krig skapar funktionshinder

Interpellation 2002/03:244 av Nordquist, Kaj (s)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad: 2003-03-19
Anmäld: 2003-03-19
Fördröjd: Ärendet var fördröjt
Svar fördröjt anmält: 2003-03-28
Sista svarsdatum: 2003-04-02
Besvarad: 2003-04-04

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 19 mars
Interpellation 2002/03:244
av Kaj Nordquist (s) till statsrådet Jan O Karlsson om att krig skapar funktionshinder

Nu närmar sig den punkt då världsopinionen måste tydligt markera sitt avståndstagande från det hotande kriget i Irak, men också från användandet och lagrandet av massförstörelsevapen.

Om kriget kommer, vad händer då? Många människor kommer att utan eget val tvingas offra sina liv. Barn får inte växa upp, unga får inte bli gamla och äldre får inte sluta sina dagar försonade med sina erfarenheter. Åtskilliga får leva med livslånga skador.

Krigets offer är inte i första hand statschefer. Det är inte Tony Blair eller George Bush som kommer att rent fysiskt utsättas för krigshandlingar. Inte ens Saddam Hussein. Krigets första offer är inte heller sanningen. Även om den poängen låter sig göras.

Nej, krigets verkliga offer är civilbefolkningen. Moderna krig utkämpas inte alls enbart via begränsade precisionsbombningar, inte alls mellan tydligt definierade militärer och inte alls på avskilda arenor som de i viss mening gjorde tidigare. Förr i tiden drabbade soldater samman på specifika slagfält. Visserligen terroriserade militären den civila befolkningen, bönder fick mot sin vilja föda diverse trupper och se sina mödosamt hoparbetade resurser förstöras utan pardon. Men gamla tiders krigskonst hade inte utvecklats till den systematiska massförstörelse som nu gäller. Bombterror, kemiska stridsmedel och lömskt utplacerade landminor tillhör vår tid.

Rent strategiskt verkar den bästa möjligheten för att överleva i krig att vara soldat. De militära förlusterna var små, till och med under Vietnamkriget, i jämförelse med de lidanden som icke krigförande personer fick utstå.

En av de grupper som verkligen blir offer i krig och drabbas är funktionshindrade människor. Dels människor som redan är funktionshindrade före utbrottet av fientligheterna, dels de som blir skadade av kriget.

Inga särskilda insatser brukar under själva kriget göras för den här stora och utsatta gruppen. Många lämnas åt sitt öde @ utan vatten, utan mat, utan livsuppehållande läkemedel. Barn med funktionshinder sätts ofta på undantag när situationen är kaotisk.

När alla som flyr är i en nödsituation, vem garanterar då att också alla verkligen får en chans att klara sig?

Det ska dock aldrig glömmas bort att krig mycket aktivt skapar funktionshinder. Ta exemplet år 2000. Enligt de senaste pålitliga siffror som publicerats går det inte att hitta någon generell procentsats för hur många som blir funktionshindrade av krig. Men icke förty har Världshälsoorganisationen, WHO, beräknat att under år 2000 har 10 324 personer blivit funktionshindrade på grund av krig, av dem var 7 486 män och 2 838 kvinnor.

Människor förlorar sin syn och hörsel eller kommer i fortsättningen inte att kunna röra sig som tidigare. Psykiska trauman förstör resten av livet för vissa. Andra drabbas av kroniska sjukdomstillstånd. En för tidig död är inte en ovanlig långsiktig konsekvens av skador från krig.

Mina frågor till statsrådet är:

På vilket sätt kommer statsrådet att verka för att regeringen försvarar funktionshindrade människors mänskliga rättigheter i detta sammanhang?

På vilket sätt kommer statsrådet att verka för att regeringen utnyttjar sina möjligheter att påverka internationella organisationer och institutioner att inkludera funktionshindrade människor i sina humanitära insatser?

På vilket sätt kommer statsrådet att använda sina egna kanaler och resurser i samma syfte?

Debatt

(7 Anföranden)

Interpellationsdebatt 2002/03:244

Webb-tv: krig skapar funktionshinder

Protokoll från debatten

Jan O Karlsson (S)

Anf. 55 Jan O Karlsson (S)

Fru talman! Med hänvisning till det krig som på- går i Irak har Kaj Nordquist frågat mig på vilket sätt jag kommer att verka för att regeringen försvarar funktionshindrade människors mänskliga rättigheter i krig, utnyttjar sina möjligheter att påverka internatio- nella organisationer och institutioner att inkludera personer med funktionshinder i sina humanitära insat- ser samt hur jag kommer att använda mina egna ka- naler och resurser i samma syfte. Regeringen verkar på många sätt för att personer med funktionshinder i alla situationer ska komma i åtnjutande av alla mänskliga rättigheter och kunna delta i samhällslivet på ett med andra människor jämställt sätt. I vår internationella samverkan är det synsättet centralt. Vi arbetar aktivt för att stater ska ansluta sig till och respektera de internationella över- enskommelser som slutits vad gäller mänskliga rät- tigheter. Under den nu pågående sessionen i FN:s kommis- sion för mänskliga rättigheter kommer Sverige att lägga fram en resolution om funktionshindrade per- soners möjligheter att åtnjuta mänskliga rättigheter. Sverige är dessutom ett av de länder som är mest aktivt i det arbete som nyligen påbörjats i FN med utarbetandet av en ny konvention i syfte att stärka skyddet för funktionshindrade. I en väpnad konflikt som den nu pågående i Irak är också den internationella humanitära rätten till- lämplig, och i detta regelverk finns ett omfattande skydd för civila. Det finns inget särskilt skydd för personer med funktionshinder, men de omfattas gi- vetvis av skyddet för civila så länge de inte uppträder som kombattanter. Regeringen anser det mycket viktigt att parterna i konflikten lever upp till sina skyldigheter och förpliktelser enligt den humanitära rätten. Vi följer noga händelserna på marken. De mänskliga rättigheterna är tillämpliga också i en krigssituation. Även om vissa inskränkningar i tillämpningen kan göras är det dock otillåtet att på något sätt diskriminera funktionshindrade i fråga om rättigheterna även om en stat är under hot. Regeringen har också bidragit aktivt till arbetet med FN:s standardregler för lika möjligheter för människor med funktionshinder - Standard Rules for the Equalization of Opportunities for People with Disabilities. FN:s särskilde rapportör för handikapp- frågor, ett uppdrag som Bengt Lindqvist lämnade vid årsskiftet, har på ett utomordentligt sätt bidragit till att handikappfrågorna engagerar det internationella samfundet i flera olika forum. Det här arbetet får inte glömmas bort i krig. Det tar vi med oss när vi bereder stöd till humanitära insatser och till uppbyggnadsar- bete. Regeringen har vid flera tillfällen visat att den delar Kaj Nordquists oro över det faktum att moderna krig skördar alltfler civila offer. Det är ett tragiskt faktum att de sårbaraste människorna är särskilt ut- satta i krig. Regeringen verkar sedan länge för att detta synliggörs och leder till handling, såväl i de krigförande länderna och grupperna som i det inter- nationella samfundet, från FN:s säkerhetsråd till hjälporganisationer på krigsskådeplatserna. Detta har bland annat lett till särskilda resolutio- ner i säkerhetsrådet om kvinnor och barn i väpnade konflikter - resolutionerna 1325 år 2000 och 1460 i januari i år - och till att generalsekreteraren utsett en särskild representant, Olara Otunno, för att ytterligare lyfta fram frågan om barn i väpnade konflikter. Nu är vi i ett skede då vi ställer krav på den här funktionen och på att arbetet effektivt ska förstärka skyddet av alla barn och deras rättigheter i krig. Två punkter i regeringens tiopunktsprogram för barnets rätt i utvecklingssamarbetet är också vägle- dande för vårt arbete när det gäller att skydda och hjälpa barn med funktionshinder i krig. Det är "Lämna ingen utanför!", som särskilt avser barn med funktionshinder, och "Skydda barn i krig!", vilket innebär att vi bland annat ska förstärka insatserna för att skydda barn och hjälpa dem till utveckling även under väpnade konflikter och när de tvingas fly. Vi stöder oss på centrala MR-instrument, inklusive barnkonventionen och dess tilläggsprotokoll i vårt arbete, bland annat i dialogen med de krigförande parterna. Regeringen verkar för att FN ska ha en central roll i de humanitära insatserna och i återuppbyggnadsar- betet som följer efter kriget i Irak. Det ankommer på mig att verka för att det svenska bilaterala stödet, den europeiska gemenskapens insat- ser och vårt stöd till de olika FN-organ och andra som engageras i arbetet utgår från ett rättighetsperspektiv och de åtaganden som vi gjort vad gäller människor med funktionshinder. Att FN får en central roll i såväl det humanitära arbetet som i återuppbyggnadsarbetet skapar de bästa förutsättningar för att garantera allas rättigheter, inklusive vad gäller personer med funk- tionshinder. På Utrikesdepartementet följer vi mycket noga, dag för dag, utvecklingen av Irakkriget och dess följder. Genom detta arbete försöker vi se vilka insat- ser vi kan göra för att mildra effekterna av kriget och hur vi på bästa sätt kan använda våra resurser för att stödja krigets offer. Som Kaj Nordquist påpekar behöver de som för- lorat syn, hörsel, möjligheterna att röra sig eller fun- gera psykiskt och socialt få särskilt stöd för att kunna leva sitt liv på samma villkor som andra. Kan de göra det blir de en tillgång i det viktiga återuppbyggnads- och utvecklingsarbetet.

Kaj Nordquist (S)

Anf. 56 Kaj Nordquist (S)

Fru talman! Tack statsrådet för det svar som jag har fått! Min fråga är föranledd av kriget i Irak. Ty- värr är det inte bara kriget i Irak som ger upphov till denna fråga, utan det här är en generell fråga som kommer att spela roll framöver och som har spelat roll tidigare. Det är viktigt, precis som statsrådet framhåller, att man värnar de mänskliga rättigheterna i krigssituatio- ner och att naturligtvis också funktionshindrade per- soner omfattas. Jag tycker också att det är viktigt att den svenska regeringen använder sitt inflytande och sina möjligheter i internationella organisationer och internationella institutioner för att tydligt fokusera den här gruppen. Det är viktigt att statsrådet använder de egna kanalerna, det vill säga de specifikt svenska kanalerna. Jag ser också väldigt positivt på och välkomnar de initiativ som den svenska regeringen tar inför Kom- missionen för mänskliga rättigheter och det resolu- tionsförslag man lägger fram. Det är viktigt att man deltar i arbetet, som Mexiko tog initiativ till, med att ta fram en handikappkonvention i Förenta Nationerna i analogi med de kvinno- och barnkonventioner som finns. Jag hoppas att det kommer att leda till ett fram- steg. Jag vill också verkligen varmt välkomna det ar- bete som har gjorts när det gäller standardreglerna och hur den svenska regeringen på olika sätt har stött Bengt Lindqvists arbete. Det är viktigt att man nu går vidare och ser till att arbetet inte spolieras, utan att man faktiskt får fram en fungerande efterträdare. Det problemet är ännu inte löst. Vad händer vid ett krig? Det är människor som dör - barn, unga och gamla. Människor blir skadade. Människor blir lemlästade. Många får leva sitt liv med ett funktionshinder som de inte hade innan. I propagandan innan tror man alltid att krigen kommer att vara kortvariga, att det inte kommer att vara några problem, utan att det kommer att vara närmast kirurgiska åtgärder. Så är det inte. De smarta missilerna missar ofta sina mål. När trupperna går härjande fram kommer civilbefolkningen i vägen. Det är också så att bomber inte alltid briserar precis där man hade tänkt sig. Det visar sig cyniskt nog att det bästa sättet att känna sig trygg i en krigssituation närmast är att vara soldat. Många människor offrar sina liv helt oavsiktligt. En grupp som drabbas hårt i krigssituationer är män- niskor som är funktionshindrade, både de som var funktionshindrade innan kriget bröt ut och de som blivit funktionshindrade av kriget. Något som jag tycker att regeringen borde stödja är en kunskapsutbyggnad kring det här. Det är fak- tiskt en ganska famlande kunskap om hur många civila som drabbas och hur många som blivit funk- tionshindrade av krig. Världshälsoorganisationen har beräknat att år 2000 blev lite drygt 10 000 personer funktionshindra- de av krigssituationer. Av dem var drygt 7 000 män och drygt 2 000 kvinnor. Men det här vet man inte helt säkert. Och om man tittar på tillgängliga uppgif- ter visar det sig att det inte finns några säkra uppgifter om hur många civila som dog i Koreakriget. Vi kän- ner till de militära förlustsiffrorna för Vietnamkriget. Vi vet att USA förlorade 55 000 soldater, att 305 000 blev sårade. Vi vet att Saigonarmén förlorade 250 000 man. Vi vet att man i FNL på den nordviet- namesiska sidan förlorade nästan en miljon man. Vi tror att två miljoner blev sårade. Jag har mer att säga i nästa inlägg.

Jan O Karlsson (S)

Anf. 57 Jan O Karlsson (S)

Fru talman! Till att börja med vill jag instämma i de iakttagelser som Kaj Nordquist har gjort när det gäller krigets dubbla ansikte här. När man griper till vapen utsätter man de människor som har svårast att skydda sig, nämligen de i civilbefolkningen som har olika funktionshinder. Det betyder att just de drabbas särskilt hårt. Den synpunkt som Kaj Nordquist nu var på väg att framföra visar också att samhället inte har förmåga att ta reda på hur de är drabbade. Det här tillståndet kommer naturligtvis att fortsätta så länge våra kun- skaper förblir så osäkra som de uppenbart är. Till detta kommer att en av krigets viktigaste ef- fekter är att skapa nya funktionshinder hos männi- skor, att göra fler människor skadade i olika avseen- den så att de blir ännu mer beroende och blir ännu mer sköra i sitt deltagande i samhällslivet och när det gäller att över huvud taget leva vidare. Jag vill först understryka en sak i mitt svar innan jag kommenterar de specifika synpunkter som Kaj Nordquist har tagit upp. Det gäller inte bara Irak, men jag tar Irak som ett exempel. De människor som är funktionshindrade ska också vara med i återuppbygg- naden. De ska ha rätt att delta i byggandet av sitt land, så att det här inte bara gäller hjälp och stöd utan också rätten att vara en resurs. Jag vet att det är FN som leder återuppbyggnaden. Ett av de starkaste skälen för denna är nämligen att utveckling är någonting annat än tillväxt och att utvecklingen ska gälla alla människor. Om vi ska kunna bygga ett nytt fredligt och demokratiskt Irak efter det förfärliga som nu sker, är det viktigt att det är världssamfundet och världsorganisationerna som leder arbetet och att vi ser till att de värden som vi nu tar upp kommer till sin rätt i planeringen. Jag instämmer helt och hållet i Kaj Nordquists uppmaning och ska göra mitt yttersta för att efter- komma den, så att vi snabbt får en efterträdare till Bengt Lindqvist som, om möjligt, är så gott som lika namnkunnig och skicklig som Bengt Lindqvist. Det blir inte lätt, därför att han har spelat en mycket, mycket stor roll i detta, men jag lovar att vi ska för- söka klara det. Det är nämligen viktigt att vi har en stark röst i de här frågorna om vi lyckas baxa dem till FN. Då kan vi agera direkt och tydligt och se till att återuppbyggnadsarbetet tar hänsyn till förhållandet att ett okänt antal människor blir funktionshindrade på grund av kriget och att de människor som tidigare är eller har blivit funktionshindrade också ska få vara med och bygga sitt samhälle. Det är en oerhört viktig målsättning. Frågan om kunskapsuppbyggnad är naturligtvis oerhört viktig. Inte bara när det gäller Irak utan också när det gäller Angola, Afghanistan, Eritrea, Etiopien och så vidare är det viktigt att vi skaffar oss en tydlig kunskap. Det bör också kunna ingå i vår biståndspo- litik att se till att det finns resurser för en kunskaps- uppbyggnad som gör att vi till att börja med vet vad som faktiskt har hänt. I den utvecklingsproposition som vi lägger fram tar vi vissa initiativ som jag tror kommer att tillgodo- se Kaj Nordquists krav. Dessa ska jag återkomma till i mitt nästa inlägg.

Kaj Nordquist (S)

Anf. 58 Kaj Nordquist (S)

Fru talman! Ett första steg är bland annat att man på Uppsala universitet vid Institutionen för freds- och konfliktforskning bedriver ett projekt där man ska försöka ta reda på, åtminstone genom nyhetsrapporte- ringen, hur många civila offer som krävts under olika krig. Det kan möjligen föra en bit framåt, men man fokuserar där inte alls på hur många av dem som också blivit funktionshindrade. Det här är någonting som vi snart kommer att fo- kusera på, för vi har ju ingen aning om hur många som blir funktionshindrade av kriget i Irak. Med tanke på den krigsutveckling som har varit är risken att det blir fler och fler för varje dag som går, för kriget utvecklas ju alltmer till ett vanligt krig, ett vanligt modernt krig. I min interpellation ville jag också peka på att det är viktigt - och det har statsrådet tagit upp - att vi utnyttjar de kanaler som finns till förfogande för den svenska regeringen. Det finns inom FN-systemet flera program och flera institutioner som är väldigt viktiga i de här sammanhangen. Jag skulle uppskatta livligt om den svenska regeringen väldigt tydligt talade om att det här är en viktig del av det man bör göra. Det finns matprogram, det finns Unicef, det finns organi- sationer för flyktingar, det finns organisationer för jordbruk, det finns organisationer för nästan allt mel- lan himmel och jord. Men i de här sammanhangen tenderar det ofta att bli så att man antingen säger att de funktionshindrade ska ha speciella pengar och att dessa pengar inte finns eller så säger man: Ni är ju mainstreamade, ni finns med i det vanliga. Men gene- rellt sett har ju inte de stora grupperna så stora pro- blem. På så sätt försvann problemen, tycker man. Det är alltså viktigt att göra en ganska tydlig mar- kering om att inom de satsningar som görs ska man speciellt fokusera på de funktionshindrade. Det finns åtminstone två kanaler som jag har skrivit upp. Det finns säkert fler inom EU. Det finns dels ett kontor för koordinering av humanitärt bistånd. Det finns också en speciell grupp där Sverige arbetar ihop med andra länder som har en hög profil i de här frågorna, bland annat Danmark, Storbritannien och Holland. Norge och Kanada är också länder som fokuserar en hel del på de här frågorna. Inom vårt eget land tycker jag att det är viktigt att vi jobbar mycket via våra egna enskilda organisatio- ner, det vill säga ramorganisationer inom Sida som Forum Syd, Diakonia, Utan Gränser, SHIA och så vidare. Det är viktigt att vi markerar gentemot Internatio- nella Röda korset att det här är väldigt viktiga frågor. Det är möjligt att även Räddningsverket kan göra akuta insatser. Det finns något som jag också tycker skulle vara viktigt här, och som jag skulle välkomna starkt. Det kommer att bli en konferens i Stockholm den 16-17 juni på temat good humanitarian donorship. Det vore ett utmärkt tillfälle för den svenska regeringen att markera att betydelsen av detta. Det vore också, tyck- er jag, väsentligt att man markerade i världsbanks- sammanhang att det här är något som det bör satsas på. Världsbanken brukar ju inte delta i den humanitä- ra delen av biståndet. Världsbanken går in sedan, när man ska ägna sig åt återuppbyggnad av Irak. I det sammanhanget tycker jag att det vore bra. Jag instämmer fullständigt i vad statsrådet säger om att det naturligtvis är FN som ska hålla i återupp- byggnadsarbetet och koordinationen av detsamma.

Jan O Karlsson (S)

Anf. 59 Jan O Karlsson (S)

Fru talman! Jag ska fullfölja och konkretisera någ- ra av de uppslagsändar som Kaj Nordquist tar upp när det gäller att arbeta vidare i den riktning som vi ju är överens om. När det gäller det här med konfliktforsk- ning och konfliktlösning kommer vi i det förslag som nu förbereds att skriva in just att arbete med att lösa konflikter också är en del av biståndet. Det är alltså inte bara en del av den utrikespolitik och säkerhets- politik som vi generellt för. I själva biståndsarbetet ingår också konfliktlösning. Där får vi möjlighet att, med anledning av det som du nämnde om institutio- nen vid Uppsala universitet, direkt anknyta bistånds- arbetet till konfliktlösning - och naturligtvis också den underliggande forskningen. När det gäller de multilaterala kanalerna har vi naturligtvis väldigt stora möjligheter att helt enkelt arbeta strategiskt eftersom vi i allmänhet är mycket stora och uppskattade samarbetspartner och bidrags- givare i de organisationerna. Vi kommer också i den framtida biståndspolitiken att ytterligare markera upplösningen av skillnaden mellan bilaterala och multilaterala organ när biståndet blir alltmer efterfrå- gestyrt, det vill säga prioriteras av mottagarländerna själva. Jag ska specifikt kommentera några av de uppslag som Kaj Nordquist tar upp. Till att börja med vill jag säga att i själva målet om att bekämpa fattigdomen och utrota den extrema fattigdomen ingår naturligtvis med nödvändighet att fokusera på och tydligt fånga upp funktionshinders betydelse. Även om jag natur- ligtvis inte vet detta måste man rent förnuftsmässigt utgå från att många av de 1,2 miljarderna extremt fattiga människor som finns på jorden har något funktionshinder. Hur orsak och verkan förhåller sig kan man diskutera, men att det finns ett samband är naturligtvis alldeles uppenbart. Eftersom detta är det viktigaste av millenieutvecklingsmålen kan det själv- fallet betyda, med ett tydliggörande av det specifika i detta, att vi kan sätta in kraften på det. Vi har de här kontakterna med ramorganisationer- na - inte minst via Folkrörelserådet, där också handi- kapporganisationerna är företrädda. Det gäller också de andra organisationer som Kaj Nordquist nämnde. Vi har också möjlighet att i organisationer som ICRC, alltså Internationella rödakorskommittén, tydliggöra vår hållning eftersom vi även där har en stark ställ- ning och är en stor bidragsgivare. Jag ska delta i kon- ferensen den 16-17 juni och ska med glädje framföra de slutsatser som vi gemensamt dragit av diskussio- nen av kammaren i dag. Till sist vill jag apropå Världsbanken understryka att Världsbanken under James Wolfensohns ledning har integrerat mer och mer av både den sociala ut- vecklingen och det som vi ibland kallar för det huma- nitära biståndet i Världsbankens arbete. Jag vill där understryka att jag inte tror att vi ska dra gränsen alltför hårt mellan vad som är humanitärt bistånd och utvecklingsbistånd. Att ett litet barn tas om hand och får utbildning är både humanitärt nödvändigt och nödvändigt ur utvecklingens synpunkt. Att se till att människor befinner sig vid god hälsa är naturligtvis en humanitär målsättning men lika mycket också en viktig utvecklingsförutsättning. Detta har Världsban- ken uppmärksammat. Jag kommer tillsammans med de likasinnade länderna, i första hand Englands, Tysklands och Norges biståndsministrar men även Kanadas och Hollands, att tydliggöra detta vid Världsbankens möte i mitten av april.

Kaj Nordquist (S)

Anf. 60 Kaj Nordquist (S)

Fru talman! Avslutningsvis vill jag tacka för den här replikväxlingen. Jag tycker att det har varit en hel del konstruktiva saker. Det är helt sant att funktions- hindrade människor hör till de fattigaste bland de fattiga. Det är också så att mycket av det som vi kal- lar för funktionshinder sett ur ett fattigdomsperspek- tiv handlar om att det faktiskt inte finns pengar till mediciner. Många människor är funktionshindrade i de fattiga länderna enbart beroende på detta, inte beroende på att det inte finns effektiv behandling. Jag tänkte som konklusion säga att jag ser väldigt positivt på att den svenska regeringen fortsätter att arbeta för mänskliga rättigheter för funktionshindra- de. Målsättningen är naturligtvis att man ska kunna leva delaktiga och jämlika liv som andra människor, det vill säga att hjälpa funktionshindrade människor att ta makt och kontroll över sina egna liv. Jag vill markera att jag hoppas att det här av statsrådet och av den svenska regeringen kommer att ses som en vital fråga även i fortsättningen. Avslutningsvis tänkte jag bara återvända till te- mat, så att säga. En av de grupper som på det tydli- gaste sättet blir offer i krigssituationer är funktions- hindrade människor. Krig i dag är inte bara preci- sionsbombningar. Det är inte alls militärer som gör upp om någonting på en avskärmad arena. Tvärtom är det väldigt mycket fråga om massterror. Äldre tiders krig, som man brukar se som väldigt barbariska, var det också ur vissa synpunkter. Men de var det inte på så sätt att det inte fanns effektiva massförstörelseva- pen, som det finns nu för tiden. Bombterror, kemiska stridsmedel och lömskt utplacerade landminor är något för vår tid, något som skapar funktionshinder i krig och något som jag tycker att vi aktivt ska be- kämpa på alla sätt vi kan.

Jan O Karlsson (S)

Anf. 61 Jan O Karlsson (S)

Fru talman! Jag har tre skäl att känna ett person- ligt engagemang i att fullfölja det arbete som vi har talat om i den här diskussionen. Det första är det sista som Kaj Nordquist talade om, nämligen att det kli- niska kriget, kriget utan offer, inte finns, inte kommer att finnas. Kriget måste därför avskaffas som ett sätt att lösa politiska problem och mänskliga konflikter. Det som sker nu kommer dag för dag, timme för timme, att än en gång besanna att detta är en grym illusion som människor av någon anledning hänger sig åt: att de plötsligt ska kunna använda de mest förfärliga vapen till att utöva ett våld som inte skapar några offer. Mitt andra skäl är att om vi vill leva i ett välfärds- samhälle finns det ingen möjlig kompromiss om att det inte ska gälla alla. Själva idén om välfärdssam- hället är just att det ska gälla alla människor, att det ska gälla allas rätt och att det rättighetsperspektivet ska besjäla både samhällsbygget i vårt eget lilla land och vårt engagemang i hur andra länders befolkningar ska bygga sina samhällen. Jag kan inte, fru talman, avstå från en personlig tanke. Jag är lite stolt över att få föra den här diskus- sionen eftersom min far, Hans Karlsson, en gång i världen, som mycket aktiv i olika folkrörelser och som borgarråd i Stockholm, var en av de första i landet som började arbeta för just funktionshindrade människors roll och inplacering i det svenska sam- hället. Det är med en känsla av stolthet som jag kän- ner att jag nu har fört detta arv vidare i diskussionen med Kaj Nordquist.

Intressenter

Frågeställare

Kaj NordquistSocialdemokraterna

Besvarad av

Jan O KarlssonSocialdemokraterna