Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

löneskillnader mellan könen

Interpellation 2003/04:138 av Pilsäter, Karin (fp)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad
2003-11-20
Anmäld
2003-11-20
Fördröjd
Ärendet var fördröjt
Svar fördröjt anmält
2003-11-27
Sista svarsdatum
2003-12-04
Besvarad
2003-12-12

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 20 november

Interpellation 2003/04:138

 av Karin Pilsäter (fp) till statsrådet Mona Sahlin om löneskillnader mellan könen

Rålönegapet, den totala skillnaden mellan mäns och kvinnors löner, har bitit sig fast på bortåt 20 %, för varje tia en man i genomsnitt tjänar får kvinnan drygt 8 kr. Rålönegapet är ett uttryck för att samhället inte är jämställt. Huvudorsaken är inte direkt diskriminering, även om den sannerligen existerar. De främsta orsakerna till det stora rålönegapet är i stället det faktum att den svenska arbetsmarknaden är starkt könssegregerad, och att det totala lönegapet till mycket stor del förklaras av befattningssegregation och arbetsplatssegregation. Det faktum att kvinnor finns i andra arbeten som värderas lägre än de arbeten män utför är alltså en viktig orsak till de orättvisa löneskillnaderna. Dessa kan som bekant inte pratas bort, de måste betalas bort.

I storstadsregionerna, särskilt Storstockholm, har lönenivåerna för sjuksköterskor, lärare och förskollärare, men även för undersköterskor och barnskötare ökat påtagligt relativt resten av landet. Detta är naturligtvis en kombination av den rena marknadssituationen, man har behövt betala mer helt enkelt för att få folk på plats, och politiska ambitioner att bättre värdera dessa yrkesinsatser.

När marknadskrafterna och den politiska ambitionen för en gångs skull har dragit åt samma håll, så att löner för förskollärare, sjuksköterskor, barnmorskor, undersköterskor och barnskötare är högre i Stockholmsregionen än i riket, innebär detta med nödvändighet högre kommunala utgifter. Men detta högre kostnadsläge är inte en del i kostnadsutjämningen. Samtidigt får dessa kommuner och landsting sända i väg runt hundra procent (ibland strax under, ibland strax över!) av de extra skatteinkomster som kommer från dessa högre kvinnolöner till andra kommuner och landsting.

I den aktuella debatten, såväl som i det senaste utredningsförslaget kring utjämningssystemet, avvisas tanken på att kostnadsutjämningen ska ta hänsyn till det högre kostnadsläget. Dessutom bibehåll i förslaget den mycket långtgående inkomstutjämningen. Ledande företrädare för Socialdemokraterna, exempelvis statsråd, är helt oförstående och menar snarast att Stockholmsregionens kommuner och landstinget får skylla sig själva som har höjt kvinnolönerna i vården och skolan.

Men hur ska vi få rättvisa kvinnolöner om kostnaden inte får räknas för kommunerna utan de höjda skatteinkomsterna ska skickas vidare till andra regioner?

Med anledning av detta vill jag fråga jämställdhetsministern vilka insatser hon planerar för att få utjämningssystemet att uppmuntra, inte motverka, en utveckling mot minskade löneskillnader mellan könen.

Debatt

(5 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2003/04:138, löneskillnader mellan könen

Interpellationsdebatt 2003/04:138

Webb-tv: löneskillnader mellan könen

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Lars-Erik Lövdén (S)
Anf. 10 Lars-Erik Lövdén (S)
Herr talman! Karin Pilsäter har frågat vilka insatser jämställdhetsministern planerar för att få utjämningssystemet att uppmuntra, inte motverka en utveckling mot minskade löneskillnader mellan könen. Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska besvara interpellationen. Givetvis måste vi ha ett utjämningssystem som inte motverkar en ökad jämställdhet mellan könen. Utjämningssystemet syftar till att skapa likvärdiga ekonomiska förutsättningar att bedriva verksamheter. Det är alltså förutsättningarna som ska göras likvärdiga. Kommuner och landsting väljer själva hur de vill väga olika verksamheter mot varandra och vilken service- och utbudsnivå de ska ha. Samma sak gäller kvaliteten på verksamheterna. Utjämningssystemet ska vara neutralt i dessa frågor. Utvecklingen mot ett mer jämställt samhälle måste i första hand ske inom andra politikområden. Jag anser att kostnadsutjämningen ska utjämna för strukturella kostnadsskillnader mellan kommuner och mellan landsting. Kostnadsutjämningen måste emellertid baseras på för de enskilda kommunerna och landstingen opåverkbara faktorer som mäter strukturella kostnadsskillnader. En analys ska därför göras om det finns strukturella kostnadsskillnader som inte beaktats i utredningen. Flera av de förändringar Utjämningskommittén föreslår tar sikte på den kritik som förekommer mot systemet och är därför värda att noga övervägas. Jag ser därför fram mot de synpunkter som kommer fram i remissvaren till betänkandet. Remisstiden går ut den 10 februari 2004. Det är därför för tidigt att göra några ställningstaganden. Avslutningsvis vill jag påpeka att man i utjämningssystemet beaktar både mäns och kvinnors behov av service vilket kan innebära strukturella kostnadsskillnader mellan kommuner och mellan landsting. Där så varit befogat, till exempel inom äldreomsorgen och sjukvården, bygger kostnadsutjämningen på separata behovsberäkningar för kvinnor och män. Då Karin Pilsäter som framställt interpellationen var förhindrad att närvara vid sammanträdet medgav talmannen att Nina Lundström i stället fick delta i överläggningen.
Nina Lundström (Fp)
Anf. 11 Nina Lundström (Fp)
Herr talman! Jag vill börja med att å Karin Pilsäters vägnar tacka för svaret. Med tanke på att vi också nyss hade en debatt om jämställdhetsfrågor vill jag nu återkomma till de siffror jag har kring hur det ser ut med utjämningssystemet och dess jämställdhetseffekter. Som statsrådet säger ska utjämningssystemet skapa likvärdiga ekonomiska förutsättningar över landet. Sedan kan vi ha olika uppfattningar om hur man ska uppnå detta, och det har vi i Folkpartiet kontra regeringen. Det står också i statsrådets svar att utvecklingen mot ett mer jämställt samhälle i första hand måste ske inom andra politikområden. Jag vill påstå att det är väldigt synd om statsrådet anser det. Jämställdhetsarbetet och jämställdhetsperspektivet måste ju rimligen finnas med i alla de beslut som vi tar som politiker, även från regeringens sida. Det här handlar om stora ekonomiska system. Om det är som jag påstår, att utjämningssystemet faktiskt kan påverka negativt, skulle jag vilja höra hur statsrådet ser på detta och om det inte är en viktig frågeställning att ha med i det fortsatta arbetet. Statsrådet säger också att det är opåverkbara faktorer och strukturella kostnadsskillnader som ska vara grunden i det här systemet. Tittar vi på statistiken kan vi konstatera att kvinnor generellt sett tjänar mindre än män. I snitt tjänar kvinnor 82 % av det männen tjänar. I offentlig sektor är skillnaden oerhört mycket större. I exempelvis Stockholmsregionen finns det väldigt stora löneskillnader. Samtidigt ska man veta att löneökningarna i Stockholmsregionen har varit högre än i andra regioner, vilket bland annat beror på möjligheten att rekrytera arbetskraft. Det har varit svårt att få tag i folk. Detta är viktigt att ha med sig i den här diskussionen. Vad är det nämligen som händer när man har ett utjämningssystem som drabbar jämställdheten? Jo, den löneutveckling som har skett inom exempelvis vårdsektorn blir då negativ sett i ett utjämningssystem. Detta kan ändå inte vara rimligt. När det gäller Stockholmsregionens löneutveckling i övrigt kan vi se att ingenjörerna i genomsnitt tjänar 10 ½ % mer än ute i landet. Byggnadsarbetarna tjänar över 10 % mer. I vårdsektorn är det ungefär 6 %. Är det då som jag påstår, att utjämningssystemet kommer att drabba jämställdheten därför att det inte beaktar det faktum att även kvinnolönerna har gått upp i den här regionen, borde det väl vara väsentligt för regeringen att titta på det. Därför skulle jag vilja höra från statsrådet Lövdén, trots det han skriver om att det uppenbarligen är något annat politikområde som egentligen har hand om detta: Finns det inte skäl för regeringen att också beakta jämställdhetsperspektivet när man tittar på utformningen och konsekvenserna av det utjämningssystem som finns och råder? Är det som jag påstår, nämligen att det drabbar jämställdheten, borde väl det om något vara en viktig faktor att ha med i det fortsatta arbetet.
Lars-Erik Lövdén (S)
Anf. 12 Lars-Erik Lövdén (S)
Herr talman! Det är klart att regeringen ska beakta jämställdhetsaspekter i alla de förslag som vi lägger fram för riksdagen. Det ingår också i direktiven till de kommittéer som är tillsatta att de ska beakta jämställdhetsaspekterna och göra jämställdhetsanalys. Det har funnits med i Utjämningsutredningens arbete. Inte ens Folkpartiets representant i utredningen föreslog att man skulle ha någon sorts lönekostnadsingrediens i utjämningssystemet. Det är viktigt att se utjämningssystemet för vad det är. Det handlar om att inom de givna ekonomiska förutsättningarna just momentant se till att alla kommuner och landsting har likvärdiga ekonomiska förutsättningar. Det problem som Nina Lundström tar upp och som jag också är medveten om, nämligen de stora löneskillnaderna mellan könen, är en annan sak. Det handlar om vilket utrymme vi totalt sett kan skapa för kommunsektorn som kan göra det möjligt för kommunsektorn att också successivt få upp kvinnolönerna generellt inom det viktiga vård- och omsorgsområdet. Men utjämningssystemet handlar om förutsättningarna i dag, alltså hur vi ser till att alla kommuner och landsting utifrån de ekonomiska förutsättningar som finns har likvärdiga förutsättningar att klara sina välfärdsuppdrag. Jag tycker att det är väldigt angeläget att vi framöver skapar ett utrymme generellt för kommun- och landstingssektorn under de kommande åren så att det är möjligt att fortsätta på vägen att utjämna löneskillnader och höja kvinnolönerna i den offentliga sektorn. Men det menar jag är en annan fråga än den som gäller utjämningssystemet.
Nina Lundström (Fp)
Anf. 13 Nina Lundström (Fp)
Herr talman! Likvärdiga ekonomiska förutsättningar - men varför ska då inte kostnader beaktas som faktiskt belastar de ekonomiska möjligheterna? Det tycker jag är en viktig frågeställning att ha med sig i arbetet. Det är nämligen så att verksamheterna i den här delen av offentlig sektor består av händer. De består av människor som utför den så kallade service som vi ska se till att alla får del av ute i landet. Det handlar om sjukvårdsbiträden, undersköterskor, sjuksköterskor, barnmorskor, förskolepersonal i kommunerna och lärare. Det här handlar om att det faktiskt är människor som så att säga skapar den service som vi alla värnar, tycker är viktig och behöver ta del av. Då handlar det om att det faktiskt är en kostnad för de offentliga arbetsgivarna. Man ska betala löner och arbetsgivaravgifter med mera. Det allmänna kostnadsläget i Stockholm gör exempelvis att boendekostnaden är oerhört mycket högre. Det vet statsrådet, som arbetar med bostadsfrågor. Vi vet också att matpriserna är mycket högre. Den generella kostnadsnivån är mycket högre. Det har ju påverkat allas löneläge i den här regionen. Men plötsligt plockar man ut offentlig sektor och landstingen, specifikt Stockholms läns landsting, och skapar ett system som faktiskt inte bidrar till en ökad jämställdhet. Just landstinget som offentlig arbetsgivare ska inte få beakta de kostnader som finns. Där handlar det om att kostnaderna för de här händerna, de här kvinnorna, vilket det ju främst är som utför arbetet, ska man inte kunna beakta i själva utjämningssystemet. Den här enorma accelerationen av vad utjämningssystemet drar ut från landstinget innebär att man måste spara pengar. Det sparas på kvinnolöner, och det ska sparas på antalet händer i verksamheten. Sedan ska man komma ihåg att statsrådet Lövdén ofta påtalar att det skulle ha varit en icke ansvarsfull politik och att man har låtit kostnaderna öka. Men det är fortfarande lönekostnader vi talar om. Därför menar jag att det är viktigt att höra i dag från statsrådet att den här faktorn beaktas i det fortsatta arbetet, för det som händer i dag är att det påverkar jämställdheten. Jag skulle ändå vilja höra från statsrådet om han inte någonstans kan hålla med om att det de facto är det som det handlar om. Det påverkar faktiskt lönerna för kvinnorna i offentlig sektor, och det handlar om vilket synsätt man ska ha på den offentliga arbetsgivarens möjligheter att bidra till jämställdheten. Tittar vi närmare på de olika grupper som jag räknade upp ser vi att byggnadsarbetare är en mansdominerad sektor. Det tror jag att statsrådet kan hålla med om. Vi vet också att den största andelen av ingenjörerna är män. De har ett löneläge som ligger 10 % över övriga landet. Därför menar jag att det är väldigt viktigt att man belyser också konsekvenserna just ur ett jämställdhetsperspektiv. De siffror som finns och som visar att kvinnor i offentlig sektor i genomsnitt tjänar 73 % av de manliga genomsnittslönerna bör rimligen skicka med en oerhört viktig signal om att någonting måste göras. Men jag tycker fortfarande att jag saknar en tydlig signal från statsrådet om vilket sätt man kommer att beakta detta på. För de facto är det så att i svaret står att jämställdheten är någonting för andra politikområden att arbeta med.
Nina Lundström (Fp)
Anf. 15 Nina Lundström (Fp)
Herr talman! Jag kan meddela att vår partiordförande Lars Leijonborg i går ställde sig positiv till Centerns förslag att dagens kommunala skatteutjämning ska frysas och att man ska försöka hitta en möjlighet för partierna att nå en bred överenskommelse om ett nytt system. Det skulle konkret innebära att staten får en kostnad på ungefär 3 miljarder kronor som avlastar de kommuner som drabbats hårdast av systemet, främst kommuner i Stockholmsregionen och Norrland. Det medskicket vill jag göra till statsrådet. Men det blir så väldigt teoretiskt på det sätt som statsrådet lägger fram detta. Det handlar om faktorer som ska räknas hit och dit. Men de facto handlar det ytterst om att man som arbetsgivare ska ha råd att betala ut löner för sina anställda. Och det handlar om att man ska se till att ha råd att ha anställda. Jag vill bara påminna om - statsrådet kan ju de här siffrorna ganska väl - att exempelvis Stockholms läns landsting, när vi nu talar om vårdsektorn och löneläget i vårdsektorn, 1996 betalade 1,3 miljarder i utjämningsskatt. År 2006 kommer man att betala 5,8 miljarder. Totalt sett från 1996 till 2006 enligt det befintliga regelverket kommer man att betala 22 miljarder. Med den skattehöjning som har gjorts har man nu också den högsta landstingsskatten. Någonstans måste man höja blicken och se vilka konsekvenser ett sådant system får när vi vet att de som producerar den service vi alla behöver är människor. Det handlar om händer. Då måste konsekvenserna tas med i regeringens överväganden. Jag hoppas att jämställdhetsperspektivet kommer att finnas med i statsrådet Lövdéns arbete.

Intressenter

Frågeställare

Karin Pilsäter
Karin PilsäterFP

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.