Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Klimatfinansiering

Interpellation 2009/10:12 av Johansson, Wiwi-Anne (v)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad
2009-09-22
Fördröjd
Ärendet var fördröjt
Anmäld
2009-09-24
Svar fördröjt anmält
2009-10-01
Sista svarsdatum
2009-10-06
Besvarad
2009-10-23

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 22 september

Interpellation

2009/10:12 Klimatfinansiering

av Wiwi-Anne Johansson (v)

till miljöminister Andreas Carlgren (c)

EU-kommissionen presenterade nyligen ett förslag på finansiering till klimatåtgärder i utvecklingsländer (COM, 2009 475/3). I medierna har ministern varit entusiastisk över förslaget. Nu ska förslaget behandlas av EU:s ministrar.

EU konstaterar att det kommer att behövas omkring 100 miljarder euro varje år för att bekämpa klimatförändringarna i syd. Siffran är mycket lägre än vad till exempel FN presenterade i sin rapport över den ekonomiska och sociala situationen i världen. Där konstaterar man att utvecklingsländerna är i behov av minst 600 miljarder euro per år för sitt klimatarbete och att det är den rika världen som har finansieringsansvaret. Världens utvecklingsländer i form av G77-gruppen har för länge sedan krävt en internationell klimatfond som finansieras med 0,5–1 procent av industriländernas bnp. Det motsvarar 300–600 miljarder dollar. I EU-kommissionens förslag kommer utvecklingsländerna själva att få betala stora summor för klimatanpassning och utsläppsminskningar. EU-kommissionen tillåter också att rika länder ska kunna ta pengar från det ordinarie biståndet och föra över det till klimatfinansiering.

EU:s förslag strider därmed mot klimatkonvention som är tydlig på punkten att det är de rika länderna som har ansvaret för att teknik och resurser förs över till de fattiga. Enligt klimatkonventionen The Bali Action Plan (från Balimötet 2007) ska de rika länderna hjälpa de fattiga med finansiellt stöd och ny teknik. Man konstaterar att resurserna måste vara tillräckliga, förutsägbara och beständiga. Man konstaterar också att det måste handla om nya resurser. Redan existerande bistånd får alltså inte omstöpas till klimatbistånd.

1. Vad avser miljöministern att ta för initiativ för att EU-kommissionens förslag på 100 miljarder euro till klimatfinansiering ska höjas?

2. Är miljöministern beredd att vara pådrivande för att kommissionens förslag till klimatfinansiering ska förändras så att utvecklingsländer inte ska vara tvungna att finansiera betydande delar av beloppet?

3. Avser miljöministern att använda redan ordinarie biståndsresurser ur den svenska biståndsbudgeten till klimatfinansiering?

4. Har miljöministern för avsikt att föreslå några övriga förändringar på EU-kommissionens finansieringsförslag?

Debatt

(7 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2009/10:12, Klimatfinansiering

Interpellationsdebatt 2009/10:12

Webb-tv: Klimatfinansiering

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Andreas Carlgren (C)
Anf. 41 Andreas Carlgren (C)
Fru talman! Jag tackar miljöministern för svaret och för att han kommer hit denna supervecka när EU har haft en rad ministermöten under Sveriges ordförandeskap. Det var möten som skulle jämna vägen inför toppmötet i Köpenhamn i december. Det är dock svårt att se att veckan har varit super för klimatet, för det verkar mest som att alla spelar "blame game". Alla skyller på alla, alla passar och ingen vill sitta med svartepetter i Köpenhamn. Men det är Sverige som ordförandeland som har ansvaret för att EU inte bara tar täten utan också tar ansvar för de fattiga länderna och det de har rätt att kräva av oss rika länder. EU har konstaterat att det kommer att behövas ca 100 miljarder euro varje år för att bekämpa klimatförändringarna i syd. FN:s rapport över den ekonomiska och sociala situationen i världen konstaterar att beloppet skulle behöva vara sex gånger så stort, alltså 600 miljarder, vilket knappast är felräkningspengar. Fattiga länder behöver så mycket till sitt klimatarbete, och det är den rika världen som har finansieringsansvaret för det. I EU-kommissionens förslag kommer utvecklingsländerna själva att få betala stora summor för klimatanpassning och utsläppsminskningar. EU-kommissionen tillåter också att rika länder tar pengar från det ordinarie biståndet och föra över dem till klimatfinansiering. Jag hör att ministern tycker att det är utvecklingsländerna själva som måste betala investeringar som måste göras i utvecklingsländerna av landet självt eller av privata aktörer i dessa länder. "Av landet självt" måste betyda att fattiga människor i fattiga länder ska vara med och betala för skador som de själva inte har åstadkommit utan som har förorsakats av oss i de rika länderna. Det är inte rimligt; då är det inte förorenaren som betalar. Nyligen presenterades en undersökning på EU-nivå som visar att EU-medborgarna trots finanskris och jobbkris är villiga att vara med och betala för att hjälpa fattiga länder med klimatutsläppen. Hur kan det då komma sig att EU:s ledare, där miljöministern är en, inte verkar tycka att det är rimligt att vi betalar vår skuld till länder i syd? Det är djupt beklagligt. I svaret på min första fråga, om vad miljöministern tänker ta för initiativ för att EU-kommissionens förslag på 100 miljarder euro till klimatfinansiering ska höjas, fick jag veta att inga sådana initiativ ska tas. Svaret på min andra fråga, om miljöministern är beredd att driva på för att kommissionens förslag till klimatfinansiering ska förändras så att utvecklingsländer inte ska vara tvungna att finansiera delar av beloppet, var nej. Svaret på min tredje fråga, om miljöministern tycker att det är okej att använda redan ordinarie biståndsresurser ur den svenska biståndsbudgeten till klimatfinansiering, var tyvärr ja. Det betyder att redan fattiga ska betala för de skador som vi i den rika världen har åstadkommit. En stor del av den fattigdom, de sjukdomar och den undernäring som de fattiga länderna kämpar med har vi i de rika länderna orsakat genom utsläpp som lett till klimatförändringar. Och andra hjälpbehov i dessa länder har tyvärr inte minskat, tvärtom. När det gäller min fjärde fråga, om miljöministern har för avsikt att föreslå några förändringar i EU-kommissionens finansieringsförslag, hittar jag ingenting i svaret. Jag och flera med mig undrar: Var är ledartröjan? Var finns idéerna till finansiering av klimatarbetet i de fattiga länderna som baseras på en rättvis klimatpolitik, miljöministern?
Wiwi-Anne Johansson (V)
Anf. 42 Wiwi-Anne Johansson (V)
Fru talman! När det gäller vad som har åstadkommits denna vecka ska man inte missa att miljörådet i förrgår tog hela mandatet för Köpenhamn. Det betyder att vi på alla punkter ha fastslagit vilken linje EU ska driva i Köpenhamn. Vi har riktat in EU på ett nytt långsiktigt mål med utsläppsminskningar på mellan 80 och 95 procent fram till 2050. Det betyder att vi bekräftar att vi på kortare sikt vill minska utsläppen med 30 procent i EU, förutsatt att vi också har satt rejäl press på andra att minska utsläppen tillräckligt. Löser de inte sina delar och minskar utsläppen kommer vi i alla fall inte att rädda klimatet. Det är sant att finansministrarna inte lyckades åstadkomma ett förslag om klimatfinansieringen. Det var en besvikelse. Nu går frågan vidare till Europeiska rådet. Jag förväntar mig att de europeiska stats- och regeringscheferna kommer att klara ut de delar som gäller pengarna och finansieringen. Det är inte sant att vi skjuter över kostnaden på de fattiga. Sanningen är att vi gör bättre nytta för klimatet än det som Wiwi-Anne Johansson argumenterar för. Vi gör dessutom större nytta för dem som verkligen är fattiga. Jag ska förklara varför. Vi väljer att satsa pengarna som ska gå till u-länder i första hand för att skydda de fattiga människorna och de mest sårbara länderna mot konsekvenserna av de klimatförändringar som kommer att vara oundvikliga. Det brukar kallas för anpassning. Det betyder till exempel att satsa mycket pengar på att sätta upp skyddsvallar vid risk för översvämningar. Det betyder att satsa på nya grödor som människor ska kunna odla så att det klarar sig under nya klimatvillkor. Det betyder att göra satsningar på stabilare byggkonstruktioner så att byggnader inte förstörs vid nya klimatförändringar. Det innebär att vi ska se till att skydda de fattigaste och sårbaraste mot de förändringar vi inte kan undvika. Vi ska därutöver se till att göra de största satsningarna på att minska utsläpp så att vi inte fortsätter förstöra klimatet. Också där är Wiwi-Anne Johanssons satsning mindre effektiv. Du argumenterar egentligen för att vi ska satsa pengarna på det som vi inte behöver betala. Säg till kineserna, som har världens tredje starkaste ekonomi och som har de företag i världen som kanske hör till de mest framgångsrika som tjänar allra mest, att skattebetalare i till exempel många gånger fattigare östeuropeiska stater ska gå in och ta över kostnaderna för till exempel energieffektivisering eller rening i industrin som redan är lönsamma i Kina och som företagen där gör enorma vinster på! Utöver det ska vi också se till att få över pengar från det som vi kallar koldioxidmarknaden. Ett konkret exempel på det var när jag och Fredrik Reinfeldt var i Kina. Vi hade med oss 1 miljard i vindkraftsinvesteringar. Det var investeringar som hade åstadkommits genom att företag i Europa köpt utsläppsrätter och satsat pengar som kommer att minska utsläppen i Kina genom vindkraft. Är det inte rätt? Fortsätt inte att blanda ihop siffrorna, Wiwi-Anne Johansson! Du förstår helt enkelt inte hur kommissionen har räknat, men jag återkommer till det.
Andreas Carlgren (C)
Anf. 43 Andreas Carlgren (C)
Fru talman! Om jag inte har förstått hur kommissionen räknar så är jag inte ensam om det. Miljöorganisationer, Svenska kyrkan och Action Aid förstår inte heller hur kommissionen har räknat. Det behöver jag kanske inte ta i en ekonomisk föreläsning. Det är tråkigt att "blame game" fortsätter här i kammaren med miljöministern. Han tar upp Kina som exempel, men jag tänker inte nappa på den kroken. EU:s förslag till klimatfinansiering strider mot klimatkonventionen som är mycket tydlig med att det är de rika länderna som har ansvar för att teknik och resurser förs över till de fattiga länderna. Resurserna måste vara tillräckliga, förutsägbara och beständiga. Det står i klimatkonventionen. Det konstateras vidare att det ska handla om nya resurser. Redan existerande bistånd får alltså inte stöpas om till klimatbistånd. De 4 miljarder som den svenska regeringen klimatfinansierar med i andra länder är pengar som tas ur den ordinarie biståndsbudgeten - detta i ett läge när svensk bnp inte går uppåt utan nedåt. Det betyder naturligtvis att det blir mindre biståndspengar totalt till fattiga länder. Att säga att Sverige gör enormt stora satsningar för att hjälpa fattiga länder är att fara med osanning. Det är inte rimligt att göra på det sättet. Miljöministern uttryckte väldig optimism inför Köpenhamnsmötet när vi sågs i utskottet för en vecka sedan. Jag förstår att det vore bra om miljöministern också var finansminister. Det hade underlättat i förhandlingarna. Men nu har vi det inte på det sättet. Jag bestrider inte intresset och engagemanget för att ro bra klimatförhandlingar i land, men jag undrar var kreativiteten har funnits. Att Sverige skulle vara ordförande i EU har vi vetat tämligen länge. Det finns faktiskt en räcka andra förslag som mer säger att förorenaren betalar än det som EU-kommissionen har kommit fram till. Har ni förkastat det? G77-länderna har ju att man skulle ge 0,5-1 procent. Det är ju också procentuellt. Det kanske inte är världens bästa. Vi har den norska modellen. Vi har den mexikanska modellen. Vi har green development rights som bygger på en miniminivå som till exempel att de som lever på existensminimum som 20 dollar om dagen ska räknas bort. Det finns mängder av sådana rättvisemodeller. Hur har regeringen jobbat för någon av dem? En enskild sådan modell kanske inte går att använda, men man kan kombinera flera modeller. Tycker miljöministern att den modell som EU-kommissionen och Sverige driver och verkar tycka är bra är rättvis? Betyder det att man följer principen att förorenaren betalar?
Wiwi-Anne Johansson (V)
Anf. 44 Wiwi-Anne Johansson (V)
Fru talman! Ja, vi följer principen att förorenaren betalar. Vi förbereder nu de största finansiella överföringar som någonsin har gjorts från i-länder till u-länder. Det är det förslaget som kommissionens siffror innebär. Jag säger det en gång till: Frågorna om att vi borde ha ändrat kommissionens förslag är förgäves. Vi får inte göra det. Det är formellt inte möjligt. Wiwi-Anne gjorde ett stort nummer av det, trots att jag just hade förklarat att det inte går till så. Det är inte enligt reglerna. Däremot ska vi arbeta för en politisk lösning på frågan. Det betyder just att vi gör en ojämförlig satsning. Det kan mycket väl kallas för en Marshallplan för u-länderna när det gäller att satsa på utsläppsminskningar i de länder som står för utsläpp. Som Wiwi-Anne Johansson säger är den allra största gruppen u-länder de som drabbas av utsläppen från både rika länder och snabbt växande u-landsekonomier. Försök inte att luras när det gäller de additionella och nya medlen! EU:s linje innebär just det som klimatkonventionen säger. Jag vore glad om även andra parter hade den linjen. Då skulle vi kunna nå mycket längre. Låtsas inte att det är EU som har missat! Vi lägger dessutom fram förslag på just långsiktiga hållbara satsningar. Därför talar vi om 100 miljarder euro - nästan 1 000 miljarder svenska kronor - per år från 2020. Det finns ingenting jämförbart. Nu säger Wiwi-Anne Johansson att andra har presenterat mycket högre siffror. Det är framför allt för att de har räknat de totala kostnaderna, inte bara dem som tillkommer för att vi till exempel ska minska utsläppen. När vi till exempel talar om kolkraftverk vill Wiwi-Anne Johansson betala även för att bygga kolkraftverken. Vi säger att vi ska betala för det som ska renas. Det är en mycket lägre kostnad. Det är den vi ska inrikta oss på. Då ser vi till att pengarna räcker för att skydda de allra fattigaste, dem som drabbas allra hårdast. Wiwi-Anne Johansson nämnde att u-länderna har krävt att ytterligare ½ eller 1 procent av bnp borde användas, men erkänner själv att det kanske inte är en bra lösning. U-länderna har svikits förr. Vi ska i stället satsa på åtgärder, modeller och system som gör att pengarna kommer fram. Därför arbetar vi nu med möjligheten att lägga avgifter på internationell sjöfart och på flyg. Vi satsar stora pengar ur utsläppshandeln. Det tak för utsläpp som vi har i Europa och utsläppshandeln ger stora inkomster till regeringarna. Dem kan man föra över till den här typen av satsningar. Min huvudkritik mot Wiwi-Anne Johanssons linje är att den är sämre för de verkligt fattiga och för dem som drabbas värst av klimatförändringarna. Du riskerar att slösa pengarna på fel åtgärder. Kina är världens största utsläppsland. De har gått om USA när det gäller utsläpp. Det är världens tredje största ekonomi. I förhandlingarna kräver de inte de pengar som Wiwi-Anne Johansson gör. Du går ärenden som inte gagnar de fattigaste utan tvärtom riskerar att gynna rika eliter i många av de snabbt växande u-landsekonomier som också är en viktig del av orsaken till klimatproblemet. Vi ska hjälpa de fattigaste. Det är EU och jag inriktade på.
Andreas Carlgren (C)
Anf. 45 Andreas Carlgren (C)
Fru talman! Flera, med ärkebiskopen i spetsen, är starkt kritiska på samma grunder som jag. Det är lite magstarkt att säga att vi inte vill vara solidariska och att jag och mitt parti vill bygga kolkraftverk i Kina. Det är fullständigt huvudlöst att säga något sådant. Miljöministern vet ju att det inte är vad vi menar. Vi menar att de allra fattigaste länderna inte ska behöva betala själva. I sitt första svar säger miljöministern att länderna själva med privata eller andra medel ska betala. Fattiga länder har väldigt lite privata medel. Det finns en samlad solidaritetsrörelse över världen som är väldigt kritisk. Har vi alla så fel i vår kritik? Ett tag trodde jag mig höra miljöministern säga att vi inte kan ändra i kommissionens förslag, underförstått och därför är jag nödd och tvungen att föra den här politiken. Det hade jag tyckt vara mycket bättre. Då hade jag ändå trott att miljöministern hade velat föra en mer solidarisk politik. Vi har här i kammaren tidigare diskuterat CDM och annat som regeringen vill göra i andra länder, sådant som är lätt att ta hem. Sedan plockar man hem vinsten som om vi har gjort utsläppsminskningarna här i Sverige. Det tycker jag är lika fel nu som tidigare. Det är ett tråkigt sätt att debattera. Nu vet jag att miljöministern inte är nödd och tvungen utan tycker att detta är bra. Då får man stå ut med kritiken att solidaritetsrörelserna och de som står för klimaträttvisa får se sig om efter andra alternativ. Det beklagar jag mycket.
Wiwi-Anne Johansson (V)
Anf. 46 Wiwi-Anne Johansson (V)
Fru talman! Det är beräkningar som kommissionen har presenterat som bekräftas av Världsbanken och andra. När jag säger att de siffror som Wiwi-Anne Johansson presenterar bygger på att vi skulle betala hela kostnaden, till exempel för att bygga kolkraftverk och inte bara för reningen, låtsas du att jag påstod att du skulle betala kolkraftverken. Det är de beräkningar du hänvisar till som bygger på det. Jag tror inte att du vill att det ska vara så, men du tar till siffror som förutsätter det. Det visar hur fel det blir. Låtsas inte att det är jag som för en tråkig debatt! Du talar om ärkebiskopen, miljöorganisationer och solidaritetsrörelser. Jag tycker ju att det är en oerhörd hjälp att man driver på opinionen och visar hur viktigt det är att satsa på u-länderna. Det är den politiken vi företräder. Det är en bra politik. Det vore också bra att sluta låtsas som om det är EU som har missat insatserna. Problemet är att det är andra parter runt bordet som inte är beredda att göra motsvarande satsning. Det är det som vi nu arbetar för. Om vi kan få igenom denna linje inom EU är det en fantastisk framgång. Vi arbetar för det. Jag vill att det ska bli så därför att det är en bra politik som dessutom gör mest nytta för klimatet. Internationellt sett är storleken på det svenska klimatbiståndet under dessa år ojämförlig. Det är en insats där vi kombinerar insatser mot klimatförstöring och för utveckling och fattigdomsbekämpning. Dessa åtgärder hänger ofta ihop. Ett land som Sverige som är en av världens största biståndsgivare i förhållande till sin storlek har all anledning att, utöver att som ett av fem länder i världen redan ha uppfyllt FN:s biståndsmål, också satsa på klimatbistånd. Jag tycker att det är riktigt. Jag är stolt över det.
Andreas Carlgren (C)
Anf. 47 Andreas Carlgren (C)
Herr talman! Gunvor G Ericson har frågat mig på vilket sätt jag kommer att se till att friluftsorganisationerna även i fortsättningen ska få statsbidrag och hur jag avser att ge friluftslivets organisationer möjlighet att involveras i nya rutiner för medelsfördelning. Låt mig börja med den sista frågan. Friluftsrådet har tidigare haft som uppgift att bland annat fördela medel till friluftslivets organisationer. I utredningen Myndighet för miljön - en granskning av Naturvårdsverket (SOU 2008:62) föreslås bland annat att nuvarande reglering av ett antal råd vid Naturvårdsverket, däribland Friluftsrådet, bör tas bort ur Naturvårdsverkets instruktion. Förordnandet av ledamöter inom Friluftsrådet upphörde per den 1 juli 2009. I avvaktan på regeringsbeslut om eventuellt ändrat ansvar hanterar Naturvårdsverket fördelning och utbetalning av statsbidrag till friluftsorganisationer. Naturvårdsverket ansvarar för att ideella organisationer inom friluftsområdet ges möjlighet till inflytande i frågor som rör dem och så långt det är möjligt också samråda i övergripande bidragsfrågor. Vi kommer att närmare överväga eventuella framtida förändringar i rutinerna för medelsfördelning. Utredningen har remissbehandlats, och frågan om den framtida hanteringen av ansvaret för fördelning och utbetalning av statsbidrag till friluftsorganisationer bereds nu inom Regeringskansliet. Utgångspunkten för detta arbete är att stärka friluftsorganisationernas inflytande i frågor som rör dem. Jag avser att återkomma med närmare besked före mandatperiodens slut. Jag vill understryka att regeringen i flera sammanhang under det senaste året har lyft fram vikten av dialog mellan regeringen och dess myndigheter och ideella organisationer i frågor som rör dem. Betydelsen av sådan dialog betonas ytterligare i den proposition om den ideella sektorn som regeringen planerar att överlämna till riksdagen före jul. Så till frågan om fortsatt statligt stöd till friluftsorganisationerna. Friluftslivets organisationer har stor betydelse för att stärka och utveckla friluftslivet och kan inte nog betonas. Flera av de organisationer som hittills erhållit bidrag som verksamhets- eller organisationsstöd skulle inte haft möjlighet att verka så aktivt för friluftslivet utan dessa bidrag. Bidraget har ofta också inneburit att organisationerna har kunnat planera mer långsiktigt. Aktiva och starka organisationer är en viktig förutsättning för friluftslivet. Vi vet alla att friluftslivet och kontakter med naturen utan krav på prestationer eller tävlingsinslag har en stor betydelse för såväl folkhälsa och integration som för förståelse för natur- och miljövård. Det finns inte några planer på förändringar av det statliga bidraget till friluftslivets organisationer. Därmed kommer friluftslivets organisationer även framöver att få statligt bidrag.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.