment i sjukvården och för att kunna hitta rutiner som är bättre än de som hittills har praktiserats, eftersom de är farliga.
Vi för en dialog med Socialstyrelsen, och jag tror att det är viktigt att vi gör på det viset. Lena Hallengren efterlyser mer kraftfulla grepp. Det är sådant som låter sig sägas, men jag tror att man gör fel om man inte lyssnar på dem som har ansvaret och tittar på vad vi tillsammans kan göra. Om vi från Socialdepartementet inte kan bidra på olika sätt för att säkerställa att vi får fart på hanteringen, kan arbeta bort den stora stocken och komma ned till en väl fungerande hantering då får vi bekymmer.
Min uppgift är att föra samtal med Socialstyrelsen och hitta vägar att arbeta bort den stora stock av ärenden som finns. Jag är helt övertygad om att den inriktning vi valt är den rätta. Det gör att vi sammantaget kommer att få en mycket bättre patientsäkerhet i Sverige än vi haft tidigare. De satsningar vi gjort i form av dels en ny lag, dels i storleksordningen 2 ½ miljarder kronor under fyraårsperioden kommer att leda till att vi får fokus på ett område som varit eftersatt. Vi får mekanismer för att kunna förstärka till exempel sådant som rör fallskador, som alltför ofta inträffar. Vi kan ta itu med antibiotikaanvändningen, som långsiktigt är ett av de stora hoten mot hälso- och sjukvården, samt många andra problem som vi har att brottas med för att kunna nedbringa antalet skador i vården.
Anf. 39 Lena Hallengren (S)
Fru talman! Vi kan naturligtvis ha en interpellationsdebatt om patientsäkerheten, även om min fråga specifikt handlade om de högar som finns på Socialstyrelsen.
Jag har givetvis ingenting att invända mot att det varje vecka inkommer hundra nya ärenden. Det tror jag att socialministern förstår. Det är dock ett problem om inte ungefär lika många avgörs varje vecka, för då läggs de på hög. Då känner inte den patient som har ett klagomål att han eller hon tas på allvar. Och detta handlar inte bara om klagomål utan om att man i många fall behöver personlig upprättelse för ett fel som begåtts.
Det är ett stort problem om jag känner att mitt ärende bara läggs på hög, att jag inte är så viktig, att ingen lyssnar på mig, att mitt ärende väl hanteras någon gång. Det kan bli liggande i åratal. Jag tror inte att vi ska underskatta vad det kan innebära för den enskilde patienten att känna att inte någon ser den skada man blivit utsatt för. Därför fortsätter jag att fråga socialministern vad regeringen gör åt detta.
Det räcker inte att ha goda intentioner, för det är jag alldeles övertygad om att Göran Hägglund har, och vi hade också ett gemensamt patientsäkerhetsbetänkande och beslut i riksdagen. Det räcker inte med goda intentioner om resultatet inte blir som man tänkt sig. Då måste man fundera på vad man gjorde för fel. Man behöver kanske ha lite självkritik och fundera över om det var rätt att lämna över så många ärenden till Socialstyrelsen och om det var rimligt att tro att Hsan skulle lämna över noll ärenden. Jag kan villigt erkänna att det under de senaste veckorna visst kan ha hanterats några ärenden, men för tre veckor sedan hade inget ärende avgjorts. Den exakta siffran känner jag inte till.
Det hela går alldeles för långsamt. Det är nog inte så att Socialstyrelsen har för lite resurser, utan det är sannolikt ganska många som arbetar med detta. Frågan är dock om de är tillräckligt många. Hur allvarligt tycker ministern att det är att högarna växer?
Ekot
har också satt sig in i ärendet och ställt frågan till Göran Hägglund, som säger att Socialstyrelsen uppenbarligen har fått ta över alltför många gamla ärenden, att det under alla förhållanden är otillfredsställande och att ärendena därför naturligtvis ska arbetas bort. Så säger Göran Hägglund. Socialstyrelsen får helt enkelt kavla upp ärmarna? frågar journalisten. Ja, blir svaret, det kommer de att få göra. Det är en tuff uppgift, men den måste genomföras för patientsäkerhetens skull.
Lite lättvindigt tycker jag att det är att bara lägga problemet i knäet på dem som arbetar på Socialstyrelsen. Min uppfattning är att de säkert vill göra ett gott jobb, men frågan är om de verkligen har tillräckliga förutsättningar. Jag är mycket tveksam till det. Problemet är inte patientsäkerhetslagen och förändringen i hanteringen av de ärendena utan problemet är att frågan lämnats över, sannolikt med otillräckliga resurser, och att ministern i dag egentligen inte har så mycket mer än dialog att erbjuda. Jag tror inte att det räcker för dem som har ärenden som ligger på hög.
Jag vill gärna lyfta fram ytterligare en sak, och det är hur vi ska hantera frågan om meddelarskydd, som behandlas i samband med patientsäkerhet. De ambitioner som vi gemensamt har är att ha så få skador som möjligt inom vården. När skador uppkommer ska det vara så enkelt som möjligt att hantera och utreda hur de uppstått. Hur ser ministern på den frågan som tidigare väckts om meddelarskydd? I fråga om privata vårdgivare har man inte samma källskydd och samma säkerhet när man som medarbetare ser brister och uppdagar dem.
Jag tycker att den frågan är väsentlig att lyfta fram i sitt sammanhang. Det vore bra om jag möjligtvis kunde få något besked om dagsstatus beträffande meddelarskyddet, om den frågan inte borde vara lika oavsett arbetsgivare. Och återigen: Vilka möjligheter kommer Socialstyrelsen att få för att beta av dessa högar, förutom att kavla upp ärmarna?
Anf. 40 Göran Hägglund (Kd)
Fru talman! Jag håller med Lena Hallengren: Om vi skulle få en långvarigt utdragen situation med ökande högar, då kommer vi att få ett stort bekymmer som ytterst handlar om förtroendet för hälso- och sjukvården när saker och ting har gått fel. Därför måste idén naturligtvis vara att Socialstyrelsen betar av flera ärenden per vecka än vad som kommer in, eftersom man har en stor ärendestock att hantera.
Vad gör då regeringen mer exakt? Det går att göra sig lite lustig över att man har en dialog med Socialstyrelsen för att hitta vägar. Men det sämsta vi kan göra tror jag är att hitta på dådkraftiga saker som inte har bäring på verksamheten.
Socialstyrelsen gör rekryteringar av ytterligare personal. Man tar in en del extra personer, som naturligtvis måste ha ett stort kunnande. Många av dem måste ha ett juridiskt kunnande för att kunna bidra till att avgöra ärenden. Man har satsat stort.
Vår uppgift är att se: Är det något ytterligare vi kan stötta med, för idén är att vi inte ska ha en stor ärendebalans, utan det ska betas av ungefär lika många ärenden som kommer in, och under en tid kommer det att behöva betas av fler ärenden än som kommer in, för att få ned den olycksaliga ärendestock som man har fått med sig.
Därför är det i dag för tidigt att säga exakt vad regeringen kommer att göra. Vi kommer att stötta Socialstyrelsen med det som behövs för att åtgärda problemet. Jag hoppas att Lena Hallengren kan skriva in i sin almanacka: Skriv interpellation någon gång i mars nästa år, så kan vi göra en avstämning och se hur det ser ut då.
Så till meddelarskyddet. Det är otroligt viktigt att allt det som handlar om eventuella misstag, felaktigheter inom vården och sådant som rör en kultur som kan befrämja misstag i vården hela tiden avslöjas, så att det kommer fram, och att personalen känner att de har stöd för att påtala sådant som är brister. Så ska det vara i hela svenska sjukvården oavsett vem som är huvudman.
När det gäller sådant som rör företagshemligheter, ekonomi och annat är det klart att inte samma skydd gäller för den som är anställd i en privat verksamhet som i det offentliga. Man när det gäller sådant som rör brister i vården ska det alltid finnas största möjliga öppenhet, för att möjliggöra att vi tar itu med problem som uppkommer, vare sig vården bedrivs i offentlig form eller i privat form.
Anf. 41 Lena Hallengren (S)
Fru talman! Jag hoppas att det inte ska ta ytterligare år, även om jag kan ställa interpellationer löpande under den tiden.
Hsan fick extra resurser för att kunna beta av kön. Då ställer jag mig frågan: Har tanken möjligtvis slagit socialministern att Hsan skulle behöva extra resurser för att nu beta av och komma i fas, eller ska de kavla upp ärmarna så pass mycket att befintlig personal klarar av högen på många tusen anmälningar, som vi vet att det handlar om, även om vi kan diskutera hur många det är exakt?
Det är min ena fråga, som det möjligtvis skulle hinnas med ett svar på innan tiden är slut.
Problemet är att det går lite för snabbt. Regeringen har i det här fallet goda intentioner och vill ganska snabbt fatta ett beslut med ett snabbt genomförande. Men myndigheterna, tillsynen och verksamheten hinner inte riktigt med. Vi ser precis samma problematik när det gäller den sociala tillsynen. Där har jag ställt en fråga till Maria Larsson, som är ansvarig för de frågorna, så jag ska inte tvinga socialministern att svara på dem. Men vi ser samma tendenser där. Man är för snabb. Man ger inte myndigheter och verksamheter tillräckliga resurser för att klara av de nya uppdrag som de tilldelas. Och det räcker inte med goda intentioner om inte resultatet blir gott.
Jag undrar om Göran Hägglund möjligtvis har några planer för hur man ska beta av köerna, så att han inte bara talar om att kavla upp ärmarna och att Lena Hallengren kan interpellera om ett år. Jag tycker att det känns lite uppgivet, måste jag säga.
När det gäller meddelarfriheten kan jag däremot lova att jag återkommer. Frågan är ju inte alls så enkel som Göran Hägglund försöker beskriva den, utan tvärtom är det snarare väldigt komplext. Vi kommer att se alltmer av dessa konsekvenser framöver.
Vill man på riktigt komma åt de brister som finns i vården behöver man tränga in djupare och göra de förändringar som krävs. Det är inte så enkelt som att säga att företagshemligheter bara handlar om ekonomi och att det är lätt att skilja sådant från brister i vården. Det kan mycket väl hänga ihop.
Anf. 42 Göran Hägglund (Kd)
Fru talman! Jag är ingalunda uppgiven. Tvärtom är jag otroligt entusiastisk inför de förändringar som vi har kunnat genomföra på det här området. Det har varit efterlängtat väldigt länge från personal inom hälso- och sjukvården. Vi har nu fått på plats en lagstiftning. Vi satsar stora resurser för att få ett ökat fokus på patientsäkerhetsfrågorna. Det är inte en slump, utan det beror på att väldigt många människor felbehandlas och ibland till och med dör därför att vi gör saker och ting på ett felaktigt sätt i vården. Det måste vi ta itu med.
Ett av oppositionens privilegier är att om man inte tycker att det går tillräckligt fort säger man "Regeringen drar benen efter sig - varför gör ni ingenting?" och om det går för fort säger man "Regeringen hafsar fram." Jag har själv varit oppositionspolitiker, så jag vet att det ligger lite i rollen att man har det privilegiet.
Ibland går det fort. Vi vill göra mycket, och vi vill göra saker och ting rätt. Även om vi tar väldigt lång tid på oss kan vi inte alltid förutse hur det kommer att fungera exakt i praktiken, utan man får lära sig samtidigt som man går, så att säga. I det tycker jag att det ligger något viktigt: att vi som politiker har ett mått av ödmjukhet inför sakernas komplexitet.
Man tänker så långt man kan. Man tar hjälp av de allra bästa experterna. Man lyssnar på dem som har den allra största kunskapen. Man lägger fram ett förslag efter noggranna överväganden, och riksdagen landar på det, i bästa fall.
Sedan möter det verkligheten. Men verkligheten är inte alltid beskaffad så som vi har förutsett. Då får man ha ett prestigelöst prövande av regler, resurser och annat, för att se till att det landar på bästa möjliga sätt. Den ödmjukheten vill jag gärna ha.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.