Kulturarbetarnas villkor
Interpellation 2007/08:189 av Papadopoulos, Nikos (s)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2007-11-20
- Anmäld
- 2007-11-20
- Sista svarsdatum
- 2007-12-04
- Besvarad
- 2007-12-04
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
den 20 november
Interpellation
2007/08:189 Kulturarbetarnas villkor
av Nikos Papadopoulos (s)
till kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth (m)
Det har nu gått ett år sedan Sverige fick en moderatledd regering. Kulturpolitiken företräds av en minister som betonar kulturarbetarnas möjligheter att utöva sin profession. Det är bra, men kommer det till uttryck i handling och beslut från regeringen?
Den nuvarande riksdagsmajoriteten har under året på förslag från regeringen beslutat om försämringar för många löntagare i landet. Kulturarbetarna har drabbats särskilt hårt. Det gäller konstnärer, tekniker, skådespelare, författare, musiker med flera.
A-kasseavgiften har höjts vilket inneburit att många kulturarbetare med små marginaler lämnat a-kassan. Ersättningsnivån vid arbetslöshet har minskat vilket inneburit ett svårt slag för flera grupper av kulturarbetare som redan tidigare arbetat med små ekonomiska marginaler.
Det finns ett stort behov att i stället förbättra villkoren för kulturarbetarna i vårt land. Regeringen brukar ibland berätta om svårigheten att få det så kallade livspusslet att gå ihop. Det gäller i synnerhet kulturarbetarna vars arbetstider ofta är kvällar och helger. En rejäl utbyggnad av barnomsorg för kulturarbetare behövs. Några förslag i den riktningen saknas helt i regeringens politik.
Mot bakgrund av regeringens försämringar i trygghetssystemet för bland annat kulturarbetarna vill jag fråga vilka initiativ statsrådet avser att vidta för att förbättra villkoren för kulturarbetarna i vårt land.
Debatt
(14 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2007/08:189
Webb-tv: Kulturarbetarnas villkor
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2007/08:36 Tisdagen den 4 decemberProtokoll 2007/08:36 9 § Svar på interpellation 2007/08:189 om kulturarbetarnas villkor
Protokoll från debatten
Anf. 69 Lena Adelsohn Liljeroth (M)
Fru talman! Nikos Papadopoulos har frågat mig vilka initiativ jag avser att vidta för att förbättra villkoren för kulturskaparna i vårt land. I sin interpellation lyfter Nikos Papadopoulos särskilt fram frågan om kulturskaparnas problem med att lösa omsorgen om barnen då arbetstiderna ofta är förlagda till kvällar och helger.
Oavsett vilka problem konstnärsgrupperna drabbas av inom ramen för de generella välfärdssystemen finns det oftast en relevant koppling till kulturpolitiken. Möjligheterna till omsorg om barnen på så kallad obekväm arbetstid, vilket inte är ett ovanligt behov för delar av den konstnärliga arbetsmarknaden, är ett exempel på en sådan koppling. Jag avser att noggrant följa frågans fortsatta utveckling.
Nikos Papadopoulos påstår att regeringen genomfört stora försämringar samtidigt som inga som helst förbättringar riktats mot konstnärsgrupperna. Jag delar naturligtvis inte Nikos Papadopoulos slutsatser och påståenden i dessa delar.
När det gäller förändringarna av arbetsmarknadspolitiken har jag i tidigare debatter i kammaren med Nikos Papadopoulos understrukit vikten av att utvecklingen följs avseende konsekvenserna för olika grupper. Samtidigt har jag också tydliggjort min ambition att verka för att konstnärers beroende av generella stödsystem ska minska och för att dessa system ersätts av bättre möjligheter att leva av sitt arbete och konstnärskap.
När det gäller insatser för att utveckla den konstnärliga arbetsmarknaden har regeringen, i motsats till vad Nikos Papadopoulos påstår, under det senaste året initierat betydande insatser. Särskilt viktig är den kraftfulla och tydliga satsningen med ytterligare 30 miljoner kronor årligen för att utveckla den så kallade alliansmodellen på dansområdet och för att etablera en ny musikallians. Detta är insatser som starkt efterfrågats av berörda konstnärsgrupper. Som en jämförelse kan nämnas att den tidigare regeringen behövde hela sju år, åren 1999-2006, för att nå upp till sammanlagt 24 miljoner kronor per år till dessa allianser på teater- och dansområdet.
Till sist: Nikos Papadopoulos och jag delar som vanligt engagemanget för kulturen och konstnärerna, medan våra mål och medel inte sällan skiljer sig åt. Där Socialdemokraterna ser förändringar och nytänkande som hot mot det bestående ser jag utvecklingskraft och nyskapande. Nya kontaktytor och offensiva idéer stimulerar till ett ökat intresse för konstnärliga verk och presentationer, samtidigt som konstnärernas ekonomiska och konstnärliga förutsättningar kan förbättras.
Anf. 70 Nikos Papadopoulos (S)
Fru talman! Jag vill tacka ministern för svaret. Men i ministerns svar finns det väldigt lite av ambitioner och färdriktning inom kulturpolitiken, framför allt när det gäller kulturarbetarnas villkor.
I min interpellation tar jag upp frågan om bristen på en barnomsorg som är anpassad till kulturarbetarnas speciella arbetstider. Nästan alla kulturarbetare, åtminstone skådespelare, arbetar på tider när de flesta andra är lediga. Det är inte ovanligt att båda föräldrarna är engagerade inom teatern. I dag får de lita till släktingar och vänner för att klara av tillsynen av barnen. Det är inte bra för barnen, men skapar också frustrationer bland kulturarbetarna som i sitt arbete måste ge allt av sig själva.
Fru talman! Det kan vara på sin plats att här understryka att barnomsorg i första hand är till för att ge barnet en god, stimulerande och trygg uppväxt. Det är viktigt för alla barn. Därför får lösningen för kulturarbetarna inte begränsas till barnpassning utan måste också handla om omsorg som ges av utbildad personal.
Fru talman! Det här är ett konkret problem som går att lösa. Jag vill betona att det handlar om barnomsorg som täcker upp repetitioner på förmiddagar och föreställningar på kvällar. Teaterförbundets rapport
Pappa kom hem!
redovisar på ett tydligt sätt de bristande möjligheterna att förena jobb och föräldraskap. I jämställdhetsdelen av en enkät som sändes till Teaterförbundets medlemmar fick man svara på frågor om hur det fungerar att kombinera arbete med föräldraskap. Totalt 30 procent, nästan lika många män som kvinnor, svarade att det inte går att kombinera förvärvsarbete med föräldraskap. Hela 47 procent av de svarande ansåg att deras arbetsgivare arbetade för att det skulle gå att kombinera förvärvsarbete med föräldraskap. Varannan person under 35 år vill att Teaterförbundet ska engagera sig i frågor om barnomsorg på udda tider. Jag var själv på ett seminarium där utredningen redovisades. Det framgick klart att behoven är stora beträffande barnomsorg på udda tider.
Fru talman! Det är på tiden att vi går operasångerskan Anna-Karin Simlunds förslag till mötes. Hon föreslår en lagstadgad rätt till barnomsorg på obekväm arbetstid för kulturarbetare. Det är något som borde vara en självklar rättighet för alla kulturarbetarna och kulturutövarna.
Jag förstår att denna fråga berör även Utbildningsdepartementets ansvarsområde. Är kulturministern beredd att ta upp frågan om skollagens innehåll till behandling med utbildningsministern? Flera organisationer agerar i syfte att påverka regeringen när det gäller barnomsorg på obekväm arbetstid. I dag erbjuder vissa kommuner barnomsorg i hemmet, men det är inte obligatoriskt enligt skollagen.
Är ministern beredd att lösa problemet med bristande barnomsorg för kulturarbetare eller är det här inte ett problem för ministern?
Anf. 71 Solveig Ternström (C)
Fru talman! Jag har länge levt i kulturens värld, och jag tycker mig se ett mönster. Det finns en stilig respekt för retorik kring kulturen. Vi är väldigt stolta över våra kulturinstitutioner, de stora konstnärliga verken och de konstnärliga genierna. Snart blir det Nobelfest, och då får vi visa upp det bästa vi har.
Fru talman! Vem frågar efter hur många timmar en kulturarbetare till vardags tränar, repeterar om och om igen och alltid jobbar övertid - förutom att klara av sina barn och sin familj? Jag minns min period med småbarn. Utan min mor och far hade jag aldrig kunnat jobba på Dramaten med långa repetitionsdagar och sena spelkvällar. Det blev ett lyft när Ingmar Bergman 1963 gav oss spelfria måndagar. Det är väl inte så mycket som har hänt sedan dess. Framför allt har det blivit mycket svårare för ensamstående föräldrar. Mor- och farföräldrar finns av olika skäl inte längre på plats som förr.
Det borde i dag kunna gå att få barnpassning på exempelvis kulturinstitutionerna. Den diskussionen inleddes på Dramaten på 60-talet, men den rann ut i sanden. Det var en bra idé som skulle kunna utredas.
Men nu vill jag tala om alla dessa frilansande kulturarbetare. Det gäller alla de som får tidsbegränsade uppdrag och projektanställningar. Det är de kulturarbetarna som inte har någon trygghet i institutionerna och som har överlevt på a-kassa. Det är människor som ofta har en dyr utbildning bakom sig. Det är människor med stor begåvning, kreativitet och känslighet. Det är människor som ingenting hellre vill än att arbeta och bedriva sitt yrke. Dessa människor har varit tvungna att gå på a-kassa, det vill säga in i en gråzon. Samtidigt har de arbetat hårt i lönndom, arbetat gratis med det som de har vigt sitt liv åt, det vill säga kultur och konst. Vilken annan arbetslös gör det?
Jag har mött många som har skämts, känt sig förnedrade över att behöva gömma och dölja sitt arbete och sin arbetslust för att få mat för dagen. Vad var det för system som många kulturarbetare blev fjättrade vid? Detta har nu brutits upp och måste ersättas med något annat. Sveriges frilansande kulturarbetare är en stor resurs av kreativitet och arbetsglädje, och vi måste erkänna dem. De kan ge tillväxt åt Sverige. Hur ska vi gå till verket med detta, kulturministern?
Anf. 72 Olof Lavesson (M)
Fru talman! Jag skulle vilja börja i den ända som Nikos Papadopoulos själv tog upp i sitt anförande. Jag blev nämligen lite konfunderad när jag läste interpellationen eftersom jag uppfattade att den egentligen borde ha varit ställd till det statsråd som precis lämnade kammaren. De problem som Nikos Papadopoulos beskriver är inte isolerade till kulturarbetare. Det finns fler yrkeskategorier som har de problemen. Det gäller bland annat poliser, viss flygpersonal och andra.
Icke desto mindre kan jag instämma i den frustration som Nikos Papadopoulos ger uttryck för. Jag har följt frågan under lång tid. Kulturarbetare inom framför allt scenkonsten har problem med det som kallas delad arbetsdag. Det är ofta en förutsättning för att över huvud taget kunna verka i yrket. De har arbetsplatsförlagd tid på förmiddagen för repetitioner och genomgångar. Sedan är det paus, och därefter ska de återkomma på kvällen mellan 18 och 22 och prestera i en föreställning. Det går inte att kombinera i dag med den barnomsorg som finns i de flesta kommuner. Ofta ska dagis kombineras med nattis. Vissa har fått förslaget att de kan komma och hälsa på sina barn mellan dagis och nattis, men de får inte hämta och lämna som de vill.
Det är klart att det här inte är en hållbar lösning. I skollagen sägs att förskoleverksamhet och skolbarnomsorg ska tillhandahållas i den omfattning det behövs med hänsyn till föräldrarnas förvärvsarbete, studier eller barnets eget behov. Samtidigt säger Regeringsrätten, som precis har avgjort två fall, att förskoleverksamhet visst ska tillhandahållas i den omfattning som krävs, men den kan förläggas till de tider som passar de flesta föräldrar och det föreligger inte någon skyldighet att tillhandahålla barnomsorg kvällstid och nattetid. Det här ställer till eftersom dessa personer inte längre kan stå till arbetsmarknadens förfogande. Min infallsvinkel är att detta är en viktig fråga när det gäller upprätthållandet av arbetslinjen. Om den ska gälla måste barnomsorgen fungera.
Av den anledningen har jag väckt en motion till riksdagen i frågan. I motionen föreslår jag att kommunen ska erbjuda barnomsorg på obekväm arbetstid, att barnomsorgen ska utgå från föräldrarnas behov och att detta också bör fastslås i skollagen. Där tror jag att Nikos Papadopoulos och jag är överens.
Låt oss nu var för sig prata med våra partier - jag kommer att prata med mitt parti och mina allianskamrater - och försöka se om det går att uppnå någon form av framgång i detta. I det läget vill jag välkomna Nikos fråga.
Däremot blev jag bekymrad när jag läste interpellationen när det gäller det departement som vi diskuterar här, nämligen kulturområdet.
Jag kan inte låta bli att instämma lite i Solveig Ternströms frustration när man talar om hur bilden ser ut för dem som arbetar inom kultursektorn i Sverige. Här har det i princip bara blivit problem och försämringar för många löntagare.
Faktum är att mycket av det som regeringen fattat beslut om vad gäller skattesänkningar för låg- och medelinkomsttagare bland annat också gagnar kultursektorn.
Det handlar om att se hur man ska kunna skapa möjligheter för fler att försörja sig inom kultursektorn. Jag hoppas att Socialdemokraternas förslag inte är att börja mixtra med a-kassan igenom för kulturarbetare.
Det kan väl inte vara så att det är vad man ska sitta och hålla på med, att tricksa med arbetslöshetsförsäkringen? Var är förslagen som gör att människor i stället får utkomst av sitt arbete och gör att det lönar sig att investera i kultur även för näringsliv och andra?
Kanske kommer de i den utredning som Socialdemokraterna också håller på med. Jag vet att de finns uppe för diskussion i regeringens utredning. Låt oss återvända till detta framöver.
Anf. 73 Lars-Ivar Ericson (C)
Fru talman! Kulturens betydelse för människor är vi alla överens om. Detsamma gäller att vi behöver kulturarbetare som tar ett ansvar som kulturbärare och att dessa kulturarbetare också ska kunna verka under drägliga förhållanden.
Nikos Papadopoulos efterlyser mer beslut och handling från regeringen. Kulturministern ger i sitt svar exempel på sådant som har hänt. Jag skulle vilja lyfta fram en sak som vi från Centerpartiet tycker är väldigt positivt.
Vi har under flera år drivit frågan hur viktigt det är att skapa mer kultur för unga. Jag tänker på det vi kallar för Skapande skola. Det är också någonting som kan ge fler arbetstillfällen till olika kulturarbetare.
Skapande skola innebär att det för varje högstadieelev finns avsatt 175 kronor per år. Det är pengar som kan användas till klassens eget kulturskapande men också till att inbjuda kulturarbetare för medverkan.
Jag ser framför mig nya arbetsmöjligheter för författare, konstnärer, skådespelare, filmskapare och andra som kan komma ut i våra skolor och vara kulturambassadörer.
Vi kan hoppas att detta också får följdeffekter på kommunernas vilja att satsa på kultur också till andra åldersgrupper. Därmed tillkommer ytterligare arbetstillfällen.
Nikos Papadopoulos tar också upp den obekväma arbetstiden för kulturarbetare och behovet av barnomsorg. Precis som Olof Lavesson påpekar är det inte bara kulturarbetare som jobbar på udda tider. Vi har också sjukvårdspersonal och skiftarbetare.
Jag har ändå en känsla av att man ute i kommunerna de senaste åren i större utsträckning har uppmärksammat detta problem och att det är flera nattdagis på gång. Så är det i varje fall i mina trakter i Skåne.
Jag vill avsluta med att ta upp ämnet kultursponsring. Det är någonting som skulle kunna ge mer arbeten för kulturarbetare. I de flesta länder i världen är sponsring av idrott och kultur en självklarhet och ger avdragsrätt för kostnaderna vid beskattning.
Men i Sverige är skattelagstiftningen inte lika klar när det gäller kultursponsring. Det leder till stor tveksamhet hos företagen. Därför anser jag att det är mycket viktigt att skapa tydliga och klara regler för skatteavdrag vid sponsring av kulturaktiviteter.
Min fråga går därför till kulturministern om hon känner till att det pågår ett sådant arbete inom Finansdepartementet så att vi skulle kunna få en kultursponsring värd namnet.
Anf. 74 Lena Adelsohn Liljeroth (M)
Fru talman! Det var många frågor här som jag ska försöka att hinna med. Vi börjar med barnomsorgen. Det är en fråga som jag också mötte under min tid i opposition. De aktiva uppvaktade bland annat från Göteborgsoperan och pekade på problemet. Det har som flera av interpellanterna varit inne på också varit uppe i Regeringsrätten vid två tillfällen.
Det är alldeles uppenbart, som flera har sagt, att det blir allt ovanligare att människor arbetar enligt 9-17-modellen. Det är också någonting vi bejakar av väldigt många olika skäl.
Barnomsorg är viktigt, och det ska vara en bra pedagogik. Det var Nikos Papadopoulos inne på, och jag instämmer naturligtvis i det. Det är också en fråga som alliansen lyft fram i flera sammanhang. Men just den debatten tror jag ändå att Nikos Papadopoulos måste ta med Maria Larsson och Jan Björklund.
Vad jag fått reda på är att Skollagsberedningen arbetar med en departementsskrivelse som omfattar just den här frågan som handlar om barnomsorg på obekväm arbetstid. Såvitt jag förstår kommer den att remitteras under våren 2008. Vi kommer från flera olika håll att ta upp och följa den frågan.
När det vidare handlar om barnomsorgen kan man konstatera att arbetsgivarna också kan ta ett ansvar här. Jag har så småningom ett möte inplanerat med Svensk Scenkonst och Sture Carlsson. Jag lovar att ta upp den frågan där också.
Man kan lägga till att regeringens reform med hushållsnära tjänster där man kan ha dra av upp till 50 procent av styrkta barnomsorgskostnader också kan vara en modell för dem som har obekväma arbetstider och där det kanske är bättre att barnet är i en lugnare miljö hemma eller tillsammans med andra barn.
Så var det frågan om villkoren för de frilansande kulturskaparna, som bland annat Solveig Ternström tog upp. Det är bekant sedan lång tid tillbaka. Jag vet inte om jag kan få något svar från Nikos Papadopoulos här i kväll om vad han och Socialdemokraterna har tänkt sig.
Är det bara återställare det handlar om, trots att bland annat Teaterförbundet självt är självkritiskt? Man ifrågasätter det system där man i någon mening har lutat sig tillbaka och tyckt att a-kassan får lösa övergångsproblemen. Vad Socialdemokraterna har tänkt sig vore intressant att få veta.
Nikos Papadopoulos och jag har haft den här diskussionen ett par gånger. Vad vi nu har att vänta är bland annat nya siffror från Arbetsförmedlingen kultur som kommer senare i december. Jag har fortfarande bara de tidigare siffrorna från i somras. De är väldigt glädjande.
Det handlar om att arbetslösheten rent generellt har minskat från juli 2006 till juli 2007 från 5,2 procent till 3,7 procent. Samma glädjande utveckling finns också inom kultursektorn. Det här har vi debatterat tidigare Nikos Papadopoulos och jag. Det följer samhällsutvecklingen i stort.
Flera har också startat egna företag, vilket vi tycker är glädjande. De öppet arbetslösa har minskat med drygt 900 på ett år. Det finns också ett antal lediga platser anmälda vid kulturarbetsförmedlingen. De har ökat med 1 500 jämfört med året innan.
Jag får återkomma till resten av svaren. Det finns trots allt mycket positivt som händer. Med de förslag som regeringen har lagt fram och förändringar ser framtiden ljus ut.
Anf. 75 Nikos Papadopoulos (S)
Fru talman! Tack för en väldigt positiv framställning av alla frågor, ministern. Jag hörde inte ministern beskriva att det har varit några försämringar. Däremot är jag beredd att uttrycka min glädje över att ministern har föreslagit 30 miljoner för Musikalliansen och Dansalliansen. Det är bra.
Ministern har tidigare debatterat med mig och har visat sin oro för kulturarbetarnas villkor. Hon har också uttryckt förståelse för att just kulturarbetarna är särskilt drabbade av de ändrade reglerna för a-kassan.
Ja, det finns anledning att känna oro. När jag debatterade med kulturministern för sex sju månader sedan var det bara 30 000 som hade gått ur a-kassan. I dag när vi debatterar är det 350 000 som har gått ur kassan. Är inte det en försämring, ministern? Det är bra att visa förståelse. Men, kulturministern, det är fullständigt otillräckligt. Man måste visa handlingskraft om man vill ha någonting gjort. Man kan inte bara följa frågan med intresse.
De ändrade a-kassereglerna har avsevärt försämrat villkoren för kulturarbetarna, och det vet vi båda två. Man kan inte rakt av jämföra villkoren för kulturarbetarna med villkor som andra yrkesgrupper har. Det går inte. De flesta kulturarbetare är frilansare. En polis är inte frilansare. Få skådespelare har fast anställning. De allra flesta har ett jobb som kanske räcker en viss tid, som jag sade. Den övriga tiden är de arbetslösa. Lönen är inte på en sådan nivå att den kan räcka fram till en ny period.
Vad finns det för långsiktig strategi i den moderatledda regeringen när det gäller kulturpolitiken? Mycket är förvisso begravt i den kulturutredning som regeringen har tillsatt. Det är ändå ett ansvar för ministern att här och nu redovisa vilken inriktning vi har att vänta oss av regeringens kulturpolitik.
De signaler som hittills har redovisats från regeringen tyder på att alltmer ska privatiseras och konkurrensutsättas. Det är inte orimligt att misstänka att de regionala teatrarna och det regionala musiklivet får allt mindre att röra sig med.
I stället får man förlita sig på sponsring, precis som Lars-Ivar Ericson säger. Men det är ett felaktigt sätt. I Amerika sponsras 90 procent av kulturen, men Sverige har inte samma kultur. Sverige har inte samma tradition. Det är inte heller samma stabila finansiering för kulturarbetarna att vara sponsrade. Det ska vara trygghet och oberoende. Då krävs det en finansiering från staten som ger kulturarbetarna möjlighet att vara oberoende.
Det är många kulturarbetare runt om i landet som känner av den här snålblåsten från regeringen. Många väntar på besked från kulturministern. I vilken riktning är svensk kulturpolitik på väg?
Kulturministern har i regeringen det samlade ansvaret för kulturpolitiken. När nu ministern ser de problem som kan lösas gäller det att agera, och inte passivt vänta på kommande utredningar.
Jag vill gärna fråga ministern: Vad gör ministern konkret för att säkra villkoren för kulturarbetarna?
Anf. 76 Solveig Ternström (C)
Fru talman! Människor är sjuka i dag. Välfärdens pris är stress och depression. Depression hos framför allt unga människor håller på att bli ett mycket allvarligt problem.
Vad har då det med kultur att göra? Jo, men visst - det visar sig nu att kultur har en stor uppgift att fylla här! Allt fler bevis och allt fler uppmuntrande forskningsresultat kommer fram. Kultur har en förebyggande och läkande effekt. Det är oerhört glädjande.
Arbetsfältet för de kreativa, företagsamma kulturarbetarna har alltså blivit mycket vidare. Arenan har blivit större. Nu skulle också fler och fler kulturjobb kunna skapas och utvecklas tillsammans med den sociala sektorn.
Här hoppas jag på att någonting alldeles märkvärdigt ska hända. Jag hoppas också att kultursponsring och kulturföretagande ska utvecklas framöver med mycket mer förenklade regler.
Jag är jätteglad för en artikel som skrevs för en tid sedan och undertecknades av Maria Larsson och Lena Adelsohn Liljeroth. Den handlar om kultur och hälsa och att det hör ihop. Det är en fantastiskt bra artikel. Jag blev jätteglad när jag läste den. Jag hoppas mycket på det här, och jag skulle vilja ha ytterligare kött på benen när det gäller detta. Vad kan det bli för jobb av det här?
Anf. 77 Olof Lavesson (M)
Fru talman! Även om det är arbetslinjen som förenar oss i den ena frågan är det också det som skiljer oss åt i den andra frågan. Nikos Papadopoulos skriver i sin interpellation att det handlar om kulturarbetarnas möjligheter att utöva sin profession.
När det gäller barnomsorgen är vi helt överens; det har vi kommit fram till. Men när det handlar om allt det andra börjar man fundera. Vad är det för någonting som den nuvarande regeringen gör som kritiseras? Det handlar om a-kasseavgiften, som har höjts, och det handlar om ersättningsnivån vid arbetslöshet, som har minskat.
Man undrar på vilket sätt detta förbättrar kulturarbetarnas möjlighet att utöva sin profession - det som Nikos Papadopoulos nämner här. Den skillnad som är så tydlig är att inget av era förslag utgår från att underlätta arbete. De utgår tvärtom från att underlätta arbetslöshet.
Jag tycker att man kan fundera lite grann på var alla de andra förslagen finns. Det är ingen hemlighet att när det handlar om de förslag som har diskuterats här tidigare har vi från moderat sida pratat mycket om hur man ska öka utkomsten av eget arbete. Det handlar om att stärka upphovsrätten, att se till att man får reveny av sitt skapande och att man tar striden när det gäller olaglig nedladdning av upphovsrättsskyddat material. Det ska löna sig att investera i kultur för fler. Det handlar om avdragsrätt, och inte bara för sponsring. Det kan även vara gåvor och donationer, avskrivningsrätt för konstinköp med mera. Om detta pratar inte Socialdemokraterna och Nikos Papadopoulos. Då handlar det om bidrag och arbetslöshetsersättningar.
Nikos Papadopoulos! Jag hoppas att vi får höra lite grann mer om hur arbete ska underlättas, precis som du skriver i din interpellation.
Anf. 78 Lars-Ivar Ericson (C)
Fru talman! Det är helt klart att regeringens politik med jobbavdrag och att allt fler människor kommer i arbete också medför att människor får mer pengar över i plånboken. Det är också pengar som kan användas till det som vi kallar för kulturkonsumtion. Det kommer då också att gynna kulturarbetarna, som blir mer efterfrågade.
När det gäller konstnärernas situation vill jag från Skåne vittna om att här finns en framtidstro. Vi har konstrundan vid påsk, då mängder av människor åker omkring i Skåne, tittar på konst och köper konst. Vi har också nya konstföreningar som bildas på olika platser. Det är konstföreningar som köper in konst som sedan lottas ut bland medlemmarna. Vi kan hoppas att denna tendens smittar av sig uppåt landet.
I denna debatt tycker jag att det är viktigt att vi inte bara fokuserar på svårigheterna för kulturarbetare utan att vi också tar vara på möjligheterna och ser framåt. Kan vi då få en kultursponsring som är värd namnet kommer det att medföra att det blir många fler arbetstillfällen för olika kategorier av kulturarbetare. Det är någonting som vi alla önskar.
Anf. 79 Lena Adelsohn Liljeroth (M)
Fru talman! Jag ska börja med Lars-Ivar Ericson så att jag inte tappar bort honom. Också jag är en varm anhängare av liberalare regler för sponsring av kultur. Det hoppas jag att Lars-Ivar Ericson vet, och jag tror att det gäller samtliga i alliansen.
Detta är också en fråga som förvisso ligger på Finansdepartementet, men också i den kulturutredning som just nu arbetar och som ska vara klar om snart ett år. Den har också till uppgift att titta på frågan, se på möjligheterna och göra internationella jämförelser. Jag tror precis som Lars-Ivar Ericson att det finns mycket gott att hämta ur det här. Det handlar inte bara om pengar, utan också om ett vidgat engagemang och därmed en möjlighet att nå fler.
Jag tycker att det var roligt att höra vad som händer i Skåne. En del av det har jag sett, bland annat konstrundan. Det finns ändå mycket framtidstro inom stora delar av kultursektorn, skulle jag vilja säga. Den växer. Detta kan jag säga utan att jag för den sakens skull behöver gå in på den EU-rapport som vi har citerat flitigt ur under det senaste året.
Nikos Papadopoulos kom tillbaka till a-kassan. Debatten tog alla möjliga vägar ett tag här via länsteatrar och sådant. Han säger att många har gått ur a-kassan. Vi vet alla att det handlar om många som står nära pension, så det kanske inte är så konstigt. Men den debatten kan vi kanske också ta lite separat, eller om Nikos Papadopoulos vill ta den med arbetsmarknadsministern.
Solveig Ternström talade om kultur och hälsa och nämnde den artikel som Maria Larsson och jag har skrivit. Jag tror också att detta kan bli ett vidgat område för många kulturskapare, oavsett om det handlar om författare, skådespelare, konstnärer, dansare eller andra grupper. Det gäller också inom skolan, som flera har varit inne på tidigare.
Jag plockade fram den interpellation som Nikos Papadopoulos ställde och som är utgångspunkten för den här diskussionen. Det är eländes elände enligt Nikos Papadopoulos. Han kommer med den ena försämringen efter den andra som har drabbat kulturskaparna, konstnärer, tekniker, skådespelare, författare, musiker och så vidare. Föga förvånande är det en bild som jag inte känner igen och inte instämmer i heller.
Det var bra att Nikos Papadopoulos tog upp satsningen på allianserna som jag tror kommer att betyda mycket. Det har varit starkt efterfrågat från konstnärsgrupperna.
Vi kan ta upp lite fler frågor som alliansregeringen drivit och driver. Jobb- och utvecklingsgaranti har också sin betydelse här. Pensionerna är en nog så komplicerad fråga som jag vet att Socialdemokraterna har slitit med i många år utan att kunna lösa. Där ser vi nu att det börjar hända någonting. Vi kommer att fördjupa det arbetet under 2008.
Nikos Papadopoulos nämnde författarna i sin interpellation. Vi har träffat ett nytt avtal om biblioteksersättning, och parterna är nöjda med detta.
Jag tror att det var Olof Lavesson som tog upp de upphovsrättsliga frågorna. Det är en viktig fråga som vi driver. Det är också någonting som Klys har varit inne på, när vi nu talar om kulturskaparnas villkor.
Den goda utvecklingen på arbetsmarknaden måste trots allt ändå glädja Nikos Papadopoulos. Det kan inte bara vara a-kassan som är lösningen på kulturskaparnas möjligheter att verka.
Anf. 80 Nikos Papadopoulos (S)
Fru talman! Kulturministern har tagit upp några punkter som enligt ministern är positiva. Det finns många punkter där ministern har kämpat, och det har kommit resultat på några av dem. En som har nämnts är Skapande skola som får 50 miljoner kronor. Men, kulturministern, hur långt kommer 50 miljoner, 170 kronor per elev i 7:an, 8:an och 9:an i grundskolan, att räcka. Ska de räcka till taxi eller för att eleverna ska åka till en teater? Det blir lite svårt.
I Dagens Nyheters kulturbilaga för någon vecka sedan läste jag rubriken "Scenkonst på statlig svältkost". Situationen för de regionala scenerna blir allt kärvare. Man tänker alltså på hela Sverige. Kostnaderna för löner och pensioner, som ministern också nämner, ökar samtidigt som staten på många håll kan komma att minska bidraget.
Ett exempel är stadsteatern i Stockholm. Trots publika och konstnärliga framgångar tvingas man kämpa för sin ekonomi och sin existens. Problemet går att spåra till omläggningar i statens kulturbidrag. Kulturministern vet att när det blev momsreglerat 2006 minskade statsbidraget till teatrarna, och nu kan samma sak också hända igen. Nu kommer man att ta bort den eventuella vinst som har gjorts, enligt stadsteaterns chef. Detta kan betyda färre skådespelare, dansare, sångare och färre konserter och teaterpjäser på Sveriges scener.
Vi socialdemokrater föreslog i vår partimotion i höstas att tillföra 20 miljoner kronor till de regionala kulturinstitutionerna för att motverka den utveckling som regeringen nu företräder.
Anf. 81 Lena Adelsohn Liljeroth (M)
Fru talman! Det är tur att vi har en budgetdebatt i morgon så att vi kan klara ut detta med de regionala satsningarna och vad Skapande skola egentligen innebär.
Jag tänkte på något sätt försöka komma tillbaka till det som är debattens kärna, det vill säga kulturskaparnas villkor. Jag tycker att det lät lite konstigt när Nikos Papadopoulos fick det att låta som något märkligt att väldigt många trots allt får kämpa för sin ekonomi. Det gäller inte bara kulturskapare. Det gäller väldigt många människor. Så är livet. Det är någonting som man måste förhålla sig till.
Vi vet alla att man inte kan behandla eller betrakta kulturskapare som en homogen grupp. Det är det inte. Många har det väldigt tufft, men det gäller inte alla. Även om det inte är en grupp som är representativ för samtliga måste jag ändå nämna att det finns en privat producent här i Stockholm med 150 personer på lönelistan. Lägsta lönen för hennes dansare är 33 000 kronor i månaden, och det är inte mot faktura, utan det är en lön. Det finns de som faktiskt har hyggligt goda villkor.
Men hur ska man då öka möjligheterna? Det handlar trots allt inte om a-kassan. Det gör inte det. Det är en falsk trygghet. Det handlar om att öka intresset för och efterfrågan på konstnärligt skapade verk, för litteratur och för andra prestationer. Det är det som konstnärspolitiken handlar om.
Då är vi inne på det som någon av de övriga debattörerna tog upp, detta att det faktiskt blir mer pengar kvar i plånboken efter skatt för att göra det som man själv väljer att göra, oavsett om det handlar om att gå på museum, gå en kurs, köpa böcker eller dataspel, besöka en utställning eller ett galleri eller kanske till och med köpa ett konstverk. Det är det som ger jobb och utveckling till kulturskaparna.
Anf. 82 Lena Adelsohn Liljeroth (M)
Fru talman! Kristina Zakrisson har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta så att Haparandabanan kan färdigställas och tas i bruk i juni 2011. Katarina Köhler har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att Botniabanan ska kunna öppnas för trafik år 2010. Hans Stenberg har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att de nödvändiga åtgärderna på Ostkustbanan och Ådalsbanan ska komma till stånd. Raimo Pärssinen har frågat mig vilka åtgärder jag kommer att vidta för att klara en trafikökning mellan Sundsvall och Iggesund. Slutligen har Agneta Lundberg frågat mig vilka åtgärder jag har för avsikt att vidta för att Botniabanan ska kunna köra med full kapacitet 2010. Jag har valt att besvara alla fem interpellationerna i ett sammanhang.
Låt mig först poängtera att det för närvarande pågår ett arbete med att fastslå förutsättningarna för infrastrukturplaneringen under perioden 2010-2019. Samtidigt bereds trafikverkens förslag till reviderade planer för innevarande period 2004-2015. I arbetet med såväl den långsiktiga planeringen som revideringen av gällande plan är ett konkurrenskraftigt och hållbart transportsystem för hela landet en grundläggande utgångspunkt.
Regeringen för en aktiv regional tillväxtpolitik som ger alla delar av landet möjligheter att utvecklas och en politik för fler och växande företag som har lett till att sysselsättningen ökar. Vår uppfattning är att en av de viktigaste åtgärderna för att stärka en regions konkurrenskraft är att öka det lokala och regionala inflytandet, till exempel över statliga tillväxtresurser och över möjligheterna att växa utifrån sina egna förutsättningar. Det är därför viktigt att lokal och regional kunskap om förutsättningar och behov tas till vara vid planeringen av infrastruktur och transportsystem. Det är genom egen kraft, byggd på de förutsättningar som kommuner och regioner själva är bäst på att analysera och värdera, som man kan skapa en långsiktigt god jordmån för företag och jobb och ett konkurrenskraftigt transportsystem.
Frågorna ställs mot bakgrund av det reviderade förslaget till nationell banhållningsplan för perioden 2004-2015 som Banverket har redovisat. Regeringen gav Banverket revideringsuppdraget eftersom det funnits brister i de planer som den tidigare regeringen fastställt. Bristerna gäller främst tidsplaner och kostnadsberäkningar för olika projekt.
Enligt Banverket innebär de ekonomiska ramarna i budgetpropositionen att vissa investeringar måste senareläggas. Banverket ser två alternativ, varav det första är att stoppa trafiken på Haparandabanan 2012 och under några år. Det andra alternativet innebär att Ådalsbanans färdigställande senareläggs ytterligare cirka ett år till 2014. Banverket rekommenderar att alternativ två väljs.
Ostkustbanan och delen Sundsvall-Iggesund har haft en stark trafikutveckling under de senaste åren. Banverket föreslår därför kapacitetshöjande åtgärder på sträckan Sundsvall-Gävle motsvarande 1 150 miljoner kronor i sitt förslag till reviderad framtidsplan. I detta åtgärdspaket inryms ombyggnad av fyra befintliga mötesstationer till samtidig infart på delen Sundsvall-Iggesund.
Revideringen av den gällande banhållningsplanen 2004-2015 och arbetet med den kommande planperioden 2010-2019 bereds för närvarande inom Regeringskansliet, och jag vill därför inte föregripa beredningsprocessen och uttala mig om eventuella åtgärder.
Då Raimo Pärssinen, som framställt en av interpellationerna, anmält att han var förhindrad att närvara vid sammanträdet medgav andre vice talmannen att Per Svedberg i stället fick delta i överläggningen.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.