Lavalmålet och svenska kollektivavtal
Interpellation 2007/08:561 av Stenberg, Hans (s)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2008-04-04
- Fördröjd
- Ärendet var fördröjt
- Anmäld
- 2008-04-07
- Svar fördröjt anmält
- 2008-04-16
- Sista svarsdatum
- 2008-04-18
- Besvarad
- 2008-05-13
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
den 4 april
Interpellation
2007/08:561 Lavalmålet och svenska kollektivavtal
av Hans Stenberg (s)
till arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin (m)
EG-domstolens dom i Laval-Vaxholmsmålet i december förra året var ett hårt slag mot den svenska modellen med ansvarstagande fackföreningar och starka kollektivavtal. Domen har gjort att det nu är oklart om svenska kollektivavtal gäller för utländska företag på den svenska arbetsmarknaden. Domen öppnar för lönedumpning, inte bara inom byggbranschen i Sverige utan inom stora delar av arbetsmarknaden i hela EU-området. Detta är fullständigt oacceptabelt.
Själva grunden för vårt EU-medlemskap var att den svenska modellen på arbetsmarknaden skulle lämnas orörd. Detta var också utgångspunkten för en majoritet av svenska folket som röstade ja till medlemskapet. I och med EG-domstolens dom är dessa förutsättningar rubbade. Det krävs nu snabba förändringar i den svenska lagstiftningen för att garantera att svenska löner och arbetsvillkor ska gälla för allt arbete i Sverige.
Regeringen har tillsatt en utredning för att se över hur konsekvenserna av domen ska hanteras. Utredningen har fått ett år på sig innan man behöver presentera några åtgärder. Detta är en oacceptabelt lång tid.
Vi måste snabbt få klara besked av regeringen om det genom ändring av svensk lagstiftning går att hävda svenska kollektivavtal på den svenska arbetsmarknaden. Besked måste lämnas i den här frågan innan Arbetsdomstolens dom faller och EU:s nya fördrag ska antas av den svenska riksdagen.
Jag vill fråga arbetsmarknadsministern:
1. Anser arbetsmarknadsministern att det genom ändring av svensk lagstiftning går att hävda svenska kollektivavtal på den svenska arbetsmarknaden?
2. Om svaret är ja, avser arbetsmarknadsministern i så fall att lämna ett tydligt besked i frågan innan Arbetsdomstolen avgör Laval-Vaxholmsmålet?
Debatt
(36 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2007/08:561
Webb-tv: Lavalmålet och svenska kollektivavtal
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2007/08:110 Tisdagen den 13 majProtokoll 2007/08:110 2 § Svar på interpellationerna 2007/08:624, 560, 561, 562, 563 och 582 om frågor med anledning av Laval- och Rüffertmålen
Protokoll från debatten
Anf. 1 Sven Otto Littorin (M)
Herr talman! Claes-Göran Brandin, Hans Stenberg, Lars Mejern Larsson och Anneli Särnblad har med anledning av EG-domstolens dom i Lavalmålet frågat mig om jag anser att det går att genom ändring av svensk lagstiftning åstadkomma att den svenska modellen ska gälla på den svenska arbetsmarknaden och att svenska kollektivavtal ska kunna tillämpas fullt ut för allt arbete inom Sverige. De har även frågat mig om jag avser att genomföra de lagstiftningsförändringar och andra åtgärder som är nödvändiga för att uppnå detta.
Jag har även fått frågan om vid vilken tidpunkt jag kommer att lämna besked om vilka åtgärder som kommer att vidtas, och, närmare bestämt, om jag kommer att lämna sådant besked innan EU:s nya fördrag ska antas av den svenska riksdagen, innan Arbetsdomstolen avgör Lavalmålet och innan Laval-utredningen är klar.
Ronny Olander och Claes-Göran Brandin har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att förhindra lönedumpning på den svenska arbetsmarknaden. Ronny Olander har frågat vilka åtgärder jag kommer att vidta för att EU-fördraget ska kompletteras med en social klausul. Slutligen har Mona Sahlin frågat hur statsministern avser att driva frågan om skydd för kollektivavtal och löntagarnas villkor vid nästa toppmöte i Bryssel i juni för att undanröja hotet om löne- och villkorsdumpning inom EU.
När det gäller frågan om att bevara den svenska modellen och svenska kollektivavtal är jag övertygad om att Lavaldomen på intet sätt innebär slutet för den svenska modellen på arbetsmarknaden eller för kollektivavtalen. Domen rör situationen att en arbetsgivare från en annan medlemsstat utstationerar arbetstagare till Sverige och frågan om vilka krav på löner och andra villkor som kan ställas i en sådan situation. Jag, liksom arbetsmarknadens parter, är övertygad om att vi kan lösa konsekvenserna av domen genom åtgärder på nationell nivå, det vill säga genom ändringar i lagstiftningen och genom en anpassning av kollektivavtalen för dessa situationer. Den utredning som tillsatts med anledning av Lavalmålet kommer att arbeta med utgångspunkten att den svenska modellen i så hög utsträckning som möjligt ska kunna tillämpas i framtiden även i fall av utstationering av arbetstagare till Sverige, samtidigt som EG-rätten fullt ut respekteras.
I den mån åtgärder behöver vidtas för att den svenska modellen ska bevaras och att svenska kollektivavtal ska kunna tillämpas kommer jag att verka för att så sker, samtidigt som EG-rätten fullt ut respekteras.
När det gäller frågan om vid vilken tidpunkt jag kommer att lämna besked i fråga om vilka åtgärder som kommer att vidtas ska Lavalutredningen presentera sina slutsatser senast den 15 december 2008. Innan dess kommer jag naturligtvis inte att lämna något besked om vilka lagstiftningsåtgärder som ska vidtas, eftersom det är detta som utredningen ska analysera. Datumet den 15 december 2008 är satt efter samråd med såväl den särskilda utredaren som arbetsmarknadens parter med utgångspunkten att resultat ska uppnås så snabbt som möjligt, samtidigt som resultatet blir så bra som möjligt.
Vad gäller Arbetsdomstolens dom i Lavalmålet går det inte med säkerhet att säga när Arbetsdomstolens dom kommer. Vi har fått indikationer på att domstolen meddelar dom tidigast under hösten. Domstolen kommer således troligen att meddela dom innan jag lämnar besked om vilka lagstiftningsåtgärder som ska vidtas. Jag vill dock betona att ett sådant besked från mig i vilket fall som helst inte skulle kunna påverka utgången i Arbetsdomstolens dom i målet.
Beträffande frågan om lönedumpning är ju som bekant en av de viktigaste beståndsdelarna i den svenska modellen att vi inte har någon lagreglerad minimilön eller allmängiltigförklarade kollektivavtal. Modellen vilar i hög utsträckning på att det är arbetsmarknadens parter som genom förhandlingar sätter lönerna. Med den utgångspunkten är det för närvarande inte aktuellt med lagstiftning. I stället bör jag avvakta Lavalutredningens bedömningar och förslag till åtgärder.
Det är dock viktigt att komma ihåg att EG-domstolen i Lavalmålet enligt vår bedömning inte underkänner den svenska modellen när det gäller krav på minimilön för arbetstagare som utstationeras hit. Problemet i målet var att det aktuella kollektivavtalet var oförutsebart och svårtolkat och förutsatte förhandlingar innan det gick att fastställa vilken lönenivå den lettiska arbetsgivaren skulle behöva tillämpa. Det är alltså, när det gäller frågan om lön, snarare arbetsmarknadens parter som nu bör se över sina avtal för att se till att dessa uppfyller de krav EG-domstolen konstaterar finns när det gäller transparens och förutsebarhet. I fråga om eventuella lagstiftningsåtgärder för att komma till rätta med konsekvenserna av Lavaldomen får vi dock ge oss till tåls och avvakta utredningens förslag till sådana åtgärder.
Jag anser inte att vi ska koppla en så kallad social klausul till Lissabonfördraget. Lissabonfördraget har förhandlats färdigt och undertecknats av samtliga stats- och regeringschefer i EU. Ratifikationsprocessen pågår. Det går inte att i detta skede kräva att en ny klausul ska kopplas till fördraget. Dessutom ändrar inte Lissabonfördraget förutsättningarna för den svenska modellen, där kollektivavtal och en tydligt reglerad konflikträtt står i centrum. Fördraget erkänner uttryckligen arbetsmarknadens parters betydelse och respekten för deras självständighet. Genom EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna, som blir rättsligt bindande genom Lissabonfördraget, lyfts flera av de rättigheter som arbetstagare har på arbetsmarknaden fram. Lissabonfördraget innebär också att det politiska beslutsfattandet inom EU blir effektivare. EU blir ett bättre fungerande samarbete.
En realistisk väg framåt på EU-nivå är att fortsätta arbeta med bättre genomförande av utstationeringsdirektivet och utbyte av information mellan medlemsstaterna. Det pågår viktiga insatser med dessa frågor inom EU. Bland annat har kommissionen meddelat en rekommendation om ökat administrativt samarbete i frågor om utstationering. Sverige kommer att delta - och delta aktivt - i den högnivågrupp som är på väg att startas på kommissionens initiativ och som ska jobba med tillämpningen av direktivets regler i medlemsstaterna. Jag är övertygad om att detta arbete kommer att innebära viktiga framsteg. Jag kan också passa på att nämna att kommissionen just nu arbetar på att ta fram ett "socialt paket" som kommer att presenteras i slutet av juni.
Herr talman! Regeringen deltar aktivt i diskussionen om det sociala Europa och de olika välfärdsmodeller som ryms inom unionen. Vid toppmötet i Bryssel i juni kommer statsministern att diskutera de frågor som står på dagordningen för mötet. Statsministern kommer som vanligt att vid informella samtal sprida kunskap om och förståelse för den svenska modellen och vår inställning vad gäller lönedumpning.
Anf. 2 Mona Sahlin (S)
Herr talman! Det är ju brukligt att tacka för svaret, så jag börjar med det: Jag tackar för svaret! Men jag måste samtidigt också säga, och jag säger det direkt, att svaret inte duger. Jag tycker att det är anmärkningsvärt att inte statministern har valt att använda sin tid så att han själv svarar på denna interpellation som jag har ställt och som faktiskt handlar om vad han tänker göra på toppmötet i Bryssel.
Det är nämligen inte vilken fråga som helst som vi diskuterar i dag. Det är en fråga som på alla sätt är avgörande inte bara för svensk fackföreningsrörelse utan också för stora delar av det många av oss kallar den svenska modellen. Men om man menar allvar med att försvara den måste man förstå vikten av de fria fackföreningarnas möjlighet att agera för de villkor som ska vara gällande i Sverige. Det är inte vilken fråga som helst; det är en fråga som kräver väldigt mycket ord men också handling.
Svaret duger inte heller, tycker jag, av några andra skäl. Det krävs en helt annan analys och ett helt annat engagemang av den svenska regeringen - ett agerande och en tydlighet som jag helt saknar i svaret.
Jag vill ta två exempel på det. Det ena är en mening som arbetsmarknadsministern nu har läst upp. Den lyder så här: "Jag, liksom arbetsmarknadens parter, är övertygad om att vi kan lösa konsekvenserna av domen genom åtgärder på nationell nivå."
Jag vill också återge två meningar i en artikel som jag, Sven-Erik Österberg, ordföranden i LO och ordföranden i TCO har skrivit. Där skriver vi så här: Men ändringar i svensk lag kan inte åtgärda alla de fundamentala problem som har uppstått efter EG-domstolens beslut. Domarna kräver dessutom behov av revideringar av EU:s lagstiftning, vilket måste drivas på av den svenska regeringen.
Det är min ena mycket allvarliga invändning. Arbetsmarknadsministern gör en helt annan tolkning av vad två riktigt starka, viktiga parter själva säger, nämligen att det inte räcker med det vi kan göra på nationell nivå.
Min andra kommentar handlar om det som sägs om vad statsministern ska göra. I svaret står det så här: "Regeringen deltar aktivt i diskussionen om det sociala Europa och de olika välfärdsmodeller som ryms inom unionen." Det var intressant, men jag vill inte höra hur man diskuterar olika modeller utan hur man försvarar den svenska modellen.
Sedan meddelar regeringen att vid toppmötet i juni kommer statsministern att diskutera de frågor som står på dagordningen. Det är en intressant upplysning. Sedan säger man att statsministern kommer att, som vanligt vid informella samtal, sprida kunskap om och förståelse för den svenska modellen. Jag tycker uppriktigt sagt inte att det duger på något enda sätt.
Jag tycker att det här andas anmärkningsvärd passivitet och lojhet. Vad som kvarstår är frågan om regeringen på allvar förstår den berättigade oro som finns långt ute i Sverige och den debatt som förs ute i Europa.
Jag vill ta upp två frågeställningar. Den ena är att jag fortfarande kräver att regeringen i EU vid varje möjligt tillfälle inte bara informerar om och skapar förståelse för utan försvarar och tar upp vikten av den svenska modellen. Den andra är att jag undrar om arbetsmarknadsministern skulle kunna hälsa statsministern, när han träffar honom nästa gång, att det är nödvändigt att han agerar tydligt på toppmötet i Bryssel och inte bara informerar utan försvarar den svenska modellen. De två sakerna vill jag ha en kommentar till vid nästa tillfälle.
Anf. 3 Claes-Göran Brandin (S)
Herr talman! För artighetens skull ska jag också tacka för svaret på min interpellation. Tyvärr måste jag nog säga att jag inte är nöjd med svaret, och annat var väl inte väntat.
I ministerns svar står det: "Jag, liksom arbetsmarknadens parter, är övertygad om att vi kan lösa konsekvenserna av domen genom åtgärder på nationell nivå, det vill säga genom ändringar i lagstiftning och genom en anpassning av kollektivavtalen för dessa situationer."
Om det ändå hade stannat där och inte fortsatt med de skrivningarna tror jag att flera hade kunnat se detta som ett positivt svar från ministern, men så är det inte.
Sedan sprids det en oro om man går ännu längre ned i svaret där det står: "Modellen vilar i hög utsträckning på att det är arbetsmarknadens parter som genom förhandlingar sätter lönerna. Med den utgångspunkten är det för närvarande inte aktuellt med lagstiftning. I stället bör jag avvakta". Vän av ordning funderar då vad som ligger bakom ordet "avvakta" och att jag inte är nöjd.
Vad är det som ministern väntar sig av utredaren? Är det att han ska komma fram med de förslag som ministern kanske inte vill framföra här i kammaren i dag? Därför vill jag gärna ha svar på de här frågorna.
För mig är det viktigt att vi slår vakt om den svenska modellen. Den uppfattningen tror jag att jag delar med alla Sveriges löntagare. Oron är stor inför vad som kommer att hända. Regeringen är inte trovärdig här. En stor arbetarrörelse och en stor fackföreningsrörelse är emot detta. Det går inte att bara kringgå detta.
Därför hade det varit mycket bättre om vi hade kunnat få någon typ av viljeinriktning från utredaren innan vi här i kammaren ska besluta om Lissabonfördraget. Jag håller också med om att man kanske inte ska sätta dessa två tillsammans, men det hade ändå varit snyggt om man hade skyndat på utredningen. Vi ska inte blanda in andra saker, men det går väldigt lätt att fatta beslut om stora skattesänkningar för vissa personer utan att man har utrett det. Därför hade man kanske kunnat skynda på den här utredaren så att vissa saker hade kunnat komma fram som hade lugnat de svenska löntagarna. Därför tycker jag att det är viktigt att de svenska löntagarna får ett besked om utredningens förslag innan riksdagen beslutar om Lissabonfördraget.
Min fråga till ministern blir: Kommer ministern att se till att vi får ett svar från utredaren innan vi går till beslut om Lissabonfördraget? Det behöver inte vara något färdigt utkast, utan det räcker med en viljeinriktning. Vad vill man göra av detta? Jag tror att det vore viktigt för alla oss som känner oro för detta.
Anf. 4 Hans Stenberg (S)
Herr talman! Jag får väl också börja med att tacka för svaret. Tyvärr är svaret vad man kunde förvänta sig av en regering som alltid är så oerhört snabb när det gäller att förändra löntagarnas villkor men som, som vanligt, inte gör sig någon brådska när det gäller att gå till försvar när villkoren för svenska löntagares ställning på arbetsmarknaden hotas.
Den här Lavaldomen skakar själva grunden för den svenska modellen på arbetsmarknaden. Efter den här domen är det inte självklart att svenska löner och arbetsvillkor ska gälla för arbete i Sverige. Det skakar naturligtvis också förtroendet för EU. Vi som var aktiva i ja-kampanjen för EU gav väldigt tydliga besked till de människor vi träffade då om att den svenska modellen med svenska kollektivavtal ska gälla på svenska arbetsplatser även framöver.
För några år sedan hade vi en intensiv debatt i Europa om tjänstedirektivet. Där fick vi ett stort stöd och en stor majoritet inom hela EU-kollektivet för att det inte skulle förekomma lönedumpning. Vi skulle, i enlighet med vad vi tidigare sagt, kunna upprätthålla svenska löner och arbetsvillkor i Sverige, precis som andra länder inte skulle behöva vara med om någon dumpning.
När nu EG-domstolen kommer med en helt annan tolkning av rättsläget rubbar det förtroendet för hela det politiska systemet både i Sverige och i EU. Därför tycker jag att regeringens senfärdighet är så väldigt olycklig. Man väntar i månader med att tillsätta en utredning. Sedan ger man utredaren en onödigt lång tid på sig i en i grunden ganska okomplicerad fråga. Det kommer att kasta en mörk skugga över hela debatten om Lissabonfördraget.
Men jag tycker inte att det är det största problemet, utan det största problemet i det här sammanhanget är att vi har ett osäkert rättsläge i dag. Jag träffade en facklig ombudsman i går som beskrev flera tillfällen när han försökt att teckna avtal med utländska företag som sagt att det behöver man inte göra. Man behöver inte teckna något kollektivavtal, och sedan hänvisar man till Lavaldomen. Och för varje dag som går förvärras det här läget.
Därför är det som jag ser det helt nödvändigt att utredaren får direktiv av regeringen att komma med ett delbetänkande tidigt i höst och att regeringen tidigt i höst ger klart besked om vilka ändringar man vill göra i utstationeringslagen, i lex Britannia, och framför allt hur regeringen tänker agera i EU i den här frågan.
Jag tycker att det är ett anständighetskrav att man ger klara besked om de här frågorna innan vi ratificerar Lissabonfördraget. Jag tycker också att det är ett anständighetskrav att man ger klara besked om det här så att vi får slut på den osäkerhet på arbetsmarknaden som råder i dag. Det är en ohållbar situation för de fackliga organisationerna att försöka upprätthålla ordning och reda på arbetsplatserna när vi har ett så osäkert rättsläge. Vi måste komma ifrån den här situationen så snabbt som möjligt. Vi kräver att regeringen agerar snabbt i den här frågan. Den tål inte att dras i långbänk.
Anf. 5 Lars Mejern Larsson (S)
Herr talman! Den uppmärksamhet som villkoren för landets löntagare har fått efter den så kallade Vaxholmsdomen är svår att finna motsvarighet till i riksdagsdebatten under säkert de senaste 20 åren. Då menar jag naturligtvis inte intresse från oss i opposition, utan då menar jag regeringspartiernas företrädare.
Många som hörs i debatten efter domen tycks tro att det här handlar om juridik. Ingenting kan vara mer fel. Det handlar om de anställdas rätt till rättvisa löner, ett bra försäkringsskydd och en god arbetsmiljö, allt det där som företag som inte vill teckna några avtal konkurrerar med.
Tyvärr kan jag konstatera att det är många som inte har bilden klar för sig när det gäller Vaxholm, till och med ledamöter i den här kammaren, som annars brukar vara så välinformerade. Företaget hade inget kollektivavtal när konflikten startade. Kollektivavtal i ursprungslandet tecknades dagen innan man skulle träffa Byggnads lokala representanter för att förhandla om svenskt kollektivavtal.
Herr talman! Fram till för två månader sedan var jag ordförande för Byggnads avdelning i Värmland, och där kom jag i kontakt med problematiken på nära håll. I Karlstadstrakten var det polska byggnadsarbetare som jobbade tolv timmar om dagen sju dagar i veckan för en timpenning på 35 kronor. De hade 35 kronor i timmen. Där fanns en polsk byggnadsarbetare som heter Tomasz Kunchanny, som fick en lön på 20 kronor i timmen.
Men det handlar inte bara om löner. Man möter också arbetskraft som bor under vidriga förhållanden ute på arbetsplatsen på madrasser bland byggmaterial eller i baracker på någon kvadratmeter utan vatten. Men det kanske värsta är att företaget inte bryr sig om arbetsmiljön. Att inte bry sig om arbetsmiljön är en konkurrensfördel i dag, och för mig får aldrig de anställdas villkor bli ett konkurrensverktyg.
Att flertalet av majoritetens riksdagsledamöter så klart tar avstånd från svenska kollektivavtal på svensk arbetsmarknad gör att de fackliga organisationerna står ensamma i kampen mot globaliseringens avarter eftersom en majoritet av de folkvalda ifrågasätter kampen för svenska kollektivavtal på svensk arbetsmarknad.
Herr talman! I ministerns interpellationssvar, som Mona också citerade, står det att man vill "lösa konsekvenserna av domen genom åtgärder på nationell nivå, det vill säga genom ändringar i lagstiftningen och genom en anpassning av kollektivavtalen för dessa situationer". Jag undrar: Hur menar ministern att kollektivavtalen ska anpassas? Kontentan av det här agerandet torde bli att regeringen lägger fram ett förslag om lagstadgade minimilöner i Sverige.
Konsekvenserna av Lavaldomen är svårtolkade, men det är oerhört viktigt att vi som vill ha trygga arbetsplatser och konkurrensneutrala villkor för de företag, stora som små, där landets löntagare arbetar måste fortsätta hävda svenska kollektivavtal på svensk arbetsmarknad.
Detta borde ministern ha talat om, men det gör inte regeringen i något forum, varken inom landets gränser eller ute i Europa. Om inte ministern vill ge oss som deltar i debatten ett besked i dag borde i alla fall landets småföretagare och löntagare som lyssnar framför radio- och tv-apparater och åhörarna på läktaren få ett besked.
Anf. 6 Anneli Särnblad (S)
Herr talman! Tack så mycket, ministern, för svaret! Men jag måste säga att jag inte alls känner mig lugn med det svar som jag har fått.
I en så viktig fråga jobbar inte den svenska regeringen kraftfullt för kollektivavtalsmodellen, som är så enormt viktig att bibehålla. En sak till som är anmärkningsvärd i dag är att min partiledare Mona Sahlin inte får svar av statsministern i den här frågan.
I Sverige borde vi se ett verkligt stort engagemang från regeringens sida på europeisk nivå, men det är någonting vi inte alls får se.
Jag har alltid med mig historien i politiken, och i denna fråga speciellt den kamp som våra fackliga kamrater har haft för arbetarnas rättigheter.
Ni sade i valrörelsen att ni var det nya arbetarpartiet, men minister Littorin, det rimmar väldigt dåligt med det agerande som ni håller på med i svensk politik i dag. Ni gör allt för att se till att mina fackliga kamrater ska få det allt sämre. Ni håller på att rasera den svenska modellen, som runt om i världen är mycket ansedd.
Det är i många debatter fokus på enbart Byggnads i den här frågan, men vi får inte glömma att det även handlar om kommunalarna och Handels, och framför allt handlar det om småföretagarna, minister Littorin. Jag får samtal varje dag från småföretagare som oroas så för den svenska politik som ni för i det här landet nu. Hur ska de kunna ha kvar sina företag i framtiden om ni inte ser till att fixa den här frågan? Ministern kan stå här och le i dag, men det är allvar, Littorin.
Nu är det så, arbetsmarknadsministern, att det här är en strategi att slå hål på den svenska modellen och att vara så passiv från den svenska regeringens håll att ni får lönedumpningar på den svenska arbetsmarknaden. Med er politik slår ni hela tiden på dem som redan ligger.
Som en partivän sade: I EU-valrörelsen sade alla att kollektivavtalen inte skulle drabbas, och nu gäller det verkligen att vi politiker står upp för det.
Jag vill höra ministern säga till oss här i kammaren i dag att han kommer att lösa det här innan vi ska anta fördraget här i kammaren. Eller är det så att det här är ministerns och regeringens strategier för lönedumpning? Eller är det kanske så att det är en splittring i regeringen? Partivännerna i EU verkar ju inte alls vara för att lösa den här frågan. Regeringen står i talarstolen och säger att man värnar kollektivavtalen, men man visar det inte på europeisk nivå.
De slåss inte för den här frågan i Bryssel, herr minister Littorin. Du har ansvaret, och det är du som ska ta det nu. Och säg inte en sak här i kammaren och gör någonting annat, som du hela tiden gör! Stå upp för kollektivavtalen! Runt om i vårt land, både bland fackföreningskompisar och bland småföretag är man livrädd för att du inte ska ta ditt ansvar. Så det är dags nu, minister Littorin. Se till att kämpa för att vi kan ha den svenska modellen kvar! Du har ju i många debatter sagt att du värnar den svenska modellen.
Den här frågan visar verkligen en tydlig konflikt i svensk politik. Det är en konflikt mellan höger- och vänsterpolitik, och det är samma gamla moderater som det alltid har varit. Det är inte några nya moderater. Ta ditt ansvar!
Anf. 7 Ronny Olander (S)
Herr talman! Jag vill också börja med att tacka för svaret. Det var väldigt intressant att noga läsa det. Jag vill också, som de andra, meddela att jag inte är nöjd med det. Det var inte det svar jag hade hoppats på.
Jag vill också passa på att så här inledningsvis i den första omgången ta upp fem krav som LO riktade till statsminister Fredrik Reinfeldt den 28 april. Eftersom alla kraven men speciellt det om det sociala protokollet sammanfaller med detta läser jag upp dem.
Det handlar för det första om att agera för likabehandling i enlighet med reglerna på svensk arbetsmarknad, för det andra att agera för att balansen mellan grundläggande rättigheter och fri rörlighet återupprättas i Europa, för det tredje att agera för att i ministerrådet stödja den europeiska fackföreningens krav på ett socialt protokoll, för det fjärde att agera för att utstationeringsdirektivet ändras i syfte att uppnå likabehandling och för det femte att agera för att bemanningsdirektivet antas för att uppnå likabehandling.
Eftersom det numera tydligen är arbetsmarknadsministern som även svarar på frågor ställda till statsminister Fredrik Reinfeldt vänder jag mig till arbetsmarknadsministern och hoppas få ett bra svar.
Jag vill gå in närmare på svaret och konstaterar att ministern säger att "den utredning som tillsatts med anledning av Lavalmålet kommer att arbeta med utgångspunkten att den svenska modellen i så hög utsträckning som möjligt ska kunna tillämpas i framtiden även i fall av utstationering av arbetstagare till Sverige, samtidigt som EG-rätten fullt ut respekteras. I den mån åtgärder behöver vidtas för att den svenska modellen ska bevaras och att svenska kollektivavtal ska kunna tillämpas, så kommer jag att verka för att så sker samtidigt som EG-rätten fullt ut respekteras."
Det är precis det som det handlar om, nämligen vad som är underordnat och vad som är överordnat. Är de så kallade fyra friheterna - varor, tjänster och kapital samt människor i den fria rörlighetens namn - överordnade? Det är nyckelfrågan. Det handlar om respekten för den fria förhandlingsrätten och att svenska kollektivavtal ska gälla på arbetsplatserna i Sverige.
Senare i samma svar förs ett resonemang om minimilöner och att de inte skulle underkännas, samt att EG-domstolen konstaterar att det ska finnas transparens och förutsebarhet och att det är arbetsmarknadens parter som ska se till det. Det skulle innebära att hela systemet med ackordsförhandlingar blev oerhört svårt att driva med anledning av svaret och det som EG-domstolen sagt. Det finns ingen förutsebarhet när två parter möts och ska diskutera löner och allmänna anställningsvillkor vad gäller ackordsförhandlingar. Det var precis det som hände i Lavalfallet i Vaxholm, och sedan säger man att det ska vara förutsebart. Det är den andra nyckelfrågan.
Jag har bett riksdagens utredningstjänst titta på vad det finns för material kring Lavalfallet, vilka
non-papers
det finns och vad som finns om just transparensen. Det visar sig att ministerrådet inte lämnat något yttrande i ärendet. Agerade vi där, arbetsmarknadsministern? Var det möjligt? Det innebär att inga rådsarbetsgrupper eller arbetsgrupper i Coreper har behandlat Lavalmålet.
Inte heller lämnar Europaparlamentet något yttrande även om de senare diskuterat frågan vid olika tillfällen, vilket även EU-kommissionen gjort. Likadant var det vid träffen inför EG-domstolens förhandling den 9 januari 2007. Om man frågar efter papper från det svenska Utrikesdepartementet finns där inga protokoll, inga rapporter från dessa möten. Det som finns är diarieförda dokument om mötesinbjudningar, närvarolistor och liknande.
Lätta på förlåten nu, arbetsmarknadsministern. Ta chansen, sätt ned foten och säg att nu ska svenska kollektivavtal gälla på svenska arbetsplatser, och det ska den borgerliga regeringen se till.
Anf. 8 Lars Ohly (V)
Herr talman! Jag har inte ställt någon interpellation och känner mig därför inte förpliktad att tacka arbetsmarknadsministern för svaret. I stället vill jag tacka interpellanterna för denna möjlighet att diskutera kollektivavtal och konflikträtt. Det är ju inte vilka frågor som helst.
Konsekvensen av EG-domstolens domar i både Vaxholmsfallet och Rüffertfallet blir att löntagare från andra länder inte har rätt till samma lön som värdlandets kollektivavtal ger inhemska löntagare. Det kommer att leda till social dumpning och till att seriösa företag konkurreras ut. De som följer kollektivavtalen och ger rimliga villkor kommer inte att kunna vinna några anbudsupphandlingar.
Då frågar man sig: Är regeringen egentligen ganska nöjd med EG-domstolens domar? Så säger man naturligtvis inte, men det Sven Otto Littorin säger i talarstolen pekar mot att man egentligen tycker att det är ganska bra att EG-domstolen ifrågasätter den svenska arbetsmarknadsmodellen. Arbetsmarknadsministern säger nämligen att EG-rätten ska respekteras fullt ut.
Vidare säger arbetsmarknadsministern att vi ska avvakta Lavalutredningens bedömningar och förslag. Det ska vi vänta med till den 15 december. Ja, då är sannolikt Lissabonfördraget genomtröskat i riksdagen. Vi har inga möjligheter att påverka EU. Vi har inga möjligheter att begära ett undantag. Arbetsmarknadsministern vill inte ha en social klausul utan säger att Lissabonfördraget innebär att löntagarnas rättigheter stärks, för där lyfts flera av dessa rättigheter fram.
Då talar Sven Otto Littorin mot bättre vetande. Margot Wallström har nämligen sagt att kommissionen anser att rättspraxis inte på något sätt kommer att påverkas av att Lissabonfördraget antas. Ministern säger också att regeringen deltar aktivt i diskussionerna om ett socialt Europa. Det är inte värt mer än orden som uttalas.
Jag är rädd för att Sven Otto Littorin och regeringen är ganska nöjda. Här kommer EG-domstolen och ifrågasätter svensk arbetsmarknadsmodell, kollektivavtal och konflikträtt, och svenska löntagare ska tvingas acceptera försämringar med hänvisning till att Europeiska unionen har fattat beslut.
Jag är ganska nöjd med denna interpellationsdebatt, för den visar att Socialdemokraterna, och i artiklar i dag även LO och TCO, tydligt närmat sig Vänsterpartiets hållning. Detta är inte en fråga som enbart kan lösas nationellt. Mona Sahlin sade tidigare i talarstolen att det inte räcker med vad Sverige kan göra på nationell nivå. Det är helt rätt. Det är så sant som det är sagt. Vi måste göra mer än så.
Frågan är vad vi ska göra. EG-domstolen dömer med EU:s fördrag som grund. De bryr sig inte om svensk lagstiftning. Har ni hört på maken? De bryr sig inte om vad vi fattar för beslut genom lex Britannia eller andra lagar som Sveriges riksdag handhar. Det struntar de högaktningsfullt i. De dömer med EU:s fördrag som grund. Därför är det endast en ändring av fördraget eller ett juridiskt bindande undantag som ger oss ett fullgott skydd. Det är den enda linje som finns för att förhindra att EG-domstolen i liknande fall i framtiden dömer mot svenska löntagares intressen.
I grunden handlar konflikten om vilken inställning man har till EU. Har man en aktivistisk, påverkande inställning eller en passiv inställning som innebär att man tyst och stillatigande accepterar diktaten från EU:s institutioner? Det är den linje som arbetsmarknadsministern förespråkar. "Fullt ut respekteras" var citatet om EG-rätten. "Fullt ut respekteras" innebär att vi lägger oss platt, att vi inte tänker bråka, men i ord tänker vi säga att vi står fast vid den svenska modellen.
Ett krav på undantag skulle väcka uppmärksamhet i hela unionen. Det vore att påverka EU och inte bara passivt och stillatigande acceptera när Europeiska unionen ifrågasätter svenska löntagares rättigheter. Det är en modell som vi förespråkar.
I detta anförande instämde Josefin Brink och Lena Olsson (båda v).
Anf. 9 Josefin Brink (V)
Herr talman! Också jag vill passa på att tacka för att dessa interpellationer ställts så att vi får tillfälle att återigen debattera denna viktiga fråga.
Vänsterpartiet har vid flera tillfällen kritiserat det som vi upplever som regeringens nonchalanta sätt att hantera den allvarliga situation som uppstått efter Lavaldomen. Nonchalansen visade sig senast i gårdagens debatt i kammaren då Sven Otto Littorin sade att han inte kan kosta på sig att längta tillbaka till det rättsläge som gällde före Lavaldomen.
För landets hundratusentals byggnadssnickare, betonggjutare, elektriker och alla andra som jobbar i branscher som är utsatta för internationell konkurrens ser situationen lite annorlunda ut. För dem gäller att de inte har råd att anpassa sig till det rättsläge som uppstått efter Lavaldomen. Det är nämligen deras löner, deras arbetsvillkor och i förlängningen deras jobb som hotas av den domen. Detsamma gäller för arbetare runt om i hela Europa, också i de länder varifrån utstationerade arbetstagare vanligen kommer hit, till exempel Baltikum och Polen. De har inget intresse av att skickas runt som reavaror i EU efter att domen slagit fast att de inte har samma rättigheter som exempelvis svenska löntagare.
Till skillnad från hela den europeiska fackföreningsrörelsen och sakkunniga jurister hävdar arbetsmarknadsministern att här inte finns några som helst problem med EU:s lagstiftning, att det här är en helt och hållet nationell fråga som vi ska lösa genom att anpassa vår lagstiftning och vår kollektivavtalsmodell till EU:s krav.
Det är häpnadsväckande. Tänk om ett politiskt parti här i riksdagen skulle föreslå att vi ska besluta hur kollektivavtalen ska vara utformade! Det skulle framstå som närmast bisarrt.
Sven Otto Littorin talar gärna och ofta här om hur mycket han beklagar utfallet i Lavaldomen. Jag skulle vilja säga att de där tårarna luktar ganska mycket krokodil så länge ministern inte är beredd att lägga två strån i kors för att undanröja domens effekter på allvar. Det som krävs är en förändring av lagstiftningen på EU-nivå. Det är fler och fler som instämmer i detta; det är väl snart bara ministern och hans anhang i regeringen kvar.
Eftersom det var tolkningen av EU-fördragets förbud mot hinder för den fria rörligheten som gjordes till fackets och kollektivavtalens nackdel är det också på EU-fördragsnivå som problemet måste åtgärdas. Om det nu är så att regeringen beklagar utslaget i Lavalmålet borde den därför nu passa på att kräva hundraprocentiga ovillkorliga garantier för att vår kollektivavtalsmodell och vår strejkrätt inte står under EG-domstolens kontroll. Det var det löftet vi fick när vi gick med i EU. Det borde vi rimligen kunna kräva också nu.
Därför skulle jag vilja ställa en fråga arbetsmarknadsministern, eftersom han hittills inte har varit villig att försöka få till stånd ett sådant här undantag och sådana här garantier för kollektivavtalsmodellen. Han vill under inga omständigheter lyfta upp det här på fördragsnivån.
Kan arbetsmarknadsministern här och nu lova Sveriges fackföreningsrörelse och Sveriges löntagare att EG-domstolen inte kommer att återkomma med nya domar mot fackliga stridsåtgärder med mindre än att vi får garantier för vår kollektivavtalsmodell i Lissabonfördraget?
Anf. 10 Sven-Erik Österberg (S)
Herr talman! Jag ska inte upprepa konsekvenserna av domen och så vidare. Det är det många talare som har gjort före mig här. Dock kan jag konstatera att den dom som kom den 18 december förändrade mycket av bilden av hur svensk arbetsmarknad fungerar, inte minst hur den fungerar när utländsk arbetskraft är här och arbetar tillfälligt. Det har skapat mycket oro ute i samhället. Min känsla är att både arbetsmarknadsministern och regeringen i sin helhet inte vill se den oro som finns.
Jag var på möten i förra veckan och träffade bland andra fackliga företrädare. Även småföretagare är mycket oroade, precis som någon annan sade här. Vad är det för rättsläge som gäller?
Vi har sett en massa tolkningar av domen - både seriösa och mindre seriösa, kanske man kan säga. De drar åt olika håll. Svenskt näringslivs tolkning var att det nu i princip är fritt fram att betala utländsk lön för dem som jobbar här. Den myten lever de på, och naturligtvis sprids den i kretsar. Det är därför det är svårt att få kollektivavtal, precis som det redovisas här. Och det är klart; om detta sätter sig - varför ska man då skriva på ett svenskt kollektivavtal om man kan jobba efter ett annat som är mycket billigare? Det är så resonemanget går.
Det är här ministerns ansvar kommer in tillsammans med hela regeringen. Det är ni som sitter på ansvaret. Se till det! Ni säger offentligt att ni värnar den svenska modellen och ska slå vakt om kollektivavtalet. Men så visa det då i handling, arbetsmarknadsministern!
Som jag sade tidigare i en debatt här visar rapporter vi får från Europa att arbetsmarknadsministern tiger när han är nere i EU. Han säger ingenting. Hans kollega, EU-ministern Cecilia Malmström, sade så här i en debatt till Ulf Holm när han bad att vi skulle få ta del av det ni gör i EU: Vi lyfter luren och ringer ibland! Det är klart att man inte ska registrera telefonsamtal; det har vi noterat förut. Men det är ju bra om allmänheten får se vad som händer på området och vad regeringen gör.
När dessutom Socialdemokraternas partiordförande begär en debatt är det inte för att debattera det här en gång till med arbetsmarknadsministern. Det är därför att frågan är av en sådan vikt. Här hade statsministern en chans att redogöra för vad han tänker göra åt det här, hur han står för den svenska modellen och vad han är beredd att göra. Det hade varit ett ypperligt tillfälle att dämpa den oro som finns ute i samhället på området och säga att här är en regering som står upp för det här. Vi håller oss inte bara till den dagordning som är redovisad, utan jag är till och med beredd att lyfta upp en fråga på dagordningen eftersom den är så viktig. Så hade statministern kunnat säga.
Dessutom finns det en alldeles ypperlig chans för regeringen och arbetsmarknadsministern att bilda allianser nere i Europa. Ni älskar ju allianser. Det har ni sagt här. Ni är till och med beredda att satsa 4 miljoner på att tala om för svenska folket hur bra den svenska alliansen är. Det läste jag häromdagen. Bilda en allians med tyskarna, irländarna och alla andra som är oroade för att andra löner kan gälla när man kommer in i det här! Det är ett alldeles ypperligt tillfälle.
Jag tror att vi är överens, du och jag, Littorin, om att det inte räcker med att bara göra förändringar i den svenska lagen. Om vi långsiktigt ska dämpa oron för att det inte kommer en ny dom som sätter in andra käppar i hjulet i den svenska modellen bör man också ha ett ställningstagande från EU. Där bör det tydligt klarläggas att kollektivavtalen, precis som det står i utstationeringsdirektivet i sig, också kan vara en modell som gäller. Detta måste tydliggöras så att också EG-domstolen förstår det när den dömer.
Det arbetet måste göras med kraft, och där har arbetsmarknadsministern och även hans statsminister ett stort ansvar. Vi vill ha ett förtydligande om vad ni verkligen tänker göra där. Det svar som kom i dag dämpar inte oron. Det späder möjligtvis bara på den.
Anf. 11 Lena Olsson (V)
Herr talman! Jag vill sälla mig till mina partikamrater som har tackat interpellanterna som interpellerar om denna fråga i dag.
Jag är också den första att skriva under på att detta är en alldeles särskilt viktig fråga. Jag är företrädare för ett arbetarrörelseparti där själva grunden är den svenska modellen. När arbetarrörelsens grundfundament håller på att rubbas tycker jag, som bland andra Sven-Erik Österberg har sagt här, att det nog hade varit på sin plats att statsministern hade varit här. Det var ju han som fick frågan.
När det gäller det nya arbetarpartiet, som ni nu vill kalla er och som ni gjorde en stor poäng av i valrörelsen, skulle vi från etablerade arbetarrörelsepartier kunna ställa oss en fråga - vi som vet vad vi pratar om. Det gäller det här med åtgärder för att rädda den svenska modellen. Man håller på att krama ihjäl sig med den. Man ska krama ihjäl modellen, säger man, innan domarna har kommit.
Men sedan börjar det bli lite annorlunda. Då kommer frågan man kan ställa sig. Nu passar det tydligen helt plötsligt jättebra att utreda. Vi har sett massvis med förslag som bara klubbas rätt genom den här riksdagen utan någon utredning alls. Men nu går det tydligen bra att utreda, och utredningen ska hålla på till den 15 december. Man ska utreda den nationella lagstiftningen, fast vi nu tillhör EU. Vi ska liksom stå oberoende från det. Jag förstår inte ett smack av det här, Littorin.
När det gäller Lissabonfördraget har man nu en ypperlig chans att visa att man kramar ihjäl dessa kollektivavtal och den svenska modellen. Då ska man också stå upp och visa att man bevisligen gör det. En juridisk bindande avtal om ett undantag för de svenska kollektivavtalen är vad du borde förorda nu för att övertyga den svenska fackföreningsrörelsen, mig som vänsterpartist och socialdemokratin om att ni är ett nytt arbetarparti. Men det gör ni inte. Här har ni stått under interpellationsdebatter och särskilda debatter och hela tiden förhalat det här.
Jag skulle vilja fråga ministern: Anser ministern att Lissabonfördraget försämras om det kommer till stånd ett juridiskt bindande avtal om ett undantag för den svenska kollektivmodellen? Jag skulle vilja ha ett svar. Ja eller nej? Försämras Lissabonfördraget om man gör på det viset?
I detta anförande instämde Josefin Brink (v).
Anf. 12 Christina Axelsson (S)
Herr talman! Också jag vill rikta ett tack till interpellanterna. Debatten i dag visar verkligen på den oro som vi känner för den svenska modellen efter de här domarna. Den visar också vår oro för om regeringen verkligen vill stå upp för den svenska modellen. Det är intressant att lägga märke till att av dem som hittills har anmält sig till talarlistan är det ingen som företräder regeringspartierna. De kanske är mindre oroliga eller så är det vi som bryr oss.
Jag begärde ordet när jag läste om statsministern i svaret. Eftersom nu statsministern inte själv vill debattera det här skriver man att statsministern som vanligt kommer att vid informella samtal sprida kunskap om och förståelse för den svenska modellen och vår inställning vad gäller lönedumpning. Det står längst ned på s. 3.
Det här räcker inte. Det håller inte. För om man vill lyfta upp något i EU-kretsar måste man se till att det åtminstone kommer på dagordningen och att det kommer upp på bordet.
Så gjorde vi parlamentariker från riksdagen som förra veckan var i Slovenien på en konferens där vi träffade representanter från EU-nämnderna i de andra medlemsländerna. Vi lyfte upp det här på dagordningen. Vi fick en diskussion, och vi fick också med i slutsatserna att man skulle beakta olikheter i medlemsstaternas olika arbetsmarknadsmodeller.
Det är på så vis man måste arbeta i EU. Man kan inte bara säga det vid informella samtal eller när vi ringer varandra. Vi måste se till att vi på olika sätt alla lyfter upp de här frågorna.
Jag känner den oro som mina kamrater redan har redogjort för. Jag hoppas att arbetsmarknadsministern i nästa inlägg kommer med lite skarpa ställningstaganden till vad det är som kommer att hända nu och att vi faktiskt kan få ett rejält besked, inte bara en massa informella diskussioner.
Anf. 13 Eva-Lena Jansson (S)
Herr talman! Jag har inte skrivit någon interpellation utan vill tacka interpellanterna för att de har väckt den här frågan.
I Örebro har vi ett företag som heter Sockerbullen AB som sattes i blockad av Livsmedelsarbetarförbundet för några månader sedan. Anledningen till att man gjorde det var att Livs hade medlemmar, och företaget hade inte tecknat kollektivavtal.
Man kan fråga sig med anledning av den här domen vad som hade hänt om det hade varit ett lettiskt företag som hade ägt Sockerbullen AB. Vad hade det fått för konsekvenser?
Företaget tecknade avtal med Livsmedelsarbetarförbundet, men tre veckor efter var medlemmarna uppsagda från företaget.
Det står i svaret från arbetsmarknadsministern, herr talman, att statsministern som vanligt kommer att vid informella samtal sprida kunskap om och förståelse för den svenska modellen och vår inställning vad det gäller lönedumpning. Då kan vän av ordning ställa sig frågan: Vems inställning är det som kommer att gälla?
Tidigare har vice statsminister Maud Olofsson uttalat sig i bland annat Visby om vikten av att utsätta de anställda i Sverige för lönekonkurrens. Christofer Fjellner, som är EU-parlamentariker för Moderaterna, har uttalat något liknande, att visst måste andra arbetare kunna komma till Sverige och konkurrera med det enda de kan, låga löner, herr talman. Den 30 april, dagen före arbetarrörelsens högtidsdag gick den moderata riksdagsledamoten Bengt-Anders Johansson ut tillsammans med kommunalrådet Mats Green och hyllade den uppmärksammade Lavaldomen för det man kallar kollektivavtalstvånget.
Då är min fråga, herr talman: Vad är vår inställning som arbetsmarknadsministern säger gäller lönedumpning? Är det att man är för lönedumpning? Är det de informella samtalen statsministern för i Bryssel? Eller vilken syn är det som föredras nere i Bryssel? Det skulle jag gärna vilja få svar på.
Anf. 14 Tomas Tobé (M)
Herr talman! Jag hade inte tänkt att delta i interpellationsdebatten, men när vi fick ett uppkast kunde jag ändå ta chansen.
Jag vill tacka interpellanterna men även arbetsmarknadsministern för svaret. Jag tycker att det är en ordning som vi kan ha i den här kammaren. Det förvånar mig något att ett antal ledamöter tycker att vi ska frångå det.
Anledningen, tror jag, till att ett flertal av framför allt borgerliga riksdagsledamöter inte är här i dag - uppenbarligen har ett flertal av de socialdemokratiska ledamöterna och även Vänsterpartiets ledamöter undgått att notera det - är att vi i går hade en särskild debatt här i kammaren när vi diskuterade de här frågorna rätt grundligt. I den debatten tycker jag att vi fick en ganska nyanserad bild, framför allt när det gällde detaljerna i fördraget och den process som nu pågår.
Personligen känner jag inte samma oro som jag tycker att oppositionen försöker att spela upp. Jag tycker att vi har valt att hantera det här på ett rimligt sätt med den utredning som är tillsatt nu för att se vad domen kommer att få för konsekvenser och vad det kan betyda för svensk lagstiftning. Jag tycker också att det är fullt rimligt att man nu för ingående samtal med parterna för att se vilka förändringar som kan krävas för att den svenska modellen ska fortsätta att fungera på ett bra sätt.
För att göra den här interpellationsdiskussionen lite mer vital kanske man, med tanke på hur många närvarande ledamöter det ändå är från oppositionen, kunde gå upp och börja redogöra för vilken linje det egentligen är som gäller från oppositionen, kanske i synnerhet från Socialdemokraterna.
Från socialdemokrater har jag hört väldigt många olika linjer under den diskussion som har pågått de senaste veckorna. Jag har hört dem som kräver att vi ska göra förändringar i utstationeringsdirektivet. Man hör dem som vill hitta undantag i fördraget. Man hör till och med dem som vill säga nej till fördraget.
Från Vänsterpartiet säger man nej till fördraget och till och med att om man inte skulle landa i det tillsammans med Socialdemokraterna skulle det hota ett regeringssamarbete. Det vore intressant om oppositionen kunde redogöra för och ge lite gemensamma besked på den här punkten. Det tycker jag skulle vara intressant.
Anf. 15 Sven Otto Littorin (M)
Herr talman! Först och främst vill jag tacka interpellanterna och de övriga debattörerna för den här debatten liksom för debatten i går, där vi diskuterade samma sak. Det är viktiga frågor, och det är viktigt att vi diskuterar dem här.
Samtidigt blir tonläget stundtals exceptionellt högt hos några av debattörerna. Allt hotar den svenska modellen, framför allt regeringen naturligtvis. Man gör detta till en stor höger-vänster-fråga och så vidare.
Jag förstår naturligtvis att det är lockande som uppspel inför EU-parlamentsvalet och valrörelsen där att försöka identifiera någon fråga som kan öka valdeltagandet och mobilisera de egna styrkorna. Det har jag all respekt för. Jag som gammal partisekreterare hade gjort precis samma sak.
Men låt oss trots allt försöka landa tillbaka i den grundläggande frågeställningen. Låt mig först påpeka att det faktiskt var en borgerlig regering som i maj 1928 lade fram kollektivavtalslagen på riksdagens bord, i strid med socialdemokraterna vid det tillfället. Varför då? Jo, för att vi ville ha en modell med ordning och reda, förutsägbarhet och arbetsfred under avtalsperioderna.
Det är viktigt att börja i den ändan, tycker jag. Därför är det naturligt att komma tillbaka till att försvara den svenska modellen. När jag på hösten 2006 meddelade att den borgerliga regeringen i de muntliga förhandlingarna i Lavalmålet skulle fortsätta att följa samma linje som den tidigare socialdemokratiska regeringen var det en och annan som lyfte på ögonbrynen. Jag fick försvara detta ganska ordentligt, men för mig var det ganska enkelt och tydligt. Svenska avtal, svenska kollektivavtal ska gälla i Sverige. Det måste vara normen.
Det är också så det ser ut i praktiken. Jag har följt med i debatten i till exempel tidningen Byggnadsarbetaren som har redovisat lite grann hur det ser ut på byggarbetsmarknaden. De illustrerar detta ganska väl. 2004 när Vaxholmsbygget pågick med upprinnelsen till den här debatten fanns det ett 60-tal utländska företag i byggbranschen. År 2006, bara ett par år senare alltså, fanns det mer än 220 sådana utländska företag på svensk byggmarknad. Av de 220 var det bara två som inte hade svenska kollektivavtal, det vill säga i huvudsak och i en allt förkrossande del är det precis på det sätt som nog många av oss här önskar, nämligen att svenska kollektivavtal gäller i Sverige. Det tycker jag är viktigt att ha med sig i grunden när man fortsätter att diskutera den här frågan.
Låt mig göra lite utvikningar när det gäller utstationeringsdirektivet. Den hårda kärnan i utstationeringsdirektivet handlar om arbetstagarnas rättigheter i sju olika dimensioner: arbetstid, antidiskriminering och andra sådana skyddslagstiftningar.
Utstationeringslagen, som riksdagen har fattat beslut om, hänvisar till lagstiftning på sex av dessa områden, till exempel olika typer av diskrimineringslagstiftning, arbetstidslag och så vidare. Men det är ett av de sju områdena där man inte hänvisar till lag. Det rör just lönebildning. Det gör man inte eftersom vi har modellen att det är parterna som träffar avtal om löner utan politisk inblandning. Så är det, och så ska det förbli.
Det viktiga med domen, som jag ser det, är att den inte säger att svenska avtal inte kan tränga undan utländska. Det kan de visst. Det kommer de att kunna göra, och det kommer de också att göra i framtiden. Men vad domen i praktiken säger är att den enskilde måste kunna läsa ut vad avtalet ger och att utländska avtal inte alltid kan trängas undan utan hänsyn till innehållet i det undanträngda avtalet. Hur den här avvägningen ska hanteras är det som vi ska lösa på nationell nivå. Det är det vi gör genom Claes Stråths utredning.
Det finns en betydande risk att en eventuell omförhandling av utstationeringsdirektivet landar i en för den svenska modellen betydligt mindre angenäm situation än den vi har i dag. Det vill jag varna för. Jag var i London för tre veckor sedan och diskuterade Lavaldomen med representanter för den socialdemokratiska regeringen i London. De var lite tveksamma till att öppna för omförhandlingar av direktivet, men sade att om de skulle göra det skulle de hamna på en linje som var rakt motsatt mot den svenska. Det är precis så det ser ut i en lång rad länder runt om i Europa. Risken är betydande att en omförhandling leder till ett resultat som är det rakt motsatta mot vad vi har hört Mona Sahlin och andra önska här i dag.
Jag ber att få återkomma i nästa runda till mer svar på en del av de frågor som har kommit.
Anf. 16 Mona Sahlin (S)
Herr talman! Får jag börja med att säga att jag tycker att det är förolämpande av arbetsmarknadsministern att ta upp det här som om det bara handlade om att locka inför EU-valet. Det är lika förolämpande som att arbetsmarknadsministern säger att Moderaterna ända sedan 1928 självklart har stått bakom kollektivavtal och rätten till stridsåtgärder. Det har hänt en del mellan 1928 och 2008. Jag har under mina år i riksdagen haft ett antal debatter här i kammaren med moderater som verkligen inte uttryckt åsikten "Upp till försvar för den svenska modellen".
En sak är i alla fall tydlig av det Sven Otto Littorin sade nu. Han tar inte oron på allvar. Välkommen till verkligheten! Den finns där ute, och den är orolig.
Jag har ställt mina frågor till statsministern, och jag hade velat säga till honom att jag kräver ett tydligt besked om hans avsikt att ändra den svenska lagstiftningen. Jag skulle också ha sagt till statsministern att det inte räcker. Frågan måste också drivas på EU-nivå. Jag skulle ha velat säga till Fredrik Reinfeldt att han har prisat kollektivavtalen här inne men inte höjer sin röst i EU. Jag hade velat fråga honom varför han är så tyst när diskussionen hettar till i EU.
Ingen har krävt omförhandling. Du får vara nogsam när du diskuterar.
Med Rüffertdomen berörs alla löntagare i EU. Det är viktigt att säga det också i den svenska riksdagen. Därför skulle jag vilja säga till Fredrik Reinfeldt att han parallellt med en ny lagstiftning i Sverige också måste agera på europeisk nivå för att undanröja hotet om löne- och villkorsdumpning i hela EU. Jag hade velat säga till honom att jag kräver att han redan på nästa EU-toppmöte i juni aktivt tar upp denna fråga.
Med tanke på det märkliga svaret att han ska följa dagordningen skulle jag ha velat säga till Fredrik Reinfeldt: Har vi en statsminister som bara följer dagordningen i EU och inte ens vill vara med och sätta dagordningen i Europadebatten? Jag minns en moderat rapport om EU som kom för inte så länge sedan. Om jag minns rätt hette den ungefär
Mindre EU i Sverige och mer Sverige i EU
. Jag hade velat fråga Fredrik Reinfeldt: Vilket Sverige då, herr statsminister? Med en moderat statsminister som är så tyst i EU känner jag att försvaret av den svenska modellen blir ganska obefintligt.
Det hade jag velat säga till Fredrik Reinfeldt. Jag hoppas att arbetsmarknadsministern hälsar honom det.
Anf. 17 Claes-Göran Brandin (S)
Herr talman! Utländska medborgare har utnyttjats när det gäller löner, anställningsvillkor och anställningsförhållanden. Vilket är nästa steg? Ska vi också utnyttja våra utländska kamrater när det gäller arbetsmiljön i det här landet? Vi som besöker arbetsplatser vet att man använder många utländska arbetstagare till att riva asbest och andra saker som är förbjudna i Sverige. Är det det vi vill med de utländska tjejer och killar som kommer till vårt land?
Svenska byggnadsarbetare har inga problem att jobba ihop med byggnadsarbetare från andra länder, absolut inte. Men vi ska jobba på samma villkor. Samma villkor ska gälla för de svenska byggnadsarbetarna och de utländska arbetstagarna.
Jag har suttit i riksdagen i 14 år, men jag har en bakgrund i byggbranschen. Jag är fortfarande anställd, så är det så att jag inte klarar av det här får jag väl gå ut på byggena. Men jag vet inte om jag klarar av det heller nu efter 14 år. I det företag där jag har min anställning har man utländska arbetstagare, utländska snickare från Polen, som jobbar i det svenska laget på samma villkor som de svenska killarna gör. Det fungerar alldeles ypperligt. Det är också ett sätt för oss att se till att man höjer lönelägena i deras länder.
Ministern! Se till att vi får ett besked, så att vi kan lugna alla dem som i dag finns ute på våra arbetsplatser, inte bara byggnadsarbetsplatser, utan många andra arbetsplatser också, att vi får ett besked mycket tidigare från utredningen. Det är en fråga jag vill ta med till ministern.
Ministern säger att det var "vi" som lade fram förslaget om kollektivavtal 1928. Men för den skull måste inte samma högerregering slakta kollektivavtalen 80 år senare.
Till Tomas Tobé vill jag säga: Vi socialdemokrater skriver våra interpellationer utan att fråga dig. Jag visste mycket väl att det var en debatt här i går. Men innan dess hade vi skrivit våra interpellationer.
Anf. 18 Hans Stenberg (S)
Herr talman! Arbetsmarknadsministern tycker att vi har ett onödigt högt tonläge i debatten. Att det är ett högt tonläge kan bero på att det här är den viktigaste fråga för löntagarna på oerhört lång tid som vi debatterar. Det här är ingen dussinfråga, vilken som helst. Det är ingenting som berör bara ett antal svenska byggnadsarbetare. Det här berör i sin förlängning hela den svenska arbetsmarknaden och hela den europeiska arbetsmarknaden. Det här är en central fråga i hela vårt välfärdssystem. Vi tillåter oss att ha ett ganska högt tonläge när vi upplever att regeringen är oförlåtligt passiv i frågan.
Det är bråttom att agera. Att ha ett så osäkert rättsläge är förödande, både för förtroendet för hela det politiska systemet i Sverige och EU och framför allt för de faktiska villkoren för löntagarna på arbetsplatserna. Det är de facto så att det finns en osäkerhet. Även om det gick bra att teckna kollektivavtal 2007, som arbetsmarknadsministern säger i sin argumentering, är det i dag, när vi har domen på plats, svårt att teckna nya kollektivavtal. Man upplever det dagligen.
Ministern tycker att vi ska avvakta utredningen och lita på att regeringen driver frågan i EU. Det är klart att man kan göra det. Men problemet är att vi inte har förtroende för att regeringen driver frågan på rätt sätt. Trots alla vackra ord är vi många som misstänker att regeringen är ganska nöjd med domen, ganska nöjd med att man har ett osäkert rättsläge och gärna ser att frågan får ta tid.
Man kan titta på hur regeringen lägger upp argumentationen. Nu ska vi avvakta utredningen. Den ska komma i december. Om man följer normal praxis och inte skyndar på ska man väl fundera över det här ett tag i departementet. Sedan ska man skicka ut det på remiss. Man får in remissvaren och ska sammanställa och gå igenom dem. Sedan ska man väl bereda det i Regeringskansliet, och så småningom ska man skriva en proposition.
Om regeringen hanterar det här lika "skyndsamt" som man har gjort hittills tvivlar jag på att man får till någon proposition ens under 2009. Vi kommer att halka ännu längre bort i tiden om man hanterar detta med det tempo som vi har sett hittills. Då får vi oerhört lång tid med en osäkerhet på arbetsmarknaden som är förödande, där man skapar en praxis som gör att vi får ett A- och ett B-lag. Vi låter de oseriösa företagen som vill utnyttja detta härja fritt, så att säga.
Om den borgerliga regeringen, som Sven Otto Littorin säger, vill slå vakt om den svenska modellen med kollektivavtal på arbetsmarknaden är det faktiskt dags att bevisa det nu. Sluta att dra den här frågan i långbänk! Se till att skynda på utredningsarbetet och ge klara besked i den här frågan snabbt! Den här frågan tål inte att dras mer i långbänk.
(Applåder)
Anf. 19 Lars Mejern Larsson (S)
Herr talman! Det är glädjande att höra att du läser Byggnadsarbetaren, Sven Otto Littorin. Det är en mycket bra tidning. Det är bra.
Du har rätt i det du säger, att 2002 hade faktiskt de flesta avtal. Vi jobbade stenhårt för att försöka täcka arbetsmarknaden. Men det är ju för att vi ser en oro för förändring som vi debatterar i dag. Det är den jag har försökt att beskriva.
Det är lätt att säga att man älskar kollektivavtal när man inför sämre förutsättningar för att kollektivavtal ska kunna hävdas. Ministern använder inte orden svenska kollektivavtal i svaret. Han sveper med den betydligt otydligare formuleringen kollektivavtal. Då undrar jag vilka kollektivavtal ministern åsyftar. Är det kinesiska eller indiska? Vilka kollektivavtal gäller det?
För mig har det blivit tydligt att ministern står bakom företag som använder sämre sociala villkor för sina anställda som ett konkurrensverktyg för att skaffa sig marknadsandelar. Dålig arbetsmiljö och sämre löner är okej. Det är ju priset för globaliseringen, tycks regeringen anse. Men frågan är: Tycker Sveriges småföretagare och löntagare detsamma?
Jag har alltid uppfattat det som att arbetsmarknadens parter, de anställda och företagen, har haft ett gemensamt intresse av att arbeta för konkurrens på lika villkor. Men efter att ha följt Vaxholmsfallet blir jag ytterst tveksam och kan nog konstatera att arbetstagarna och deras representanter står ganska ensamma i kampen för likvärdiga villkor i konkurrens, eftersom regeringen inte orkar ta sällning i frågan vare sig i riksdagen eller i ministerrådet.
I interpellationssvaret skriver ministern: "Den utredning som tillsatts med anledning av Lavalmålet kommer att arbeta med utgångspunkten att den svenska modellen i så hög utsträckning som möjligt ska kunna tillämpas i framtiden även i fall av utstationering av arbetstagare till Sverige, samtidigt som EG-rätten fullt ut respekteras."
Hur ska den ekvationen gå ihop? Om det hade varit möjligt hade väl domstolen inte kunnat avkunna sin dom till fackets nackdel. Är det, som det antyds i svaret, en politisk dom som inte har ett dugg med gällande regler inom EU att göra?
Vidare skriver ministern i svaret: "När det gäller frågan om vid vilken tidpunkt jag kommer att lämna besked i fråga om vilka åtgärder som kommer att vidtas, så ska Lavalutredningen presentera sina slutsatser senast den 15 december 2008. Innan dess kommer jag naturligtvis inte att lämna något besked om vilka lagstiftningsåtgärder som ska vidtas, eftersom det är detta som utredningen ska analysera."
Jag kan konstatera att ministern som vanligt har en ovilja att lämna ett konkret svar på konkreta frågor. Jag som frågeställare kan nog ta det där, men landets löntagare och småföretagare måste tyvärr fortsätta att leva i ovisshet när det gäller en sådan viktig fråga som villkoren på den svenska arbetsmarknaden.
Eller är det som statsminister Reinfeldt säger: Människor är trots allt bara människor, och den ofelbara människan existerar inte. Det är väl därför vi inte får några svar i den här debatten heller. Det håller på att bli en tradition.
Anf. 20 Anneli Särnblad (S)
Herr talman! Tack så mycket, ministern! Det är så att politik är att ta ansvar, ministern. Jag tror att det är dags för den här regeringen att inse att de sitter i regeringsställning, i alla fall ett litet tag till.
Med en borgerlig majoritet i EU och med en borgerlig majoritet i Sverige ser vi alla försämringar och utförsäljningar. Du har ansvaret. När du säger att du älskar kollektivavtalen är det dags att visa det.
Känner ingen oro alls, säger en av Moderaternas riksdagsledamöter. Nej, det är det man kan känna är det jobbiga. Jag möter många borgare som säger: Det här är väl inte en sådan jättestor fråga.
Jag kommer aldrig att glömma den debatt vi hade förra perioden här i kammaren. Det var en hård kamp just om kollektivavtalen. Många klev upp i talarstolen och sade att LO-kollektivet tjänar för mycket. Det var vad det borgerliga gänget sade då. Och det kommer jag aldrig att glömma, Littorin. Det är därför vi känner en oro i den här frågan.
Det spelar ingen roll vad du säger, för dina kolleger i Europaparlamentet står inte upp för den här frågan så som du gör. Det är det som är frågan. Är det splittring? Är det du själv, Littorin, som tycker att kollektivavtalen är viktiga, men övriga regeringen och Europaparlamentarikerna gör det inte? Det är den stora konflikten. Våra socialdemokratiska kolleger i Europaparlamentet jobbar för högtryck med den här frågan. Vi socialdemokrater här i riksdagen är stolta över dem.
Arbetsmarknadsministern säger att han värnar den svenska modellen. Vi vet att det är många som vill försvaga på den svenska arbetsmarknaden. Er historia är väl inte den bästa när det gäller arbetarnas rätt i vårt samhälle. Det vet man om man kan den svenska historien bra.
Framtiden i Sverige handlar om att fokusera på tillväxt. Det klarar man inte genom att se till att det blir försämrade villkor för dem som arbetar ute i vårt land. Jag tänker på Handels, jag tänker på Kommunal, jag tänker på alla inom LO-kollektivet. Men stå upp nu då, Littorin! Ge oss lite besked! Göm dig inte bakom utredningar, som den här regeringen gör hela tiden. Ni har ansvar. Det är ni som sitter i regeringsställning.
Det är klart att vi känner en oro för lönedumpning. Det är ju det vi tror att ni bakom skriften och det svar du har gett oss i dag är ute efter. Nej, jag kommer aldrig att glömma förra perioden. Då var ni i alla fall tydliga. Nu gömmer ni er bakom några skrifter och ord.
Men jag vill fråga ministern i dag, det kan han väl svara oss på i alla fall: Hur långt är ministern redo att gå för att ha kvar vår modell? Hur långt är du redo att slåss för den?
Ministern säger i svaret att vi ska informera på europeisk nivå. Men vi vill inte höra någon mer information i den här frågan. Vi vill se agerande i frågan. Vi vill se agerande, ministern.
Vi socialdemokrater ställer, precis som Claes-Göran sade, vilka interpellationer vi vill, när vi vill och när vi tycker att det är viktigt. För oss är det här en otroligt viktig fråga. Vi önskar att vi slapp stå här i dag. Men tyvärr får vi lov att slåss för det här. Vi litar inte på regeringen i den här frågan. Du har ansvaret, Littorin, och det är dags för dig att börja ta det.
(Applåder)
Anf. 21 Ronny Olander (S)
Herr talman! Sven Otto Littorin säger att vi letar och söker efter en stor hög av vänsterfrågor till det kommande EU-parlamentsvalet 2009. Det är inte så. Det skulle aldrig falla oss in att ta taktiska grepp i en sådan här viktig fråga. Vi socialdemokrater kämpar för löntagarnas och medborgarnas Europa.
Just när det gäller det nya arbetarpartiet Moderaterna, Sven Otto Littorin, kan du väl oss emellan ändå öppna dig lite grann. Du talar om dig själv som gammal partisekreterare. Var det du som kom på det här med det nya arbetarpartiet?
När man går förbi ert högkvarter i Gamla stan ser man inte att det hänger några skyltar där om det nya arbetarpartiet. Där står Nya moderaterna, och på glasfönstren har ni ingraverat Blå hörnan. Blå hörnan, vad står det för?
Det kanske är för att du pratar om kollektivavtal 1928 som vi står här också. Vi kan den svenska högerns historia.
I den här kammaren och i första och andra kammaren har ni sagt nej till sociala reformer, till förbättringar för arbetare och löntagare och tjänstemän i det här landet. Det är därför vi står här i dag och undrar. Det är precis som frågan man möter på fackföreningsmöten. Överallt ställs frågan: Kan man lita på Moderaterna? Det är den fråga du ska besvara här i dag. Likaså undrar jag: Är ni fyra partier i den borgerliga regeringen, den så kallade alliansen, överens om tagen?
Man hör nämligen Maud Olofsson som näringsminister. Man hör Cecilia Malmström som EU-minister. Nu hör vi dig. Vi har tidigare hört Fredrik Reinfeldt när han har varit hos EU-nämnden. Han vill inte springa med små gula lappar och små krav till EU och Bryssel.
Man kan väga samman plus efter lika lång tid som Brandins 14 år i riksdagen. Det är klart att man undrar när man under alla de här åren har hört hur alla borgerliga riksdagsledamöter har uttalat sig om att vi just ska kunna ha ett socialt, ett rättvist och ett solidariskt Sverige.
Vidare har ni börjat kraftfullt i Sverige med stora sänkningar i sjuk- och arbetslöshetskassa, privatiseringar, utförsäljningar och så vidare. Det är klart att vi undrar: Har ni det tankearbetet med er när ni åker ned till Bryssel? När man sedan försöker få det klarlagt via riksdagens utredningstjänst finns det ingenting,
no papers
. Sedan pratar ni om transparens och så vidare. Det är det vi på något vis måste få klart för oss.
Driv inte den här frågan för långt! Tomas Tobé frågar: Är ni överens i oppositionen? Det är så i socialdemokratin, i arbetarrörelsepartiet, att vi får lov att diskutera frågor. Det är därför vi står här. Vi har kanske inte precis samma nyans i själva frågeställningen eller i slutfasen, för den är inte slut.
Det viskas här om 88 röster när det gäller ratificeringen av Lissabonfördraget. Även om jag inte vill göra den kopplingen är det klart att det ställs frågor om det. Vad betyder detta och så vidare? Sätt inte din egen och även min statsminister i den tråkiga positionen!
Den 22 april 2008 var det en diskussion i EU-parlamentet om just Lavalmålet, alltså efteråt. Fyra svenska Europaparlamentariker deltog i debatten, bland annat Jan Andersson från PSE. Han anförde, när det gällde det här med social dumpning och det som herr Barroso och herr Spidla sade om att strejkrätten inte är underordnad den fria rörligheten, att förslagen inte räcker till.
När minister McCreevy den 17 april svarade skriftligt på en fråga om fackets rättigheter sade han: Fackföreningar kan fortsätta att vidta fackliga stridsåtgärder förutsatt att dessa motiveras av legitima mål som är förenliga med EG-rätten.
Det var precis det jag frågade dig tidigare när det gäller det svar som du lämnat. Vänligen svara på det! Är det underordnat, eller hur ligger det till med den fria rörligheten?
Anf. 22 Lars Ohly (V)
Herr talman! Jag sade i mitt första inlägg att jag tror att regeringen egentligen är ganska nöjd med att EU:s domstol har beslutat i den riktning som man har gjort. Det är en ganska hård anklagelse.
Varför säger jag så? Ja, det beror naturligtvis delvis på det ointresse som statsministern visar genom att inte ens kunna svara på en interpellation, men det beror också på att jag precis som Anneli Särnblad kommer ihåg debatten efter det att Lavalfrågan först var uppe.
Då sade nämligen Fredrik Reinfeldt att svenska byggnadsarbetare sannolikt tjänade för bra, att det var det som var grunden till att Laval, det lettiska företaget, kunde komma in och vinna ett anbud.
Lars Leijonborg försökte göra det till en fråga om internationell solidaritet. Lettiska arbetare var ju glada, för de tjänade mer i Sverige än vad de hade gjort hemma i Lettland. På det viset skulle vi kunna ha en arbetsmarknad där afrikanska arbetare får ett par tior i timmen. De ska vara nöjda med det. De ska vara glada för att de kanske tjänar mer än vad de gör i Afrika.
Det här handlar om diskriminering av utländsk arbetskraft. Det handlar också om lönedumpning och social dumpning.
Jag är rädd för att den här regeringen inte är ett dugg intresserad av att bekämpa de tendenser som finns nu. Det här är inte något nytt arbetarparti. Det är ett nytt lönesänkarparti och ett nytt social-dumpnings-parti som vi ser här.
Det jäser i fackföreningsrörelsen. Det jäser bland medlemmar i Byggnads, Seko, Handels, Transport, Kommunal med flera därför att de vet att det är deras villkor som ifrågasätts. Det är de som kommer att utsättas för den här konkurrensen som innebär att människor kommer att tvingas arbeta med sämre löner och sämre villkor än i dag.
Då svarar Sven Otto Littorin: Ni ska inte ha ett så högt tonläge. Då svarar Sven Otto Littorin: EU-rätten ska fullt ut respekteras.
Det är en linje som innebär att fackföreningsrörelsens medlemmar inte kan känna någon som helst tilltro till att den här regeringen på minsta sätt kommer att försvara deras intressen. Vi kommer däremot att göra allt för att förhindra varje beslut om Lissabonfördraget innan konflikträtten och kollektivavtalen är garanterade. Så viktig är den här frågan för Sveriges arbetarrörelse.
Anf. 23 Josefin Brink (V)
Herr talman! När det gäller hanteringen av utredningen om effekterna av Lavaldomen respektive när riksdagen ska rösta om Lissabonfördraget kommer jag att tänka på Tintinäventyret
Blå lotus
. Där förekommer det en person som är galen. Den galningen springer runt och jagar människor med ett stort svärd, och så säger han: Först hugger jag huvudet av dig. Sedan får du veta sanningen.
Det är lite samma hantering här, kan jag säga. Först ska vi godkänna Lissabonfördraget. Sedan, en eller ett par månader efteråt, ska vi få veta om det går att lösa problemen som har uppstått efter Lavalmålet på nationell nivå eller om det möjligen är så att Claes Stråths utredning kommer fram till att det inte går, att det är en fördragsfråga.
Jag tycker att det är ett nonchalant sätt att hantera den här viktiga frågan på.
Jag ställde faktiskt en fråga till arbetsmarknadsministern i förra rundan som jag inte fick svar på. Därför tänker jag nu upprepa den. Jag hoppas att jag får ett svar den här gången. Jag tycker nämligen att det är viktigt att få reda på om arbetsmarknadsministern här och nu kan lova riksdagen och Sveriges fackföreningsrörelse att han har en lösning på det här problemet som gör att EG-domstolen inte kommer att återkomma med nya domar mot fackliga stridsåtgärder med mindre än att vi får garantier för vår kollektivavtalsmodell i Lissabonfördraget.
Om arbetsmarknadsministern inte kan komma med det löftet tycker jag att det är ett anständighetskrav att vi först får besked om vad det är arbetsmarknadsministern tänker besluta om. Därefter kan vi ta ställning till Lissabonfördraget.
(Applåder)
Anf. 24 Lena Olsson (V)
Herr talman! Jag vill återkomma till just det här att det är ett så högt tonläge i den här debatten. Jag vill bara informera arbetsmarknadsministern och det som kallar sig det nya arbetarpartiet att det inte alls är konstigt. Det är nämligen grundläggande värderingar som står på spel för arbetarrörelsen. Så det är inte något konstigt att tonläget är högt.
Till Tomas vill jag säga att vi faktiskt har den här riksdagen för att vi ska kunna debattera och ställa interpellationer och frågor.
Det här är en väldigt viktig fråga för oss. Det trodde jag att du hade uppmärksammat. Annars skulle vi inte sitta här, representanter från två arbetarrörelsepartier. Den här frågan är så viktig att jag kan säga: Det här är den viktigaste politiska fråga som har varit i hela mitt politiska liv. Jag är ganska säker på att det är den viktigaste frågan även framdeles för mig, fast jag inte vet så mycket om framtiden. Det handlar faktiskt om diskriminering, precis som Lars Ohly har tagit upp här. Det handlar i det långa loppet om lönedumpning.
Jag ställde också en fråga. Ministern hade inte tid att svara på några frågor alls i sitt inlägg. Och vi som inte har interpellerat har inte möjlighet att komma upp i talarstolen något mer. Men frågan är: Försämras Lissabonfördraget på något sätt om man nu är snabb och gör ett juridiskt bindande undantag? Det är alldeles nödvändigt innan vi antar fördraget i den här riksdagen. Om du menar någonting med att det är ett nytt arbetarrörelseparti måste du komma med åtgärder innan vi antar fördraget och inte efteråt.
Anf. 25 Christina Axelsson (S)
Herr talman! Att frågan är viktig visar inte minst alla som redan nu har varit uppe och debatterat den. En moderat går sedan upp i debatten och säger: Jag känner inte samma oro. Samtidigt säger arbetsmarknadsministern att det inte är en höger-vänster-fråga.
Det vi hittills har kommit fram till och som har framgått av debatten visar att det verkligen är en höger-vänster-fråga. Vi från Socialdemokraterna är starkt oroade för vad som kommer att hända med svenska kollektivavtal och den svenska modellen.
Det är nu viktigt att vi får besked av ministern och att ministern och statsministern på olika sätt tar upp de här frågorna och också gör det i sitt arbete i EU och EU-rådet. Jag förväntar mig rapporter när jag sitter i EU-nämnden om på vilket sätt ni kommer att lyfta upp frågorna.
Vi tänker fortsätta att interpellera och ställa frågor tills vi får de svar som gör att vi känner att vi liksom fackföreningsrörelsen inte längre behöver vara oroliga. Vi vill ha sjysta villkor för alla som arbetar här i Sverige.
Anf. 26 Eva-Lena Jansson (S)
Herr talman! Jag har full respekt för att arbetsmarknadsministern inte kunde svara på min fråga i förra inlägget eftersom han prioriterade dem som ställt interpellationer. Jag skulle ändå vilja upprepa min fråga till arbetsmarknadsministern.
I svaret till interpellanterna säger ministern: Statsministern kommer som vanligt vid informella samtal att sprida kunskap om och förståelse för den svenska modellen och vår inställning vad gäller lönedumpning.
Jag har citerat att vice statsministern Maud Olofsson tycker att det är bra att löntagarna i Sverige ska utsättas för lönekonkurrens. Jag har citerat att ledamöter och kommunalråd från Moderaterna tycker att det är bra att man tar bort kollektivavtalstvånget.
Det finns en vice kommunstyrelseordförande i Örebro som är moderat som tycker att det är rätt att facket inte kan vidta blockader när man har medlemmar på ett ställe och vill teckna kollektivavtal. Det gör mig väldigt osäker på vad regeringen egentligen tycker i frågan.
Vi har en statsminister som också uttryckt i samband med konflikten att Byggnads agerande var en skam för svensk fackföreningsrörelse och LO. Kan man lita på att den statsministern nu ska framföra vår inställning om lönedumpning?
Frågan är vilken inställning det är. Är man för lönedumpning? Är det den inställningen som man kommer att framföra? Jag är fortfarande osäker på huruvida Moderaterna och regeringen verkligen står bakom den svenska kollektivavtalsmodellen.
Herr talman! Jag skulle därför gärna vilja ha svar på den frågan i arbetsmarknadsministerns sista inlägg.
Anf. 27 Tomas Tobé (M)
Herr talman! I mitt förra inlägg valde jag ett sätt att försöka vitalisera debatten lite grann. Jag hade hoppats att få ytterligare svar i diskussionen med statsrådet. Några sådana svar har jag inte fått.
Det jag valde att göra var att påminna om att vi hade en debatt i går. Det förklarar kanske varför en stor del av de borgerliga riksdagsledamöterna valde att närvara vid debatten i går medan flertalet från oppositionens sida valde att inte göra det. Det var bara ett klargörande.
Jag valde också att påminna om att det är god etik här i kammaren att man tackar statsrådet för svaret. Men uppenbarligen tycker ett flertal ledamöter att det ska vara en ny kultur som gäller. Det är i sådana fall tråkigt.
Man försöker att göra en koppling till att detta skulle vara en diskussion om något som borgerliga riksdagsledamöter inte tycker är en stor fråga. När det ställs ganska tydliga krav på besked från statsrådet och statsrådet också kommer tillbaka med tydliga besked om vad som görs känner inte jag samma oro.
Jag tror inte att det finns någon i denna kammare som tycker att vi ska ha en arbetsmarknad i Sverige med lägre löner, sämre arbetsmiljö och så vidare. Jag menar att det i den här kammaren finns partier som står upp bakom den svenska modellen. Det är en bättre väg att parterna tar ett stort ansvar.
Här har också parterna tagit ett stort ansvar för de fall vi har sett där vissa har utnyttjats och vi har sett att utländska arbetare har haft sämre villkor än svenska arbetare. Där har parterna ett fortsatt stort ansvar.
Det skulle vara intressant om det fanns någon ytterligare möjlighet för oppositionen i ett senare läge att ändå ge svar på vad det är som gäller. Om man nu ställer så tydliga krav på statsrådet vore det intressant att veta om det är omförhandling av utstationeringsdirektivet, en klausul i fördraget eller ett totalt nej till fördraget, och så vidare. Det skulle vara intressant att få veta.
Eftersom jag inte har någon replikrätt på min kära riksdagskollega från Hofors Raimo Pärssinen som kommer efter mig får jag väl redan nu passa på att försvara mig. Jag tycker att det är oerhört viktigt att vi har kollektivavtal på den svenska arbetsmarknaden. Däremot tycker jag inte att det är vettigt när vi har politiker som går in på svenska företag och kräver detsamma.
Anf. 28 Raimo Pärssinen (S)
Herr talman! Jag ska inte tacka ministern för svaret. Jag ska tacka för att Tomas Tobé går upp i debatten.
Först ska jag vända mig till arbetsmarknadsministern. Han går ut och säger att han inte kan förstå varför det är ett så högt tonläge i debatten. Strax efter det säger han: Ligg still i båten. Kom inte här och försök att krångla till det. Han hälsar från de engelska socialdemokraterna att det då bara blir värre.
Tomas Tobé förstod precis varför jag begärde ordet och gick upp i debatten. Det var också därför han överskred talartiden med en minut. I somras, eller det kanske var sommaren dessförinnan, var det ett företag i Hofors som lovade kommunledningen att man skulle teckna kollektivavtal, men man gjorde det ändå inte.
Kommunalrådet gick då ut och tyckte att det var fel och att företaget, som dessutom hade lovat det, skulle teckna kollektivavtal om det skulle göra affärer med kommunen. Var gör herr Tobé då? Jo, då går han ut i medierna och skriker i högan sky och är upprörd och uppbragt. Han säger att hon borde avgå eftersom hon kräver kollektivavtal.
Det är inte nog med det. Han går också ut med sina vackra alliansbröder och allianssystrar i Hofors kommun och säger: Företagsklimatet har dragits ned i botten. Det är fruktansvärt. Sedan körde man en kampanj där man krävde avgång därför att hon tyckte att detta företag skulle ha ett kollektivavtal.
Man kan här ifrågasätta Tobés uppriktighet. Vad vill han egentligen? Tycker han om kollektivavtal? Nja, det gör han kanske om företaget tycker om kollektivavtal. Men om det är en socialdemokrat som tycker att det ligger i traditionen, i linje för ordning och reda och i skyddet och värnet av löntagarna mot att bli exploaterade att kräva kollektivavtal säger Tobé: Där går gränsen. Där går man för långt. Sedan går man ut i medierna och säger att hon borde avgå.
Det är därför jag blir upprörd. Jag hade inte tänkt gå upp i den här debatten om inte herr Tobé från Moderaterna gått upp i debatten och betygat sin äkta kärlek för kollektivavtal. Vi i Hofors och Gästrikland vet hur det är. Vi inom Arbetarbladets spridningsområde, och för all del Gävle Dagblads spridningsområde, eller SVT:s regionala sändningars sändningsområde vet precis var herr Tobé som i arbetsmarknadsutskottet representerar Moderaterna står: Kom inte här och kräv kollektivavtal. Då går man över gränsen.
Vad var det för hot, minister Littorin? Kan du utveckla det?
(Applåder)
(TALMANNEN: Tomas Tobé ber att till protokollet få anmäla att han inte har rätt till vidare genmäle i detta meningsutbyte.)
Anf. 29 Sven Otto Littorin (M)
Herr talman! Då kanske vi kan återgå till interpellationsdebatten.
Jag har hört att flera av interpellanterna och debattörerna verkar tro att regeringen gillar domen i smyg, bland annat Lars Ohly. Jag kan naturligtvis totalt dementera det. Svaret är nej.
Det var därför vi drev den tidigare regeringens linje i den muntliga förhandlingen i Luxemburg och också därför jag beklagade domen när den till sist föll.
Men nu måste vi hantera den. Det är den utgångspunkt vi har. Ska man då vara passiv, som jag har hört flera debattörer hävda att vi är? Absolut inte. Vi ska vara precis så aktiva som vi är, men vi ska också vara smarta i hur vi arbetar för att kunna bevara den svenska modellen. Här handlar det om att agera rätt och göra kloka saker.
Därför bör vi säga ja till fördraget eftersom det stärker konflikträtten i förhållande till det nu existerande Nicefördraget. Det är därför vi ska hantera frågan tillsammans med parterna i den utredning som nu är tillsatt. Utredningen måste få den tid på sig som den behöver, så att vi inte bara får ett hafsverk av utredningen utan får någonting som är lagstiftningsmässigt hållbart. Vi ska göra rätt, helt enkelt.
Vi ska dessutom agera genom kommissionens högnivågrupp för att påverka kommissionen och medlemsstaterna att respektera den svenska modellen och de olika modeller som finns för lönebildning runt om i Europa. Vi ska också genom högnivågruppen arbeta för att motverka lönedumpning, om den risken skulle finnas.
Vi ska också fortsätta att ta upp frågan om Laval i bilaterala möten, precis som jag gjorde i London när jag fick klart för mig att en socialdemokratiskt styrd regering i Storbritannien inte skulle verka på det sätt som Socialdemokraterna i Sverige efterlyser. Det illustrerar för mig just problemet med att öppna utstationeringsdirektivet för förhandling. Vi ska inte omförhandla utstationeringsdirektivet, och vi ska inte i det här sena skedet komma med krav på omförhandlingar av fördraget.
Jag har några små kommentarer till några av frågorna jag har fått under resans gång. Utredningens viljeinriktning efterlystes i början av diskussionen. Ja, den finns tydligt uttryckt i direktiven till utredningen. Den svenska modellen ska bevaras, och vi ska skipa klarhet i rättsläget. Jag delar bedömningen att det är oerhört olyckligt att vi har en situation där svensk lagstiftning uppenbarligen inte står i överensstämmelse med det som är svensk rätt som den uttolkas av EG-domstolen. Så kan vi inte ha det. Den svenska modellen är inte hotad. Nu ska vi se till att den svenska lagstiftningen stämmer överens med rättspraxis som den är tolkad av EG-domstolen.
Vi har haft en diskussion om lönedumpning. Resultatet av den senaste avtalsrörelsen och utvecklingen av lönerna under senare år har visat precis det omvända. Lönerna stiger, och jobben kommer till.
Vi har blivit anklagade för senfärdighet. Nej, vi var mycket noga med att se till att vi skulle vara överens med parterna om alla delar i direktiven och med utredaren. Det var det vi blev. Det är jag mycket tacksam och glad för. Utredningen har kort tid på sig. Det är svåra avvägningar mellan EG-rätten och arbetsrätten på svensk nivå. Hinner utredningen bli klar före den 15 december välkomnar jag förstås det. Men som jag sade tidigare: Det måste bli rätt.
Slutsatsen är återigen att den svenska modellen håller. Dess grunder är inte ifrågasatta. Lavaldomens konsekvenser för svensk lagstiftning hanterar vi här nationellt och i avtal som parterna sluter. På EU-nivå agerar vi smart och kraftfullt för att bevara den svenska modellen och begränsa den gemensamma lagstiftningen på arbetsmarknadsområdet.
Anf. 30 Mona Sahlin (S)
Herr talman! Arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin säger nu att regeringen - det tycker han är så viktigt - ska vara smart, göra rätt saker och agera kraftfullt. Sedan lägger han till att det inte får vara hafsverk. Regeringen vet en del om hafsverk. Sedan fortsätter han att säga att detta ska tas upp i bilaterala samtal, och sedan lade han plötsligt till att man ska agera kraftfullt på Europanivå. Men man ska uppenbarligen inte ta upp frågan på EU:s toppmöte i juni. Då ska, enligt statsrådets svar, statsministern ta upp de frågor som står på dagordningen.
Så agerar man inte kraftfullt. Då måste man också sätta en dagordning. Då måste man också agera med det allvar som ministern försöker låtsas att han har i Europafrågan på detta område. Det har icke visats en enda gång. Det duger inte. Jag hävdar fortfarande - och jag gör det med sorg i hjärtat eftersom jag hade velat ha Fredrik Reinfeldt framför mig i stället - att det bara är Fredrik Reinfeldt, inte Sven Otto Littorin, som vet vad han tänker ta upp på EU:s toppmöte i juni. Det är därför jag använder interpellationsmöjligheten för att för en gångs skull få en diskussion i kammaren med statsministern. Jag kommer att fortsätta att försöka det nästa gång nu på torsdag under statsministerns frågestund, om inte Sven Otto Littorin dyker upp som ersättare för statsministern där också. Vi får hoppas för bådas skull att så inte blir fallet.
Jag fortsätter att hävda att det är djupt allvarligt att inte tydligare i dag kunna säga att denna fråga ska vara en av tyngdpunkterna som regeringen agerar efter på toppmötet i Europa och vid alla andra tillfällen. Först då, men bara kanske då, finns det anledning att sitta still i båten. Men det är långt ifrån säkert.
(Applåder)
Anf. 31 Claes-Göran Brandin (S)
Herr talman! Ett stort antal frågor har ställts i dag, men det har varit dåligt med svaren. Nu har arbetsmarknadsministern en sista chans. Vänd dig till de byggnadsarbetare som finns kvar eller till representanterna för byggnadsarbetarna som finns kvar på läktaren och säg att du tänker fel. De kan representera de ungefär två miljoner löntagarna inom LO-kollektivet och alla löntagarna inom tjänstemannaorganisationerna. Om du inte kan gå så långt säg då att du lovar att besked från utredningen kommer tidigare än den 15 december, så att du lugnar alla dessa människor som i dag är oroliga. Vad är det som kommer att komma i denna utredning? Vad är det som inte är bra med det vi har?
För artighetens skull vill jag tacka för debatten. Om man kommer in sent i debatten ska man ta reda på vad som har sagts tidigare. Jag vill påstå på alla mina vänners vägnar att vi har tackat för de svar ministern har gett. Det finns ingen poäng att ta att säga så här i talarstolen.
Anf. 32 Hans Stenberg (S)
Herr talman! Sven Otto Littorin hävdar att det är ingen fara med den svenska modellen och att vi i princip ska ha förtroende för att regeringen agerar för att slå vakt om den.
Problemet är, som jag sade tidigare, bristen på förtroende. Regeringens agerande hittills gör det lätt att tro att passiviteten i den här frågan är ett led i den politik som har förts sedan regeringsskiftet. Man har gjort vad man har kunnat för att försvaga fackföreningarna genom att ta bort avdragsrätt för a-kassa och fackavgift, höja avgiften till a-kassan kraftigt och se till att facken därigenom har tappat en stor mängd medlemmar. Man har klämt åt löntagarna genom att försämra sjuk- och a-kasseersättningarna och infört hårdare tillämpningsregler. Man har då försäkrat sig om att löntagaren inte ska ställa alltför hårda krav på ett nytt arbete.
Mot den bakgrunden är det lätt hänt att löntagarna misstänker att regeringen är nöjd med att det är osäkerhet om villkoren på arbetsmarknaden, osäkerhet om rätten att träffa kollektivavtal. Det skulle passa regeringen bra, och det passar in i regeringens strategi att åstadkomma kanske inte en allmän lönedumpning men åtminstone en kraftigt ökad lönespridning. Det är vissa grupper som drabbas av lönedumpningen.
Om det inte är så, Sven Otto Littorin, utan du verkligen står upp för den svenska modellen och de svenska kollektivavtalen, är det dags att agera. Regeringens tidigare agerande ger inte löntagarna anledning att lita på regeringen. Sluta med att förhala frågan. Ge klara och tydliga besked snabbt, både vad du vill göra med svensk lagstiftning och hur du tänker agera inom EU.
Anf. 33 Lars Mejern Larsson (S)
Herr talman! Det nya arbetarpartiet är dåligt på att ge signaler till löntagare och företagare. Men min mamma lärde mig att övning ger färdighet. Låt inte företag som konkurrerar med sämre arbetsmiljö och inte bryr sig om sina anställda vinna mark! Det är de inte betjänta av. När man har sett rädslan i deras ögon förstår man att även anställda i dessa företag behöver skydd mot asbest, ställningar när de är på hög höjd och rimliga löner.
Det är de borgerliga partierna som har fått mandat att regera längst fram till 2010. Ta ert ansvar och ge nu besked till landets löntagare och småföretagare, radiolyssnare, tv-tittare och även dem som är på läktaren! I Värmland och Sverige är man orolig.
Tack för debatten!
Anf. 34 Anneli Särnblad (S)
Herr talman! Tack, ministern, för debatten!
Om du nu menar allvar tycker jag att du ska sätta dig på ditt arbetsrum och ringa ned till Bryssel och sätta fart på borgarna i Europaparlamentet, för vi har inte alls sett att det är någon fart på dem.
Det handlar om rättvis arbetsmarknad, ministern. Vi vill inte att arbetare ska ställas mot varandra, konkurrera med låga löner och dålig arbetsmiljö. Rättvisa för oss är att oavsett om jag kommer från Sverige eller från Polen ska jag ha lika lön för lika arbete. Det är ministerns ansvar nu.
Ministern svarade inte mig hur långt han var redo att gå för att värna den svenska modellen, och det tycker jag att han kan göra i sitt slutanförande: Hur långt är du beredd att gå för att värna den svenska modellen, som är så viktig och ansedd runt om i världen?
Om man läser ditt svar ser man att det står om "anpassning av kollektivavtalen för dessa situationer". Då kan man ställa sig frågan: Vad är det för anpassning den här regeringen menar egentligen? Vad är ordet "anpassning" för dig?
Vi som sitter här är rädda för att du menar lönedumpning på arbetsmarknaden. Efter den senaste debatten vi hade, när ni stod här i talarstolen och sade att LO-kollektivet tjänar för mycket, är det klart att vi känner en oro och undrar: Vad menar ministern med "anpassning"?
Det är du som har ansvaret, Littorin, och det är dags att börja inse det, i alla fall ett litet tag till. Det tragiska är att det kommer att bli så mycket försämringar och utförsäljningar i den svenska modellen. Ta ditt ansvar, Littorin!
Anf. 35 Ronny Olander (S)
Herr talman! Tack, arbetsmarknadsministern, för den här debatten! Den kommer att fortsätta utanför de här väggarna!
Byggettan har från Stockholmssidan tagit initiativ till att samla in namnunderskrifter till ett upprop som just handlar om att alla frågetecken ska vara borta innan riksdagen godkänner Lissabonfördraget. De kräver också, vilket är fullt rimligt, att svenska kollektivavtal ska gälla på svensk arbetsmarknad, att rätten att ta till stridsåtgärder ska finnas kvar och att regeringen måste samverka med Svenskt Näringsliv och LO, TCO och Saco.
Jag hade för min del hoppats att den här debatten, efter mina frågor som är ställda och reaktionen på LO:s krav, skulle ha varit lite mer tydlig.
Europafacket, med 54 miljoner medlemmar, driver kravet om att agera för att i ministerrådet stödja den europeiska fackföreningsrörelsens krav på ett socialt protokoll. Det handlar inte om att omförhandla Lissabonfördraget - det har inte varit tal om det - utan om att göra en koppling som det var fullt möjligt och rimligt att göra. Då är frågan: Kommer ministern och regeringen att verka för det?
Det är likadant med det som sades tidigare från ministerns sida, om det går att skynda på utredningen: Kommer vi att se någon typ av delbetänkande från utredningen? Det hade varit väldigt viktigt att kunna göra detta.
Om den svenska modellen faller påverkas också den svenska generella välfärden. Det är därför striden kommer att bli hård mellan oss i oppositionen och er på borgarsidan. Då faller också skattetrycket. Då försvinner och faller i stora delar det som vi genom mångårig kamp verkligen har fått stå upp för.
Det är rimligt att arbetare och tjänstemän kräver ordning och reda på svenska arbetsplatser i Sverige. Det är svenska kollektivavtal som ska gälla på de svenska arbetsplatserna. Låt det komma till er i regeringen, och stå upp för detta om ni nu menar vad ni säger! Den striden kommer vi att ta. Det kommer inte att vara någon tveksamhet på detta område.
(Applåder)
Anf. 36 Sven Otto Littorin (M)
Herr talman! Vi har efterlyst besked för att lugna alla oroliga, sägs det. Jag hoppas, trots oppositionens ihärdiga försök att hävda motsatsen, att jag just har lämnat precis sådana besked.
Slutsatsen av domen är att den svenska modellen håller och att dess grunder inte är ifrågasatta. Domen säger inte att svenska avtal inte kan tränga undan utländska, men den säger att den enskilde måste läsa ut vad avtalet ger och att utländska avtal inte alltid, utan hänsyn till innehållet, kan trängas undan.
Det är den avvägningen som utredningen ska göra. Utredningen ska jobba så länge den behöver fram till den 15 december, så att vi har ett tydligt rättsläge och så att vi inte har en situation som den vi har i dag, där ju rättsläget är rätt oklart. Jag är den förste att beklaga det, liksom jag var den förste att beklaga att domen gick oss emot i Europadomstolen.
Slutsatsen är återigen, som jag säger, att den svenska modellen håller. Dess grunder är inte ifrågasatta. Lavaldomens konsekvenser för svensk lagstiftning hanterar vi nationellt, och vi gör det i oerhört nära samarbete med parterna på svensk arbetsmarknad.
På EU-nivå agerar vi smart och kraftfullt för att bevara den svenska modellen och begränsa den gemensamma lagstiftningen på arbetsmarknadsområdet.
Vi ska säga ja till fördraget. Det stärker konflikträtten i förhållande till Nicefördraget. Vi ska hantera frågan nationellt tillsammans med parterna och utredningen. Vi ska agera genom kommissionens högnivågrupp för att garantera den svenska modellen och motverka lönedumpning. Vi ska fortsätta att kraftfullt ta upp Laval i bilaterala möten, som jag har gjort vid åtminstone ett tiotal olika möten med medlemsstater under den senaste perioden. Vi ska inte omförhandla utstationeringsdirektivet, och vi ska inte i detta sena skede komma med krav på omförhandlingar av fördraget.
Tack för en bra debatt!
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.