länsmusiken
Interpellation 2004/05:543 av Lindgren, Anna (m)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2005-04-21
- Anmäld
- 2005-04-21
- Besvarad
- 2005-05-09
- Sista svarsdatum
- 2005-05-12
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
den 21 april
Interpellation 2004/05:543
av Anna Lindgren (m) till utbildnings- och kulturminister Leif Pagrotsky om länsmusikenLänsmusiken är en mycket viktig del av musiklivet ute i landet. Genom sin verksamhet nås alla svenskar av kvalificerad professionell musik. Konserter ges som officiella arrangemang, men också i skolor, på vårdavdelningar och på äldreboenden. De professionella musikerna utgör även en mycket viktig del i övrigt musikutövande. Länsteatrarna anlitar ofta dessa professionella musiker vid sina föreställningar. Länsmusiken är, kort sagt, en oumbärlig del av det svenska musiklivet.
Östgötamusiken med Östgöta Blåsarsymfoniker är en av landets främsta regionala orkestrar och har stark förankring i länet. Institutionen fullgör sitt uppdrag att vara hela länets institution genom sitt omfattande och varierande program ute i alla östgötakommuner. Nu hotas verksamheten på grund av att de statliga bidragen successivt har minskat.
I samband med att militärmusiken blev regionmusik och senare länsmusik utlovade dåvarande kulturminister Bengt Göransson att staten skulle ta ett starkt ekonomiskt ansvar. För cirka tio år sedan började dock staten minska stödet och det är i dag bara mellan 60 och 80 % av det utlovade stödet.
För 2005 har Statens kulturråd dessutom beslutat att inte ge någon kostnadsuppräkning alls, vilket motsvarar en ytterligare neddragning med 3 %. Allt har skett utan några som helst förhandlingar från statens sida! Effekten av de senaste årens minskning av statliga bidrag har i praktiken inneburit en utarmning av den regionala musikverksamheten.
Landstingen och i vissa fall kommunerna förväntas att fylla upp det glapp som uppstått på grund av statens alltmer minskade bidrag. Detta innebär att de lokala och regionala politikerna tvingas att prioritera mellan vård, skola och omsorg och den långsiktiga regionala musikpolitiken. Detta är mycket olyckligt, näst intill omöjligt, inte minst med tanke på att det ekonomiska läget är ansträngt. Det statliga ansvaret för en nationell musikpolitik är därför tungt utifrån de förutsättningar som gavs från början.
Mot bakgrund av det ovan anförda vill jag ställa följande fråga till kulturministern.
Vilka åtgärder ämnar kulturministern vidta för att stoppa utarmningen av länsmusiken?
Debatt
(9 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2004/05:543
Webb-tv: länsmusiken
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2004/05:116 Måndagen den 9 majProtokoll 2004/05:116 8 § Svar på interpellation 2004/05:543 om länsmusiken
Protokoll från debatten
Anf. 25 Leif Pagrotsky (S)
Fru talman! Anna Lindgren har frågat mig vilka åtgärder jag ämnar vidta för att stoppa det hon kallar utarmningen av länsmusiken. Frågan är bland annat ställd mot bakgrund av den fördelning Statens kulturråd har gjort i år av bidraget till regional länsmusikverksamhet samt regionala och lokala teater-, dans- och musikinstitutioner.
Det råder ingen tvekan om att länsmusiken är en viktig resurs i musiklivet. Tillsammans med orkesterinstitutionerna och de lokala arrangörerna utgör länsmusikorganisationerna en av förutsättningarna för att ett mångsidigt musikutbud ska bli tillgängligt för alla människor, oavsett var de bor i landet.
Den grundläggande principen för den svenska kulturpolitiken är samverkan mellan stat, landsting och kommun. Ansvarsfördelningen lades fast redan i och med 1974 års kulturpolitiska proposition, där kommunernas, landstingens och statens roller förtydligades. Beslut om det lokala kulturlivet fattas på lokal nivå, medan de statliga kulturstöden kompletterar de regionala och lokala satsningarna.
År 1988 tog landstingen över huvudmannaskapet för den regionala musikverksamheten från staten. Syftet med denna så kallade länsmusikreform var att skapa en bättre regional och lokal förankring och skapa nya möjligheter för samverkan och utveckling inom musikområdets alla delar. Statens uppgift handlade först och främst om att stödja uppbyggnaden av en självständig regional kulturverksamhet.
Det är riktigt som Anna Lindgren påpekar att statens stöd till länsmusiken minskade i två etapper 1998 och 1999. Redan den överenskommelse som träffades mellan staten och landstingen om övertagande av den regionala musikverksamheten medger en minskning av statsbidraget, samtidigt som den ger huvudmännen rätt att anpassa verksamheten efter detta. Att det statliga stödet skulle ha minskat i förhållande till vad som tidigare utlovats stämmer alltså inte.
Riksdagen ställde sig också bakom regeringens förslag att minska det statliga stödet till den regionala musikverksamheten 1998 och 1999 - dessutom med mycket bred majoritet. Syftet var bland annat att skapa en jämnare balans mellan de insatser som staten gör regionalt på olika konstområden. Landsting och regionförbund har därefter också visat på ett välkommet, stort och ökande engagemang för den regionala musikverksamheten.
Fortfarande är dock nivån på det statliga stödet till länsmusiken mycket hög i förhållande till övrig statlig finansiering av regionala institutioner. Det statliga bidraget har sedan 1999 åter ökat, med 17 %. Bidraget varierar från län till län, men kan uppskattas till inte mindre än 70 % av hela det offentliga stödet till länsmusiken. I vissa län ligger det statliga bidraget så högt som mellan 80 och 90 %. För övriga regionala kulturinstitutioner, det vill säga teatrar, orkestrar, museer och länsbibliotek, utgör det statliga bidraget ca 20-40 % av det offentliga stödet.
Detta är också ett av skälen till att Statens kulturråd, som ju har ett självständigt ansvar för hur man vill fördela de statliga resurserna på området, nu har valt att göra vissa omprioriteringar inom ramen för sin bidragsgivning. Jag vill dock betona att Kulturrådet beslutar självständigt om bidragsfördelningen inom den totala medelsram som regering och riksdag anvisar för bidrag till länsmusikverksamhet samt regionala och lokala teater-, dans- och musikinstitutioner. Att pröva och ibland ompröva bidragsgivningen inom tillgängliga medelsramar ligger i Kulturrådets uppdrag, och jag hyser fullt förtroende för de bedömningar och avvägningar som ligger till grund för besluten.
Anf. 26 Anna Lindgren (M)
Fru talman! Jag tackar så mycket för svaret på min interpellation, herr minister. Historiskt är grunden för länsmusiken den gamla regionmusiken, och innan dess militärmusiken. Det är där man måste ta sin utgångspunkt i det statliga engagemanget i professionell musik i alla delar av landet. Grunden för det statliga stödet skiljer sig därför från stödet till länsteatern, länsmuseerna och så vidare eftersom de har bedrivits på lokal och regional nivå redan tidigare.
Statens kulturråd har arbetat med fördelningarna för året, och i samband med det kan sägas att kulturutskottet länge har varit oroat över utvecklingen för den regionala musikverksamheten. Redan på våren 2002 gjorde kulturutskottet ett tillkännagivande till regeringen om att man skulle göra en orkesteröversyn.
Utskottet föreslog att regeringen skulle låta utreda, analysera och föreslå åtgärder som rör möjligheten att bibehålla nuvarande orkesterverksamhet och tillgodose behoven av orkestermusik i hela landet, orkestrarnas ekonomi, kriterierna för bidragsfördelningen mellan olika orkestrar, svårigheten att rekrytera musiker, musikernas anställningsförhållande, orkestrarnas möjlighet till långsiktig utveckling med mera. Utskottet menade vidare att även utfallet av Kulturrådets förhandlingar med landstingen om länsmusikens uppdrag borde vägas in.
Detta tillkännagivande gavs alltså för tre år sedan från kulturutskottet till regeringen. Den 2 september 2004 kom kommittédirektiven. Då hade vi här i riksdagen åtskilliga gånger efterlyst den här utredningen. Nu är det här utredningen äntligen i gång, och det är jättebra. Den leds av Astrid Assefa.
I kommittédirektiven står följande i sammanfattning: Utredaren ska göra en översyn av de professionella orkestrarnas situation i landet. I översynen ingår att undersöka möjligheterna att behålla en orkesterverksamhet på nuvarande nivå och att främja ett brett och vida spritt utbud av orkestermusik. Landstingens och regionernas uppdrag när det gäller den regionala musikverksamheten ska även vägas in i översynen.
Det är alltså det uppdrag som hon har. På nuvarande nivå, står det. Mot den bakgrunden är det märkligt att Kulturrådet på egen hand ändrar bidragen till de regionala musikinstitutionerna såsom nu har skett, och vad jag förstår har det skett med kulturministerns goda minne.
Inför nästa år har signalerna kommit från Kulturrådet till Länsmusikkollegiet och Länsmusikens samarbetsråd att stora nedskärningar kommer att ske av det ordinarie anslaget för länsmusiken runtom i landet. För exempelvis Östgötamusiken kommer neddragningen att bli 5 miljoner år 2006 och ytterligare 5 miljoner år 2007. De här pengarna ska gå till något slags pott som orkestrarna sedan ska söka pengar ur.
Till det ska sägas att Östgötamusiken inte har varit lyckligt lottade i den omfördelning som har gjorts för året. Man får inte någon uppräkning av anslagen för pris- och lönejusteringar.
När staten en gång beslutade om att stödja regional verksamhet kan det väl ändå inte ha varit meningen att man ska bli tvungen att säga upp en massa musiker. Det kan inte heller ha varit meningen när den här nya utredningen tillsattes.
Anf. 27 Yvonne Andersson (Kd)
Fru talman! Jag stod i den här talarstolen för ett tag sedan och framförde vikten av att veta beräkningsgrunderna för fördelningen av fakultetsmedel. Principiellt är den här interpellationen av en liknande karaktär. Människorna, folket, i Östergötland vet inte varför det har blivit så här. De förstår inte bakgrunden. Det svar som ministern ger visar faktiskt rätt tydligt vad som har hänt. Det är en process där man har haft en viss hållning, men det har egentligen inte kommit till folks kännedom. Plötsligt ser de att de inte har fått uppräkningar av kostnader, att det ska vara en fördelning mellan stat och landsting, att Kulturrådet äger frågan och har rådighet över vad som ska ske och att ministern känner tillförsikt och trygghet i det. Det förstår jag också. Överallt här finns det relevanta processer, men de människor som är drabbade förstår inte detta.
Förhållandena i Östergötland är precis som Anna Lindgren anförde, och jag håller med om det. En orkester kan inte bara dra ned genom att plocka bort ett par tre stråkar eller något sådant. Det håller inte. Kvaliteten bygger på att de alla ska kunna vara med. Man kan aldrig göra osthyvelsnedskärningar i en orkester. Därmed blir förutsägbarheten så viktig. Jag skulle vilja att det ordet fanns kvar efter den här debatten. Det gäller förutsägbarheten om vad det är som gäller för folk så att de i god tid kan fundera på hur de ska attackera den här situationen och varför de har hamnat i den.
Jag tror att det är ett politiskt ansvar som vi på östgötabänken har. Vi får frågor om detta gång efter annan. Ministern har naturligtvis också ett politiskt ansvar för att redogöra för på vilket sätt man har bedömt detta och utifrån vilka kriterier och grunder det har skett. Det finns inte i dag. Folk begriper inte detta. Det är likadant här som på ett universitet som vi talade om förut, en orkester och en länsmusik måste vara kvar i sin helhet. Annars tar det en rejäl tid att göra om alltihop så att det kan fungera med god kvalitet efter en nedskärning. Då måste den vara förutsägbar. Hur tänker ministern kring detta?
Anf. 28 Leif Pagrotsky (S)
Fru talman! Yvonne Andersson återkommer till vår diskussion för en stund sedan och säger att folk inte vet och att de lokala riksdagsledamöterna har en skyldighet att hjälpa till att reda ut hur det förhåller sig. Men snälla Yvonne Andersson, har inte Yvonne Andersson som riksdagsledamot försökt berätta för dem hur systemet fungerar? Det här är ju ett system som kd stöder och som kd har varit med om att besluta om i riksdagen. Det ska vara ett gemensamt ansvarstagande mellan regionerna, staten och kommunerna. Fördelningen mellan dem har varit föremål för beslut här i riksdagen, och kd har röstat för det som har gällt.
Dessutom har kd åsikten, precis som regeringen, att de här pengarna ska fördelas av Kulturrådet som ska väga olika områden mot varandra. Detta borde Yvonne Andersson som helavlönat ombud för Östergötlands kulturintresserade väljare kunna berätta för dem, om Yvonne Andersson hade känt till det. Men ibland tolkar jag frågorna så att hon vill att jag ska stå här och berätta hur det går till i stället för att hon sköter sitt jobb som riksdagsman och allmänbildar sig på sitt eget politikområde.
Det är fritt fram för kd och andra att motionera om ett annat sätt så att regeringen till exempel bestämmer vad anslagen ska vara tio år framåt, att alla anslag ska fördubblas eller vad som nu möjligen skulle tillfredsställa kd i de här sammanhangen. Men kd har aldrig gjort det, utan detta är ett system som kd ser ut att gilla. Det gäller också inflationsuppräkning och annat där kd inte har sträckt sig längre än till att orda om att det är olyckligt att alla inte får mer pengar. När det ska skrivas motioner finns det inte med.
Jag påstår att systemet i dag är väldigt generöst mot länsmusiken och mot länen. 70-80 % av kostnaderna bärs av staten. Riksdagen har bestämt att det ska vara ett gemensamt ansvarstagande. De regionala huvudmännen tar ansvar för 20-30 % och staten för 70-80 %. Hur kan man kalla detta att de
drabbas
av en snål stat? Yvonne Andersson använde uttrycket "de drabbade". Skulle man vara
drabbad
av att staten står för 70-80 % av finansieringen? Det är ett språkbruk som jag tycker är helt orimligt. Staten är väldigt generös mot länsmusiken jämfört med till exempel teatrarna, dansen, konsten och andra kulturyttringar. Denna generositet tycker jag inte är någonting som
drabbar
länsmusiken. Det är någonting som gynnar länsmusiken.
Sedan har Kulturrådet valt att på marginalen inte inflationsuppräkna i år för att föra över pengar till andra mindre gynnade regionala områden som till exempel dansen. Det ligger inom Kulturrådets uppdrag att prioritera var de tycker att pengarna gör mest nytta. Med hänsyn till det mycket stora statliga ansvarstagandet och det mycket begränsade regionala ansvarstagandet kan jag förstå den mycket lilla och mycket begränsade omprioritering som Kulturrådet här har valt att göra.
Jag tycker att Anna Lindgren och Yvonne Andersson skulle ena sig med mig om att godkänna omdömet att det är en generös statsbudget som tar så stort ansvar för det regionala musikutbudet genom sina bidrag till landstingen för länsmusiken. Det är jättestort.
Det vore klädsamt om Yvonne Andersson och Anna Lindgren kunde säga att 70-80 % är generöst och inte säga att det är snålt, att det drabbar, att det träffar och att det är så synd att det inte är mer. Om det är snålt, vad gäller då för den andra huvudmannen som bara står för 20-30 % av kostnaderna?
Anf. 29 Anna Lindgren (M)
Fru talman! Det jag tar upp handlar om den utredning som regeringen tillsatt och där man skrivit "nuvarande". Det kommer inte att vara "nuvarande" för 2004, eftersom förutsättningarna nu ändras i efterhand.
Jag talade i går med ministerns partikamrat, som är ordförande i Östgöta Blåsarsymfoniker, och han var mycket olycklig över det här. Vi tar det som ett exempel, men så ser det ut i hela landet. Man är bekymrad över detta. Jag tror att Jämtland till och med har lagt ned. Det finns alltså väldiga svårigheter när man som lokalpolitiker eller landstingspolitiker måste ställa kulturverksamheter eller dessa musikinstitutioner mot vård, skola och omsorg. Plötsligt gör man en jämförelse, och situationen blir väldigt svår. Jag tycker att kultur är en så pass långsiktig sak att det är viktigt att staten verkligen håller sin hand över den i alla sammanhang.
Kulturrådet har, tycker jag, handlat på ett sätt som motsäger de direktiv som regeringen givit Astrid Assefa, som ska utreda detta. Förutsättningarna för hennes arbete har förändrats, eftersom det enligt direktiven ska utredas på nuvarande nivå - jag säger det igen. Det måste väl ändå menas ekonomiskt? Och nuvarande nivå måste väl ändå betyda det som gäller 2004?
Utan kompensation för pris- och löneuppräkningar för 2005, och med signaler om neddragningar 2006 och 2007, kommer verksamheten i våra regionala musikinstitutioner att urholkas på ett oacceptabelt sätt, och det kommer att drabba kulturen för ungdomar hårt. Av de ca 400 konserter som Östgötamusiken ger per år är 58 % spelningar som görs ute i skolor och för ungdomar. Det är alltså en oerhört viktig del.
Inte minst med tanke på att det finns rekryteringssvårigheter när det gäller musiker har vi anledning att låta ungdomar möta den typen av musik som bland annat Östgötamusiken framför för att inspirera dem att ta del i musik- och kulturskolor som ju kommunerna driver alldeles själva. Det är en fantastiskt fin verksamhet, men de behöver inspiration på lokalplanet. Det är skillnad jämfört med symfoniorkestrar - det finns fem stycken i landet - eftersom de här ju finns i varje län. De står för en viktig del av musiklivet i många kommuner när de, ofta genom privatpersoner, också engagerar sig i det lokala musiklivet.
Det jag alltså begär är att detta måste stoppas tills orkesterutredningen är klar och har behandlats politiskt. Jag vet inte om det innebär att jag anser att ministern ska gå in och ministerstyra lite grann, men jag tycker i alla fall att man kunde påpeka detta för Kulturrådet även om de är självständiga. De har kanske missat att regeringen tillsatt en utredning. Det kan vara så, jag vet inte - det är ju så mycket papper överallt. Så bråttom kan det väl knappast vara, eftersom utredningen ska vara klar den 30 januari 2006. Då borde kulturministern kunna informera Kulturrådet om de här frågorna. För kulturministern menar väl inte att Kulturrådet kan strunta i att regeringen givit direktiv till en utredning? Det är ju kulturutskottet i riksdagen som initierat utredningen. Jag tycker inte att Kulturrådet bara kan ignorera den, och inte heller ministern.
Anf. 30 Yvonne Andersson (Kd)
Fru talman! Beträffande den kritik som ministern riktade mot mig om att jag som heltidsanställd politiker i Östergötland borde berätta vad kd ställt upp på i riksdagen är jag lite glad att kunna säga att jag faktiskt berättat om det, rätt mycket till och med.
Men det var inte det jag ville åt. Jag står bakom Kristdemokraternas politik i de här frågorna, men det är egentligen inte min uppgift att behöva klargöra för dem som går i spetsen för verksamheterna. Det jag anförde handlade inte om drabbning hittan och dittan utan om förutsägbarheten för dem att kunna planera, kunna se om man måste dra in på något, veta vad man kan förvänta sig, veta vad det finns för utbildningar. Det gäller också den tidsdiskrepans som Anna Lindgren valde att nyss nämna.
Det är den tydligheten människor på fältet behöver för att kunna känna tillförsikt i sitt arbete och kunna fortsätta att vara kreativa. Där kan inte oppositionspolitiker eller vanliga riksdagspolitiker gå ut i sina valdistrikt och säga att så här och så här blir det. Det är i stället regeringens företrädare som måste ta ansvaret och tydliggöra för folket vad som gäller. Blir det uppräkningar på grund av pensionerna? Blir det si och så? Vad har vi att jobba med inför nästa period? Hur kan vi lägga budgeten?
Det var den tydligheten jag efterlyste, och den var inte avsedd för mig här i kammaren. Det behöver inte ministern redogöra för, utan det handlar om hur ministern tänker redogöra för att det finns en förutsägbarhet ute på fältet bland dem som jobbar med de här frågorna så att de kan känna trygghet och kreativitet i sin verksamhet. Det är det jag efterlyser.
Anf. 31 Leif Pagrotsky (S)
Fru talman! Jag beklagar om jag överskattade Yvonne Anderssons förmåga att reda ut kd:s politik för medborgarna. Om kd stöder nuvarande ordning går det aldrig att motionera om att den ska ändras. Kd måste väl kunna berätta varför den nuvarande ordningen är bra. Det är en enkel och modest begäran som jag tycker är rimlig att göra, men det var tydligen att gå för långt, för nu säger Yvonne Andersson att det kan ingen annan än regeringen berätta. Det är fel. De som röstar med tummen och knappen kan berätta varför de röstar som de gör.
När det gäller att man ska ha långsiktig förutsägbarhet vet jag inte om Yvonne Andersson vill att vi ska avskaffa det årliga budgetarbetet och att riksdagen inte varje år ska berätta vad den tycker att pengarna ska användas till. Så länge vi har en riksdag som kräver att regeringen kommer med förslag som det ska fattas beslut om i riksdagen varje år kommer regeringen inte att kunna lova mer än ett år i taget. I annat fall är det att sätta sig över riksdagen och ta över rollen som första statsmakt, och det tänker i alla fall inte jag medverka till. Där får Yvonne Andersson nog vara så god och berätta för alla dem som är beroende av statens pengar att riksdagen kräver årliga beslut, inte långsiktigt bindande beslut som aldrig kan rivas upp.
Anna Lindgren beskriver att länsmusiken är oerhört viktig. Hon räknar upp på vad sätt den är viktig. Just det. Precis. Jag håller med om vartenda ord. Det är det viktigaste instrumentet för att nå ut inte minst till unga människor runtom i landet, till dem som inte bor på orter där det finns stora, starka institutioner som jämt är i tv och därmed lättare hamnar i riksdagens motioner. Där det inte finns nationalscener, där det inte finns stora riksspridda morgontidningar på plats, där behövs länsmusiken mer än någon annan. Därför behövs också länsmusikens advokater som slåss för länsmusiken, försvarar länsmusiken och vill att den ska få ta plats.
Jag hoppas att vi kan vara allierade när vi slåss för en kulturbudget som inte ska spenderas bara i Stockholm och när vi slåss för att kulturen ska få ta plats också i kommuner och landsting. Det vill jag nämligen att den ska göra. Den konkurrerar med vård, skola och omsorg om pengar i landstingen och därför ska staten betala, säger Anna Lindgren. Men jag kan avslöja en hemlighet: I våra budgetförhandlingar konkurrerar den också med sjukvård, skola, forskning och utbildning, ja till och med med försvaret. Frihet från målkonflikter, där pengarna är fritt tillgängliga så att man inte behöver välja, har vi inte heller i regeringen.
Därför tycker jag att det skulle ha varit klädsamt - och jag beklagar att Yvonne Andersson missade möjligheten att göra detta - om vi kunde enas om att säga som det är: Staten är generös och tar ett generöst ansvar för länsmusiken, när man 70 % eller ibland upp till 80 % av kostnaden och låter den regionala huvudmannen ha ett så lågt ansvarstagande som ned till 20 %. Jag håller inte med när man kallar detta för snålt och ogint eller när man kallar dem som får 80 % av pengarna i statsbidrag för drabbade. Det är en orättvis benämning. I själva verket är staten i det här fallet ansvarstagande och går väldigt långt.
Jag tycker inte att det är orimligt att Kulturrådet gör omprioriteringar av den lilla och marginella art som det här handlar om. I ett land som helt saknar inflation avstår man från inflationsuppräkning under ett enstaka år under den tid man utreder verksamheten. Det är en omedveten förolämpning av Kulturrådet att antyda att rådets musikexperter inte vet om att det är en orkesterutredning på gång. Detta tycker jag nog att Anna Lindgren skulle be om ursäkt för.
Det är klart att man inte kan sterilisera eller djupfrysa hela politikområdet bara för att det är en utredning på gång. Då blir det bara handlingsförlamning.
Anf. 32 Anna Lindgren (M)
Fru talman! Be om ursäkt tycker jag inte att jag behöver göra. Jag oroar mig för att man över huvud taget har satt i gång med denna förändring nu, där pengarna så småningom ska bli projektpengar. Om det i direktiven står "nuvarande nivå" måste man väl stanna kvar på nuvarande nivå tills utredningen är klar. Det är vad jag menade. Nu tar man bort anslag och så att säga kanske svälter ut verksamheten under de kommande åren. Det fanns ju aviserat till 2006 och 2007.
Jag är jätteglad över att vi är överens om hur viktig den regionala kulturpolitiken är. Det har jag kämpat för i mitt parti, och jag har fått med mig partiet på det. Nu ser ministern lite oroad ut, men jag har faktiskt fått partiet med mig, och jag är väldigt glad för det.
Vi som sitter här i Stockholm och är riksdagsmän eller ministrar möter inte väljarna varje dag. Så var det inte när jag var kommunalpolitiker i Linköping och det kunde ta en timme för mig att gå över Stora torget. Så är det inte för oss nu. Det är skillnad mellan oss och kommunpolitikerna, som i budgetsammanhang ska diskutera detta med folk.
Det som nu oroar mig är förslaget om projektpengar. Anslag dras in, och man ska få söka projektpengar själv i stället. Det känner jag igen från mitt jobb som lärare. I kommunen drog man in grundbidraget till varje skola, och vi som lärare skulle i stället hitta på en massa projekt att söka pengar för. Det gjorde att det inte blev någon nyordning alls. De som inte orkade skriva några ansökningar lunkade på som förut, och de som hade fått pengar slutade efter projektets slut. Jag tror mycket mer på att man har en ordentlig, stabil antingen det gäller en orkester som Östgötamusiken eller en skola, där man jobbar som lärare eller rektor och ledare. Det tror jag är viktigt.
Om bara Kulturrådet kunde hesitera lite med de sista projektmiljonerna - jag förstår att ministern representerar Kulturrådet - kunde man kanske i utredningen komma fram till något riktigt bra som gynnar hela landet, inte minst alla landets ungdomar.
Anf. 33 Leif Pagrotsky (S)
Fru talman! Jag ska inte vara polemisk eftersom detta är det avslutande inlägget. Men jag vill ändå ta fasta på en sak som Anna Lindgren sade och som gladde mig mycket, nämligen att hon hade fått med sig sitt parti på att byta politik på ett viktigt område: Kulturen ska få ta plats också i kommunernas och landstingens budgetar. Jag hoppas att detta stämmer. Jag har inte sett det hittills.
Jag är ju också väljare och får en massa partipropaganda hem i brevlådan. Där brukar jag kunna se att Moderaterna tycker att metoden att få ordning på sjukvården är att landstingen ska koncentrera sig på sin kärnverksamhet, sjukvård, och sluta med kulturen. Jag trodde att detta var själva poängen med den moderata landstingspolitiken. Men jag är glad över att Anna Lindgren nu har fått med sig partiet på att fundamentalt byta synsätt när det gäller vad landstingen ska syssla med. Riksdagen ska inte vara den enda som tar ansvar för kulturen för exempelvis linköpingsborna.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.