Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Kvotflyktingars integrationspotential

Interpellation 2005/06:334 av Larsson, Kalle (v)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad
2006-04-04
Anmäld
2006-04-04
Besvarad
2006-04-25
Sista svarsdatum
2006-04-26

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 4 april

Interpellation 2005/06:334 av Kalle Larsson (v) till statsrådet Barbro Holmberg (s)

Kvotflyktingars integrationspotential

På ett område inom flyktingpolitiken har Sverige skaffat sig ett gott internationellt anseende, nämligen genom den årliga flyktingkvot som används för att i samarbete med FN:s flyktingkommissariat erbjuda skydd genom vidarebosättning till personer som befinner sig i ett tredjeland och inte har tillgång till någon långsiktig lösning. Traditionellt har Sverige erbjudit sig att genom kvoten ta emot flyktingar som varit särskilt utsatta, bland annat sjuka och handikappade flyktingar, och där flyktingkommissarien haft svårt att få fram erbjudanden om vidarebosättning.

Nu har denna politik övergetts. Snäva och brutalt nationella intressen ska styra även på detta område. I regeringens årliga skrivelse till riksdagen om migration och asylpolitik, som lämnades till riksdagen i oktober 2005, ges vissa antydningar om nyorienteringen. I skrivelsen sägs att utgångspunkten för uttagning på kvoten ska vara individuella skyddsbehov; att flyktingen är särskilt sårbar eller utsatt eller svår att placera ska således inte längre tillmätas betydelse. Vidare sägs att möjligheterna för ett gott mottagande och integration ska beaktas.

I samhällsprogrammet Faktum som sändes av Sveriges Television den 27 mars gjordes en genomlysning av den nya politiken. Eva Demant, som representerar FNs flyktingkommissariat i dessa frågor, förklarade i programmet att Sverige tackat nej till att ta emot åtskilliga flyktingar under år 2005 som flyktingkommissariatet bett Sverige ta emot. Sverige använde inte hela kvoten för 2005, 1 700 personer, utan tog bara ut 1 200 personer. Erik Stenström från Integrationsverket som deltagit i flyktinguttagningarna förklarade i programmet att tidigare tog vi ut sådana som kostade massor av pengar, men nu tar vi sådana som inte kostar så mycket.

FN:s flyktingkommissariat (UNHCR) har sju kriterier för vidarebosättning för flyktingar som befinner sig i ett tredjeland:

1.   Skyddsbehov

2.   Tortyroffer med vårdbehov

3.   Utsatta kvinnor

4.   Familjeåterföreningsfall

5.   Flyktingbarn och -ungdomar

6.   Äldre

7.   Flyktingar utan förutsättningar att integreras lokalt.

Nu satsar Sverige bara på att ta ut flyktingar ur den första kategorin och med beaktande av deras integrationspotential. Detta har lett till att Sverige har lämnat avslag på många fall som presenterats av flyktingkommissariatet. Ruben Ahlvin på Migrationsverket, som under lång tid deltagit i dessa kvotuttagningar, förklarade att han har intrycket av att flyktingkommissariatet börjat ge upp att presentera nya fall för de svenska myndigheterna eftersom de så ofta får avslag.

Vidare är det väl känt att de kvotflyktingar som trots allt accepteras av Sverige ofta inte får det stöd de behöver för att få fullt tillträde till det svenska samhället. Exempelvis har burmeser som antagits på flyktingkvoten vittnat om allvarliga brister i introduktionen och anser sig inte alls ha fått de verktyg som behövs för att kunna arbeta och leva som fullvärdiga samhällsmedborgare.

Mot denna bakgrund vill jag fråga statsrådet Holmberg:

Vilka åtgärder är statsrådet beredd att vidta för att snarast klargöra att det är behovet av skydd och övriga kriterier uppställda av UNHCR och inte förutsättningarna för integration som är avgörande för vilka som ska tas ut på flyktingkvoten?

Debatt

(7 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2005/06:334, Kvotflyktingars integrationspotential

Interpellationsdebatt 2005/06:334

Webb-tv: Kvotflyktingars integrationspotential

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Barbro Holmberg (S)
Anf. 53 Barbro Holmberg (S)
Fru talman! Kalle Larsson har frågat mig vilka åtgärder jag är beredd att vidta för att snarast klargöra att det är behovet av skydd och inte förutsättningarna för integration som är avgörande för vilka som ska tas ut på flyktingkvoten. Jag vill tacka Kalle Larsson för frågan. Vidarebosättning - det vi ofta kallar flyktingkvoten - är en central del av den svenska flyktingpolitiken och en del av Sveriges humanitära politik och samarbete med FN. Vi har sedan 1950-talet tagit emot ca 75 000 skyddsbehövande på flyktingkvoten, utöver vårt mottagande av skyddsbehövande som själva tar sig till Sverige. Utgångspunkten för vidarebosättning i Sverige har alltid varit den enskildes skyddsbehov. I Migrationsverkets regleringsbrev för år 2005 gjordes än tydligare att vidarebosättning ska användas just för flyktingar och skyddsbehövande i övrigt. Migrationsverket, som är den myndighet som ansvarar för genomförandet av vidarebosättning, disponerar i år medel motsvarande kostnaderna för faktisk överföring av 1 700 personer till Sverige. Ytterligare medel, under innevarande år motsvarande 140 platser, står till regeringens disposition om ytterligare behov av vidarebosättning i Sverige skulle uppkomma eller för insatser för vidarebosättning i den berörda regionen. Inför varje år planerar Migrationsverket, i samarbete med FN:s flyktingkommissarie, UNHCR, och i samråd med Utrikesdepartementet, vilka grupper av skyddsbehövande som ska vidarebosättas i Sverige. Inom denna ram är det sedan UNHCR som presenterar förslag för Migrationsverket som gör en prövning och fattar beslut om vidarebosättning i de individuella ärendena. Urvalet kan ske genom dossier- eller delegationsuttagning. Vid dossieruttagning fattar Migrationsverket beslut om vilka som ska vidarebosättas i Sverige på det underlag som UNHCR presenterar skriftligen. Vid delegationsuttagning reser Migrationsverket till det land där de skyddsbehövande befinner sig för att på plats intervjua de personer som UNHCR har valt ut och föreslagit för vidarebosättning i Sverige. Rikspolisstyrelsen deltar regelmässigt vid delegationsuttagningar för att bistå med bedömningar av säkerhetsaspekter. Integrationsverket deltar också vid dessa resor, för att bland annat ge Sverigeinformation och inhämta underlag för kommunintroduktion. Att Migrationsverket lyckas med sin uppgift är beroende av en rad faktorer. Det förutsätter en effektiv planering, där till exempel delegationsresor för uttagning av större grupper är en del. Det underlag som UNHCR presenterar avseende de enskilda kvotflyktingarna måste vara av god kvalitet. Kommuner i Sverige måste vara villiga att ta emot dem som vidarebosätts. Slutligen är planeringen och genomförandet av själva överföringen till Sverige ofta tidskrävande och kräver god framförhållning. Jag vill dock återigen framhålla att regleringsbrevet för Migrationsverket tydligt anger att det främst är den enskildes skyddsbehov som prövas, inte förutsättningarna för mottagande i Sverige.
Kalle Larsson (V)
Anf. 54 Kalle Larsson (V)
Fru talman! Jag vill inleda med att tacka statsrådet för svaret. Det är ett utmärkt tillfälle vi nu har att tränga lite djupare bakom de frågor som väcktes av det samhällsprogram som kallas Faktum och sändes den 27 mars i Sveriges Television. Ibland kan man uppfatta tv-program som intresseväckande för nya frågor, och jag tyckte att det här var ett sådant. Det är bra att vi nu får tillfälle att klargöra vad Sveriges position egentligen är. Man ska veta att det som det gavs uttryck för i det här programmet inte var någon trevlig bild av svensk vidarebosättningspolitik. Det gavs intervjuer med ett antal representanter. Bland annat var det en representant för FN:s flyktingskommissariat som sade att Sverige hade tackat nej till ett antal personer därför att dessa inte bedömdes ha möjligheter att integreras i Sverige. Det var representanter för Integrationsverket som hade deltagit på resor ned till de länder varifrån människor flyr som sade att "tidigare tog vi ut sådana som kostade massor av pengar, men nu tar vi sådana som inte kostar så mycket". Det här kan vara ett citat ryckt helt ur sitt sammanhang, men det ger ändå en bild, tillsammans med det faktum att Sverige ett antal gånger har tackat nej till flyktingar som UNHCR har presenterat med denna argumentation, som visar att det skulle finnas en förändring i svensk inställning till vidarebosättningspolitiken och kvotflyktingmottagandet. Jag har nu tagit del av det svar som statsrådet har avlämnat, både skriftligen före debatten och muntligen här i kammaren. Flera saker är vi överens om. Det gäller de faktaupplysningar som finns, att vi har medel avsatta för 1 700 personer. Vi vet också att det var så få som 1 263 som mottogs på flyktingkvoten i Sverige förra året, trots att vi då hade en lika stor kvot som vi hade kunnat ta ut. Vi har alltså inte använt hela kvoten. Detta till trots fattade riksdagen häromsistens beslut om att vi ytterligare skulle utöka kvoten - alltså trots att vi inte använde den vi hade under föregående år. Det är värt en debatt i sig, och den har vi tagit och kommer att få ta fler gånger i denna kammare. Det verkar lite som att regeringen vill ge sken av att vara positiv till mottagandet av personer de gånger som man inte behöver ta emot dem och att vi riskerar att inskränka på det utrymme som finns, nämligen samma ekonomiska ramar som används för att människor som kommer till Sverige för att söka asyl får rätten att stanna. Jag är kluven till det svar jag har fått. Jag vill därför fråga statsrådet: Vad är det egentligen som här sägs? Finns det någon integrationspotential i svenskt kvotflyktingmottagande? Det står så här i svaret: "Utgångspunkten för vidarebosättning i Sverige har alltid varit den enskildes skyddsbehov." Den sista meningen i svaret lyder så här: "Jag vill dock återigen framhålla att regleringsbrevet för Migrationsverket tydligt anger att det främst är den enskildes skyddsbehov som prövas, inte förutsättningarna för mottagande i Sverige." Det beror på hur man betonar orden. Finns det eller finns det inte någon hänsyn tagen till flyktingars möjligheter att integreras i det svenska samhället när man bedömer deras möjlighet att uttas på flyktingkvoten? Det är den frågan vi först och främst behöver reda ut för att sedan kunna gå vidare, om vi är överens om att den inte borde finnas, vilka initiativ ministern är beredd att ta för att se till att den inte heller får verkligt genomslag. Det är ju det problemet vi i dag står inför, när företrädare för Integrationsverket kan uttrycka sig så som man har gjort i sändning. Då har vi ett problem att tampas med.
Barbro Holmberg (S)
Anf. 55 Barbro Holmberg (S)
Fru talman! Jag är helt överens med Kalle Larsson om att det är väldigt bra att vi får möjlighet att klargöra den här politiken. Det var ingen vidare positiv bild som gavs i det här programmet. Det håller jag också helt med om. Själv blev jag intervjuad i ungefär 40-45 minuter, och jag vet inte om det var 10 sekunder av det som sändes. Jag känner därför att det är bra att gå igenom de här frågorna ordentligt. Jag tycker att programmet målade upp en mycket hård bild av svensk vidarebosättningspolitik. Det är en bild som jag inte känner igen. Jag tror inte att svenska kommuner känner igen den och inte att FN:s flyktingkommissarie känner igen den bilden. Som jag sade inledningsvis är Sverige ett av 14-15 länder i världen som har en kvotuttagning över huvud taget. Sverige är ett av fem sex länder i EU som har en kvotuttagning över huvud taget. Vi arbetar väldigt intensivt med att försöka få ett mycket bredare kvotuttagningsprogram. Det är ju just kvoten som är en av tre möjligheter för UNHCR att lösa upp flyktingsituationer runtom i världen. Man kan tänka sig att flyktingar integreras, man kan tänka sig att de återvänder till sitt hemland, men det finns människor som inte kan återvända. Då kan kvotuttagningen vara det enda tänkbara. 2004 tog man emot 1 822 personer på kvoten. År 2005 var det, precis som Kalle Larsson säger, så få som drygt 1 200. Att Migrationsverket inte kunde ta emot fler än 1 200 är, tycker jag, ett misslyckande. Det är något som både regering och riksdag tydligt har uttalat. Det ska handla om 1 700 som Migrationsverket ska kunna processa och också kunna ta emot. Det har förekommit att vi har fått signaler om att det har berott på en alltför restriktiv tolkning av regleringsbrevet. Det är naturligtvis väldigt oroväckande. Det är också något som vi har tagit upp med Migrationsverket och som vi kommer att ta upp med Migrationsverket i de samråd som vi har med Migrationsverket om kvotuttagningarna. När det gäller integrationsaspekten - jag har inte så mycket talartid kvar - sade jag inledningsvis att när man gör uttagningar är grunden självklart flyktingskap. Det är precis det som markeras väldigt tydligt i regleringsbrevet. Det är människor som är flyktingar enligt Genèvekonventionen. Det är människor som är skyddsbehövande i övrigt. Det är där fokus ligger. Det finns alltid ytterligare två aspekter som måste in i själva bedömningarna. Det ena är säkerhetsaspekter. Det andra är integrationsaspekter. Jag kan återkomma i mitt nästa inlägg lite djupare om vad just de aspekterna handlar om. Men det är inte det som avgör. Det avgörande är skyddsaspekten, om det handlar om människor som är flyktingar eller skyddsbehövande i övrigt.
Kalle Larsson (V)
Anf. 56 Kalle Larsson (V)
Fru talman! Integrationsaspekten heter det alltså i stället för integrationspotentialen. Det låter som ungefär samma sak. Man ska vara medveten om att den beskrivning som statsrådet nu gör av vad som är gällande för kvotflyktingmottagande är en snävare beskrivning än vad UNHCR gör. UNHCR - det har jag också skriftligt meddelat i min interpellation - har sju kriterier för vad man vill ska vara just utgångspunkten för den person som ska kunna tas emot som vidarebosatt. Det gäller för det första skyddsbehov, tortyroffer vid vårdbehov, utsatta kvinnor, familjeåterföreningsfall, flyktingbarn och -ungdomar, äldre och flyktingar utan förutsättningar att integreras lokalt. Det är en vidare definition än vad statsrådet just gav uttryck för. Det kan vara så att statsrådet inte hade tid att göra hela den beskrivningen. I så fall vill jag gärna veta om det är detta som är utgångspunkten för svensk vidarebosättningspolitik eller om vi har snävat in definitionen av denna. Man måste också se till integrationsaspekten, säger statsrådet å ena sidan. Å andra sidan säger statsrådet att Migrationsverket gjort en alltför hård bedömning utifrån regleringsbrevet. Låt oss se vad det står i regleringsbrevet. Där står: "Vid insatser för vidarebosättning skall i det enskilda fallet en bedömning göras av såväl säkerhetsaspekter som, i den utsträckning det är rimligt med hänsyn till det grundläggande syftet med vidarebosättning, förutsättningarna för mottagande i Sverige". Det har i så fall också statsrådet överdrivit om hon anser att detta betyder integrationsaspekter. Men det kanske är så att svensk politik är under förändring. För efter att det här regleringsbrevet antogs av regeringen - det är bra om alla lyssnare och läsare känner till att riksdagen inte har något att göra med regleringsbreven, det är regeringen som antar dem - så har också en skrivelse förelagts riksdagen. Det är Migration och asylpolitik , skrivelse nr 18 i mängden av skrivelser man får varje år som är en beskrivning av politikens utformning på vissa områden. Där finns det kanske mer stöd för statsrådets nya position. Där kan man i stället läsa. "I 2005 års regleringsbrev till Migrationsverket har regeringen tydligare understrukit att utgångspunkten för vidarebosättning till Sverige skall vara individuella skyddsbehov, men också öppnat för en mer strategisk användning av kvoten för insatser som bidrar till en lösning av utdragna flyktingsituationer". Och så kommer det: "Möjligheterna för ett gott mottagande och integration skall också beaktas". Vad var det som var så hårdraget i programmet där man hävdade att integrationspotential var en av faktorerna som används vid svenskt kvotflyktingmottagande? Vad är det som egentligen är felaktigt i de uttalanden som personer som representerar Migrationsverket i sändning gjorde när personen i fråga sade: Tidigare tog vi ut sådana som kostade massor av pengar, men nu tar vi sådana som inte kostar så mycket? Är inte det en beskrivning av integrationsaspekten, integrationspotentialen som var det begrepp man använde i programmet? Vore det inte mera lämpligt att utgå från de sju kriterier som UNHCR har tagit fram än från i första hand skyddsbehov, därefter vad det nu var för någonting och sedan integrationsaspekten? Vad är argumentet för att människors förmåga att integreras i det svenska samhället över huvud taget ska påverka kvotflyktingmottagande? Är det inte de kriterier som UNHCR har satt upp som handlar om de saker som jag redan har räknat upp? Varför ska integration i Sverige påverka? Den är ju, som många känner till, inte en personlig sak utan i stället en sak som det svenska samhället också är ansvarigt för.
Barbro Holmberg (S)
Anf. 57 Barbro Holmberg (S)
Fru talman! När det gäller regleringsbrevet tydliggjorde vi, som jag sade, det som har gällt, det som gäller och det som kommer att gälla i framtiden, nämligen att det är skyddsbehovet som är i fokus. Jag tycker att det var rätt naturligt att göra det tydligt, eftersom vi precis har antagit en lagstiftning som också väldigt tydligt sätter fokus på just flyktingskap och skyddsbehovet. När det sedan gäller integrationsaspekten kan man titta på UNHCR:s handbok. Där framgår det precis på samma sätt att det är skyddsbehovet som ska vara avgörande när det handlar om vidarebosättning. Men UNHCR framhåller också att det är väldigt viktigt att om man kan företa ett val av vidarebosättningsland ska man beakta vilket land som är det mest lämpliga vidarebosättningslandet för den individuella flyktingen. Lite grann är det också så utifrån vårt perspektiv. När det handlar om kvotuttagning lyfter man så att säga människor från där de befinner sig rakt ut i en svensk kommun. Vi måste naturligtvis för det första förbereda den kommunen. Vilka människor är det som kommer? Vi måste se vad de har för bakgrund, vad de har för utbildning, om det finns hälsoproblem, så att den kommunen är förberedd på de människor som kommer. Jag tror också att det är väldigt viktigt att förbereda de personer som finns där på vad Sverige är för land. Är det ett land som man över huvud taget vill komma till? Det har förekommit att vi har gett Sverigeinformation till människor som vi har tagit ut på kvoten på det här sättet som har valt att inte komma därför att de känner att de kanske skulle ha en mycket bättre situation i något annat land. Det har också förekommit att vi har tagit ut människor på kvoten som när de har kommit hit faktiskt inte vill vara i Sverige. När de har kommit hit ser de att det inte är det land där de vill vara för att de har ett språk eller kanske mycket större möjligheter i något annat land. Det finns människor som försöker få ett annat vidarebosättningsställe än just Sverige. Jag tror att det vore oerhört olyckligt ifall vi inte åtminstone tittade på det, tog hänsyn till det och frågade människor: Hur ser din situation ut? Så här ser det ut i Sverige - är det ett land som du kan tänka dig att kanske tillbringa resten av ditt liv i? Sedan tror jag att det även på ett övergripande plan är viktigt att se till integrationsaspekten. Om vi väljer att plocka ut flyktingar från ett visst område, kanske en helt ny grupp av människor som inte finns i Sverige sedan tidigare, måste vi titta på om vi har resurser till det. Finns det tolkar? Finns det resurser i skolorna? Finns det så att säga en infrastruktur i Sverige för integration av just den här gruppen? Flera sådana aspekter tror jag är oerhört viktiga att ta hänsyn till för den enskilde individens skull. Sedan är ju Integrationsverket med just för att vi ska få den här tvåvägskommunikationen: att informera om Sverige, men också att informera Sverige om de människor som kommer till Sverige. Om vi inte gjorde det tror jag att jag skulle stå här i en interpellationsdebatt med Kalle Larsson om varför vi inte tar hänsyn till sådana aspekter.
Kalle Larsson (V)
Anf. 58 Kalle Larsson (V)
Fru talman! I det program som var startpunkten för den här diskussionen kunde man se partiföreträdare efter partiföreträdare som inte visste att detta begrepp "integrationspotential" användes, som inte visste att Sverige tar hänsyn till integrationsaspekter, som statsrådet nu väljer att kalla det, vid mottagandet av personer för vidarebosättning. Så kan man se att det är bra med tv-program som kan se till att vi lär oss mer. Nu när vi har lärt oss mer tror jag att det är dags att bestämma sig. Jag sade att jag var kluven till svaret. Jag tror att jag har fått ett ganska tydligt svar här i dag: Det är inte UNHCR:s sju punkter som är avgörande, som är viktiga, som är det enda som gäller. Skyddsbehovet är avgörande, sägs det, men möjligheten att integreras i det svenska samhället påverkar också vem som får chansen att komma hit. Det var ju det som så många partiföreträdare hoppades inte skulle vara svaret. Nu finns det möjligheter att göra politiska förändringar av detta eftersom Sveriges riksdag har blivit informerad om vilken politik regeringen egentligen driver utan att ha detta sanktionerat någonstans hittills i Sveriges högsta beslutande organ. Det arbetet får väl inledas nu. Jag är lite förvånad över att statsrådet väljer att jämställa det val en person själv kan göra, att komma till ett land eller försöka söka sig till ett annat, med de krav Sverige ställer för att ta emot någon. Självfallet ska man väl lyssna med en person vart han eller hon vill komma, vad som passar bäst för den personen. Men det Sverige har gjort är att med integration som ett av urvalskriterierna säga nej till människor som då inte har valt eller placerats i ett annat land i stället utan som har varit kvar i de läger som avsikten var att man skulle hjälpa dem ifrån. Sverige har, därför att vi inte anser oss kunna ta emot människor och förändra vårt samhälle så mycket som kanske skulle krävas, avvisat människor som får leva kvar i flyktingläger. Det är inte att motsvara de internationella förpliktelser som Sverige har undertecknat.
Barbro Holmberg (S)
Anf. 59 Barbro Holmberg (S)
Fru talman! Jag vet inte om Kalle Larsson medvetet eller omedvetet väljer att missförstå. Först och främst har vi som sagt gjort väldigt tydligt i regleringsbrevet - jag tror att jag har sagt det tre gånger nu - att det är skyddsbehovet som är grunden för kvotuttagningen i Sverige. Det finns inga av UNHCR:s grupper eller kriterier som faller utanför det. UNHCR väljer ut ett antal flyktingar och skyddsbehövande i övrigt. En del är kvinnor, en del är gamla, en del är barn och så vidare. Alla de grupper som UNHCR har ingår i den svenska uttagningen. Det finns alltså ingen motsättning, såsom Kalle Larsson här försöker måla upp. Sedan gäller det återigen integrationsaspekten. Det finns tio miljoner flyktingar i världen. När vi gör uttagningar tar vi inte ut alla tio miljoner, utan det sker ett urval. Det är UNHCR som tillsammans med andra länder har en diskussion: Hur ska man se på de flyktingar som finns? Var finns det bäst förutsättningar? Man kan kalla det för integrationsaspekt, ja, men det är en integrationsaspekt som jag också tror är till gagn för den enskilde individen - att man har den typen av diskussioner innan man gör kvotuttagningar av flyktingar.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.