Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Kultursponsring

Interpellation 2010/11:176 av Högman, Berit (S)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad
2011-02-02
Anmäld
2011-02-02
Besvarad
2011-02-11
Sista svarsdatum
2011-02-16

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 2 februari

Interpellation

2010/11:176 Kultursponsring

av Berit Högman (S)

till kultur- och idrottsminister Lena Adelsohn Liljeroth (M)

Om jag hade en miljard till, blir det en miljard mindre till folket. Så uttryckte sig kulturministern nyligen i Göteborgs-Posten.

Uttalandet har väckt uppmärksamhet, Sveriges kulturarbetare har föga förståelse för en kulturminister som inte vill slåss för sitt område – en kulturminister som i valrörelsen upprepade att den största kulturpolitiska reformen var sänkta skatter. I en intervju med Sveriges Radio torsdagen den 20 januari gick kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth, M, till angrepp mot Sveriges kulturjournalister. Näringslivet vill inte sponsra kulturen för att kulturen upplevs som något svåråtkomligt. Sponsring av kultur kan väcka kritiska frågor till skillnad från den mer lättbegripliga idrotten. Branschen och kulturjournalisterna måste ha en mer inkluderande hållning, menade hon då.

Jag tolkar detta uttalande som att landets kulturminister talar om för Sveriges kulturjournalister hur de ska skriva för att få näringslivet att lätta på plånboken. Det talas från regeringens håll väldigt mycket om vikten och behovet av kultursponsring, men de som ska göra jobbet för att dra in pengarna är uppenbarligen kulturjournalisterna.

Detta föranleder mig att ställa följande frågor till kulturministern:

Hur ställer sig kulturministern till frågan om det är regeringens uppgift att tala om vad medierna ska skriva om?

Vilket ansvar har kulturministern själv för att öka kultursponsringen?

Är det kulturministerns inriktning att kulturutbudet i Sverige formas utifrån målet att öka sponsringen?

Vilka åtgärder avser kulturministern att vidta för att öka näringslivets sponsring av kulturen men samtidigt slå vakt om kulturens och konstens oberoende?

Debatt

(9 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2010/11:176, Kultursponsring

Interpellationsdebatt 2010/11:176

Webb-tv: Kultursponsring

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Lena Adelsohn Liljeroth (M)
Anf. 8 Lena Adelsohn Liljeroth (M)
Fru talman! Berit Högman har ställt frågor till mig i ämnet kultursponsring. Inledningsvis ställs frågan om det är regeringens uppgift att tala om vad medierna ska skriva om. Vidare frågas det vilket ansvar jag som kulturminister har för att öka kultursponsringen och om det är min inriktning att kulturutbudet i Sverige formas utifrån målet att öka sponsringen. Slutligen frågar Berit Högman vad jag avser att göra för att öka näringslivets sponsring av kulturen men samtidigt slå vakt om kulturens och konstens oberoende? Först vill jag lyfta fram att de nya nationella kulturpolitiska målen som riksdagen antog i december 2009 klart och tydligt slår fast att kulturen ska vara en dynamisk, utmanande och obunden kraft med yttrandefriheten som grund. Målen anger också att alla ska ha möjlighet att delta i kulturlivet samt att kreativitet och konstnärlig kvalitet ska prägla samhällets utveckling. Det är efter dessa övergripande mål som jag och regeringen utformar statens insatser på kulturområdet. Berit Högman har frågat om det är regeringens uppgift att tala om vad medierna ska skriva om. Självklart är svaret nej. Som kulturminister har jag ett givet ansvar för att peka på förtjänsterna av och möjligheterna att öka kultursponsring. Jag vill här ta tillfället i akt att klargöra att samma regler gäller för att sponsra kultur som för att sponsra idrott. Olyckligtvis tror många i dag att reglerna ser olika ut. Det finns alltså möjligheter att utveckla kultursponsringen inom ramen för nu gällande regelverk. På regeringens uppdrag har Statens kulturråd under 2010 redovisat ett uppdrag om icke-offentlig finansiering och även tagit fram en strategi för myndighetens fortsatta arbete med frågan. Kulturrådet lyfter bland annat fram att det krävs ömsesidig kunskap och kompetens mellan kultur och näringsliv för att sponsringsområdet ska få framgång. Jag anser att sponsring av kulturell verksamhet är ett viktigt komplement till offentlig finansiering, och det är angeläget att sponsring uppmuntras. Jag avser att under mandatperioden även arbeta vidare på att förbättra förutsättningarna för att öka den ömsesidiga kunskapen och kompetensen mellan kultur och näringsliv. Detta ska självfallet ske inom ramen för att kulturen fortsatt ska vara en dynamisk, utmanande och obunden kraft. Det är positivt om fler i samhället vill vara med och ge kulturen bredare finansieringsmöjligheter och förutsättningar att växa och utvecklas.
Berit Högman (S)
Anf. 9 Berit Högman (S)
Fru talman! Det här är faktiskt första gången som kulturministern och jag debatterar en interpellation sedan jag blev ordförande i kulturutskottet. Därför vill jag passa på att göra klart att för Socialdemokraterna och mig är oppositionspolitik absolut inte ett självändamål. Vi har ingen anledning att opponera på kulturens område för opponerandets skull. Tvärtom ska statsråden alltid komma ihåg att regeringen är en minoritetsregering och att det är angeläget att i långsiktiga frågor också ha ett brett samförstånd i Sveriges riksdag så att resultatet blir långsiktigt. Detta tycker jag gäller många frågor på vårt område. Att vara kulturpolitiker är alltid att vara lite i opposition eftersom det alltid finns så många andra områden som gör anspråk på samhällets resurser. Ett sådant område är public service, och samverkansmodellens framtid är ett annat. Den återkommer vi till i en annan debatt. För att vi ska förstå vart kulturpolitiken är på väg, åt vilket håll vi måste gå, måste vi se vägen. För oss är inte regeringens kulturpolitiska väg alltid så tydlig och därmed utstakad. Det känns som att det hela tiden finns en vilja att marknadsorientera kulturen, att den kulturella allemansrätten och tillgängligheten tonas ned till förmån för ett slags teoretisk bild av att kulturen är tillgänglig - men inte i praktiken. Borttagande av fria entréer på våra statliga museer är ett exempel på det. Även om vi inte är motståndare till sponsorverksamhet på kulturområdet tillåter vi oss ändå att vara skeptiska eftersom frågan om syftet återstår. Är syftet att kulturen i sin helhet ska få mer resurser, eller är syftet att tillföra från exempelvis näringslivet resurser för att sänka skatterna? Vi vet att för den här regeringen finns ett allt överskuggande mål, nämligen att sänka skatter. Kulturministern har själv uttryckt att skatter till exempelvis kultur är att ta pengar från svenska folket. Där har vi en annan uppfattning. Vi tycker att det är smart att ha gemensamma lösningar och gemensam finansiering på de områden som det är viktigt att människor har tillgång till både som utförare och som konsumenter. Kulturen är just ett sådant område. Ibland är det inte lätt att se regeringens långsiktiga vision av kulturens plats i samhället. Kan jag, och vi socialdemokrater, känna en trygghet i att ministerns ambitioner att höja sponsorverksamheten till kulturen aldrig ska tas till intäkt för att därmed minska samhällsinsatsen och skattepengarna på kulturens område utan att ministerns iver att höja sponsorintäkterna också är en iver att totalt öka den ekonomiska insatsen på kulturens område?
Roland Utbult (Kd)
Anf. 10 Roland Utbult (Kd)
Fru talman! Jag har stor tilltro till kulturministerns och regeringens arbete och initiativ när det gäller satsningarna på att främja kulturen i vårt land. Vi kristdemokrater har målet att sponsringen av kulturell verksamhet ska öka. Den svenska lagstiftningen är restriktiv på området jämfört med andra länder. Det kommer till uttryck i bland annat Kulturrådets rapport Kulturens icke offentliga finansiering . Det handlar givetvis inte om att offentliga medel ska tas bort och helt ersättas av sponsring från privata medel. Den ska ses, som ministern sade tidigare, som ett komplement som ger ökade intäkter. Men lika viktigt är att ge möjlighet för en kulturell institution att nå ut till det som vi ibland kallar den breda allmänheten. Som kristdemokrat menar jag att synen på det offentliga, det privata och det ideella behöver förändras. Möjligheterna för den privata och den ideella - civila - sektorn att samarbeta måste förbättras. Därför är det viktigt med höga ambitioner för ökad sponsring och även avdragsrätt för gåvor, som vi har kämpat för i många år. Även om vi inte diskuterar avdragsrätt för gåvor i dag visar Socialdemokraterna och Vänstern en negativ syn på att människor och företag ska få ge bidrag till de verksamheter som de känner starkt för. Man vill i Bosse Ringholms anda ta in skattemedel för att sedan fördela dem enbart som bidrag. Eftersom vi vill att sponsringen ska öka vill vi se en del viktiga insatser. En viktig del är att informera och sprida kunskap. Det finns, som vi också hörde ministern säga, större möjligheter till sponsring inom ramen för dagens regelverk än vad många tror. Okunskapen är stor, och här kan mycket göras. Jag har också ett par frågor till ministern. Alliansen gick redan 2006 till val på att underlätta för kultursponsring. Det är hög tid att vi på allvar börja driva frågan. Hur ser kulturministern på detta? Är kulturministern beredd att göra en översyn av regelverket och tillämpningen av detsamma?
Lena Adelsohn Liljeroth (M)
Anf. 11 Lena Adelsohn Liljeroth (M)
Fru talman! Välkommen in i diskussionen Roland Utbult. Utifrån Berit Högmans inlägg kommer det här att bli en diskussion om mycket mer än det som interpellationen gäller. Vi får väl se var vi landar. Jag börjar med sponsring. Sponsring är också en samhällsinsats. När Berit Högman lite föraktfullt uttalar sig om marknadsorientering och samtidigt börjar tala om Sveriges Television blir jag ännu mer frågande. Jag vet att Socialdemokraterna gärna vill öka sponsringen inom Sveriges Television, som vi annars i detta breda samförstånd tycker ska vara reklamfritt. Jag får inte detta att gå ihop, men det kanske Berit Högman vill utveckla närmare. Det är givet att vi ska ha ett samförstånd om kulturen i riksdagen, inte minst därför att kulturen är - inte alltid, men i viss mån - en fråga som står ovan politiken. Vi behöver en kulturpolitik för att infrastrukturen ska fungera. Kulturens värde, dess oberoende, självständighet, dynamik, är något som jag utgår från att vi är överens om. Om Berit Högman inte tycker att riktningen är klar måste jag rekommendera Berit Högman att återigen läsa den kulturproposition, Tid för kultur , som riksdagen antog i december 2009. Den visar tydligt inriktningen och äntligen en förändring av kulturpolitiken. Vi ska våga förändra och förnya. Mycket av detta är på gång. Det vet jag att Berit Högman också känner till. Vi kan ta en diskussion utifrån det och se var det är som Berit Högman möjligen saknar en riktning. Marknadsorientering - vi kan komma in på det här. Jag måste återigen påminna om att kulturen inte är ett område - gudskelov - som till hundra procent finansieras med offentliga medel. Den är inte det. Två tredjedelar av all kultur som vi tar till oss, investerar i, konsumerar eller hur vi nu vill uttrycka det betalar vi själva ur våra egna plånböcker. Det är inte ett allt överskuggande mål för regeringen att sänka skatterna, men det är ett viktigt mål. Vi tycker att det är naturligt att människor får behålla så mycket som möjligt av sina egna intjänade pengar. Här har vi absolut olika uppfattningar. Det ska finnas gemensamma resurser, och det gör det även på kulturområdet. Därför kan jag med viss stolthet ändå säga att vi har försvarat den statliga kulturbudgeten - vi har till och med ökat den, både i absoluta tal och i relation till hela statsbudgeten. Det beror bland annat på att vi har en ekonomi i balans, en ekonomi som fungerar, till skillnad mot väldigt många andra länder i Europa där man tvingas skära och skära och skära. Det har inte vi behövt göra, och det ska vi vara väldigt glada över. Lite kort ska jag återkomma till Roland Utbult om vad vi har gjort för att underlätta för kultursponsringen. I dag finns det bland annat möjlighet att få förhandsbesked, som inte fanns tidigare. Det är mycket mer tydligt på skattemyndigheternas hemsida, och de har utbildat sin personal i hur man kan sponsra. Jag vet att kultur och näringsliv också bedriver ett omfattande upplysningsarbete. Det är inte på något sätt omöjligt att sponsra kultur, men det finns många som fortfarande tror det. Här har vi ett stort arbete att göra, och det är bland annat någonting som jag tänker fortsätta att driva nu under våren.
Berit Högman (S)
Anf. 12 Berit Högman (S)
Fru talman! Jag tror att vi sparar debatten om public service till en annan gång, för vi har inte så många minuter i våra inlägg. Men vi kan gärna ha både en debatt och en dialog tillsammans. Det är ett viktigt mål för regeringen att sänka skatten. Jo, vi har märkt det. Vi märker också att de som främst betalar detta är exempelvis sjuka, utförsäkrade och arbetslösa. Om vi är överens om målet att kulturen ska vara tillgänglig - ett verktyg för att bli en starkare människa, få bättre självtillit och förverkliga sina drömmar, för alla människor, också barnen - är de ökade klyftorna och den ökade barnfattigdomen naturligtvis också ett bekymmer för det som är ett kulturpolitiskt mål. Jag tyckte att jag inledningsvis var väldigt tydlig: Socialdemokraterna och jag är inte emot kultursponsring, men vi är intresserade av att se att målet om ökad kultursponsring inte är något som styr verksamheten i en riktning som inte är de andra kulturpolitiska målen om delaktighet och så vidare. Kulturministern och jag är överens om armlängds avstånd, men vi måste ändå tillåtas att ställa frågan och inte reflexionslöst gå in på sponsorspåret som jag känner att det finns en risk för. Leder ökad sponsring till en styrning av kulturen? Det är inte svårt att se att Göteborgsoperan har lättare att få sponsormedel än en fri teatergrupp, stor eller liten. Vad kommer det i sin förlängning att ha för betydelse för kulturens utveckling i landet? Det är återigen där som det måste vara tillåtet att inte oreflekterat säga att all kultursponsring bara kommer att vara av godo och leda till gott, för det vet vi inte riktigt än. Kulturministern och Kulturrådet har en plan för hur detta ska öka, och vi kommer att följa arbetet. Då blir min fundering: Är det den nya utvärderingsmyndigheten som kommer att få det uppdraget, eller är det Kulturrådet i sig självt? Då både gör man och utvärderar man sig själv, och poängen med utvärderingsmyndigheten var väl att någon gör och någon annan utvärderar för att vi ska få en bättre balans. Det var det rent konkreta. I går besökte hela utskottet Palatset ett stenkast härifrån. Det är ett fantastiskt projekt, där barnen har satts i fokus. Varje vuxen som jobbar i detta projekt har ett barn som mentor som ställer deras föreställningar om vad barn vill ha, både att äta och att ha som kulturupplevelse, stundom på kant. Palatset är än så länge en stor byggarbetsplats, och det hade aldrig kommit så långt utan starka sponsorinslag. Det är de privata pengarna som hittills har skapat det. Men skaparna och idéskaparna själva uttrycker också en stor besvikelse över avsaknaden av offentliga medel och betonar att förutsättningen för att Palatset ska bli det drömhus för barn som det är avsett att vara är att det sker en växelverkan mellan privata och offentliga medel. Det är just det vi måste åstadkomma, att det inte blir ett antingen-eller.
Roland Utbult (Kd)
Anf. 13 Roland Utbult (Kd)
Fru talman! Jag tänkte ta upp relationen mellan den kulturella institutionen och företaget som sponsrar. Vi får se om ministern hinner kommentera det. En institution som tar emot sponsring måste vara medveten om att det finns en viss risk att det sponsrande företaget försöker påverka den konstnärliga inriktningen i verksamheten. Det finns naturligtvis ett visst spänningsfält här. För att ett företag ska få göra avdrag för den summa de har använt för sponsring krävs det en del motprestationer från den sponsrade föreningen, organisationen eller institutionen. Det ska motsvara i stort sett den sponsring som man får i form av till exempel biljetter. Biljetter kan knappast vara med och påverka innehållet. Det indirekta värdet till exempel av att företagets namn förknippas med verksamheten kan också vara svårt att beräkna, och det kan vara svårt för företaget att göra avdrag för det. Jag tror att det här är ganska självsanerande, för företaget är nog inte särskilt intresserat av att påverka innehållet i en kulturell verksamhet. Det vore ganska korkat - eller hur? Ibsen är ju Ibsen och lär så förbli, och Strindberg är Strindberg. Det är väl ingen som vill gå in och påverka själva innehållet om vi tar de exemplen. Däremot vill man förknippas med en god kultur, likaväl som många företag vill förknippas med socialt engagemang. Det stärker företagets varumärke, och det kan vara guld värt för ett företag.
Lena Adelsohn Liljeroth (M)
Anf. 14 Lena Adelsohn Liljeroth (M)
Fru talman! Jag ska börja med att kommentera det som Roland Utbult sade. Uttrycket var "självsanerande", men jag ser inte någon risk i egentlig mening att institutionerna skulle låta sig påverkas i den meningen. Så stor kommer nog kultursponsringen dess värre inte att bli i Sverige. Mycket av det kan ha historiska skäl. Vi har en utbyggd infrastruktur på kulturområdet som en del länder inte har. Vi kan jämföra med USA, som egentligen inte har någon nationell kulturbudget att tala om. Det man har är bara en bråkdel av vad vi själva har i det lilla landet Sverige. Berit Högman talade om att kulturen ska vara tillgänglig. Det är självklart, och det är det som vi arbetar för. Det är också väldigt tydligt uttryckt i de nationella kulturpolitiska målen. Det är bland annat det mål som inte har funnits tidigare men som nu finns, det vill säga barns och ungas rätt till kultur. Det är någonting som vi implementerar på alla möjliga olika sätt, inte minst i skolan genom Skapande skola, för att alla ska få en chans att möta kulturens olika uttryck så tidigt som det någonsin går. Sedan är frågan i vad mån sponsringen också kan bidra till att nå flera. Jag tror att den kan det. För mig - och det tror jag gäller också Berit Högman - kan sponsring innebära lite extra projektpengar, men framför allt är sponsringen och företagens engagemang i en publik verksamhet ett sätt att nå grupper som kanske annars inte hade kommit till en given institution eller vad det vara må. Det finns flera goda exempel, och det är dem vi ska lära av. Jag hörde att Norrbottensteatern hade fått miljonbidrag från LKAB för barnteater i Malmfälten och genom detta fått nytt samarbete med andra privata företag och kommersiella aktörer i Norrbotten. Detsamma gäller Vadstenaakademin, med lokala intressenter, och Rackstadmuseet i Arvika. Vi kan göra en lång lista. Det finns många goda exempel att lära av där man faktiskt har lyckats förmå företagen att känna ett engagemang, med den givna respekt som det ska vara för kulturens egenvärde och den konstnärliga friheten. Det är därför jag säger att vi under mandatperioden behöver ha inte bara ett utan kanske flera olika seminarier för att lyfta fram de goda exempel som faktiskt finns, inte bara i de större städerna för de stora institutionerna utan också lokalt. Idrotten får mellan 4 och 5 miljarder i sponsring. Det finns enligt regelverket egentligen ingen större skillnad mellan att sponsra kultur eller att sponsra idrott. Därför tycker jag att det är viktigt att diskutera vad vi kan göra för att öka kunskapen och möjligheterna att se vad det kan ge för alla parter - för publiken, för företaget och för institutionen - om vi kan öka kultursponsringen. Berit Högman nämnde Göteborgsoperan. Jag tror att 4-5 procent av omsättningen kommer från sponsormedel. De har varit väldigt lyckosamma, men det handlar fortfarande om bara 4-5 procent. Jag tror inte att någon där kan känna att det på något sätt har inkräktat på den konstnärliga friheten.
Berit Högman (S)
Anf. 15 Berit Högman (S)
Fru talman! Jag har en konkret idé när vi går vidare med begreppet kulturen som tillväxtfaktor. I går hade jag tillfälle att samtala med företrädare för Tillväxtverket om det arbetet och om användningen av de 70 miljonerna. Det är spännande och intressant. Men det finns en vändning i detta som innebär att kulturskaparna ska lära sig entreprenörskap. Okej, det behövs säkert. Men ingenjörerna behöver också humanismen. Om vi ser på barnen kan det var lätt att se det. Men när vi kommer till högre utbildning måste vi stimulera flervetenskap. Vi måste stimulera flervetenskaplig forskning för att se hur humaniora berikar också tekniken, så att det inte blir ett undantag. LKAB:s satsning på barnteatern kan ha många skäl. Man vill att folk ska kunna bo i Kiruna och jobba i deras gruva. Men sedan kan det finnas andra skäl. Jag tycker att det finns all anledning att tänka i bägge riktningarna när det gäller att skapa förståelse för de kulturella värdena. Gärna fler kulturarbetare, men jag tror att väldigt få kulturarbetare blir skapare just för att starta ett företag, utan man skapar av helt andra skäl. Men det finns ingen motsättning, så låt oss göra det, fast låt oss också göra tvärtom. Sedan vill jag repetera min fråga: Kommer utvärderingsmyndigheten att särskilt se på utveckling av sponsorfrågan på kulturområdet?
Lena Adelsohn Liljeroth (M)
Anf. 16 Lena Adelsohn Liljeroth (M)
Fru talman! En av uppgifterna för den nya analysmyndighet som ska börja verka senare under våren är att se på hur samverkansmodellen, som vi ska diskutera om en liten stund, men naturligtvis också hur hela kulturområdet ser ut och fungerar. Nu har vi egentligen statistik och utvärderingar för bara den offentligt finansierade kulturen, men den är trots allt mindre. Vi har en ideellt driven kultur, och vi har en kommersiellt driven kultur. Hur samverkar de? Vad kan man göra för att kulturen ska ta mer plats? Min tanke - det tror jag inte heller att Berit Högman någonsin har trott - är inte att kultursponsringen på något sätt skulle ersätta offentlig finansiering. Det är ett välkommet tillskott, men det handlar fortfarande mer om att nå nya grupper och att låta kulturen ta mer plats än att ersätta skattepengar med näringslivspengar. När det gäller forskning drev jag och övriga i regeringen - i den forskningsproposition som togs fram under Lars Leijonborgs tid - att humaniora skulle få mer pengar än man hade fått under tidigare regeringar, och så har det också blivit. Jag vill minnas att ökningen var 30-40 miljoner, men det ska jag låta vara osagt, för den siffran behöver jag kontrollera. Men humaniora lyftes fram på ett sätt som inte hade skett tidigare. Jag håller helt med Berit Högman om att en vision inte bara är att kulturskapare ska bli bättre på juridik, marknadsföring, ekonomi och nätverkande. Det är ju viktigt om man ska kunna leva på sin konst och kulturen ska ta mer plats. Men det gäller också att konstnärer ska kunna få en given plats i bolagsstyrelser på samma sätt som jurister, ekonomer och tekniker - inte för att primärt hänga upp tavlor på väggarna utan därför att man har ett annat sätt att tänka, en annan konstnärlig frågeställning. Det tror jag skulle vara väldigt värdefullt inte minst för näringslivet. Detta ligger också bakom mycket av den satsning som vi har gjort mellan Närings- och Kulturdepartementen på kulturella och kreativa näringar.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.